Det är inte ofta som Lorden blir rädd, och det händer ännu mer sällan att han blir rädd av att lyssna på musik. Det finns dock ett band som är så skruvat, sjukt och fullkomligt briljant att man faktiskt blir rädd av att höra på det. Bandet kom jag i kontakt med för många herrans år sedan. Jag fastnade för bandet när jag var som djupast nere i metalträsket men detta är ganska långt ifrån den genren. Man kanske skulle kunna kalla musikstilen ambient eller liknande, men egentligen finns det INGENTING som låter som detta.
Förmodligen fattade jag tycke för bandet för att det var just så sjukt och originellt. Samtidigt förmedlade sångaren en slags desperation som tilltalade/tilltalar mig väldigt mycket. Bandet är tyskt och sångaren sjunger därmed på tyska. När min kära syster kom hem från en längre tysklandsresa, detta måste varit 12-13 år sedan, så spelade jag låten "Der Clown" för henne. Och gissa vad: hon blev rädd!
Stycket ni nu ska höra heter "lebewohl Dominique", bara det oerhört sjukt. Låten handlar om hur huvudpersonen våndas över att denne är HIV-smittad. Hur ska denne förhålla sig? Ska denne berätta för omgivningen, och i så fall hur? Det är så fantastiskt sjukt och skruvat att det är helt underbart. Att jag även sökte denna låt på youtube säger väl en hel del om mig, men att den faktiskt fanns där säger väl en hel del om mänskligheten. Kanske är den relativ? Det finns alltså fler än jag som tycker om Relatives Menschsein. Det finns hopp för människan! Håll någon hårt i handen eller göm dig under täcket när du lyssnar på låten. Om det skulle införas åldersgräns på musik så skulle Relatives Menschsein defintivt vara barnförbjudet. Trevlig lyssning. Och, lev väl Dominique!
lördag 28 februari 2009
tisdag 24 februari 2009
Stoppa pressarna!
Lorden tänker inte yppa ett ord till om att Daniel Westling och kronprinsessan Victoria ska gifta sig. Hysterin kring nyheten får etablerad media stå för istället.
Lite kul är det dock att konstatera att Lorden aldrig hade godkänts av varken kungen eller regeringen om det var mitt liv som skulle nagelfaras inför ett eventuellt Victoria-bröllop. Å andra sidan hade förmodligen ingen av "vanlig börd" förutom just Daniel godkänts. I flera år har media snokat, mutat människor och konstruerat verkligheter i jakt på Daniel-skandaler. Man har inte funnit något. Prinsen av Västergötland verkar ha osedvanligt rent mjöl i påsen och tur är väl det. Äkta kärlek vinner alltid! Vår kung däremot har många lik i garderoben. Om han hade varit Daniel skulle han aldrig ha blivit accpeterad, eller? Men vad tusan, vi gillar dig i alla fall knugen!
Lite kul är det dock att konstatera att Lorden aldrig hade godkänts av varken kungen eller regeringen om det var mitt liv som skulle nagelfaras inför ett eventuellt Victoria-bröllop. Å andra sidan hade förmodligen ingen av "vanlig börd" förutom just Daniel godkänts. I flera år har media snokat, mutat människor och konstruerat verkligheter i jakt på Daniel-skandaler. Man har inte funnit något. Prinsen av Västergötland verkar ha osedvanligt rent mjöl i påsen och tur är väl det. Äkta kärlek vinner alltid! Vår kung däremot har många lik i garderoben. Om han hade varit Daniel skulle han aldrig ha blivit accpeterad, eller? Men vad tusan, vi gillar dig i alla fall knugen!
måndag 23 februari 2009
Monas Team: förtroendevalda med mycket förtroende?
Nästa år stundar ett väldigt intressant riksdagsval. Javisst, det är 1.5 år kvar, men ständigt görs nya opinionsmätningar, partiledarna duellerar och intrigerar med varandra om vartannat. Därmed känns valet riktigt hett för en gångs skull.
Länge har opinionen talat för att det blir ett regeringsskifte efter valet 2010. Men nyligen publicerades siffror som visar att utgången inte längre är lika självklar. Efter socialdemokraternas valförlust byttes den bufflige men rätt kunnige Göran Persson ut mot en mer jordnära och folklig Mona Sahlin. Mona, som länge varit nära att överta makten i partiet, men som samtidigt delar Sveriges största parti i två läger: de som hatar och de som älskar henne. Hon är en kontroversiell filur och politiker. I flera avseenden. Och jag vägrar att tro att det enbart beror, som många verkar tro, på att hon är en kvinna.
Alliansens hårda krav på höjd A-kasseavgift fick stora delar av svenskarna att slå bakut och Alliansens väljarstöd tappade därmed efter valsegern. Sakta men säkert har dock Alliansen infriat sina vallöften och därmed har också förtroendet ökat för regeringen igen. Lägg även till att Reinfeldt och co stått relativt starkt i finanskristider samtidigt som Mona Sahlin (givetvis) sjabblade när hon skulle välja bundsförvanter i sin framtida koalition.
Mona Sahlin har även valt att byta ut stora delar av kretsen som verkade runt den förre statsministern Göran Persson. Det känns som att hon (givetvis) vill hålla sig till de personer som hon går bäst ihop med. Det kan emellertid vara ett farligt drag då förtroende för folkvalada hos många går hand i hand med kompetens. Mona, som själv helt saknar akademisk utbildning, kommer i egenskap av statsminister att uttala sig offentligt om komplexa samhällsfrågor. Hon har redan gjort det. Det blir lite märkligt när hon uttalar sig om finanskriser och hur staten bör agera i SAAB-krisens kölvatten när hennes enda merit i CV:t förutom yrkespolitiker är diskare. Att ha åsikter och realpolitiska lösningar på problem (som ingår i politikers arbete) kräver kunskap om de områden man vill påverka.
Givetvis rör sig dagens politiker med en stab av sakkunniga rådgivare, så en enskild politiker kommer aldrig att stå ensam vid sina beslut. Men det är svårt att se hur Monas politiska dream team kommer att se ut vid ett maktskifte 2010. Att vi förutom en diskare till statsminister kommer att få en tågmästare (Lars Ohly) på en annan minsiterpost är ett faktum. När Göran Perssons närmaste man, akademikern och strategen Pär Nuder nu lämnar riksdagen, och blivit vänd ryggen av Mona Sahlin, ersätts han av den gamla dokusåpadeltagaren Jan Emanuel Johansson. Bli inte förvånad om polaren Johansson erbjuds en ministerpost i en framtida regering. Kanske bjuder även Sahlin in sin bästa kompis Rickard Wolff till att få leda ett utskott. Eller varför inte locka tillbaka den gamle parhästen i proffsboxningsfrågan Paolo Roberto in i partiet och politikens finrum? Utgången av valet 2010 kommer som sagt att bli minst sagt intressant. Lorden kommer med säkerhet att få återkomma med framtida inlägg i den kommande valrörelsen. Beware!
Länge har opinionen talat för att det blir ett regeringsskifte efter valet 2010. Men nyligen publicerades siffror som visar att utgången inte längre är lika självklar. Efter socialdemokraternas valförlust byttes den bufflige men rätt kunnige Göran Persson ut mot en mer jordnära och folklig Mona Sahlin. Mona, som länge varit nära att överta makten i partiet, men som samtidigt delar Sveriges största parti i två läger: de som hatar och de som älskar henne. Hon är en kontroversiell filur och politiker. I flera avseenden. Och jag vägrar att tro att det enbart beror, som många verkar tro, på att hon är en kvinna.
Alliansens hårda krav på höjd A-kasseavgift fick stora delar av svenskarna att slå bakut och Alliansens väljarstöd tappade därmed efter valsegern. Sakta men säkert har dock Alliansen infriat sina vallöften och därmed har också förtroendet ökat för regeringen igen. Lägg även till att Reinfeldt och co stått relativt starkt i finanskristider samtidigt som Mona Sahlin (givetvis) sjabblade när hon skulle välja bundsförvanter i sin framtida koalition.
Mona Sahlin har även valt att byta ut stora delar av kretsen som verkade runt den förre statsministern Göran Persson. Det känns som att hon (givetvis) vill hålla sig till de personer som hon går bäst ihop med. Det kan emellertid vara ett farligt drag då förtroende för folkvalada hos många går hand i hand med kompetens. Mona, som själv helt saknar akademisk utbildning, kommer i egenskap av statsminister att uttala sig offentligt om komplexa samhällsfrågor. Hon har redan gjort det. Det blir lite märkligt när hon uttalar sig om finanskriser och hur staten bör agera i SAAB-krisens kölvatten när hennes enda merit i CV:t förutom yrkespolitiker är diskare. Att ha åsikter och realpolitiska lösningar på problem (som ingår i politikers arbete) kräver kunskap om de områden man vill påverka.
Givetvis rör sig dagens politiker med en stab av sakkunniga rådgivare, så en enskild politiker kommer aldrig att stå ensam vid sina beslut. Men det är svårt att se hur Monas politiska dream team kommer att se ut vid ett maktskifte 2010. Att vi förutom en diskare till statsminister kommer att få en tågmästare (Lars Ohly) på en annan minsiterpost är ett faktum. När Göran Perssons närmaste man, akademikern och strategen Pär Nuder nu lämnar riksdagen, och blivit vänd ryggen av Mona Sahlin, ersätts han av den gamla dokusåpadeltagaren Jan Emanuel Johansson. Bli inte förvånad om polaren Johansson erbjuds en ministerpost i en framtida regering. Kanske bjuder även Sahlin in sin bästa kompis Rickard Wolff till att få leda ett utskott. Eller varför inte locka tillbaka den gamle parhästen i proffsboxningsfrågan Paolo Roberto in i partiet och politikens finrum? Utgången av valet 2010 kommer som sagt att bli minst sagt intressant. Lorden kommer med säkerhet att få återkomma med framtida inlägg i den kommande valrörelsen. Beware!
torsdag 19 februari 2009
Sporten enar inte alltid!
Många minns säkert bilderna från OS i Peking i somras, då guld- och silvermedaljören i en kvinnlig skyttegren omfamnade varandra. I sig inget konstigt. Det "konstiga" bestod i att kvinnorna kom från Georgien och Ryssland. Samtidigt som OS fortlöpte fördes nämligen en väpnad konflikt länderna emellan. Bilden på de två tävlingskyttarna fick därmed symbolisera hur idrotten fungerar som en enande kraft. Även i de värsta krigstiderna.
Man kan rada upp tusentals exempel till på hur idrotten förenar och hur världskonflikter åsidosätts när sportevenemang pågår. Tyvärr kan man också konstatera att sporten även splittrar nationer och ger upphov till, eller utnyttjas i, olika konflikthärdar. I lilla Sverige, där majoriteten av ursprungsbefolkningen invaggas i en många gånger falsk trygghet, vill vi upprätthålla vår neutrala och liberala utrikespolitiska hållning. På så vis är vi, som alltid de senaste århundradena, skyddade mot väpnade konflikter och den moderna tidens krigföring: terrorism. Och därför kan Sverige anordna idrottsevenemang i öppenhet utan hotbild, samtidigt som våra idrottsmän (och kvinnor) kan uttala sig hur som helst? Faktum är att några sportevenemang med svenskar inblandade den senaste tiden har visat att vår oskuldsfulla fasad i själva verket är rätt bräcklig.
I pågående skidskytte-VM har flera ryska åkare stängts av på grund av för höga blodvärden. De svenska löparna var snabba med sina fördömanden och krävde att hela det ryska laget skulle stängas av samt att nästa VM, som går av stapeln i Ryssland, borde förflyttas. De svenska aktiva skidskyttarna och den svenska ledarstaben uppmanade övriga länder till bojkott mot Ryssland. Genmälet från den ryska sidan lät dock inte vänta på sig. Aktiva ryssar anklagade svenskar för att vara dopade och de ryska ledarna och förbundspamparna hoppade på de svenska såväl verbalt som fysiskt. Samtidigt fick flera personer kopplade till det svenska skidskyttelandslaget dödshot på sin e-mail. Möjligen kommer det svenska landslaget inte att finnas i Ryssland, där årets sista världscuptävling går, eftersom ryska myndigheter inte är beredda att skydda svenskarna. Ordkrig och trivialiteter kan tyckas, men faktum är att svenskarna efter hoten och de fysiska attackerna valt att tiga. I Ryssland utses idrottsliga ledare av antingen politiker eller mångmiljardärer (som har tjänat sin förmögenhet på tvivelaktiga sätt) och frostiga relationer på idrottslig nivå med östländer i allmänhet och Ryssland i synnerhet kan med enkelhet förvandlas till frostiga relationer på politisk nivå. Inte minst med tanke på Rysslands intällning mot omvärlden och deras (obefintliga) hantering av kritik (minns bråket kring oljeledningarna).
I Sverige tror man sig alltså vara säker mot terrorattacker. Det är kanske därför vi tillåter asyl för gamla Guantanamo-fångar. Det är kanske också därför Sveriges Davis Cup- match i tennis mot Israel tvingas genomföras med tomma läktare. På grund av säkerhetsskäl. Jag har själv kritiserat Israel tidigare på bloggen, men man tycker att israeliska tennisspelare åtminstone skulle kunna få genomföra en tennismatch utan att behäva blanda in politik och utsättas för hot. I alla fall i lilla Sverige. Det tryggaste landet på jorden...
Man kan rada upp tusentals exempel till på hur idrotten förenar och hur världskonflikter åsidosätts när sportevenemang pågår. Tyvärr kan man också konstatera att sporten även splittrar nationer och ger upphov till, eller utnyttjas i, olika konflikthärdar. I lilla Sverige, där majoriteten av ursprungsbefolkningen invaggas i en många gånger falsk trygghet, vill vi upprätthålla vår neutrala och liberala utrikespolitiska hållning. På så vis är vi, som alltid de senaste århundradena, skyddade mot väpnade konflikter och den moderna tidens krigföring: terrorism. Och därför kan Sverige anordna idrottsevenemang i öppenhet utan hotbild, samtidigt som våra idrottsmän (och kvinnor) kan uttala sig hur som helst? Faktum är att några sportevenemang med svenskar inblandade den senaste tiden har visat att vår oskuldsfulla fasad i själva verket är rätt bräcklig.
I pågående skidskytte-VM har flera ryska åkare stängts av på grund av för höga blodvärden. De svenska löparna var snabba med sina fördömanden och krävde att hela det ryska laget skulle stängas av samt att nästa VM, som går av stapeln i Ryssland, borde förflyttas. De svenska aktiva skidskyttarna och den svenska ledarstaben uppmanade övriga länder till bojkott mot Ryssland. Genmälet från den ryska sidan lät dock inte vänta på sig. Aktiva ryssar anklagade svenskar för att vara dopade och de ryska ledarna och förbundspamparna hoppade på de svenska såväl verbalt som fysiskt. Samtidigt fick flera personer kopplade till det svenska skidskyttelandslaget dödshot på sin e-mail. Möjligen kommer det svenska landslaget inte att finnas i Ryssland, där årets sista världscuptävling går, eftersom ryska myndigheter inte är beredda att skydda svenskarna. Ordkrig och trivialiteter kan tyckas, men faktum är att svenskarna efter hoten och de fysiska attackerna valt att tiga. I Ryssland utses idrottsliga ledare av antingen politiker eller mångmiljardärer (som har tjänat sin förmögenhet på tvivelaktiga sätt) och frostiga relationer på idrottslig nivå med östländer i allmänhet och Ryssland i synnerhet kan med enkelhet förvandlas till frostiga relationer på politisk nivå. Inte minst med tanke på Rysslands intällning mot omvärlden och deras (obefintliga) hantering av kritik (minns bråket kring oljeledningarna).
I Sverige tror man sig alltså vara säker mot terrorattacker. Det är kanske därför vi tillåter asyl för gamla Guantanamo-fångar. Det är kanske också därför Sveriges Davis Cup- match i tennis mot Israel tvingas genomföras med tomma läktare. På grund av säkerhetsskäl. Jag har själv kritiserat Israel tidigare på bloggen, men man tycker att israeliska tennisspelare åtminstone skulle kunna få genomföra en tennismatch utan att behäva blanda in politik och utsättas för hot. I alla fall i lilla Sverige. Det tryggaste landet på jorden...
måndag 16 februari 2009
Stockholm noir fortfarande gångbart
Efter att ha läst ut Jens Lapidus debutroman Snabba cash i slutet av förra året, ställde jag mig tveksam till hans uppföljare Aldrig fucka upp. Det kändes som att Lapidus hade berättat det han ville om vardagslivet för Stockholms undre värld i och med första boken. Att det liksom inte fanns mer intressant att krama ur Lapidus egna romangenre, Stockholm Noir.
Jag fick faktiskt Aldrig fucka upp i julklapp, varför det blev självklart att ta sig an boken, trots min skepticism. Ganska snart insåg jag att det skulle bli en angenäm läsning, då Lapidus framgångsrika koncept med att väva ihop olika (mer eller mindre intressanta) livsöden med varandra hade fortsatt. Dessutom figurerade flera kända karaktärer från den första boken i bakgrunden av handlingen, vilket gjorde att igenkänningsfaktorn bidrog till att intresset för intrigen upprätthölls.
Den här gången kretsar handlingen till främst tre personer som av olika anledningar lever och verkar i Stockholms undre värld. Mahmud symboliserar invandrarkillen som längtar efter respekt och status i kriminella kretsar. Thomas är den bittre ordningspolisen som byter sida och Niklas är den forne legosoldaten som fullständigt lackar ur på kvinnomisshandlare.
Boken börjar väldigt bra, och efter halva boken är betyget faktiskt högre än Snabba cash. Det enda problemet som finns, är att ingen av bokens huvudpersoner skapar någon sympati hos mig. Jag känner helt enkelt inte för någon av dessa. Mahmud blåser en barndomskompis (rejält illa) samtidigt som misshandel och förnedring är vardagsmat i hans liv. Där Mahmud oftast står för utförandet och förnedringen. Visst, Stockholm noir i all ära, men vart är karlns (tjuv)heder? Polisen Thomas är genomkorrumperad och struntar i den lilla människan i samhället. Det märks inte minst då han och kollegan i början av boken frenetiskt vägrar att ta sig an "ointressanta"anrop på polisradion. Niklas Brogren (den gamle legoknekten) har en djup allvarlig psykisk störning, vilket givetvis gör att han omedelbart blir en antihjälte i litteraturens värld. Ibland kan han ha rätt i sak, men oftast blir hans slutledningsförmåga och handlingar för bizarra och märkliga för att de ska kunna förankras i ett civiliserat samhälle.
Ovan nämnda skavanker hos huvudpersonernas karaktärsdrag hindrar alltså inte att Aldrig fucka upp i inledningen är en mycket intressant och underhållande roman. Sedan spårar tyvärr handlingen ur. Lapidus envisas med att avhandla cirka 500 sidor i boken. Givetvis blir det svårare att hålla ihop en historia ju längre den blir. Och Lapidus klarar inte av det. Det känns faktiskt helt onödigt att exempelvis blanda in Palmemordet i storyn. Speciellt när man som undertecknad är intresserad av just det mordet och författaren blandar fiktion och verklighet. Exempelvis nämner man Christer Pettersson, spelklubben Oxen, den "högeretxrema" Palmehatande gruppen som hyrde lokaler på Södermalm för att kasta skit på Palme, och som bestod av bland annat poliser. Alla dessa komponenter har figurerat i utredningen. Detta blandas med en snubbe som heter Claes Rantzell (och som får liknas vid verklighetens gamle vapenhandlare Sigge Cedergren). Som initierad i Palmemordet stör man sig helt enkelt på hur fakta blandas med fiktion.
Förutom Palmespåret blandar Lapidus in seriemord, massakrar i lyxvillor och gängkrig. Det blir helt enkelt för mycket, för spretigt och därmed brister det lite i det som borde vara Stockholm noir-genrens styrka: realismen. Fortfarande ger boken en relativt trovärdig skildring av vardagslivet i förorten och runt Stureplan, men för många saker i boken känns påklistrade och osannolika. Om Lapidus hade skurit ner sidantalet och försökt att hålla ihop handlingen hade den, enligt min mening, blivit bättre. En helt ok uppföljare, men med tanke på början en besvikelse i slutet. 6 knicksande fötter av 10 möjliga i betyg.
Jag fick faktiskt Aldrig fucka upp i julklapp, varför det blev självklart att ta sig an boken, trots min skepticism. Ganska snart insåg jag att det skulle bli en angenäm läsning, då Lapidus framgångsrika koncept med att väva ihop olika (mer eller mindre intressanta) livsöden med varandra hade fortsatt. Dessutom figurerade flera kända karaktärer från den första boken i bakgrunden av handlingen, vilket gjorde att igenkänningsfaktorn bidrog till att intresset för intrigen upprätthölls.
Den här gången kretsar handlingen till främst tre personer som av olika anledningar lever och verkar i Stockholms undre värld. Mahmud symboliserar invandrarkillen som längtar efter respekt och status i kriminella kretsar. Thomas är den bittre ordningspolisen som byter sida och Niklas är den forne legosoldaten som fullständigt lackar ur på kvinnomisshandlare.
Boken börjar väldigt bra, och efter halva boken är betyget faktiskt högre än Snabba cash. Det enda problemet som finns, är att ingen av bokens huvudpersoner skapar någon sympati hos mig. Jag känner helt enkelt inte för någon av dessa. Mahmud blåser en barndomskompis (rejält illa) samtidigt som misshandel och förnedring är vardagsmat i hans liv. Där Mahmud oftast står för utförandet och förnedringen. Visst, Stockholm noir i all ära, men vart är karlns (tjuv)heder? Polisen Thomas är genomkorrumperad och struntar i den lilla människan i samhället. Det märks inte minst då han och kollegan i början av boken frenetiskt vägrar att ta sig an "ointressanta"anrop på polisradion. Niklas Brogren (den gamle legoknekten) har en djup allvarlig psykisk störning, vilket givetvis gör att han omedelbart blir en antihjälte i litteraturens värld. Ibland kan han ha rätt i sak, men oftast blir hans slutledningsförmåga och handlingar för bizarra och märkliga för att de ska kunna förankras i ett civiliserat samhälle.
Ovan nämnda skavanker hos huvudpersonernas karaktärsdrag hindrar alltså inte att Aldrig fucka upp i inledningen är en mycket intressant och underhållande roman. Sedan spårar tyvärr handlingen ur. Lapidus envisas med att avhandla cirka 500 sidor i boken. Givetvis blir det svårare att hålla ihop en historia ju längre den blir. Och Lapidus klarar inte av det. Det känns faktiskt helt onödigt att exempelvis blanda in Palmemordet i storyn. Speciellt när man som undertecknad är intresserad av just det mordet och författaren blandar fiktion och verklighet. Exempelvis nämner man Christer Pettersson, spelklubben Oxen, den "högeretxrema" Palmehatande gruppen som hyrde lokaler på Södermalm för att kasta skit på Palme, och som bestod av bland annat poliser. Alla dessa komponenter har figurerat i utredningen. Detta blandas med en snubbe som heter Claes Rantzell (och som får liknas vid verklighetens gamle vapenhandlare Sigge Cedergren). Som initierad i Palmemordet stör man sig helt enkelt på hur fakta blandas med fiktion.
Förutom Palmespåret blandar Lapidus in seriemord, massakrar i lyxvillor och gängkrig. Det blir helt enkelt för mycket, för spretigt och därmed brister det lite i det som borde vara Stockholm noir-genrens styrka: realismen. Fortfarande ger boken en relativt trovärdig skildring av vardagslivet i förorten och runt Stureplan, men för många saker i boken känns påklistrade och osannolika. Om Lapidus hade skurit ner sidantalet och försökt att hålla ihop handlingen hade den, enligt min mening, blivit bättre. En helt ok uppföljare, men med tanke på början en besvikelse i slutet. 6 knicksande fötter av 10 möjliga i betyg.
torsdag 12 februari 2009
"Is it right or is it wrong, what Darwin said about evolution?"
Rubriken är ett citat från låten The missing Link med det utmärkta hårdrocksbandet Rage från Tyskland. Citatet uppmärksammas på Lordens blogg eftersom det är på pricken 200 år sedan evolutionsteorins fader Charles Darwin föddes.
Charles Darwin är en av de vetenskapsmän som verkligen förändrade världen och vars teorier har bestått till modern tid. Missförstå mig inte, Darwins teorier har förändrats en hel del sedan hans berömda bok On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life utkom 1859. Men det är fundamentet i hans verk, tankarna om det naturliga urvalet, som legitimerats och bestått ända till idag. Det naturliga urvalet har ibland sammanfattats med den världsberömda frasen Survival of the fittest. Kortfattat innebär detta att arter som besitter egenskaper anpassade till den aktuella miljö de verkar i, har större förmåga att överleva och fortplanta sig. Det är sedan de fruktsamma egenskaperna hos arten som förs vidare till kommande generationer.
Darwins teorier var givetvis banbrytande när de kom. Teorierna förklarar hur arter har utvecklats och hur människan på vetenskaplig väg blev just människor. Darwins tankar gick stick i stäv mot kyrkans och religionernas syn på hur människan och arterna på jorden har kommit till. De menade ju att allt jordeliv är en konsekvens av gudomligt ingripande. Än idag förekommer kreationism som vedertagen förklaringsmodell till jordelivets varande. Även om kreationimens anhängare mest ses som marginaliserade kufar i dagens vetenskapliga debatt.
Darwins teorier motsades till en början av kyrkan och det etablerade samhället när de publicerades. Efter ett tag vann det dock gehör och kom att spela en viktigt del i dåtidens kolonialpolitik. Många politiska tänkare och filosofer inspirerades av Darwin och hans tankar tolkades aningen slarvigt. Survival of the fittest blev survival of the strongest och med det "naturliga urvalet" som måttståck legitimerades kolonialmakters hänsynslösa exploatering av sina kolonier. Darwins tankar inspirerade säkerligen många att fundera över hur det naturliga urvalet kunde förädla människan och dess egenskaper i framtiden. Rasbiologins guldera inträder exempelvis strax efter Darwins död.
Charles Darwin är en i mitt tycke ganska underskattad historisk person. Åtminstone om måttstocken ska vara den uppmärksamhet och uppskattning han får i modern tid. Vi lever trots allt i en tid då vetenskapen byter paradigmer nästan lika ofta som Lorden byter underkläder. Därför är det starkt att Darwins evolutionsteori står fast 150 år efter att den publicerats. Tyvärr fanns inte The missing link med Rage på youtube. Vi firar därför istället Charles Darwins 200-årsdag med en låt av Pearl Jam som i och för sig illustrerar hur vi använder oss av begreppet evolution när vi går över gränsen för vad som är ok mänskligt beteende. Do "the fucking" evolution (baby!)
Charles Darwin är en av de vetenskapsmän som verkligen förändrade världen och vars teorier har bestått till modern tid. Missförstå mig inte, Darwins teorier har förändrats en hel del sedan hans berömda bok On the Origin of Species by Means of Natural Selection, or the Preservation of Favoured Races in the Struggle for Life utkom 1859. Men det är fundamentet i hans verk, tankarna om det naturliga urvalet, som legitimerats och bestått ända till idag. Det naturliga urvalet har ibland sammanfattats med den världsberömda frasen Survival of the fittest. Kortfattat innebär detta att arter som besitter egenskaper anpassade till den aktuella miljö de verkar i, har större förmåga att överleva och fortplanta sig. Det är sedan de fruktsamma egenskaperna hos arten som förs vidare till kommande generationer.
Darwins teorier var givetvis banbrytande när de kom. Teorierna förklarar hur arter har utvecklats och hur människan på vetenskaplig väg blev just människor. Darwins tankar gick stick i stäv mot kyrkans och religionernas syn på hur människan och arterna på jorden har kommit till. De menade ju att allt jordeliv är en konsekvens av gudomligt ingripande. Än idag förekommer kreationism som vedertagen förklaringsmodell till jordelivets varande. Även om kreationimens anhängare mest ses som marginaliserade kufar i dagens vetenskapliga debatt.
Darwins teorier motsades till en början av kyrkan och det etablerade samhället när de publicerades. Efter ett tag vann det dock gehör och kom att spela en viktigt del i dåtidens kolonialpolitik. Många politiska tänkare och filosofer inspirerades av Darwin och hans tankar tolkades aningen slarvigt. Survival of the fittest blev survival of the strongest och med det "naturliga urvalet" som måttståck legitimerades kolonialmakters hänsynslösa exploatering av sina kolonier. Darwins tankar inspirerade säkerligen många att fundera över hur det naturliga urvalet kunde förädla människan och dess egenskaper i framtiden. Rasbiologins guldera inträder exempelvis strax efter Darwins död.
Charles Darwin är en i mitt tycke ganska underskattad historisk person. Åtminstone om måttstocken ska vara den uppmärksamhet och uppskattning han får i modern tid. Vi lever trots allt i en tid då vetenskapen byter paradigmer nästan lika ofta som Lorden byter underkläder. Därför är det starkt att Darwins evolutionsteori står fast 150 år efter att den publicerats. Tyvärr fanns inte The missing link med Rage på youtube. Vi firar därför istället Charles Darwins 200-årsdag med en låt av Pearl Jam som i och för sig illustrerar hur vi använder oss av begreppet evolution när vi går över gränsen för vad som är ok mänskligt beteende. Do "the fucking" evolution (baby!)
måndag 9 februari 2009
Förvrängd journalistik
Det farliga med masskommunikation är att det i stor utsträckning rör sig om envägskommunikation. Inte nog med att informationen som sprids genom masskommuikation når ut till många människor samtidigt, den får allt som oftast stå oemotsagd. Massmedierna kan därmed i princip skriva vad de vill och driva en fråga in absurdum utan att låta motparten komma till tals på ett schysst sätt.
Sedan en tid har våra massmedier bestämt sig för att starta ett drev mot vår poliskår. Upprinnelsen är en videoinspelning som påvisar hur några Malmöpoliser uttalar sig "rasistiskt" på väg till ett Rosengård som står i lågor (för vilken gång i ordningen?). Det är givetvis inte acceptabelt att ha poliser som benämner invandrare som apor och dylikt, men att göra detta till förstasidestoff och gräva för att smutskasta en hel yrkeskår är oacceptabel journalistik.
Vem är egentligen förvånad över att jargongen är "rasistisk" mellan polismännen i en piketbuss på väg mot en skenande hord av människor i en förort där upplopp är en normaliserad ingrideiens av vardagen? Polisen blir ju sjävla ständigt bespottade, mötta av flaskregn och stenar, samt andra glåpord (ofta av rasistisk karaktär) så fort de visar sig . Samtalet som fördes i piketen var inte heller officiellt. Om poliserna hade varit på väg mot en fotbollsmatch och för femtioelfte gången skulle skingra en huliganmobb är jag övertygad om att de skulle pratat i nedsättande termer om den kategorin också. Eller om alkisar, eller om missbrukare, eller om "brats", eller om nazister, eller om vänsterextremister etc som alla på ett eller annat sätt gör livet surt för vår svenska poliskår. Nu menar jag inte, återigen, att rättfärdiga dessa polisers terminologi och vokabulär, men man kan någonstans förstå deras frustration. Klimatet i Sverige är så pass hårt idag att det nog tyvärr krävs en viss typ av hårdhudade råskinn (dock behöver de ju inte vara rasister) till poliser som kan möta huliganer, väpnade upplopp och gängbrottslighet. Eller ska poliskåren bjuda de kriminella elementen på te istället? En av polisens främsta uppgifter är ju trots allt att upprätthålla ordning och skydda allmänheten.
De plumpa uttalanden som polismännen i Malmö gjorde är på intet sätt den officiella hållningen bland Sveriges poliser. Samtidigt har vårt land en enorm problematik med organiserad brottslighet och gängbildning i främst våra förorter. Förortsgängens relation till det etablerade samhället och polismakten är allt annat än god. Därför är medias rapportering om poliskåren helt åt skogen. De legitimerar förortsgängens hat mot polisen och samhället samtidigt som de eldar på konflikten. Helt obefogat.
På samma vis eldade media på finanskrisen i dess begynnelse. Man menade bland annat, helt felaktigt, att banker i Sverige var nära konkurs och att privatsparare i så fall skulle mista hela sin förmögenhet. Detta skapade en helt obefogad panik. Att poliser uttalat sig rasistiskt i ett slutet sällskap må vara stoff för en nyhet. Men att fortsätta hetsjakten och göra en intern polisfest till en stornyhet blir löjeväckande. Vem bryr sig om några poliser festat till det och, hör och häpna, dragit skämt som varit "sexistiska". Hjälp...vilka hemska monster till poliser. Hela poliskåren är inte längre bara rasister. De har dragit skämt som innehåller sexuella inslag också.
När någon medlem i journalistkåren däremot gör något "fel" tystas det ner direkt. Man kunde ju tänka sig att tidningarna skulle peka ut varje journalist som pedofil när Aftonbladets expert på området visade sig inneha åtskilliga tusen barnporrfilmer och barnporrbilder i sin egen dator. Han hade dessutom gjort frekventa tjänsteresor till Thailand. Men nej, ingen journalist förutom just experten är pedofil. Ingen journalist har ju ens sex. Nej, ingen journalist drar ens skämt som kan innehålla sexuella inslag. Det blev en notis om barnporrskandalen. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article295222.ab) Sedan total tystnad. Idag hade samma tidning en stor nyhet om att prinsessan Madeleine hade rökt en cigarett på en fest nyligen. Det kanske blir en ny hetsjakt på kungen (som är en känd rökare) och hans hov nu. För det kan väl aldrig hända att en journalist har rökt en cigarett någon gång!? ((http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4361081.ab)
Sedan en tid har våra massmedier bestämt sig för att starta ett drev mot vår poliskår. Upprinnelsen är en videoinspelning som påvisar hur några Malmöpoliser uttalar sig "rasistiskt" på väg till ett Rosengård som står i lågor (för vilken gång i ordningen?). Det är givetvis inte acceptabelt att ha poliser som benämner invandrare som apor och dylikt, men att göra detta till förstasidestoff och gräva för att smutskasta en hel yrkeskår är oacceptabel journalistik.
Vem är egentligen förvånad över att jargongen är "rasistisk" mellan polismännen i en piketbuss på väg mot en skenande hord av människor i en förort där upplopp är en normaliserad ingrideiens av vardagen? Polisen blir ju sjävla ständigt bespottade, mötta av flaskregn och stenar, samt andra glåpord (ofta av rasistisk karaktär) så fort de visar sig . Samtalet som fördes i piketen var inte heller officiellt. Om poliserna hade varit på väg mot en fotbollsmatch och för femtioelfte gången skulle skingra en huliganmobb är jag övertygad om att de skulle pratat i nedsättande termer om den kategorin också. Eller om alkisar, eller om missbrukare, eller om "brats", eller om nazister, eller om vänsterextremister etc som alla på ett eller annat sätt gör livet surt för vår svenska poliskår. Nu menar jag inte, återigen, att rättfärdiga dessa polisers terminologi och vokabulär, men man kan någonstans förstå deras frustration. Klimatet i Sverige är så pass hårt idag att det nog tyvärr krävs en viss typ av hårdhudade råskinn (dock behöver de ju inte vara rasister) till poliser som kan möta huliganer, väpnade upplopp och gängbrottslighet. Eller ska poliskåren bjuda de kriminella elementen på te istället? En av polisens främsta uppgifter är ju trots allt att upprätthålla ordning och skydda allmänheten.
De plumpa uttalanden som polismännen i Malmö gjorde är på intet sätt den officiella hållningen bland Sveriges poliser. Samtidigt har vårt land en enorm problematik med organiserad brottslighet och gängbildning i främst våra förorter. Förortsgängens relation till det etablerade samhället och polismakten är allt annat än god. Därför är medias rapportering om poliskåren helt åt skogen. De legitimerar förortsgängens hat mot polisen och samhället samtidigt som de eldar på konflikten. Helt obefogat.
På samma vis eldade media på finanskrisen i dess begynnelse. Man menade bland annat, helt felaktigt, att banker i Sverige var nära konkurs och att privatsparare i så fall skulle mista hela sin förmögenhet. Detta skapade en helt obefogad panik. Att poliser uttalat sig rasistiskt i ett slutet sällskap må vara stoff för en nyhet. Men att fortsätta hetsjakten och göra en intern polisfest till en stornyhet blir löjeväckande. Vem bryr sig om några poliser festat till det och, hör och häpna, dragit skämt som varit "sexistiska". Hjälp...vilka hemska monster till poliser. Hela poliskåren är inte längre bara rasister. De har dragit skämt som innehåller sexuella inslag också.
När någon medlem i journalistkåren däremot gör något "fel" tystas det ner direkt. Man kunde ju tänka sig att tidningarna skulle peka ut varje journalist som pedofil när Aftonbladets expert på området visade sig inneha åtskilliga tusen barnporrfilmer och barnporrbilder i sin egen dator. Han hade dessutom gjort frekventa tjänsteresor till Thailand. Men nej, ingen journalist förutom just experten är pedofil. Ingen journalist har ju ens sex. Nej, ingen journalist drar ens skämt som kan innehålla sexuella inslag. Det blev en notis om barnporrskandalen. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article295222.ab) Sedan total tystnad. Idag hade samma tidning en stor nyhet om att prinsessan Madeleine hade rökt en cigarett på en fest nyligen. Det kanske blir en ny hetsjakt på kungen (som är en känd rökare) och hans hov nu. För det kan väl aldrig hända att en journalist har rökt en cigarett någon gång!? ((http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4361081.ab)
torsdag 5 februari 2009
Det är synd om människan!
Citatet i rubriken är för mig främst förknippat med en gammal låt av "artisten" Kenta. Ni vet han som tillsammans med Stoffe blev modsen med hela svenska folket via Stefan Jarls dokumentär De kallar oss mods. Låten heter Wiman och den var som hetast för ett antal år sedan på Sweden Rock festival. Dygnet runt skrålade jag och resesällskapet med i refrängen: "...Det Strindberg tänkte på, så är det synd, ja synd om människan!!!"
Nu, några år senare är citatet i rubriken kanske främst förknippat med Strindberg snarare än Kenta. Nyligen hade jag förmånen att få se en moderniserad uppsättning av Strindbergs Ett drömspel, där guden Indras dotter stiger ner på jorden för att konstatera att det just är "synd om människorna". Med ett utanförperspektiv är det lätt för henne att konstatera att människorna lider stora kval och att det de facto är synd om oss människor. Pjäsen lyckades för övrigt förmedla Strindbergs budskap på ett ypperligt sätt. Teater är ett underskattat kulturnöje. Helt klart mer intressant och underhållande än exempelvis bio.
För den som inte orkar eller vill besöka en teater för att inse att det är synd om människorna kan lyssna på musik istället. Här kan jag rekommendera en låt med gruppen Skyclad på samma tema som Strindbergs pjäs. Den heter Postcard from planet earth, och i texten betraktas människorna och livet på jorden utifrån en utomjordings perpektiv. Det konstateras att jorden är kul att besöka, men att man skulle inte vilja bosätta sig där. Ganska insiktsfullt. Snart är det möjligt för människor att bosätta sig i rymden. Hur många tar chansen? Förmodligen spelar det ingen roll vart vi människor bor, ty det är likväl synd om oss...
Skyclad- Postcard from planet earth
Sorry it has been so long since you received my last transmission,meanwhile I've studied them - learned about their strange condition.
Now I think I understand why they live in such confusion,sadly they'll never change - I have come to this conclusion....
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)
I am the mariner who navigates seas celestial,astronaut ambassador sent to foreign shores terrestrial.Now with hindsight I admit I don't admire the humans' lot,frail bodies - fragile, ill equipped, their lives are hard (but they are not).
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)And when you know the ways of menthen you can only pity them,every day a raging storm -castaway in a carbon based life form.
I've wandered far (I've wondered hard) and have one source of comfort only -when I share my thoughts with you mortality is not so lonely.Countless starts between us - myriad the things I miss,I say farewell and think of home, the static drowns my parting kiss.
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)
And as your signal slowly wanes -the fears return (my growing pains),here it is for what it's worth -yet another postcard from planet Earth.
Nu, några år senare är citatet i rubriken kanske främst förknippat med Strindberg snarare än Kenta. Nyligen hade jag förmånen att få se en moderniserad uppsättning av Strindbergs Ett drömspel, där guden Indras dotter stiger ner på jorden för att konstatera att det just är "synd om människorna". Med ett utanförperspektiv är det lätt för henne att konstatera att människorna lider stora kval och att det de facto är synd om oss människor. Pjäsen lyckades för övrigt förmedla Strindbergs budskap på ett ypperligt sätt. Teater är ett underskattat kulturnöje. Helt klart mer intressant och underhållande än exempelvis bio.
För den som inte orkar eller vill besöka en teater för att inse att det är synd om människorna kan lyssna på musik istället. Här kan jag rekommendera en låt med gruppen Skyclad på samma tema som Strindbergs pjäs. Den heter Postcard from planet earth, och i texten betraktas människorna och livet på jorden utifrån en utomjordings perpektiv. Det konstateras att jorden är kul att besöka, men att man skulle inte vilja bosätta sig där. Ganska insiktsfullt. Snart är det möjligt för människor att bosätta sig i rymden. Hur många tar chansen? Förmodligen spelar det ingen roll vart vi människor bor, ty det är likväl synd om oss...
Skyclad- Postcard from planet earth
Sorry it has been so long since you received my last transmission,meanwhile I've studied them - learned about their strange condition.
Now I think I understand why they live in such confusion,sadly they'll never change - I have come to this conclusion....
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)
I am the mariner who navigates seas celestial,astronaut ambassador sent to foreign shores terrestrial.Now with hindsight I admit I don't admire the humans' lot,frail bodies - fragile, ill equipped, their lives are hard (but they are not).
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)And when you know the ways of menthen you can only pity them,every day a raging storm -castaway in a carbon based life form.
I've wandered far (I've wondered hard) and have one source of comfort only -when I share my thoughts with you mortality is not so lonely.Countless starts between us - myriad the things I miss,I say farewell and think of home, the static drowns my parting kiss.
Planet Earth is great to visit - It's great to visit(but you wouldn't want to live there.)
And as your signal slowly wanes -the fears return (my growing pains),here it is for what it's worth -yet another postcard from planet Earth.
onsdag 4 februari 2009
Bristande respekt för auktoriteter
En förekommande uppfattning i samhället är att medborgare, företrädesvis yngre, tappar respekten för auktoriteter i allt högre utsträckning. Äldre och vuxenvärlden tas inte på allvar och poliser, myndigheter och lärare ses som fiender. Det har förmodligen alltid funnits en fientlighet mot auktoriteter bland unga, men förut hade man åtminstone respekten kvar gentemot dem.
I veckan publicerades flera olika artiklar som påvisar att ungdomars respekt för auktoriteter håller på att urholkas eller försvinna helt. I Aftonbladet skrev man om hur ofta lärare utsätts för våld, hot och trakasserier från elever. Den 3/2-09 redogjordes det för att det under förra året anmäldes över 500 unika fall där elever terroriserat sina lärare. Möjligen kan anmälningsbenägenheten ha ökat, men tidningen redovisade ett trettiotal unika fall mer ingående. Det var allt från grova misshandlar till psykisk terror. Samtidigt som lärarens makt att agera har reducerats, har våldet mot yrkeskåren ökat.
Lagen, förordningar och bestämmelser verkar helt och hållet sluta upp på elevens sida vid en konflikt. Oberoende av vad dessa har gjort. Utbildningsminister Jan Björklund utlovar en attitydförändring och större maktbefogenheter till lärarkåren. Ja, han blev tydligen till och med (upp)rörd av artiklarna. Det kan bli intressant. Problemet är väl bara att utbildningsministern efter nästa val lika gärna kan heta Lars Ohly. Då fösrvinner förmodligen både betyg, lärare, regler och den gnutta ansvar dagens skolelever idag kan tillskriva sig själva i skolan.
I en annan artikel, dock inte i Aftonbladet, redovisade man ungefär samtidigt att polisanmälningar mot just polisen har ökat markant. (http://www.bt.se/nyheter/tt_inrikes/fler-poliser-anmals-for-tjanstefel(1126240).gm) Det intressanta i sammanhanget är att det just är unga som är mer anmälningsbenägna. Jag är ingen fan av polisbrutalitet och kan tycka att polisen ibland tar sig alldeles för stora friheter, men de måste ändå kunna få utföra sitt jobb utan att ständigt anmälas. Unga verkar vara väldigt medvetna om sina rättigheter i samhället men samtidigt omedvetna om sina skyldighter till det. Att kasta sten och spotta mot poliser är inte ok. Lika lite som att polisen brukar onödigt våld. Men bara för att de utför sitt arbete och att det råkar drabba unga bör de inte anmälas.
Under flera år har det rapporterats om stenkastning och om allmänt upprorisk attityd i våra förorter. Upprorsmakarna är oftast unga och de drabbade är allt som oftast uniformerade yrkesgrupper (som kan ses som auktoritära). Det är dock inte bara poliser som är hårdast drabbade. Även yrkeschaufförer, brandmän och ambulansförare blir allt oftare utsatta för hot och våld. I vissa områden vägrar de helt enkelt att utföra sitt arbete. Samtidigt mjäkar sig ansvariga politiker och sopar problemen under mattan och skyller på ett övergripande samhällsproblem. Ett samhällsproblem som ingen tar tag i och löser. Resultatet av mjäket blir en utökad respektlöshet gentemot överheten. Ingenting händer ju. En respektlöshet som sprider sig till andra samhällssfärer och som snart kan vara en utvecklad epidemi.
I veckan publicerades flera olika artiklar som påvisar att ungdomars respekt för auktoriteter håller på att urholkas eller försvinna helt. I Aftonbladet skrev man om hur ofta lärare utsätts för våld, hot och trakasserier från elever. Den 3/2-09 redogjordes det för att det under förra året anmäldes över 500 unika fall där elever terroriserat sina lärare. Möjligen kan anmälningsbenägenheten ha ökat, men tidningen redovisade ett trettiotal unika fall mer ingående. Det var allt från grova misshandlar till psykisk terror. Samtidigt som lärarens makt att agera har reducerats, har våldet mot yrkeskåren ökat.
Lagen, förordningar och bestämmelser verkar helt och hållet sluta upp på elevens sida vid en konflikt. Oberoende av vad dessa har gjort. Utbildningsminister Jan Björklund utlovar en attitydförändring och större maktbefogenheter till lärarkåren. Ja, han blev tydligen till och med (upp)rörd av artiklarna. Det kan bli intressant. Problemet är väl bara att utbildningsministern efter nästa val lika gärna kan heta Lars Ohly. Då fösrvinner förmodligen både betyg, lärare, regler och den gnutta ansvar dagens skolelever idag kan tillskriva sig själva i skolan.
I en annan artikel, dock inte i Aftonbladet, redovisade man ungefär samtidigt att polisanmälningar mot just polisen har ökat markant. (http://www.bt.se/nyheter/tt_inrikes/fler-poliser-anmals-for-tjanstefel(1126240).gm) Det intressanta i sammanhanget är att det just är unga som är mer anmälningsbenägna. Jag är ingen fan av polisbrutalitet och kan tycka att polisen ibland tar sig alldeles för stora friheter, men de måste ändå kunna få utföra sitt jobb utan att ständigt anmälas. Unga verkar vara väldigt medvetna om sina rättigheter i samhället men samtidigt omedvetna om sina skyldighter till det. Att kasta sten och spotta mot poliser är inte ok. Lika lite som att polisen brukar onödigt våld. Men bara för att de utför sitt arbete och att det råkar drabba unga bör de inte anmälas.
Under flera år har det rapporterats om stenkastning och om allmänt upprorisk attityd i våra förorter. Upprorsmakarna är oftast unga och de drabbade är allt som oftast uniformerade yrkesgrupper (som kan ses som auktoritära). Det är dock inte bara poliser som är hårdast drabbade. Även yrkeschaufförer, brandmän och ambulansförare blir allt oftare utsatta för hot och våld. I vissa områden vägrar de helt enkelt att utföra sitt arbete. Samtidigt mjäkar sig ansvariga politiker och sopar problemen under mattan och skyller på ett övergripande samhällsproblem. Ett samhällsproblem som ingen tar tag i och löser. Resultatet av mjäket blir en utökad respektlöshet gentemot överheten. Ingenting händer ju. En respektlöshet som sprider sig till andra samhällssfärer och som snart kan vara en utvecklad epidemi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)