Gott Nytt år!

Dags att lämna 2008 och blicka framåt åt år 2009. I vanlig ordning tycker jag knappast att året som har gått är något som går till historien i Lordens liv. Det man minns mest är den missade sommaren :(

Nyårsafton är en ganska överskattad högtid egentligen. Vad är det man firar egentligen? Möjligen kan man se årsskiftet som en nystart, en början på något bättre. Erfarenheten säger dock att det väldigt sällan blir så. Vare sig på ett personligt eller samhälleligt plan.

Vid förra årsskiftet sammanfattade jag år 2007 utifrån en sedvanlig lista. Jag tänkte utgå från några av den listans rubriker när jag nu ämnar sammanfatta år 2008 utifrån Lordens ytterst subjektiva perspektiv. Håll till godo, och trots denna något pessimistiska ingress önskar jag samtliga läsare av bloggen ett riktigt gott nytt år!!!

Årets blogg: Lordens tillsammans med frihetslistan.

Årets svalaste debatt: Om den manliga snorungen som ville vara lucia, men som förvägrades av rektorn. Givetvis ett bra beslut av rektorn. Lucia var en kvinna. Punkt.

Årest hetaste debatt: FRA-lagen samt de flesta debatter i just TV-programmet "Debatt". Främst den där de tryckt in Alex Schulman, Björn Ranelid och Täppas Fågelberg i samma program. Skaplig freakshow.

Årets låt 1 : Utan tvekan Kid Rock All summer long. Älska eller hata. Musik ska generera känslor.

Årets låt 2: Neil Young ordinary people. Trots att den släpptes 2007. Endast kärlek!

Årets bästa konsert: Förmodligen Neil Young på Roskilde. Den bästa jag upplevde? Förmodligen Slidin´Slim på Sagateatern.

Årets jobbigaste genomlag : Pär Andersson. Obegripligt tråkig och gapig komiker.

Årets mest onödiga: Fotledsbrott

Årets sjukaste fest: Den hos Fonta, november. Oslagbar

Årets kulturpersonlighet: Thore Skogman (igen) : Folkhemmets sista pionjär.

Årets hemvändare: Jerkiz

Årets överraskning: Jens har blivit "bitig" (nåja, men ändå)

Så finns det en jävla massa mer "årets", som jag inte orkar dra nu. Snart hägrar Uddevalla. Beware!

Mannen med respekt!

Julafton är över. Man har delat ut fina klappar och erhållit fina klappar. Barnen har tjoat och tjimmat å det grövsta. Själv orkar man inte med tempot längre. En man som dock aldrig vek ner sig när det gäller barnslig energi var Thore Skogman. Med ungdomlig entusiasm skrev han låtar under hela sitt liv. Den ena låten galnare än den andra.

En försenad julklapp från mig till er är en upplevelse. Förvisso "årets julklapp", men ändå. Upplevelsen ni ska få är genuin glädje. Förmedlad genom vår allas Thore Skogman. Med sitt barnsliga anspråk har han skrivit en låt om surströmming. Med infantil glädje framför han låten (och den smått genialiska texten). Notera att barnen i klippet är femtio gånger lugnare än Thore. Försök själva att skriva en låt om...Surströmming. Thore har för alltid min respekt. Vila i frid! Och ja, det var bättre förr! Nu ska jag för övrigt äta rökt gök med lök...

God Jul!

Då återstår det bara för mig att önska alla läsare en riktigt god jul. Förvisso är julens barnens högtid, men visst kan den emellanåt vara ganska gemytlig för vuxna också. Det är dock förvånande hur pass många i min närhet som verkligen avskyr julen, att den fungerar som en ångestgenerator. Det är allt för många som (tvingas) fira julen ensamma i samhället. Dessa bör man skänka en tanke. Jag hade tänkt att göra det med The Pogues vackra julhit Fairytale of New York, som verkligen levandegör dekadensen som julen innebär för vissa. Men den har väl alla hört, så därför får ni en liten julberättelse om Kalle framförd av Mörbyligan istället. Därmed önskar Lorden alla bloggläsare en riktigt:
GOD JUL!

Dagens sanning

Funderade in i det sista på om jag kunde undanhålla er en av världens bästa låtar. Jag har funderat klart. Ur folkbildningssyfte vore det katastrof att undanhålla er detta fantastiska samhällskritiska inlägg. I tider då alla är rastlösa konsumenter är det dags för lite reflektion. Vem framför detta, ett av världens vassaste samhällskritiska inlägg? Jo, Neil Young. Givetvis! Don´t need no more lies!!! Enjoy!

Julklappar

Mindre än en vecka kvar till julafton. Grått väder och noll julstämning. Som vanligt de senaste tio-femton åren med andra ord. Jag har nu i alla fall klarat av mina julklappsköp. Kan inte säga att jag är nöjd. Trots rådande finanskris och knaper ekonomi brände jag allt för mycket pengar ändå. Samma visa varje år. Men det är egentligen ingenting att åma sig för. Jag har nämligen sagt det förut, men kan säga det igen: det är roligt att ge bort presenter. Det är dessutom bara jul en gång om året och det man ger bort investerar man ju i klappar man får tillbaka av andra, god mat och trevligt umgänge.

Julhandeln gick emellertid inte smärtfritt. I flera timmar irrade jag runt i trängsel och letade efter allt och inget. Och det är precis vad utbudet är: allt och inget. Svårast är det helt klart att köpa presenter till de barn som är med vid julfirandet. För barn kommer nya flugor och trender ständigt. De försvinner lika snabbt som en annan byter underkläder (ungefär varannan månad). Därför är det omöjligt att veta vad som är hippt bland ungarna idag när man inte lever i deras omedelbara vardag.

Dessutom saknas ett ordentligt utbud av leksaker. Ungar älskar ju att få leksaker och hårda paket. Efter fyra timmars febrilt letande hittade jag inte en endaste leksak värd att köpa. Notera då att jag letade i min stads centrum. Alla forna leksaksaffärer har tydligen förflyttats till de jätteköpcenters som finns utanfär staden. Troligt att Lorden tar sig dit utan bil för att trängas och för att springa kommersialismens ärenden. No way!

Själv förväntar jag mig knappast några stordåd till julklappar. Jag behöver verkligen en ny dator, en bil och en ny säng. Det lär jag inte få. Därför är jag mer än nöjd om jag får en handtvål. Tillstymmelse till världens bästa present har jag på sätt och vis redan fått. Trots att foten fortfarande är väldigt stel, lyckades jag jogga 5 km på löpband igår utan att jag fick avbryta på grund av smärta. Tiden på strax över 30 minuter ska man knappast ropa hej för, men det är helt klart ett steg i rätt riktning. Jag ser tamesjutton ljuset i tunneln. Ho Ho!

Omtumlande uppvaknande

Det finns många sätt att vakna upp på, och jag har troligtvis varit med om de flesta. Men imorse var jag med om en ny grej. Efter att ha drömt en konstig dröm om Peo Tyrén (gammal medlem i rockgruppen Noice) låg jag och laddade för att kliva upp ur sängen. Plötsligt skakades hela tillvaron om. Marken vibrerade på ett väldigt märkligt (och tyst) sätt. I ett par ögonblick var jag övertygad om att vi blev anfallna av någon främmande makt och att mitt hus skulle rasa. När den fysiska obehagskänslan var över började jag fundera på om mitt psyke är som det ska. Jag menar, först drömma om Peo Tyrén och sedan tro att sista timmen är kommen.

När jag sedan tog mig samman och kom i kontakt med nyheterna insåg jag snabbt att Sverige hade drabbats av ett jordskalv vid exakt samma tidpunkt som jag upplevt mina skräcksekunder. På ett sätt skönt att det hela inte var psykisk inbillning. Livets vägar äro outgrundliga. Varje dag erbjuder oftast något nytt. Men jag hoppas innerligt att detta var första och sista gången som Lorden vaknade upp till ett jordskalv. En nästan lika omtumlande upplevelse som att drömma om Tyrén.

Reflektioner...

Då passerar vi återigen den gamla fina traditionen lucia. Förra året konstaterade jag att vi går åt en samhällsutveckling där vi inom en snar framtid inte längre kommer att fira högtiden. Det är ibland löjligt hur mina blogginlägg ibland föregår framtiden. I år har nämligen samhällsdebatten kring luciafirandet handlat om hur en kille har förvägrats att vara lucia. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3890408.ab

Killen har tydligen fått över 50% av rösterna i ett skolval om att få vara lucia. Nu tycker mediedrevet och landets ungdomar att rektorn på skolan gjorde helt fel som förvägrade pojken att agera lucia. Att en så stor majoritet av eleverna på skolan tillsammans med media anser det helt självklart att en pojke ska vara lucia 2008 är väl dolkstöten för bevarandet av luciatraditionen. Det har nu även bildats en facebook-grupp som kräver att pojken ska få vara lucia. Visst får man tycka och tänka som man vill i en demokrati, men finns det verkligen inga värden som är värda att bevara längre? Personligen skulle jag inte ta en manlig lucia seriöst alls. Santa Lucia var en kvinna. Punkt slut. Imorgon går jag upp tidigt och deltar i ett traditionellt luciafirande, men är det för sista gången?

Igår sände SVT timtal från nobelmiddagen. Med Claes Elfsberg och någon mer Jeppe som kommentatorer. Herregud, de satt och kommenterade vad folk åt, hur de såg ut, vad de kanske pratade om. Seriöst, vem bryr sig egentligen!? Själv tryckte jag i mig ett gäng scones och skrattade åt eländet.

På söndag får ingen bloggläsare missa den första delen av två av dokumentären om Thomas Quick. Trailern bådar gott. Speciellt avsnittet där Quick under en vallning förvandlas till sitt alter ego Ellington och tappar fattningen fullständigt. Ursinnigt föröker han slita sig loss, hugga och slå besinningslöst samtidigt som han väser med någon tillgjord röst. Seriemördare eller inte, sjuk är han i alla fall den där Quick.

Realistiskt om den undre världen

Jag har tidigare recenserat och diskuterat Lasse Wierups dokumentära bok Svensk Maffia på bloggen. Den fiktiva motsvarigheten till den torde vara Jens Lapidus bok Snabba Cash.

I Snabba cash får vi följa tre personers förehavanden. Vi har Jorge. Ett riktigt betongbarn med rötter i Chile. Kriminell sedan barnsben och med allt grövre brott på sitt samvete ju äldre han hunnit bli. Vi har JW. En landsortsbo som sökt lyckan i Stockholm. Väl där har jetset-livet kring Stureplan lockat. Som en naturlig konsekvens partydrogar JW och hamnar av en slump i grov kriminalitet. Slutligen har vi Mrado. En samvetslös torped i den jugoslaviska maffian. Uppväxt i Södertälje och med rötterna i Serbien har han både slagits i förorten, och för den serbiske nationalisten Arkan under det jugoslaviska inbördeskriget. Inledningsvis får man separat följa dessa indivers vardagsliv, men inte helt oväntat flätas de snart samman.

Även om huvudpersonerna är fiktiva känns de väldigt äkta. De och deras livssituation känns väldigt realistisk. Ingen tvekan om den saken. Realismen i boken förstärks av att vissa personer och organisationer som nämns, och som boken kretsar kring, finns eller har funnits i verkliga livet. Arkan är redan nämnd. Dragan Joksovic (gangsterkungen som mördades på solvalla 1998) nämns också. Juggarnas advokat i boken heter Martin Thomasson, hans namne i verkligheten är Thomas Martinsson. Dessutom beskrivs utförligt hur Hells Angels, Bandidos, OG, Naserligan och jugoslaviska maffian delar upp sitt territorium. Som bekant finns dessa organisationer i verkligheten.

Förvisso är handlingen i boken väldigt tragisk. Maffian har verkligen Stockholms krogbransch i sitt grepp. Maffians verksamhet genomsyrar hela samhället. Allt kan härledas till den. Från partydrogande Stureplansbrats, missbrukande förortskids, pengatvättande videobutiker, medleklassvenska torskar, korrumperade snutar till samhällets elit. I boken har t.o.m. kungafamiljens närmaste bekantskapskrets band till maffian. Det är tragiskt.

Samtidigt är boken underhållande och intressant. Möjligen känns vissa partier aningen sega, men sammantaget är intrigerna spännande. Mot slutet ökar dessutom spänningen rejält. Personligen gillar jag styckena om den serbiske torpeden Mrado bäst. Ibland kan man dock störa sig på det minst sagt speciella språket som Lapidus bjuder på. Kort och mycket inre tankar hos huvudpersonerna. Därmed får vi läsare stå ut med mycket slang och förortssvenska. Möjligen ska man här inte klandra Lapidus för det. Det ökar snarare realismen. Jag antar att gangsters av idag pratar just på det sättet...

Jens Lapidus debutroman Snabba Cash har överlag blivit kritikerrosad. Boken kan inte bara ses som en spännande historia, utan bör också ses som et viktigt tidsdokument. Det är säkerligen få "medelklassvenssons" som vet hur verkligheten faktiskt ser ut och vilken utveckling som håller på att ske i deras så trygga (?) samhälle. Polisen har vid flera tillfällen påpekat att de står maktlösa mot den organiserade brottsligheten. Problemet som Lapidus faktiskt beksriver i sin bok torde därför vara det allra största hotet mot vårt civiliserade samhälle. Bokens mest uppenbara problem är just det. Det samhällsproblem som boken behandlar beskrivs inte tillräckligt tydligt som ett problem. I vissa avseenden glorifieras den kriminella världen och speciellt huvudpersonen Jorge kan jag tänka mig kan ses som en stor idol bland många småkriminella med liknande bakgrund som han själv. Trots den uppenbara bristen får Snabba Cash 8 av 10 stela fötter.

Reaktionär lag befäster generationsklyftorna

I dagarna blev det klart att den så kallade Ipred-lagen kommer att träda i kraft den 1:a april nästa år. Lagen innebär i korthet att det blir olagligt för privatpersoner med fildelning. Lagen har fått relativt stort massmedialt utrymme och jag känner att det är dags att ge Lordens perspektiv på den.

Att datorn är ett naturligt inslag för den yngre generationen svenskar (och européer) är ett faktum. Alla innehar den, och kan använda sig av den på ett långt mer avancerat sätt än vad vuxenvärlden ens kan tänka sig. Ungdomen använder sig av datorn, bland annat, för att kommunicera, söka fakta, spela spel, träffa sin partner och handla. Att ungdomarnas konsumtion av kultur sker via datorn är därför en självklarhet. Alla som innehar en dator i generationen från 70-talet och framåt har någon gång använt sig av fildelning.

Att frågan kring fildelning är viktig för ungdomen råder det inget tvivel om. Ett parti, piratpartiet, som bildades 2006 fick exempelvis 4.4 % av rösterna i skolvalet samma år. Det säger en del. Partiet har i princip endast en sakfråga på sin agenda: att det ska vara legalt med piratkopiering och fildelning. Således är fildelningsfrågan viktigare i ungdomens värld än exempelvis låg arbetslöshet.

Misstaget de bestämmande politikerna begår i den här frågan är att de inte har en aning om vad de egentligen beslutar om. Att äldre generationer försöker förändra den yngre generationens levnadssätt är inget nytt, men aldrig förr har väl staten förut kriminaliserat en hel generation?

Att skivindustrin inte har lyckats med att utvecklas i takt med tekniken är deras problem, inte ungdomarnas. Givetvis bör kulturarbetare premieras och kompenseras ekonomiskt men det är ju industrins uppgift att utveckla nya idéer på sin marknad. Skivindustrin är fortfarande rik. Arrangerade konserter, merchandise och skivor inbringar fortfarande stora pengar till artister och giriga skivbolagsdirektörer.

Ett ytterligare problem är att de som bedrivit lobbyism för lagförslaget just är den mäktiga skiv- och filmindustrin, bestående av den tekniskt efterblivna 40-50 och 60-tals generationen. De som tagit beslut i frågan tillhör även de samma generation. Förslaget innebär vidare att det står mäktiga skivbolag eller filmbolag, som äger rätten till produkten, fritt att inleda rättsliga processer mot privatpersoner som bryter mot fildelningslagen. Det i sig är ett bakslag för vårt rättssystem.

Att kriminalisera en hel generation kommer aldrig att fungera i praktiken. Nya idéer kommer att utvecklas för att kringgå lagen. Det går inte att stoppa teknisk utveckling när den är så väl implementerad, speciellt bland ungdomar som är samhällets framtid. Lyckades sömerskorna, som slog sönder Spinning Jenny i dess begynnelse, med att stoppa utvecklingen? Nej, genomförandet av IPRED-lagen är den dummaste och mest reaktionära ( i negativ mening) politiska handlingen på länge. Den påvisar hur långt politiker och folket ibland kan stå ifrån varandra, och den visar inte minst på hur uppenabara generationsklyftorna i ett samhälle kan vara.

Julens baksida

För ungefär ett år sedan lovade jag mig själv att aldrig julklappshetsa igen. (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/12/god-jul.html). Åren går fort och nu står vi återigen inför en jul. Jag har själv inte köpt en endaste julklapp än. Det kommer alltså bli en hets även i år.

Jag har inte problem med fenomenet julklappar i sig. Det är roligt att både ge bort och få tillbaka. Det som är det verkligt dödfödda är själva inhandlandet av klapparna. Överallt är det köer, trångt och stressande folksamlingar. Ingen trevlig miljö att vistas i. Paniken ligger nära varje år. Nästan så att man får avge ett nyårslöfte att strunta i att handla julklappar nästa år. Å andra sidan bryter man ju alltid sina nyårslöften. Lika bra att acceptera julens baksida: inhandlandet av klapparna.