Gott nytt år!

Jaha, jag får väl börja detta inlägg som jag har börjat de senaste årens nyårshälsningar: Årena går, de ligger som vrak på botten! I år bär orden extra legitimitet då dess upphovsrättsman, Plura i Eldkvarn, har gått och blivit kommersiellt gångbar.

2010 är väl knappast ett år bättre, eller mer intressant än något annat. Det kan ändå vara fruktbart att göra en liten sammanfattning utifrån ett subjektivt perspektiv. Nedan presenteras Lordens helt egna åsikter i listform om året som vi nu tar farväl av.

Årets hetsjakt 1: Vargjakten. Lämna djuren ifred!

Årets hetsjakt 2: Lars Vilks. Ständigt sovandes med sin yxa bredvid sängen.

Årets duo: Christer Sjögren och Thorsten Flinck.

Årets död: Socialdemokratin.

Årets apologet(er): det etablerade mediedrevet.

Årets tråkigaste happening: Nobelfesten.

Årets hyckleri: "Vi gillar olika- kampanjen"

Årets kändisbortgång: Dio.

Årets pajas: Personen som stal min mobiltelefon.

Årets lekstuga: Sveriges riksdag.

Årets grinolle: Glenn Beck

Årets modeord 1: Sälj.

Årets modeord 2: Avreglering.

Årets modeord 3: Entreprenör.

Årets viktigaste: Att vara "comittad" till målet.

Årets mest väntade: Terrordåd i Sverige

Årets mest sorgliga: TV-sportens OS-krönika. Ingen får mig att böla så som Anders Blomquist och Jacob Hård i extas.

Årets spel: Mahjong

Årets sport: Discgolf

Årets fråga: "Vad betyder Bomba Klat?"

Nu önskar jag alla läsare ett riktigt gott nytt år! Man längtar till vår och sommar. Bara fyra-fem månader kvar...

Jämlikhetsanden och det liberala förfallet

Många anser att samhällskunskap inte är en vetenskap. Vad som är rätt eller fel är ofta ideologiskt betingat. Därför känns det extra skönt med en vetenskaplig bok som så långt som möjligt strävar efter att ge en objektiv bild av det budskap man presenterar.

Jämlikhetsanden (Richard Wilkinson och Kate Pickett) är en oerhört intressant vetenskaplig bok som både syftar till att påvisa samband mellan jämlikhet och välfärd och till att ge orsaksförklaringar till västvärldens moras.

I boken utgår författarna från västvärldens rika länder och belägger sakligt och metodiskt utifrån samhällets alla sfärer att ju större jämlikhet det finns, desto större välfärd. Det är oerhört fascinerande att se att detta samband verkligen kan appliceras på allt: psykisk hälsa, missbruk, förväntad livslängd, fetma, våld, utbildningsresultat och tonårsfödslar.

Jag vill återigen understryka att detta inte är ogrundade politiska slutsatser, utan författarna har sammanställt all tillgänglig forskning och statistik i ärendena och kommit fram till detta samband. Att resultatet blev så tydligt är något som tycks ha över överraskat bokens författare.

I bokens diagram som visar ett index för hälsorelaterade och sociala problem i västvärlden ses tydliga samband. Ju högre inkomstskillnad desto sämre välfärd. USA är överlägset det land som har störst inkomstskillnader och också sämst välfärd. Sverige ligger bra till, men vi blir ofta slagna av Finland och Japan.

Det trista i sammanhanget är att Sverige blir mer ojämlikt för var dag som går. Därmed minskar också vår välfärd successivt. Det är tydligt att politiker återigen blundar för realpolitiken och låter ideologi gå före verklighet. Det är nämligen ingen hemlighet att det liberala paradigmet har dominerat hela västvärlden under efterkrigstiden. Liberalismen sätter individ före kollektiv och i det land som tydligast har anammat denna ideologi, USA, är också ojämlikheten störst, fördumningen tydligast och välfärden lägst.

I Sverige dominerar också de liberala tankarna. En tro på effektivitet, valfrihet och företagande har blivit allsmäktig för gemene man i Sverige. Till och med det gamla arbetarpartiet Socialdemokraterna har lagt sig platt för liberalismen och dragit sig mot den mittersta och liberala idésfären. Marknaden har blivit lösningen på allt. Alla som är något insatta i ekonomi vet att det ofta blir tvärtom gällande kvaliteten och framför allt med jämställdheten.

Lorden är givetvis för företagande, men vissa sfärer i samhället är INTE ämnade att kapitaliseras. Ett barn kan räkna ut att marknaden splittrar ett samhälle. Kvalitet och människors välfärd får stå tillbaka för giriga företags hunger och försök till vinstmaximering. Ett företags primära uppgift är att gå med vinst. Det handlar om att rationalisera (i praktiken innebär det exempelvis att anställa outbildad personal och lönedumpa, ge anställda sämre trygghet och arbetsvillkor och låta människor få ut så lite som möjligt för sin betalning). Vi får ett ganska vidrigt säljsamhälle där överkonsumtion och egoism går före gemenskap och sammanhållning.

Regeringen Reinfeldt ökar medvetet klyftorna i samhället. Med retoriken om att alla har fått mer i plånboken lyckas de lura en stor oinsatt del av Sveriges befolkning. Vad gör två hundralappar mer i månaden för skillnad för en sjuksköterska när en VD eller en säljare tjänar 100-tals mer i månaden? När sjuksköterskan tror att hon har gynnats har samhället i själva verket missgynnats enormt. Det framkommer inte minst i jämlikhetsanden. Vad vill vi ha för samhälle? Ett käckt säljsamhälle där man gör "raketen" varje morgon för att människan ska konsumera ännu mer?

Sverige hade ett folkhem som var vida känt för sin solidariska lönepolitik sitt kollektiva tänkande och sin enorma välfärdskvalitet. På bara några årtionden har det nu raserats. Vi är på väg att göra den resa som USA inledde några årtionden före oss. Vi kan räkna med att vi inom några år har samma jämlikhetsklyftor som USA. Vi kan därmed också räkna med samma typ av samhällsproblem som nu är oerhört tydliga i det landet.

Sverige har idag den mest liberala skolformen där det är enklare att tjäna pengar på elever än i självaste USA. Vi har sålt ut apoteket, sjukvården och bilprovningen. Har resultaten blivit bättre? Allt pekar i motsatt riktning. Svenska skolresultat är internationellt mediokra från att ha varit världsledande. Svensk sjukvård är i stor kris med vårdköer och allmänt kaos. De riktigt rika kan givetvis konsultera någon flashig privatklinik. Nyligen menade självaste professor Leif GW Persson att även polisen borde privatiseras. Hur fan tänker man då? Ska polisen i framtiden ha ett morgonmöte där man peppar och skriker till varandra att man ska nå målet med att trakassera och gripa 70 stycken denna dag. Polisen ska väl ändå representera staten? Inte ett privat företag?

Jämlikhetsanden är en bok som alla bör läsa. Den kommer säkerligen att avfärdas som kommunistpropaganda av den liberala högern. Alla som känner mig vet att jag verkligen inte är någon kommunist. Det får dock vara någon måtta på dumheten i världen. 9/10 utsläppskvoter till jämlikhetsanden.

Slutligen kan man konstatera att det nyligen har varit ett klimatmöte i Mexico. Västvärlden lever långt över världens resurstillgångar. Kanske borde man fundera lite över sin konsumtion. Med det liberala paradigmet där marknaden styr blir det omöjligt. Lyssna på detta pepptalk som ett företag har på daglig basis. Det syftar till ännu mera konsumtion. Allvarligt talat, säger inte detta en hel del om vår tids idéer?

Finns det inga svenskar?

Tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, men de har i alla fall "rört om i grytan" i och med sitt inträde i riksdagen. Att ett "nationalistiskt" parti har fått tillträde till det politiska finrummet har blivit en nagel i ögat på de etablerade politikerna. Under lång tid har nämligen etablissemanget deklarerat att det är något fult att vara stolt över sitt land och sitt ursprung. Om man kommer från Sverige vill säga.

Idag är Sverige ett mångkulturellt land och alla invandrade människor ska få sin egen kultur tillgodosedd i sitt nya hemland. Man ska även få hylla sitt eget "ursprungsland" hejdlöst. Det är givetvis naturligt. Och positivt. Det är inget fel med att bejaka sitt ursprung. Personligen anser jag mig själv vara svensk. Med en svensk historia och med nedärvda svenska traditioner som givetvis har format den jag är till stor del. Jag är stolt över mitt ursprung och över mina förfäders historiska kampinsats. Det är nämligen tack vare dem som vi haft en stark utveckling och blivit ett välfärdsland i Sverige.

Tyvärr har vår befolkning blivit så håglös att denne knappt vågar erkänna sin stolthet över sitt land och sitt folk. Vi är väl ett folk och en folkgrupp precis som alla andra? Precis som det finns engelsmän, afghaner, brasilianare, turkar och greker borde det väl rimligtvis finnas svenskar? Alla verkar inte "tycka" så. Den senaste i raden att förneka att det finns något som kan kallas svenskar är självaste statsminister Fredrik Reinfeldt. Jag vet ärligt talat inte hur det har kunnat bli på detta sätt i vårt debatt- och samhällsklimat. Många verkar dock ha fått nog. Om Reinfeldt ska ha denna retorik i den offentliga debatten kan han nog räkna med att göra sina motståndare i SD ännu starkare i nästa val. I klippet ni nu ska få se förnekar Reinfeldt att det finns en folkgrupp som kan kallas svenskar. Eller, svensken är tydligen en "svårdefinierbar" grupp. Jag vet inte, vad ska jag kalla mig, och vad ska du kalla dig? Norsk, grekisk eller mångetnisk?

Covertrenden

Trender går i cykler. Detta utnyttjas givetvis av nöjesbranschen. En klädkod som sedan länge varit uppfunnen kan helt plötsligt få en renässans och tidigare utgivna musikhits kan återanvändas. Allt för att tjäna pengar på gamla uppfinnares uppfinningar. Det är egentligen inget fel. Det som stör mig är dock att dagens rotlösa ungdomar inte har en aning om att den kultur de anammar egentligen tillhör en annan tid. Som exempel kan nämnas hiten behind blue eyes, som för ett par år sedan släpptes med NU-metal-bandet Limp Bizquit. Den blev väldigt populär, men få visste att "The Who" var de egentliga kreatörerna bakom låten. Lika lite visste folk att slingan i en Eminem-låt egentligen återanvändes från en gammal DIO-sång. (R.I.P DIO!)

"Så mycket bättre" på tv4 har blivit en succé. Programidén bygger på att kända artister ska tolka varandras låtar. Jag ska villigt erkänna att jag gillar konceptet. Covers kan vara skitbra. Artisterna i programmet har varit relativt folkkära. De som inte var det innan har säkerligen blivit det nu. Jag gillar också att artisterna försöker göra egna tolkningar av kollegornas låtar och inte kopiera rakt av. Plura har jag gillat i många år. Det är en artist som säkerligen har gått hem i stugorna, trots att han är dömd för ringa narkotikabrott. Bra så.

En av artisterna har jag ganska svårt för. Det är Christer Sandelin. Men eftersom jag är en mogen man så dömer jag inte hans musik efter person. Christer har fått fram en av tidernas bästa poplåt på svenska "Dover Calais". Det kan ingen ta ifrån honom. Lars Berghagen gjorde en ok version av låten i TV-formatet. Berghagen är en erkänt duktig mysfarbror. Problemet är bara att han inte är ensam om att ha tolkat Sandelins gamla klassiker. För dryga 20 år sedan gjorde nämligen geniet Ernst Hugo Järegård detsamma. Det är så en personlig tolkning och en cover kan och ska låta. Alla som tror att konceptet "så mycket bättre" är nytt och fulländat bör ta en lyssning på Ernst Hugos version. Går den att slå? Nej, jag tänkte väl det. För många är du glömd Järegård, men Lorden minns dig ännu. Jag njuter av din tolkning; du får Sandelins text att bli poetisk. Enjoy!

Demokratisk censur?

Jag tillhör förmodligen den första IT-generationen. I början av 90-talet fick jag förmånen att testa på att "surfa" för första gången. En helt ny värld öppnades. Det var så fascinerande att jag, som obstinat högstadieelev, självmant valde att stanna kvar i skolans datasal för att utforska cyberrymden efter skoltid. Jag har genomlevt de första webchattarna, de första hemsidorna och alla olika communities som kommit och gått sedan dess. Internet har därefter varit ett naturligt inslag i min vardag. Lika självklart som TV:n för generationen före mig.

Idag lever nästintill alla med datorn som sin kanske närmaste vän. Världen har krympt och vi fylls med en oerhörd mängd information och desinformation varje dag. Nätet har blivit ett alternativt kommunikationsmedium. Datorns genomslag har idag större påverkan än TV:ns dito för drygt femtio år sedan. Som opinionsbildare är den oslagbar.

I en tid då traditionell media har större makt än någonsin har samtidigt alternativa medier (via datan) fått ett allt större inflytande. Bloggar, youtube, chatforum osv utgör en ytterst viktig kanal för opinionsbildningen i samhället. Vårt nya riksdagsparti Sverigedemokraterna menar till och med att de aldrig hade nått riksdagen om inte Internet hade funnits. Ratade och nedskrivna av etablerad media hittade hundratusentals svenskar information om partiet på nätet. När tv 4 förbjöd deras valfilm spreds den givetvis som en löpeld via Internet.

Etablissemanget har länge insett faran med Internet. Man är inte vana vid att fotfolket bedriver opinion. Gång på gång har man uttalat olämpligheten i att noviser lägger sig i politik (som underförstått endast bör diskuteras och utformas av styrande eliter och apologeter.) I Kina har makten till och med gått så långt att man skrivit avtal med google (världens största sökmotor) om censur av olämpliga (läs regimkritiska) hemsidor. Eftersom demokrati betyder folkstyre är det givetvis bra att folket får en egen kanal att uttrycka "sina sanningar" och sina infallsvinklar på. Sedan finns det givetvis vissa problem med desinformation och rättssäkerhet, men det är en annan fråga.

För första gången har Internet nu kommit att bli ett rejält hot även för västvärldens "demokratiska" länder. Genom Wikileaks komprometterande uppgifter har byxorna dragits ned för många av världens ledande diplomater och företrädare. Att Sverige prasslar under täcket med USA borde ju inte vara något nytt. Det har vi gjort under hela kalla kriget (exempelvis IB-affären och den nedskjutna DC 3:an). Men att reta upp USA är möjligen inte så smart. Efter Wikileaks senaste släpp stängdes hemsidan ner och attackerades, förmodligen av mäktiga fiender. Dess grundare, Julian Assange, har nyligen gripits och kommer förr eller senare att utlämnas till USA. Man får inte reta upp världens största demokrati i onödan. Då är risken nämligen stor att du blir censurerad. Allt i demokratins namn förstås.

Samma visa igen

Så kom då årets vinter igen. Även om jag själv ofta insisterar att det inte kommer någon snö förrän efter jul vet jag att det är fel. November är en vintermånad. Och än finns inga tecken på klimatförändringar om värdemätningen ska vara milda vintrar.

Oturligt nog är det inte enbart Lorden som räknar med riktig vinter först efter jul. Även SJ är inne på den inslagna vägen. År ut efter år in så misslyckas man med sin enda uppgift: att transportera människor med tåg i tid. Alla minns vi förra året då tågtrafiken kunde jämföras med kaos under hela vinterhalvåret. I ett välfärdsland (som Sverige ändå vill framstå som) borde man väl lära sig av sina misstag. Men icke. Vintern har knappt börjat och ändå har SJ redan misslyckats kapitalt med att upprätthålla sin verksamhet.

Detta faktum gör att man tänker till i ett längre perspektiv. Det ligger i vår tidsanda att välja klimatsmarta alternativ. På politikernivå innebär detta exempelvis att man vill besluta om att bygga ut och effektivisera järnvägsnätet. På bekostnad av flygtrafiken. Ett sådant beslut bygger givetvis på ett folkligt förtroende för järnvägen. Förtroendet urholkas, eller naggas i kanten om man vill tala politikerspråk, varje vintertid då tågtrafiken slutar att fungera.

I en annan politisk snackis, kärnkraften, handlar det om att avveckla först när det finns tillräckligt med förnyelsebara energikällor som motsvarar kärnkraftens kapacitet. Möjligen bör detta tankesätt anammas även i järnvägsfrågan. Tågtrafiken klarar uppenbarligen i dagsläget inte ens en köldknäpp. Trots att järnvägen funnits i över 150 år i Sverige. Att vi har ett vinterklimat har ju dessutom varit känt i flera tusentals år. Tummen ner för SJ.

I övrigt vill jag påstå att vintern är charmig. Den tillhör norden och kommer förhoppningsvis att göra det under resten av min levnadstid. Vädrets makter är mäktiga. Detta inlägg får avslutas med en fin låttext till en lika fin låt. Hell Vargavintern!

Vargavinter - asars vrede!
Vargavinter - vinden pinar!
Vargavinter - frosten dödar!

Lange har de vilat ut i Asgards starka famn
Lange de glömda varit av Midgårds nya folk

Inga böner hjälper deras nya gud
Ty han har frusit ihjäl

Hans ljus kommer att släckas...

Vargavinter - asars vrede.
Vargavinter - vinden pinar.
Vargavinter - frosten dödar.

Fula, feta, dumma amerikaner

Ni som är allmänbildade vet att detta inläggs rubriksättning är ett citat av en Eddie Meduza-låt. Det kan te sig elakt att generalisera en population på drygt 300 miljoner på detta sätt. Det ligger givetvis en viss ironi i rubriksättningen, men faktum är att de amerikanska invånarna ibland verkar vara riktigt korkade.

När Barack Obama tillträdde som president i början av förra året trodde många att det skulle vara landets och världens (?) räddning. Obama var en stor frälsare och verkade till och med övertyga Nobelpriskommittén om sin allsmäktighet så till den milda grad att han erhöll Nobels fredspris enbart med hjälp av (tomma) ord.

Obama har dock drivit en av sina kärnfrågor stenhårt; införandet av den allmänna sjukförsäkringen. I ett globalt liberalt paradigm där USA är den givna idéspridaren har detta givetvis mött ett starkt motstånd av landets invånare. Obama har utmålats som kommunist av sina antagonister och i ett politiskt klimat, som kan liknas vid den svenska politiska smältdegeln, fanns bara ett alternativ. En ny rörelse behövde se dagens ljus. Denna rörelsen blev "Tea party"- rörelsen.

Anhängare av "Tea Party"- rörelsen ses som väldigt liberala. De vill i princip avskaffa den offentliga sektorn och vill således förbjuda all statlig intervention. Samtidigt är man värdekonservativa, där man vill förbjuda aborter och i vissa fall onani. Det skall också tillstås att det förekommer en viss nationalism i leden (Tea partyt i Boston var ju den amerikanska revolutionens tändande gnista) men man tar avstånd från en etnisk nationalism. Sammantaget skulle man kunna säga att Tea Party - rörelsen är paleolibertarianer.

Rörelsen har växt sig enormt stark under drygt ett år. Anledningen är att den konservativa mediejätten Fox News låtit Tea Party-förespråkaren Glenn Beck få en egen TV-show som blivit enormt populär. Beck är känd för att vara väldigt känslosam i TV-rutan och ofta gråta när han håller sina anföranden. Glenn Beck har dessutom skrivit ett antal böcker och har enligt uppgifter dragit in över 50 miljoner dollar på två år. Att detta är möjligt säger det mesta om USA:s invånare. USA:s roll som framtida hegemoni har länge ifrågasatts. I ett land där en pajas likt Glenn Beck är en intellektuell förebild kan det inte finnas några vidare framtidsutsikter. Det stora landet i väster sjunger på sin slutrefräng: Fula, feta, dumma amerikaner.

Svensk maffia-fortsättningen

För några veckor sedan var jag på ICA Maxi för att handla. När jag passerade bokavdelningen ögnade jag snabbt igenom hyllorna för att se om det fanns någon intressant kiosklitteratur att införskaffa. Trots allt har jag köpt White line fever i samma butik tidigare.

Till min förtjusning fann jag Matti Larssons och Lasse Wierups uppföljare till succén "Svensk Maffia" stå och blänka överst i bokhyllan. 200 pix för en inbunden version var som hittat. Väl hemkommen la jag mig direkt i soffan och började att läsa.

Lorden är väldigt intresserad av kriminologi och den tidigare boken i samma serie var klart läsvärd. Det finns en recension av den på denna blogg. Använd sökfunktionen om ni vill uppdatera er. Författarna anser att en uppföljare var nödvändig eftersom maffian har expanderat och utökat sin verksamhet sedan sist.

I första boken kunde man nästan skönja en tyst fascination inför de kriminella nätverken hos författarna. I den här boken är avståndstagandet tydligt. Författarna redogör grundligt för de kriminella MC-gängens utbredning, strategier, ledargestalter och organiserade kriminalitet. Man fortsätter också kartläggningen av de etniska ligor som är nog så farliga och organiserade som "MC-gängen".

I vanlig ordning är det en tragisk skildring som står att läsa i boken. Det mest anmärkningsvärda är de systemhotande brott som den organiserade brottsligheten ligger bakom. Att skrämma och hota domare, vittnen och övriga inblandade till tystnad är ett hot mot rätssäkerheten i allmänhet och de demokratiska grundvalarna i synnerhet. Vidare är det tragiskt att se hur till synes hederligt folk kan hamna i utpressningssituationer och därmed få sina liv spolierade.

Boken är i sig relativt deskriptiv. Förvisso finns ett kapitel där en ung kille med svensk etnisk bakgrund och medelklassförhållanden lockas in i ett kriminellt MC-gäng. Där kommer såväl killen som hans anhöriga till tals. Motiveringen till att man valt denna vinkling är att författarna vill påvisa att "vem som helst" kan lockas till den kriminella maffiamiljön. Vanligen ser den generella rekryten dock annorlunda ut. Ofta är det personer från mångetniska förortsområden som lockas till denna dekadenta miljö.

I boken kan man också läsa hur polisen på allvar har mobiliserat mot den "svenska" maffian. De för dock på många plan en ojämn och synnerligen omöjlig uppgift. Det bevisar inte minst den stora utbredning av kriminella gäng som eskalerat de senaste åren.

Som underhållande läsning är Svensk Maffia- fortsättningen en höjdare. Underhållningen är dock för det mesta negativ. Trasiga själar och ett dekadent samhälle som följd av för många politiska felbeslut blir frustrerande att läsa om i längden. Trots detta ger jag åtta snöbollar av tio möjliga till boken.

Död socialdemokrati?

I årets val gjorde Socialdemokraterna sitt sämsta val på över 90 år. Efter flera turer valde Mona Sahlin att avgå, och nu väntar många på vem som ska bli hennes efterträdare. I Sverige har personval blivit allt viktigare på senare tid, och givetvis har Mona Sahlin en stor del i socialdemokraternas misslyckade val. Däremot kan hon inte enbart ställas till svars för socialdemokratins debacle. Den största orsaken torde ligga i samhällets strukturella förändringar.

När socialdemokratin etablerades på allvar i början av förra seklet såg samhället helt annorlunda ut. Sverige genomled en industrialisering och de många arbetarna behövde organisera sig för att bilda en motpol till kapitalet och giriga fabriksägare. Resultatet blev den socialistiska rörelsen, där socialdemokratin kom att symbolisera den mer reformistiska falangen av ideologin.

Under lång tid var socialdemokraterna det ledande partiet i Sverige och kunde inte sällan bilda majoritetsregering. Paradord som "Folkhem", "Solidarisk lönepolitik" och "Alla ska med" blev fundament i den socialdemokratiska ideologin, och blev samtidigt förebild för flera andra länders politik. Det är emellertid svårt att hejda utveckling och samhällets struktur kunde inte bevaras.

Under efterkrigstiden har det politiska paradigmet bytt inriktning. I en eskalerande takt har vi nu förvandlats från ett industrisamhälle (som krävde sin socialdemokrati) till ett tjänstesamhälle (som kräver sin liberalism). Vår nya tids modeism inom politiken är alltså liberalism. Detta lyckades Moderaterna (de nya moderaterna) identifiera medan Socialdemokraterna traskade på som vanligt. Jag vill dock understryka att även socialdemokraterna (under Göran Perssons ledning) drev en kraftigt liberal politik (i jämförelse med den gamla socialdemokratin).

Frågan är om "sossarna" kan resa sig igen. Man behöver nu ett nytänk och en fräsch ledare. Med tanke på att hela det gamla SSU var/är korrupt (Se recension av "De omänskliga") känns detta avlägset. Att ersätta en gammal fifflare med en ny är inget smart drag. Samtidigt spår "experter" att den gamla höger-vänster-fejden inom partiet återigen ska blossa upp. Även denna är nedärvd från ungdomsförbundet. Det lutar åt att socialdemokraterna aldrig mer kommer att resa sig.

Slutligen kan man konstatera att fifflaren Mona Sahlin får en trevlig ålderdom. Med ett avgångsvederlag på 12 miljoner kronor plus extra inkomst från ett eventuellt nytt arbete kan man leva gott. Den gamla diskaren kan obekymrat flytta till vilket "gated community" hon vill och kan kanske även klara av att själv betala såväl choklad som tennisbiljetter i framtiden...Hej då Mona!

De Omänskliga

En gång i tiden, för länge sedan, gick Lorden i skolan. Under ett av dessa skolår kom han i kontakt med en ganska udda figur. Figuren hade krulligt hår, kunde spela piano och hävdade att han var bekant med den kända författarinnan Gerda Antti. Lite skämtsamt skojade vi om vem av oss som skulle bli mest känd som vuxen.

Den krullhåriga grabben hette Torbjörn Nilsson och var redan då en hejare på att skriva. Åren gick och jag glömde bort Torbjörn. Jag noterade dock för några år sedan att hans karriär som journalist pekade spikrakt uppåt. När han i år debuterade med boken De omänskliga var jag (givetvis) tvungen att läsa den.

Som politisk reporter och journalist (bland annat på DN, SvD och Metro) har Nilsson kommit åtskilliga politiker nära. Detta utnyttjar han i sin bok, där han beskriver tre politiska "skandaler" under 2000-talet i svensk politik. Först ut är Folkpartiets dataintrång i valrörelsen 2006, sedan kommer omröstningen av FRA-lagen och sist ut granskas SSU (som i sig är en vidrig organisation).

Beskrivna "skandaler" låter säkerligen inte vidare skandalösa när man ytligt tänker tillbaka på dem. Nilsson lyckas dock, på ett intressant och djuplodande sätt, ingående beskriva dessa händelser och framför allt spelet bakom kulisserna.

Vi som är lite insatta i politik vet vilket oerhört fult spel det i realiteten är. Därför är De omänskliga aningen tragisk. Det är en smärtsam läsning för de som fortfarande har lite hopp om att politiken är ren, och att politikerna är reko personer som drivs av sina ideal och av en politisk övertygelse att förbättra vårt samhälle. Istället målas inblandade politiker ut som riktiga grisar, den ena karriäristen värre än den andra. Varvat med dessa skandaler beskriver Nilsson tidigare uppmärksammade händelser i svensk politisk historia som stöder tesen: politiker tappar (i sin maktiver) fotfästet, de handlar helt enkelt omänskligt.

Torbjörn Nilssons debut har visserligen fått ganska bra recensioner. Tyvärr har den nog inte nått ut till den breda massan. Om fler hade läst denna bok skulle många inse vad flera tunga politiker (som ofta syns i TV-rutan) egentligen är för människor. I fallet Folkpartiet så offrades några obetydliga personer i partiet i efterdyningarna av skandalen. Att partitoppen visste om intrånget (den kriminella handlingen) verkar folk inte bry sig om.

När det gäller FRA-lagen får vi veta vilken "demokrat" Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och alla andra egentligen är. Går man emot partilinjen mobbas man ut och alla framtida karriärmöjligheter sopas bort.

Det mest motbjudande kapitlet är dock beskrivningen av SSU. Där får vi följa en viss Ibrahim Baylans karriär mot toppen. En intrigmakare av rang som dessutom mer eller mindre utmålas som en person som går över lik för att nå partitoppen och maktens arena. Man mår nästan lite illa när man ser Baylan uttala sig i TV efter att ha läst boken.

Att Mona Sahlin är en fifflare är inget nytt. Efter att själv ha kritiserat Sofia Arkelstens bjudresa till Frankrike lät hon sig bjudas på Stockholm Open. SSU rasar och verkar (äntligen?) ha fått nog av sin partiledare. Problemet är bara att de som gapar efter hennes avgång inte heller de har rent mjöl i påsen. En av socialdemokraternas valanalytiker och framtidsmän har nämligen också en framträdande roll i Nillsosn bok: Ardalan Shekarabi. En karriärist som, också han med olagliga metoder, klättrat mot partitoppen. Hur är det man brukar säga om kriminella organisationer? Vad ger det att plocka bort ledaren? Denne ersätts bara av en ny...

Alla turer kring framtidens svenska politiker går att läsa i Nilssons bok. jag tycker att ni ska göra det. Fler borde ha läst den inför årets val. Den får 8 Sofia Arkelstenar av 10 möjliga.

Och vem som blev mest känd av mig och Nilsson i vuxen ålder? Tja, slå på Torbjörn Nilsson och Lorden på wikipedia. Det säger endel. Men efter Nilssons debutroman så är han väl värd framgången...

I´ll be damned...

...here comes the ghost again. Nu har jag nog sållat agnarna från vetet.

Jag hade tänkt att lägga ned bloggen. Nu vetefan. Kanske det behövs en Lord som motpol till apologeternas medieparadis. Just nu läser jag Torbjörn Nilssons De omänskliga.

Det var nästan femton år sedan jag pratade med Torbjörn Nilsson. Då skämtade vi om vem som skulle bli känd i vuxenlivet, och för vad...

Jag ska villigt erkänna att Nilsson skrivit en utmärkt bok. Han borde vara mer känd än vad han är. En mer utförlig recension återkommer jag med.

Skrattretande valrörelse

Just nu följer jag, och många med mig valspurten till det som har kallats "ödesvalet" 2010. Med spänning inväntar jag valresultatet på söndag. Det man kan konstatera är att valrörelsen har varit pinsam på många sätt. Framför allt är det tydligt hur media och etablissemang sätter agendan och vilka frågor som blir viktiga i valdebatten. Det var väl knappast något nytt, men ändå.

Valrörelsen har också påvisat flera olika demokratiproblem som vi har att tampas med i vårt vackra land. Möjligen kan dessa vara svåra att ta itu med, men den som lever får se. Huruvida denna blogg ska återupptas eller läggas ner är fortfarande ett huvudbry för mig. Det känns lite som att den har spelat ut sin roll, och att bloggfenomenet snart tillhör historien. Å andra sidan känns det skönt att skriva av sig lite ibland. Jag kommer dock att definitivt meddela hur det blir inom en snar framtid.

På återhörande.
Lord

Dålig uppdatering

Sommaren har varit lång. Jag har haft mycket annat för mig än att blogga. Just nu funderar jag på bloggens vara eller ickevara. Många inlägg har det blivit genom åren och fortfarande har Lorden saker han vill förmedla. Den som lever får se...

Death Metal i sommarhettan

Det råder högsommarvärme för tillfället. Det tänker inte Lorden klaga på. Däremot blir värmen ett incitament till att ständigt fara och flänga. Med andra ord: bloggande och dataanvändande har inte högsta prioritet. Ibland uppdateras dock bloggen, så kika gärna in ibland, ni som följer den.

Förutom bad, uteserveringshäng och allmänt slappande har jag hunnit med att plöja en riktigt intressant bok. Eftersom Lorden varit, och fortfarande är, ett stort hängivet fan till extrem musik, företrädesvis metal så var jag tvungen att införskaffa Daniel Ekeroths kartläggning över den första eran av den svenska Death Metal-scenen. Det resulterade i nästan 500 sidors sträckläsning.

Jag var länge skeptisk till boken då jag inte gillar något av Ekeroths egna band (läs Dellamorte) och hade ett negativt intryck efter hans medverkan i dokusåpan "Baren". Nu är jag dock benägen att revidera min syn på Ekeroth. Han har nämligen gjort ett gediget arbete med att bena ut och kartlägga den svenska death metal-scenens framväxt. Berättelsen bygger på en mängd olika intervjuer med personer som på något sett haft en nyckelposition för musikgenrens utveckling. Dessutom får man en rejäl nostalgitripp då mängder av s.k. flyers finns publicerade. Igenkänningsfaktorn är mycket hög. Ni som gillar, eller har gillat brutal musik bör kolla upp denna bok. Den får 8 wabobabollar av 10.

Kurdos kompis: Stieg Larsson

Det bästa som kan hända en kulturarbetare för att få rullning på sitt kändisskap och sina inkomster är att avlida. Det finns många bevis på detta. Trots att exempelvis Elvis, John Lennon, Cornelis Vreesvijk, Curt Cobain och Michael Jackson var kända ner de levde så har de aldrig varit så populära som när de dog. Detsamma gäller "författaren" Stieg Larsson som på grund av en för tidig död aldrig hann att uppleva "Millenniumtriologins" oerhörda succé.

Stieg Larsson är, för de allra flesta, en anonym figur. Han var en refuserad journalist som fick lite ströarbeten, bland annat på TT. Hans mest kända gärning, fram till Milleniumböckerna, var att han startade upp den antirasistiska tidskriften "Expo". Stieg Larssons vän, förläggaren Kurdo Baksi, släppte i slutet av förra året en bok om sin vän Stieg Larsson. Den orsakade en del rabalder eftersom Baksi hävdade att Larsson medvetet skrivit om saker på TT som "gynnat" hans sak och att han överdrivit hotbilden mot honom och andra vänsteraktivister inom Expo. Jag har givetvis läst boken, som förutom TT-affären, avslöjar endel intressanta saker om Stieg Larsson.

Stieg Larsson föddes i Norrland och blev tidigt intresserad av politik. Trots sin ringa ålder, då det begav sig, lät han sig influeras kraftigt av den vänstervridna 68-rörelsen. Stieg insåg tidigt sin mission i livet: att motverka "rasism" och "främlingsfientlighet". Likaså ska han ha varit besatt av kvinnors samhälleliga rättigheter, något som säkert påverkat handlingen i "Millenniumtriologin".

Det är intressant att läsa hur Baksi beskriver Larsson som totalt manisk, nästan besatt, i sitt jämställdhetsivrande och i sin antirasistiska kampanj. Man skulle nästan kunna dra paralleller till Göran Lindbergs, aka Kapten Klännings, maniskhet när det gäller jämställdhetsarbete. Huruvida Larsson, likt Lindberg, band och våldtog minderåriga tjejer på fritiden förtäljer inte historien.

Däremot kan man verkligen ifrågasätta Larssons egen syn på demokrati. Han gick bokstavligen över lik i sin iver att hänga ut sådana som han tyckte var antidemokratiska. Flera av medarbetarna som anställdes på stiftelsen Expo hade exempelvis själva tydliga kopplingar till det antidemokratiska och våldsivrande nätverket "AFA". Några dömdes också, till Larssons förtret, för kvinnomisshandel. Vidare lät Larsson, enligt Baksi, en 17-årig pojke infiltrera en "nazistorganisation" som Larsson ansåg vara livsfarlig. Vilken sansad person låter en 17-årig infiltrera en "livsfarlig" och "kriminell" organisation? Som kronan på verket anställde Larsson datahackers som skulle avslöja antidemokratiska personer. Problemet är väl bara att "olaga dataintrång" är en kriminell handling i demokratiska stater?

I ärlighetens namn tycker jag inte att Kurdo Baksi ger en positiv bild av Stieg Larsson. Han framstår varken som särskilt empatisk, demokratisk eller god. Snarare får man bilden av Larsson som manisk och med eget monopol på vad som är gott och demokratiskt. Det är i och för sig en ganska vanlig egenskap hos personer vars främsta inspirationskälla är 68-rörelsen.

Det var tragiskt att Stieg Larsson dog en för tidig död. Kanske var det inte så konstigt. Han jobbade tydligen dygnet runt, led av insomnia och kedjerökte cigaretter. Larssons tragik slutade dock inte med hans bortgång. Efterspelet har rört vem som ska ha rätten till Stiegs tillgångar. På ena sidan står Larssons bror och far och på andra sidan livskamraten Eva Gabrielsson. Mitt i allt ihop dök ett testamente upp där Stieg styrkte att alla sina tillgångar skulle gå till Kommunistiska Arbetareförbundet i Umeå. Bara en sådan sak...Baksis bok är tunn och knappast något litterärt mästerverk. Det är dock en intressant bok, som man lätt sträckläser under en kväll. Om man inte har något liv vill säga. Och det har inte Lorden :) 7 vuvuzelor av 10 möjliga till boken. Enbart för underhållningsvärdet.

Naivt att vara hjälpsam i dagens samhälle

Nyligen fick jag veta det jag länge själv har predikat: det är naivt att vara hjälpsam i dagens samhälle. Jag har i cirka 15 års tid varit ägare till en mobiltelefon. Under dessa år har jag aldrig blivit bestulen på någon och jag har åtskilliga gånger lånat ut den till nära och ickenära människor i min omgivning.

Nyligen var jag på väg hem från lite festligheter när en kille bad om hjälp. Han behövde ringa ett viktigt samtal, men hade ingen fungerande telefon. I mitt naiva tillstånd ville jag vara till hjälp och lånade ut min relativt nyinköpta 4500-kronorstelefon. Personen ifråga hoppade in i en bil och lämnade platsen. Kvar satt jag, fortfarande i mitt naiva tillstånd, och tänkte att han snart skulle dyka upp med min telefon igen. Det gick 20 minuter, det gick 30 minuter och det gick 40 minuter. Ingen telefon. Bara att knalla hem tomhänt.

Att bli av med telefonen kan jag smälta. Dock hade det känts bättre om jag hade blivit fysiskt rånad. Då hade jag kunnat ge idioten på käften och inte, som nu blivit lurad på grund av min välvilja. Min ekonomi står inte och faller med en mobiltelefon, men det är jobbigt att bli av med alla nummer som den innehöll. Det har också varit en lång administrativ process med försäkringsbolag, taxiresor till polisen osv. Man kan konstatera att man lätt blir handikappad utan telefon i dagens läge.

Det är intressant att nästan varje person man berättar denna händelse för anser att det är jag som varit naiv. Det kan jag erkänna, men är det inte tragiskt att man inte kan lita på någon i detta samhälle?! Många proffstyckare säger, mot alla bevis, att brottsligheten ligger på en konstant nivå. Men ärligt talat, tror ni inte man kunde lita mer på folk för låt säga 50 år sedan? Det är sjukt att idag behöva uppfostra sina barn till att aldrig hjälpa andra människor i nöd, att man inte kan lita på någon främling. Oavsett vad ärendet gäller. Och tyvärr var det nog sista gången Lorden försöker hjälpa någon (okänd). Nästa gång kommer nävarna att tala. Var så jävla säkra!

På symboljakt i Washington

Författaren Dan Brown slog för ett par år sedan igenom med dunder och brak med sin roman Da vinci- koden. Sedan dess har Brown skrivt flera romaner, och några av dessa har också filmatiserats. Lorden har precis läst ut Dan Browns Den förlorade symbolen och i detta inlägg ska jag förmedla mina tankar kring boken.

I Den förlorade symbolen får vi återigen möta professorn i religiös symbolik, Robert Langdon. I vanlig ordning dras Langdon in i en värld fylld av konspirationer och symboler. Alla vanliga Brown-attribut finns i boken: de paranoida föreställningarna om att allt runtomkring oss har ett symboliskt värde, den högstadiemässiga dialogen, den osannolika skurken och den kvinnliga medhjälparen till Langdon. Där finns också en hel del spänning och intressanta förklaringar, som man som inbiten läsare genast googlar på, eller tar reda på mer om.

Denna gång är handlingen förlagd till Washington, och det är frimurarrörelsens hemligheter som bokens handling krestar kring. Det är intressant ur flera perspektiv. Dels har jag själv varit i Washington och dels har frimurarna gjort mig aningen nyfiken genom åren. Deras riter, grader och symboler är endast förbehållet medlemmar, och någon sådan har jag aldrig varit och tänker aldrig att bli. Därför är min kunskap om ordern aningen begränsad.

Det mest intressanta i Langdons berättelser är de konsthistoriska parallellerna och konstens symbolik. Det finns endel av detta även i denna bok. Tyvärr överskuggas det hela av framtidstrams som får symboliseras av ett obegripligt laboratorium, där Langdons medhjälpare arbetar med "noetik": ett slags vetenskap som ämnar utveckla mänsklig förmåga att överföra tankar till materia. Vägen till laboratoriet är helt nedsläckt, stort och enbart en liten remsa kan ta någon dit. ja, ni hör: det blir lite för mycket.

En annan svaghet i boken är att den känns som skräddarsydd för en actionfilm i Hollywood. CIA-agenter, en oändlig jakt (på flera plan), händelser som man hela tiden kan se på en film. Långa stunder känns boken som ett filmmanus. Stereotyperna för ett filmmanus finns där också. Den osannolika (men förutsägbara) skurken Malákh, CIA agenten Sato, arkitekt Bellamy (skräddarsydd för Morgan Freeman?) osv.

Givetvis finns det också fördelar med boken. Brown har alltid haft en förmåga att upprätthålla spänning och driv i sina böcker. Dock tycker jag att boken är något hundra sidor för lång. Den ligger nu på 614 sidor och räknar man med att många jaktkapitel är för utdragna så tappar den mot slutet. Visserligen ska väl frimurarnas hemlighet avslöjas, men den är egentligen inte så intressant. På den punkten misslyckas Brown återigen.

Personligen tycker jag att boken är en klass sämre än Da Vinci-koden. Den är dock läsvärd och underhållande på flera vis. För den som inte har besökt Washington (eller för den delen de som gjort det) blir dock alla byggnader, symboler, parker och statyer ett virrvarr av kulturhistoria som går ut lika fort som man har tagit in det. Sammantaget får Den förlorade symbolen 6 ships to Gaza av 10 möjliga.

Behövs Åsa-Nisse 2010?

Ingen svensk litterär figur har väl fått utstå så mycket spott och spe av recensenter och proffstyckare som Åsa Nisse? Upphovsmannen till Åsa-Nisse var Stig Cederholm, men för den stora massan har Åsa-Nisse blivit känd genom de otalet filmer som spelades in främst under 50 och 60-talet.

Intrigen i Åsa-Nissefilmerna är oftast obefintlig. Oftast handlar de om att Nisse och hans polare "Klapparparn" hittar på diverse upptåg. De två gör allt för att fly verkligheten och komma undan sina respektive fruar. Deras kvinnor framstår allt som oftast som "jobbiga" och "tjatiga" och de två manliga vännerna ägnar sig hellre åt tjuvjakt och tjuvfiske än att gräla med sina tanter. Det hela kan enkelt beskrivas som genuin "buskis" och i vår moderna samtid framställs säkert både Klabbarparn och Åsa-Nisse som manschauvinster och sexister.

Recensenter har, som påpekats, aldrig varit förtjusta i Åsa-Nisse. Filmhistoriens korstaste recension uppkom förmodligen i anslutning till en av filmerna. Den löd: Far i frid. När man nu 2010 har bestämt att blåsa liv i Åsa-Nisse igen har diverse krönikörer ställt sig frågan vilka som egentligen, en bit in på 2000-talet, som kan tänkas attraheras av Åsa-Nisse.

I en tid då mannen och kvinnan delar på alla hushållssysslor; då det inte längre ska få finnas något "manligt" eller "kvinnligt" är väl ett mansideal, som är uppenbart "barnslig" och som föredrar tjuvjakt och latgöra framför hårt arbete, klart förlegad? Inte heller får man väl tycka att tjejer/fruar kan vara bestämmande, krävande och tjatiga? Här tror jag att många misstar sig.

Jag tror mig veta jag att väldigt många män idag längtar efter att få vara just barnsliga och längtar tillbaka till lite mer tydliga könsroller. Om man inte får utleva dessa behov i det verkliga livet utan att anses vara korkad så kan man väl åtminstone få skratta åt det på film. Därför tror jag att väldigt många attraheras av Åsa Nisse anno 2010. Med Kjell Bergqvist i huvudrollen som Åsa-Nisse och med Henrik Dorsin som manusförfattare tror jag att succén är ännu mera given. Var så säkra. Vi ses på biograferna!

Ockerbolaget TELE 2

Jag har länge använt mig av comviq som teleoperatör och det funkade utmärkt då flera av polarna också hade comviq. Man kunde nämligen ringa "gratis" till övriga som använde comviq som operatör. Comviq gick sedan över till att bli Tele 2 och de har tagit ut ganska så höga priser på telefonin sedan dess.

När jag nyligen bytte telefon var det dags att även uppgradera mitt abonnemang. För ett fast pris ska Lorden få ringa hur mycket han vill. Dessutom köpte jag ett surfpaket och diverse försäkringar ifall telefonen skulle gå sönder. Dagens telefoner är ju som små minidatorer. Allt som allt blir det oerhört mycket pengar. Givetvis inser man det när man köper men det är bara att inse att lla jävla branscher försöker att pracka på en så mycket som möjligt. Ingen ärlighet eller heder i säljaryrket. Allt som allt har jag nog gjort en ganska så usel affär verkar det som.

Idag damp det ner en faktura. Den låg på nästan 2000 kronor för att jag bytt abonnemang, för att jag startat ett nytt och för det gamla som tagit slut och gud vet vad. Dessutom hade idioterna på tele 2 mage att efterdebitera mig på samtal som jag gjort det senaste året men som de missat att bokföra i sitt system. Förrän nu. Vilka jävla pajasar! Givetvis ringde jag upp tele 2 och fick först vänta ett tjugotal miuter i kö. Väl framme berättade jag ett och annat för tjejen med den skånska dialekten som jag fick prata med. När jag slutligen försökte ifrågasätta hur min första faktura kunde gå på 2000 kronor (det är ju vad halva priset för själva telefonen) la hon på i mitt öra. Hon la på i Lordens öra! Tele 2 är ett pajasföretag och det gäller hela organisationen. Något för Sverker Olofsson kanske?

Religionskritik = hets mot folkgrupp?

I Malmö har Skånepartiets partiledare Carl P Herslow anmälts för hets mot folkgrupp. Anledningen är att han ligger bakom en bild av en naken Mohammed tillsammans med en minderårig flicka. Huruvida det är hets mot folkgrupp, att i Herslows fall, ironisera över och ifrågasätta en religion är det nu upp till J.K. att avgöra.

Kanske bildar detta fall ett samtida prejudikat för det moderna samhället. Ett samhälle där olika religioner och kulturer möts och där alla tycks kränka varandra för minsta lilla. Den stora förloraren torde i så fall bli yttrandefriheten och det moderna samhällets utveckling.

Lorden har nämligen i många år varit antireligiös. Jag har inga problem med kristna, muslimer, hinduer, buddhister eller vad det nu må vara för människor som utövar religionen. Det jag däremot har problem med är hur en religion som maktfaktor, institution och idé kan få människor att underkuva sig religionen, istället för att tänka fritt. Vad är kristendomens brott rent historiskt? Om vi inte hade ifrågasatt kristendomen och dess järngrepp hade vi aldrig vunnit vårt fria tänkande, jämställdhet eller övriga frihet. Jag har länge tvivlat på guds existens i form av hur kristendomen tolkar. Jag har länge ifrågasatt nödvändigheten med att be till gud flera gånger om dagen. Varför skulle jag nu helt plötsligt vurma för och inte få raljera över alla andra världsreligioner om jag så skulle vilja? (som enligt mitt tycke i vissa fall kan te sig ännu knäppare i ett modernt samhälle). Att sedan öppet visa missaktning mot någon som är religiös på något sätt kan tyckas onödigt, det är en annan fråga. Men jag tänker aldrig erkänna att religion är något bra, eller har fört med sig något bra.

Jag har sedan över 15 års tid lyssnat på black metal, tagit del av antikristna texter och sett bilder som raljerar över Jesus och ännu grövre religiösa nidbilder. Visst har det funnits vissa rabiata människor likt Siewert Öholm som velat stoppa det hela, men de flesta har insett varför man raljerat över just kristendomen. Det har heller aldrig varit något tal om att lagligt förbjuda att skämta om kristendomen. När vi nu har äntrat 2010 så ska man tydligen inte kunna få ifrågasätta religion längre. Rätt steg att ta verkar de flesta tycka. Man undrar vilka som egentligen är värdekonservativa och reaktionära.

RIP Dio

Igår gick en riktig rocklegend ur tiden. Jag hade förmån att få se Ronnie James Dio ett antal gånger. Det var en väldigt kort man men med en oerhört karismatisk röst. Många kanske inte känner till Dio men har säkerligen hört talas om band som Rainbow och Black Sabbath som Dio medverkade i. Dio dog en för tidig död (han föddes 1942) i sviterna av magcancer. Vila i frid Ronnie!

Hur värnas yttrandefriheten?

Jag är ingen hängiven fan av "konstnären" Lars Vilks, det ska erkännas. Jag finner det dock väldigt oroande att människor har planerat att döda honom för konsten som han producerar. I Sveriges debattklimat har man dock inte tagit dessa hot på allvar. "Jihad Jane" har framställts som en förvirrad pajas som förmodligen inte har varit något reellt hot mot Vilks liv.

Ikväll attackerades Lars Vilks på Uppsala universitet. Media framställer det hela som att någon, eller ett fåtal efter en lugn inledning på anförandet försöker attackera Vilks. Det är inte samma bild Lorden får efter att ha "googlat" lite via alternativa medier. Det mest tragiska är den hätska stämningen i salen där bland annat män med barn i famnen skanderar saker mot Vilks (på främmande språk jag inte behärskar, varför det är svårt att begripa den exakta innebörden).

Det är valår. I TV-sofforna diskuterar Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt saker som bestäms av media. Någon krona på bensinskatten hit eller dit verkar visst vara viktigare än exempelvis dagliga upplopp i delar av Sverige och rejält hotad yttrandefrihet. Man kan undra vilken värld våra etablerade politiker och vårt etablissemang lever i. Borde inte realpolitik snart föras upp på den politiska agendan? Eller är de rädda för att säga fel saker och bli fysiskt attackerade likt Vilks? Yttrandefriheten är det grundläggande fundamentet i en demokrati, så även medborgares trygghet. Det är dags för våra sköntalande politiker att inse det också.

Inglourious Bastards!

Jag har, förutom något litet undantag, alltid varit ett fan av Quentin Tarantinos filmer. Pulp Fiction från 1994 är exempelvis fortfarande en av världens allra bästa filmer. Jag hade länge tänkt att se hans senaste verk Inglourious Bastards! på bio men det blev liksom aldrig av. Istället rev jag av rullen i helgen som gick.

Mina förväntningar var ganska högt ställda på filmen. Jag har läst flera recensioner av den så jag visste redan vad den skulle handla om. Eller handla och handla om, egentligen har den ingen djupare intrig. Filmen utspelar sig under andra världskriget. Många av krigets förgrundsgestalter på den tyska sidan finns nämnda i filmen (och förekommer rent konkret), men filmen är i övrigt helt fiktiv. I början utplånas en judisk familj och sedan handlar filmen om den enda överlevande flickans hämnd på nazister. Parallellt får vi följa en armé, som leds av Brad Pitt, vars ända uppdrag är att mörda så många nazister som möjligt och ta deras skalpar.

I vanlig ordning är dialogen i filmen stundtals briljant. Under långa stunder är tempot dock lite väl långsamt. Filmens riktiga behållning är den fiktiva nazikaraktären Hans Landa. Han spelas på ett fullkomligt utomordentligt sätt av Christoph Waltz. Karaktären verkligen kryper sig in under skinnet på en. Man kan inte låta bli att le och skratta åt det lysande porträttet. Det måste faktiskt upplevas! Waltz fick också en välförtjänt Oscar för sin rollprestation. Sammantaget är det en bra film som lyfts minst ett snäpp för Landas medverkan. Alla bör se den på grund av honom. Filmen erhåller 7 riggade pokerhänder av tio möjliga.

En hyllning

Per-Eric Nordquist, Thore Skogman och Quorthon. Alla bidrog de till en bättre värld. Dessa tre herrar har flera gemensamma nämnare. Tyvärr lyckades bara två av dem (Nordquist och Skogman) att bli ambassadörer för Filipstad. Samtliga bidrog dock till en enhetskänsla, någonting vi alla kunde samlas kring: det som vissa kan kalla för svensk kultur. Samtliga skulle också vända sig i graven och undra vart vi ror skutan idag. Thore Skogman beskrev det själv i dokumentärfilmen som gjordes precis innan hans tragiska bortgång "Jag känner inte längre igen Sverige när jag är ute och reser" . Vila i frid grabbar!

Kanske är ovannämnda pojkar enbart reliker från en svunnen tid, men jag väljer ändå att hylla dem. I en tid då rotlösheten breder ut sig är jag "The man of iron", eller vill vara i alla fall. Hell Quorton, alias Thomas Forsberg! I en tid då känslan fortfarande fanns...(är jag the man of iron!). Vackert på sitt underbara sätt!

I have paced these forests for so long I don't know if I am man or I am beast.I, though, hold deep within me a quest for revenge.Then I must be a man as much as I can be.I have learned to speak the tongue of the animalI have learned to read the signs in bark and snow.I have taken within myself the spirits of my fathers,long time gone.In this short time, far from home, a man of Iron I've grown.A man of Iron I have grown.

Hitlers sekreterare

Den moderna världshistoriens mest berömda man, Adolf Hitler, omgav sig genom åren med flera olika sekreterare. Den kanske mest kända är Traudl Junge, som vann Hitlers gunst de allra sista åren av det andra världskriget. Det är exempelvis Junges självbiografi som ligger till grund för den lysande filmen "Der Untergang" (2004). Ni som inte har sett den måste göra det omedelbart. Bruno Ganz är lysande i huvudrollen som Hitler.

En annan av Hitlers sekreterare var Christa Schroeder. Hennes bok, Hitler var min chef, har jag precis läst ut. I Schroeders bok får vi vet att hon på ett bananskal blev sekreterare i NSDAP och genom åren kom Hitler närmare och närmare. Schroeder, som enligt egen utsago, aldrig var politiskt aktiv eller motiverad, ger en mycket intressant skildring av elitskiktet i NSDAP. Dessutom ger hon (givetvis) ett målande personporträtt av Adolf Hitler.

Christa Schroeder verkar vara en oerhört bitter kvinna. Det märks inte minst genom att hon ägnar avsevärda fotnoter i slutet av boken till att rätta andra författare som skrivit om Adolf Hitler. Hon berättar minsann hur allt egentligen låg till. Dessutom satt Schroeder internerad i tre år efter Tysklands kapitulation: något hon verkar ha tagit väldigt illa vid sig av. Hennes avslutande i ord i boken lyder nämligen: Den 12:e maj 1948, efter tre år som fängslad, blev jag frisläppt från interneringslägret i Ludwigsburg. Om sedan min skuld var lika omfattande som mitt straff vet jag inte än i denna dag...

Den största anledningen till Schroeders bitterhet torde dock vara det liv hon de facto tvingades att leva som Hitlers sekreterare. Hennes jobb gav henne ingen frihet och föga möjlighet till privatliv eller till eget familjebildande. Hon förväntades att ställa upp tjugofyra timmar om dygnet. Det bör tilläggas att hon oftast gör det med stor entusiasm, men under krigsåren tar tristessen överhand. Precis som i många andra personporträtt om Adolf Hitler märker man vilken energi han suger ut av sin närmaste omgivning under krigsåren. Framför allt när kriget vände till tyskarnas nackdel. Han tvingar omgivningen att lyssna till oändliga monologer och tebjudningar som tar plats under allt senare nattimmar och han blir mot slutet allt fysiskt sjukare. Detta sker, enligt Schroeder, eftersom hans närmaste doktorer pumpar i honom allt starkare, och allt fler läkemdel.

Schroeder ger vidare en bild av Hitler som ett charmerande universalgeni. Han har fotografiskt minne och kan i princip allt om allt. Exempelvis kan han alla ritningar till alla större arkitektoniska byggnader i Europa utantill. Dessutom kan han rabbla exakt hur långa floder är, hur geografin ser ut, europeisk historia och arkitektur, och propsar ständigt på att ha uppslagsverket som domare om han hamnar i diskussion. Uppslagsverket ger alltid Hitler rätt.

Boken är, som vanligt när det gäller detta ämne, fascinerande. För lekmän i ämnet skulle jag kanske hellre rekommendera Bengt Liljegrens bok om det är ett porträtt av personen Hitler som man är ute efter. Den här boken ger dock en intressant komplementerande bild av Adolf Hitler och innehåller klart intressanta fakta och iakttagelser. Boken får 7 stycken Sony Ericsson Vivaz av 10 möjliga.

Tidlöst problem

I en tid då våldet har tagit över Sverige, i en tid då "man" slår ihjäl 78-åriga tanter, i en tid "man" man kastar sten på de forna hjältarna i brandkåren, i en tid då människor inte vågar gå ut...Då kan det vara dags att drömma sig tillbaka till det som en gång var. Det har emellertid alltid funnits problem. Det eviga problemet är kärleken. Ett ganska trivialt problem i jämförelse kan man tycka. Det tycker även jag. Här får ni en låt som får mig att tänka tillbaka på en tid då kärleken var det enda problemet, i ett Sverige, innan vi blev av med oskulden. Vad hände? Olle vänder sig förmodligen i graven, precis som min morfar vars grav jag nyligen besökte. Det tar mycket tid att bygga upp, men så lite tid att rasera. Vrid upp volymen nu!

Jakten på dammsugarpåsar

Det är mycket som upprör i denna värld, men ibland är det de mest trivila sakerna som får bägaren att rinna över. Nyligen var det dags för storstädning hemma hos Lorden och efter att ha skjutit på detta i det längsta åkte dammsugaren äntligen fram. Efter ett tag insåg jag dock att effektiviteten hos dammsugaren knappast var den bästa och mina farhågor besannades efter en titt i den lilla maskinen. Dammsugarpåsen var full.

Väl medveten om att jag i skåpet hade ett obrutet paket dammsugarpåsar kände jag dock ingen fara. Det dröjde emellertid inte länge innan jag insåg att det var fel dammsugarpåsar som låg och väntade i skåpet. Illskan började omdelbart att koka inombords. Den givna frågeställningen löd: Varför i hel*ete går det inte att tillverka dammsugarpåsar som är funktionella till alla dammsugare? Vi lever ju ändå på 2010-talet och allt annat ska var så high tech...

Snabbt började jag att inventera vilka affärer som kunde tillhandahålla de specifika dammsugarpåsar som jag behövde. Febrilt började jag att söka på varenda närbutik med en vettig hemsida innehållandes artikelsök. Givetvis fanns det hundratals påsar, men inte just den typen som jag behövde. Totalt idiotiskt. Hela min planering var förstörd och lägenheten skulle förbli dammig under helgen. Det tragikomiska i sammanhanget är att samtliga bekanta jag delgav händelseförloppet för hade varit med om samma problem. Är inte detta helt sjukt? Vi lever i en värld där det är enklare att få tag på knark än på dammsugarpåsar!

Efter flera heta tips, och medvetandet om att alla tydligen köper dammsugarpåsar på nätet idag, så kunde jag slutligen googla fram en internetleverantör som tillhandhöll "mina påsar". Idag fick jag dem på posten. Det var dessutom rätt. Det är inte ofta som inläggen här på bloggen har ett lyckligt slut, men alla regler har tydlig undantag. I veckan kommer min Wampyr därmed att få arbeta. Hårt dessutom.

Det finns ingen god eller ond sida i krig

Ända sedan man var en liten kille har världen beskrivits som svart eller vit. Det har funnits antingen gott eller ont. I den fiktiva världen är det tydligt. I Stjärnornas krig står kampen exempelvis mellan det onda rymdimperiet och rebellerna som anses vara goda. I Sagan om ringen är det den onde Sauron mot de goda. Så där fortsätter det. Sedan spelar det ingen roll vad de goda gör mot de onda. De kan misshandla, dräpa och kallhamrat vrida nacken av sina antagonister och ändå vara goda. Det finns liksom ingen gråskala. Exakt så här är det även i verkligheten.

I historiska skeenden blir detta extra tydligt. Det är i sig egentligen inget märkvärdigt eftersom det alltid är vinnaren som skriver historia. Problemet är bara att det knappast finns någon god eller ond sida i krig. Under förra seklet har Tyskland utmålats som den stora boven i krigshistoriken. Visserligen bedrev Tyskland oerhörda övertramp under exempelvis det andra världskriget, men rättfärdigar detta exempelvis ryska soldaters systematiska våldtäkter på tyska kvinnor under samma krig? Eller de allierades bombningar mot civila mål? Sanningen är aldrig svart eller vit.

Likaså hör man ofta människor välja sida i Israel-Palestina-konflikten. Den ena sidan är antingen god och oskuldsfull medan den andra sidan utmålas som djävulen själv. Man hör sällan någon yttra orden att den ena sidan har rätt i sak, men är åt helvete fel ute med de medel som används. Jag vet inte vad som är bäst; att fördriva människor och bygga murar omkring dem eller spränga oskyldiga i luften. Folk missar det uppenbara. Alla människor är just människor i krigstillstånd. De är beredda att uppnå allt det som är bäst för denne själv och deras närmaste. Oavsett konsekvenser. Det finns således ingen god eller ond sida.

Därför blir man föga förvånad när bilderna på amerikanska soldater som mejar ner civila oskyldiga nyligen släpptes. De flesta trodde väl visserligen aldrig på allvar att amerikanska soldater är "good guys" på riktigt, men denna incident lär väl ha övertygat de som gjorde det att min tes är rätt: det finns ingen god eller ond sida i krig!

Uppryckning!?

Tillvaron känns kaosartad för tillfället. Det har den gjort förut också, men det gäller att få struktur på den snarast möjligt. Ett ypperligt recept är löpträning. På grund av skada har Lorden dock inte haft någon möjlighet till regelbunden löpträning under de senaste åren. Med våren i antågande kommer nu nya löparskor att införskaffas, och tummarna håller jag för att min egen kropp ska palla. En del talar dock tyvärr för att så inte blir fallet. Det kan bli en jävligt trist beach 2010...:(

Naturlig, radikal men tråkig språkreform

Lorden verkar tillhöra det utdöende släkte svenskar som fortfarande värnar om det svenska språket. Jag blir märkbart irriterad och störd när, företrädesvis vuxna, människor varken kan stava eller uttrycka sig på sitt modersmål. Dagligen upptäcker jag språkliga misstag och fel i offentliga sammanhang. Vikten av att kunna behärska sitt språk har länge förringats. Allt för länge. Tyvärr är det också svårt att se ett ljus i tunneln gällande denna företeelse.

Det svenska språket håller nämligen på att reformeras. Det i sig är knappast konstigt. "Svenskan" har aldrig varit konstant eller statisk, utan har genom historien ständigt utvecklats och modernisertas. Exempelvis huserade många tyskbördiga fogdar och köpmän i de svenska medeltida städerna. Detta påverkade vårt svenska språk i den meningen att vi påverkades av, och lånade ord från, tyskan. Likaså har den tekniska och strukturella samhällsutvecklingen förändrat vårt språk. Det har varit oundvikligt. Generellt sett har dock "svenskan" varit någorlunda intakt, och forskare hävdar att vi idag utan problem skulle förstå vad en medeltida svensk pratade om ifall vi skulle stöta på en sådan idag.

Att det svenska språket i modern tid håller på att förändras radikalt kan enklast förklaras med att vi lever i en snabbt föränderlig tidsepok. Den tekniska utvecklingen går i raketfart och Internet-boomen har givit oss ett informationssamhälle som vi knappast aldrig kunde föreställa oss för enbart tjugo år sedan.

De sociala "verkliga" samtalen har i mångt och mycket ersatts av chattar, forum, bloggar och sociala medier. Undersökningar visar att dagens ungdomar skriver mer än någonsin. Om detta faktum stämmer, så borde väl IT-bbomen ha varit bra för den svenska språkutvecklingen? Svaret är nej. Människan är i grunden bekväm och i cyberrymden är det extra enkelt att ta genvägar och göra det språkligt bekvämt för sig själv. Resultatet har blivit ett sms- och chatspråk där ord förkortas, delas på och missbrukas i form av slang eller internationellt gångbara varianter av ett ord.

I och med Internets genomslag har även bokläsningen minskats bland ungdomen. Det tar för lång tid att gå till biblioteket och låna en bok när man kan få all information (och lite till) vid dataskärmen. Det kan givetvis vara positivt, men för den språkliga utvecklingen är även detta fenomen hämmande. Böcker får nämligen enbart författare (språkliga experter) släppa. Böckerna ska gå igenom korrekturläsning flera gånger om innan de publiceras. På Internet skriver vem som helst. Alla, oavsett språklig kunskap, är författare på Internet. Och i en kontext där de flesta förkortar ord, använder slang och inte har en aning om vad en särskrivning är för något är det givetvis svårt att lära sig huruvida språket man använder sig av är korrekt eller inte.

Att vi sedan idag har en stor befolkning som inte har svenskan som modersmål bidrar också till den språkliga reformen. I flera områden i dagens Sverige så pratas det inte längre svenska. Många ungdomar får av naturliga skäl svårt att lära sig korrekt svenska från början och skapar egna uttryck. Den numera berömda Rinkebysvenskan är ett sådant exempel.

Många ser, som sagt, säkert inte denna beskrivna språkrevolution som något problem. Lorden inser själv att det är ett naturligt barn av det samhälle vi lever i. Lite vemodig och sorglig är dock utvecklingen. Åtminstone för en språkfetischist som jag själv. Kanske är även Björn Ranelid benägen att hålla med...

Humor

Våren är snart här. Man ser lite ljus i tunneln, men bara lite. Man kan tillåta sig att glädjas åt det lilla. Därför får ni, trogna bloggläsare, även glädjas åt det lilla. På Lordens blogg. Felsägningar är alltid lika roligt. Så det så!

Yttrandefrihet på etablerad medias villkor

Sverige är ett land som utåt sett gärna vill verka öppet, demokratiskt och tolerant. Att denna tolerans och öppenhet ofta begränsas av etablerad media och folkvalda politiker vet de flesta redan om, men är ändå värd att återigen diskuteras. Öppenheten och toleransen verkar styras och regleras av samhällets makthavare. Det är ett demokratiskt problem och det kan ertappa makthavarna med byxorna nere. Precis som det har gjort i fallet Lars Vilks som vi ska se nedan.

Det har sedan länge varit näst intill omöjligt att bedriva en saklig debatt kring invandringen till Sverige. Har någon kritiserat den har denne snabbt utmålats som rasist. Mångkultur har predikats från höger och vänster som en profetia, och har aldrig problematiserats. Att mångkulturen kan medföra problem är rätt uppenbart för de som lever och verkar i samhället. Vad är det för kontroversiellt med det? Herregud, vi har väl alla varit utomlands och själva känt oss främmande i andra kulturer? Att inte ens få lyfta dessa problem till ytan och diskutera dem för att finna lösningar har irriterat människor. Där, och ingen annanstans, finns förmodligen den främsta orsaken till att Sverigedemokraterna nu rider på framgångsvindar.

När Mona Sahlin och Göran Hägglund debatterade i Agenda förra veckan så handlade det om hur judar flyr från Malmö på grund av trakasserier. Diskussionen flöt på tills Göran Hägglund vid något tillfälle antydde att det var grupper med rötter i den muslimska världen som stod för trakasserierna. Då fick Mona Sahlin spelet och anklagade Hägglund för att vara en fördomsfull rasist och skygge Hägglund retirerade. Det reella problemet fick alltså inte debatteras. Denna gång heller. För övrigt uttryckte ledande politiker i Malmö en oro för att den judiska befolkningen flyr staden på grund av trakasserier. I verkligheten har ju situationen i Malmö stad gjort att även många svenska familjer valt att lämna staden för "lugnare områden". Men det kanske inte ses som ett lika stort problem...Det får i alla fall inte debatteras i vårt öppna samhälle.

Så mycket värnas yttrandefriheten här. När sedan Lars Vilks ritar en bild på profeten Muhammed som en rondellhund då ska yttrandefriheten försvaras till punkt och pricka. Till saken hör att man inom islam aldrig avbildar profeter. Likaledes är hunden en symbol för orenhet enligt muslimsk idétratition. Självklart reagerar hela den muslimska befolkningen, i Sverige och utomlands. Svenska flaggor bränns och det tar hus i helvete. När Vilks sedan mordhotas ska bilderna publiceras igen. Även denna gång i "yttrandefrihetens tecken." Nu måste man alltså skydda sina egna (publicist)intressen till varje pris. Att det man gör är rasism och kränkning (halleluja!) på riktigt verkar spela mindre roll. Skulle man publicera en jude på väg till gaskammaren med ett stort hakkors i bakgrunden med en skämtsam underton också? Ibland tänker människan inte längre än näsan räcker.

Jag verkar givetvis inte för ett samhälle där en man riskerar att mördas på grund av en teckning eller att folkmassor bränner flaggor för en tecknings skull. Det är helt främmande för mig utifrån min västerländska fostran. Utifrån en annan kulturs fostran så är det dock möjligt. Att debattera ett sådant möjligt (mångkulturellt)problem är tydligen rasism i vårt öppna yttrandefrihetssamhälle. Att kränka och förlöjliga en miljard människor tillhörande en och samma folkgrupp är det tydligen inte.

Efter publiceringen av bilderna så är media tillbaka i sitt gamla vanliga drev igen. Man får inte på något sätt utmåla terroristerna som planerade att mörda Vilks som traditionella muslimer. Man struntar i den handfull män och kvinnor med rötter i den muslimska världen som sitter häktade. istället lägger man all fokus på den blåögda kvinnan med epitetet Jihad Jane. Man menar att terrorister numera ser ut som vilken västerlänning som helst. Det vet vi ju alla, att Mullah Omar, Usama Bin Laden och de för terrorbrott misstänka svenskarna alla egentligen heter Kalle Johansson. Nedan kan ni se vilken metod Mona Sahlin väljer mot Hägglund. Tyvärr vardagsmat i dagens debatt. För er som inte orkar se hela klippet så ska ni hoppa in till strax innan fem minuter...

Omaka par

Thorsten Flinck är en man som alltid skapar rubriker. Första gången jag kom i kontakt med Flinck var 1991 när han spelade huvudrollen i TV-serien Goltuppen, en intressant dramatisering av Stockholms undre värld. Sedan dess har jag följt Flincks produktioner och de många rubriker som hans privatliv har skapat. Thorsten Flinck har levt ett hårt liv och är en märklig, tillika fascinerande personlighet.

I början av 2000-talet såg jag Flinck framföra en låt i samband med någon TV4-produktion (det kan ha varit Nyhetsmorgon). Vid tidpunkten var jag mycket inne på Björn Afzelius och när Flinck framförde en låt, som jag tidigare aldrig hört och som var skriven av Björn, fick jag gåshud. Efter låten förklarade Flinck hur mycket Afzelius betytt för honom och hur genuina hans texter var. Exakt samma ståndpunkt och förhållande som jag själv alltid har haft till Björn Afzelius. Det var bara att springa och köpa skivan där den framförda låten Elsinore fanns. Den låg på Afzelius sista platta som hette just Elsinore. Den spelades in precis innan Björn Afzelius tragiskt gick bort i cancer. Han hade fått dödsbeskedet och det avspeglar sig givetvis i sinnesstämningen som förmedlas på skivan.

Något år senare kom så Thorsten Flincks debutplatta (2005). Vildvuxna Rosor, som den heter, fick snabbt kultstatus i delar av min umgängenskrets, och några av oss åkte till både Norrköping och Stockholm för att se Flinck framföra låtarna (som är covers på band och personer som inspirerat Flinck). Konserten i Stockholm på Gröna Lund är för övrigt en av de allra bästa jag någonsin varit på. Där fick man även tillfälle att prata lite personligt med Flinck och ta en bira med honom.

Flinck har alltid gått sina egna vägar och egentligen blev jag inte speciellt förvånad, men snarare fascinerad, när han i lördags dök upp i den norsk-svenska talkshowen Skavlan. På sedvanligt maniskt sätt fick han svårt att få ihop tanke och mening. Det märkliga i sammanhanget var dock hans nystartade samarbete med dansbandskungen Christer Sjögren: ett minst sagt omaka par och ett egentligen osannolikt projekt. Flinck manade på och försökte förklara för Skavlan, och hela svenska folket, hur stor och genuin Sjögren är. Han berättade vidare att han ofta ringer Sjögren nattetid och pratar konst och hur mycket mer givande dessa samtal är än om de exempelvis skulle ha varit med Dramatenchefen eller chefen för Nordiska muséet i Stockholm. Programmet avslutades med en duett mellan de båda. Och precis som alla andra projekt som Flinck involveras i blev resultatet helt genialiskt. Duetten känns så bisarr från början att man inte kan sluta att imponeras över hur bra de bådas röst korrelerar, hur kontrasten mellan de bådas personligheter fascinerar och att de båda synkar över huvud taget. Konst när den är som bäst. Bara att njuta av det omaka paret.

Den enkla avgiften

Många av de avgifter och räkningar som man tvingas att betala känns allt som oftast onödiga och jobbiga. Den jobbigaste av dem alla har historiskt i mitt liv varit TV-licensen. Som ung tittade man mest på kommersiella TV-kanaler och tyckte att public service var både mossigt och onödigt. Av den anledningen kan man kanske anta att en och annan TV-licens har hoppats över i Lordens liv. Notera att man kan anta, inte ta för givet.

Idag är TV-licensen den avgift som känns mest berättigad att betala. Jag kan inte klara mig utan public-sercvice TV, och framför allt inte SVT:s ypperliga nätfunktion SVT-play. Visserligen har jag blivit äldre och ännu mer kunskapstörstande (även om det har varit ett drag som genomsyrat hela Lordens liv) men faktum kvarstår att SVT är den TV-kanal som jag absolut tittar mest på. Så har det varit i flera år nu.

Under senare tid har jag ägnat mig åt att på SVT-play tillägna mig Tom Alandhs persondokumentärer som SVT har sänt för flera år sedan. Personporträtten är djuplodande och vemodigt berättande. Det senare beror förmodligen på att personerna som Alandh har valt på ett eller annat sätt levde ett ganska så tragiskt liv. Dokumentärerna kan avnjutas antingen på SVT-play eller i Kunskapskanalen på onsdagar. Hittills har jag tagit del av Lennart "Nacka" Skoglunds, Cornelis Vreeswijks och Monica Zetterlunds liv. Den gemensamma nämnaren i dokumetärerna har varit huvudpersonernas ensamhet och alkoholism. Personporträtt är alltid fascinerande. Ett liv är kort och ungdomen är ännu kortare. Monica Zetterlunds visdomsord får avsluta detta inlägg. På frågan om hon tänker tillbaka mycket på "gamla tider" så slår Zetterlund kompromisslöst hål på myterna om hur livet blir bättre med åren. Word Zetterlund!

Ja, visst gör jag väl det. Det gör väl alla människor. Fast, de flesta säger att "å jag ser bara framåt, ohh allt är så kul. Livet börjar vid 40". Och börjar det inte vid 40 så börjar det vid 50 och till och med 70 ibland. Men det där går jag ju inte på. Någonstans vid 25, där skulle jag vilja vara igen. Det skulle vara alla tiders...

De kränktas samhälle

I ett modernt samhälle ska många samsas. Människor med olika bakgrund, kultur, etnicitet, sexuell läggning och värderingar. Ständigt predikas det om tolerans överallt. Man ska tolerera varandra och varandras olikheter . Det är väl en fin tanke, men som på senare år har spårat ut fullständigt. Istället för ett tolerant, öppet samhälle har vi istället gått mot ett stängt och åsiktsförtyckande dito: de kränktas samhälle. Trenden är att man knappt kan öppna munnen och vädra en värdering innan någon ska känna sig kränkt. Och den kränkta ska gärna anmäla detta till någon myndighetsinstans. Känner vi igen detta fenomen från något annat land? Ett stort land i väst möjligtvis?

Tidigare i år kände sig exempelvis en muslimsk man sig kränkt för att denne inte erhållit ett arbete. Orsaken skulle enligt mannen vara att han vägrade att ta en kvinnlig chef i handen och hälsa. Arbetsgivaren ansåg förmodligen att deras anställda ska kunna uppträda på ett folkvettigt sätt och negligerade därmed mannen arbete. Arbetsförmedlingen upphörde att ge mannen aktivitetsstöd och tilldömdes för detta tilltag (av diskrimineringsombudsmannen) att betala 60 000 kronor till den muslimske hälsningsvägraren. Anledningen hette religiös diskriminering. Men borde inte då den kvinnliga chefen, utifrån sina värderingar, också känna sig kränkt och därmed stämma den muslimske mannen för kränkande handling? Så skulle denna kränkningscykel kunna pågå i evighet.

Ett annat exempel på denna kränkningsfars utspelade sig nyligen när den forne kommentatorn Glenn Hysén medverkade i ett radiprogram. Hysén som varit fotbollsproffs i Liverpool berättade en (rolig) anekdot från proffskarriären. Anders Limpar var över och provspelade för laget. Lagets dåtida stjärna hette John Barnes, och var svart. Det roliga i sammanhanget var att Barnes gick under smeknamnet "The Digger", vilket var tilltalsnamnet som lagkamraterna använde. Limpar, som var ny i laget, uppfattade inte det korrekta smeknamnet och sa något ungefärligt till Barnes när han vill ha bollen: "Hey Nigger, give me the ball". Limpar rodnade och skämdes ögonen ur sig när han förstått sitt fatala misstag. För denna berättelse blev Hysén anmäld till justitiekanslern. En radiolyssnare hade känt sig kränkt för att ordet nigger hade använts, trots att Hysén framhävde Barnes som en av Englands genom tiderna bästa fotbollsspelare.

Droppen som fick bägaren att rinna över skedde dock nu senast under OS. Den frispråkige (och lätt oaktsamme) expertkommentatorn Niklas Wikegård sågade de s.k. Damkronorna efter förlust med tvåsiffrigt mot Kanada, och nästan tvåsiffrigt mot USA. Wikegård var givetvis inte sen att kritisera det svenska damhockeylandslaget. Alla idrottsmän- och kvinnor får utstå kritik om de presterar uselt, särskilt i en olympiad. Det accepterar de flesta. Men icke en mamma (!) till en damhockeyspelare, som anmälde Wikegård till diskrimineringsombudsmannen (DO). Anledningen? Det har varit väldigt låg nivå på kritiken. Rent av kränkande omdömen. Ärligt talat vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är emellertid uppenbart att vår kära och högt uppskattade yttrandefrihet håller på att förvandlas till en åsiktskonformitet där varje någorlunda utstickande värdering ses som kränkande. En skrämmande och löjeväckande utveckling.