En hyllning till Thyrfing!

I början av 1996 begav jag mig tillsammans med några kompisar iväg på en skivmässa, i en tid innan då mp3:an inte hade slagit ut Cd-skivan. Detta faktum till trots kom jag inte hem med någon cd från mässan. Istället hade jag fått tag på en demo-tape. Omslaget hade sett lagom häftigt ut och titeln Solen svartnar lockade givetvis en entusiastisk Lord. Att bandnamnet Thyrfing var hämtat från fornnordisk mytologi gjorde inte saken sämre. Jag var vid tidpunkten intresserad av detta och metalband med sådana influenser var det bästa som fanns.

Väl hemma blev jag inte besviken. På den här tiden var det knappast tufft att använda synth inom black metal-musiken, men det har jag alltid skitit i. Jag har nämligen alltid gillat synthslingor i metalmusik! Och vilka synthslingor som Thyrfing levererade sen! Musiken var så bra att jag bestämde mig för att skicka iväg ett brev till kontaktadressen som fanns på omslaget. Därmed hade Thyrfing fått sitt första fan.

Efter ett par veckor hade bandets basist svarat och vi inledde en ganska intensiv brevväxling. Det tog inte lång tid innan han kom och hälsade på Lorden och hans hejdukar till vänner. Personkemin stämde och några veckor senare kom hela bandet ner för att fira valborg med oss. Därefter följde ett par år där kompisgängen hängde runtom i Sverige. Och kul hade vi.

Efter millennieskiftet avtog den intensiva kontaken. Thyrfing hade blivit ett väletablerat band i metalgenren med ett antal fullängsplattor i ryggen. Med vissa bandmedlemmar fortsatte kontakten och även i dags dato håller vi fortfarande sporadisk kontakt. Det var visserligen länge sedan jag ansåg mig tillhöra metalmusikens subkulturella del (vilket i och för sig inte medlemmarna i Thyrfing heller gör) och det var ännu längre sen jag ansåg mig vara väluppdaterad på ny metalmusik. Däremot lyssnar jag fortfarande på musiken, har många vänner och bekanta inom branschen och har all full respekt för dess medföljande livsfilosofi och inställning.

Ibland åker alltså Thyrfing-plattorna på. Även demon "solen svartnar" är lika bra som den var för snart 13 år sedan. I samband med att jag så smått kommit igång med löpträning på rullband igen så dammas gamla cd-sivor av. Givetvis var valet enkelt att låta Thyrfing få rulla som bakgrundsmusik i takt till Lordens taktfasta fotnedsättningar på löpbandet häromveckan. Meningen var att jag skulle köra från deras debut-cd till den senaste. Jag kom dock inte längre än till deras andra skivsläpp Valdr Galga. Jag liksom stannade där. Vilken fulländad mix av aggression, nostalgi, melodier och jävligt bra metalmusik. Den går numera på repeat och hjälper mig i min rehabiliteringsprocess. Det var med hjälp av den jag tämligen lättsamt tog 7 km på en tid strax under 33 minuter häromdagen. Det var också då jag insåg hur mycket Thyrfing och dess musik betytt för mig genom åren. Det var också då jag bestämde mig för att hylla dem på denna blogg. Hell Thyrfing!

Bestäm er vad som ska vara lagligt och olagligt!

I Tyskland delar myndigheter ut heroin gratis till tunga missbrukare. Det främsta argumentet är att man på detta sätt räddar liv. Rena sprutor garanteras, mängden heroin kontrolleras. Dessutom försäkras missbrukarna om att det verkligen är heroin som sprutorna innehåller.

Flera europeiska länder väntas ta efter Tysklandsmodellen. Debatten har även väckts i Sverige. Riksdagen kommer inom överskådlig tid att ta ställning i frågan. Som jag ser det finns det flera problem med att dela ut heroin till tunga missbrukare. Det största problemet är givetvis att det bryter mot svensk lag. I Sverige är bruk av narkotikaklassade preparat förbjudet. Så länge något är olagligt så ska myndigheter inte uppmuntra till att begå brott, eller till att dela ut gratis doser av den "farligaste" drogen som finns.

Om myndigheter ska börja dela ut knark så måste lagen nämligen skrivas om och narkotikabruk accepteras och legaliseras. Om heroinister ska få sitt missbruk subventionerat av stat eller landsting så borde väl all typ av missbruk subventioneras och uppmuntras? Vad säger att "kalle" , som älskar sitt kokainrus lika mycket som Anna som älskar sitt heroin, ska vara mer brottslig än Anna? Kokain (som på senare år blivit en riktig svenssondrog) är nämligen nästan lika farligt som heroin enligt en undersökning. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article398505.ab) . Staten kanske måste börja kontrollera kokainisters missbruk.

Antingen har man en lagstiftning som är emot bruk av narkotika eller så legaliserar man bruket. Att kompromissa i denna fråga är inget alternativ. Narkotikaförsäljning är en av den organiserade brottslighetens största inkomstkällor. Grovt narkotikabrott genererar mycket högt straffvärde i vårt land. Det ska det också, enligt min mening göra. Men kanske kan man införa en lag som skulle ta de svagas parti här (missbrukarna/brukarna) men fortfarande försöka klämma åt de som skor sig på verksamheten? Samma resonemang verkar man ha fört när man införde sexköpslagen. Man kriminaliserade torskarna och hallickarna (som utnyttjar) och avkriminaliserade att erbjuda och utföra sexuella tjänster mot betalning. (de som blir "utnyttjade".)

Problemet är bara myndigheter även i den här frågan (sexköpsfrågan) uppmuntrar människor att begå brott. Idag uppdagades det nämligen att man i Malmö delar ut gratis kondomer till såväl prostituerade som till torskar. ( http://nyheter24.se/nyheter/inrikes/119306-malmo-kommun-ger-sexkopare-kondomer) Är inte det att signalera följande budskap till torskarna? : köp gärna sex, men använd kondom! Det kanske är dags för myndigheterna att bestämma sig vad som ska vara lagligt och inte i vissa frågor...

Moraliska dilemman på arbetsmarknaden

För snart tio år sedan publicerade våra fyra största tidningar en artikelserie där hotet mot demokratin granskades. Som ett led i granskningen hängde man ut 63 svenska medborgare som sades vilja störta vårt "demokratiska" samhälle. Media använde terminologin nazister och MC-gängmedlemmar om de uthängda.

En av de som hängdes ut var Hampus Hellekant. Tidigare under året (1999) hade Hellekant tillsammans med två kamrater mördat den person som gått till historien som fackföreningsmannen Björn Söderberg. Hellekant och en kumpan dömdes till vardera 11 års fängelse. Tiden har gått och knappt någon minns längre Hellekant (eller de andra uthängda "antidemokraterna"). Tills nyligen. Hellekant har nämligen återigen skapat tidningsrubriker på senare tid. Denna gång i ett helt annat sammanhang.

Under sin tid i fängelse får man anta att Hellekant beslutade sig för att förändra sitt liv. Han bytte identitet (vad han heter idag vet jag inte och är för övrigt helt irrelevant) och började studera. Efter muck ansökte han till att få börja på läkarlinjen vid karolinska institutet. Han antogs, men på något vänster uppdagades det vem Hellekant var. Därmed fråntogs han sin utbildningsplats omedelbart. Man har i media angivit att Hellekant skulle ha förfalskat sitt betyg vid antagningen. Enligt flera källor på Internet bestod den förfalskningen i att han bytt ut sitt födelsenamn (Hampus Hellekant) mot sitt nya på betyget.

Tidigare i veckan uppdagades det att Hellekant inte har gett upp sina läkarambitioner. Trots avstängningen från Karolinska. Han hade efter avstängningen sökt och antagits att studera till läkare vid Uppsala universitet. Universitetsledningen i Uppsala varken dementerade eller bekräftade uppgifterna först. Efter stor massmedial uppmärksamhet stod det dock klart att Hellekant faktiskt var en av de studenter som nyligen startat läkarutbildningen vid universitetet. Det deklarerades att Hellekant skulle få delta vid de teoretiska genomgångarna men att han aldrig skulle få erhålla sin läkarlegitimation.

I Sverige bygger påföljderna av ett brott både på straff och vård. I teorin ska grova brottslingar isloeras från omvärlden (straffet) och komma ut som nya laglydiga medborgare efter avtjänad fängelsedom (som en konsekvens av vården de fått under straffperioden). Vårt system är inte vidare effektivt. Inte alls faktiskt. Dystra siffror visar att väldigt store andel av brottslingarna återfaller i brott efter sina fängelsedomar. Ofta blir brottsligheten de ägnar sig åt också grövre och grövre. Därmed kommer många interner ut som sämre människor utifrån ett samhällsperspektiv.

De fåtal som dock lyckas slå sig fria från den kriminella världen och vill satsta på en normal yrkeskarriär, likt Hellekant, har dock ingen reell chans. Det blir vanligare och vanligare att arbetsgivare kräver utdrag från belastningsregistret av sina nyanställda. Att detta är ett krav på de som ska anställas inom exempelvis barnomsorg är väl i och för sig bra. För vem vill att en dömd pedofil ska ta hand om dottern eller sonen på dagis? Inte jag, inte du. Men det är också med samma resonemang som ingen dömd brottling egentligen kommer att få en ärlig chans på den officiella arbetsmarknaden. Jag kan dock förstå varför vi människor tänker på detta sätt. I fallet Hellekant blir det extra tydligt.

Läkaryrket är en viktig förtroendepost. Läkare har det yttersta ansvaret för människors liv och död. För en läkare måste livet vara heligt. Alla förstår därmed svårigheten i att ha en morddömd läkare som arbetar inom svensk sjukvård. Å andra sidan har han ju även sonat sitt brott. Han begick mordet för tio år sedan. Han ska ju (enligt den utopiska fångvårdsteorin) vara en ny människa, som ska vara väl värd en ny chans. Den kommer han dock aldrig att få.

En positiv aspekt med Hellekant-affären är i alla fall att hans politiska förflutna har tonats ned. Man har satt problemet mördare-läkare i fokus. Ungefär samtidigt som det rapporterades att Hellekant aldrig kommer att få någon läkarlegitimation uppdagades det att en dömd pedofil inte heller skulle kunna få bli barnläkare i Lund. Åtminstone lite rättvisa i retoriken. Konstigt dock att vissa poliser kan få begå brott och fortfarande få kalla sig poliser. Jag menar, deras viktigaste uppgift är att stävja brott. Då kan de ju inte själva begå brottsliga handlingar. Eller kan dem? Ähh, rättvisan i retoriken var visst...Just det: liten!

En onödig utgift kommer sällan ensam...

Jag har länge behövt en rejäl uppdatering av min lägenhets interiör. Sängen behöver bli större, DVD:n behöver sluta hacka, stereon behöver producera modernt ljud och datorn bör snart sluta att ge Lorden vansinnesutbrott om den inte vill sluta sitt öde totalt sönderslagen. Tyvärr är ju dessa ting något som knappast tillhör den billiga kategorin (undantaget DVD: n) så inköpen har låtit vänta på sig.

När man då börjar uppdatera sig på vad man ska handla för nya moderniteter så är det givetvis så att en massa onödiga och oplanerade utgifter dyker upp istället. I lördags brakade exempelvis min mobiltelefon ihop. Den var visserligen 1.5 år gammal men ändå rätt modern. Eftersom jag hade ett gäng dagar kvar på avbetalningen av den var det bara att införskaffa en ny. Kontant. Mobiltelefoner kan numera liknas vid en mindre dator, telefon och kamera: allt i ett. Personligen räcker det egentligen om jag kan ringa, fota och sms:a med mobilen. Men om man ändå ska göra en investering, så är det lika bra att göra den rejält. Det fick därför bli en dyr rackare.

På väg hem från mobilköpet kom nästa bakslag. Mina favoritjeans sprack. Vetetusan om det beror på viktökning hos Lorden eller om byxorna är slitna. Jag har ju tidigare raljerat över hur svårt det är att köpa jeans. Dessutom måste jag ju ha ett par som ligger i 1500 kronors-klassen. Tur att jag fick pengar till ett par nya i julklapp. Fenomenet är dock lite typiskt. Ordspråket lyder ju att en olycka sällan kommer ensam. Det är något jag alltid blivit medvetandegjord. Därför går jag nu och undrar över vad som ska gå sönder här näst. För det är ju så att även onödiga utgifter tenderar att aldrig komma ensamma...

Lorden ger sig inte

Det är lördag och jag har anledning att känna att dagen är lite speciell. Ni som känner mig vet varför. Lördagar kan ibland innebära partyhumör och om man inte automatiskt kommer i partystämning när man vaknar får man ge incitament för att finna stämningen.

Ett sådant incitament är att spela Kid Rocks all summer long. Det har jag berättat om tidigare. Jag har också berättat om hur storbolagen inom mediebranschen plockar bort sina artisters låtar från Internettjänsten youtube. Även SVT har gett sig in och plockat bort delar av sina produkter som lagts ut. Jag blev irriterad över att den officiella videon av all summer long plockades bort från youtube. Därmed försvann den ju även från Lordens blogg.

Lorden ger sig emellertid aldrig och kan därför här presentera en ny version av Kid Rocks slagdänga. Allt för att ni ska komma i partystäming. Det jag skrivit om Kid innan kvarstår. Man får ta honom med en rejäl nypa med salt. Alltid solglasögon (yeah), alltid storbystade körsångerskor och alltid viljan att framstå som en badboy till rocker. Han närmar sig dessutom 40-års strecket. Briljant. Det här klippet är en liveinspelning från David Letterman show. Njut av det och så hoppas vi att det inte plockas bort denna gång. Come on!!!

Pseudosporten som har blivit folklig

För drygt ett år sedan började SVT att sända vinterstudion på helgerna. Eftersom kommersiella TV-kanaler köpte upp rättigheterna till de stora sportevenemangen (EM i fotboll etc.) valde den nytillträdde sportchefen på SVT, Albert Svanberg, att satsa på vintersport. Under helgerna vevade SVT vintersport under hela för- och eftermiddagarna på vinterhalvåret. I år har man fortsatt på den inslagna vägen.

Personligen har jag alltid intresserat mig för vintersport. Undantaget är dock alpint. Intresset har tagit sig olika uttryck. Under otaliga femmilar i längdskidåkning har man suttit hemma framför TV:n med papper och penna och hållit koll på mellantider och bokfört även de åkare som aldrig riktigt nådde fram till topplaceringarna. Jag och en vän var till och med i Stockholm och tittade på sprinten runt slottet för några år sedan. På krogen har man dessutom beställt åtskilliga artiklar i V-stilsposition och med den obligatoriska telemarkslandningen när man erhållit ordern. Poserna givetvis hämtade från backhoppningen. Jag vill även poängtera att jag och några till av denna bloggs läsare firade in det nya millenniet i just V-stilsposition i Tyresö för ett tiotal år sedan.

Den vintersport som i ungdomsåren hamnade i skymundan till förmån för längdåkningen var skidskyttet. Idag är det obegripligt att man missat denna briljanta TV-underhållning tidigare. Med vinterstudions intåg i TV-soffan och mitt egna lilla folkhem har sporten fått ett enormt uppsving. Idag missar jag inte en endaste tävling och kan nog (något ironiskt) påpeka att jag kan allt om skidskytte. Det verkar heller inte bara vara jag som fastnat för sporten. Hela vinterstudiokonceptet har nämligen lyckats. Programmet snittar runt 600 000 tittare och mest intressant verkar just skidskyttet vara.

Trots att den mossige kommentatorn Christer Ulfbåge kommenterar (och använder ordet skapligt 100 gånger per sändning) är underhållningsvärdet stort. Mycket tack vare bisittaren Kalle Grenemark. Den förre förbundskaptenen, och numera bisittaren till Ulfbåge, fullkomligt dominerar sändningarna. Med sin lugna norrländksa dialekt brusar han ibland upp och lever sig in i tävlingarna. Dessutom har han gjort begrepp som 30 sekunder stav till stav, NEJ, titta inte bakåt: KÖÖÖR!, bom klockan 12 och det var en kantare folkliga och folkkära. Skidskyttet är helt klart ett ljus i vintermörkret och sporten som gick från dold till folklig på nolltid!

Musikbranschen mobiliserar

Jag har sedan länge varit ett stort fan av youtubefenomenet. På youtube har man kunnat hitta allt från kommersiella videos av världsartister till riktiga rariteter av mer undergroundbetonade akter. Därför har youtube gett upphov till många trevliga stunder, såväl på fest som i vardagssammanhang.

På senare tid har flera, av Lorden flitigt spelade, klipp försvunnit. Det började med att den Neil Young-låt jag la ut för några veckor sedan (Restless Consumer) plötsligt inte fanns längre. anledningen var upphovsrättsliga skäl. Det bolag som äger Neil Youngs musik har förmodligen plockat bort videon.

Samma sak hände i lördags. Efter några kalla ville jag och en polare givetvis se och lyssna på Kid Rocks All summer long. Efter flera sökningar på youtube insåg vi att den inte längre fanns där. När vi sökte efter låten på Lordens blogg (eftersom jag publicerat den låten här) kom samma besked som när man försökte spela Neil Young-låten. Ägarna till All summer long-videon har alltså plockat bort låten och videon.

Detta är nog bara början på en utveckling där den giriga musikbranschen kommer att mobilisera alla sina krafter för att suga ut medborgare på extra pengar och beröva dem glädje och kulturella upplevelser. Kid Rock hade visserligen över en miljon träffar på Youtube och Neil Young tusentals, men inser inte skivbolagen att youtube snarare höjer en artists attraktionsvärde än sänker den? Youtube bidrar till ökad skivförsäljning och fler konsertbesökare. Dessutom är Kid Rock, Neil Young och deras bolagsägare så jävla rika att de inte behöver bekymra sig över om några människor vill knäcka en bira och kolla på en video på youtube en lördagkväll.

I ovan nämnda fall är det tveksamt om artisterna ställer sig negativa till att deras musik florerar på youtube. Det finns dock flera kända fall där stora artister och musikgrupper aktivt tagit ställning mot nerladdningsfenomenet (som ju faktiskt youtube i och för sig inte är en del utav) och till och med försökt komma åt enstaka fildelare. Det mest kända exemplet är väl Metallica. Pinsamt att ett av världens största (hård)rockband glömmer vart de kommer ifrån och blir så giriga. Trist att mina "idoler" på det tidiga 90-talet sjunker så lågt. Med det bandets ställningstagande för snålhet och dumhet försvann också respekten för dem. Hoppas att jag inte behöver ta avstånd från fler idoler nu när musikbranschen så tydligt börjar mobilisera mot de enskilda musikälskarna.

Ekorrhjulet som något nödvändigt ont

Jul, nyår och ledigheten är över. Tillbaka till verkligheten och till vardagen igen. För drygt ett år sedan beklagade jag mig, i ett blogginlägg, över slentrianen som drabbar många människor. (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/11/den-frdande-slentrianen.html) Visst kan slentrian vara negativt, men ibland också något positivt. Om det inte finns en vardag, vad ska då anses vara helg? Om det inte finns något jobbigt, vad ska då anses vara lättsamt?

Personligen har jag en oerhört lat sida i mig som mer än gärna lockas fram när man har ledigt. Å andra sidan har jag en väldigt kreativ sida som måste stimuleras via vardagslunken och arbetet. Det är bara skönt att utvinna den lata sidan under en viss tidsperiod. Utan vardag blir man lätt förslappad.

I tider av lågkonjunktur och massvarsel bör man snarare se arbete som ett privilegium än nödvändigt ont. Hur mycket människan än ojar sig för att gå till jobbet eller hur mycket man hellre skulle vilja vara ledig, så får man inse att ett arbete ger en oerhörd trygghet i våra liv. Något man alltid kan luta sig tillbaka emot och som en social försäkring. Därför har de (företrädesvis) arbetare som nyligen varslats Lordens fulla stöd. Det kan inte vara lätt att helt plötsligt förlora något som varit ett vitalt inslag i ens liv.

Det är alltså med högt huvud och stärkta krafter som Lorden tar sig an vardagen och dess fasta rutiner igen. Personligen trivs jag visserligen i vardagen också, men innerst inne ser man ju fram emot ljusare tider och ljuvlig sommarsemester. Vem gör inte det? Men tiden går fort och utan vardagen skulle man knappast uppskatta sommaren och ledigheten lika mycket. Livets krydda kan endast uppnås i jämförelse med livets normala tillstånd (vardagen). Det fruktade ekorrhjulet kan i detta sammanhang därmed ses som ett nödvändigt ont.

Terrorister?

Det har väl knappast undgått någon att Israel-Palestina-konflikten är en av vår modern tids mest infekterade och seglivade konflikter. Konflikten är komplex och slarvigt kan man beskriva orsaksförklaringarna som ett mischmasch av kulturella, etniska, religiösa, sociala, ekonomiska och territoriella. Konflikten blossade upp efter andra världskrigets slut och har sedan dess intensifierats under vissa perioder. Något bestående fredsfördrag har aldrig lyckats upprättas.

Nyligen intensifierades konflikten återigen. Som svar på sporadiska (och relativt harmlösa) raketattacker från några enstaka palestinier svarade Israel med såväl flyganfall som markoffensiv. Israels armé och militära kapacitet är en av världens allra främsta. Det är därför inga problem för dem att krossa det motstånd de möter. Detta vet de om.

Israeliterna åberopar allt som oftast förintelsen som den ultimata ondskan och något som aldrig mera får upprepas. I samband med förintelsen talas det alltid om vikten av tolerans gentemot mot varandra och om respekt för varandras olikheter både gällande personlig, religiös, etnisk och kulturell art. Det i sig är ingenting fel. Problemet med Israels retorik är bara att de knappast lever som de lär.

Israel har under lång tid och systematiskt isolerat och förtryckt det palestinska folket. Vad berättigar judarna att förtrycka andra när de själva uppenbarligen inte vill bli förtryckta? När nu Israels markoffensiv har inletts är det civilbefolkningen som drabbas. I och för sig utan att ha varit i området skulle jag vilja beskriva Israels offensiv mot Gaza som ett humanitärt och rättsvidrigt övergrepp. Att å ena sidan åskådliggöra det förtryck och den ondska det egna folket blivit utsatt för och å andra sidan vara förtryckare av ett annat är hyckleri.

Samtidigt som konflikten pågår visar occkså de internationella aktörerna sin mjäkighet gentemot Israel. FN kan inte agera för att säkerhetsrådet är låst av olika intressenter. I USA har Israel även världens just nu mäktigaste land som allierad. Israel är en mäktig aktör på den internationella arenan. Såväl ekonomiskt som militärt. Ingen vågar stå upp emot dem. Alla vet också att Israel kommer med anklagelser om antisemitism vid minsta kritik mot nationen. Eller att man stöder terrorism. Och dessa anklagelser väger oerhört tungt i vår västerländska värld. Men ibland kan man fundera över vilka de verkliga terroristerna är...

Tragisk utgång för tonårsidoler

Läste nyligen ut David Bogerius musikbiografi Bedårande barn av sin tid. Som titeln antyder är det givetvis bandet Noices historia som avhandlas. Bogerius har tidigare givit ut Blod, svett och tårar som behandlade rockbandet Backyard Babies. Den har jag emellertid inte läst.

Historien om Noice är i många avseenden intressant. Bandet slog igenom över en natt i början av 80-talet. De blev snabbt tonårsidoler och tävlade om främst flickornas gunst med de största rivalerna i Gyllene tider. Själv upptäckte jag Noice någon gång i slutet av 90-talet. Då hade jag själv lämnat mina tonår bakom mig, men kunde ändå inte låta bli att attraheras av den lite rebelliska musiken och kaxiga lyriken som kännetecknar Noice. Eftersom jag själv vid tidpunkten var ett stort fan av tidiga Magnus Uggla föll det sig naturligt att ta till sig Noice. Tidiga Uggla var nämligen deras största inspirationskälla vid tidpunkten för deras genombrott.

När Noice slog igenom och blev stjärnor var grabbarna i bandet endast barn. Bandets sångare och frontman Hasse Carlsson var endast 14 år gammal (!) De andra grabbarna var något eller några år äldre. Därför är det intressant att få ta del av Bogerius berättelse dels som ett tidsdokument av Sveriges ungdomskultur, dels som en tragisk saga om ett bands uppgång och (för)fall.

I bedårande barn av sin tid får vi följa Noices historia berättad ur personer som bandet nära. Främst är det basisten Peo Thyrén som får komma till tals, men även gamla barndomsvänner som Nicklas Wahlgren får komma till tals. Bokens upplägg är ok, även om den ibland kan kännas något hoppig. Jag hade hellre velat se en rak berättelse, berättad utifrån en kronologisk ordning eller tematisk utifrån badnets medlemmar.

Under de få år som Noice var verksamma släppte de fyra fullängdsplattor (tre kan betecknas som Noiceplattor, den fjärde som något av keybordisten Freddie Hanssons projekt). Under somrarna turnerade dem i folkparker. Dessa turnéer var ofta skandalomsusade. Bandmedlemarna kom tidigt i kontakt med droger och publiken kastade alltid sten mot Noice.

Efter interna slitningar hoppade två av bandets framstående medlemmar av 1982 (Hasse Carlsson och Fredrik von Gerber). Noice splittrades formellt ett år senare. Sångaren Hasse Carlsson och keybordisten Freddie Hansson hamnade snabbt i svårt missbruk. Hasse var känd för att tidigt hamna på plattan och båda blev heroinister. I början av 2000-talet gick båda bort tragiskt. Freddie Hansson dog den 29:e december 2001 i sviterna av Hepatit C 38 år gammal. Hasse Carlsson dog den 4:e september 2002, 37 år gammal. Dödsorsaken var en överdos heroin.

Bedårande barn av sin tid är en klart läsvärd biografi. Den skrapar dock mest på ytan. Är mer deskpritiv än förklarande. Gillar man Noice ska man absolut läsa boken enbart därför. Gillar man inte Noice så är det dags att upptäcka bandet. Givetvis så ska ni som aldrig hört dem få chansen via bloggen.

Det första klippet jag bjuder visar bandets genomslag på Skansen 1980. Hasse Carlsson som 14-åring. Notera också Claes af Geijerstams outfit och det ironiska i att Noice spelar för "rökfri generation". Låten de framför är en av deras signaturmelodier.

Det andra klippet är hämtat från 2008. Hasse Carlsson och Freddie Hansson sedan länge döda. Basisten Peo Thyréns livsverk. Han skriker med ungdomlig entusiasm "alla da´r som den vanliga vardan´ som om han vore 16 år igen. Ganska tragiskt. Spelningen anordnades i ett köpcentrum när boken detta inlägg handlat om lanserades.

Det tredje klippet är hämtat från 1995. Sista gången som man försökte sig på en återföreningsturné med Hasse Carlsson. Hansson var i för dåligt skick. Så även Carlsson. Han glömmer texten ständigt och "kivas", spottar vatten osv på trummisen Fredrik von Gerber. Låten de framför här: ut i natten är förmodligen deras mest kända. Den framfördes också på Carlssons begravning några år senare...Texten sa väl det mesta om Carlssons liv och leverne.

Film 1:

Film 2:

Film 3: