Gott nytt år!

Så kan vi då lämna år 2007 till handlingarna. Känns aningen bisarrt. Minns när vi satt ett gäng i vår dåvarande replokal och ojade oss för vad vi skulle göra på millenniumskiftet. Den gången hamnade vi till slut i Tyresö. Åtta jävla år sedan. Sorry, men Eldkvarns gamla slagdänga, man över bord, passar verkligen in på allt: Åren har gått, de ligger som vrak på botten.

När vi nu går in mot 2008 känns det ju bra att 66%, av de som svarat på veckans fråga, går in i det nya året med en positiv inställning. Denna andel tror nämligen att 2008 blir ett bättre år än 2007. 30 % tror att det kommer att bli samma skit som vanligt. Undertecknad är ingen känd optimist, så vart mina förväntningar på 2008 ligger är knappast något de lärde tvistar om.

Innan vi går över mot 2008 ska dock 2007 sammanfattas och summeras. Detta sker i form av en liten subjektiv lista. I paritet med bloggens syfte har listan främst ett samhällvetenskapligt perspektiv. Och givetvis är den inte subjektiv. Här på bloggen ges enbart absoluta sanningar (Gott nytt år O!)

Årets blogg: Behövs det egentligen understrykas? Ok, då: Lordens blogg!

Årets svalaste debatt: Partiledardebatten mellan Reinfeldt och Sahlin. Pest eller kolera?

Årest hetaste debatt: Otvivelaktigt den mellan Lorden och O på årets blogg.

Årets platta 1: Neil Young- Crome Dreams II

Årets platta 2: Robert Plant & Alison Krauss- Raising sand

Årets bästa konsert: Dan Hylander, Alternativa festivalen, Norrköping

Årets jobbigaste genomlag : Pontiak Johanzon

Årets mest onödiga: Tv4 som sände en hel dag från Nobelfesten.

Årets sjukaste fest: Williams dopfest, Linköping

Årets kulturpersonlighet: Thore Skogman

Årets slentrian: Vardagen

Årets höjdpunkt: Helgen

Årets mest uppenbara: Lordens begynnande 30-års kris

Ungefär så innehållslöst var 2007. Nu önkar jag er alla en trevlig kväll och ett Gott nytt nådens år, 2008! Wir sehen uns in der Hölle!

/Lord A

Amatörernas aftonar

Då var julen avklarad. Den blev lyckad. Hann med att se Karl-bertil Jonsson, slapp att vara tomte och fick, som vanligt, en massa fina klappar. Och jag som inte ens har ätit min gröt ordentligt under året. Jul- och nyårsfirandet upphör givetvis inte med att julafton passerar revy.

Jobbuppehållet för julen och nyår innehåller flera s.k. "festardagar". En festardag karaktäriseras av att nästan hela Sveriges yngre befolkning, som inte har några barn att tänka på, festar på dessa. Juldagen är troligen den största festardagen i Sverige. Svensken ser juldagen som en "hemvändardag" där man kan samlas upp och festa med gamla polare från förr som man inte träffar så ofta. Juldagen innebär i praktiken mest en oerhörd hets. Folk, som i normala fall inte festar, tar tillfället i akt och ser juldagen som årets festarhöjdpunkt. Alla är ju ute då, vilket jävla ös, woow. Denna inställning är, enligt Lorden, en amatörs intsällning. Personligen tycker jag nämligen att alla festardagar (och i synnerhet juldagen) är grymt överskattade.

Till att börja med föregås juldagen med hets om vart man ska vara. Antingen finns det tio olika alternativ att välja emellan, eller också finns det inget alls. Oftast blir det bara pannkaka av allt, eller att vännerna splittras upp på olika ställen. Vidare måste man boka bord i god tid om man över huvud taget ska vara försäkrad en plats på en krog. Vill man inte äta gäller det att köpa förköp. Annars riskerar du att få köa i timtal för att ens ha en chans att få komma in någonstans. När du väl kommer in får du köa ytterligare ett tag för att få något att dricka. Därefter ska man trängas med alla "Allan Ballans", som är så fulla, häftiga och uppspelta för att detta är den enda dagen på ett halvår de vågat sig ut. Dessutom känner ju krogens branschfolk till hetsen kring juldagen. Givetvis tar de tillfället i akt och mjölkar ut så mycket pengar som möjligt av kunderna i inträde, garderobspriser och barpriser.

I år flydde jag staden på juldagen. Dagen var, trots köande i en timme (vi kom dit en halvtimma innan stället öppnade), ganska så trevlig. Men i framtiden kan det mycket väl bli en bojkott av juldagsfirandet för min del. Snart stundar dessutom en till av dessa festarhdagar, nämligen nyårsafton. I år har jag ingen aning om vart den kommer att sluta. Snacket har gått från allt mellan kryssing och traditionellt lägenhetssupande. Det lutar väl åt det senare. Men det går inte att bortse från att nyårsafton i år ses som ytterligare en överskattad festardag som måste genomföras, snarare än ett firande att se fram emot. Sedan är man ju heller ingen amatör...Ska vi säga att vi ses på nyårsdagen istället? Rosén, hallå, kom hem och upprätthåll en gammal sann antikommersiell tradition!

God Fortsättning!

God Jul!

Så var då julen här. För egen del är julklappshetsen över. Men vilken hets det var sen. Otroligt. Aldrig mer säger jag bara. Det har man, i och för sig, sagt ett par år nu. Det känns åtminstone skönt att ha den biten avklarad. Nu återstår endast den "mysiga" delen med julen. Umgänge med släkt, god mat, och trevlig stämning. Bortsett från om man skulle åka på att "agera" tomte.

Till julen hör många traditioner, och detta ämne har delvis behandlats tidigare på bloggen. I den senaste undersökningen frågade jag vilket av SVT:s traditionella julprogram ni helst inte missar. 13 stycken, 53 %, svarade Kalle Anka. Att fira jul med Kalle och hans vänner klockan 15:00 på julafton sitter djupt rotat i den svenska folksjälen. Personligen känner jag att det kan kvitta att följa Kalle nuförtiden.

7 stycken, 29 %, valde dock Karl-Bertil Jonsson framför Kalle. Karl- Bertil Jonsson är en rätt vacker och smårolig tecknad saga skriven av Linköpingssonen Tage Danielsson. Den uppmärksammar alla som tvingas fira julen ensamma. Det är inte bara utslagna och missbrukare som tvingas fira julen ensamma. Jag har ju tidigare berättat om missbrukarna i kvarteret. De kommer säkerligen punda extra mycket tillsammans på julafton. Skämt å sido, julen är en familjär högtid och det är många som tvingas fira ensamma, ofrivilligt. Och dessa människor är väl värda en extra tanke. Jag kan slänga in ett musiktips för den intresserade i ämnet: Mörbyligan- Kalles jul. Jag uppmanar alla att titta på Karl-Bertil om ni har missat det.

Enbart 4%, 1 person, väljer Kan du vissla Johanna? som förstaval. Det är en kortfilm som undertecknad uppmärksammade för flera år sedan. Därefter har jag återsett den på julafton varje gång jag har kunnat. Per Oscarsson (som vanligt mycket bra) spelar låtsasmorfar åt en liten grabb. Också detta en tänkvärd historia. Kolla upp!

Se nu till att rösta på årets sista fråga som finns uppe i höger hörn av bloggen. Och ha en underbar jul allihopa! Lordens blogg önskar alla läsare en riktigt god jul. Vi ses i dimman!

Normalisering av HIV

För en tid sedan publicerades en undersökning, utförd av SIFO, som visade att var fjärde svensk tror att HIV går att bota. Urvalet bestod av 1000 personer över 15 år. Idag, några veckor senare, offentliggjordes att musikgruppen Alcazars sångare och frontfigur, Andreas Lundstedt, är smittad av just HIV. Lundstedt, som är öppet homosexuell, har levt med sin sjukdom under flera års tid. Han hävdar att hans förra pojkvän, Magnus Carlsson (fd Barbados) och Lundstedts nuvarande pojkvän dock inte är smittade.

Artikeln, som publicerades i Aftonbladet, försöker hela tiden avdramatisera HIV som sjukdom. Lundstedt får om och om igen upprepa att han "lever normalt" och "kan planera sin framtid som alla andra". I en annan artikel, i anlutning till den om Lundstedt, uttalar sig en doktor om att bromsmedicinerna har "jättebra effekter". Som avslutning i artikeln uttalar sig Lundsteds homosexuelle kompis Christer Lindarw på följande vis: – Det betyder otroligt mycket att avdramatisera bilden av hiv. Det är verkligen otroligt starkt (av Lundstedt att offentliggöra sin sjukdom, min anmärkning)

Hallå, varför är "det viktigt att avdramatisera bilden av HIV?" Det är en obotlig sjukdom. När etablerad media målar upp denna bild av HIV, är det inte konstigt att en fjärdedel av Sveriges befolkning tror att HIV går att bota. Att gå ut på detta sätt, och bedriva den journalistik som Aftonbladet m.fl. gör är att uppmana ungdomar (och andra) till promiskuitet och oförsiktigt sexualliv.

Dubbelmoralen slår igenom extra mycket när samma tidning (och andra) uppmärksammar hur olika HIV-män (ofta icke-svenskar) smittat ner tonårsflickor med HIV. För idag ökar HIV-fallen ständigt i Sverige. Ofta sker det via homosexuella relationer, men Sverige tar också emot flera HIV-smittade personer, som inte uppger för sina partners att de är smittade. Så även gruppen heterosexeuella kvinnor är drabbade. Men med medias resonemang i allmänhet, och Aftonnbladets i synnerhet, är ju denna utveckling en bagatell. Uppmana tonårsflickorna och deras familjer att den, nyligen smittade, flickan kan leva ett normalt liv med bromsmediciner istället! Vi kan ju också avkriminalisera att medvetet sprida HIV-smitta. Sjukdomen är ju inte farlig. Det är ju bra att vi normaliserar den.

Vidare ojar sig en "Aftonbladsk" journalist, i samma upplaga som Lundsteds artikel publicerades, över att Jacob Zuma är på väg att bli president i Sydafrika. Zuma tror nämligen , enligt journalisten Wolfgang Hansson, att HIV går att bota med en varm dusch. Zuma må vara en jubelidiot, men i den här frågan är han inte dummare än en fjärdeldel av Sveriges befolkning. Och till den dumheten är Aftonbladet och övrig etablerad media, i allra högsta grad, medverkande till att skapa!

Idiotisk "utslussning" av missbrukare

Mitt, en gång, så lugna bostadsområde har de senaste åren genomgått en radikal förändring till det sämre. Den främsta anledningen därtill är det boende för missbrukare, som upprättats ett kvarter från min bostad. I normala fall skulle jag nog inte ha så stora problem med just vårdhem, men efter att ha levt i detta s.k. hems närhet ett tag, är det faktiskt svårt att förstå logiken med det. Dekadensen är total bland boendets hyresgäster och fränder.

Hem för missbrukare är, som sagt, helt ok när de upprättas i vårdsyfte. Men att som nu klumpa ihop en massa aktiva missbrukare i ett stort hyreshus, och tro att detta ska främja en nykter tillvaro för dessa, är ingenting annat än ren idioti. För vi som ser hyresgästernas beteende med egna ögon, kan definitivt intyga att det inte handlar om någon sund utslussning eller anpassning till samhället. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet man passerar området. Man möter ständigt någon skränig, påtänd eller knölfull individ (eller grupp av indvidier) när man vistas utomhus i området. Även om man kanske borde slappna av så är det mänskligt att man är på helspänn i interaktionen med dessa. Eftersom de aldrig är nyktra, kan man heller inte räkna med att deras beteende ska vara särskilt rationellt. Och det är rätt jobbigt att hela tiden behöva kolla sig över axeln.

Det finns helt enkelt ingen vits eller syfte med kommunens socialpolitik inom detta område. Att bedriva detta "projekt" lär såväl på kort som lång sikt vara samhällsekonomiskt förkastligt. Det finns heller inga legitima skäl att utsätta skattebetalande medborgare för en så tydlig hotbild, nedskräpning och oljud som missbrukarnas leverne för med sig. Polisen cirkulerar förvisso i området flera gånger om dagen, men det är ändå ingen säkerhetsgaranti för att ingenting inträffar. Det har redan skett flera misshandelsfall, inbrott, stölder och bränder i anslutning till boendet. Givetvis drar klientelet till sig likasinnade från andra stadsdelar. Öppen droghandel är heller inget ovanligt.

Det ska understrykas att detta inlägg inte är ett påhopp på missbrukare som indivder (även om många tyvärr beter sig riktigt sunkigt under påverkan) utan på systemet som tillåter detta sociala och personliga förfall. Till att börja med kan du som missbrukare inte få privilegiet att bo tillsammans med dina missbrukande kompisar mitt inne i centrala delarna av staden (nära systembolag etc.). Ett område som är eftertraktat, eller i alla fall som en gång i tiden var det. Vidare måste man sprida ut dem i olika stadsdelar så att laglösa "nästen" kan undivkas. Om missbrukarna ändå ska tillåtas att bo på samma ställe, så ska det givetvis ske under uppsikt av vårdare. I en sådan situation måste också total drogfrihet råda om det ska ge några positiva samhälleliga effekter.

I förlängningen handlar det här fenomenet, precis som så många andra, om ekonomi. Någon hyresvärd lär göra sig en rejäl hacka på att bistå kommunenes missbrukare med bostäder. Hyresgästerna har inga större krav på hyresvärden, så länge de lämnas ifred. Omkostnaderna blir små samtidigt som hyresavtalet med kommunen inbringar stora månatliga inkomster. Ytterligare en ful bieffekt av ultrakaptialismens spelregler. Och återigen drabbas många människors välfärd på grund av få människors girighet. Riv boendet nu!

Moderniserat Luciafirande

Lordens blogg har tidigare raljerat över att Halloween är en relativt onödig och importerad högtid. Idag har stora delar av Sverige firat Lucia. Även det är en importerad högtid, men den har ändå en relativt lång tradition här i Sverige. Lucia som traditionsfenomen sammanföll innan 1700-talet med firandet av vintersolståndet i norr. Det moderna firandet av Lucia (med Luciatåg och dess tillhörande sånger etc.) är ett 1900-talsfenomen.

Det är tydligt att Luciafirandet håller på att genomgå en förändring. Frågan är om vi över huvud taget kommer att uppmärksamma denna dag om 20 år i Sverige. I dessa tider debatteras det friskt huruvida man ska "fira" skolavslutningar í kyrkan eller inte. På flera håll i Sverige finns det skolor, där de kristna är i minoritet. Där har man slutat att förlägga skolavslutningarna i kyrkan för länge sedan. På samma sätt har man slutat att "fira lucia" i dessa områden. Det är, uppriktigt, tragiskt att vi låter gamla fina traditioner urholkas på detta sätt. Som ickekristen finner jag trots allt att kyrkan fungerar som en viktig del av vårt västerländska kulturarv och eftersom det är en forna mäktig institution, bör man se på den med respekt. Kyrkan som byggnad ger frid och en stämning av kulturarv, filosofiskt tänkande och kontemplation. Det är mäktigt att sitta i en kyrka, lyssna på vacker körsång och fundera. Givetvis ska vi fortsätta att fira högtider i kyrkan!

Imorse var jag således på traditionell kyrkligt luciafirande. Främst ville jag framkalla de nostalgiska känslorna i mig. När jag själv var barn var luciafirande i kyrkan obligatoriskt och de gamla låtarna Staffansvisan, Luciasången, Lusse lelle etc fick man ju var och varenda barn öva in och framföra med stor charm för sina stolta föräldrar. Luciakronan var då alltid vigd åt en blond tjej, och det låg en hel del prestige bland flickorna att få bli utsedd till just Lucia. När man kom upp lite i åldern blev Lucia en högtid där ungdomen festade i anslutningen till lucia. På så vis var alla ålderskategorier inblandade i Luciafirandet. Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess...

Luciafirandet imorse var förvisso vackert. Men många av de gamla traditionella låtarna hade bytts ut mot nya amerikanska gospellåtar. Även luciatåget verkar alltså ha blivit amerikaniserat. De enda låtarna jag kände igen var Luciasången och Staffansvisan. Lucian var inte längre blond, även om just det kanske inte har så stor betydelse i sammanhanget. Ungdomar ser inte heller Lucia som någon festhögtid. Där har Halloween blivit ersättaren. Det är väl inget fel i att ungdomar inte längre super i anslutning till Lucia, men det innebär också att även (de etniskt svenska) ungdomarna har tappat intresse för högtiden. Men man får väl se det som positivt att jag idag hade möjlighet att ta del av ett, tyvärr inte klassiskt, luciafirande men åtminstone ett moderniserat sådant. Om 20 år finns det nog som sagt inte lika stora möjligheter därtill...

Julklappshets

OBS: En hyllning till Thore Skogman finns nu längst ner under det inlägget. Ett riktigt sjukt gäng som för några år sedan hyllade Skogman någonstans i Småland. Så mycket har han betytt för den nya generationen Skogman-fans ;) Ta en kik. Nu över till det nya inlägget...

Julen är något som berör. Å ena sidan innebär den ett välkomnat avbrott i vardagen och en tid då nära och kära kan samlas under avslappnade former. Å andra sidan innebär den ångest och ensamhet, för de som inte har så många nära och kära. Personligen tillhör jag den första kategorin. Julen är, trots att det främst är barnens högtid, helt ok.

Högtiden föregås dock varje år av en kollektiv köphets. Alla nära och kära ska ha julklappar. Förvisso välförtjänta sådana, men det vore lögn att inte erkänna att denna julklappshets genererar en viss ångestkänsla. Till att börja med är folks inställning till julhandeln näst intill manisk. Folk trängs, köerna blir oändliga och det blir outhärdligt att vistas på stan. Trots att jag finner det både roligt att få och ge julklappar är denna köphets något som kan, och borde, ifrågasättas. Den materiella kärleken har blivit överordnad den kroppsliga och sinnliga. Det är ett tecken på att samhället inte mår så bra. Det känns som att denna köphets har eskalerat. Varje år går media ut och hävdar att alla möjliga köprekord slås. Det är jobbigt att ta tag i handeln. Ofta springer man runt på måfå i timtal utan att bli riktigt nöjd med någonting.

Man brukar säga att skolan är en spegelbild av det övriga samhället. Kanske kan man applicera samma resonemang på julhandeln, eller på vårt julfirande. Det andliga och gemensamma, samhörigheten och folkgemenskapen har gett vika för individualism och materialism. Istället för att känna stolthet för jultraditionen, verkar det mesta handla om vem som har fått finast julklappar bland dagens unga. Så var det iofs också när jag växte upp. Tanken med julklappar är i grunden bra, alla gillar ju att få paket, men det behöver ju inte gå till sådan överdrift.

Bloggens senaste fråga behandlade just hur mycket pengar ni läsare spenderar på julklappar. Det visade sig att majoriteten, 44%, av de 18 svarande lägger ner mellan 1000 och 3000 kronor. Det är nog en ganska så rimlig summa. Men 27% lägger 3000 kronor eller mer. Endast 1 person spenderar inga pengar alls på julklappar. Man får hoppas att denne har någon att köpa till, men struntar i det av något skäl.

Jag har inte köpt en enda present än. Men det kommer att bli en hel del från min sida även i år. Så det är väl dags att ta tag i det. Lycka till i julruset allihopa! Men innan ni ger er ut i det maniska vimlet bör ni rösta på den nya frågan. Den finns, som vanligt, längst upp till höger på Sveriges ledande blogg.

En fallen nationalskald

Det var med stort vemod jag imorse möttes av nyheten att mannen som beskrev sig själv som en man med rött hår och glest mellan tänderna har gått bort. Det är inte killen på kalles kaviar-tuber som har bytts ut, utan en nationalskald som har gått ur tiden. Thore Skogman blev 76 år. Av dessa har han underhållit Sverige i drygt 50 år.

Thore Skogman kan möjligen ses lite som en buskisfigur. Långt ifrån finkulturen, men ändå omtyckt och "folkkär" av de svenska medborgarna. Hans visor är allt som oftast glada. Faktum är att det är ytterst få av Thores över 1200 skrivna låtar som är vemodiga. I somras bad jag en kompis att försöka leta fram en vemodig sång av Thore när vi knäckte några folköl framför datorn. Gång på gång laddade han ner en låt för att mötas av en helt uppspelt Thore i högtalaren. Man blev verkligen glad av att lyssna på Thore Skogman. Han har förgyllt många fester med sin klockrena lyrik, sprattliga melodier och glada refränger.

För de som påstår att Sverige inte har någon kultur, bör lyssna igenom Skogmans låtar. Ofta behandlar dessa genuint svenska fenomen. Även om han ofta drev med oss, så gjorde han det alltid med glimten i ögat. Och flera av låtarna var rena hyllningar till hembygd och kultur. Därför är det inte fel att ge Thore eptitetet nationalskald. Det är han väl värd. Att Thores publik främst bestod av äldre människor är inte konstigt, då han själv tillhörde den äldre genrationen. Han var dock aldrig rädd för att förnya sig, eller för att bjuda på sig själv. Därför lyckades han i vissa yngre kretsar uppnå lite av en kultstatus. Bland annat spelade en skiva med Black Ingvars i slutet av 90-talet, där han gör lättare hårdrockslåtar av sina gamla klassiker. Helt genialiskt.

Första gången jag på allvar började digga Thore Skogman var i mitten på 1990-talet. I ett caféprogram från Örebro, som leddes av den numera framlidne programledaren Per-Eric Nordquist, var Thore Skogman gäst. Tillsammans med några irländska musiker framförde han den gamla slagdängan "Rare old mountain Dew". Redan då var Skogman att, åldermässigt, betrakta som en gubbe. Att han, trots det, lyckades hoppa runt på scenen med ett stort leende joddlandes till låten var bara så oerhört bra. Sedan dess har Skogman, och några av hans låtar, alltid funnits i bakgrunden av Lordens liv. När jag har fått frågan om vad jag lyssnar på för musik har svarit de senaste tio åren alltid varit: "Allt från Thore Skogman till Dark Funeral". Flera av Skogmans låtar har blivit klassiker. De bästa är, enligt mig, Pop opp i topp, Surströmingspolka, Tre dar i buren, Vilda Matilda, Räkna med Hesa Fredrik , Storfiskarvalsen, Bergsprängartango, Jämtgubben och Pensionärsvisan.

För er som trodde att Per-Eric Nordquists och Thore Skogmans likheter stannar vid att de var med samtidigt i ovannämnda caféprogram, tror fel. Båda lyckades nämligen med konststycket att bli ambassadörer för Filipstad under sin livstid. Och det är få förunnat. I Thores fall 1993, och i Per-Erics fall 1992. Nu är cirkeln sluten. Båda är avlidna. Men det går inte att förringa Thore Skogmans inverkan på svenskt kulturliv för det. Nedan följer en lista av samtliga valda ambassadörer för Filipstad. Nu vet ni vad ni ska satsa på! Att arbeta mot Nobelpriset slår inte lika högt som att bli utvald till Filipstads ambassadör. Lycka till! Vila i frid Thore!

Ambassadörer för Filipstad

1991 Kent Finell

1992 Per-Eric Nordquist

1993 Thore Skogman

1994 Roland Cedermark

1995 Ebba Blitz

1996 Ingvar Oldsberg

1997 Monica Forsberg

1998 Peter Harryson

1999 Magnus Norman

2000 Björn Hellberg

2001 Lotta Bromé

2002 Jonny Nilsson

2003 Hasse "Kvinnaböske" Andersson

2004 Carl Jan Granqvist

2005 Ernst Kirchsteiger

2006 Anders Eldeman

Här nedan kommer också en tidig julklapp i form av några stollar som för ett gäng år sedan hyllar Thore Skogman på en parkering någonstans i Småland.

Det mossiga har blivit underhållning

I år firar TV-programmet På spåret 20-års jubileum. Ingvar Oldsberg och hans sidekick, tillika programmets domare sedan 1995, Björn Hellberg, har blivit en institution i svenskt TV-utbud.

De första tio åren brydde jag mig inte om programmet. Mellan 1997 och 2001 föraktade jag programmet. Gubbhumor, mossigt och torrt var adjektiv som jag gärna använde när På spåret kom på tal. Men så hände någonting. Jag vet inte om jag blev vuxen, fixade mig en utbildning, blev kvasiintellektuell eller kanske intellektuell på riktigt. Sedan 2002 är På spåret näst intill den största höjdpunkten i dagens, annars rätt solkiga, TV-utbud.

I fredags hade så den 20:e upplagan av frågesporten premiär. Som förväntat var programmet mossigare än vanligt. Ingvar Oldsberg tog av och på sig sina glasögon trettio gånger, skulle se seriös ut och läspade värre än vanligt. Hans ordvitsar höll lika mossig klass som vanligt. Björn Hellberg, mossigare än någonsin, spelade som vanligt på sin mesighet och torrhet. Han kunde ta ut svängarna (nåja) i sina sedvanliga tråkiga skämt, ivrigt påhejad av en mossig publik, där genomsnittsåldern torde legat på 60+.

Nytt och fräscht par som tävlade var journalisten Kristina Kappelin och skådespelaren Kjell Bergkvist. Det kändes lika fräscht som det låter. Kappelin var förvisso duktig, men Bergkvist uppvisade ungefär samma potential som ishockeytränaren (och "experten") Niklas Wikegård gjorde förra året. Jag antar att Bergkvists manliga och hurtiga jargong skulle fungera som ungdomlig entusiasm och motvikt åt allt annat mossigt. Problemet är bara att Bergkvist anno 2007 även han känns...just det: Mossig.

När sedan det gamla avdankade bandet Triple and Touch and the railers (mossigt namn) i en fråga dammar av en gammal The Clash- hit fäller min kompis kommentaren: Vilken mossig version de gör av låten. Det säger allt. När Oldsberg, i slutet av programmet, deklarerar en oerhört mossig ordvits (inskickad av en tittare) om en stad som vi tittare skulle ha listat ut under programmets gång når programmet sitt klimax.

På spåret är så långt ifrån nyskapande TV man kan komma. Men vilken succé. Jag må själv ha blivit rejält mossig på senare år, men jag står för att På spåret är en av veckans höjdpunkter. Jag lär absolut följa varje avsnitt. Imorgon (säkert idag, eller igår för vissa läsare) tävlar, bland annat, Jan Guillou. Det ska bli mycket intressant att se om han är en snackis eller verkligen kan prestera kunskapsmässigt. Min klara favorit balnd de tävlande är annars (som alltid) Lennart "Hoa Hoa" Dahlgren. Avslappnad attityd och faktiskt riktigt allmänbildad.

Två andra kändisar som kommer att medverka i denna säsongs På spåret är Philip Hammar och Fredrik Wikingsson. Dessa två herrar har skapat endel bra TV, men har gått ner sig totalt det senaste året. Myggan var obegripligt tråkigt och Boston Tea Party miste sin funktion då man inte fick något som helst förtroende för de (kvasiintellektuella) akademiker som skulle agera experter i programmet. Flera tydliga sakfel av dessa och knappt gymnasienivå på analyserna. Faktum är att "Boston tea party" kan ses som en ny version av det gamla kultprogrammet "Fråga Lund". Det programmet gick ut på att allmänheten fick ringa in till en studio och fråga om vad som helst. I studion satt gamla professorer från Lunds universitet och redde ut saker i den mån det gick. Ett helt genialiskt, tillika torrt och mossigt, koncept. Men jag väljer Fråga Lund framför Boston tea Party sju gånger i veckan. För det vet ju alla nu. I mossigheten ligger genialiteten!

Krogvakter: Utelivets gissel

Det är allt oftare som krogvakter uppmärksammas i den offentliga debatten. Krogvakterna har tidigare utmålats som ofelbara hjältar som gör en stor samhällsinsats när de upprätthåller lag och ordning bland stökiga kroggäster under helgerna. Vi som har varit ute i svängen i många år och mött dessa påstådda hjältar till vakter vecka ut och vecka in, vet att denna beskrivna bild av krogvakten är en nidbild. Den sanna bilden är istället vakten som stöddig, provocerande och maktfullkomlig, som mer än gärna använder sig av hårdföra och våldsamma metoder. Det finns givetvis undantag till alla regler, vissa vakter kan vara ok, men dessa är lätträkneliga. En vakt bör, enligt min mening, ha ungefär samma funktion som en fotbollsdomare. Om man inte ser dem, men det är en lugn stämning så gör de ett bra jobb.

Mediabilden av krogvakten som hjälte fick sig en rejäl törn när förre SSU-orföranden, Anna Sjödin, hamnade i klammeri med krogvakter förra året. Det hela slutade med rättegång där Sjödin dömdes och krogvakten gick fri. Men eftersom Anna Sjödin var en maktens kvinna med kontakter, lyckades hon uppmärksamma medier och etablissemanget på hur vakterna verkligen agerar. Sakta men säkert börjar svensson inse att även krogvakten har sina negativa sidor. Alltid något.

Personligen har jag genom åren haft endel dispyter med vakter. Inget allvarligt, men tillräckligt för att min uppfattning om dessa ska vara övervägande negativ. Det är allmänt känt att vissa vakter sätter i system att anmäla kroggäster och provocera fram slagsmål. Lätta skadeståndspengar i en rättegång, och en ökad inkomstkälla för vakten. Rätten tror nämligen alltid på vakter som vittnar till varandras fördel. Vad har en berusad vanlig arbetare, med säkert lika berusade vittnen, att sätta emot två-tre spiknyktra och laglydiga vakters vittnesmål? En släkting till en god vän råkade ut för detta fenomen för ett par år sedan. En mycket tragisk händelse som lika gärna kunde ha fått förödande konsekvenser för den anmäldes privatliv.

Den senaste i raden av offentliga personer som råkat illa ut pga krogvakter är Linköpings Hockeyklubbs tränare Jan Karlsson. Karlsson var berusad, och ska enligt vakternas berättelse ha hotat dessa. De stora, biffiga vakterna hade inga problem med att belägga Karlsson med handbojor och invänta polis. Men tydligen kände de sig så illa till mods och rädda för sitt liv att de var tvungna att anmäla den dyngstele och snart 50-årige Karlsson för mordhot.

- Det var min dyraste utekväll någonsin, sa Karlsson när domen på 35 000 i böter meddelades.

En vakt tar mycket hellre konfrontation än agerar i samförstånd. Det är den universella regeln. Den här bilden bekräftas också i en 15-poängsuppsats i sociologi, framlagd vid Linköpings universitet. Den heter Relationer på Ågatan - bilder av Ågatan i Linköping (2007) och är bland annat författad av en bekant till mig. I uppsatsen har både brottsoffer, en krogvakt och polis intervjuats om bilder av Ågatan (som är Linköpings största kroggata) men också om relationerna till varandra. Det är en ganskla skrämmande bild som kommer fram i intervjun med krogvakten. Den intervjuade vakten medger att det bland vakter är vanligt att "ta lagen i egna händer" och agera medvetet hårdhänt eller föra en hårdare linje än man behöver. Det här beteendet syftar, enligt vakten, till att lära krogbesökarna hur man ska uppföra sig. Krogvakten berättar vidare om hur man provocerar fram situationer för att bli av med vissa besökare som man av en eller annan anledning stör sig på.

Förtroendet för krogvakter har sedan länge urholkats. Att låta dessa ickepoliser få större maktbefogenheter är inget alternativ jag ställer mig bakom. Vad är då lösningen? Helst skulle jag vilja se ett samhälle där vakter inte behövs. Men eftersom vakten troligen är ett nödvändigt ont, så borde man anställa vakter genom intervjumetod. Alla yrkeskategorier som arbetar med människor borde åtminstone besitta en liten gnutta social kompetens. Det gör tyvärr inte majoriteten av dagens krogvakter.

Vikten av ett nationellt försvar

Sverige behöver ett rejält nationellt försvar. Det tycker bloggens läsare. Av 28 röstande i frågan tyckte 17 stycken (60%) att Sverige bör upprusta försvaret. 6 stycken (21%) tycker att det är bra som det är nu, 2 stycken (7%) vill nedrusta och 3 stycken (10%) vill lägga ner försvaret helt.

Det finns egentligen inga realpolitiska eller giltiga skäl till den massaker som, tidigare och samtida, yrkespolitiker utövar på försvaret. De som tror att internationella relationer upprätthålls med nedrustning och pacifism som medel må ha fina tankar, om än felaktiga, om människans och staters inställning och agerande. Som så många gånger förr kan man även inom detta ämne lära av historien. När man, historiskt, alltid har trott att evig fred ska råda och att krigstillstånd är tusen år borta, har idyllen slagits i spillror fortare än kvickt. Innan såväl första som andra världskriget bedrev flera stater nedrustning i hopp om att kriget var långt borta. Med facit i hand vet vi hur fel de hade. Det finns aldrig någon garanti för att fredstillstånd är permanenta.

Det är fel att tro att vi, genom dagens utvecklade handelsförbindelser och ökade globalisering, garanteras fred. Det är snarare tvärtom. Den ökade globaliseringen främjar motsättningar mellan I och U-länder. Globaliseringen ger också möjlighet för tvivelaktiga stater, och gerillagrupper, att upprusta utan att omvärlden säger ifrån. Idag finns det många konflikter och oroshärdar i världen. Att okritiskt nedrusta och inta en oskuldsfull och naiv inställning till verkligheten kan slutligen få förödande konsekvenser.

Efter andra världskriget har krigstillstånd i Europa främst varit koncentrerat till forna Jugoslavien. Men i takt med överhängande terrorhot och grannländers upprustning (läs Ryssland) är det givetvis nödvändigt med ett slagkraftigt försvar. Det är i dagsläget svårt att veta exakt vad Rysslands president Putin har för avsikt med sin upprustningspolitik. Att han återigen vill göra Ryssland till supermakt råder det dock inga tvivel om. Försvaret är inte heller något man kan avskaffa för att helt plötsligt införa igen. Ett försvar bygger man under lång tid genom erfarenhet, professionalism och kunskap. Om vi nu nedrustar försvaret och det råder politiskt oväder i Europa om tio år, går det inte att återskapa ett genuint försvar på kort tid. Samtidigt kan man utnyttja försvarets erafrenhet och kunskaper vid inhemska eventuella krissituationer och räddningsinsatser.

Det är dags för politkerna och samhället att vakna upp ur dvalan. Ska vi förvandla alla samhälleliga institutioner till hafsverk? Skolan har tappat mycket i kvalitet. Landets humankapital urholkas. Sjukhusen har tappat stort förtroende bland medborgarna med underbemanning, kompetensbrister och vårdköer. Försvaret är den senaste institutionen som har degenererats. Låt oss inte totalförstöra det. Upprusta nu!

Könsroller

Ständigt pågår debatten kring könsroller i samhället. Det ligger i tiden att försöka få pojkar och flickor att närma sig varandra. Alla ska behandlas lika och det verkar som att det är någon slags könskonformitet som detta beteende syftar till. En grundbult i vår samtids idéutveckling verkar onekligen vara att alla ska behandlas lika. När man bortser från könens traditionella olikheter i dessa konformitetsexperiment är man dock ute på hal is.

Några av mina nära och kära har under de senaste åren blivit föräldrar. Eftersom jag inte är vidare barnkär, ligger det inte heller i mitt intresse att lägga mig i hur de uppfostrar sina barn. Man kan dock inte undgå att höra vissa argument, som föräldrarna framför i diskussioner kring barnuppfostring. De argument som framförs är oftast så dumdristiga och , av tidsandan, hjärntvättade att man inte vet om man ska skratta eller gråta. I vissa fall menar några att man ska låta sonen i huset leka med dockor och dottern leka med bilar. Man ska vidare låta pojken bära rosa och tjejen blått. HALLÅ? Varför då? Varför kan man inte bara låta pojke vara pojke, och flicka vara flicka? Så har det varit i alla år och det är också grundförutsättningen för heterosexualiteten, som i sin tur är en grundförutsättning för fortplantning.

Man kan säga att ovan beskrivna experiment startade i liten skala runt 70-talet i och med flumvänsterns genomslag. Jag, som värdekonservativ i denna fråga, ser flera negativa konsekvenser med spektaklet. Det största felet man har gjort är att man har använt det typiskt manliga beteendet som norm. Man har alltså inpräntat i sina små flickor (på dagis, i hemmen och i skolan) att det är bra att ta för sig så mycket som möjligt, och ta plats. Det som traditionellt har varit manligt. Tjejer har därför, beteendemässigt, börjat efterlikna männen.

Den här utvecklingen är givetvis inget bra. Männens beteende är i många avseenden idiotiskt. Varför ska man då låta en trevlig och skötsam halva av befolkning efterlikna männen? Det är männen som begår våldsbrott, det är männen som är bråkiga i skolan, det är männen (som traditionellt) står för drängfyllan och odrägligt beteende. Gissa vilket beteende som har ökat bland tjejer de senaste åren!? Våld mellan tjejer blir allt vanligare. Rånarligor som enbart består av tjejer förekommer allt mer frekvent. Alkoholkonsumtionen ökar bland tjejer, det är också helt ok idag att som tjej skryta om sitt promiskuösa leverne. Något som tidigare helt varit förbehållet mannen. Är männen verkligen bra förebilder för kvinnorna?

Missförstå nu inte detta, jag är helt för lika villkor mellan könen på arbetsmarknaden och jag tycker det är bra att kvinnan har gjort intrång i den akademiska sfären. Lika lön för lika arbete är också en självklarhet. Det jag ifrågasätter är nyttan av att vilja förändra attityder, kulturella beteenden och synen på våra kön. Vad ger det egentligen och vem har bestämt denna inriktning?

Flera av mina tjejkompisar säger ibland till mig att den tjej, med de egenskaper jag söker, inte finns. Jaha, så det finns ingen timid, snäll, söt och vettig tjej kvar i detta samhälle då? Som dessutom motsätter sig att efterlikna den manliga världen? Jag har vid något folkbildande samtal (säkert under påverkan av Stoneleigh) hävdat till herr_D att den sista genrationen av vettiga kvinnor går bort med min mormor. Även om den fras är sagd med glimten i ögat, så ligger det faktiskt en hel del i det. När min mormor var ung var det otänkbart för en tjej att bete sig på det sätt som de flesta gör idag. Kvinnoidealet såg helt annorlunda ut. På gott eller ont? Mitt val är givet.

Så snälla ni föräldrar där ute. Tänk till en extra gång innan ni påtvingar er lilla dotter att leka med bilar istället för dockor. Återgå till att reproducera de gamla könsrollerna. Nu! Låt pojkar få vara pojkar och flickor få vara flickor.

Läsning är bildande och underhållande

Varje kväll eller natt innan jag går och lägger mig fördjupar jag mig alltid i någon form av litteratur. Eftersom jag alltid har varit intresserad av kunskap ur olika aspekter är detta en gammal vana. Man gillar givetvis att läsa om saker som intresserar en. Även idag är det mest facklitteratur som tilltalar mig. Att denna hobby ger bildning är ingen komplicerad ekvation. Läser man mycket facklitteratur ökar det kunskapsbanken enormt. För er som är osäkra på vad facklitteratur är, avser det litteratur som är inriktad på ett vetenskapligt område och som företrädesvis innehåller fakta snarare än fiktion. Ni som har läst informationsspalten om mig till höger inser att jag är intresserad av humaniora i allmänhet och kultur- och idéhistoria i synnerhet. På de senare åren har även intresset för memoarer ökat enormt hos mig.

Att däremot läsa böcker som underhållning är för mig en ganska ny företeelse. Fram till studenten plöjde jag nästan ingen skönlitteratur alls. Det var först under en universitetskurs i svenska som jag insåg att det var minst lika underhållande att läsa en bra skönlitterär bok som att se en riktigt bra film. Idag tycker jag läsandet är överlägset filmtittandet (även om jag givetvis ser många filmer, då gärna med min vapendragare Kalle). När det gäller den skönlitterära genren är det främst deckare som gäller. Många av de deckare man läst har sedan filmatiserats. Varje gång blir man lika besviken. Det senaste exemplet på det, var när Henning Mankells Steget Efter filmatiserades. Man fick stänga av efter trettio minuter. Givtevis målar man upp en bild inombords av karaktärer och miljöer i sitt huvud när man läser. När dessa bilder inte sedan stämmer överens med karaktärerna i filmen blir det outhärdligt.

Just nu har jag läst ut Mons Kallentofts Midvinterblod. En helt ok bok, vars stora behållning ligger i att bokens handling utspelar sig i en geografisk miljö jag mer än väl känner igen. Det är kul att känna igen de gator, platser och stadsdelar som beskrivs. Annars är Kallentofts språk ganska rumphugget och mediokert.

För den som är intresserad kommer här några böcker som Lorden har läst på senare tid. Kanske kan det inspirera någon till att upptäcka den fantastiska bildnings- och underhållningskällan: Läsning. Inom parentes sätter jag ett subjektivt betyg 1-5. Om någon vill ha en motivering så är det bara att fråga i kommentarfunktionen efter inlägget.

Facklitteratur

Kultur- och idéhistoria

• Tacitus- Germania (5)
• Niccolò Machiavelli- Fursten (4)
• Göran Dahl- Radikalare än Hitler (5)
• Helene Lööw- Nazismen i Sverige. 1924-1979 : pionjärerna, partierna, propagandan (4)
• Lasse Wierup- Svensk Maffia (5)

Memoarer

• Rickard Flinga- Iskallt och Stenhårt (3)
• Tony Olsson- Chockvågor (3)
• Gellert Tamas- Lasermannen (3)
• Kenneth Gärdestad- Jag vill ha en egen måne (4)
• Johan Höglund- En av grabbarna (4)
• Janne Mattsson- Gåtan Thomas Quick (4)

Skönlitteratur:

• Stieg Larsson- Män som hatar kvinnor (4)
• Stieg Larsson- Flickan som lekte med elden (3)
• Stieg Larsson- Luftslottet som sprängdes (5)
• Mons kallentoft- Midvinterblod (3)
• Leif G.W. Persson- Fallet Linda (3)

Den förödande slentrianen

Måndagar är aldrig roliga. Kanske för att de symboliserar början på veckan. En lång arbetsvecka där den kommande helgen kan ses som ljuset i tunneln. Kanske också för att livet i allmänhet, och vardagslivet i synnerhet, är cirkulärt. Vardagslivet går runt i cirklar och när man återigen kommer till måndagen är man i början på cirkeln.

Det är enkelt för människan att hamna i ett slentrianmässigt beteende. Jag har tidigare på bloggen benämnt fenomenet att besöka krogen mot sin vilja, som slentrianmässigt beteende. När livet ser likadant ut år efter år, dag ut och dag in, när vardagslunken är ryggraden i ditt liv, och den avbrytande helgen kan ses som höjdpunkten i det cirkulära levernet, ja då har livet verkligen blivit slentrianmässigt.

Tyvärr har mitt eget liv just hamnat i denna beskrivning. Det var just detta mänskliga ekorrhjul man i yngre år fördömde. Åren går, man jobbar på och blir äldre. Men ingenting speciellt händer. Jag är långt ifrån ensam om detta. I princip alla människor infogar sig allt som oftast i ekorrhjulet. Och många av oss trivs med situationen. Vi verkar gilla den trygghet som tradition och mönstrat liv innebär. Många av oss pratar om att man borde dra, säga upp sig från jobbet och utnyttja det korta liv vi har fått förmånen att leva. För många stannar det vid snack och drömmar.

När man tänker på livet och vardagslunken så teoretiskt som jag gör ovan, kan det mänskliga livet te sig aningen meningslöst och negativt. Det är emellertid inte hela sanningen. Livet är fullt av små ljusglimtar. De flesta trivs på sina arbeten och många har förmånen att under sina liv få lära känna andra medmänniskor som man utvecklar unika, kärleksfulla och vänskapliga förhållanden till. Det är i interaktionen med dessa människor som glädje och det tillstånd som vi benämner som "roligt" uppstår. Två medmänniskor som jag hittills i livet verkligen har haft roligt med, faller ur mallen kring bilden av människan som en slentrianmässig varelse. Efter att ha provat på livet som irländare sticker de imorgon till en helt ny kontinent, Australien, för att testa hur livet på andra sidan jordklotet ter sig. Modigt, starkt och roligt. Jag önskar att man också kunde bryta upp, skita i allt och hänga i Australien ett tag jag också. Men man har ju jobbet här, tryggheten, det ekonomiska beroendet av en inkomst. Man är ju också för gammal för att leva ett ambulerande liv. Ja, ni hör själva vilka patetiska och ynkliga argument man kommer med. Man lever bara en gång. Blir man pensionär så lär väl risken vara stor att man ångrar sina val här i livet. Men ok, jag erkänner. Man har blivit en slav under slentrianen. Erik och Johan, jag ser upp till er båda. Hoppas ni får en trevlig resa samt erfarenheter och upplevelser för livet. See you in a couple of years again :)

När jag ändå är inne på att ge nära och kära uppskattning, så kan jag fortsätta. Vi är alla dåliga på att ge varandra tillräckligt med uppskattning. Man tar saker för givet. Den förödande slentrianen. Nåväl, idag fyller min kära mor år. Hon är en hedervärd kvinna och, i egenskap av min mor, en väldigt betydelsefull person för mig. Och jag vet att hon vet att jag tycker så. Även om jag är återhållsam med verbala uppmuntringar. Ett stort grattis önskar jag dig igen!

Imorgon är det tisdag. Då ska jag jobba, träna, se på TV och kanske blogga. Så spännande.

Vem mördade Palme?

Den 28:e februari 1986 sköts Sveriges dåvarande statsminister, Olof Palme, ihjäl på öppen gata i Stockholm. Det är inte första gången denna blogg nämner hans namn. Palme var i mångt och mycket en väldigt kontroversiell politiker. Å ena sidan älskad av sina anhängare och å andra sidan hatad av sina antagonister.

Palme var Sveriges statsminister i en intressant tidsepok. I världen rådde ett kallt krig mellan dåtidens supermakter USA och Sovjetunionen. Sverige hade sedan länge förklarat sig neutrala i konflikten, men många av Palmes motståndare hävdade att han medvetet närmade sig Sovjetunionen. Vidare hade han uttryckt stöd för kommunistdiktaturen på Cuba, aktivt motarbetat fascistregimen i Spanien och uttryckt förakt mot apartheidsystemet i Sydafrika. Dessutom hade han modet att kritisera supermakten USA:s agerande under Vietnamkriget. Palme saknade, utan att överdriva, inte infytelserika fiender.

Mordet på Olof Palme är i dags dato ouppklarat. Polisutredningen kring Palme är en skandal. Många märkliga händelser och fundamnetala misstag gjordes av polisen och mordutredarna intitialt i utredningen, som formellt leddes av Hans Holmér. Ni som är intresserade mer av vilka misstagen var rent specifikt, får denna gång söka vidare på egen hand. (En översiktlig bild av händelseförloppet kan ni hitta här: http://sv.wikipedia.org/wiki/Palmemordet)

Cirka två och ett halvt år efter mordet häktades den då 41-årige missbrukaren Christer Pettersson. Palmes fru Lisbeth, som var med sin man vid mordet, var övertygad: Pettersson var den skyldige. Hon pekade ut honom och Pettersson fälldes i Tingsrätten för mordet. När mordet sedan överklagades friades Pettersson av en oenig hovrätt. Därmed var Christer Pettersson återigen en fri man. Men Pettersson var sedan länge dömd av stora delar av landet. Han kunde aldrig återgå till ett normalt liv och dog i september 2004, av sviterna det tunga missbruk som präglade hans liv. Pettersson tog med sig sanningen om han mördat Palme eller inte till graven.

På min blogg har ni läsare den senaste veckan kunnat rösta om huruvida Pettersson var Palmes mördare eller inte. 24 stycken svarade. Av dessa trodde 8 (33%) att Pettersson var skyldig och resten, 16 (66&) att någon annan var mördaren.

Det har, under årens lopp, lagts fram mängder av teorier om Palmemordet. Händelser av dylika digniteter har en förmåga att utvecklas till mystik av människor. Konspirationsteorierna har flödat. Endel tror t.ex. att Pettersson tog fel på person när han mördade statsministern. Egentligen var det en knarkhandlare som Pettersson var skyldig pengar, vid namn Sigge Cedergren, som skulle mördas. Eftersom Cedergren och Palme till utsdeendet var väldigt lika, menar man att detta är ett troligt scenario. Man kan tro på slumpen. Men givetvis var mordet på Palme en noggrant planerad akt. Statsministrar råkar inte bara bli mördade. Speciellt inte kontroversiella sådana som Palme.

Det starkaste argumentet för att Pettersson skulle vara mördaren är Lisbeth Palmes vittenskonfrontation. Men mer än två år sedan mordet hade gått när hon pekade ut Pettersson. Det vore också väldigt märkligt om en knarkare och alkoholist skulle komma undan med ett statsministermord. Han har senare aldrig erkänt, även om vissa mediakåta personer som Gert Fylking etc har påstått motsatsen. Pettersson var en desperat missbrukare, en tjuv, bandit, idiot och en tragisk stackare. Men han var ingen statsministermördare. Han blev via mediauppmärksamheten i samband med rättegångarna stämplad för livet. Vad hade han att förlora på att göra kryptiska uttalanden som kan liknas viod erkännanden för att mjölka ur några tusen av TV 3 och andra mindre seriösa medier?

Om stasminister Palme mördades av en sådan tragisk figur och sedan kom undan med det är det ett så grovt underbetyg åt vårt polisväsende att det enbart kan ses som ett orimligt antagande. Man har inte ens kunnat hitta ett mordvapen. Mördaren gick upp i rök direkt efter mordet. Handlandet var rationellt och 100% uttänkt. Annars kommer man inte undan med en sådan gärning i centrala Stockholm. Palme hade, som sagt, oerhört många och mäktiga fiender. Det var till och med de som öppet jublade över hans död. Att en sådan hatad man skulle mördas planlöst, eller spontant planerat, av en missbrukare är högst osannolikt.

Vem, eller sannolikt vilka, som verkligen dödade Palme låter jag däremot vara osagt. Sannolikt sitter det fortfarande personer med vetskap om sanningen någonstans. Mordet kommer dock aldrig att lösas. Det sista hoppet om lösningen dog för många, i och med, Petterssons bortgång. Men Pettersson mördade inte Palme. Det tror varken jag, 66% av bloggens läsare eller allas vår Leif GW Persson. Och jag som trodde att vi inte hade något gemensamt, GW och jag.

Rösta nu på den nya frågan!

Skendemokratins ansikte

Den senaste veckan har ytterligare en folkvald politiker fått lämna sina uppdrag på grund av hot och trakasserier. Denna gång var det Sverigedemokraternas distriktsordförande, tillika kommunfullmäktigeledamot i Motala, Rickard Kling, som fick nog när de vardagliga hoten han utsattes för även började drabba familjemedlemmar. Samma post innehades tidigare av Adam Linnerheim. Även han tvingades att lämna sitt uppdrag. För hans del blev en yxa i dörren droppen som fick bägaren att rinna över.

Media har, historiskt, officiellt ställt sig på demokratins sida. När folkvalda politiker från etablerade partier har hotats har det blivit ramaskri i pressen. Hot mot våra folkvalda politiker kan aldrig accepteras i en utvecklad demokrati. Bra så. Men när Sverigedemokrater har attackerats och hotats har aktionerna mötts med tystnad. Bland annat fick partiet inte hyra en lokal i Sverige till sin partistämma. Hotbilden och risken för våldsaktioner var för stort. Ingen vågade helt enkelt hyra ut lokaler till partiet. Detta faktum har blivit näst intill överslätat av etablerad media. Likaså har det kommit ytterst få fördömanden från andra politiker. I vilken sann demokrati nekas ett parti som fick över 150 000 röster i senaste valet att hyra lokaler till sin egen partistämma? I en demokrati gör man tydligen skillnad på folkvalda partier och folkvalda partier. Sådant beteende är givetvis inte alls önskvärt i en modern demokratisk stat.

I takt med att Sverigedemokraternas väljarantal har ökat (de låg på 3.4% i SIFOS senaste opinionsundersökning) har media, andra partier och partimedlemmar insett vikten av att man uppmärksammar denna hemska utveckling. De gör det knappast för att de värnar om riktig demokrati (där alla får uttrycka sin åsikt), snarare för att vinna populistiska poäng på att försvara demokratiska rättigheter på skendemokratiskt sätt. Det är positivt att man inte längre helt sopar problemet under mattan. Det som fortfarande är negativt är det sätt, på vilket man uppmärksammar problemet. Med kass retorik, påhopp och propaganda gör man allt för att smutskasta partiet och dess realpolitiska förslag.

I dagens ledare i Östgöta Correspondenten kan man läsa att attackerna och hoten mot Sverigedemokratiska politiker visserligen borde fördömas. Men retoriken som används i den nämnda ledaren, och i övriga artiklar, bör väl i sanningens namn inte användas i en seriös tidning med inställning att vara saklig och med en pressetisk hållning? Sverigedemokraternas politik anser man vara "avskyvärd" och att medborgare med full rätt bör "avsky" partiet. Jag undrar varför den borgerliga/liberala tidningen Corren inte propagaerar för att man ska avsky Mona Sahlin eller avsky Miljöpartiet? Återigen gör man stor skillnad på etablerade politiker. Man uppmanar ofta till röstningsbojkott av SD och ibland går man så långt att traditionella politiska antagonister (läs Moderaterna och Socialdemokraterna) går samman med syftet att inte ge SD någon reell politisk makt. Ska det fungera så i en modern demokrati? Min åsikt är att sådant beteende är ett hån mot väljarna och att detta beteende är en rejäl urholkning av demokratin. Man kan, vidare, verkligen undra om ledarskribenten i dagens Corren och övriga artikelförfattare som avskyr partier som går emot etablissemanget ens har bemödat sig att läsa dessas partiprogram eller handlingsplaner. Jag är övertygad om att så inte är fallet. Det är enkelt att stämpla andra och placera dem i fack.

Viktiga fundament i en demokratisk stat utgjörs av åsiktsfrihet, mötefrihet och respekt för medborgarnas val. Som sann demokrat går det därför aldrig att tillåta hot mot folkvalda poltiker. Inte heller ska man bedriva bojkott mot dem som faller ur etablissemangets ram. En demokrati som enbart upprätthåller de åsikter som det demokratiska systemet tillåter är ingen demokrati. Snarare en skendemokrati.

Correns ledare kan ni läsa här : http://www.corren.se/archive/2007/11/20/jgv3d8018end4ca.xml

Innebörden av att vara intellektuell

Människan är en kulturell varelse. För att förklara hennes beteendemönster, historia, handlingar och den samtid hon verkar i, får man använda sig av humaniora. Till humaniora räknas samhällsvetenskapliga ämnen, exempelvis historia, idéhistoria, religion och sociologi . När man vill beskriva och förklara mänskliga företeelser använder man sig ofta av begrepp. Vill man, exempelvis, studera hur samhället och människans förutsättningar såg ut på Medeltiden kan man utgå från olika begrepp. I detta exempel kan feodalism, renässans, och Digerdöden utgöra relevanta begrepp.

Även i vår samtid använder vi oss av begrepp för att ge oss själva och våra medmänniskor olika epitet och/eller egenskaper. Ett sådant begrepp är intellektuell. Just detta begrepp är något som de flesta har en tydlig relation till. Givetvis ligger det en personlig värdering i just det begreppet. Det finns inget rätt eller fel om vad innebörden av att vara intellektuell egentligen innefattar. Personligen har jag dock en bestämd uppfattning om begreppets betydelse. Slår man upp begreppet i en ordbok står det att en intellektualism har med tankearbete att göra. Att vara intellektuell för mig behöver inte innebära att det ligger filosofisk litteratur på ditt nattduksbord eller att Jussi Björling eller Mozart strömmar ur dina högtalare. Däremot ska du, som intellektuell, känna till vilka dessa personer är, och vara införstådd med humaniorans grundbultar. Om du istället väljer att lyssna på senaste Magnus Uggla är det, ur intellektuell synvinkel, helt ok. Intellektualism handlar nämligen om förmågan att ta till sig olika budskap, begrunda och sedan bilda sig en egen uppfattning om saker och ting. För att klara av denna process behöver du en hel del faktakunskap. Därför är visserligen intellektualism starkt sammankopplat med kunskap. Men det som utmärker en intellektuell person är främst att denna har begrundat och studerat olika fenomen och sedan tagit en ställning grundat på den insikt man har fått.

Igår var, bland annat, jag och Herr_D (som jag för övrigt ser som en synnerligen intellektuell person) på konsert i Norrköping. Som vanligt när jag och Herr_D sluter samman var diskussionerna livliga. Gårdagen var inget undantag. Efter Caj Karlssons underbara spelning sa jag att man måste vara intellektuell för att förstå hans egentliga budskap och att man kan lyssna intellektuellt. Herr_D höll inte med. Cajs texter bygger oftast på empiriska upplevelser där alkohol och ångest är grundbultar i lyriken, hävdade han (med rätta). Det är inga intellektuella saker. Kanske inte, men det är inte innehållet i lyriken som avgör om något är intellektuellt eller inte, det är hur lyssnaren använder sig av texten i sin tolkning av verkligheten. Caj själv, som vi hade förmånen att ta ett par pilsner tillsammans med efter spelningen påstår sig inte heller ha någon djupare, eller intellektuell avsikt med sin lyrik.

Under spelningen stod ett par överförfriskade personer och skrålade med i hans refränger(nåja, Lorden skrålade också lite). Visst de kan refrängerna utantill, men förstår de innebörden? Har de tänkt efter, satt in lyriken i ett större sammanhang? Har de varit där själva? Har de tänkt till och reflekterat? Förmodligen inte. Det var nämligen inte speciellt intellektuella personer i fråga. Intellektualism i detta fall handlar alltså om hur man lyssnar, tar till sig och ställer innebörden i proportion till andra saker. Att använda sig av innebörden i Cajs texter när man försöker att förstå hur människan fungerar är alltså intellektuellt.

Nu är jag ytterst medveten om att exemplet med Cajs texter är aningen pretentiös. Allt behöver inte hela tiden vara intellektuellt. Men andemeningen i det jag för fram är att en intellektuell person intar samma tankemönster (som i fallet Caj) i humaniorafrågor. Att man sedan väljer att lyssna på Caj Karlsson eller Mozart är i sig inget kriterium för att vara intellektuell eller inte.

Hur gick det sedan med mig och Herr_D? Nja, vi uppnådde som vanligt inte någon konsensus. Däremot förstod han min tankegång och kunde hålla med till viss del. Sedan diskuterade vi vidare om hur världen kan förbättras och om kulturen har format oss eller om det är vi som har format kulturen. Och om hierarkier är inneboende strukturer och hur dessa i så fall ska appliceras på människans förhållande till djuren. Ja ni vet, sådana där intellektuella saker som de icke intellektuella avfärdar som kvasiintellektualism. By the way, tack Herr_D för att du finns. Ses ikväll. Skål!

Sveriges bästa TV-deckare: En jämförande studie

De senaste åren har svenska TV-deckare blivit en institution i vårt inhemska kulturutbud. Deckarna toppar allt som oftast DVD-listor, TV4 sänder dem på "prime time" och skådespelarna har blivit ikoner, vardagshjältar och/eller antihjältar för delar av det svenska folket. Men vilken svensk TV- deckare är egentligen bäst? I detta blogginlägg ämnar jag, som enväldig kritiker, att kora Sveriges bästa TV-deckare. För att få en stringent analys använder jag mig filmkrönikans recensionsmetod som teoretisk utgångspunkt till mitt resonemang. Jag kommer således att utgå från manus, skådespeleri, foto och underhållningsvärde i min betygsättning. Man kan erhålla max 10 poäng per kategori, och den deckare med högsta sammanlagda poängen koras till Sveriges bästa. Dessa bedöms:

1. Van Veeteren: Har hittills spelats in i sex filmer. Bygger på Håkans Nessers romaner och börjades att spela in 2005.

2. Beck: Bygger på Sjöwall/Wahlöös romaner om Martin Beck och Gunvald Larsson. Har spelats in med åtskilliga skådepelare som gestaltat Martin Beck, bl.a. Kewe Hjelm, Carl Gustav Lindstedt och Gösta Ekman. De Beck-filmer som avses i den här undersökningen är dock de med Peter Haber som Martin Beck. 24 filmer har spelats in med honom sedan 1996.

3. Wallander: Är kanske mest förknippad med Rolf Lassgård i huvudrollen som Ystadspolisen Kurt Wallander. Emellertid avser denna studie de tretton filmer med Krister Henriksson i huvudrollen. Första filmen hade premiär i januari 2005. Undersökningen kan börja...

Manus

Van Veeteren: Samtliga filmatiseringar bygger på böckernas handling. I flera av de andra deckarna är det enbart karaktärerna som finns kvar från romanerna. Manuset är ofta bra och genomarbetat. Stämningen är svart, dyster och relativt tung. Men ger samtidigt ett trovärdigt intryck. Betyg: 8

Beck: Vissa delar av filmserien känns krystade och uppkomna i ett led av kommersialism och massproduktion. 24 filmer har spelats in och manusförfattarna verkar söka efter nya originella grepp och skurkar. Även de obligatoriska scenerna mellan Beck och hans alkoholiserade granne känns numera lite krystade och tillrättalagda. Vidare faller de medverkande skådespelarna ofta in i stereotyper som bygger på schablonbilder av männsikan. Exempelvis har majoriteten av skurkarna i "Gamen" rakade hjässor och är muskulösa. Likaså vet man hur Gunvald Larsson och Beck ska reagera i vissa situationer. Några kanske tycker att detta just är charmen med Beck, men jag har tröttnat. Beck känns idag väldigt förutsägbart. Man vet vad man får. Utan vare sig djup eller nyans. Betyg: 4

Wallander: Håller en ganska ojämn standard. Vissa avsnitt kan vara väldigt vassa, medan andra lider endel av Becksyndromet (se ovan). I Wallanderserien är de personliga relationerna mer intressanta. Dels utvecklar Wallanders dotter och polisen Stefan ett kärleksförhållande som man får följa. Detta sätts på ganska hårda prov och de alla inblandades relationer och sociala interaktioner (även Wallanders inställning) löper som en röd tråd genom hela serien. Detta ger sidointrigen (utöver brottsfallen) ett djup. I några avsnitt finns samma mörker, djup, depression och dova stämning som hos van Vetereen. Sista avsnittet i serien "Hemligheten", knyter ihop säcken och är både förutsägbar och kolsvart. Betyg: 7

skådespeleri

Van Veeteren: Eva Rexed, Thomas Hanzon och Sven Wollter gör alla mycket bra ifrån sig. Wollter mumlar endel, men är ändå trovärdig som pensionerad polis. I övriga roller finns också kända namn, men standarden skiftar något. Philip Zandén återkommer som polischefen. Egentligen inte mycket att klaga på. Välspelat utan att glänsa. Betyg: 7

Beck: Vad kan man säga? Peter Haber och Mikael Persbrandt har blivit folkkära på sina framträdanden för Beck. Persbrandts machoideal har gjort honom till Sveriges superstar. Ständigt på löpsedlar och i vimlet kring Stockholms krogar. Det tråkiga är att de är väldigt stereotypa i sitt spelande. De ger inte sina karaktärer några djupare nyanser. Men det bottnar knappast i deras skådespelartalanger, utan snarare i manus och regi. Det är min övertygesle att Beck har blivit så populärt mycket tack vara skådespelarna. Betyg: 9

Wallander: Krister Henriksson är ganska så lågmäld, men ändå förtroendeingivande i sitt agerande. Han axlar en ganska svår roll eftersom Wallander är så starkt förknippat med Rolf Lassgård (eller Martin Rasch som han egentligen heter). Vidare gör Johanna Sällström en gedigen insats som polis. Eftersom Johanna tog sitt liv i början av detta år är det möjligtvis enklare att därför övervärdera hennes insatser. Men eftersom vissa filmer i serien behandlar depressioner och självmord är det svårt att inte bli berörd av hennes medverkan i filmen. Ola Rapace i rollen som Stefan gör, som vanligt, utmärkt ifrån sig. Rapace är verkligen en gedigen skådespelare som alltid levererar. Betyg: 8

Foto

Van Veeteren: Ofta mörkt, dystert men samtidigt lite grått och tråkigt. I längden blir det aningen jobbigt. Man hade önskat att bildspråket hade varit lite mer varierat. Det är också svårt att relatera till vissa miljöer då Nessers Van Vetereen utspelar sig i ett fiktivt land och i fiktiva städer. Det gör det hela mindre trovärdigt, eftersom skådespelarna pratar svenska, men har holländsktklingande namn och bor i påhittade städer. Vidare har färgerna på ambulanserna ingen verklighetsförankring etc. Betyg: 6

Beck: Ganska kända filmare och regissörer (bland annat Kjell Sundvall, Harald Hamrell etc.) som arbetar med Beckfilmerna. Fotot är proffsigt och fångar upp Sveriges vardagsliv på ett bra sätt. Men eftersom filmerna massproduceras känns de ibland lite "haffsiga". Inga mästerverk, men helt ok. Betyg: 7

Wallander: Dessa filmer innehåller enligt mig störst variation. Stämningen pendlar mellan filmerna och det ställer också högre krav på filmningen. Jag tycker att man lyckas fånga upp de inblandades sinnesstämning, allt som oftast, på ett utmärkt sätt. Betyg: 8

underhållningsvärde

Van Veeteren: Känns fräscha och genomarbetade. Vissa filmer är aningen förutsägbara och ibland kan tempot vara lite långsamt. Morden är inte så häpnadsväckande och inslaget av action och spänning är inte framträdande i denna serie. Dessa ingredienser är i sig inte någon förutsättning för hög underhållning men jag hade ändå velat se ett starkare inslag som varierar huvudpersonernas privata relationer. Betyg: 7

Beck: Man vet vad man får. Slentrianen har infunnit sig och hyr man en Beckfilm eller kollar igenom Tv4:as sändningar (inklusive reklam, nyheter, reklam, väder, reklam) så gör man det inte för överraskningsmomentet. Gunvald har hetsigt humör och Beck är den lugne. Gärna ska någon poliskollega hmna i trubbel och bli räddad undan skurken de sista tio minutrarna. Betyg: 6

Wallander: Det faktum att Sällström gick bort har ökat intresset för filmserien. Det vore cynikst att säga att underhållningsvärdet har höjts men filmerna har fått ytterligare en dimension. När intrigen är så mångbottnad och de mest oförutsägbara sakerna inträffar under serien och framför allt i sista avsnittet så sticker Wallander ut från det typiskt svenska och "mellanmjölksaktiga". Det är inte alltid de goda som vinner (faktiskt väldigt sällan) och vardagen kan också vara för jävlig för somliga. Även "the bitter end". Det fick Johanna Sällström erfara i verkliga livet, och det får även karaktärerna i filmserien göra. Betyg: 8

När man sammanställer denna gedigna undersökning blir resultatet på följande vis:
1. Wallander 31
2. Van vetereen 28
3. Beck 26

Därmed är Sveriges bästa TV-deckare korad. Notera att detta på intet sätt är en hyllning till svenska polisserier. Om ni vill ta del av genuin kultur, gå istället på teater! Men nu fick iaf, den "anonym" som älskar svenska serier sin del på bloggen.

Senaste omröstningen

I drygt en vecka har bloggens läsare kunnat ta ställning till huruvida man intar en positiv eller negativ inställning till ytterligare utomeuropeisk invandring till Sverige. För första gången i bloggens historia utgick svarsalternativen även från en könsaspekt. 31 svar inkom. Av dessa svarade 21 stycken män och 10 stycken kvinnor. Av männen svarade hela 17 stycken att de är kritiska till ytterligare utomeuropeisk invandring. 4 stycken är okritiska till densamma. Av bloggens kvinnliga läsare är 7 stycken kritiska till invandringen och 3 stycken okritiska.

Jag får medge att resultatet är aningen häpnadsväckande. Det har visserligen förut kunnat konstateras att en ganska stor del av bloggens läsare skulle kunna tänka sig att rösta på ett nationellt politiskt alternativ. Men att hela 70% av de kvinnor som har röstat har visat en kritisk inställning till invandringen, var något som förvånade. Men vid en jämförelse med männens inställning skiljer det inte så mycket i procentenheter, då 80 % av männen visar en kritisk hållning i frågan. Jag har sett generella siffror som pekar på att männens och kvinnans inställning till invandringen i allmänhet är ganska lika. Men i regel har kvinnan en tendens till att vara mer liberalt inställd till invandring och mångkultur. Även om svensken generellt sett faktiskt verkar tycka att ett mångkulturellt samhälle innebär problem. (http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=697322) Så bloggens resultat ligger i paritet med gemene mans. Bara att flera av läsarna här verkar vara kritiska till (utomeuropeisk) invandring.

När så många män och kvinnor i Sverige tycker som de tycker, så kan man fråga sig varför man ständigt tenderar att rösta mot sin egen vilja och främja en utveckling man helst inte vill se. Kanske vågar man i mellanmjölkens land inte sticka ut eller våga stå för sina åsikter om de skulle svida lite i ögonen på etablissemanget.

När det gäller (den infekterade frågan) om invandring är det troligt att många är rädda för att bli stämplade som rasister. Att media och samhället länge har bedrivit en hetsjakt mot oliktänkande är ingen nyhet. De flesta åsikter som sticker ut kväses ner omedelbart. Och man använder ofta stämplingsteori som medel. Att stämpla oliktänkande som extremister eller farliga fungerar utmärkt för att tysta människan. Men att inte låta folk få rösta på det man egentligen vill är demokratiskt oförsvarbart. Det är inte meningen att en demokrati ska fungera som en demokrati för vissa utvalda samhällsmedborgare, de som tycker och röstar "rätt". I en demokrati ska alla få uttrycka sina åsikter och få rösta på det politiska alternativ man vill. Utan att löpa risk för att bli stämplad för något man inte är, eller för den delen bli dumförklarad. Därför uppmanar jag alla, att oavsett politisk inriktning, rösta med sitt hjärta. Allt annat vore realpolitiskt förkastligt!

Och ja, nu finns det en ny fråga att ta ställning till...

Massakern i Jokela

I veckan som gick skedde en fruktansvärd skolmassaker i vårt östra grannland Finland. En 18-årig kille sköt ihjäl sju människor och tog sedan sitt eget liv. Med tanke på ett föregående inlägg, där jag uppmärksammade Sveriges och övriga västvärldens benägenhet att anamma Amerikanska fenomen, ger detta ytterligare vatten på kvarnen. USA har haft ett antal "skolmassakrar", där Columbine-händelsen är det mest kända, på sitt samvete. Den berömda dokumentärfilmaren Michael Moore ger främst USA:s liberala vapenlagar som orsakförklaring till hemskheterna i Columbine och andra skolor.

När nu en liknande händelse inträffar i Finland försöker medier och andra proffstyckare också påvisa att Finland har relativt liberala vapenlagar. Visserligen var den finske mördaren både vapen- och jaktintresserad. Men den utlösande faktorn verkar ändå ha varit gärningsmannens misantropiska läggning. veckan innan massakern hade han lagt ut en video på youtube där han varnade för det som komma skulle. Han lämnade också efter sig ett manifest. Ur innehållet i manifestet kan man läsa hur trött han var på mänskligheten och det dekadenta samhälle vi/han levde i. Visst, mördaren var möjligen insiktsfull, men vad fick han ut av att göra som han gjorde? Hur kan exempelvis sex barn och ungdomar (den sjunde som mördades var skolans rektor) vara? Det går aldrig att rättfärdiga mord i ett civiliserat samhälle, men mord blir extra idiotiskt när barn och ungdomar drabbas. Speciellt i en vanligtvis trygg miljö.

Därför blir man förvånad när man upptäcker att finländarens aktion genrerar visst stöd bland svenskar. Läs här: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=713732
Det är, som sagt, förståligt att vissa medborgare är trötta på vårt samhälle, men att använda mord i allmänhet och mord på oskyldiga i synnerhet som medel att nå en förändring är att missa målet med 150 mil. I de stater där våld har utgjort medel i ett maktövertagande, har staten sedan utövat våld som maktmedel för att hålla sina medborgare i schack. Och ett sådant samhälle vill nog ingen sund, klartänkande, individ eftersträva.

Låt oss nu hoppas att den finske idiotens agerande inte får någon dominoeffekt och att vårt land förskonas från dylika vansinnesdåd. Tyvärr är det nog bara en tidsfråga. Och då får man hoppas att ni läsare håller tummarna för att någon ni känner inte drabbas...

Berättigat politikerförakt?

Att landets medborgare får mindre och mindre förtroende för våra folkvalada politiker är uppenbart. Men hur berättigat är egentligen det utbredda politikerföraktet? På bloggen har jag tidigare berättat om hur Olof Palme, under sin tid som statsminister, ljög sina medborgare rakt upp i ansiktet. Palme som för många symboliserade rättvisan självt. Givetvis tär sådant beteende på folkets förtroende för politiker. Som Tomas di Leva en gång sjöng: "Vem ska man tro på?" Speciellt när rättvisans ansikte själv kan blågljuga.

Sedan Palmes lögner kring IB-affärer och annat har mängder av politiska skandaler av olika dignitet chockat världen. Både på den nationella och den internationella politiska arenan. I Sverige minns vi kanske främst Sahlin-affären, vidare hur Björn Rosengren både kallade Norge för den sista Sovjetstaten och besökte porrklubb för skattebetalarnas pengar. Skandalerna har fortsatt med Lars Danielssons konstiga agerande under Tsunami-katastrofen och nu senast "skandalen" med Ulrika Schenström. Internationellt minns vi säkert (förutom Watergateskandaler, och uppenbart berusade presidenter vid offentliga tillställningar, läs: Boris Jeltsin) Bill Clintons sexuella affär med Monica Lewinsky.

Enligt min mening finns det uppenbara skillnader på skandaler och skandaler. Det är glasklart att våra folkvalda politiker ska representera den politik de står för och för den moral de varje dag predikar genom medier, valmanifest, partiprogram och annat. Allt annat blir ett sådant uppenbart hyckleri. Därmed ska skattepengar användas på lämpligt sätt, och man kan inte uppträda full om man är i tjänst och dessutom innehar landets viktigaste befattning vid en krissituation. Det är därför beklagligt att Scenström nu uppträdde som hon gjorde. Det är lika beklagligt att se hur företrädesvis moderata framträdande politiker(det är väl de som främst har granskats) har betalat för svart arbetskraft. Och då menar jag inte, i detta sammanhang svart ur en etninsk synpunkt, utan skattesmussel. Vad sänder det för signaler till oss skattebetalare som ska vara ryggraden i ett välfärdssamhälle? När våra folkvalda struntar i skatter och dessutom sitter på en femdubbelt högre lön än majoriteten av medborgarna. Det är skandal! Klart som f*n att man tappar förtroendet för politikerna. Om man nu har haft något innan. (Se nedan)

Men man får för den delen inte glömma bort att politiker är människor precis som alla andra. Vi medborgare kan ställa krav på att de sköter sina uppdrag efter bästa förmåga, men är det verkligen vår och pressens sak att lägga oss i vad politikerna gör på sin fritid? Ingen människa är ofelbar. Alla människor har sex, alla människor super till ibland och alla människor begår individuella misstag. Politiker är människor. Därför kan man inte förävänta sig att de ska agera annorlunda i dessa frågor. Man måste helt enkelt skilja på privatliv och yrkesliv. En personlig, eller privat angelägenhet, borde inte vara en politisk skandal och en nationell (eller internationell) angelägenhet.

För att ta ett exempel på hur moraliskt sårbara vi människor är kan jag nämna att USA:s underättelsetjänt FBI´s starke man under 48 år hette Edgar Hoover. Denne man var själv en skurk av rang, men genom avlyssning och underrättelseverksamhet hade Hoover hållhakar på varje högt uppsatt person i USA under hans chefsperiod på FBI. Bara en sådan sak. Sannerligen inte en enda av USA:s toppolitiker i 48 år som hade rent mjöl i påsen. Det säger endel om människan och att vi borde omvärdera de höga kraven på politikers privatliv.

Själv är jag givetvis inte heller utan politikerförakt. Men mitt förakt bottnar snarare i att ingen av vårt lands politiker står för en bra politik. Därmed kan man heller inte ha något förtroende för politikens företrädare. Således blev den opinionsundersökande telefonintervjuaren något förvånad då hon i somras ringde hem till Lorden. På en skala 1 till 5 (där 5 skulle stå för mycket förtroende) fick ingen partiledare högre än ett av Lorden. När jag till slut ändrade Göran Hägglunds etta till en tvåa med motiveringen "att han onekligen åtminstone verkar vara en hyvens kille" brast hon i skratt. Vidare påpekade jag att Maud Olofsson och tågmästaren Lars Ohly borde fått minus. Men det kunde de tydligen inte enligt undersökningen. Det var tur att inte Mona Sahlin vid tillfället var partiledare för Socialdemokraterna. Då hade jag nog varit tvungen att lägga på. Man kan nämligen inte förena Mona Sahlin med samma sammanhang som förtroende.

Halloween: En importerad högtid

I helgen som gick "firade" flera svenskar Halloween. Högtiden är relativt ny i Sverige och har inte förrän det senaste decenniet fått en ordentlig genomslagskraft bland svenska medborgare. Personligen "firade" jag inte högtiden detta år. Egentligen firas den väl knappast av en bred majoritet av folket heller. Det verkar främst vara två kategorier människor som på allvar bryr sig om högtiden, och som har anammat den moderna tolkningen av den.

1. Barn: Det som sker är att barnen klär ut sig och erbjuder olika hushåll "bus" eller "godis". Lyckligtvis kom inga ungar till min bostad i år. Jag hade varken godis att erbjuda, eller lust för att bli utsatt för bus.

2. Unga människor. Ungdomar brukar under Halloweenhelgen samlas för att förtära alkohol i skräckinjagande utstyrslar. Oftast är man utklädd till något "ont väsen", men jag själv har jag varit utklädd till ninja under ett tidigare år. Och ninjan är ju knappast ett ont väsen. Vissa på den festen kom även i polisutstyrsel eller förklädda till hippies. Därmed kan helgen liknas mer vid en maskerad än en högtid med starkt symbolvärde. Halloween verkar också ha ersatt Lucia som en stark festarhelg för ungdomar.

I Sverige har det, visserligen sedan länge, funnits en tradition att fira Alla helgons dag. Denna dag har präglats av att vara en lugn och fridfull familjehögtid. Alltså ganska tvärtemot vad den utvecklats till under de senaste åren. Därför finns en tydlig konflikt mellan landets yngre och äldre generationer angående synen på denna helgdag.

Jag som snart övergår till ålderskategorin "medelålders" har inget emot firandet ur synpunkten att det skulle vara "farligt" att klä ut sig läskigt och utmana kristen idélära och etik. Däremot kan man undra varför vi måste importera koncept och helgdagar från andra kulturer. Allt behöver inte amerikaniseras. För det nya Halloweenkonceptet är just importerat från USA. Det stora landet i väst har i sin tur importerat helgdagen från Irland (eller det var snarare irländksa immigranter som medförde traditionen under den stora emigrationen på 1800t.). Från början var Halloween nämligen en förkristen (och således urgammal tradition som germanska folkslag utvecklade). Fint det, men i Sverige har vi inte firat den sedan 1990-talet.

Nu vill jag verkligen inte vara någon glädjedödare. Det är klart att det är kul att klä ut sig till ninja etc. Men behövs det verkligen en Amerika-inspirerad högtid som fasad för att göra detta? På söndag är det "fars dag", även det en "tradition" hämtad från USA. Givetvis förtjänar alla fäder där ute uppmärksamhet. Men likväl som att klä ut sig till ninja vilken dag som helst, så kan man uppskatta sin far vilken dag som helst på året. Med samma resonemang kan man egentligen också avfärda alla hjärtans dag, också det en amerikanskinspirerad tradition. Ska man bara uppskatta sin partner på en speciell dag?Nej, värna istället de fina kulturella tradtioner och högtider som vi har i Sverige. Annars kommer firandet av högtider att urholkas. Om mamma, pappa, din käresta och de döda ska ha en speciell dag, varför ska inte ditt husdjur, din bil, din arbetskamrat osv ha en? Jag menar, vi har ju t.om. en dag för kanelbullen. Även om just den dagen är en genuint svensk tradition...

Bloggens läsare = Medelklass!

Då var det dags att sammanfatta den senaste undersökningen på Lordens blogg. Hela 32 unika röster inkom. Av er läsare som svarade på frågan angående er inkomst, fördelade sig svaren på följande sätt:

Under 10 000 kronor/mån
3 stycken, 9 %

10 000- 20 000 kronor/mån
7 stycken, 21 %

20 000- 25 000 kronor/mån
13 stycken, 40%

25 000- 30 000 kronor/mån
5 stycken, 15%

30 000- 40 000 kronor/mån
3 stycken, 9%

Över 40 000 kronor/mån
1 stycken, 3%

Utan att, denna gång, vara allt för vetenskaplig tror jag att resultatet speglar samhället i stort. Majoriteten av Sveriges befolkning torde nog tjäna mellan 15000 och 30 000 kronor i månaden. Givetvis tenderar dessa "medelklasslöner" att öka ju äldre man blir, och jag har fått för mig att de flesta av bloggens läsare tillhör den yngre kategorin människor, som befinner sig i början av sina "karriärer".

Att några tjänar under 10 000 kronor kan förklaras med att dessa förmodligen är studerande. Jag har nämligen svårt att tro att någon av mina läsare skulle gå på socialbidrag. Med risk för att vara fördomsfull, så tilltalar nog inte Bloggen den socialgruppen.

Lönen är ett mätbart instrument för hur uppskattat det arbete man utför är. Det kan finnas läneklyftor mellan olika yrkesgrupper, men också mellan personer som utför samma jobb. Löneklyftorna mellan yrkesgrupper visar hur samhället värderar det utförda arbetet. Egentligen är det inget konstigt. Alla kan inte ha samma lön, alla kan inte vara läkare, men någon måste. Därför behöver en hög lön fungera som en morot i de sammanhangen.

Men samtidigt som det måste finnas läkare, så måste det även finnas de som tar hand om våra sopor, som lagar mat åt våra ungar i skolor etc i ett välmående samhälle. Givetvis krävs ingen gedigen utbildning för att utföra dessa arbeten och givetvis bör de heller inte generera lika hög lön som än en läkares, men de ekonomiska löneklyftor som finns i Sverige idag står inte riktigt i proportion till hur verkligheten ser ut.

Att en rörmokare (utan eftergymnasial utbildning) kan tjäna 10 000 kronor mer i månaden än exempelvis en gymnasielärare (4.5 års universitetsutbildning) är lite skevt. Men det säger en del om hur samhället värderar och investerar i vår framtid. Undrar varför många ungar klagar på dåliga lärare...

När det gäller löneskillnader inom samma yrkeskategori brukar många åberopa könsdiskriminering. Att männen tjänar mer än kvinnorna. Statsvetare brukar ju gång på gång ta fram statistik som styrker det påståendet. Personligen har jag inga som helst erfarenheter av detta. Och min sanning är den sanna. För mig. Andra klyftor inom samma yrkeskategori beror på ålder. De som arbetat längre har i regel högre län än de yngre. Logiskt kan tyckas. Men ofta är de nyanställda mer "hungriga" och utför säkert sitt arbete lika bra som den äldre personen. Med det i åtanke kan säkert yngre bli irriterade över att de äldre får flera tusen kronor mer i månaden för samma jobb. Det är ju inte heller så, att en 55-åring behöver mer pengar att spendera än en 30-åring. De har båda hyror, mat, kläder, telefon, bredband osv som månatliga avgifter...

Nu har vi lagt ett ekonomiskt och politiskt perspektiv på undersökningarna hittills. Egentligen är Lorden emot etablissemangets indoktrinering av det korrekta, men för en gångs skull ska jag ge vika för det och anlägga ett könsperspektiv på nästa fråga. Intressant va? Frågan denna gång kommer att bli politisk. En ganska infekterad och känslig fråga för många. Kom ihåg att din röst är anonym! Seså, in och rösta nu!

Folkbildande musik!

Hör och häpna! Igår publicerade min käre antagonist "O" ett ganska intressant blogginlägg rörande vilken musik som han, subjektivt, rankar högst genom tiderna. (http://ola08.blogspot.com/) För min del är en sådan uppräkning omöjlig. Ni som har läst mina tidigare inlägg vet att allting har sin tid. Så även gällande musik. Det är extremt svårt att ranka musik över tid. Man kommer in i vissa perioder då viss musik gäller. Så när jag skulle fila på ett svar till O:s krönika insåg jag att en dylik uppgift skulle bli omöjlig.

Man kan emellertid ranka låtar som man anser vara viktiga, tidlösa och framför allt bra för stunden. Därför listar jag fem artister med fem låtar som man får gåshud av att lyssna på. Flera av dessa artister skulle säkert kunna platsa i en hall of fame alla kategorier. Det skulle även Nirvana, Led Zeppelin, och Manowar etc kunna göra. De nämnda låtarna bör få så stor uppmärksamhet som möjligt. Därför valde jag att publicera dessa tillsammans med mina motiveringar på min alldeles egna blogg. Så håll till godo!

Eftersom jag intar en folkbildande hållning är samtliga namngivna låtar och artister nedan valda utifrån det perspektivet. Nedan följer några låtar som alla bör ta tillvara på, och fördjupa sig i. Varje låt är folkbildande på sitt eget lilla charmiga vis. Den som inte inser detta får sätta sig i skolbänken.

1. Blackmores Night- Renaissance faire
Mycket vackra melodier blandat med renässansvurmande lyrik med inslag av esoterism. Platsar kring varje lägereld. Försök att få hem liveversionen också. Inse genialiteten!

2. Bathory- One rode to Asa Bay
Mer folkbildande än så här blir det inte. En episk skildring av Sveriges kristnande och dess konsekvenser. Fokuserar på individnivå. Videon till låten som finns på "youtube" borde vara ett obligatoriskt inslag i dagens religionsundervisning. Ägna 10:44 minuter av ditt liv och bli så fruktanvärt allmänbildad på kuppen. En bra deal. Själv har jag nog ägnat flera dygn åt den. Men sen är jag som jag är också.

3. Summoning- The passing of the grey company
För er som gillar eskapism men ratar alkohol och andra droger. Dröm er bort till Summonings skildring av Tolkiens värld. Låten intar de "ondas" sida. Dra på låten, slappna av och hamna mitt i när de gråa drar förbi. Känns som en käftsmäll, eller åtminstone tre lowkicks. Episkt var ordet!!!

4. Björn Afzelius- Polisman Duncan Brady
Nu höjer ni på ögonbrynen. Vadå Björn Afzelius? Den där gamle kommunisten? Sant, men få brann och stod fast vid sin sak som Björn. Det är respekt. I denna låt skildrar han hur en medelålders man (polisman Duncnan Brady) börjar kräkas på dekadensen runtomkring honom. Det är en skildring av det ekorrhjul som de flesta hamnar i. Såväl teoretiskt som praktiskt. Den som förstår storheten, förstår det mesta.

5. Eldkvarn- M/S Alkohol
Ytterligare en episk skildring av en mans uppgång och fall. En 7:39 minuter lång blytung berättelse som hänger kvar i en vecka som en hjärnskakning. Lyssna gärna, som jag, tio gånger i rad, ta ner texten och få konstant hjärnskakning.

Lordens blogg stöder formellt ingen form av kriminella handlingar. Jag skulle endast i folkbildande syfte vilja upplysa er om att man relativt enkelt kan få ner ovanstående låtar från s.k. nedladdningsprogram!

Allting har sin tid

Allting har sin tid. Detta inläggs första mening är en utnött klyscha. Klyschor fyller emellertid en funktion i det svenska språket. En klyscha blir aldrig en klyscha om den inte stämmer överens med verkligheten. Bollen är rund. Allt kan hända. Fånga dagen! Allihop klyschor, men ack så sanna. Bollen är ju, otvivelaktigt, rund! Allting kan ju faktiskt hända, även det mest oväntade. Och fånga dagen är en ytterst lämplig uppmaning. Den kände franske upplysningsfilosofen Voltaire har utvecklat klyschan att fånga dagen eller tillfället på följande vis: Tillfället får inte försummas. Ett precis likadant besöker oss sällan två gånger. Allting har sin tid. Så sant!

Att åldras är oundvikligt. Ibland tutar livets tåg på utan att man ens hinner reflektera över det faktumet. Men så inträffar olika saker. Det kan vara allt från att man råkar höra en gammal låt, eller att man träffar en gammal bekant som gör att gamla minnen och känslor väcks till liv. Personligen har jag ganska enkelt för att bli nostalgisk. Kanske beror det på att jag hade så oerhört roligt under mina uppväxt- och ungdomsår. Polare har kommit och gått, andra har bestått. Mer klyschor, mer sanningar. I min ålder försvinner fler vänner än tidigare. Det är i min ålder man får allt mindre tid till ett socialt liv bestående av polare. Många i min ålderskategori skaffar familjer andra satsar på karriärer och några flyttar iväg för att pröva lyckan i en annan del av världen. Inget konstigt med det. Ju äldre man blir, desto mindre behov av socialt umgänge verkar man få. Det är också på något sätt livets gång. Den där klyschan som alla vuxna inpräntar i sina barn om att livet går så fort stämmer ju även den. Vips, så är man vuxen. Livet är inte slut för det, men världen tillhör ju på något sätt de unga och vackra. Nåväl, man kan leva länge på minnen. Och många sådana har jag och många av mina vänner. Även om de ibland kan vara lite dimmiga ;) Kanske kommer vi aldrig att åka på fler festivaler tillsammans, kanske aldrig ha den där sammanhållningen. Men vadå? Minnena består. Allting har sin tid!

Två huvudsakliga händelser har under helgen fått mig att bli nostalgisk. I helgen födde en tjej, som betytt mycket för mig, sitt första barn, en son. Ett stort grattis riktas naturligtvis till henne och hennes nya familj. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv innebär det att ytterligare en nära vän blir vuxen, även på pappret. Men vadå egentligen? Allting har sin tid.

Den andra händelsen var i lördags då vi firade en gammal (numera i ordets rätta betydelse) kompis fyllde 28 år. Givetvis kommer 28-åringen även i fortsättningen att vara en vän. På festen medverkade flera av de polare som man hade under uppväxttiden. Det var både stimulerande och lite sorgset att sitta och prata minnen och hur tiden bara har flutit iväg. Men minnena gladde oss. Ingen idé att bli ledsen och nostalgisk. Skål istället! Allting har sin tid.

Om några veckor kommer två kompisar hem från utomlands innan de drar vidare till nästa kontinent. Det lär bli ett kärt möte där många gamla minnen diskuteras. Livet har olika faser. kanske har de roligaste, beroende på vd som sker, redan upplevts. Jag skulle kunna nämna hundratals personer som verkligen har gett mig många fina minnen att titta tillbaka på. Men risken finns att man glömmer någon, därför låter jag bli. Man kan bara konstatera att vissa av oss kommer att fortsätta att skapa roliga minnen att tänka tillbaka på, på åldermshemmet. Andra kanske man inte kommer att ha så nära kontakt med. Det spelar egentligen ingen roll. Man hade inte varit den man är utan er. Och allting har sin tid.

Samhällsfaran Peter Jihde?

I torsdags hängde samhällsprogrammet Insider ut tio stycken ledande huliganer i AIK: s firma, Firman Boys . Programmet som visas i tv 3 har Robert Aschberg som programledare. Debatten har sedan dess främst behandlat om huruvida det är korrekt att hänga ut personer i TV med namn och bild, även om dessa är s.k. huliganer. I Sverige finns det pressetiska regler, som till skillnad från land som Storbritannien, hindrar journalister från att publicera namn och bild på misstänkta och i många fall dömda gärningsmän. Detta sker, enligt mitt sätt att se det, främst i tre fall:

1: Om gärningsmannens identitet är en extremt offentlig person. Kändis, politiker eller idrottsman.

2: Om brottets karaktär är av sådan art att den omskakar hela nationen.

3: Om media har fått för sig att en publicering är av samhällsvänlig art. Att publiceringen förbättrar samhället.

Exempel på den första företeelsen var när Sven Nylander och Patrik Sjöberg åkte fast för ringa narkotikabrott för ett tag sen. Nylander arbetade ju aktivt mot dopning och höll föreläsningar, där budskapet var antidrogvänligt. De båda är också väldigt kända och därmed offentliga personer. Vidare ville Sjöberg och Nylander undvika spekulationer om media skulle driva en anonym kampanj mot "två av våra allra största friidrottsstjärnor" etc. Publiceringen skedde således för att motverka att andra friidrottsstjärnor än de skyldiga skulle bli misstänkliggjorda.

Exempel på den andra företeelsen var exempelvis när utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailović eller när polismännen i Malexander sköts ihjäl 1999 av Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. I efterhand har Arklöv erkänt morden, men samtliga tre dömdes för att i samförstånd ha mördat två polismän efter ett rån i Kisa (Östergötland).

Exempel på den tredje företeelsen var när våra största dagstidningen den 30:e november 1999 publicerade namn och bild på ett antal personer som hotade Sveriges demokrati. Detta var en unik företeelse i svensk mediehistoria och kan sägas vara kulmen på samhällets hetsjakt mot potentiella nazister, främst efter händelserna i Malexander och mordet på en fackföreningsman i Stockholm som hade politiska förtecken. Flera av de som hängdes ut 1999 var under 20 år gamla.

Då kan man fråga sig inom vilken kategori torsdagens uthängning av huliganerna passar in. Inte var någon av de uthängda kända, inte heller har de begått något brott av allvarlig natur. Misshandel är givetvis ett allvarligt brott, men det bör ställas i proportion till att mördare, våldtäktsmän och pedofiler klarar sig utan offentlig publicering. Dessutom slåss "firmorna" enbart med likasinnade från andra firmor. Nej, media i allmänhet och Insider i synnerhet måste tycka att huliganerna utgör ett allvarligt hot mot samhällsordningen.

Huliganer har en typisk klädkod, där diverse märkeskläder är överrepresentaterade. Under det senaste decenniet har huligankulturen blivit en fluga. Flera unga lockas in och firmor har dykt upp i Sveriges mest avlägsna krokar. Kända personer har i olika sammanhang låtit sig fotograferas med firmamedlemmar, framstående fotbollsspelare festar med firmakillar, TV-programmet Fotbollskanalen tar sin vinjettmusik från bandet The Smiths som ofta går hem hos s.k. grabbar (medlemmar i firmor). Samtidigt som samhället nu alltså vill förbjuda firmafenomenet flirtar offentliga personer med detsamma. Nu senast poserade allas vår Peter Jihde i en Stone Island-tröja. Stone Island som kanske är det klädmärke som är starkast förknippat med huliganism. Är detta ett tecken på att Jihde vill vara en huligan eller är han kanske rent utav en framträdande person (top boy) i Växjö Lakers firma? Kan någon ringa Aschberg? Peter Jihde är nämligen en samhällsfara, inte bara för de ungdomar som tvingas utsätta sig för hans programledarskap, utan också för de som tycker att huliganismvurmandet är vårt största samhällsproblem för tillfället.