Det har väl knappast undgått någon att OS i Vancouver har pågått i drygt en vecka. Perfekt underhållning och tidsfördriv för en sportnörd som Lorden. Extra perfekt har det varit då jag legat däckad i sjukdom i en veckas tid.
Sveriges trupp har hittills gjort ett bra OS. Det är givetvis längskidåkarna som ska ha den största elogen. Den nya generationen svenska atleter imponerar verkligen med sin framåtanda och orädda stil. Dessutom ger de ett sympatiskt och harmoniskt intryck. Man kan inte annat än att bli lite förtjust i Charlotte Kalla och Anna Haag exempelvis. Glada och trevliga tjejer som går igenom TV-rutan.
För att kunna vinna en OS-medalj av den ädlaste valören krävs oerhört mycket träning. Det är självklart. Den allra viktigaste egenskapen borde dock vara vinnarskallen: att älska att vinna och att hata att förlora. Denna egenskap förena samtliga olympiska guldmedaljörer. Den kanske sörsta vinnarskallen av dem alla är i detta OS är den comebackande Peter Forsberg. Förutom att Forsberg är Sveriges genom tiderna bästa hockeyspelare så är han också kanske Sveriges genom tiderna tjurigaste spelare på hockeyrinken. Sverige har inlett hockeyturneringen bra och med sådana vinnarskallar som "Foppa" kanske man kan gå hela vägen och försvara guldmedaljen från Turin. Klippet ni nu ska få se föreställer en ung Peter Forsberg som precis förlorat ett SM-guld med sin moderklubb MoDo. Vinnarskalle var ordet sa Bull...
måndag 22 februari 2010
torsdag 18 februari 2010
Hycklarnas hycklare: Siewert Öholm
I "Da Vinci-koden" utmålas det katolska samfundet Opus Dei som konspiratoriskt, reaktionärt och sekteristiskt. Boken är givetvis fiktiv, men innehåller en viss gnutta sanning. Opus Dei existerar givetvis i verkligheten och har tagit väldigt illa vid sig av den beskrivning som Dan Brown ger i sin bestseller.
Nu uppdagas det i Sveriges största dagstidningar att Opus Dei investerar i miljonfastigheter runtom i Sverige. Syftet ska vara att bedriva olika former av undervisning för flickor och pojkar. Kritiker och avhoppare har givits massmedialt utrymme i samband med detta. Entydigt har de beskrivit Opus Dei som just reaktionära katolska fundamentalister och bland annat kritisereat förekommandet av späkning inom rörelsen.
Lorden har alltid propagerat för att ta massmedias uppgifter med en stor nypa med salt. jag har vidare varken någon djupare kunskap om, eller intresse för, Opus Dei och kan därmed inte avgöra sanningshalten i massmedias rapportering. En som däremot anser sig kunna göra detta är den gamle moralpredikanten och djupt troende Siewert Öholm. Siewert hymlar inte med att han anser att Opus Dei är ett legitimt och ansett samfund: som självaste påven stöder.
Öholms debattartikel har den komiska rubriken "granska utan att skrika sekt." I artikeln predikar Öholm för hur allt som inte går med gängse norm i samhället ska stigmatiseras och anses vara sekteristiskt. Enligt Öholm är det rädsla för det vi inte vet mycket om som leder till denna stigmatisering. Som avslutande ord till sin debattartikel kan man läsa följande:
Granska gärna men samhället blir inte varmare, öppnare eller mer tolerant om vi stämplar in alla som inte går till Domkyrkan, är med i LO-facket och mest handlar på Konsum som farliga sektmedlemmar. (http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article6631214.ab)
Innehållet i debattinlägget har visserligen inga större sakfel. Problemet är bara att Öholm själv använder exakt samma typ av stigmatisering när hans egen tro och livsvärld rubbas. När Öholm på 80-talet var en ansedd medieperson (innan Marjasin-skandaler och märkliga Israelvänliga uttalanden) vändes hans livsvärld upp och ner när den livsfarliga hårdrocken trängde in i ungdomarnas pojk- och flickrum. Vem stigmatiserade då? Ska Öholm prata om "granskning utan att skrika sekt"? Kolla in detta klipp och inse hur pinsam Öholms försvar av Opus Dei och gråt om sekteristisk mediebild är i denna kontext. Mannen som skrek sekt om en fullkomligt harmlös ungdomskultur. Siewert Öholm är en hycklande pajas. En rolig sådan, utan att ens inse det själv.
Nu uppdagas det i Sveriges största dagstidningar att Opus Dei investerar i miljonfastigheter runtom i Sverige. Syftet ska vara att bedriva olika former av undervisning för flickor och pojkar. Kritiker och avhoppare har givits massmedialt utrymme i samband med detta. Entydigt har de beskrivit Opus Dei som just reaktionära katolska fundamentalister och bland annat kritisereat förekommandet av späkning inom rörelsen.
Lorden har alltid propagerat för att ta massmedias uppgifter med en stor nypa med salt. jag har vidare varken någon djupare kunskap om, eller intresse för, Opus Dei och kan därmed inte avgöra sanningshalten i massmedias rapportering. En som däremot anser sig kunna göra detta är den gamle moralpredikanten och djupt troende Siewert Öholm. Siewert hymlar inte med att han anser att Opus Dei är ett legitimt och ansett samfund: som självaste påven stöder.
Öholms debattartikel har den komiska rubriken "granska utan att skrika sekt." I artikeln predikar Öholm för hur allt som inte går med gängse norm i samhället ska stigmatiseras och anses vara sekteristiskt. Enligt Öholm är det rädsla för det vi inte vet mycket om som leder till denna stigmatisering. Som avslutande ord till sin debattartikel kan man läsa följande:
Granska gärna men samhället blir inte varmare, öppnare eller mer tolerant om vi stämplar in alla som inte går till Domkyrkan, är med i LO-facket och mest handlar på Konsum som farliga sektmedlemmar. (http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/medier/article6631214.ab)
Innehållet i debattinlägget har visserligen inga större sakfel. Problemet är bara att Öholm själv använder exakt samma typ av stigmatisering när hans egen tro och livsvärld rubbas. När Öholm på 80-talet var en ansedd medieperson (innan Marjasin-skandaler och märkliga Israelvänliga uttalanden) vändes hans livsvärld upp och ner när den livsfarliga hårdrocken trängde in i ungdomarnas pojk- och flickrum. Vem stigmatiserade då? Ska Öholm prata om "granskning utan att skrika sekt"? Kolla in detta klipp och inse hur pinsam Öholms försvar av Opus Dei och gråt om sekteristisk mediebild är i denna kontext. Mannen som skrek sekt om en fullkomligt harmlös ungdomskultur. Siewert Öholm är en hycklande pajas. En rolig sådan, utan att ens inse det själv.
måndag 8 februari 2010
Sociala medier vållar förvirring
De nya sociala medierna vållar problem i samhället. När nya fenomen dyker upp i samhället blir de ofta svårhanterliga. Bloggandet är en företeelse som numera har några år på nacken. Bloggar poppar upp likt svampar och somliga försvinner lika snabbt. Vissa får reellt inflytande i samhällsdebatten medan andra förblir marginaliserade. Oavsett vilket så verkar etablisemanget ha svårt att förhålla sig till bloggandet.
Nyligen beslutade Lunds universitet att lärosätets studenter inte får blogga om "kontroversiella saker". I denna något luddiga term ingår ämnen som religion och politik. Man blir rejält förvånad över att ett ansett universitet går i bräschen för att tysta samhällsdebatt och fördumma medborgarna. För i praktiken är det enligt beslutet helt ok att "blogga" om vilket smink man nyligen köpt och vilka man fikat med under dagen, men samtidigt förbjudet att aktivt delta i samhällsdebatten och aktivt ta ställning i samhällsfrågor. Märkligt, då ett universitet borde inse att ett öppet diskussionsklimat och en samhällsdialog, innefattande många aktörer, genererar kunskap. vad blir nästa steg? Att censurera vissa Internetsidor för studenterna?
Facebook är kanske det som vållat mest problem. På facebook huserar nästan 400 miljoner människor världen över idag. Det finns mängder av diskussionsgrupper och facebook är ett föredömligt ställe att sprida information och kunskap på. Det är också enkelt att kommunicera med omvärlden via facebook. Att facebook (och andra sociala medier) är en institution bland yngre medborgare är heller ingen hemlighet. För den nya generationen människor är datahantering och sociala medier en lika självklar del i livet som telefonen och TV:n är för vuxenvärlden. Ändå verkar facebook och sociala medier vara något farligt för makthavare och etablissemanget.
Hela nio landsting har förbjudit facebook på arbetstid. Vad som innefattar arbetstid är relativt oklart. Likaså har 17 kommuner samma policy. Föreställningen om att Internetanvändare febrilt och maniskt sitter och hänger på facebook är så löjlig att det inte ens är värt att kommentera. Däremot är hela den nya teknologi-generationen vana vid att ständigt vara interaktiva, att hålla sig uppdaterade och att ständigt kommunicera via sina datorer. Det är liksom det som kallas för dataåldern: vår tidsålder. Tyvärr har utvecklingen gått så fort att de äldre i samhället (som oftast ska fatta de viktiga besluten) inte har en aning om hur, och i vilka kontexter, sociala medier används. Lorden anser att de nio landstingen och de sjutton kommunerna likväl kan förbjuda sina anställda att maila, prata i telefon, eller för den delen att prata med kollegor om allt annat än arbete. Fråga hur din arbetskamrat mår och få sparken. Det låter väl som en rimlig policy?
Nyligen beslutade Lunds universitet att lärosätets studenter inte får blogga om "kontroversiella saker". I denna något luddiga term ingår ämnen som religion och politik. Man blir rejält förvånad över att ett ansett universitet går i bräschen för att tysta samhällsdebatt och fördumma medborgarna. För i praktiken är det enligt beslutet helt ok att "blogga" om vilket smink man nyligen köpt och vilka man fikat med under dagen, men samtidigt förbjudet att aktivt delta i samhällsdebatten och aktivt ta ställning i samhällsfrågor. Märkligt, då ett universitet borde inse att ett öppet diskussionsklimat och en samhällsdialog, innefattande många aktörer, genererar kunskap. vad blir nästa steg? Att censurera vissa Internetsidor för studenterna?
Facebook är kanske det som vållat mest problem. På facebook huserar nästan 400 miljoner människor världen över idag. Det finns mängder av diskussionsgrupper och facebook är ett föredömligt ställe att sprida information och kunskap på. Det är också enkelt att kommunicera med omvärlden via facebook. Att facebook (och andra sociala medier) är en institution bland yngre medborgare är heller ingen hemlighet. För den nya generationen människor är datahantering och sociala medier en lika självklar del i livet som telefonen och TV:n är för vuxenvärlden. Ändå verkar facebook och sociala medier vara något farligt för makthavare och etablissemanget.
Hela nio landsting har förbjudit facebook på arbetstid. Vad som innefattar arbetstid är relativt oklart. Likaså har 17 kommuner samma policy. Föreställningen om att Internetanvändare febrilt och maniskt sitter och hänger på facebook är så löjlig att det inte ens är värt att kommentera. Däremot är hela den nya teknologi-generationen vana vid att ständigt vara interaktiva, att hålla sig uppdaterade och att ständigt kommunicera via sina datorer. Det är liksom det som kallas för dataåldern: vår tidsålder. Tyvärr har utvecklingen gått så fort att de äldre i samhället (som oftast ska fatta de viktiga besluten) inte har en aning om hur, och i vilka kontexter, sociala medier används. Lorden anser att de nio landstingen och de sjutton kommunerna likväl kan förbjuda sina anställda att maila, prata i telefon, eller för den delen att prata med kollegor om allt annat än arbete. Fråga hur din arbetskamrat mår och få sparken. Det låter väl som en rimlig policy?
tisdag 2 februari 2010
Snabba Cash: På riktigt!
För ungefär ett år sedan skrev jag ett blogginlägg om Jens Lapidus bok Snabba Cash. (http://lordensblogg.blogspot.com/2009/02/stockholm-noir-fortfarande-gangbart.html). Förra veckan var jag och såg filmen på bio. Jag fick positiva intryck av filmen. För även om boken utgör en mall för handlingen och karkatärerna, så står filmen sig relativt självständigt gentemot boken.
När jag var i tonåren släpptes kultfilmen Sökarna. Den handlade om ett gäng gymnasieungdomar i Stockholm som sökte kickar och till slut hamnade i allt grövre kriminalitet. Huvudrollen spelades av Liam Norberg, en vältränad kampsportskille med blond pagefrisyr, som givetvis blev en macho-förebild för tonårsgrabbar och en given flickmagnet. Problemet med Norberg var att han inte behövde anstränga sig särskilt hårt för att leva sig in i rollen som Jocke i Sökarna. Liam Norberg var nämligen kriminell på riktigt och strax efter att Sökarna släpptes dömdes han till 10.5 års fängelse för bland annat grovt rån och misshandel.
I Liam Norbergs självbiografi Insidan berättar han om sin kriminella karriär och om sitt medvetna val att göra karriär i Stockholms undre värld. Historien utspelas i början av 90-talet och sedan får man följa Liams uppgång och fall: om riktigt brutala rån, misshandelsfall och framför allt om de personer som ingick i hans "kampsportsgäng" Örnligan, men också om tiden innanför murarna och ångesten det genererar att bli frihetsberövad och hunsad av myndigheter. Liams berättelse känns som Snabba Cash: fast i verkligheten, förflyttad till 90-talet.
Killen i Snabba Cash-filmen som spelar den serbiske torpeden Mrado gör en lysande insats. Kanske hade inte han, likt Liam Norberg, heller särskilt svårt att leva sig in i sin roll. Han är nämligen dömd tillsammans med Norberg i verkligheten för det uppmärksammade 930-miljonersrånet. (http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A5net_mot_Gotabanken_1990). Så även där binds Norbergs bok ihop med Snabba Cash. Det blir också extra intressant att få inblick i Stockholms gudfader Milan Sevos kriminella karriär. Han stod Liam Norberg väldigt nära, och trots att Liam idag har bytt bana och blivit frälst fanns han med på Sevos 40-årsfest i Belgrad.
Tyvärr har Liams bok endel problem. Språket är alldeles för krystat, för många beskrivningar som enbart blir jobbiga i längden. Dessutom har boken några rejäla svackor: några kapitel som faktiskt är relativt ointressanta att läsa. Det som emellertid drar ner betyget mest är att han inte gör en uppföljning av de personer han nämner genomgående i boken. Vissa pseudonymer som René med Käppen, Falken, Ferrari-Steven osv får vi följa under hela Liams tioåriga berättelse. Men sedan tar det slut. Vad händer med alla dessa? Det insinueras att René börjar med rökheroin, men sedan lämnas denna figur. Därmed känns boken inte riktigt färdig. Trots detta får Insidan fem frihetsberövade fångar av tio möjliga. För den som vill läsa så finns den att få tag på i vilken stormarknad som helst. Nedan kan ni se ett utdrag ur Sökarna. Liam är som sagt den blonda killen. Här tillsammans med Thorsten Flinck.
När jag var i tonåren släpptes kultfilmen Sökarna. Den handlade om ett gäng gymnasieungdomar i Stockholm som sökte kickar och till slut hamnade i allt grövre kriminalitet. Huvudrollen spelades av Liam Norberg, en vältränad kampsportskille med blond pagefrisyr, som givetvis blev en macho-förebild för tonårsgrabbar och en given flickmagnet. Problemet med Norberg var att han inte behövde anstränga sig särskilt hårt för att leva sig in i rollen som Jocke i Sökarna. Liam Norberg var nämligen kriminell på riktigt och strax efter att Sökarna släpptes dömdes han till 10.5 års fängelse för bland annat grovt rån och misshandel.
I Liam Norbergs självbiografi Insidan berättar han om sin kriminella karriär och om sitt medvetna val att göra karriär i Stockholms undre värld. Historien utspelas i början av 90-talet och sedan får man följa Liams uppgång och fall: om riktigt brutala rån, misshandelsfall och framför allt om de personer som ingick i hans "kampsportsgäng" Örnligan, men också om tiden innanför murarna och ångesten det genererar att bli frihetsberövad och hunsad av myndigheter. Liams berättelse känns som Snabba Cash: fast i verkligheten, förflyttad till 90-talet.
Killen i Snabba Cash-filmen som spelar den serbiske torpeden Mrado gör en lysande insats. Kanske hade inte han, likt Liam Norberg, heller särskilt svårt att leva sig in i sin roll. Han är nämligen dömd tillsammans med Norberg i verkligheten för det uppmärksammade 930-miljonersrånet. (http://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A5net_mot_Gotabanken_1990). Så även där binds Norbergs bok ihop med Snabba Cash. Det blir också extra intressant att få inblick i Stockholms gudfader Milan Sevos kriminella karriär. Han stod Liam Norberg väldigt nära, och trots att Liam idag har bytt bana och blivit frälst fanns han med på Sevos 40-årsfest i Belgrad.
Tyvärr har Liams bok endel problem. Språket är alldeles för krystat, för många beskrivningar som enbart blir jobbiga i längden. Dessutom har boken några rejäla svackor: några kapitel som faktiskt är relativt ointressanta att läsa. Det som emellertid drar ner betyget mest är att han inte gör en uppföljning av de personer han nämner genomgående i boken. Vissa pseudonymer som René med Käppen, Falken, Ferrari-Steven osv får vi följa under hela Liams tioåriga berättelse. Men sedan tar det slut. Vad händer med alla dessa? Det insinueras att René börjar med rökheroin, men sedan lämnas denna figur. Därmed känns boken inte riktigt färdig. Trots detta får Insidan fem frihetsberövade fångar av tio möjliga. För den som vill läsa så finns den att få tag på i vilken stormarknad som helst. Nedan kan ni se ett utdrag ur Sökarna. Liam är som sagt den blonda killen. Här tillsammans med Thorsten Flinck.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)