måndag 29 mars 2010
Uppryckning!?
Tillvaron känns kaosartad för tillfället. Det har den gjort förut också, men det gäller att få struktur på den snarast möjligt. Ett ypperligt recept är löpträning. På grund av skada har Lorden dock inte haft någon möjlighet till regelbunden löpträning under de senaste åren. Med våren i antågande kommer nu nya löparskor att införskaffas, och tummarna håller jag för att min egen kropp ska palla. En del talar dock tyvärr för att så inte blir fallet. Det kan bli en jävligt trist beach 2010...:(
tisdag 23 mars 2010
Naturlig, radikal men tråkig språkreform
Lorden verkar tillhöra det utdöende släkte svenskar som fortfarande värnar om det svenska språket. Jag blir märkbart irriterad och störd när, företrädesvis vuxna, människor varken kan stava eller uttrycka sig på sitt modersmål. Dagligen upptäcker jag språkliga misstag och fel i offentliga sammanhang. Vikten av att kunna behärska sitt språk har länge förringats. Allt för länge. Tyvärr är det också svårt att se ett ljus i tunneln gällande denna företeelse.
Det svenska språket håller nämligen på att reformeras. Det i sig är knappast konstigt. "Svenskan" har aldrig varit konstant eller statisk, utan har genom historien ständigt utvecklats och modernisertas. Exempelvis huserade många tyskbördiga fogdar och köpmän i de svenska medeltida städerna. Detta påverkade vårt svenska språk i den meningen att vi påverkades av, och lånade ord från, tyskan. Likaså har den tekniska och strukturella samhällsutvecklingen förändrat vårt språk. Det har varit oundvikligt. Generellt sett har dock "svenskan" varit någorlunda intakt, och forskare hävdar att vi idag utan problem skulle förstå vad en medeltida svensk pratade om ifall vi skulle stöta på en sådan idag.
Att det svenska språket i modern tid håller på att förändras radikalt kan enklast förklaras med att vi lever i en snabbt föränderlig tidsepok. Den tekniska utvecklingen går i raketfart och Internet-boomen har givit oss ett informationssamhälle som vi knappast aldrig kunde föreställa oss för enbart tjugo år sedan.
De sociala "verkliga" samtalen har i mångt och mycket ersatts av chattar, forum, bloggar och sociala medier. Undersökningar visar att dagens ungdomar skriver mer än någonsin. Om detta faktum stämmer, så borde väl IT-bbomen ha varit bra för den svenska språkutvecklingen? Svaret är nej. Människan är i grunden bekväm och i cyberrymden är det extra enkelt att ta genvägar och göra det språkligt bekvämt för sig själv. Resultatet har blivit ett sms- och chatspråk där ord förkortas, delas på och missbrukas i form av slang eller internationellt gångbara varianter av ett ord.
I och med Internets genomslag har även bokläsningen minskats bland ungdomen. Det tar för lång tid att gå till biblioteket och låna en bok när man kan få all information (och lite till) vid dataskärmen. Det kan givetvis vara positivt, men för den språkliga utvecklingen är även detta fenomen hämmande. Böcker får nämligen enbart författare (språkliga experter) släppa. Böckerna ska gå igenom korrekturläsning flera gånger om innan de publiceras. På Internet skriver vem som helst. Alla, oavsett språklig kunskap, är författare på Internet. Och i en kontext där de flesta förkortar ord, använder slang och inte har en aning om vad en särskrivning är för något är det givetvis svårt att lära sig huruvida språket man använder sig av är korrekt eller inte.
Att vi sedan idag har en stor befolkning som inte har svenskan som modersmål bidrar också till den språkliga reformen. I flera områden i dagens Sverige så pratas det inte längre svenska. Många ungdomar får av naturliga skäl svårt att lära sig korrekt svenska från början och skapar egna uttryck. Den numera berömda Rinkebysvenskan är ett sådant exempel.
Många ser, som sagt, säkert inte denna beskrivna språkrevolution som något problem. Lorden inser själv att det är ett naturligt barn av det samhälle vi lever i. Lite vemodig och sorglig är dock utvecklingen. Åtminstone för en språkfetischist som jag själv. Kanske är även Björn Ranelid benägen att hålla med...
Det svenska språket håller nämligen på att reformeras. Det i sig är knappast konstigt. "Svenskan" har aldrig varit konstant eller statisk, utan har genom historien ständigt utvecklats och modernisertas. Exempelvis huserade många tyskbördiga fogdar och köpmän i de svenska medeltida städerna. Detta påverkade vårt svenska språk i den meningen att vi påverkades av, och lånade ord från, tyskan. Likaså har den tekniska och strukturella samhällsutvecklingen förändrat vårt språk. Det har varit oundvikligt. Generellt sett har dock "svenskan" varit någorlunda intakt, och forskare hävdar att vi idag utan problem skulle förstå vad en medeltida svensk pratade om ifall vi skulle stöta på en sådan idag.
Att det svenska språket i modern tid håller på att förändras radikalt kan enklast förklaras med att vi lever i en snabbt föränderlig tidsepok. Den tekniska utvecklingen går i raketfart och Internet-boomen har givit oss ett informationssamhälle som vi knappast aldrig kunde föreställa oss för enbart tjugo år sedan.
De sociala "verkliga" samtalen har i mångt och mycket ersatts av chattar, forum, bloggar och sociala medier. Undersökningar visar att dagens ungdomar skriver mer än någonsin. Om detta faktum stämmer, så borde väl IT-bbomen ha varit bra för den svenska språkutvecklingen? Svaret är nej. Människan är i grunden bekväm och i cyberrymden är det extra enkelt att ta genvägar och göra det språkligt bekvämt för sig själv. Resultatet har blivit ett sms- och chatspråk där ord förkortas, delas på och missbrukas i form av slang eller internationellt gångbara varianter av ett ord.
I och med Internets genomslag har även bokläsningen minskats bland ungdomen. Det tar för lång tid att gå till biblioteket och låna en bok när man kan få all information (och lite till) vid dataskärmen. Det kan givetvis vara positivt, men för den språkliga utvecklingen är även detta fenomen hämmande. Böcker får nämligen enbart författare (språkliga experter) släppa. Böckerna ska gå igenom korrekturläsning flera gånger om innan de publiceras. På Internet skriver vem som helst. Alla, oavsett språklig kunskap, är författare på Internet. Och i en kontext där de flesta förkortar ord, använder slang och inte har en aning om vad en särskrivning är för något är det givetvis svårt att lära sig huruvida språket man använder sig av är korrekt eller inte.
Att vi sedan idag har en stor befolkning som inte har svenskan som modersmål bidrar också till den språkliga reformen. I flera områden i dagens Sverige så pratas det inte längre svenska. Många ungdomar får av naturliga skäl svårt att lära sig korrekt svenska från början och skapar egna uttryck. Den numera berömda Rinkebysvenskan är ett sådant exempel.
Många ser, som sagt, säkert inte denna beskrivna språkrevolution som något problem. Lorden inser själv att det är ett naturligt barn av det samhälle vi lever i. Lite vemodig och sorglig är dock utvecklingen. Åtminstone för en språkfetischist som jag själv. Kanske är även Björn Ranelid benägen att hålla med...
onsdag 17 mars 2010
Humor
Våren är snart här. Man ser lite ljus i tunneln, men bara lite. Man kan tillåta sig att glädjas åt det lilla. Därför får ni, trogna bloggläsare, även glädjas åt det lilla. På Lordens blogg. Felsägningar är alltid lika roligt. Så det så!
fredag 12 mars 2010
Yttrandefrihet på etablerad medias villkor
Sverige är ett land som utåt sett gärna vill verka öppet, demokratiskt och tolerant. Att denna tolerans och öppenhet ofta begränsas av etablerad media och folkvalda politiker vet de flesta redan om, men är ändå värd att återigen diskuteras. Öppenheten och toleransen verkar styras och regleras av samhällets makthavare. Det är ett demokratiskt problem och det kan ertappa makthavarna med byxorna nere. Precis som det har gjort i fallet Lars Vilks som vi ska se nedan.
Det har sedan länge varit näst intill omöjligt att bedriva en saklig debatt kring invandringen till Sverige. Har någon kritiserat den har denne snabbt utmålats som rasist. Mångkultur har predikats från höger och vänster som en profetia, och har aldrig problematiserats. Att mångkulturen kan medföra problem är rätt uppenbart för de som lever och verkar i samhället. Vad är det för kontroversiellt med det? Herregud, vi har väl alla varit utomlands och själva känt oss främmande i andra kulturer? Att inte ens få lyfta dessa problem till ytan och diskutera dem för att finna lösningar har irriterat människor. Där, och ingen annanstans, finns förmodligen den främsta orsaken till att Sverigedemokraterna nu rider på framgångsvindar.
När Mona Sahlin och Göran Hägglund debatterade i Agenda förra veckan så handlade det om hur judar flyr från Malmö på grund av trakasserier. Diskussionen flöt på tills Göran Hägglund vid något tillfälle antydde att det var grupper med rötter i den muslimska världen som stod för trakasserierna. Då fick Mona Sahlin spelet och anklagade Hägglund för att vara en fördomsfull rasist och skygge Hägglund retirerade. Det reella problemet fick alltså inte debatteras. Denna gång heller. För övrigt uttryckte ledande politiker i Malmö en oro för att den judiska befolkningen flyr staden på grund av trakasserier. I verkligheten har ju situationen i Malmö stad gjort att även många svenska familjer valt att lämna staden för "lugnare områden". Men det kanske inte ses som ett lika stort problem...Det får i alla fall inte debatteras i vårt öppna samhälle.
Så mycket värnas yttrandefriheten här. När sedan Lars Vilks ritar en bild på profeten Muhammed som en rondellhund då ska yttrandefriheten försvaras till punkt och pricka. Till saken hör att man inom islam aldrig avbildar profeter. Likaledes är hunden en symbol för orenhet enligt muslimsk idétratition. Självklart reagerar hela den muslimska befolkningen, i Sverige och utomlands. Svenska flaggor bränns och det tar hus i helvete. När Vilks sedan mordhotas ska bilderna publiceras igen. Även denna gång i "yttrandefrihetens tecken." Nu måste man alltså skydda sina egna (publicist)intressen till varje pris. Att det man gör är rasism och kränkning (halleluja!) på riktigt verkar spela mindre roll. Skulle man publicera en jude på väg till gaskammaren med ett stort hakkors i bakgrunden med en skämtsam underton också? Ibland tänker människan inte längre än näsan räcker.
Jag verkar givetvis inte för ett samhälle där en man riskerar att mördas på grund av en teckning eller att folkmassor bränner flaggor för en tecknings skull. Det är helt främmande för mig utifrån min västerländska fostran. Utifrån en annan kulturs fostran så är det dock möjligt. Att debattera ett sådant möjligt (mångkulturellt)problem är tydligen rasism i vårt öppna yttrandefrihetssamhälle. Att kränka och förlöjliga en miljard människor tillhörande en och samma folkgrupp är det tydligen inte.
Efter publiceringen av bilderna så är media tillbaka i sitt gamla vanliga drev igen. Man får inte på något sätt utmåla terroristerna som planerade att mörda Vilks som traditionella muslimer. Man struntar i den handfull män och kvinnor med rötter i den muslimska världen som sitter häktade. istället lägger man all fokus på den blåögda kvinnan med epitetet Jihad Jane. Man menar att terrorister numera ser ut som vilken västerlänning som helst. Det vet vi ju alla, att Mullah Omar, Usama Bin Laden och de för terrorbrott misstänka svenskarna alla egentligen heter Kalle Johansson. Nedan kan ni se vilken metod Mona Sahlin väljer mot Hägglund. Tyvärr vardagsmat i dagens debatt. För er som inte orkar se hela klippet så ska ni hoppa in till strax innan fem minuter...
Det har sedan länge varit näst intill omöjligt att bedriva en saklig debatt kring invandringen till Sverige. Har någon kritiserat den har denne snabbt utmålats som rasist. Mångkultur har predikats från höger och vänster som en profetia, och har aldrig problematiserats. Att mångkulturen kan medföra problem är rätt uppenbart för de som lever och verkar i samhället. Vad är det för kontroversiellt med det? Herregud, vi har väl alla varit utomlands och själva känt oss främmande i andra kulturer? Att inte ens få lyfta dessa problem till ytan och diskutera dem för att finna lösningar har irriterat människor. Där, och ingen annanstans, finns förmodligen den främsta orsaken till att Sverigedemokraterna nu rider på framgångsvindar.
När Mona Sahlin och Göran Hägglund debatterade i Agenda förra veckan så handlade det om hur judar flyr från Malmö på grund av trakasserier. Diskussionen flöt på tills Göran Hägglund vid något tillfälle antydde att det var grupper med rötter i den muslimska världen som stod för trakasserierna. Då fick Mona Sahlin spelet och anklagade Hägglund för att vara en fördomsfull rasist och skygge Hägglund retirerade. Det reella problemet fick alltså inte debatteras. Denna gång heller. För övrigt uttryckte ledande politiker i Malmö en oro för att den judiska befolkningen flyr staden på grund av trakasserier. I verkligheten har ju situationen i Malmö stad gjort att även många svenska familjer valt att lämna staden för "lugnare områden". Men det kanske inte ses som ett lika stort problem...Det får i alla fall inte debatteras i vårt öppna samhälle.
Så mycket värnas yttrandefriheten här. När sedan Lars Vilks ritar en bild på profeten Muhammed som en rondellhund då ska yttrandefriheten försvaras till punkt och pricka. Till saken hör att man inom islam aldrig avbildar profeter. Likaledes är hunden en symbol för orenhet enligt muslimsk idétratition. Självklart reagerar hela den muslimska befolkningen, i Sverige och utomlands. Svenska flaggor bränns och det tar hus i helvete. När Vilks sedan mordhotas ska bilderna publiceras igen. Även denna gång i "yttrandefrihetens tecken." Nu måste man alltså skydda sina egna (publicist)intressen till varje pris. Att det man gör är rasism och kränkning (halleluja!) på riktigt verkar spela mindre roll. Skulle man publicera en jude på väg till gaskammaren med ett stort hakkors i bakgrunden med en skämtsam underton också? Ibland tänker människan inte längre än näsan räcker.
Jag verkar givetvis inte för ett samhälle där en man riskerar att mördas på grund av en teckning eller att folkmassor bränner flaggor för en tecknings skull. Det är helt främmande för mig utifrån min västerländska fostran. Utifrån en annan kulturs fostran så är det dock möjligt. Att debattera ett sådant möjligt (mångkulturellt)problem är tydligen rasism i vårt öppna yttrandefrihetssamhälle. Att kränka och förlöjliga en miljard människor tillhörande en och samma folkgrupp är det tydligen inte.
Efter publiceringen av bilderna så är media tillbaka i sitt gamla vanliga drev igen. Man får inte på något sätt utmåla terroristerna som planerade att mörda Vilks som traditionella muslimer. Man struntar i den handfull män och kvinnor med rötter i den muslimska världen som sitter häktade. istället lägger man all fokus på den blåögda kvinnan med epitetet Jihad Jane. Man menar att terrorister numera ser ut som vilken västerlänning som helst. Det vet vi ju alla, att Mullah Omar, Usama Bin Laden och de för terrorbrott misstänka svenskarna alla egentligen heter Kalle Johansson. Nedan kan ni se vilken metod Mona Sahlin väljer mot Hägglund. Tyvärr vardagsmat i dagens debatt. För er som inte orkar se hela klippet så ska ni hoppa in till strax innan fem minuter...
måndag 8 mars 2010
Omaka par
Thorsten Flinck är en man som alltid skapar rubriker. Första gången jag kom i kontakt med Flinck var 1991 när han spelade huvudrollen i TV-serien Goltuppen, en intressant dramatisering av Stockholms undre värld. Sedan dess har jag följt Flincks produktioner och de många rubriker som hans privatliv har skapat. Thorsten Flinck har levt ett hårt liv och är en märklig, tillika fascinerande personlighet.
I början av 2000-talet såg jag Flinck framföra en låt i samband med någon TV4-produktion (det kan ha varit Nyhetsmorgon). Vid tidpunkten var jag mycket inne på Björn Afzelius och när Flinck framförde en låt, som jag tidigare aldrig hört och som var skriven av Björn, fick jag gåshud. Efter låten förklarade Flinck hur mycket Afzelius betytt för honom och hur genuina hans texter var. Exakt samma ståndpunkt och förhållande som jag själv alltid har haft till Björn Afzelius. Det var bara att springa och köpa skivan där den framförda låten Elsinore fanns. Den låg på Afzelius sista platta som hette just Elsinore. Den spelades in precis innan Björn Afzelius tragiskt gick bort i cancer. Han hade fått dödsbeskedet och det avspeglar sig givetvis i sinnesstämningen som förmedlas på skivan.
Något år senare kom så Thorsten Flincks debutplatta (2005). Vildvuxna Rosor, som den heter, fick snabbt kultstatus i delar av min umgängenskrets, och några av oss åkte till både Norrköping och Stockholm för att se Flinck framföra låtarna (som är covers på band och personer som inspirerat Flinck). Konserten i Stockholm på Gröna Lund är för övrigt en av de allra bästa jag någonsin varit på. Där fick man även tillfälle att prata lite personligt med Flinck och ta en bira med honom.
Flinck har alltid gått sina egna vägar och egentligen blev jag inte speciellt förvånad, men snarare fascinerad, när han i lördags dök upp i den norsk-svenska talkshowen Skavlan. På sedvanligt maniskt sätt fick han svårt att få ihop tanke och mening. Det märkliga i sammanhanget var dock hans nystartade samarbete med dansbandskungen Christer Sjögren: ett minst sagt omaka par och ett egentligen osannolikt projekt. Flinck manade på och försökte förklara för Skavlan, och hela svenska folket, hur stor och genuin Sjögren är. Han berättade vidare att han ofta ringer Sjögren nattetid och pratar konst och hur mycket mer givande dessa samtal är än om de exempelvis skulle ha varit med Dramatenchefen eller chefen för Nordiska muséet i Stockholm. Programmet avslutades med en duett mellan de båda. Och precis som alla andra projekt som Flinck involveras i blev resultatet helt genialiskt. Duetten känns så bisarr från början att man inte kan sluta att imponeras över hur bra de bådas röst korrelerar, hur kontrasten mellan de bådas personligheter fascinerar och att de båda synkar över huvud taget. Konst när den är som bäst. Bara att njuta av det omaka paret.
I början av 2000-talet såg jag Flinck framföra en låt i samband med någon TV4-produktion (det kan ha varit Nyhetsmorgon). Vid tidpunkten var jag mycket inne på Björn Afzelius och när Flinck framförde en låt, som jag tidigare aldrig hört och som var skriven av Björn, fick jag gåshud. Efter låten förklarade Flinck hur mycket Afzelius betytt för honom och hur genuina hans texter var. Exakt samma ståndpunkt och förhållande som jag själv alltid har haft till Björn Afzelius. Det var bara att springa och köpa skivan där den framförda låten Elsinore fanns. Den låg på Afzelius sista platta som hette just Elsinore. Den spelades in precis innan Björn Afzelius tragiskt gick bort i cancer. Han hade fått dödsbeskedet och det avspeglar sig givetvis i sinnesstämningen som förmedlas på skivan.
Något år senare kom så Thorsten Flincks debutplatta (2005). Vildvuxna Rosor, som den heter, fick snabbt kultstatus i delar av min umgängenskrets, och några av oss åkte till både Norrköping och Stockholm för att se Flinck framföra låtarna (som är covers på band och personer som inspirerat Flinck). Konserten i Stockholm på Gröna Lund är för övrigt en av de allra bästa jag någonsin varit på. Där fick man även tillfälle att prata lite personligt med Flinck och ta en bira med honom.
Flinck har alltid gått sina egna vägar och egentligen blev jag inte speciellt förvånad, men snarare fascinerad, när han i lördags dök upp i den norsk-svenska talkshowen Skavlan. På sedvanligt maniskt sätt fick han svårt att få ihop tanke och mening. Det märkliga i sammanhanget var dock hans nystartade samarbete med dansbandskungen Christer Sjögren: ett minst sagt omaka par och ett egentligen osannolikt projekt. Flinck manade på och försökte förklara för Skavlan, och hela svenska folket, hur stor och genuin Sjögren är. Han berättade vidare att han ofta ringer Sjögren nattetid och pratar konst och hur mycket mer givande dessa samtal är än om de exempelvis skulle ha varit med Dramatenchefen eller chefen för Nordiska muséet i Stockholm. Programmet avslutades med en duett mellan de båda. Och precis som alla andra projekt som Flinck involveras i blev resultatet helt genialiskt. Duetten känns så bisarr från början att man inte kan sluta att imponeras över hur bra de bådas röst korrelerar, hur kontrasten mellan de bådas personligheter fascinerar och att de båda synkar över huvud taget. Konst när den är som bäst. Bara att njuta av det omaka paret.
fredag 5 mars 2010
Den enkla avgiften
Många av de avgifter och räkningar som man tvingas att betala känns allt som oftast onödiga och jobbiga. Den jobbigaste av dem alla har historiskt i mitt liv varit TV-licensen. Som ung tittade man mest på kommersiella TV-kanaler och tyckte att public service var både mossigt och onödigt. Av den anledningen kan man kanske anta att en och annan TV-licens har hoppats över i Lordens liv. Notera att man kan anta, inte ta för givet.
Idag är TV-licensen den avgift som känns mest berättigad att betala. Jag kan inte klara mig utan public-sercvice TV, och framför allt inte SVT:s ypperliga nätfunktion SVT-play. Visserligen har jag blivit äldre och ännu mer kunskapstörstande (även om det har varit ett drag som genomsyrat hela Lordens liv) men faktum kvarstår att SVT är den TV-kanal som jag absolut tittar mest på. Så har det varit i flera år nu.
Under senare tid har jag ägnat mig åt att på SVT-play tillägna mig Tom Alandhs persondokumentärer som SVT har sänt för flera år sedan. Personporträtten är djuplodande och vemodigt berättande. Det senare beror förmodligen på att personerna som Alandh har valt på ett eller annat sätt levde ett ganska så tragiskt liv. Dokumentärerna kan avnjutas antingen på SVT-play eller i Kunskapskanalen på onsdagar. Hittills har jag tagit del av Lennart "Nacka" Skoglunds, Cornelis Vreeswijks och Monica Zetterlunds liv. Den gemensamma nämnaren i dokumetärerna har varit huvudpersonernas ensamhet och alkoholism. Personporträtt är alltid fascinerande. Ett liv är kort och ungdomen är ännu kortare. Monica Zetterlunds visdomsord får avsluta detta inlägg. På frågan om hon tänker tillbaka mycket på "gamla tider" så slår Zetterlund kompromisslöst hål på myterna om hur livet blir bättre med åren. Word Zetterlund!
Ja, visst gör jag väl det. Det gör väl alla människor. Fast, de flesta säger att "å jag ser bara framåt, ohh allt är så kul. Livet börjar vid 40". Och börjar det inte vid 40 så börjar det vid 50 och till och med 70 ibland. Men det där går jag ju inte på. Någonstans vid 25, där skulle jag vilja vara igen. Det skulle vara alla tiders...
Idag är TV-licensen den avgift som känns mest berättigad att betala. Jag kan inte klara mig utan public-sercvice TV, och framför allt inte SVT:s ypperliga nätfunktion SVT-play. Visserligen har jag blivit äldre och ännu mer kunskapstörstande (även om det har varit ett drag som genomsyrat hela Lordens liv) men faktum kvarstår att SVT är den TV-kanal som jag absolut tittar mest på. Så har det varit i flera år nu.
Under senare tid har jag ägnat mig åt att på SVT-play tillägna mig Tom Alandhs persondokumentärer som SVT har sänt för flera år sedan. Personporträtten är djuplodande och vemodigt berättande. Det senare beror förmodligen på att personerna som Alandh har valt på ett eller annat sätt levde ett ganska så tragiskt liv. Dokumentärerna kan avnjutas antingen på SVT-play eller i Kunskapskanalen på onsdagar. Hittills har jag tagit del av Lennart "Nacka" Skoglunds, Cornelis Vreeswijks och Monica Zetterlunds liv. Den gemensamma nämnaren i dokumetärerna har varit huvudpersonernas ensamhet och alkoholism. Personporträtt är alltid fascinerande. Ett liv är kort och ungdomen är ännu kortare. Monica Zetterlunds visdomsord får avsluta detta inlägg. På frågan om hon tänker tillbaka mycket på "gamla tider" så slår Zetterlund kompromisslöst hål på myterna om hur livet blir bättre med åren. Word Zetterlund!
Ja, visst gör jag väl det. Det gör väl alla människor. Fast, de flesta säger att "å jag ser bara framåt, ohh allt är så kul. Livet börjar vid 40". Och börjar det inte vid 40 så börjar det vid 50 och till och med 70 ibland. Men det där går jag ju inte på. Någonstans vid 25, där skulle jag vilja vara igen. Det skulle vara alla tiders...
tisdag 2 mars 2010
De kränktas samhälle
I ett modernt samhälle ska många samsas. Människor med olika bakgrund, kultur, etnicitet, sexuell läggning och värderingar. Ständigt predikas det om tolerans överallt. Man ska tolerera varandra och varandras olikheter . Det är väl en fin tanke, men som på senare år har spårat ut fullständigt. Istället för ett tolerant, öppet samhälle har vi istället gått mot ett stängt och åsiktsförtyckande dito: de kränktas samhälle. Trenden är att man knappt kan öppna munnen och vädra en värdering innan någon ska känna sig kränkt. Och den kränkta ska gärna anmäla detta till någon myndighetsinstans. Känner vi igen detta fenomen från något annat land? Ett stort land i väst möjligtvis?
Tidigare i år kände sig exempelvis en muslimsk man sig kränkt för att denne inte erhållit ett arbete. Orsaken skulle enligt mannen vara att han vägrade att ta en kvinnlig chef i handen och hälsa. Arbetsgivaren ansåg förmodligen att deras anställda ska kunna uppträda på ett folkvettigt sätt och negligerade därmed mannen arbete. Arbetsförmedlingen upphörde att ge mannen aktivitetsstöd och tilldömdes för detta tilltag (av diskrimineringsombudsmannen) att betala 60 000 kronor till den muslimske hälsningsvägraren. Anledningen hette religiös diskriminering. Men borde inte då den kvinnliga chefen, utifrån sina värderingar, också känna sig kränkt och därmed stämma den muslimske mannen för kränkande handling? Så skulle denna kränkningscykel kunna pågå i evighet.
Ett annat exempel på denna kränkningsfars utspelade sig nyligen när den forne kommentatorn Glenn Hysén medverkade i ett radiprogram. Hysén som varit fotbollsproffs i Liverpool berättade en (rolig) anekdot från proffskarriären. Anders Limpar var över och provspelade för laget. Lagets dåtida stjärna hette John Barnes, och var svart. Det roliga i sammanhanget var att Barnes gick under smeknamnet "The Digger", vilket var tilltalsnamnet som lagkamraterna använde. Limpar, som var ny i laget, uppfattade inte det korrekta smeknamnet och sa något ungefärligt till Barnes när han vill ha bollen: "Hey Nigger, give me the ball". Limpar rodnade och skämdes ögonen ur sig när han förstått sitt fatala misstag. För denna berättelse blev Hysén anmäld till justitiekanslern. En radiolyssnare hade känt sig kränkt för att ordet nigger hade använts, trots att Hysén framhävde Barnes som en av Englands genom tiderna bästa fotbollsspelare.
Droppen som fick bägaren att rinna över skedde dock nu senast under OS. Den frispråkige (och lätt oaktsamme) expertkommentatorn Niklas Wikegård sågade de s.k. Damkronorna efter förlust med tvåsiffrigt mot Kanada, och nästan tvåsiffrigt mot USA. Wikegård var givetvis inte sen att kritisera det svenska damhockeylandslaget. Alla idrottsmän- och kvinnor får utstå kritik om de presterar uselt, särskilt i en olympiad. Det accepterar de flesta. Men icke en mamma (!) till en damhockeyspelare, som anmälde Wikegård till diskrimineringsombudsmannen (DO). Anledningen? Det har varit väldigt låg nivå på kritiken. Rent av kränkande omdömen. Ärligt talat vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är emellertid uppenbart att vår kära och högt uppskattade yttrandefrihet håller på att förvandlas till en åsiktskonformitet där varje någorlunda utstickande värdering ses som kränkande. En skrämmande och löjeväckande utveckling.
Tidigare i år kände sig exempelvis en muslimsk man sig kränkt för att denne inte erhållit ett arbete. Orsaken skulle enligt mannen vara att han vägrade att ta en kvinnlig chef i handen och hälsa. Arbetsgivaren ansåg förmodligen att deras anställda ska kunna uppträda på ett folkvettigt sätt och negligerade därmed mannen arbete. Arbetsförmedlingen upphörde att ge mannen aktivitetsstöd och tilldömdes för detta tilltag (av diskrimineringsombudsmannen) att betala 60 000 kronor till den muslimske hälsningsvägraren. Anledningen hette religiös diskriminering. Men borde inte då den kvinnliga chefen, utifrån sina värderingar, också känna sig kränkt och därmed stämma den muslimske mannen för kränkande handling? Så skulle denna kränkningscykel kunna pågå i evighet.
Ett annat exempel på denna kränkningsfars utspelade sig nyligen när den forne kommentatorn Glenn Hysén medverkade i ett radiprogram. Hysén som varit fotbollsproffs i Liverpool berättade en (rolig) anekdot från proffskarriären. Anders Limpar var över och provspelade för laget. Lagets dåtida stjärna hette John Barnes, och var svart. Det roliga i sammanhanget var att Barnes gick under smeknamnet "The Digger", vilket var tilltalsnamnet som lagkamraterna använde. Limpar, som var ny i laget, uppfattade inte det korrekta smeknamnet och sa något ungefärligt till Barnes när han vill ha bollen: "Hey Nigger, give me the ball". Limpar rodnade och skämdes ögonen ur sig när han förstått sitt fatala misstag. För denna berättelse blev Hysén anmäld till justitiekanslern. En radiolyssnare hade känt sig kränkt för att ordet nigger hade använts, trots att Hysén framhävde Barnes som en av Englands genom tiderna bästa fotbollsspelare.
Droppen som fick bägaren att rinna över skedde dock nu senast under OS. Den frispråkige (och lätt oaktsamme) expertkommentatorn Niklas Wikegård sågade de s.k. Damkronorna efter förlust med tvåsiffrigt mot Kanada, och nästan tvåsiffrigt mot USA. Wikegård var givetvis inte sen att kritisera det svenska damhockeylandslaget. Alla idrottsmän- och kvinnor får utstå kritik om de presterar uselt, särskilt i en olympiad. Det accepterar de flesta. Men icke en mamma (!) till en damhockeyspelare, som anmälde Wikegård till diskrimineringsombudsmannen (DO). Anledningen? Det har varit väldigt låg nivå på kritiken. Rent av kränkande omdömen. Ärligt talat vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är emellertid uppenbart att vår kära och högt uppskattade yttrandefrihet håller på att förvandlas till en åsiktskonformitet där varje någorlunda utstickande värdering ses som kränkande. En skrämmande och löjeväckande utveckling.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)