Fula, feta, dumma amerikaner

Ni som är allmänbildade vet att detta inläggs rubriksättning är ett citat av en Eddie Meduza-låt. Det kan te sig elakt att generalisera en population på drygt 300 miljoner på detta sätt. Det ligger givetvis en viss ironi i rubriksättningen, men faktum är att de amerikanska invånarna ibland verkar vara riktigt korkade.

När Barack Obama tillträdde som president i början av förra året trodde många att det skulle vara landets och världens (?) räddning. Obama var en stor frälsare och verkade till och med övertyga Nobelpriskommittén om sin allsmäktighet så till den milda grad att han erhöll Nobels fredspris enbart med hjälp av (tomma) ord.

Obama har dock drivit en av sina kärnfrågor stenhårt; införandet av den allmänna sjukförsäkringen. I ett globalt liberalt paradigm där USA är den givna idéspridaren har detta givetvis mött ett starkt motstånd av landets invånare. Obama har utmålats som kommunist av sina antagonister och i ett politiskt klimat, som kan liknas vid den svenska politiska smältdegeln, fanns bara ett alternativ. En ny rörelse behövde se dagens ljus. Denna rörelsen blev "Tea party"- rörelsen.

Anhängare av "Tea Party"- rörelsen ses som väldigt liberala. De vill i princip avskaffa den offentliga sektorn och vill således förbjuda all statlig intervention. Samtidigt är man värdekonservativa, där man vill förbjuda aborter och i vissa fall onani. Det skall också tillstås att det förekommer en viss nationalism i leden (Tea partyt i Boston var ju den amerikanska revolutionens tändande gnista) men man tar avstånd från en etnisk nationalism. Sammantaget skulle man kunna säga att Tea Party - rörelsen är paleolibertarianer.

Rörelsen har växt sig enormt stark under drygt ett år. Anledningen är att den konservativa mediejätten Fox News låtit Tea Party-förespråkaren Glenn Beck få en egen TV-show som blivit enormt populär. Beck är känd för att vara väldigt känslosam i TV-rutan och ofta gråta när han håller sina anföranden. Glenn Beck har dessutom skrivit ett antal böcker och har enligt uppgifter dragit in över 50 miljoner dollar på två år. Att detta är möjligt säger det mesta om USA:s invånare. USA:s roll som framtida hegemoni har länge ifrågasatts. I ett land där en pajas likt Glenn Beck är en intellektuell förebild kan det inte finnas några vidare framtidsutsikter. Det stora landet i väster sjunger på sin slutrefräng: Fula, feta, dumma amerikaner.

Svensk maffia-fortsättningen

För några veckor sedan var jag på ICA Maxi för att handla. När jag passerade bokavdelningen ögnade jag snabbt igenom hyllorna för att se om det fanns någon intressant kiosklitteratur att införskaffa. Trots allt har jag köpt White line fever i samma butik tidigare.

Till min förtjusning fann jag Matti Larssons och Lasse Wierups uppföljare till succén "Svensk Maffia" stå och blänka överst i bokhyllan. 200 pix för en inbunden version var som hittat. Väl hemkommen la jag mig direkt i soffan och började att läsa.

Lorden är väldigt intresserad av kriminologi och den tidigare boken i samma serie var klart läsvärd. Det finns en recension av den på denna blogg. Använd sökfunktionen om ni vill uppdatera er. Författarna anser att en uppföljare var nödvändig eftersom maffian har expanderat och utökat sin verksamhet sedan sist.

I första boken kunde man nästan skönja en tyst fascination inför de kriminella nätverken hos författarna. I den här boken är avståndstagandet tydligt. Författarna redogör grundligt för de kriminella MC-gängens utbredning, strategier, ledargestalter och organiserade kriminalitet. Man fortsätter också kartläggningen av de etniska ligor som är nog så farliga och organiserade som "MC-gängen".

I vanlig ordning är det en tragisk skildring som står att läsa i boken. Det mest anmärkningsvärda är de systemhotande brott som den organiserade brottsligheten ligger bakom. Att skrämma och hota domare, vittnen och övriga inblandade till tystnad är ett hot mot rätssäkerheten i allmänhet och de demokratiska grundvalarna i synnerhet. Vidare är det tragiskt att se hur till synes hederligt folk kan hamna i utpressningssituationer och därmed få sina liv spolierade.

Boken är i sig relativt deskriptiv. Förvisso finns ett kapitel där en ung kille med svensk etnisk bakgrund och medelklassförhållanden lockas in i ett kriminellt MC-gäng. Där kommer såväl killen som hans anhöriga till tals. Motiveringen till att man valt denna vinkling är att författarna vill påvisa att "vem som helst" kan lockas till den kriminella maffiamiljön. Vanligen ser den generella rekryten dock annorlunda ut. Ofta är det personer från mångetniska förortsområden som lockas till denna dekadenta miljö.

I boken kan man också läsa hur polisen på allvar har mobiliserat mot den "svenska" maffian. De för dock på många plan en ojämn och synnerligen omöjlig uppgift. Det bevisar inte minst den stora utbredning av kriminella gäng som eskalerat de senaste åren.

Som underhållande läsning är Svensk Maffia- fortsättningen en höjdare. Underhållningen är dock för det mesta negativ. Trasiga själar och ett dekadent samhälle som följd av för många politiska felbeslut blir frustrerande att läsa om i längden. Trots detta ger jag åtta snöbollar av tio möjliga till boken.

Död socialdemokrati?

I årets val gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta val på över 90 år. Efter flera turer valde Mona Sahlin att avgå, och nu väntar många på vem som ska bli hennes efterträdare. I Sverige har personval blivit allt viktigare på senare tid, och givetvis har Mona Sahlin en stor del i socialdemokraternas misslyckade val. Däremot kan hon inte enbart ställas till svars för socialdemokratins debacle. Den största orsaken torde ligga i samhällets strukturella förändringar.

När socialdemokratin etablerades på allvar i början av förra seklet såg samhället helt annorlunda ut. Sverige genomled en industrialisering och de många arbetarna behövde organisera sig för att bilda en motpol till kapitalet och giriga fabriksägare. Resultatet blev den socialistiska rörelsen, där socialdemokratin kom att symbolisera den mer reformistiska falangen av ideologin.

Under lång tid var socialdemokraterna det ledande partiet i Sverige och kunde inte sällan bilda majoritetsregering. Paradord som "Folkhem", "Solidarisk lönepolitik" och "Alla ska med" blev fundament i den socialdemokratiska ideologin, och blev samtidigt förebild för flera andra länders politik. Det är emellertid svårt att hejda utveckling och samhällets struktur kunde inte bevaras.

Under efterkrigstiden har det politiska paradigmet bytt inriktning. I en eskalerande takt har vi nu förvandlats från ett industrisamhälle (som krävde sin socialdemokrati) till ett tjänstesamhälle (som kräver sin liberalism). Vår nya tids modeism inom politiken är alltså liberalism. Detta lyckades Moderaterna (de nya moderaterna) identifiera medan Socialdemokraterna traskade på som vanligt. Jag vill dock understryka att även socialdemokraterna (under Göran Perssons ledning) drev en kraftigt liberal politik (i jämförelse med den gamla socialdemokratin).

Frågan är om "sossarna" kan resa sig igen. Man behöver nu ett nytänk och en fräsch ledare. Med tanke på att hela det gamla SSU var/är korrupt (Se recension av "De omänskliga") känns detta avlägset. Att ersätta en gammal fifflare med en ny är inget smart drag. Samtidigt spår "experter" att den gamla höger-vänster-fejden inom partiet återigen ska blossa upp. Även denna är nedärvd från ungdomsförbundet. Det lutar åt att socialdemokraterna aldrig mer kommer att resa sig.

Slutligen kan man konstatera att fifflaren Mona Sahlin får en trevlig ålderdom. Med ett avgångsvederlag på 12 miljoner kronor plus extra inkomst från ett eventuellt nytt arbete kan man leva gott. Den gamla diskaren kan obekymrat flytta till vilket "gated community" hon vill och kan kanske även klara av att själv betala såväl choklad som tennisbiljetter i framtiden...Hej då Mona!

De Omänskliga

En gång i tiden, för länge sedan, gick Lorden i skolan. Under ett av dessa skolår kom han i kontakt med en ganska udda figur. Figuren hade krulligt hår, kunde spela piano och hävdade att han var bekant med den kända författarinnan Gerda Antti. Lite skämtsamt skojade vi om vem av oss som skulle bli mest känd som vuxen.

Den krullhåriga grabben hette Torbjörn Nilsson och var redan då en hejare på att skriva. Åren gick och jag glömde bort Torbjörn. Jag noterade dock för några år sedan att hans karriär som journalist pekade spikrakt uppåt. När han i år debuterade med boken De omänskliga var jag (givetvis) tvungen att läsa den.

Som politisk reporter och journalist (bland annat på DN, SvD och Metro) har Nilsson kommit åtskilliga politiker nära. Detta utnyttjar han i sin bok, där han beskriver tre politiska "skandaler" under 2000-talet i svensk politik. Först ut är Folkpartiets dataintrång i valrörelsen 2006, sedan kommer omröstningen av FRA-lagen och sist ut granskas SSU (som i sig är en vidrig organisation).

Beskrivna "skandaler" låter säkerligen inte vidare skandalösa när man ytligt tänker tillbaka på dem. Nilsson lyckas dock, på ett intressant och djuplodande sätt, ingående beskriva dessa händelser och framför allt spelet bakom kulisserna.

Vi som är lite insatta i politik vet vilket oerhört fult spel det i realiteten är. Därför är De omänskliga aningen tragisk. Det är en smärtsam läsning för de som fortfarande har lite hopp om att politiken är ren, och att politikerna är reko personer som drivs av sina ideal och av en politisk övertygelse att förbättra vårt samhälle. Istället målas inblandade politiker ut som riktiga grisar, den ena karriäristen värre än den andra. Varvat med dessa skandaler beskriver Nilsson tidigare uppmärksammade händelser i svensk politisk historia som stöder tesen: politiker tappar (i sin maktiver) fotfästet, de handlar helt enkelt omänskligt.

Torbjörn Nilssons debut har visserligen fått ganska bra recensioner. Tyvärr har den nog inte nått ut till den breda massan. Om fler hade läst denna bok skulle många inse vad flera tunga politiker (som ofta syns i TV-rutan) egentligen är för människor. I fallet Folkpartiet så offrades några obetydliga personer i partiet i efterdyningarna av skandalen. Att partitoppen visste om intrånget (den kriminella handlingen) verkar folk inte bry sig om.

När det gäller FRA-lagen får vi veta vilken "demokrat" Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och alla andra egentligen är. Går man emot partilinjen mobbas man ut och alla framtida karriärmöjligheter sopas bort.

Det mest motbjudande kapitlet är dock beskrivningen av SSU. Där får vi följa en viss Ibrahim Baylans karriär mot toppen. En intrigmakare av rang som dessutom mer eller mindre utmålas som en person som går över lik för att nå partitoppen och maktens arena. Man mår nästan lite illa när man ser Baylan uttala sig i TV efter att ha läst boken.

Att Mona Sahlin är en fifflare är inget nytt. Efter att själv ha kritiserat Sofia Arkelstens bjudresa till Frankrike lät hon sig bjudas på Stockholm Open. SSU rasar och verkar (äntligen?) ha fått nog av sin partiledare. Problemet är bara att de som gapar efter hennes avgång inte heller de har rent mjöl i påsen. En av socialdemokraternas valanalytiker och framtidsmän har nämligen också en framträdande roll i Nillsosn bok: Ardalan Shekarabi. En karriärist som, också han med olagliga metoder, klättrat mot partitoppen. Hur är det man brukar säga om kriminella organisationer? Vad ger det att plocka bort ledaren? Denne ersätts bara av en ny...

Alla turer kring framtidens svenska politiker går att läsa i Nilssons bok. jag tycker att ni ska göra det. Fler borde ha läst den inför årets val. Den får 8 Sofia Arkelstenar av 10 möjliga.

Och vem som blev mest känd av mig och Nilsson i vuxen ålder? Tja, slå på Torbjörn Nilsson och Lorden på wikipedia. Det säger endel. Men efter Nilssons debutroman så är han väl värd framgången...