En hyllning

Per-Eric Nordquist, Thore Skogman och Quorthon. Alla bidrog de till en bättre värld. Dessa tre herrar har flera gemensamma nämnare. Tyvärr lyckades bara två av dem (Nordquist och Skogman) att bli ambassadörer för Filipstad. Samtliga bidrog dock till en enhetskänsla, någonting vi alla kunde samlas kring: det som vissa kan kalla för svensk kultur. Samtliga skulle också vända sig i graven och undra vart vi ror skutan idag. Thore Skogman beskrev det själv i dokumentärfilmen som gjordes precis innan hans tragiska bortgång "Jag känner inte längre igen Sverige när jag är ute och reser" . Vila i frid grabbar!

Kanske är ovannämnda pojkar enbart reliker från en svunnen tid, men jag väljer ändå att hylla dem. I en tid då rotlösheten breder ut sig är jag "The man of iron", eller vill vara i alla fall. Hell Quorton, alias Thomas Forsberg! I en tid då känslan fortfarande fanns...(är jag the man of iron!). Vackert på sitt underbara sätt!

I have paced these forests for so long I don't know if I am man or I am beast.I, though, hold deep within me a quest for revenge.Then I must be a man as much as I can be.I have learned to speak the tongue of the animalI have learned to read the signs in bark and snow.I have taken within myself the spirits of my fathers,long time gone.In this short time, far from home, a man of Iron I've grown.A man of Iron I have grown.

Hitlers sekreterare

Den moderna världshistoriens mest berömda man, Adolf Hitler, omgav sig genom åren med flera olika sekreterare. Den kanske mest kända är Traudl Junge, som vann Hitlers gunst de allra sista åren av det andra världskriget. Det är exempelvis Junges självbiografi som ligger till grund för den lysande filmen "Der Untergang" (2004). Ni som inte har sett den måste göra det omedelbart. Bruno Ganz är lysande i huvudrollen som Hitler.

En annan av Hitlers sekreterare var Christa Schroeder. Hennes bok, Hitler var min chef, har jag precis läst ut. I Schroeders bok får vi vet att hon på ett bananskal blev sekreterare i NSDAP och genom åren kom Hitler närmare och närmare. Schroeder, som enligt egen utsago, aldrig var politiskt aktiv eller motiverad, ger en mycket intressant skildring av elitskiktet i NSDAP. Dessutom ger hon (givetvis) ett målande personporträtt av Adolf Hitler.

Christa Schroeder verkar vara en oerhört bitter kvinna. Det märks inte minst genom att hon ägnar avsevärda fotnoter i slutet av boken till att rätta andra författare som skrivit om Adolf Hitler. Hon berättar minsann hur allt egentligen låg till. Dessutom satt Schroeder internerad i tre år efter Tysklands kapitulation: något hon verkar ha tagit väldigt illa vid sig av. Hennes avslutande i ord i boken lyder nämligen: Den 12:e maj 1948, efter tre år som fängslad, blev jag frisläppt från interneringslägret i Ludwigsburg. Om sedan min skuld var lika omfattande som mitt straff vet jag inte än i denna dag...

Den största anledningen till Schroeders bitterhet torde dock vara det liv hon de facto tvingades att leva som Hitlers sekreterare. Hennes jobb gav henne ingen frihet och föga möjlighet till privatliv eller till eget familjebildande. Hon förväntades att ställa upp tjugofyra timmar om dygnet. Det bör tilläggas att hon oftast gör det med stor entusiasm, men under krigsåren tar tristessen överhand. Precis som i många andra personporträtt om Adolf Hitler märker man vilken energi han suger ut av sin närmaste omgivning under krigsåren. Framför allt när kriget vände till tyskarnas nackdel. Han tvingar omgivningen att lyssna till oändliga monologer och tebjudningar som tar plats under allt senare nattimmar och han blir mot slutet allt fysiskt sjukare. Detta sker, enligt Schroeder, eftersom hans närmaste doktorer pumpar i honom allt starkare, och allt fler läkemdel.

Schroeder ger vidare en bild av Hitler som ett charmerande universalgeni. Han har fotografiskt minne och kan i princip allt om allt. Exempelvis kan han alla ritningar till alla större arkitektoniska byggnader i Europa utantill. Dessutom kan han rabbla exakt hur långa floder är, hur geografin ser ut, europeisk historia och arkitektur, och propsar ständigt på att ha uppslagsverket som domare om han hamnar i diskussion. Uppslagsverket ger alltid Hitler rätt.

Boken är, som vanligt när det gäller detta ämne, fascinerande. För lekmän i ämnet skulle jag kanske hellre rekommendera Bengt Liljegrens bok om det är ett porträtt av personen Hitler som man är ute efter. Den här boken ger dock en intressant komplementerande bild av Adolf Hitler och innehåller klart intressanta fakta och iakttagelser. Boken får 7 stycken Sony Ericsson Vivaz av 10 möjliga.

Tidlöst problem

I en tid då våldet har tagit över Sverige, i en tid då "man" slår ihjäl 78-åriga tanter, i en tid "man" man kastar sten på de forna hjältarna i brandkåren, i en tid då människor inte vågar gå ut...Då kan det vara dags att drömma sig tillbaka till det som en gång var. Det har emellertid alltid funnits problem. Det eviga problemet är kärleken. Ett ganska trivialt problem i jämförelse kan man tycka. Det tycker även jag. Här får ni en låt som får mig att tänka tillbaka på en tid då kärleken var det enda problemet, i ett Sverige, innan vi blev av med oskulden. Vad hände? Olle vänder sig förmodligen i graven, precis som min morfar vars grav jag nyligen besökte. Det tar mycket tid att bygga upp, men så lite tid att rasera. Vrid upp volymen nu!

Jakten på dammsugarpåsar

Det är mycket som upprör i denna värld, men ibland är det de mest trivila sakerna som får bägaren att rinna över. Nyligen var det dags för storstädning hemma hos Lorden och efter att ha skjutit på detta i det längsta åkte dammsugaren äntligen fram. Efter ett tag insåg jag dock att effektiviteten hos dammsugaren knappast var den bästa och mina farhågor besannades efter en titt i den lilla maskinen. Dammsugarpåsen var full.

Väl medveten om att jag i skåpet hade ett obrutet paket dammsugarpåsar kände jag dock ingen fara. Det dröjde emellertid inte länge innan jag insåg att det var fel dammsugarpåsar som låg och väntade i skåpet. Illskan började omdelbart att koka inombords. Den givna frågeställningen löd: Varför i hel*ete går det inte att tillverka dammsugarpåsar som är funktionella till alla dammsugare? Vi lever ju ändå på 2010-talet och allt annat ska var så high tech...

Snabbt började jag att inventera vilka affärer som kunde tillhandahålla de specifika dammsugarpåsar som jag behövde. Febrilt började jag att söka på varenda närbutik med en vettig hemsida innehållandes artikelsök. Givetvis fanns det hundratals påsar, men inte just den typen som jag behövde. Totalt idiotiskt. Hela min planering var förstörd och lägenheten skulle förbli dammig under helgen. Det tragikomiska i sammanhanget är att samtliga bekanta jag delgav händelseförloppet för hade varit med om samma problem. Är inte detta helt sjukt? Vi lever i en värld där det är enklare att få tag på knark än på dammsugarpåsar!

Efter flera heta tips, och medvetandet om att alla tydligen köper dammsugarpåsar på nätet idag, så kunde jag slutligen googla fram en internetleverantör som tillhandhöll "mina påsar". Idag fick jag dem på posten. Det var dessutom rätt. Det är inte ofta som inläggen här på bloggen har ett lyckligt slut, men alla regler har tydlig undantag. I veckan kommer min Wampyr därmed att få arbeta. Hårt dessutom.

Det finns ingen god eller ond sida i krig

Ända sedan man var en liten kille har världen beskrivits som svart eller vit. Det har funnits antingen gott eller ont. I den fiktiva världen är det tydligt. I Stjärnornas krig står kampen exempelvis mellan det onda rymdimperiet och rebellerna som anses vara goda. I Sagan om ringen är det den onde Sauron mot de goda. Så där fortsätter det. Sedan spelar det ingen roll vad de goda gör mot de onda. De kan misshandla, dräpa och kallhamrat vrida nacken av sina antagonister och ändå vara goda. Det finns liksom ingen gråskala. Exakt så här är det även i verkligheten.

I historiska skeenden blir detta extra tydligt. Det är i sig egentligen inget märkvärdigt eftersom det alltid är vinnaren som skriver historia. Problemet är bara att det knappast finns någon god eller ond sida i krig. Under förra seklet har Tyskland utmålats som den stora boven i krigshistoriken. Visserligen bedrev Tyskland oerhörda övertramp under exempelvis det andra världskriget, men rättfärdigar detta exempelvis ryska soldaters systematiska våldtäkter på tyska kvinnor under samma krig? Eller de allierades bombningar mot civila mål? Sanningen är aldrig svart eller vit.

Likaså hör man ofta människor välja sida i Israel-Palestina-konflikten. Den ena sidan är antingen god och oskuldsfull medan den andra sidan utmålas som djävulen själv. Man hör sällan någon yttra orden att den ena sidan har rätt i sak, men är åt helvete fel ute med de medel som används. Jag vet inte vad som är bäst; att fördriva människor och bygga murar omkring dem eller spränga oskyldiga i luften. Folk missar det uppenbara. Alla människor är just människor i krigstillstånd. De är beredda att uppnå allt det som är bäst för denne själv och deras närmaste. Oavsett konsekvenser. Det finns således ingen god eller ond sida.

Därför blir man föga förvånad när bilderna på amerikanska soldater som mejar ner civila oskyldiga nyligen släpptes. De flesta trodde väl visserligen aldrig på allvar att amerikanska soldater är "good guys" på riktigt, men denna incident lär väl ha övertygat de som gjorde det att min tes är rätt: det finns ingen god eller ond sida i krig!