Bättre än förväntat

Det går knappast att prata om svensk filmhistoria utan att nämna Lasse Åbergs filmer om Stig Helmer. Åberg har på ett humoristiskt och träffsäkert sätt raljerat över medelsvenssons modeflugor. I den första filmen, Sällskapsresan, är det charterkulturen som står i centrum. Sedan blev det i tur och ordning fjällresor, segling, golfhysterin och hälsohetsen som fick agera teman i Åbergs filmer. Fram till nyligen hade Lorden endast bekantat sig med charter- och fjällresor av Åbergs teman, men nu har man även blivit av med hälso- och spaoskulden.

Filmen som driver med spa- och hälsohetsen heter "Hälsoresan". Det är den klart svagaste länken i den annars så geniala Åberg-skapelsen. Kanske var det därför som mina associationer med just spa- och relaxinstitutioner har varit tämligen begränsade. När jag nyligen blev medbjuden till en just spaanläggning var förväntningarna dämpade. Resesällskapet var dock i elitklass så givetvis hakade jag på.

För första gången i mitt liv plaskade jag runt i en bassäng, bastade och hade det bara allmänt skönt. Vidare blev jag bjuden på en ansiktsbehandling, vilken jag givetvis var rejält skeptisk till. Efteråt kändes den dock inte alls dum, även om de kunde glömma att jag köpte alla olika cremer och tvålar (LÄS: båg) de försökte pracka på Lorden. Spavistelsen var klart bättre än förväntat och lite tillvaro i denna avslappningsform kanske kan vara bra någon gång om året. Så att själen kan få ro, för att citera en stor skald.

Till sist kan man bara notera att Lorden inte var den enda kända bloggaren på spat. En av Sveriges största bloggare, Blondinbella, var tydligen också där. Inte för att jag läser hennes blogg, men efter ett tips kunde jag konstatera att Lorden i egen hög person medverkar på ett foto som hon publicerat på hennes blogg. Undrar om ni kan lista ut vem och vart jag är...http://blondinbella.se/pedikyr/. Det här blir förresten första och sista gången som Lordens blogg förknippas med Blondinbella. Men vafan, har man varit på spa, så har man...

Upp till bevis för de nyutvalda!

Ikväll gör vår nya förbundskapten i fotboll, Erik Hamrén, debut. Visserligen i en ljummen träningsmatch mot Italien, där båda lagen knappast lär mönstra bästa startelva. Det kan dock ses som en nystart för Sveriges mest populära landslag.

Hamrén var knappast förbundets eller majoriteten av det svenska folkets förstaval som tränare. Dock var han med i diskussionerna redan från start. Hamrén har en gedigen tränarkarriär och lyckats mer eller mindre vart han än har befunnit sig. Han är dessutom mer öppen och gladare än sin företrädare Lagerbäck.

Något bekymmersamt kan man dock se på Hamréns officiella avsaknad av fotbollsfilosofi. Han vägrar numrera sin laguppställning och pratar hellre i termer som attityd, inställning och glädje snarare än taktik och disciplin. Möjligen kan detta vara ett vinnande koncept även i landslaget. Man får hoppas att vi på sikt kan få en Hamrén-effekt, även om Lorden i nuläget är något skeptisk. Upp till bevis!

I dagarna utsågs också en annan hederspost. Det blev nämligen klart att Lisbeth Åkerman tar över stafettpinnen som julaftonsvärd i SVT efter Lasse Kronér. Åkerman är förmodligen relativt okänd för den stora massan. För oss gubbar och tanter som gillar att hålla oss uppdaterade med vad som händer i världen är hon dock känd. Åkerman tillhör nämligen elitskiktet av svenska nyhetsuppläsare. Hon arbetar på rapport och ger ett mycket seriöst och duktigt intryck. Åkerman upplevs också av många ha ett fördelaktigt utseende.

Lisbeth Åkerman blir en (värd)ig julvärd i år. Tv 3 försöker konkurera ut julens traditionella anka Kalle, med sin egen rabiata Anka, Anna. Samtidigt som Kalle Anka alltså sänds i SVT på vanligt manér ska Anna Anka strutta omkring och gapa i grannkanalen. Man får hoppas att svenska folket väljer tradition, lugn och mys framför utseendefixering, köphets och gapighet åtminstone på självaste julafton. När det gäller skönhet råder det dock inga tvivel om vem som vinner kampen. Avgör själva. Åkerman eller Anka...

De riktiga svinen

Höstens modeord är utan tvekan svininfluensa. Media har hetsat länge och väl kring fenomenet. Det går inte att undvika ordet, hur man än försöker. Problemet är bara att media alltid försöker att hetsa, överdriva och söka sensationer i sin brutala jakt på att sälja lösnummer eller jaga tittarsiffror. Därför är det svårt att veta på hur pass stort allvar man ska ta svininfluensan. Är den så fruktansvärd? Eller ligger den i paritet med den upphausade fågelinfluensan?

Givetvis är svininfluensan en legitim pandemi och många i Sverige har redan insjuknat. Det i sig torde vara oroande. Men i sanningens namn drabbas vi årligen av influensor som skördar bra mycket mer liv än vad svininfluensan har gjort, hittills. Dessutom verkar det vara personer i riskzoner som drabbas hårdast. Det finns dock alltid undantag till regler och media har ivrigt och högljutt rapporterat om svininfluensaoffer som varken varit gamla, svaga eller tillhört någon riskgrupp.

När media sedan börjar kampanja om att även vaccinet mot sjukdomen är livsfarligt blir det hela aningen tragikomiskt. Budskapet är enkelt men märkligt: vaccinera dig mot svininfluensan och riskera att dö, eller vaccinera dig inte, få svininfluensan och dö. Rätt dåliga odds till framtidsutsikter hur man än gör...

Alla turer kring vaccinationen är också märklig. Regeln för de som får vaccineras verkar följa övrigt samhälleligt mönster: de med vassast armbågar tar sig fram. Tydligen får fotbollslag, hockeylag och bandylag företräde för vaccinet verkar inte räcka till alla. Och när man själv får chansen att vaccineras, om man nu får den, lär man väl antagligen redan vara sjuk, död eller ha klarat sig från sjukdomen.

Av ovanstående anledningar ser jag nu ingen riktig anledning till vaccination. Det står dock utom allt rimligt tvivel att myndigheterna sköter det hela väldigt dåligt. Ingen information, inga besked, ingenting. Samtidigt hör man hur sakkunniga och ansvariga i influensafrågan skickar hem sjuka patienter, som senare avlider.

Senasationslystna journalister, giriga idrottsledare, tysta myndighetspersoner och ovaksamma doktorer. Man kan undra vilka de riktiga svinen är i den här soppan...

White line fever

Det är relativt sällan som jag köper böcker. Istället nyttjar jag allehanda bibliotek.

När jag för några veckor sedan fick syn på Lemmy Kilmisters självbiografi i pocketversion på det lokala snabbköpet kunde jag inte motstå att slänga ner den i kundvagnen.

För den som inte vet är Lemmy Kilmister rockbandet Motörheads grundare och frontfigur. Jag kan inte påstå att jag är världens största Motörhead-fan, men jag äger ett par plattor och har sett bandet live ett par gånger. På baksidan av boken kunde man läsa att Lemmy, på ett naket sätt, skulle skildra bandets historia.

Om det är någon som lever upp till Rock n roll-myten är det Lemmy. Så har det alltid varit. Trots att han sedan länge passerat 50-årsstrecket har han alltid burit sitt långa hår, sitt patronbälte och sin tuffa attityd. Att Lemmy dessutom konsumerar minst en pava Jack Daniels om dagen och att en doktor har sagt att hans blod inte går att byta ut (då skulle han dö) spär på rockstatusen.

I white Line fever får man mycket riktigt följa Lemmy Kilmisters öden från födseln och framåt. Det är mycket droger, sex och rock n roll. Tyvärr är boken något av en besvikelse. Stilistiskt är den ganska kass. Dåligt språk och lika dålig struktur och fart i berättelsen. Dessutom framstår huvudpersonen som rejält egotrippad och osympatisk. Att Motörhead genom åren har avverkat cirka 10 medlemmar förklarar Lemmy givetvis med att det är alla andra det är fel på. Orsaken till att han själv fick sparken, eller av egoistiska skäl drog, från flertalet band innan Motörhead lämnar han därhän.

Genomgående i boken skryter Lemmy om hur mycket han har drogat och i sexuellt syfte utnyttjat sin position som rockstjärna. Ju äldre Lemmy är, desto yngre tjejer verkar han skryta om att han har lägrat. Alla anekdoter som baksidan av boken beskriver som fantastiskt roliga, är inte ett dugg skojiga. Skrattet fastnar i halsen. Inte en endaste gång skrattade jag när jag läste boken.

Förutom bandets griserier består boken till stor del av Lemmys hat mot alla skivbolagsdirektörer, managers och andra runtomkring bandet. Det blir i längden ganska tradigt att läsa. Visst finns några ljusglimtar, men helhetsintrycket är ändå att boken är en besvikelse. Både som läsupplevelse men också en besvikelse över Lemmy som person. Visst är snubben rock n roll, men det hade varit fan så mycket mer rock n roll att bara vara det än att dessutom hela tiden hävda att han är det.

Motörheads mest kända och spelade låt är utan tvekan Ace of Spades. I boken hävdar Lemmy själv att han tröttnade på den för länge sen. Han blir rent utav förbannad när folk hänvisar till den och vill slå folk på käften när de börjar sjunga på den. Därför Lemmy, ska jag inte göra dig besviken och bjuda på just den låten. Istället väljer jag den låt jag själv tycker är bäst med bandet. Boken får förresten fyra benhinneinflammationer av tio möjliga.