Bidragsfusk

Idag nåddes jag av uppgifter om att gamla studenter (främst utlandssvenskar) är skyldiga CSN (centrala studienämnden) 3.5 miljarder kronor.
(http://www.e24.se/pengar24/dinekonomi/familjeekonomi/artikel_497149.e24) Det är enorma summor. Attityden verkar vara att studenterna helt sonika struntar i att betala tillbaka skulderna. Man ser inte CSN-skulden som viktig. Andra lån, exempelvis banklån, prioriteras högre. Först nu börjar CSN inse allvaret med problemet. Därför ska de nu ta till juridiska processer mot tre utlandssvenskar (en som bor i Norge, en i Finland och en i USA). Men varför först nu? Det borde te sig självklart att CSN borde ha agerat tidigare. Ska skulderna behöva växa till 3.5 miljarder kronor innan man börjar att agera? Slapp och konstig inställning.

Förvisso kan jag förstå hur lånsmitarna tänker. Under studieperioden lever man väldigt knapert på de lån och bidrag man erhåller. Studierna ska motsvara heltid och långt ifrån alla klarar av/är villiga att ha ett arbete vid sidan om. När man sedan börjar arbeta ska CSN ha tillbaka pengarna i en väldigt snabb takt. Avbetalningarna är inte heller direkt förmånliga längre. Det (som en hel del annat) var bättre förr. Men detta innebär ju inte att man för den dele kan strunta i att betala medan andra agerar goda medborgare och betalar. CSN har nu också anlitat företaget Intrum Justitia som ska spåra andra lånsmitare utomlands. Tiden är alltså knapp för utlandssvenska lånsmitare.

Jag har själv endel studieskulder. Man blir ju inte direkt glad när man tvingas punga ut mycket extra den månaden avbetalningen infaller. Samtidigt kommer alla andra skiträkningar som el osv just denna månad. I förrgår erhöll CSN över 4000 kronor av Lorden. Det är mycket pengar i relation till den skrala lön jag uppbringar. Visst har man ibland övervägt att strunta i betalningen,men nu verkar det alltså vara rätt beslut att snällt ha betalat om man ser det utifrån ett längre perspektiv. Man vill ju inte ha Intrum justitia efter sig, det är nog bara en tidsfråga de också börjar leta efter inhemska lånsmitare.

Skillnad på extremist och extremist

Kvällens Uppdrag Granskning handlade om efterspelet kring författaren och "journalisten" Stieg Larssons arv. Giriga människor är inget ovanligt, och därmed var TV-programmets ämne ganska trist. Vad som var mer intressant var hur Stieg Larsson som person framställdes. Att han kunde skriva och var en intressant författare råder det inga tvivel om. Jag har själv plöjt hans triologi med relativt stor förtjusning (sista boken är bäst).

Men vem var Stieg Larsson egentligen? I programmet framställs han som en oerhört putti-nutti godhjärtad människa. Hans kompis Mona Sahlin talar varmt om Larsson och hans beundransvärda kamp mot de fasansfulla extremisterna på "högerkanten". Telefonhot från s.k. nazister spelades upp till bakgrunden av snyftmusik. Den godhjärtade Stieg levde under ständigt hot från extremister. Det var jättesynd om Stieg. Han kunde inte ens gifta sig med sin livskamrat Eva på grund av alla telefonhot. (Nu låter det som att jag föringar telefonhot, vilket jag definitivt inte gör, men att skylla ett uteblivet giftermål på grund av tomma hot är bara löjligt.)

Sanningen är egentligen att Stieg Larsson själv var en politisk extremist och antidemokrat. Tillsammans med ett gäng andra extremister på vänsterkanten startade han tidskriften EXPO, vars enda uppgift har blivit att granska, avslöja och underblåsa hot från, vad de själva benämner, högerextremister. Visst, de flesta former av extremism bör bekämpas i ett friskt samhälle men vilka andra organ kartlägger vilka åsikter människor har i vår kära demokrati?

Medarbetare och redaktionsmedlemmar på EXPO har haft nära samröre med den paramilitära vänsterrörelsen AFA (AntiFascistisk Aktion). Denna grupp har säkerligen aldrig brukat våld, eller för den delen hotat någon på telefon. Men AFA står tydligen för en politisk extremism och typ av antidemokrati som är ok för uppdrag granskning och hela det mediala etablissemanget. Expo (som blivit självutnämnda experter på högerextremism) används nämligen flitigt av etablerade medier både som källa och researcharbetare i diverse artiklar och TV-inslag. Och inte ett ord om att Stieg Larsson arbetat och haft nära samarbete med dessa extremister.

Att Stieg Larsson i slutet av 70-talet åkte till Etiopien för att slåss och kriga i kommunismens namn gör honom tydligen snarare till martyr än till avskyvärd antidemokrat. Att han då också valde att testamentera sitt arv till kommunistiska arbetarförbundets Umeåavdelning verkar heller inte särskilt uppseendeväckande i opinionen. Man glömmer helt enkelt bort alla kommunismens offer, skräckvälde, förtryck och idioti. Som vanligt alltså. Man kan verkligen undra vad det beror på. För ett tag sedan kom debatten upp om vänstervriden media, om 40-talister (som nästan alla var kommunister i ungdomsåren) osv. Läs gärna mitt inlägg om hur man bör tolka media. Något syfte torde i alla fall finnas...

Imorgon inleds en kampanj från fem stora dagstidningar där s.k. nazister ska hängas ut. Bakom projektet står tidningen EXPO som sakkunniga och experter. Jag tänker inte ta några nazister i försvar alls, men varför ska dessa hängas ut? Vart är åsiktsfriheten i Sverige? Det är bara att inse att den inte existerar. Om man ska hänga ut en politisk grupp kan man väl lika gärna hänga ut alla!? Vad utgör dessa nazister för reellt "hot" mot Sverige? Hur stor del av brottsligheten står de för? Att man inte gillar deras ideologi må vara ett faktum, men då borde väl alla journalister/chefredaktörer/privatpersoner etc hänga ut alla pedofiler, brottslingar, kommunister och alla andra som på pappret inte ska passa in i vår härliga demokratiska stat.

Jag vill poäntera att jag inte kände Stieg Larsson personligen. Han kanske var en jättehyvens kille. Men frågan är om journalisterna som hänger ut de hemska nazisterna imorgon känner dessa personligen. Men ska man se det hela ur ett rent politiskt perspektiv kanske man bör bortse från personliga egenskaper och privatliv. Men då går det ändå inte komma ifrån att morgondagens uthängda nazister och Stieg Larssons gemensamma nämnare är att de alla var antidemokrater och extremister. En martyr och ett gäng hemska typer. Det är skillnad på extremist och extremist i dagens Sverige.

Unikt fall?

Fallet Josef Fritzl kan väl knappast ha undgått någon. Kvällens dokumentär Fritzls mörka hemlighet bringade kanske inga direkta nyheter till ytan, men gav oss tittare en djupare inblick i detta bisarra fall. Fritzl spärrade alltså in sin "favoritdotter" Elisabeth i en källare 1984. Källaren hade han planerat och byggt ut sedan slutet av 1970-talet. I källaren våldtog och misshandlade han sin dotter dagligen. Efter fyra år födde dottern Elisabeth pappa Fritlzs första barn. Det skulle komma att bli sex till. Tre mellanbarn tog Fritlz upp ur källaren och lät dem infogas i Fritzls sju barn stora familj ovan jord, som han hade tillsammans med sin ovetande fru. Fram tills i år lät han de tre återstående barnen leva med Elisabeth i källaren totalt isolerade från omvärlden.

Fallet, som förhoppningsvis är unikt, är så sjukt att det knappt går att föreställa sig. Det finns en mängd olika frågetecken. Två av dem är hur Fritzls fru inte kunde märka något under 24 år och hur socialtjänsten kunde gå på Fritzls lögn om att dottern flytt till en sekt och sedan lämnat tre av hennes barn på trappan nattetid utanför familjen Fritzls dörr. Det största frågetecknet är dock emellertid hur Fritzl själv kunde komma på denna sjuka och mycket välplanerade handling.

Det går inte att beskriva Fritzls onda handlingar i ord. Att kidnappa och våldföra sig på sin dotter är helt sjuka handlingar i sig. Att avskärma henne från allt socialt liv och beröva deras tre gemensamma barns kontakt med omvärlden och låta dem uppfostras i en fuktig och trång källare går utom allt mänskligt förstånd. Kanske var det just därför som han kunde genomföra sin vidriga plan. Ingen i omgivningen, eller i ett civiliserat samhälle skulle ens komma på tanken att misstänka någon för ett dylikt brott.

Nu är Fritzl visserligen en gammal man och har förmodligen inte speciellt långt kvar att leva. Ponera dock att att Fritzl skulle ha varit yngre. Om han hade ställts inför rätta och dömts hade han riskerat 15 års fängesle. Notera: riskerat! Hur kan ett rättssystem likställa den smärta, sorg och förödelse Josef Fritzl har åsamkat med max 15 års fängelse! Det är tydligen inte bara Sverige som har en helt uppåt väggarna usel syn på brott och påföljd. Det är tur för Österrike att Lordens blogg huserar här och inte där.

fotnot: Fritzls mörka hemlighet repriseras vid ett flertal tillfällen. Se till att se den sevärda dokumentären om du missade den.

Lorden stöder strejken

Vårdstrejken har pågått ett tag nu utan att parterna har lyckats att nå en lösning. Idag kom dock indikationer på att ett medlarbud är att vänta inom kort. Jag stöder vårdstrejken. Dels tycker jag att arbeten inom den offentliga sektorn generellt är alldeles för lågavlönade, dels tycker jag att samhällsnyttan som sjuksköterskearbetet genererar genom att bära upp en välfärdsstat borde ha högre status. Sjuksköterskorna har en fullgod högskoleutbildning och gör en stor samhällsinsats. Höj deras löner nu! Det är egentligen ingenting att tjaffsa om.

När jag själv under dagen drabbades av strejken blev sjuksköterskornas viktiga roll extra påtaglig. På grund av strejken kunde inte min lokala vårdcentral boka in en tid för mitt rätt akuta ärende. Istället var det enda alternativet att lämna arbetet för att besöka den öppna mottagningen under en timme under förmiddagen. I receptionen rådde det kaos. En förtvivlad, men dock väldigt trevlig, receptionist hade fullt upp att betjäna stressade, sjuka och gamla människor samtidigt som telefonen ringde konstant. Jag noterade hur gamla människor nekades sina rutinmässiga veckobesök på grund av strejken. I väntrummet passade jag samtidigt på att läsa in mig lite på sjuksköterskornas och fackförbundets legitimering av sin strejk. Och återigen, jag instämmer på samtliga punkter.

När jag väl fick komma till doktorn (faktiskt bara med cirka en kvarts väntetid i bagaget) visade det sig vara en mycket trevlig (ung) kvinna som direkt kunde hjälpa mig med min åkomma. Schysst bemötande och professionell i sin yrkesroll. Det fick mig att se en aning ljusare på svensk sjukvårds framtid. Det är inte alltid som läkare har gjort ett stabilt intryck på Lorden historiskt sett. Den här doktorn hade jag dock fullt förtroende för. Kvalitetssäkra den svenska sjukvården genom relevanta löner och socialt kompetent och professionell personal. Det tjänar hela samhället på. Tänk vad skönt att kunna få den behandling och bemötande man förtjänar som patient i en så kallad välfärdsstat.

Media och inflytande

Historiska tidsepoker har alltid fått sina namn tilldelade av historiker med facit i hand och i efterklokhetens tecken. Folket som exempelvis levde under Medeltiden eller Romantiken hade alltså ingen aning om att deras tidsepok skulle benämnas just så i framtiden.

Om vi siar framåt kan vi bara spekulera i vad vår tidsera kommer att kallas i framtiden. Dataåldern eller Informationsåldern är kanske inga dumma förslag. Vi lever nämligen i ett ständigt flöde av information. Med Internets intåg fylls vi dagligen med så mycket information att våra hjärnor knappt hinner med att smälta informationsflödet. Lägg där till alla tidningar, böcker, TV-kanaler, Radiokanaler, kompisar etc så inser ni snart att vår tids riktiga gud är just information.

När vi fylls med så mycket information är det viktigt att sålla och begrunda vad som egentligen är sanning och lögn. För att vi påverkas av all information råder det inget tvivel om. På frågan om hur mycket medier påverkar er läsare menar de flesta (25 stycken) att media påverkar er en hel del, eller åtminstone lite. Inte en enda säger sig vara helt immun mot media påverkan. Det var insiktsfullt svarat av er! Det är nämligen min åsikt att det är fullkomligt omöjligt att skärma sig helt från mediaflödet och påverkan i det enorma informationssamhälle vi lever i. Vare sig man vill eller inte. Till och med en så kritisk snubbe som jag erkänner att media säkerligen påverkar mig (omedvetet) en aning. Trots att jag gärna skulle vilja hävda motsatsen.

Ända sedan tidningarnas genomslag har media haft ett oerhört stark påverkan på befolkningen. Medias primära uppgifter är att förmedla nyheter sakligt och granska makthavare. Det är deras egen bild. Enligt mig har dock deras viktigaste uppgift blivit att opinionsbilda medborgarna. Medierna brukar ofta kallas för den tredje statsmakten (lika viktig som de två andra, den lagstiftande och verkställande). Problemet är bara att media är den allra viktigaste och farligaste stasmakten. Alltså viktigare än både regeringen och riksdagen. De har mest makt över folket. Kolla bara hur ni själva svarade. Ni erkänner att media faktiskt har makt över er.

Det är därför tråkigt att svensk media blir allt snaskigare och snaskigare. Visst har journalister vissa pressetiska regler, men de verkar på senare tid snarare brytas än följas för det mesta. Givetvis är detta frukten av informationssamhället. Medierna måste konkurrera med alla andra nyhets- och informationsorgan. Tyvärr är människan en nyfiken varelse som älskar snaskiga detaljer. Därför måste medierna tillgodose folkets begär efter skvaller och i många fall lögner och överdrivenhet. Det är en tragisk utveckling. Det är också så att majoriteten av journalisterna sällar sig till vänster på den politiska skalan. Det får man inte heller bortse ifrån.

Mottagarna av informationen (vi) i informationssamhället är nästan lika viktiga som medierna i sig. Om vi inte besitter kunskap i källkritik är det rimligt att vi sväljer allt som löjliga journalister matar oss med. Man måste hela tiden beakta vem som skriver och i vilket syfte det skrivs. Tro nämligen inte att journalister, chefredaktörer och tidningsägare är objektiva och sakliga. Det finns alltid ett syfte med en publicerad artikel, ett reportage eller en kampanj. Det är därför verkligheten sällan stämmer överens med den tidiningsartikel/reportage ni tar del av. Tänk på det när ni botaniserar i den oändliga djungeln av information och propaganda som vi dagligen möter!

Ja, jag älskar dig trots alla dina brister
Byråkrater, kronofogdar och JOURNALISTER!

Edit: Så var det någon som hann rösta att denne alls inte påverkas av medierna medan jag skrev ovanstående text. En av er läsare anser sig alltså vara immun mot påverkan av det massmediala nyhetsflödet, alternativt propagandan. Rätt ska vara rätt.

En annan sida av Tito

Jugoslaviens förre president Josip Broz Tito beskrivs ofta som mannen som lyckades hålla samman det forna Jugoslavien. Efter Titos död, 1980, var det nämligen bara en tidsfråga innan inbördeskrig skulle bryta ut, vilket också skedde 11 år senare.

Josip Tito nämns oftast i positiva ordalag. Trots att han var kommunist lyckades han hålla distansen till Stalin och lät Jugoslavien förbli alliansfritt istället för en satellitstat till Sovjetunionen. Tito ansågs också västvänlig och lät införa socialistisk marknadsekonomi i Jugoslavien istället för den strikta planekonomi som förespråkades i andra östländer under det kalla kriget.

Igår visade SVT dokumentären Skuggan av Tito. Den återger en annan, mindre positiv, sida av den forne Jugoslaviske presidenten. Till att börja med kom Tito till makten genom att mörda hundratals meningsmotståndare. Han eliminerade helt sonika sina viktigaste politiska antagonister. I dokumentären redogjordes det vidare för hur Tito fängslade hundratusentals utan rättegångar och använde tortyr och ett angiverisystem för att hålla sina medborgare (och meningsmotståndare) i schack. Tito var heller ingen genialisk politiker, som han ibland utmålats som. Att det gick bättre för Jugoslavien än för övriga östländer hade inte så mycket att göra med Titos ekonomiska modell eller kunnande. Sanningen var att Tito mottog oerhörda summor (gåvor) från västvärlden (USA). I gengäld krävdes samarbete med väst. Faktum är att Jugoslavien mottog mer ekonomiskt bistånd under det kalla kriget än vad hela Afrika gjorde under samma tidsperiod.

Personligen blev jag föga överraskad av det som framkom i gårdagens dokumentär. I alla diktaturer förtycks människor. När man pratar om diktaturer exemplifieras dessa nästan uteslutande genom Tyskland 33-45. Kommunistdiktaturer talas det väldigt sällan om. Trots att de flesta diktaturer som uppstått efter de politiska ideologiernas genombrott de facto är just kommunistiska. Kina, Kuba, Sovjet, Rumänien, Ungern, Jugoslavien och Nordkorea är bara några exempel.

Att Tito lyckades förhindra ett inbördeskrig var inte gratis. 100 tusentals människor berövades sin frihet och Tito lät korruptionen bland myndigheter, polis och politker frodas. Eftersom kommunismen i mångt och mycket reducerar kulturella skillnaders inverkan på samhällsutveckling så kom det forna Jugoslaviens alla folkgrupper att på ytan kunna samsas under Titos ledning. Men eftersom verkligheten ser annorlunda ut än en kommunists världsbild så låg startskottet för Jugoslaviens inbördeskrig latent. När Tito avled gjorde CIA analysen att ett inbördeskrig skulle utbryta omedelbart. Kriget väntade på sig lite längre än så, men var oundvikligt.

Tito var knappast den hjälte och godhjärtade man han utmålas att vara. Tito var bara en i raden av kommunistiska diktatorer som aldrig lyckats att förena teori och praktik, och som framför allt saknade viljan att ens tillåta en politisk debatt i sitt rike.

Sverige är inte längre en suverän stat

Sveriges era som nationalstat tog slut någon gång runt mitten av 1970-talet, då vi bestämde oss för att bli ett mångkulturellt, eller mångetniskt land. Tanken om nationalstaten och dess överlägsenhet frodades främst under 1800-talet. Idag kan i stort sett samtliga västerländska länder avskrivas epitetet nationalstat. Det är alltså inget kontroversiellt alls att vår status som nationalstat upphörde.

Mer anmärkningsvärt är då att vi är på väg att upphöra som suverän stat. De moderna suveräna staterna har en lång Europeisk tradition. De allra flesta bildades under renässansen och i Macciavellis verk Fursten (tidigt 1500-tal) beskrivs hur dessa bör styras och vilka ledaregenskaper som Fursten (den suveräna statens ledare) bör besitta.

När Sverige enades råder det delade meningar om. Att vi blev suverän stat först under Gustav Vasas tid som regent (1500-tal) är dock något jag personligen skriver under på. Hans maktcentralisering och statliga kontroll är den första i sitt slag fram tills dess i Sverige. Vad är då egentligen en suverän stat? Ja, för att kallas suverän bör man, enligt min mening, uppfylla en del kriterier. Jag ämnar lista dessa nedan:

* Inhemska lagar som gäller samtliga medborgare
* Makt att själva utöva sitt lands politik och politiska beslut ( såväl inrikes- som utrikespolitiskt)
* Erkänd som stat av andra stater
* En erkänd regent (kung, statsminister, premiärminister)
* En inhemsk armé (utan inblandning av utländska) som skydd för landet och medborgarna

Nu undrar ni givetvis vilket av ovanstående kriterier som Sverige inte skulle uppfylla. Ja, vi har en lagbok (som inte är skriven utifrån vårt moderna samhälle enligt mig), vi bestämmer själva våra politiska beslut (nåja), vi är erkänd som stat av andra stater och Fredrik Reinfeldt är erkänd (inte gärna av mig, men av en majoritet) som vår högste politiske beslutsfattare.

Men hur är det egentligen med den sista punkten? Idag presenterades ytterliga nedskärningar i försvaret. ÖB Håkan Syrén meddelade i samband med denna ödesdigra presentation att Sverige därmed är oförmögna att försvara oss utifall en attack skulle ske. Likt en späd flicka skulle Sverige få ge upp och se sig ockuperat om så var fallet. Vilket land i världen som helst skulle kunna pissa på oss. Vi skulle ändå inte kunna försvara oss. Detta känns väldigt förnedrande och inte minst otryggt. Analyserna bakom nedskärningarna är att vi inte bör frukta för en attack mot landet. Om så sker måste vi ta hjälp av våra grannländer, EU eller varför inte USA? I praktiken innebär detta att vi får avsäga oss vår status som suverän stat och måste tvingas gå med i NATO. Därmed är det spiken i kistan för Sveriges förut så framgångsrika neutrala hållning.

Den egentliga anledningen till nedskärningarna är givetvis att vi inte längre har råd att upprätthålla ett starkt försvar. Eftersom ekonomi i mångt och mycket handlar om omfördelningar innebär detta att staten prioriterar andra samhällssfärer ekonomiskt. Men vilka då? Ja inte är det skolan (där eleverna tvingas ha uråldriga läroböcker, skolmaten dras in och lärarna tvingas jobba till usel lön), inte är det vården (där vårdköerna är lååånga, där sjuksköterskor tvingas strejka för att få en human lön) och inte är det omsorgen (där ensamma människor nekas äldreboende och där personalen är underbemannad). Så vad prioriteras då? Det kan var och en som läser detta fundera över.

Militären har andra funktioner än att skydda oss från andra länders attacker. Den ska i förlängningen skydda oss mot inhemska hot, den ska agera i krisberedskap (ytbärgning, sökande efter försvunna etc.) . I och med globaliseringen flödar det in vapen till Sverige. Ingen har kontroll. Givetvis är följande scenario ganska så långt bort, men vad händer om en väpnad miligrupp startas och frodas om låt säga 20 år? Vem ska skydda landets demokrati då? Väpnade kupper är ett historisk fenomen som ständigt återkommit. Tro inte att vi är immuna mot sådana. I en globaliserad värld kan allt hända. Vem trodde att Sveriges neutralitet skulle brytas för 20 år sedan och vem trodde att Sveriges status som suverän stat skulle ifrågasättas för tio år sedan?

Ännu en fallen hjälte

Knappt hade sorgen efter den fallne nationalskalden Thore Skogman lagt sig innan det var dags att ta emot nästa sorgebesked. Idag nåddes vi nämligen av den tragiska nyheten att kulturhjälten, Carl-Axel Thernberg, har avlidit. Thernberg, som i folkmun mera är känd som Kalle Sändare, avled efter en tids sjukdom 76 år gammal.

Jag själv var ganska ung när radioprogrammet Hassan sändes i P3 mellan åren 1993 och 1996. Programledare för Hassan var bland annat Kritsian Luuk, Henrik Schyffert, Erik Haag och Fredrik Lindström, idag kända kulturpersonligheter. Även om jag inte var överförtjust i programmet fanns det några roliga inslag. Programidéen gick ut på att dessa personer busringde till olika människor och spelade in samtalen i smyg. Som tonåring tyckte man givetvis att upptågen var lite häftiga, nyskapande och ungdomliga.

Det man inte visste då var att "Hassans" koncept inte alls var speciellt nyskapande. En gammal göteborgare vid namn Carl-Axel Ternberg alias Kalle Sändare hade nämligen hållt på med samma idé sedan 1965. När Hassan blev en snackis blev man snabbt varse av initierade om att den sanna busringaren minsann var Kalle Sändare och ingen annan. Därför fick man krypa till korset och kolla upp denne busringarideolog.

Omdelbart fastnade jag för Sändares till synes helt obegripliga och onödiga busringningar. Humorn var ofta torr, men ack så genialisk. En sorts intellektuell busringarideolog. Förstod man hans humor med ofta ganska långa meningslösa samtal, där han målmedvetet "klär av" den han skämtar med, älskade man Sändare. Ville man ha mer "under bältet" busringningar med fart i, stödde man den nya vågen som Hassan representerade. Anhängare till den senare skolan avfärdade ofta Kalle Sändare.

Jag tillhörde, och för all del tillhör, alltså de som älskade Sändare. Hans busringningar får på något sätt symbolisera det Sverige då man kunde driva med människor men samtidigt göra det med stil och klass. Kalle Sändare blev också väldigt uppskattad i min bekantskapskrets. I ungdomsåren satt vi ofta och ölade till Sändares olika inspelningar. Flera av hans lustigheter och uttryck inlemmades i vårt eget vokabulär. "Så har jag en dansk keps...", "Å trappan var sen ingenting alls", "Aj aj aj, passar utmärkt", "har du en kuuula diiil?" "idag om en vecka" är bara några av de uttryck som vi ständigt har tjatat om i tio år. Alla kommer från "sketcher" med Kalle Sändare. En mycket god vän, tillika forumläsare, döpte till och med sin spindel efter Kalle Sändares fiktiva orkester i en sketch, Helge Bälte. Därmed kan man konstatera att Kalle Sändare hade en hel del inverkan i våra liv.

Kalle Sändare härdade ut mycket länge i busringarbraschen. För er som ändå har missat hans över 40-åriga bravader kommer här några tips till busringningar. Nu när Sändare är borta får ni gärna ladda ner dessa: El zous zous söker manlig assistent, Taklagsfesten, Överraskningstomten, Klaus von Hamlet. Börja med dessa. Fortsätt gärna. Håll legenden vid liv. För mig kommer du alltid att finnas kvar genom dina komiska uttryck och den glädje du skänkt.

Vila i Frid!

EM och den goda nationalismen

Fotbolls-EM går i sommar av stapeln i Schweiz och Österrike. Sverige har för femte gången i rad kvalat in till det som räknas som stora mästerskap i sammanhangen, nämligen EM och VM. Tidigare idag presenterade förbundskaptenerna Roland Andersson och Lars Lagerbäck truppen som ska representera oss i EM-slutspelet. Presentationen sändes direkt i TV4, eftersom fotbolls- EM kan ses som en nationell angelägenhet. Faktum är att stora sportevenemang i princip är de enda gångerna då det är tillåtet att hysa någon form av patriotism i vårt land.

Den nationalism som tar sig uttryck i samband med stora idrottsevenemang kan ses som "en god form av nationalism". Under några veckor enas nationen och folkgemenskapen frodas. Vi samlas kring matcherna, pratar med okända, skålar mellan generationsgränderna och badar i fontäner med polarna. Fotbollen förenar verkligen nationen. Egentligen finns det inget hinder att svensken alltid kunde ha denna inställning till sitt land och sina medmänniskor, men när evenemanget är slut återgår vi alltid till den gråa, trista och strikta vardagen.

I Svenska fotbollsförbundets ordförande Lars Åke Lagrells inledningstal från dagens presentation nämnde han hur fantastiskt det hade varit att höra åtskilliga tusen svenskar sjunga nationalsången på en arena i Portugal för fyra år sedan. Eller hur uppskattningsvis (enligt tysk polis) 45 000 svenskar intog Berlin under senaste VM för att festa, umgås och heja fram våra blågula hjältar. Ibland är det tydligen tillåtet att hylla Sverige. Det är en god nationalism. Vill man ha hylla landet (och fotbollslandslaget) på ett skolfoto blir det tydligen omedelbart ond nationalism. Sverige och dess invånare tänker märkligt ibland, och inte helt rationellt.

Som den fotbollsälskare jag är så kommer jag givetvis att följa samtliga Sveriges matcher. Ja, inte bara Sveriges matcher, förmodligen alla som EM-turneringen har att erbjuda. Det blir många sköna sommarkväller framför tv-apparater och storbildsskärmar.

Även om vi har varit bortskämda med goda svenska resultat på senare år så kan man inte låta bli att vara optimistisk. Vår grupp ser inte allt för omöjlig ut. Dessutom har ju Henrik Larsson återvänt till landslaget. Henke, som faktiskt var med i VM i USA den magiska sommaren 1994 för 14 år sedan, får mig att hoppas på att sommaren 2008 kan bli lika magisk. Dessutom får han mig att inte känna mig så jävla gammal. Trots att jag är äldre än både Zlatan, Kim Källström, Johan Elmander, Mikael Dorsin och allt va de heter.

Vi ses i fontänen!

Sköna sommar!

I och med denna publicering firar Lordens blogg 100 inlägg. Vad passar då bättre än att hylla Sverige och den annalkande sommaren? På frågan om den svenska sommaren är överskattad svarade 26 bloggläsare att så inte är fallet. Endast två hävdade motsatsen och en hade ingen åsikt därom. Därmed hyllar läsarna av bloggen den svenska sommaren näst intill enhälligt!

Ordspråket, eller kanske snarare floskeln, brukar ju förtälja att inget slår den svenska sommaren. När vädret är som det har varit nu, och kommer att vara över veckoslutet, är jag beredd att hålla med. Vårt lands natur är dessutom oslagbart. Men jag drar mig till minnes förra sommaren, då vädergudarna mest bjöd på regn och rusk här uppe i norden. Då var man måttligt förtjust.

Att hylla sitt land och sin kultur är något fult i Sverige. Personligen anser jag att det är tragiskt. Vi lever, trots allt, fortfarande i en välfärdsstat med oerhörd vacker natur, härligt klimat och en schysst kultur. Vi har dessutom en trevlig sommarmentalitet där männiksor är gladare och trevligare än normalt. Slutligen har vi också världens vackraste kvinnor här uppe i nord. Varför ska man inte få uttrycka det? Löjeväckande!

Det har emellertid inte alltid varit tabu eller fult att hylla sitt land. Under 1800-talets nationalromantik var det kutym bland europeiska diktare och historieskrivare att hylla sin nation. Svenska diktare utjorde inget undantag och genom Göticismen och Götiska förbundet med Erik Gustaf Geijer och Esias Tegnér i spetsen skrevs en rad nationella dikter och berättelser som har gått till historien.

På Lordens Blogg har jag oftat skildrat företeelser som är negativt med dagens Sverige. Det ska dock inte ses i termer av förakt mot mitt fosterland, snarare tvärtom. Sveriges positiva sidor framhävs sällan, man tar dem för givet. Och nu när sommaren nalkas gäller det att passa på att njuta maximalt av de möjligheter som vi faktiskt ges i semestertider i Sverige. Men ha dock i åtanke att de arbetsmarknadspolitiska möjligheter till semester vi har i Sverige inte kom gratis. Den nu gamla generationen svenskar kämpade hårt, och vi har dem mycket att tacka.

Den ambivalenta inställningen till fosterlandet Sverige, som Lorden ibland gett uttryck för, lyckades den numera framlidne sångaren och diktaren Åke Bylund fånga upp på ett utmärkt sätt i en text:

Jag älskar dina sjöar och dina älvar
Din tysta granskog och dina höga fjäll

Ja, du är mitt hem (mitt eget hem)
Ja, du är mitt hem (mitt eget hem)

Sverige, Sverige Fosterland Sverige, Sverige Fosterland

Jag älskar dig trots alla dina brister
byråkrater, kronofogdar och journalister

Kanske kunde Bylund ha bytt ut "kronofogdar" mot advokater istället ;) Nåväl, ut och njut av vårsolen!

Svenskt rättssystem legitimerar Djungelns lag!

Så var då rättsprocessen i Ricardo-målet över. Hovrättens beslut lär vara det slutgiltiga, då Högsta Domtolen enbart tar upp prejudicerande fall, eller om helt ny besvisning i ett mål kan presenteras. Jag har tidigare diskuterat fallet Ricardo och hur den till synes oprovocerade dödsmisshandeln har blivit en symbol för det eksalerade våldet, den rotlösa identiteten och den rådande mentaliteten i Sverige år 2008. Jag har i tidigare inlägg raljerat över den svenska dubbelmoralen. Å ena sidan verkar majoriteten vilja råda bot på det meningslösa våldet. Samtidigt verkar de inte inse hur den faktiska situationen ser ut. Staten verkar haka på. Å andra sidan röstar svensken fram partier som står för liberal fängelsevård och som i praktiken ser brottslingen som offer. Det är, som i många andra frågor, den svenska stoppa huvudet i sanden-mentaliteten som råder.

Hur blev då domstolens utlsag?

* Pojke A: Döms till ett års sluten ungdomsvård (tidigare tre år i Tingsrätten)
* Pojke B: ett års sluten ungdomsvård (tidigare tre år i Tingsrätten)
* Pojke C: frias (tidigare friad)
* Pojke D: ett års sluten ungdomsvård (tidigare tre år i Tingsrätten)
* Pojke E: Frias helt (tidigare unungdomsvård i Tingsrätten)

Jaha, så straffet här blir ett års ungdomsvård? ETT (1 år) ? För den initierade är ungdomsvård i detta fall synonymt med att träffa andra häftiga kriminella, spela biljard, bada, kolla på alla filmkanaler som finns, spela bowling med vårdare, sköta sin skolgång med utbildad lärare och i mindre klasser än vad den svenska kommunala skolan erbjuder. Vilket straff! Och i ett helt år? Hela deras ungdomstid måste vara förstörd när pojkarna som är 17 år när domen vinner laga kraft helt plötsligt är 18 när de avtjänat straffet.

De här våldsmakarna har även efter Ricardos dödsmisshandel varit inblandade i kriminella aktiviteter (bland annat misshandel). Det råder inget tvivel om att dessa pojkar har tagit livet av en annan människa. Ricardo är död. En 16-åring med hela sitt liv framför sig. En familj i spillror, vars liv förmodligen är förstört. För detta får gärningsmännen 1 års ungdomsvård. Hela rättsystemet pissar på Ricardo, pissar på Ricardos anhöriga och framför allt: pissar hela den svenska befolkningen som vill leva i ett civiliserat samhälle i ANSIKTET!

Kritiker till detta inlägg kommer säkert att hävda att gärningsmännen är unga och därför inte bör dömas (?) hårdare. Vakna upp! Dessa ungdomar har vid flertalet tillfällen förut misshandlat. Vissa är dömda för narkotikabrott. Under mordkvällen har de festat runt och levt rövare. Om de är vuxna nog att röra sig i vuxenvärlden, droga, misshandla och veta konsekvenserna av sitt handlande är de banne mig vuxna nog att få ett straff värt namnet. Det är på tiden att Sverige anpassar sina lagtexter efter hur det rådande samhället ser ut. De flesta lagar kom till i en annan tid, i en annan tidsanda och i en annan mentalitet.

Om inte ovanstående faktum för Ricardos anhöriga var nog, så har djävulens advokat Leif Silbersky (som givetvis försvarade en av gärningsmännen) mage att hävda att han är missnöjd med domen. Enligt Silbersky borde hans klient gå helt fri. Sveriges rättsystem, hållning, dubbelmoral och advokater främjar djungelns lag. Eller hur hade ni själva reagerat om er partner, närmaste vän eller barn blivit oprovocerat ihjäslagen och gärningsmannen dömts till ett års vård? Till råga på allt gör samhället en otrolig samhällelig vinst i denna ungdomsvård. De dömda grabbarna lär aaaaldrig hamna i klammeri med rättvisan igen. Trots att statistik visar att 80 % av ungdomar som dömts till ungdomsvård återfaller i brott ska det fortsätta att daltas. Hur dekadent ska samhället behöva bli innan medelsvensson vaknar?

Mat och kosthållning som problem

Idag publicerades nyheten om att europeiska ungdomar blir allt fetare och fetare. (http://svt.se/svttext/web/pages/106.html) Var fjärde pojke och var femte flicka mellan 13-17 år är enligt undersökningen överviktiga. Problemet har även setts ur ett nationellt perspektiv den senaste tiden. Baserat bland annat på mönstringsuppgifter har man konstaterat att även svenska ungdomar blir allt fetare.

Att kostmedvetenhet är något viktigt har man fått lära sig sedan skolåren. Begreppet kostcirkel matades i alla fall in i mitt och mina klasskamraters små huvuden under grundskolan. Debatten huruvida fett (och vilken fettyp) är farligt eller inte är också den ständigt aktuell.

Tittar man på TV förstår man att mat och kosthållning är något som ständigt är på tapeten för oss människor. Internationella som nationella matprogrammen avlöser varandra allt som oftast i tablån. Den nakne kocken, Per Morberg och mat-Tina har blivit nationalikoner hos flera gourmander och matintresserade runt om i Sverige. Mellan dessa program matas vi (hehe)med reklam som också den har med mat att göra. I sig är inte detta konstigt då alla människor måste äta för att överleva. Samtidigt har många matlagning som intresse.

Personligen har jag ingen relation till den nakna kocken förutom att jag diggar hans Londonaccent. Per Morberg är för mig mera känd för sina insatser på vita duken snarare än sin matlagning. Mat-Tina, i sin tur, är mig bekant eftersom det har florerat ett roligt youtube-klipp med henne i IT-sfären. Som ni kanske förstår har jag alltså inget som helst intresse för just matlagning. Mitt totala ointresse för att laga mat innebär dock en målkonflikt med min oerhörda aptit och intresse för att äta mat.

Min kära mor har gett mig en kokbok som jag nyttjat då och då under åren den har funnits i min ägo. Då mest för att ta reda på hur man kokar ett ägg, steker pannkakor eller något annat trivialt. Eftersom jag är ensamstående finner jag ingen som helst anledning till att stå i en timme, eller flera timmar, och laga mat till mig själv för att sedan vräka i mig allt på 10 minuter. Det logiska är ju att man käkar när man är hungrig. Eller ska man planera sin hunger i förtid? Därför blir det oftast halvfabrikat, pasta eller snabbmat på Lordens tallrikar. Det är varken bra utifrån ett ekonomiskt eller ett hälsoperspektiv. Ändå är det svårt att ändra på rutinerna.

Faktum är att den ensidiga kosten och för mycket snabbmat inverkar negativt på både självkänsla och pigghet. Efter perioder med för mycket snabbmat i kroppen känner man sig helt enkelt sunkig. Frågan är nu om man kan utveckla ett intresse eller vänja kroppen vid att inte äta så förbaskat mycket? Har snabbmatscirkeln endast med lathet att göra?

För mig har det varit självklart att intressen är något som kommer inifrån. Det har aldrig varit roligt och stimulerande att läsa böcker man har blivit påtvingad. Inte heller har det gått att tvinga mig till ett bilintresse. Flera av mina polare gillar att meka, åka på bilmässor och läsa biltidningar. För mig har det varit omöjligt att få upp ögonen för tjusningen med bilar. Trots att det har tjatats om kolvar, smogmotorer, kardanaxlar och allt vad det heter på diverse fester och i andra sociala sammanhang.

Jag kan väl, trots mina osunda matvanor, inte tillskrivas som fet. Jag är inte heller mellan 13-17 år. Alltså berör inte undersökningen jag nämnde i början av inlägget just mig. Däremot hade jag nog mått ännu bättre fysiskt och psykiskt om man hade inlärt sig sunda matvanor, även som äldre. Förmodligen är det nu för sent för detta. Blev hungrig av att skriva detta inlägg. Man kanske skulle haka på till pizzerian trots allt. Idag med.