Hör och häpna! Igår publicerade min käre antagonist "O" ett ganska intressant blogginlägg rörande vilken musik som han, subjektivt, rankar högst genom tiderna. (http://ola08.blogspot.com/) För min del är en sådan uppräkning omöjlig. Ni som har läst mina tidigare inlägg vet att allting har sin tid. Så även gällande musik. Det är extremt svårt att ranka musik över tid. Man kommer in i vissa perioder då viss musik gäller. Så när jag skulle fila på ett svar till O:s krönika insåg jag att en dylik uppgift skulle bli omöjlig.
Man kan emellertid ranka låtar som man anser vara viktiga, tidlösa och framför allt bra för stunden. Därför listar jag fem artister med fem låtar som man får gåshud av att lyssna på. Flera av dessa artister skulle säkert kunna platsa i en hall of fame alla kategorier. Det skulle även Nirvana, Led Zeppelin, och Manowar etc kunna göra. De nämnda låtarna bör få så stor uppmärksamhet som möjligt. Därför valde jag att publicera dessa tillsammans med mina motiveringar på min alldeles egna blogg. Så håll till godo!
Eftersom jag intar en folkbildande hållning är samtliga namngivna låtar och artister nedan valda utifrån det perspektivet. Nedan följer några låtar som alla bör ta tillvara på, och fördjupa sig i. Varje låt är folkbildande på sitt eget lilla charmiga vis. Den som inte inser detta får sätta sig i skolbänken.
1. Blackmores Night- Renaissance faire
Mycket vackra melodier blandat med renässansvurmande lyrik med inslag av esoterism. Platsar kring varje lägereld. Försök att få hem liveversionen också. Inse genialiteten!
2. Bathory- One rode to Asa Bay
Mer folkbildande än så här blir det inte. En episk skildring av Sveriges kristnande och dess konsekvenser. Fokuserar på individnivå. Videon till låten som finns på "youtube" borde vara ett obligatoriskt inslag i dagens religionsundervisning. Ägna 10:44 minuter av ditt liv och bli så fruktanvärt allmänbildad på kuppen. En bra deal. Själv har jag nog ägnat flera dygn åt den. Men sen är jag som jag är också.
3. Summoning- The passing of the grey company
För er som gillar eskapism men ratar alkohol och andra droger. Dröm er bort till Summonings skildring av Tolkiens värld. Låten intar de "ondas" sida. Dra på låten, slappna av och hamna mitt i när de gråa drar förbi. Känns som en käftsmäll, eller åtminstone tre lowkicks. Episkt var ordet!!!
4. Björn Afzelius- Polisman Duncan Brady
Nu höjer ni på ögonbrynen. Vadå Björn Afzelius? Den där gamle kommunisten? Sant, men få brann och stod fast vid sin sak som Björn. Det är respekt. I denna låt skildrar han hur en medelålders man (polisman Duncnan Brady) börjar kräkas på dekadensen runtomkring honom. Det är en skildring av det ekorrhjul som de flesta hamnar i. Såväl teoretiskt som praktiskt. Den som förstår storheten, förstår det mesta.
5. Eldkvarn- M/S Alkohol
Ytterligare en episk skildring av en mans uppgång och fall. En 7:39 minuter lång blytung berättelse som hänger kvar i en vecka som en hjärnskakning. Lyssna gärna, som jag, tio gånger i rad, ta ner texten och få konstant hjärnskakning.
Lordens blogg stöder formellt ingen form av kriminella handlingar. Jag skulle endast i folkbildande syfte vilja upplysa er om att man relativt enkelt kan få ner ovanstående låtar från s.k. nedladdningsprogram!
onsdag 31 oktober 2007
tisdag 30 oktober 2007
Allting har sin tid
Allting har sin tid. Detta inläggs första mening är en utnött klyscha. Klyschor fyller emellertid en funktion i det svenska språket. En klyscha blir aldrig en klyscha om den inte stämmer överens med verkligheten. Bollen är rund. Allt kan hända. Fånga dagen! Allihop klyschor, men ack så sanna. Bollen är ju, otvivelaktigt, rund! Allting kan ju faktiskt hända, även det mest oväntade. Och fånga dagen är en ytterst lämplig uppmaning. Den kände franske upplysningsfilosofen Voltaire har utvecklat klyschan att fånga dagen eller tillfället på följande vis: Tillfället får inte försummas. Ett precis likadant besöker oss sällan två gånger. Allting har sin tid. Så sant!
Att åldras är oundvikligt. Ibland tutar livets tåg på utan att man ens hinner reflektera över det faktumet. Men så inträffar olika saker. Det kan vara allt från att man råkar höra en gammal låt, eller att man träffar en gammal bekant som gör att gamla minnen och känslor väcks till liv. Personligen har jag ganska enkelt för att bli nostalgisk. Kanske beror det på att jag hade så oerhört roligt under mina uppväxt- och ungdomsår. Polare har kommit och gått, andra har bestått. Mer klyschor, mer sanningar. I min ålder försvinner fler vänner än tidigare. Det är i min ålder man får allt mindre tid till ett socialt liv bestående av polare. Många i min ålderskategori skaffar familjer andra satsar på karriärer och några flyttar iväg för att pröva lyckan i en annan del av världen. Inget konstigt med det. Ju äldre man blir, desto mindre behov av socialt umgänge verkar man få. Det är också på något sätt livets gång. Den där klyschan som alla vuxna inpräntar i sina barn om att livet går så fort stämmer ju även den. Vips, så är man vuxen. Livet är inte slut för det, men världen tillhör ju på något sätt de unga och vackra. Nåväl, man kan leva länge på minnen. Och många sådana har jag och många av mina vänner. Även om de ibland kan vara lite dimmiga ;) Kanske kommer vi aldrig att åka på fler festivaler tillsammans, kanske aldrig ha den där sammanhållningen. Men vadå? Minnena består. Allting har sin tid!
Två huvudsakliga händelser har under helgen fått mig att bli nostalgisk. I helgen födde en tjej, som betytt mycket för mig, sitt första barn, en son. Ett stort grattis riktas naturligtvis till henne och hennes nya familj. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv innebär det att ytterligare en nära vän blir vuxen, även på pappret. Men vadå egentligen? Allting har sin tid.
Den andra händelsen var i lördags då vi firade en gammal (numera i ordets rätta betydelse) kompis fyllde 28 år. Givetvis kommer 28-åringen även i fortsättningen att vara en vän. På festen medverkade flera av de polare som man hade under uppväxttiden. Det var både stimulerande och lite sorgset att sitta och prata minnen och hur tiden bara har flutit iväg. Men minnena gladde oss. Ingen idé att bli ledsen och nostalgisk. Skål istället! Allting har sin tid.
Om några veckor kommer två kompisar hem från utomlands innan de drar vidare till nästa kontinent. Det lär bli ett kärt möte där många gamla minnen diskuteras. Livet har olika faser. kanske har de roligaste, beroende på vd som sker, redan upplevts. Jag skulle kunna nämna hundratals personer som verkligen har gett mig många fina minnen att titta tillbaka på. Men risken finns att man glömmer någon, därför låter jag bli. Man kan bara konstatera att vissa av oss kommer att fortsätta att skapa roliga minnen att tänka tillbaka på, på åldermshemmet. Andra kanske man inte kommer att ha så nära kontakt med. Det spelar egentligen ingen roll. Man hade inte varit den man är utan er. Och allting har sin tid.
Att åldras är oundvikligt. Ibland tutar livets tåg på utan att man ens hinner reflektera över det faktumet. Men så inträffar olika saker. Det kan vara allt från att man råkar höra en gammal låt, eller att man träffar en gammal bekant som gör att gamla minnen och känslor väcks till liv. Personligen har jag ganska enkelt för att bli nostalgisk. Kanske beror det på att jag hade så oerhört roligt under mina uppväxt- och ungdomsår. Polare har kommit och gått, andra har bestått. Mer klyschor, mer sanningar. I min ålder försvinner fler vänner än tidigare. Det är i min ålder man får allt mindre tid till ett socialt liv bestående av polare. Många i min ålderskategori skaffar familjer andra satsar på karriärer och några flyttar iväg för att pröva lyckan i en annan del av världen. Inget konstigt med det. Ju äldre man blir, desto mindre behov av socialt umgänge verkar man få. Det är också på något sätt livets gång. Den där klyschan som alla vuxna inpräntar i sina barn om att livet går så fort stämmer ju även den. Vips, så är man vuxen. Livet är inte slut för det, men världen tillhör ju på något sätt de unga och vackra. Nåväl, man kan leva länge på minnen. Och många sådana har jag och många av mina vänner. Även om de ibland kan vara lite dimmiga ;) Kanske kommer vi aldrig att åka på fler festivaler tillsammans, kanske aldrig ha den där sammanhållningen. Men vadå? Minnena består. Allting har sin tid!
Två huvudsakliga händelser har under helgen fått mig att bli nostalgisk. I helgen födde en tjej, som betytt mycket för mig, sitt första barn, en son. Ett stort grattis riktas naturligtvis till henne och hennes nya familj. Men ur ett rent egoistiskt perspektiv innebär det att ytterligare en nära vän blir vuxen, även på pappret. Men vadå egentligen? Allting har sin tid.
Den andra händelsen var i lördags då vi firade en gammal (numera i ordets rätta betydelse) kompis fyllde 28 år. Givetvis kommer 28-åringen även i fortsättningen att vara en vän. På festen medverkade flera av de polare som man hade under uppväxttiden. Det var både stimulerande och lite sorgset att sitta och prata minnen och hur tiden bara har flutit iväg. Men minnena gladde oss. Ingen idé att bli ledsen och nostalgisk. Skål istället! Allting har sin tid.
Om några veckor kommer två kompisar hem från utomlands innan de drar vidare till nästa kontinent. Det lär bli ett kärt möte där många gamla minnen diskuteras. Livet har olika faser. kanske har de roligaste, beroende på vd som sker, redan upplevts. Jag skulle kunna nämna hundratals personer som verkligen har gett mig många fina minnen att titta tillbaka på. Men risken finns att man glömmer någon, därför låter jag bli. Man kan bara konstatera att vissa av oss kommer att fortsätta att skapa roliga minnen att tänka tillbaka på, på åldermshemmet. Andra kanske man inte kommer att ha så nära kontakt med. Det spelar egentligen ingen roll. Man hade inte varit den man är utan er. Och allting har sin tid.
måndag 29 oktober 2007
Samhällsfaran Peter Jihde?
I torsdags hängde samhällsprogrammet Insider ut tio stycken ledande huliganer i AIK: s firma, Firman Boys . Programmet som visas i tv 3 har Robert Aschberg som programledare. Debatten har sedan dess främst behandlat om huruvida det är korrekt att hänga ut personer i TV med namn och bild, även om dessa är s.k. huliganer. I Sverige finns det pressetiska regler, som till skillnad från land som Storbritannien, hindrar journalister från att publicera namn och bild på misstänkta och i många fall dömda gärningsmän. Detta sker, enligt mitt sätt att se det, främst i tre fall:
1: Om gärningsmannens identitet är en extremt offentlig person. Kändis, politiker eller idrottsman.
2: Om brottets karaktär är av sådan art att den omskakar hela nationen.
3: Om media har fått för sig att en publicering är av samhällsvänlig art. Att publiceringen förbättrar samhället.
Exempel på den första företeelsen var när Sven Nylander och Patrik Sjöberg åkte fast för ringa narkotikabrott för ett tag sen. Nylander arbetade ju aktivt mot dopning och höll föreläsningar, där budskapet var antidrogvänligt. De båda är också väldigt kända och därmed offentliga personer. Vidare ville Sjöberg och Nylander undvika spekulationer om media skulle driva en anonym kampanj mot "två av våra allra största friidrottsstjärnor" etc. Publiceringen skedde således för att motverka att andra friidrottsstjärnor än de skyldiga skulle bli misstänkliggjorda.
Exempel på den andra företeelsen var exempelvis när utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailović eller när polismännen i Malexander sköts ihjäl 1999 av Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. I efterhand har Arklöv erkänt morden, men samtliga tre dömdes för att i samförstånd ha mördat två polismän efter ett rån i Kisa (Östergötland).
Exempel på den tredje företeelsen var när våra största dagstidningen den 30:e november 1999 publicerade namn och bild på ett antal personer som hotade Sveriges demokrati. Detta var en unik företeelse i svensk mediehistoria och kan sägas vara kulmen på samhällets hetsjakt mot potentiella nazister, främst efter händelserna i Malexander och mordet på en fackföreningsman i Stockholm som hade politiska förtecken. Flera av de som hängdes ut 1999 var under 20 år gamla.
Då kan man fråga sig inom vilken kategori torsdagens uthängning av huliganerna passar in. Inte var någon av de uthängda kända, inte heller har de begått något brott av allvarlig natur. Misshandel är givetvis ett allvarligt brott, men det bör ställas i proportion till att mördare, våldtäktsmän och pedofiler klarar sig utan offentlig publicering. Dessutom slåss "firmorna" enbart med likasinnade från andra firmor. Nej, media i allmänhet och Insider i synnerhet måste tycka att huliganerna utgör ett allvarligt hot mot samhällsordningen.
Huliganer har en typisk klädkod, där diverse märkeskläder är överrepresentaterade. Under det senaste decenniet har huligankulturen blivit en fluga. Flera unga lockas in och firmor har dykt upp i Sveriges mest avlägsna krokar. Kända personer har i olika sammanhang låtit sig fotograferas med firmamedlemmar, framstående fotbollsspelare festar med firmakillar, TV-programmet Fotbollskanalen tar sin vinjettmusik från bandet The Smiths som ofta går hem hos s.k. grabbar (medlemmar i firmor). Samtidigt som samhället nu alltså vill förbjuda firmafenomenet flirtar offentliga personer med detsamma. Nu senast poserade allas vår Peter Jihde i en Stone Island-tröja. Stone Island som kanske är det klädmärke som är starkast förknippat med huliganism. Är detta ett tecken på att Jihde vill vara en huligan eller är han kanske rent utav en framträdande person (top boy) i Växjö Lakers firma? Kan någon ringa Aschberg? Peter Jihde är nämligen en samhällsfara, inte bara för de ungdomar som tvingas utsätta sig för hans programledarskap, utan också för de som tycker att huliganismvurmandet är vårt största samhällsproblem för tillfället.
1: Om gärningsmannens identitet är en extremt offentlig person. Kändis, politiker eller idrottsman.
2: Om brottets karaktär är av sådan art att den omskakar hela nationen.
3: Om media har fått för sig att en publicering är av samhällsvänlig art. Att publiceringen förbättrar samhället.
Exempel på den första företeelsen var när Sven Nylander och Patrik Sjöberg åkte fast för ringa narkotikabrott för ett tag sen. Nylander arbetade ju aktivt mot dopning och höll föreläsningar, där budskapet var antidrogvänligt. De båda är också väldigt kända och därmed offentliga personer. Vidare ville Sjöberg och Nylander undvika spekulationer om media skulle driva en anonym kampanj mot "två av våra allra största friidrottsstjärnor" etc. Publiceringen skedde således för att motverka att andra friidrottsstjärnor än de skyldiga skulle bli misstänkliggjorda.
Exempel på den andra företeelsen var exempelvis när utrikesminister Anna Lindh mördades av Mijailo Mijailović eller när polismännen i Malexander sköts ihjäl 1999 av Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson. I efterhand har Arklöv erkänt morden, men samtliga tre dömdes för att i samförstånd ha mördat två polismän efter ett rån i Kisa (Östergötland).
Exempel på den tredje företeelsen var när våra största dagstidningen den 30:e november 1999 publicerade namn och bild på ett antal personer som hotade Sveriges demokrati. Detta var en unik företeelse i svensk mediehistoria och kan sägas vara kulmen på samhällets hetsjakt mot potentiella nazister, främst efter händelserna i Malexander och mordet på en fackföreningsman i Stockholm som hade politiska förtecken. Flera av de som hängdes ut 1999 var under 20 år gamla.
Då kan man fråga sig inom vilken kategori torsdagens uthängning av huliganerna passar in. Inte var någon av de uthängda kända, inte heller har de begått något brott av allvarlig natur. Misshandel är givetvis ett allvarligt brott, men det bör ställas i proportion till att mördare, våldtäktsmän och pedofiler klarar sig utan offentlig publicering. Dessutom slåss "firmorna" enbart med likasinnade från andra firmor. Nej, media i allmänhet och Insider i synnerhet måste tycka att huliganerna utgör ett allvarligt hot mot samhällsordningen.
Huliganer har en typisk klädkod, där diverse märkeskläder är överrepresentaterade. Under det senaste decenniet har huligankulturen blivit en fluga. Flera unga lockas in och firmor har dykt upp i Sveriges mest avlägsna krokar. Kända personer har i olika sammanhang låtit sig fotograferas med firmamedlemmar, framstående fotbollsspelare festar med firmakillar, TV-programmet Fotbollskanalen tar sin vinjettmusik från bandet The Smiths som ofta går hem hos s.k. grabbar (medlemmar i firmor). Samtidigt som samhället nu alltså vill förbjuda firmafenomenet flirtar offentliga personer med detsamma. Nu senast poserade allas vår Peter Jihde i en Stone Island-tröja. Stone Island som kanske är det klädmärke som är starkast förknippat med huliganism. Är detta ett tecken på att Jihde vill vara en huligan eller är han kanske rent utav en framträdande person (top boy) i Växjö Lakers firma? Kan någon ringa Aschberg? Peter Jihde är nämligen en samhällsfara, inte bara för de ungdomar som tvingas utsätta sig för hans programledarskap, utan också för de som tycker att huliganismvurmandet är vårt största samhällsproblem för tillfället.
onsdag 24 oktober 2007
Om bloggens läsare får välja
Den senaste veckan har Ni läsare kunnat besvara vart ni står politiskt. Här presenteras nu resultatet. 21 stycken unika röster inkom, och dessa fördelades så här:
Nationalismen: 9 röster (45%)
Alliansen: 7 röster (33%)
Vänstern: 3 röster (14%)
Socialdemokraterna: 1 röst (4%)
Miljörörelsen: 1 röst (4%)
Det är intressant att konstatera att Ni läsare vill se ett nationellt alternativ inom politiken.* Sverigedemokraterna är ju på kraftig frammarsch och blir säkerligen att räkna med i valet 2010.
Om undersökningen hade varit ett legitimt valresultat kan man nog fråga sig hur det politiskt korrekta Sverige hade agerat då. Vårt proportionella valsystem har många fördelar, men en nackdel är onekligen att det är svårt för partierna att bilda starka majoritetsregeringar. Det skulle knappast förvåna mig om Vänstern, Alliansen, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade gått ihop i en koalitionsregering mot det nationella alternativet. I så fall skulle Carl Bildts gamla uttryck rödgrön röra helt plötsligt utvidgats till en rödgrönblå röra. Därmed skulle den gamla traditionella blockpolitiken ha totalt spelat ut sin roll. En regering där vänstern och moderaterna regerar, kan det verkligen vara möjligt? Ja, vad gör man inte för att vara politiskt korrekt på pappret och strunta i folkets vilja? Titta bara på Landskrona där det nationella alternativet (SD) fick 22 %. Där gick vänster och höger samman och dumförklarade 22 % (!!!!) av väljarkåren. Man kan tydligen göra allt i demokratins namn? Grundprincipen med demokrati torde ju inte vara hyckleri.
Om ett liknande scenario (som ovan beskrivs) skulle uppstå i verkligheten är det nog dock nådastöten för de traditionella partierna. Jag har nämligen svårt att tänka mig att gråsossarna ute i Sveriges avlånga land är glada åt att samarbeta med de mest blålila av de konservativa. Dessa ytterligheter skyr varnadra som pesten. Så har det alltid varit enligt den svenska politiska traditionen. Och traditioner bryter man inte utan att det möter ordentligt motstånd.
Det valresultat som ni har röstat fram skulle således skaka om Sveriges politiska arena rejält, och ge regeringsbildarna ordentligt huvudbry. Intressant också att det traditionellt sett största partiet, socialdemokraterna knappt klarar 4%-spärren. Kan man ana en Mona Sahlin-effekt här? Mona lär göra mer skada än nytta för sitt parti, det parti som Göran Persson dragit ner i smutsen ännu mer genom att släppa populistiska böcker i girighetens namn, bygga mångmiljonvillor och inkassera mer i månadslön än vad en vad en arbetare tjänar på fem år. Socialdemokratins ledare har nämligen alltid (utåt sett) stått för rättvisa. De har också varit starkt förknippade med just socialdemokratin. De flesta invånare i Sverige, som varit med ett tag, kan utan att blinka rabbla samtliga partiledare för socialdemokraterna genom tiderna. Men ska de göra samma sak med exempelvis folkpartiets ledare, går de på pumpen. Mona Sahlin är en dussinpolitiker, som förmodligen många i framtiden kommer att ha glömt bort. Om hon däremot går till historien som Sveriges första kvinnliga statsminister, så är det ett stort steg mot avgrunden för vårt land.
Konstigare dock att miljörelsen inte fick mer röster av Er. Klimatfrågan aktualiseras ständigt i media. Vidare har ju Al Gore vunnit Nobels fredspris i år för sina insatser för miljön. Bara en sådan sak. Men att klimatfrågan är så på tapeten verkar läsarna av Lordens blogg i stort ett strunta i. Självständiga som ni är! Vänstern får tre röster. En ideologi anpassad efter 1850-talets påbörjade industrialiserade samhälle. Så många gånger, sedan dess, har de bevisat att det är svårt att få ihop teori och praktik. Gång på gång har det "äkta folkstyret" lett till diktatur. Också svårt att ta den gamla spärrvakten, tågmästaren och uttalade kommunisten Lars Ohly på allvar. När han inte pekar finger åt politiksa meningsmotståndare i nyhetssändningar, saknar han kontakt med verkligheten i sin argumentation.
Det har nu kommit upp en ny undersökning, som fokuserar på inkomsterna hos läsarna av Lordens Blogg. Rösta nu! Givvetvis är omröstningen anonym för den som inte redan listat ut det. Och omröstningen finns i höger överkant av sidan.
*En undersökning på 21 personer är givetvis låååångt ifrån statistiskt säkerställd. Dessutom är undersökningen gjord på Lordens blogg. En närstående person till mig påvisade nyligen att Lordens blogg förmodligen är den sjukaste bloggen i landet. Ett gott omdöme. Och ni läsare är förmodligen lika sjuka som läser här! Fortsätt med det!
Nationalismen: 9 röster (45%)
Alliansen: 7 röster (33%)
Vänstern: 3 röster (14%)
Socialdemokraterna: 1 röst (4%)
Miljörörelsen: 1 röst (4%)
Det är intressant att konstatera att Ni läsare vill se ett nationellt alternativ inom politiken.* Sverigedemokraterna är ju på kraftig frammarsch och blir säkerligen att räkna med i valet 2010.
Om undersökningen hade varit ett legitimt valresultat kan man nog fråga sig hur det politiskt korrekta Sverige hade agerat då. Vårt proportionella valsystem har många fördelar, men en nackdel är onekligen att det är svårt för partierna att bilda starka majoritetsregeringar. Det skulle knappast förvåna mig om Vänstern, Alliansen, Miljöpartiet och Socialdemokraterna hade gått ihop i en koalitionsregering mot det nationella alternativet. I så fall skulle Carl Bildts gamla uttryck rödgrön röra helt plötsligt utvidgats till en rödgrönblå röra. Därmed skulle den gamla traditionella blockpolitiken ha totalt spelat ut sin roll. En regering där vänstern och moderaterna regerar, kan det verkligen vara möjligt? Ja, vad gör man inte för att vara politiskt korrekt på pappret och strunta i folkets vilja? Titta bara på Landskrona där det nationella alternativet (SD) fick 22 %. Där gick vänster och höger samman och dumförklarade 22 % (!!!!) av väljarkåren. Man kan tydligen göra allt i demokratins namn? Grundprincipen med demokrati torde ju inte vara hyckleri.
Om ett liknande scenario (som ovan beskrivs) skulle uppstå i verkligheten är det nog dock nådastöten för de traditionella partierna. Jag har nämligen svårt att tänka mig att gråsossarna ute i Sveriges avlånga land är glada åt att samarbeta med de mest blålila av de konservativa. Dessa ytterligheter skyr varnadra som pesten. Så har det alltid varit enligt den svenska politiska traditionen. Och traditioner bryter man inte utan att det möter ordentligt motstånd.
Det valresultat som ni har röstat fram skulle således skaka om Sveriges politiska arena rejält, och ge regeringsbildarna ordentligt huvudbry. Intressant också att det traditionellt sett största partiet, socialdemokraterna knappt klarar 4%-spärren. Kan man ana en Mona Sahlin-effekt här? Mona lär göra mer skada än nytta för sitt parti, det parti som Göran Persson dragit ner i smutsen ännu mer genom att släppa populistiska böcker i girighetens namn, bygga mångmiljonvillor och inkassera mer i månadslön än vad en vad en arbetare tjänar på fem år. Socialdemokratins ledare har nämligen alltid (utåt sett) stått för rättvisa. De har också varit starkt förknippade med just socialdemokratin. De flesta invånare i Sverige, som varit med ett tag, kan utan att blinka rabbla samtliga partiledare för socialdemokraterna genom tiderna. Men ska de göra samma sak med exempelvis folkpartiets ledare, går de på pumpen. Mona Sahlin är en dussinpolitiker, som förmodligen många i framtiden kommer att ha glömt bort. Om hon däremot går till historien som Sveriges första kvinnliga statsminister, så är det ett stort steg mot avgrunden för vårt land.
Konstigare dock att miljörelsen inte fick mer röster av Er. Klimatfrågan aktualiseras ständigt i media. Vidare har ju Al Gore vunnit Nobels fredspris i år för sina insatser för miljön. Bara en sådan sak. Men att klimatfrågan är så på tapeten verkar läsarna av Lordens blogg i stort ett strunta i. Självständiga som ni är! Vänstern får tre röster. En ideologi anpassad efter 1850-talets påbörjade industrialiserade samhälle. Så många gånger, sedan dess, har de bevisat att det är svårt att få ihop teori och praktik. Gång på gång har det "äkta folkstyret" lett till diktatur. Också svårt att ta den gamla spärrvakten, tågmästaren och uttalade kommunisten Lars Ohly på allvar. När han inte pekar finger åt politiksa meningsmotståndare i nyhetssändningar, saknar han kontakt med verkligheten i sin argumentation.
Det har nu kommit upp en ny undersökning, som fokuserar på inkomsterna hos läsarna av Lordens Blogg. Rösta nu! Givvetvis är omröstningen anonym för den som inte redan listat ut det. Och omröstningen finns i höger överkant av sidan.
*En undersökning på 21 personer är givetvis låååångt ifrån statistiskt säkerställd. Dessutom är undersökningen gjord på Lordens blogg. En närstående person till mig påvisade nyligen att Lordens blogg förmodligen är den sjukaste bloggen i landet. Ett gott omdöme. Och ni läsare är förmodligen lika sjuka som läser här! Fortsätt med det!
måndag 22 oktober 2007
Svensk (?) Maffia!
Lasse Wierups och Matti Larssons bok svensk maffia är en bok som lämnar starka intryck. På 371 sidor redogör författarna om de kriminella gäng i Sverige som livnär sig på organiserad brottslighet.
Wierup och Larsson lämnar en strukturerad och naken bild av hur Sverige, bara på några decennier, har förvandlats från ett tryggt folkhem till ett mer eller mindre laglöst samhälle, där gängen lämnas utrymme att härja fritt. Bilden som ges i boken är givetvis både dyster och skrämmande. Det sorgligaste av allt är att gängen stadigt ökar och expanderar sin kriminella verksamhet. Polisen verkar uppgiven och har svårt att klara upp många av dessa gängrelaterade brott. Detta är givetvis inget bra för vår framtida samhällsutveckling.
I boken redogörs det för hur den organiserade brottsligheten fick fotfäste i Sverige under 70-talet. Det var främst jugoslaver som upptäckte att det i Sverige fanns en stor marknad för narkotika och smuggelcigaretter. Samtidigt var vårt rättssystem förlåtande, varför man samtidigt som man begick brott inte riskerade några allvarliga påföljder. Detta faktum innebar att jugoslaverna lyckades att bygga upp klanverksamhet i landet. Framstående i den svenska undre världen under 70-talet och framåt var den serbiske krigsförbrytaren och internationella brottslingen Arkan. Kretsen kring Arkan genomförde en rad rån och lyckades bygga upp ett kriminellt jugoslaviskt nätverk i Sverige. Många av männen kring Arkan har idag mördats i kriminella uppgörelser, men de har hela tiden ersatts av nya ledare.
Det fanns givetvis andra kriminella aktörer än just jugoslaverna under denna period i Sverige, men enligt boken var det dessa som först organiserade brottsligheten ungefär som de moderna kriminella organisationerna gör idag.
Under 80-talet uppstår en liga i Uppsala som kommer att gå under beteckningen Uppsalamaffian. Denna liga kom att sätta agendan för hur hur den organiserade brottsligheten sedan utvecklades i Sverige. De vanligaste brotten som de kriminella gängen ägnar sig åt är idag rån, utpressing (och beskyddarverksamhet) och narkotikahandel. Många ägnar sig också åt avancerad ekonomisk brottslighet som genrerar stora vinster. Och det var precis denna brottslighet som Uppsalamaffian ägnade sig åt.
Under 90-talet dominerade de traditionella MC-gängen den organiserade brottsligheten. De etablerade internationella 1%-klubbarna Hells Angels och Bandidos lyckades att få fotfäste i Sverige. Fram till idag har dessa båda klubbar ökat dramatiskt i landet och finns representerade (prospectklubbar inräknade) från Trelleborg i syd till Luleå i norr.
De kriminellt organiserade gäng som ökar mest idag kommer dock inte från den miljö som traditionellt har dominerat den undre världen i Sverige. Från mitten av 90-talet fram till idag expanderar flest gäng i våra storstäders förorter. I dessa förortsområden är det enkelt för gängen att ständigt rekrytera nya medlemmar. Det finns flera renodlade etniska gäng (exempelvis Albanligan i Göteborg) , men vanligast är det att medlemmar från flera olika nationaliteter går samman. Utanförskapet är stort och invånarna och många gängmedlemmar i boken uttrycker heller ingen ambition att vilja anpassa sig till ett normalt liv i det nya landet. Exempel på sådana gäng är Original Gangsters, South Side Pushers, Chosen Ones etc. Det bör också tilläggas att flera MC-gäng lyckas rekrytera sina nyare medlemmar från just förorterna. Exempelvis består Bandidos nya medlemmar och underavdelning X-TEAM i Göteborg nästan uteslutande av personer med invandrarbakgrund. Gängproblemen kan alltså i förlängningen ses som ett klass och ett integrationsproblem.
Den svenska maffian tenderar alltså i flera fall till att inte vara svensk i ordets rätta bemärkelse. Boken Svensk Maffia är verkligen en intressant men samtidigt skrämmande läsning. Att Sveriges invånare måste vakna upp och ta detta samhällsproblem på största allvar borde ligga i alla (nåväl kanske inte gängens) samhällsmedborgares intresse. Vi kommer annars att gå mot ett allt mer laglöst samhälle. Boken beskriver i flera fall, mer eller mindre, öppna krig mellan vissa gäng där mord är vardagsmat. Polisen klarar som sagt inte av att lösa brotten.
Vidare påvisar boken att flera kriminella gäng kontrollerar stora delar av restaurangbranschen i våra större städer, att de styr våra fängelser och att de med våld och hot försöker att påverka domstolsbeslut mot sina medlemmar. Att den organiserade brottsligheten har nästlat sig in i flera tunga samhällsinstitutioner är därmed ett faktum. Vilket blir nästa steg? Sveriges oskuld togs för länge sen, och vi börjar mer och mer gå mot prostitution. Det borde alltså vara dags för någon (läs makthavarna) att sätta ned foten. Innan det är för sent.
Wierup och Larsson lämnar en strukturerad och naken bild av hur Sverige, bara på några decennier, har förvandlats från ett tryggt folkhem till ett mer eller mindre laglöst samhälle, där gängen lämnas utrymme att härja fritt. Bilden som ges i boken är givetvis både dyster och skrämmande. Det sorgligaste av allt är att gängen stadigt ökar och expanderar sin kriminella verksamhet. Polisen verkar uppgiven och har svårt att klara upp många av dessa gängrelaterade brott. Detta är givetvis inget bra för vår framtida samhällsutveckling.
I boken redogörs det för hur den organiserade brottsligheten fick fotfäste i Sverige under 70-talet. Det var främst jugoslaver som upptäckte att det i Sverige fanns en stor marknad för narkotika och smuggelcigaretter. Samtidigt var vårt rättssystem förlåtande, varför man samtidigt som man begick brott inte riskerade några allvarliga påföljder. Detta faktum innebar att jugoslaverna lyckades att bygga upp klanverksamhet i landet. Framstående i den svenska undre världen under 70-talet och framåt var den serbiske krigsförbrytaren och internationella brottslingen Arkan. Kretsen kring Arkan genomförde en rad rån och lyckades bygga upp ett kriminellt jugoslaviskt nätverk i Sverige. Många av männen kring Arkan har idag mördats i kriminella uppgörelser, men de har hela tiden ersatts av nya ledare.
Det fanns givetvis andra kriminella aktörer än just jugoslaverna under denna period i Sverige, men enligt boken var det dessa som först organiserade brottsligheten ungefär som de moderna kriminella organisationerna gör idag.
Under 80-talet uppstår en liga i Uppsala som kommer att gå under beteckningen Uppsalamaffian. Denna liga kom att sätta agendan för hur hur den organiserade brottsligheten sedan utvecklades i Sverige. De vanligaste brotten som de kriminella gängen ägnar sig åt är idag rån, utpressing (och beskyddarverksamhet) och narkotikahandel. Många ägnar sig också åt avancerad ekonomisk brottslighet som genrerar stora vinster. Och det var precis denna brottslighet som Uppsalamaffian ägnade sig åt.
Under 90-talet dominerade de traditionella MC-gängen den organiserade brottsligheten. De etablerade internationella 1%-klubbarna Hells Angels och Bandidos lyckades att få fotfäste i Sverige. Fram till idag har dessa båda klubbar ökat dramatiskt i landet och finns representerade (prospectklubbar inräknade) från Trelleborg i syd till Luleå i norr.
De kriminellt organiserade gäng som ökar mest idag kommer dock inte från den miljö som traditionellt har dominerat den undre världen i Sverige. Från mitten av 90-talet fram till idag expanderar flest gäng i våra storstäders förorter. I dessa förortsområden är det enkelt för gängen att ständigt rekrytera nya medlemmar. Det finns flera renodlade etniska gäng (exempelvis Albanligan i Göteborg) , men vanligast är det att medlemmar från flera olika nationaliteter går samman. Utanförskapet är stort och invånarna och många gängmedlemmar i boken uttrycker heller ingen ambition att vilja anpassa sig till ett normalt liv i det nya landet. Exempel på sådana gäng är Original Gangsters, South Side Pushers, Chosen Ones etc. Det bör också tilläggas att flera MC-gäng lyckas rekrytera sina nyare medlemmar från just förorterna. Exempelvis består Bandidos nya medlemmar och underavdelning X-TEAM i Göteborg nästan uteslutande av personer med invandrarbakgrund. Gängproblemen kan alltså i förlängningen ses som ett klass och ett integrationsproblem.
Den svenska maffian tenderar alltså i flera fall till att inte vara svensk i ordets rätta bemärkelse. Boken Svensk Maffia är verkligen en intressant men samtidigt skrämmande läsning. Att Sveriges invånare måste vakna upp och ta detta samhällsproblem på största allvar borde ligga i alla (nåväl kanske inte gängens) samhällsmedborgares intresse. Vi kommer annars att gå mot ett allt mer laglöst samhälle. Boken beskriver i flera fall, mer eller mindre, öppna krig mellan vissa gäng där mord är vardagsmat. Polisen klarar som sagt inte av att lösa brotten.
Vidare påvisar boken att flera kriminella gäng kontrollerar stora delar av restaurangbranschen i våra större städer, att de styr våra fängelser och att de med våld och hot försöker att påverka domstolsbeslut mot sina medlemmar. Att den organiserade brottsligheten har nästlat sig in i flera tunga samhällsinstitutioner är därmed ett faktum. Vilket blir nästa steg? Sveriges oskuld togs för länge sen, och vi börjar mer och mer gå mot prostitution. Det borde alltså vara dags för någon (läs makthavarna) att sätta ned foten. Innan det är för sent.
fredag 19 oktober 2007
Krogen- Ett nödvändigt ont
När Mörbyligan i slutet av 70-talet sjöng Fredag: dags att supa. Lördag: samma sak! var det förmodligen en bitter kritik mot deras och andra ungdomars slentrianmässiga leverne. Det fanns liksom inget annat för unga människor att göra än att supa. I likhet med Mörbyligans textrad så har besök på krogen de senaste åren blivit slentrian för egen del. Det är svårt att bryta invanda mönster, trots att den inslagna vägen egentligen inte ger någonting.
När man i unga år fick beträda krogen för första gången var det något speciellt. Att träffa andra människor, att snacka skit och att roa sig var riktigt kul, spännande och häftigt. Livet lekte och krogen är de vuxnas sfär. Klart att man som ungdom, på väg in i vuxenvärlden tycker att kroglivet är exotiskt. Krogen var en social mötesplats där det förvisso söps ganska friskt, men där förhoppningen att hitta en vacker tös (eller pojk beronde på vad man har för kön och sexuell läggning) var den drivande motivation till krogbesöket. Åren har sedan dess gått, några av läsarna kanske är där idag, men det viktiga är att detta livsmönster ofta reproduceras. När man väl är invand att besöka krogen en eller flera gånger i veckan blir detta beteende en institution i ditt liv. Beteendet blir slentrian. Åren går (och några ligger som Eldkvarn sjunger som vrak på botten)
Krogen av idag är inte längre någon social mötesplats. På de allra flesta krogarna eller nattklubbarna är musiken så pass hög att man får skrika åt varandra för att överhuvudtaget göra sig hörd. Ändå börjar allt som oftast det bestående svaret på tilltal med ett VA? Vidare är de flesta på krogen (absolut inte undertecknad exkluderad) allt som oftast för druckna för att föra en civiliserad konversation, eller ett civiliserat beteende. För krogragg och one night stands kan krogen fungera, men ärligt talat, vem hittar numera sin käresta på krogen? Som social mötesplats har krogen spelat ut sin roll! Den rollen har istället övertagits av Internet. Det civiliserade nätdejtandet ökar medan dekadensen på krogen fortsätter. Att jag, och många av mina vänner, har varit av denna åsikt de senaste fem åren, har inte hindrat oss från att flera gånger i månaden besöka just krogen. Var eviga gång undrar man efteråt vad man egentligen hade där att göra.
Givetvis fyller krogen någon funktion, annars hade man kanske inte gått dit. Men den största anledningen att man upprepar krogbesöken tror jag just är att det är ett invant beteende. Möjligen också att det är för tidigt att bryta upp festandet vid midnatt (då grannar och dylikt vill sova) och därför knallar vidare ut. Det kan fortfarande vara roligt att träffa nytt folk, men i ärlighetens namn umgås man ju ändå med "sitt" klientel även på krogen.
Så gott folk, nästa gång ni festar eller har trevligt i goda vänners lag. Överväg om det verkligen är nödvändigt att bryta upp och dra vidare. I skrivande stund är det fredagkväll. Jag ska avnjuta någon öl med goda vänner. Bli inte förvånade om vi slutar vår kväll på...just det.
När man i unga år fick beträda krogen för första gången var det något speciellt. Att träffa andra människor, att snacka skit och att roa sig var riktigt kul, spännande och häftigt. Livet lekte och krogen är de vuxnas sfär. Klart att man som ungdom, på väg in i vuxenvärlden tycker att kroglivet är exotiskt. Krogen var en social mötesplats där det förvisso söps ganska friskt, men där förhoppningen att hitta en vacker tös (eller pojk beronde på vad man har för kön och sexuell läggning) var den drivande motivation till krogbesöket. Åren har sedan dess gått, några av läsarna kanske är där idag, men det viktiga är att detta livsmönster ofta reproduceras. När man väl är invand att besöka krogen en eller flera gånger i veckan blir detta beteende en institution i ditt liv. Beteendet blir slentrian. Åren går (och några ligger som Eldkvarn sjunger som vrak på botten)
Krogen av idag är inte längre någon social mötesplats. På de allra flesta krogarna eller nattklubbarna är musiken så pass hög att man får skrika åt varandra för att överhuvudtaget göra sig hörd. Ändå börjar allt som oftast det bestående svaret på tilltal med ett VA? Vidare är de flesta på krogen (absolut inte undertecknad exkluderad) allt som oftast för druckna för att föra en civiliserad konversation, eller ett civiliserat beteende. För krogragg och one night stands kan krogen fungera, men ärligt talat, vem hittar numera sin käresta på krogen? Som social mötesplats har krogen spelat ut sin roll! Den rollen har istället övertagits av Internet. Det civiliserade nätdejtandet ökar medan dekadensen på krogen fortsätter. Att jag, och många av mina vänner, har varit av denna åsikt de senaste fem åren, har inte hindrat oss från att flera gånger i månaden besöka just krogen. Var eviga gång undrar man efteråt vad man egentligen hade där att göra.
Givetvis fyller krogen någon funktion, annars hade man kanske inte gått dit. Men den största anledningen att man upprepar krogbesöken tror jag just är att det är ett invant beteende. Möjligen också att det är för tidigt att bryta upp festandet vid midnatt (då grannar och dylikt vill sova) och därför knallar vidare ut. Det kan fortfarande vara roligt att träffa nytt folk, men i ärlighetens namn umgås man ju ändå med "sitt" klientel även på krogen.
Så gott folk, nästa gång ni festar eller har trevligt i goda vänners lag. Överväg om det verkligen är nödvändigt att bryta upp och dra vidare. I skrivande stund är det fredagkväll. Jag ska avnjuta någon öl med goda vänner. Bli inte förvånade om vi slutar vår kväll på...just det.
onsdag 17 oktober 2007
Undersökningsresultat
Varje vecka kommer det att finnas nya frågor för Er läsare att ta ställning till i mindre undersökningar i övre högerkant av sidan.
Den första frågan som avhandlades på bloggen rörde era åsikter kring vad ni tycker om den.
Totalt svarade 12 stycken.
Av dessa röstade 10 att den var mycket bra, 4 att den var bra och 1 att det jag skrev var bra, men att jag hade skitåsikter. Att detta inte blir 12 röster sammanlagt behöver man inte vara matematiker att inse, men någon kryssade flera alternativ då denne röstade. Jag anser, emellertid, att detta var ett mycket gott resultat som sporrar till fortsatt bloggande.
Det blir svårt att tysta Lorden!
Keep on reading!
Den första frågan som avhandlades på bloggen rörde era åsikter kring vad ni tycker om den.
Totalt svarade 12 stycken.
Av dessa röstade 10 att den var mycket bra, 4 att den var bra och 1 att det jag skrev var bra, men att jag hade skitåsikter. Att detta inte blir 12 röster sammanlagt behöver man inte vara matematiker att inse, men någon kryssade flera alternativ då denne röstade. Jag anser, emellertid, att detta var ett mycket gott resultat som sporrar till fortsatt bloggande.
Det blir svårt att tysta Lorden!
Keep on reading!
Dålig fotbollsspelare - Bra tränaregenskap?
Det är med lite bitter smak denna text författas. Givetvis skulle Sverige efter kvällens EM-kvalmatch mot Nordirland, hemma på Råsunda, ha resulterat i en EM-biljett. Nu slutade matchen 1-1 och vi får skjuta upp firandet. Sverige har emellertid goda chanser att ta sig vidare, och jag är fullkomligt övertygad om att vi klarar uppgiften. I så fall innebär det att Sverige under förbundskapten Lars Lagerbäck har kvalificerat sig till fem raka stora fotbollsmästerskap. Det är i sig en stor bedrift.
Sedan Lagerbäck tillträdde som förbundskapten (år 2000) har det ibland blåst snålt kring hans ledarskap och syn på fotboll. Lagkänslan har premierats före en offensiv och fotboll. Tråkigt kan tyckas, men fotboll går ut på att vinna och vara med i de stora sammanhangen. Och statistiken talar sitt tydliga språk, Lagerbäcks koncept har varit vinnande. Hans styrka som ledare är att svetsa samman alla spelare till en grupp, där laget är viktigare än individen. Lars Lagerbäck har ett stort stöd bland spelarna (även om landslagets största egon och individualister Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic och Christian Wilhelmsson ett tag blev sura för att de fick infoga sig till lagets gemensamma regler). Att Lagerbäck ser till att alla ska få utrymme och känna sig som en viktig del av laget är ett smart pedagogiskt grepp. Att han besitter den egenskapen har att göra med att han själv inte är en diva eller individualist. Lagerbäck ger sina spelare förtroende, och han får det tillbaka.
De flesta av dagens fotbollstränare har själva varit aktiva inom sporten. Ofta har tränaren också varit en fixstjärna, och fixstjärnor har stora egon. Visst, det finns forna fixstjärnor (läs divor) som lyckats med sin tränarkarriär och vunnit titlar. Det har dock sällan varit utan kontroverser med enskilda spelare och med en skadad lagkänsla. Faktum är att de, i mitt tycke, största fotbollsledarna inte har tidigare karriärer som fotbollspelare. Med samma fotbollsfilosofi som Lagerbäck, och samma usla talang som fotbolsspelare, har tränare som Sven-Göran Eriksson, Arsene Wenger och José Mourinho rönt stora framgångar i sina tränarkarriärer. De har också, likt Lagerbäck, alltid satt laget i fokus. Att dessa herrar har fått stort massmedialt utrymme och kan ses som individualister, är enbart en förenklad mediabild. När det kommer till lagsporten fotboll, har de alltid fokuserat på det som ska presteras på planen och lyckats med att ingjuta mod och respekt i spelarna. Det kan således vara en merit i sig att inte själv ha varit en duktig fotbollsspelare om man vill lyckas som tränare.
Med detta resonemang vill jag dock inte på något sätt förkasta alla gamla fotbollsspelares tränarkarriärer. Däremot har jag svårt att se att individualister som Zlatan eller Inzaghi besitter de egenskaper som krävs för en framtida framgångsrik tränarkarriär. De skulle själva ta allt för stor plats, vilket förmodligen skulle leda till öpnna konfliker i laget. Och konfliktfyllda fotbollslag är sällan vinnande. Lagspelartyper som Roland Nilsson och Jonas Thern har däremot bättre chanser att lyckas. Det är inte omöjligt att någon av dessa gentlemän en dag får ta över Lagerbäcks roll som förbundskapten. Men när detta sker, så har Sverige för länge sedan avverkat EM-slutspelet 2008 i Schweiz och Österrike.
Sedan Lagerbäck tillträdde som förbundskapten (år 2000) har det ibland blåst snålt kring hans ledarskap och syn på fotboll. Lagkänslan har premierats före en offensiv och fotboll. Tråkigt kan tyckas, men fotboll går ut på att vinna och vara med i de stora sammanhangen. Och statistiken talar sitt tydliga språk, Lagerbäcks koncept har varit vinnande. Hans styrka som ledare är att svetsa samman alla spelare till en grupp, där laget är viktigare än individen. Lars Lagerbäck har ett stort stöd bland spelarna (även om landslagets största egon och individualister Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic och Christian Wilhelmsson ett tag blev sura för att de fick infoga sig till lagets gemensamma regler). Att Lagerbäck ser till att alla ska få utrymme och känna sig som en viktig del av laget är ett smart pedagogiskt grepp. Att han besitter den egenskapen har att göra med att han själv inte är en diva eller individualist. Lagerbäck ger sina spelare förtroende, och han får det tillbaka.
De flesta av dagens fotbollstränare har själva varit aktiva inom sporten. Ofta har tränaren också varit en fixstjärna, och fixstjärnor har stora egon. Visst, det finns forna fixstjärnor (läs divor) som lyckats med sin tränarkarriär och vunnit titlar. Det har dock sällan varit utan kontroverser med enskilda spelare och med en skadad lagkänsla. Faktum är att de, i mitt tycke, största fotbollsledarna inte har tidigare karriärer som fotbollspelare. Med samma fotbollsfilosofi som Lagerbäck, och samma usla talang som fotbolsspelare, har tränare som Sven-Göran Eriksson, Arsene Wenger och José Mourinho rönt stora framgångar i sina tränarkarriärer. De har också, likt Lagerbäck, alltid satt laget i fokus. Att dessa herrar har fått stort massmedialt utrymme och kan ses som individualister, är enbart en förenklad mediabild. När det kommer till lagsporten fotboll, har de alltid fokuserat på det som ska presteras på planen och lyckats med att ingjuta mod och respekt i spelarna. Det kan således vara en merit i sig att inte själv ha varit en duktig fotbollsspelare om man vill lyckas som tränare.
Med detta resonemang vill jag dock inte på något sätt förkasta alla gamla fotbollsspelares tränarkarriärer. Däremot har jag svårt att se att individualister som Zlatan eller Inzaghi besitter de egenskaper som krävs för en framtida framgångsrik tränarkarriär. De skulle själva ta allt för stor plats, vilket förmodligen skulle leda till öpnna konfliker i laget. Och konfliktfyllda fotbollslag är sällan vinnande. Lagspelartyper som Roland Nilsson och Jonas Thern har däremot bättre chanser att lyckas. Det är inte omöjligt att någon av dessa gentlemän en dag får ta över Lagerbäcks roll som förbundskapten. Men när detta sker, så har Sverige för länge sedan avverkat EM-slutspelet 2008 i Schweiz och Österrike.
måndag 15 oktober 2007
Dubbelmord som förbryllar
På fredag är det exakt tre år sedan Mohammad Ammouri, 8 år och Anna Lena Svensson, 56 år knivmördades i Linköping. Mördaren går fortfarande lös. Det är givetvis ett underbetyg till den svenska poliskåren, men till deras försvar bör det påpekas att det föreligger synnerligen märkliga omständigheter kring morden. De flesta morden i Sverige begås enligt statistik av någon närstående till offret. Dessa brott är förhållandevis enkla för polisen att klara upp. Det är snarare regel än undantag att den sista personen som officiellt har sett offret vid liv, också är mördaren. När mord faller utanför den ramen blir de genast svårare att klara upp. Dessa mord kallas för spaningsmord. Eftersom mord i Sverige (och världen) allt som oftast begås på grund av att gärningsmannen har ett motiv, blir brottet genast svårare att lösa om ett uppenbart sådant saknas. Dubbelmördaren i Linköping verkar sakna ett sådant (i alla fall uppenbart) motiv. Polisen har varit inne på olika spår, allt ifrån att dådet var planlöst utfört av en psykiskt sjuk person till att aktionen var planerad och riktad mot Mohammad Ammouri. För egen del är fallet intressant, inte bara på grund av att brottet har en omedelbar geografisk koppling, utan också för att det lämnar så många frågetecken. Här följer ett resonemang kring några av dessa frågetecken.
1. Tidpunkten: mordet utfördes strax innan klockan 8 en måndagsmorgon. Frågan är varför? Klockan 8 på morgonen är trafiken intensiv. Många är på väg till jobbet eller skolan (precis som de båda offren). Risken att upptäckas eller iakttas av vittnen är överhängande. Detta faktum borde tala emot en planerad attack. Å andra sidan, är tidpunkten verkligen den optimala för en psykiskt störd person (med förmodade missbruksproblem) att vandra omkring i?
2. Platsen: Åsgatan, där mordet utfördes är ett lugnt område där många barnfamiljer bor. Statistiskt sett är risken minimal för att råka ut för ett brott i ett dylikt område. Kanske var det slumpen, kanske var det planerat. Även om det verkar irrationellt att utföra ett planerat dåd här, skapar det ju huvudbry för poliser, eftersom det bryter mönster på ett tydligt sätt.
3. Offren: de båda offren kände inte varandra. Att dådet skulle vara planerat verkar utifrån denna aspekt mycket märklig. Polisen har arbetat utefter teorin om att Anna Lena Svensson blev vittne till Mohammads (som attackerades först) mord och att mördaren främst var ute efter Ammouri. Polisen har dock letat febrilt efter motiv, till och med mot hela familjen och släkten Ammouri. De har emellertid inte hittat något. Om dådet har utförts av en psykiskt sjuk människa är det extremt ovanligt att dessa riktar sitt våld mot barn. Jag kan, i och för sig, åberopa två fall de senaste åren där vuxna psykiskt sjuka har riktat våld mot barn med dödlig utgång. Det ena i Sävsjö och det andra i Värmland. I båda dessa fall greps gärningsmannen ganska omgående.
4. Vädret: måndagen den 19:e oktober 2004 ösregnade det i Linköping. Inget bra väder att strosa omkring planlöst i. Även om man är psykiskt sjuk. Att vädret har varit en stor bidragande orsak till att gärningsmannen har undkommit står utom allt tvivel. Flera potentiella vittnen gömde sig under regnkläder och stora paraplyer dagen till ära. Skulle detta kunna indikera en planerad attack?
5. Gärningsmannens mordvapen: om mordet var planerat, vad var motivet? Polisen har arbetat efter teorin om beställningsmord. Faktum är att Mohammad avled direkt, Anna Lena dog på operationsbordet. Mordvapnet, en s.k. butterflykniv är inget optimalt vapen att använda vid en planerad attack. Ett "proffs" hade sett till att Anna Lena även hon dog omedelbart. Nu fick hon istället chansen att ge signalement till polisen. Dessutom skadade sig mördaren under attacken. Enligt utredarna skar han sig i handen.
6. Gärningsmannen beteende efter dådet: Mördaren lämnade efter sig såväl DNA på kniven som på en mössa. Så agerar inget proffs. Samtidigt har gärningsmannaprofilen som polisen tagit fram dels påvisat att mordet var en impulshandling men att mördarens agerande efteråt var rationellt. Han har lyckats kasta iväg sina utmärkande kläder (kanske även bytt) vilket tyder på ett planerat dåd. Det går inte att komma ifrån att mördaren lyckades osynligt försvinna under rusningstrafik i centrala delar av Sveriges femte största stad. Det tyder, trots allt på ett planerat dåd.
7. Gärningsmannens ålder: Signalement och DNA berättar om en gärningsman i åldern 15-25 år. En psykiskt sjuk man i den åldern kan omöjligt vara osynlig. Kuratorer, ungdomshem, fängelser, psykoterapeuter, lärare etc borde förstå. För att inte tala om föräldrar, kompisar, och eventuella syskon. Vilken psykiskt sjuk människa mördar två personer för att sedan bli helt frisk? Han måste rimligtvis ha fått vård efteråt. Polisen har även arbetat efter teorin om att mördaren kan ha tagit sitt liv. Det måste ändå finnas folk som vet om vem mördaren är. Om personen skulle vara död, varför träder inte anhöriga eller kompisar fram i så fall?
Man skulle kunna fortsätta i evighet kring detta märkliga dubbelmord. Ju längre tiden går efter mordet, desto mindre chans är det att lösa det. Om mördaren gör ett misstag och återfaller i brott är det dock kört för denne. Fram till idag har 650 personer blivit DNA testade i Linköping med omnejd. Ingen träff! Och eftersom Thomas Quick vid tiden för mordet satt inspärrad på Säters sjukhus, är risken att han skulle ta på sig mordet tämligen liten. Mordet på åttaårige Mohammad Ammouri och lärarinnan Anna Lena Svensson lär förbli ett stort mysterium.
1. Tidpunkten: mordet utfördes strax innan klockan 8 en måndagsmorgon. Frågan är varför? Klockan 8 på morgonen är trafiken intensiv. Många är på väg till jobbet eller skolan (precis som de båda offren). Risken att upptäckas eller iakttas av vittnen är överhängande. Detta faktum borde tala emot en planerad attack. Å andra sidan, är tidpunkten verkligen den optimala för en psykiskt störd person (med förmodade missbruksproblem) att vandra omkring i?
2. Platsen: Åsgatan, där mordet utfördes är ett lugnt område där många barnfamiljer bor. Statistiskt sett är risken minimal för att råka ut för ett brott i ett dylikt område. Kanske var det slumpen, kanske var det planerat. Även om det verkar irrationellt att utföra ett planerat dåd här, skapar det ju huvudbry för poliser, eftersom det bryter mönster på ett tydligt sätt.
3. Offren: de båda offren kände inte varandra. Att dådet skulle vara planerat verkar utifrån denna aspekt mycket märklig. Polisen har arbetat utefter teorin om att Anna Lena Svensson blev vittne till Mohammads (som attackerades först) mord och att mördaren främst var ute efter Ammouri. Polisen har dock letat febrilt efter motiv, till och med mot hela familjen och släkten Ammouri. De har emellertid inte hittat något. Om dådet har utförts av en psykiskt sjuk människa är det extremt ovanligt att dessa riktar sitt våld mot barn. Jag kan, i och för sig, åberopa två fall de senaste åren där vuxna psykiskt sjuka har riktat våld mot barn med dödlig utgång. Det ena i Sävsjö och det andra i Värmland. I båda dessa fall greps gärningsmannen ganska omgående.
4. Vädret: måndagen den 19:e oktober 2004 ösregnade det i Linköping. Inget bra väder att strosa omkring planlöst i. Även om man är psykiskt sjuk. Att vädret har varit en stor bidragande orsak till att gärningsmannen har undkommit står utom allt tvivel. Flera potentiella vittnen gömde sig under regnkläder och stora paraplyer dagen till ära. Skulle detta kunna indikera en planerad attack?
5. Gärningsmannens mordvapen: om mordet var planerat, vad var motivet? Polisen har arbetat efter teorin om beställningsmord. Faktum är att Mohammad avled direkt, Anna Lena dog på operationsbordet. Mordvapnet, en s.k. butterflykniv är inget optimalt vapen att använda vid en planerad attack. Ett "proffs" hade sett till att Anna Lena även hon dog omedelbart. Nu fick hon istället chansen att ge signalement till polisen. Dessutom skadade sig mördaren under attacken. Enligt utredarna skar han sig i handen.
6. Gärningsmannen beteende efter dådet: Mördaren lämnade efter sig såväl DNA på kniven som på en mössa. Så agerar inget proffs. Samtidigt har gärningsmannaprofilen som polisen tagit fram dels påvisat att mordet var en impulshandling men att mördarens agerande efteråt var rationellt. Han har lyckats kasta iväg sina utmärkande kläder (kanske även bytt) vilket tyder på ett planerat dåd. Det går inte att komma ifrån att mördaren lyckades osynligt försvinna under rusningstrafik i centrala delar av Sveriges femte största stad. Det tyder, trots allt på ett planerat dåd.
7. Gärningsmannens ålder: Signalement och DNA berättar om en gärningsman i åldern 15-25 år. En psykiskt sjuk man i den åldern kan omöjligt vara osynlig. Kuratorer, ungdomshem, fängelser, psykoterapeuter, lärare etc borde förstå. För att inte tala om föräldrar, kompisar, och eventuella syskon. Vilken psykiskt sjuk människa mördar två personer för att sedan bli helt frisk? Han måste rimligtvis ha fått vård efteråt. Polisen har även arbetat efter teorin om att mördaren kan ha tagit sitt liv. Det måste ändå finnas folk som vet om vem mördaren är. Om personen skulle vara död, varför träder inte anhöriga eller kompisar fram i så fall?
Man skulle kunna fortsätta i evighet kring detta märkliga dubbelmord. Ju längre tiden går efter mordet, desto mindre chans är det att lösa det. Om mördaren gör ett misstag och återfaller i brott är det dock kört för denne. Fram till idag har 650 personer blivit DNA testade i Linköping med omnejd. Ingen träff! Och eftersom Thomas Quick vid tiden för mordet satt inspärrad på Säters sjukhus, är risken att han skulle ta på sig mordet tämligen liten. Mordet på åttaårige Mohammad Ammouri och lärarinnan Anna Lena Svensson lär förbli ett stort mysterium.
torsdag 11 oktober 2007
Ljummen nobelpristagare i litteratur
Under dagen har årets nobelpristagare i litteratur offentliggjorts. Enligt traditionen (som säger att utnämningen sker en torsdag i oktober) meddelade Svenska Akademiens ständige sekreterare Horace Engdahl att årets nobelpristagare heter Doris Lessing. Den brittiska förfatarinnan Lessing har, enligt egen utsago, varit aktuell för priset i trettio års tid. I år hade hon gett upp hoppet. När en journalist klargjorde utnämningen för Lessing i TV mottog hon beskedet med måttlig entusiasm. Juryns motivering till Lessings nobelpris i litteratur följer:
den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning
Lessings författarskap kan delas in i tre faser. Den kommunistiska (1944-56) ,den psykologiska (1956-1969) och till sist science fiction-temat. Ofta brukar Svenska Akademien välja någon obskyr och, för massan, obekant författare till sina utnämningar. Denna gång överraskade akademien många genom att välja en känd och ofta läst författare. Givetvis sålde Lessing slut i de allra flesta bokbutiker kort efter att utnämningen offentliggjorts. Och de svenska förläggarna jublade ända vägen till banken...
Doris Lessing är främst läst av kvinnor. Hon har själv kallat sig feminist och har haft stor inverkan på många feminister. Boken Den femte sanningen (1962) anses vara en feministisk bibel. Det bör noteras att Lessing själv tar avstånd från den beskrivningen. Faktum är att Lessing de senaste åren har riktat stark kritik mot den feministiska rörelsen. Bland argumenten finner man liknande, som redan har presenterats av en viss Lord i en viss blogg. Bland annat har hon sagt om den feministiska rörelsen:
En slapp och lömsk kultur som tillåter kvinnor att förnedra och förolämpa männen utan ett pip till protest från männen har kopplat greppet om den feministiska rörelsen
Vidare har Lessing hävdat att fokuseringen på kvinnans underordnade roll nu har gått så långt att det snart, och i framtiden kommer att vara männen som blir förtryckta snarare än kvinnorna. Trots denna intressanta invändning är Doris Lessing en ointressant författarinna i mina ögon. Ni kvasiintellektuella får gärna läsa hur mycket Lessing ni vill. Vi riktigt intellektuella fördjupar oss istället i E.J Hobsbawm, Platon och Habermas ;)
den kvinnliga erfarenhetens epiker, som med skepsis, hetta och visionär kraft har tagit en splittrad civilisation till granskning
Lessings författarskap kan delas in i tre faser. Den kommunistiska (1944-56) ,den psykologiska (1956-1969) och till sist science fiction-temat. Ofta brukar Svenska Akademien välja någon obskyr och, för massan, obekant författare till sina utnämningar. Denna gång överraskade akademien många genom att välja en känd och ofta läst författare. Givetvis sålde Lessing slut i de allra flesta bokbutiker kort efter att utnämningen offentliggjorts. Och de svenska förläggarna jublade ända vägen till banken...
Doris Lessing är främst läst av kvinnor. Hon har själv kallat sig feminist och har haft stor inverkan på många feminister. Boken Den femte sanningen (1962) anses vara en feministisk bibel. Det bör noteras att Lessing själv tar avstånd från den beskrivningen. Faktum är att Lessing de senaste åren har riktat stark kritik mot den feministiska rörelsen. Bland argumenten finner man liknande, som redan har presenterats av en viss Lord i en viss blogg. Bland annat har hon sagt om den feministiska rörelsen:
En slapp och lömsk kultur som tillåter kvinnor att förnedra och förolämpa männen utan ett pip till protest från männen har kopplat greppet om den feministiska rörelsen
Vidare har Lessing hävdat att fokuseringen på kvinnans underordnade roll nu har gått så långt att det snart, och i framtiden kommer att vara männen som blir förtryckta snarare än kvinnorna. Trots denna intressanta invändning är Doris Lessing en ointressant författarinna i mina ögon. Ni kvasiintellektuella får gärna läsa hur mycket Lessing ni vill. Vi riktigt intellektuella fördjupar oss istället i E.J Hobsbawm, Platon och Habermas ;)
onsdag 10 oktober 2007
Fungerande terapi!
Allting är givetvis relativt, men många upplever att vi idag lever i ett dystert samhälle. Visserligen är stress, ångest, depression och utbrändhet typiska I-landsprobelm, men det går inte att blunda för att dessa fenomen ökar i samhället. Speciellt är depression en utbredd problematik bland landets unga. Men även äldre drabbas givetvis. När vi nu går mot höst, vinter och mörkare tider tenderar denna typ av ohälsa att öka. Alla människor har sina "ups and downs" och ibland kan tillvaron kännas hopplös. Det tror jag att samtliga av oss upplever någon gång under vår livscykel. För vissa är "downperioden" extra lång. När en sådan permanent nedstämdhet uppstår är det brukligt att drabbade personer blir sjukförklarade. Botmedlet stavas allt som oftast medicinering och samtalsterapi. De personer som drabbas av stress, ångest eller depressionsfenomenet under kortare perioder behöver ingen sådan medicinering. Istället får dessa hitta alternativa metoder för att åter komma på fötter.
Personligen är mina "downperioder" väldigt sporadiska och kortvariga. När jag behöver terapi är det snarare för att lugna ner mitt heta temprament. Jag har emellertid hittat flera terapimetoder som verkligen fungerar på mig. Nu är terapifenomenet extremt subjektivt som är avhängigt med den personlighet man besitter eller de intressen man har. Nedan följer tre former av terapi som jag kan rekommendera er läsare att testa i hårda tider.
1. Träning: Köp ett gymkort eller införskaffa en egen träningsanläggning. 25 minuters styrketräning varje dag (med någon eller några vilodagar i veckan) får verkligen ut dina aggressioner, din ångest eller andra demoner ;). Efter styrketräningen drar du på dig löparskorna och kör ett varv i det lokala elljusspåret. Detta stimulerar din hjärnverksahet positivt. Efter träningen känner du dig fullkomlig, nyttig och duktig. Träningen är verkligen den bästa terapiformen (för mig). Enda nackdelen är att det innan (och ibland under tiden) kan upplevas som motigt. Men vilken frihetskänsla att ge sig in på åttonde kilometern med benen fulla av spring!
2. Musik:När du känner dig riktigt nere kan du dra på en riktigt bra platta/eller låt, lägga dig och lyssna och drömma dig bort. Bättre form av eskapism finns inte. Det kan tyckas logiskt att som deprimerad, nere eller bara arg bör lyssna på glad musik. Det är emellertid tvärtom. Lyssna på någon som har det ännu jävligare än vad du har. Vad du än har råkat ut för, så finns det alltid någon musiker som beskriver ett värre scenario. När du har lyssnat ordentligt har du nått botten och kan enbart ta dig uppåt. Vilken musik som passar bäst är givetvis beroende av din musiksmak. För mig fungerar för tillfället Caj Karlsson, Björn Afzelius, Neil Young, The Smiths, och Eldkvarn (för att nämna några) i tider då jag tycker extra synd om mig själv.
3. Skriv: Skriv ner dina känslor, i en dagbok, loggbok eller varför inte i en blogg. Skrivandet som terapiform ska inte underskattas. Genom skrivandet analyserar du ditt mentala tillstånd samtidigt som dina känslor formuleras till bokstäver, ord och meningar. För de som inte gillar att skriva, går det lika bra att prata med en god vän, förutsatt att vännen är en bra lyssnare.
Det är givetvis min förhoppning att ni som läser denna text mår bra, men om ni går och irriterar er över någonting, alternativt är ledsna över något: ta tillfället i akt och testa något av ovanstående tips!
Personligen är mina "downperioder" väldigt sporadiska och kortvariga. När jag behöver terapi är det snarare för att lugna ner mitt heta temprament. Jag har emellertid hittat flera terapimetoder som verkligen fungerar på mig. Nu är terapifenomenet extremt subjektivt som är avhängigt med den personlighet man besitter eller de intressen man har. Nedan följer tre former av terapi som jag kan rekommendera er läsare att testa i hårda tider.
1. Träning: Köp ett gymkort eller införskaffa en egen träningsanläggning. 25 minuters styrketräning varje dag (med någon eller några vilodagar i veckan) får verkligen ut dina aggressioner, din ångest eller andra demoner ;). Efter styrketräningen drar du på dig löparskorna och kör ett varv i det lokala elljusspåret. Detta stimulerar din hjärnverksahet positivt. Efter träningen känner du dig fullkomlig, nyttig och duktig. Träningen är verkligen den bästa terapiformen (för mig). Enda nackdelen är att det innan (och ibland under tiden) kan upplevas som motigt. Men vilken frihetskänsla att ge sig in på åttonde kilometern med benen fulla av spring!
2. Musik:När du känner dig riktigt nere kan du dra på en riktigt bra platta/eller låt, lägga dig och lyssna och drömma dig bort. Bättre form av eskapism finns inte. Det kan tyckas logiskt att som deprimerad, nere eller bara arg bör lyssna på glad musik. Det är emellertid tvärtom. Lyssna på någon som har det ännu jävligare än vad du har. Vad du än har råkat ut för, så finns det alltid någon musiker som beskriver ett värre scenario. När du har lyssnat ordentligt har du nått botten och kan enbart ta dig uppåt. Vilken musik som passar bäst är givetvis beroende av din musiksmak. För mig fungerar för tillfället Caj Karlsson, Björn Afzelius, Neil Young, The Smiths, och Eldkvarn (för att nämna några) i tider då jag tycker extra synd om mig själv.
3. Skriv: Skriv ner dina känslor, i en dagbok, loggbok eller varför inte i en blogg. Skrivandet som terapiform ska inte underskattas. Genom skrivandet analyserar du ditt mentala tillstånd samtidigt som dina känslor formuleras till bokstäver, ord och meningar. För de som inte gillar att skriva, går det lika bra att prata med en god vän, förutsatt att vännen är en bra lyssnare.
Det är givetvis min förhoppning att ni som läser denna text mår bra, men om ni går och irriterar er över någonting, alternativt är ledsna över något: ta tillfället i akt och testa något av ovanstående tips!
tisdag 9 oktober 2007
Djävulens advokat
Idag häktades tre 16-åringar som natten mot lördag misshandlade en jämnårig kille till döds i Stockholm. Brottsrubriceringen lyder grov misshandel och vållande till annans död. Eftersom svenskt domstolsväsende måste följa Svea rikes lag var denna brottsrubricering i sig inget konstigt. Visserligen är offret död till följd av den grova misshandeln, men mord måste vara en planerad och uppsåtlig handling. De stackars förövarna kunde ju inte veta att en människa kan dö av upprepade knytnävsslag, slag med baseballträn och sparkar mot huvudet. Två av de tre häktade pekar samstämmigt ut den tredje personen som drivande och mest aktiv i dödsmisshandeln.
Man blir föga förvånad att den utpekade företräds av stjärn- och kändisadvokaten Leif Silbersky. Så fort ett grovt brott som genererar ett stort massmedialt intresse inträffar i vårt land, så kan man garantera att den (eller någon av de) åtalde kommer att försvaras av Silbersky. Givetvis för att han är en skicklig advokat, men också för att Silbersky njuter av varje sekund i rampljuset. Ett fungerande, demokratiskt, rättssystem kräver att den åtalade ska ha en juridiskt skolad försvarare till sin hjälp, och åtaladingen är skyldig förrän man är dömd i en domstol. Detta är jag medveten om. Men stjärnadvokaten Silbersky har genom åren försvarat hedervärda medborgare som Trustorplundrarna, diskoteksbrandsmördarna i Göteborg och Hagamannen. Därför var jag föga förvånad att just Silbersky med sin arroganta uppsyn dök upp i TV och klargjorde att sin nuvarande klient är helt oskyldig till dödsmisshandeln. Han erkänner visserligen att han både har sparkat och slagit offret, men detta har skett i självförsvar. HALLÅ, en ung människa har dött; ihjälsparkad och ihjälslagen av (minst) tre förövare som gett sig på en ensam kille. I självförsvar. Tjena.
Silberskys respekt för den döde och hans anhöriga är obefintlig. Han måste givetvis få företräda sin klient, men att vidare gå ut i media och göra sin häktade klient till offer blir absurt. Jag har tidigare deklarerat att samhället måste ta krafttag mot brottsligheten i allmänhet och grova våldsbrott utfört av ungdomar i synnerhet. Att Silbersky menar att häktet inte är något ställe att vara på för en 16-åring är oförenligt med klientens tidigare handlande. Enligt Silberskys retorik är hans klient gammal nog att vara ute mitt i natten, nyttja alkohol (och enligt media andra droger) samt slå ihjäl en annan människa, men inte gammal nog att sitta i häktet. Jag vill återigen poängtera att klienten inte är dömd än, men eftersom han erkänner att han såväl har sparkat som slagit mordoffret har han med största sannolikhet varit inblandad i det hela.
Eftersom de åtalade har en ringa ålder lär påföljden till att de släckt ett människoliv med största sannolikhet bli ungdomsvård i något/ett par år. När grabbarna är 20 är de med all säkerhet ute i det fria igen, med hela livet framför sig. Mordoffret fick inte ens uppleva sin 17-årsdag.
Man blir föga förvånad att den utpekade företräds av stjärn- och kändisadvokaten Leif Silbersky. Så fort ett grovt brott som genererar ett stort massmedialt intresse inträffar i vårt land, så kan man garantera att den (eller någon av de) åtalde kommer att försvaras av Silbersky. Givetvis för att han är en skicklig advokat, men också för att Silbersky njuter av varje sekund i rampljuset. Ett fungerande, demokratiskt, rättssystem kräver att den åtalade ska ha en juridiskt skolad försvarare till sin hjälp, och åtaladingen är skyldig förrän man är dömd i en domstol. Detta är jag medveten om. Men stjärnadvokaten Silbersky har genom åren försvarat hedervärda medborgare som Trustorplundrarna, diskoteksbrandsmördarna i Göteborg och Hagamannen. Därför var jag föga förvånad att just Silbersky med sin arroganta uppsyn dök upp i TV och klargjorde att sin nuvarande klient är helt oskyldig till dödsmisshandeln. Han erkänner visserligen att han både har sparkat och slagit offret, men detta har skett i självförsvar. HALLÅ, en ung människa har dött; ihjälsparkad och ihjälslagen av (minst) tre förövare som gett sig på en ensam kille. I självförsvar. Tjena.
Silberskys respekt för den döde och hans anhöriga är obefintlig. Han måste givetvis få företräda sin klient, men att vidare gå ut i media och göra sin häktade klient till offer blir absurt. Jag har tidigare deklarerat att samhället måste ta krafttag mot brottsligheten i allmänhet och grova våldsbrott utfört av ungdomar i synnerhet. Att Silbersky menar att häktet inte är något ställe att vara på för en 16-åring är oförenligt med klientens tidigare handlande. Enligt Silberskys retorik är hans klient gammal nog att vara ute mitt i natten, nyttja alkohol (och enligt media andra droger) samt slå ihjäl en annan människa, men inte gammal nog att sitta i häktet. Jag vill återigen poängtera att klienten inte är dömd än, men eftersom han erkänner att han såväl har sparkat som slagit mordoffret har han med största sannolikhet varit inblandad i det hela.
Eftersom de åtalade har en ringa ålder lär påföljden till att de släckt ett människoliv med största sannolikhet bli ungdomsvård i något/ett par år. När grabbarna är 20 är de med all säkerhet ute i det fria igen, med hela livet framför sig. Mordoffret fick inte ens uppleva sin 17-årsdag.
måndag 8 oktober 2007
Pest eller kolera?
På söndagen (7/10) möttes vår statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin i en TV-debatt. Det har nu gått drygt ett år sedan Alliansen, med statsminister Reinfeldt i täten, tog över styret i Sverige. Trots att vi befinner oss i en högkonjunktur, och trots att sysselsättningen har ökat sedan maktövertagandet, så har det medborgerliga stödet för Alliansen minskat. Regeringen fick ingen vidare start då två statsråd (kulturminsiter Cecilia Stegö Chilò och handelsminister Maria Borelius) tvingades avgå på grund av skattefusk. Sedan dess har främst utspel från finansminister Anders Borg och försvarsminister Mikael Odenbergs avhopp legat Alliansen i fatet.
Se för övrigt ultraliberalisten Anders Borg debattera i ungdomsåren här:
http://www.youtube.com/watch?v=hTLOrbmpVG4
Alliansens politik verkar öka de eknomiska klyftorna i samhället. I alla fall är det medias tolkning. Och medias tolkning brukar medborgarna köpa utan ifrågasättande. Efter ett år vid makten lutar det alltså åt att den socialdemokratiske oppositionsledaren Mona Sahlin kommer att bli statsminister 2010. Det är långt dit, och mycket hända än, men dagens prognoser visar på denna utveckling. Eftersom Alliansen har varit i blåsväder och den folkliga opinionen mer än gärna vill se en grillning av Reinfeldt kunde det tyckas att Mona Sahlin hade öppet mål som utgångsläge i debatten. Mona Sahlin må vara kvinna och folklig, men förankring i dagens samhälle saknar hon totalt. Någon retoriker är hon inte heller. Faktum är att hon varken är saklig eller kunnig i sitt resonemang. Det enda hon fick fram i debatten var egentligen att den hon debatterade med var Fredrik Reinfeldt. Varje mening (nåja nästan) började Mona med "Hur kan du, Fredrik reinfeldt, säga..." Efter två gånger blev upprepningen urvattnad och inträningen lyste igenom. Ytterligare en sak att störa sig på hos Mona Sahlin för tittaren.
Att debatten sedan främst kretsade kring sysselsättningen får man möjligen skylla på folket. De hade, enligt TV-programmet Agenda som anordnade debatten, valt att Mona och Fredrik skulle koncentrera sin diskussion kring detta ämne. Men VARFÖR? Sysselsättningen är bättre än på länge. Politik är till för att förbättra samhället. Vi lever i ett ruttet samhälle, varför inte ta itu med de riktiga problemen istället? Under helgen har en 16-årig pojke blivit misshandlad till döds i Stockholm, och en 15 årig pojke ihjälskjuten av en 50 årig man i Rödeby, vars familj sedan länge hade trakasserats av 15-åringen och hans kompisar. Om inte vi vuxna, och framför allt våra styrande politiker, inser att dagens ungdom har en väldigt skev och snedvriden värdegrund kommer det att kvitta om vi har full sysselsättning i framtiden.
Vi lever i en tid då då ungdomen tycker det är häftigt att vara en gangster, där gängfighter, rån, våldtäkter, mord och knark tillhör ungdomars vardag. Där det är häftigt att skolka, säga emot lärare, mobba och sedan ha mage att klaga på skolmat, för stränga lärare och för mycket läxor. Dagens ungdom är detta lands framtid. Dekadensen måste få ett slut nu. Vuxenvärlden och STATEN, som ska fungera som samhällets ryggrad, måste sluta med daltandet och sätta ner foten. Samtliga medborgare i detta land måste fostras i samma värdegrundsanda, och veta vad som är rätt och fel. Utvecklingen har gått käpprätt utför de senaste trettio åren och utvecklingen måste bromsas omdelbart. Om detta yppades inte ett ord i partiledardebatten i söndags. Att välja mellan den politik som Sahlin och Reinfeldt företräder, är som att välja mellan pest eller kolera.
Se för övrigt ultraliberalisten Anders Borg debattera i ungdomsåren här:
http://www.youtube.com/watch?v=hTLOrbmpVG4
Alliansens politik verkar öka de eknomiska klyftorna i samhället. I alla fall är det medias tolkning. Och medias tolkning brukar medborgarna köpa utan ifrågasättande. Efter ett år vid makten lutar det alltså åt att den socialdemokratiske oppositionsledaren Mona Sahlin kommer att bli statsminister 2010. Det är långt dit, och mycket hända än, men dagens prognoser visar på denna utveckling. Eftersom Alliansen har varit i blåsväder och den folkliga opinionen mer än gärna vill se en grillning av Reinfeldt kunde det tyckas att Mona Sahlin hade öppet mål som utgångsläge i debatten. Mona Sahlin må vara kvinna och folklig, men förankring i dagens samhälle saknar hon totalt. Någon retoriker är hon inte heller. Faktum är att hon varken är saklig eller kunnig i sitt resonemang. Det enda hon fick fram i debatten var egentligen att den hon debatterade med var Fredrik Reinfeldt. Varje mening (nåja nästan) började Mona med "Hur kan du, Fredrik reinfeldt, säga..." Efter två gånger blev upprepningen urvattnad och inträningen lyste igenom. Ytterligare en sak att störa sig på hos Mona Sahlin för tittaren.
Att debatten sedan främst kretsade kring sysselsättningen får man möjligen skylla på folket. De hade, enligt TV-programmet Agenda som anordnade debatten, valt att Mona och Fredrik skulle koncentrera sin diskussion kring detta ämne. Men VARFÖR? Sysselsättningen är bättre än på länge. Politik är till för att förbättra samhället. Vi lever i ett ruttet samhälle, varför inte ta itu med de riktiga problemen istället? Under helgen har en 16-årig pojke blivit misshandlad till döds i Stockholm, och en 15 årig pojke ihjälskjuten av en 50 årig man i Rödeby, vars familj sedan länge hade trakasserats av 15-åringen och hans kompisar. Om inte vi vuxna, och framför allt våra styrande politiker, inser att dagens ungdom har en väldigt skev och snedvriden värdegrund kommer det att kvitta om vi har full sysselsättning i framtiden.
Vi lever i en tid då då ungdomen tycker det är häftigt att vara en gangster, där gängfighter, rån, våldtäkter, mord och knark tillhör ungdomars vardag. Där det är häftigt att skolka, säga emot lärare, mobba och sedan ha mage att klaga på skolmat, för stränga lärare och för mycket läxor. Dagens ungdom är detta lands framtid. Dekadensen måste få ett slut nu. Vuxenvärlden och STATEN, som ska fungera som samhällets ryggrad, måste sluta med daltandet och sätta ner foten. Samtliga medborgare i detta land måste fostras i samma värdegrundsanda, och veta vad som är rätt och fel. Utvecklingen har gått käpprätt utför de senaste trettio åren och utvecklingen måste bromsas omdelbart. Om detta yppades inte ett ord i partiledardebatten i söndags. Att välja mellan den politik som Sahlin och Reinfeldt företräder, är som att välja mellan pest eller kolera.
lördag 6 oktober 2007
Bigfoot, Orang Pendek, Nessie och Thomas Quick?
1991 döms en medelålders man tillsammans med sin betydligt yngre manlige älskare till rättspsykiatrisk vård för ett grovt rån utfört i Dalarna. Detta är början till ett av Sveriges mest uppmärksammade och gåtfulla kriminalfenomen. Mannen som döms är nämligen Thomas Quick, en pederast och småbrottsling som åkt in och ut på psykiatriska kliniker under hela sitt vuxna liv. Efter några år på Säters sjukhus börjar Thomas Quick att berätta saker som inte bara får hans terapeut att sätta i halsgropen, det Thomas Quick berättar skakar om hela Sverige. Quick börjar nämligen systematiskt att erkänna ouppklarade mord i Sverige och Norge mellan 1965 och 1993. Sammanlagt erkänner Thomas Quick att han ensam och i sällskap med andra har bragt inte mindre än tjugosex personer om livet.
Thomas Quicks erkännanden har gett upphov till stor massmedial debatt angående sanningshalten. Ett stort mediadrev med kriminolog Leif GW Persson i spetsen anser att Quick är en mytoman och att han förmodligen aldrig ens har sett en död människa. Resultatet av mediadrevet har blivit att gemene mans blid av Quick är "mytomanen Quick" snarare än "seriemördaren Quick". Mytoman eller inte, efter att nyligen ha läst Janne Mattsons bok Gåtan Thomas Quick kan man dock inte låta bli att hänföras av mysteriet kring fallet Quick. Mattsson, som är journalist, har träffat Quick regelbundet under flera år för att sammanställa boken. Han är övertygad om att Quick talar sanning. Det enda jag är säker på efter att ha läst boken är att Thomas Quick är, om inte Sveriges farligaste man, åtminstone Sveriges sjukaste man.
Thomas Quick föddes som Sture Bergwall och växte upp i Dalarna. I boken berättar han att både hans pappa och mamma förgrep sig sexuellt på Thomas under barnåren. Boken beskriver dessa övergrepp ingående och vissa är så oerhört otroliga att det helt enkelt inte kan vara sant. En specifik händelse beskriver när pappan har oralsex med Thomas samtidigt som hans höggravida mamma kommer in i sängkammaren och föder ett dött foster som hon kastar i väggen. Föräldrarna skyller fostrets död på Quick och det är Quicks specifika förhållande till det döda fostret som senare driver Quick till alla mord senare i livet. Förhållandet mellan Quick och föräldrarna är också avgörande för Quicks framtida mördande. När Quick får raserianfall och går in i rollen som mördare förvandlas han nämligen till en figur som han benämner som Ellington. Ibland är Ellington en gestaltning av sin far, ibland av både sin far och mor.
Quick beskriver vidare i boken att i princip alla vuxna som han kommer i kontakt med under barndomsåren, utnyttjar honom sexuellt. Bland annat en äldre bror och en av kommunens präster. Quick börjar själv i unga år att utnyttja yngre pojkar sexuellt. Att detta faktum är sant råder det inga tvivel om. Quick är faktiskt dömd för att ha utnyttjat pojkar sexuellt redan 1970 då han arbetade på Falu-lasarett. Han har i samband med detta försökt att döda en av pojkarna. Det är alltså inte så att Thomas Quick är en okänd figur för polisen då han så småningom börjar att erkänna sina mord. Quick har också flera förhållanden med unga pojkar och anordnar porrfilmsvisningar i sin lägenhet under sin uppväxtperiod. Sitt första mord begår han när han är femton år. Offret är 7-årige Thomas i Växjö. Quick har således tagit sitt förnamn efter sitt första mordoffer. Efternamnet Quick är mammans flicknamn.
Quick har alltså erkänt 26 mord. Av dessa är han dömd för åtta stycken. Mordoffren har främst varit unga pojkar, men även flickor och ungdomar har råkat ut för Quicks vrede. Han påstår att han bland annat har styckat, skändat och ätit av sina offer.
Skeptikerna menar att Quick kan ha läst om de olika ouppklarade morden i tidningar, utgått från fakta och sedan erkänt. Men vad skulle vara motivet? I flera av fallen har Quick setts i anslutning till mordplatserna, vid flera mord har han pekat ut saker som endast mördaren kan ha känt till. Att han är dömd för åtta mord (+ bedömts skyldig till två preskriberade) borde egentligen tala sitt tydliga språk. Det är faktiskt ganska så svårt att bli dömd för mord i en svensk domstol. Om Quick nu skulle vara mytoman och oskyldig till alla erkända mord skulle även det vara oerhört märkligt. För att citera Mattsons sista stycke i sin bok angående mediadrevet som beskriver Quick som mytoman.
Detta innebär att Quick skulle ha skaffat sig information om en mängd mord och försvinnanden som skedde långt innan han togs in på Säters sjukhus i början av 90-talet för att börja använda sig av av dessa informationer när han var på väg att skrivas ut från sjukhuset. Han skulle dessutom ha lyckats manipluera sex domstolar med domare och nämndemän till att vid åtta olika tillfällen enhälligt fälla honom för mord. Dessutom skulle han ha manipulerat åklagaren, polisen och annan rättsexeprtis, inte minst hans egna advokater att tro på hans skuld. Till detta kommer något så unikt som att antalet domare fördubblats vid flera av rättegångarna för att få en så juridisk riktig bedömning som möjligt av förelagt bevismaterial. Någonstans måste väl ändå förståndet vinna över konspiartionsteorierna?
Mördare, mytoman eller både och? Att gåtan Thomas Quick är intressant utifrån ett psykologiskt, juridiskt och massmedialt perspektiv råder det ingen tvekan om. Sätt er in i fallet och bilda er en egen uppfattning. Min uppfattning är att Thomas Quick är en mycket sjuk människa. Mannen är en myt. Och precis som Orang Pendek, Bigfoot, Nessie och andra mytologiska varelser får man tänka och tro vad man vill om Thomas Quick. Ibland är sanningar svåra att bevisa...
Thomas Quicks erkännanden har gett upphov till stor massmedial debatt angående sanningshalten. Ett stort mediadrev med kriminolog Leif GW Persson i spetsen anser att Quick är en mytoman och att han förmodligen aldrig ens har sett en död människa. Resultatet av mediadrevet har blivit att gemene mans blid av Quick är "mytomanen Quick" snarare än "seriemördaren Quick". Mytoman eller inte, efter att nyligen ha läst Janne Mattsons bok Gåtan Thomas Quick kan man dock inte låta bli att hänföras av mysteriet kring fallet Quick. Mattsson, som är journalist, har träffat Quick regelbundet under flera år för att sammanställa boken. Han är övertygad om att Quick talar sanning. Det enda jag är säker på efter att ha läst boken är att Thomas Quick är, om inte Sveriges farligaste man, åtminstone Sveriges sjukaste man.
Thomas Quick föddes som Sture Bergwall och växte upp i Dalarna. I boken berättar han att både hans pappa och mamma förgrep sig sexuellt på Thomas under barnåren. Boken beskriver dessa övergrepp ingående och vissa är så oerhört otroliga att det helt enkelt inte kan vara sant. En specifik händelse beskriver när pappan har oralsex med Thomas samtidigt som hans höggravida mamma kommer in i sängkammaren och föder ett dött foster som hon kastar i väggen. Föräldrarna skyller fostrets död på Quick och det är Quicks specifika förhållande till det döda fostret som senare driver Quick till alla mord senare i livet. Förhållandet mellan Quick och föräldrarna är också avgörande för Quicks framtida mördande. När Quick får raserianfall och går in i rollen som mördare förvandlas han nämligen till en figur som han benämner som Ellington. Ibland är Ellington en gestaltning av sin far, ibland av både sin far och mor.
Quick beskriver vidare i boken att i princip alla vuxna som han kommer i kontakt med under barndomsåren, utnyttjar honom sexuellt. Bland annat en äldre bror och en av kommunens präster. Quick börjar själv i unga år att utnyttja yngre pojkar sexuellt. Att detta faktum är sant råder det inga tvivel om. Quick är faktiskt dömd för att ha utnyttjat pojkar sexuellt redan 1970 då han arbetade på Falu-lasarett. Han har i samband med detta försökt att döda en av pojkarna. Det är alltså inte så att Thomas Quick är en okänd figur för polisen då han så småningom börjar att erkänna sina mord. Quick har också flera förhållanden med unga pojkar och anordnar porrfilmsvisningar i sin lägenhet under sin uppväxtperiod. Sitt första mord begår han när han är femton år. Offret är 7-årige Thomas i Växjö. Quick har således tagit sitt förnamn efter sitt första mordoffer. Efternamnet Quick är mammans flicknamn.
Quick har alltså erkänt 26 mord. Av dessa är han dömd för åtta stycken. Mordoffren har främst varit unga pojkar, men även flickor och ungdomar har råkat ut för Quicks vrede. Han påstår att han bland annat har styckat, skändat och ätit av sina offer.
Skeptikerna menar att Quick kan ha läst om de olika ouppklarade morden i tidningar, utgått från fakta och sedan erkänt. Men vad skulle vara motivet? I flera av fallen har Quick setts i anslutning till mordplatserna, vid flera mord har han pekat ut saker som endast mördaren kan ha känt till. Att han är dömd för åtta mord (+ bedömts skyldig till två preskriberade) borde egentligen tala sitt tydliga språk. Det är faktiskt ganska så svårt att bli dömd för mord i en svensk domstol. Om Quick nu skulle vara mytoman och oskyldig till alla erkända mord skulle även det vara oerhört märkligt. För att citera Mattsons sista stycke i sin bok angående mediadrevet som beskriver Quick som mytoman.
Detta innebär att Quick skulle ha skaffat sig information om en mängd mord och försvinnanden som skedde långt innan han togs in på Säters sjukhus i början av 90-talet för att börja använda sig av av dessa informationer när han var på väg att skrivas ut från sjukhuset. Han skulle dessutom ha lyckats manipluera sex domstolar med domare och nämndemän till att vid åtta olika tillfällen enhälligt fälla honom för mord. Dessutom skulle han ha manipulerat åklagaren, polisen och annan rättsexeprtis, inte minst hans egna advokater att tro på hans skuld. Till detta kommer något så unikt som att antalet domare fördubblats vid flera av rättegångarna för att få en så juridisk riktig bedömning som möjligt av förelagt bevismaterial. Någonstans måste väl ändå förståndet vinna över konspiartionsteorierna?
Mördare, mytoman eller både och? Att gåtan Thomas Quick är intressant utifrån ett psykologiskt, juridiskt och massmedialt perspektiv råder det ingen tvekan om. Sätt er in i fallet och bilda er en egen uppfattning. Min uppfattning är att Thomas Quick är en mycket sjuk människa. Mannen är en myt. Och precis som Orang Pendek, Bigfoot, Nessie och andra mytologiska varelser får man tänka och tro vad man vill om Thomas Quick. Ibland är sanningar svåra att bevisa...
torsdag 4 oktober 2007
Gratis boklån på bibliotek: En folkbildande medborgerlig rättighet!
Inför det senaste valet propagerade "Alliansen" för att avgiftsbelägga (i mitt tycke) medborgerliga kulturrättigheter. Man ville införa obligatorisk entréavgift på landets muséer och man ville avgiftsbelägga boklån på våra bibliotek. Detta blogginlägg ska behandla det senare förslaget. Realpolitiskt finns det, enligt min mening, två avgiftsalternativ för boklån. Båda alternativen är kontraproduktiva utifrån ett samhällsekomiskt perspektiv. Jag ska nedan förklara varför.
Det första alternativet jag ska behandla är debitering för varje boklån. Man skulle kunna tänka sig att en debitering för varje boklån skulle vara rättvist ur ett samhällsekonomiskt perpsektiv. En fundamental regel inom ekonomin är ju att man betalar för de tjänster man tillhandahåller. I detta fall betalar låntagaren för tjänsten att få låna böcker. Egentligen skulle detta vara ett logiskt scenario. Men man kan vända på det. Historiskt har biblioteken fungerat som en medborgerlig rättighet. Bibiloteken ger människor tillgång till litteratur och tidskrifter gratis. Människor som aldrig annars skulle komma i kontakt med böcker har fått en naturlig kontaktpunkt med litteraturen via våra bibliotek. Det torde vara en allmänt vedertaget att litteratur är folkbildande. En debitering för varje boklån skulle förmodligen innebära att färre skulle låna böcker. Och om man ser bildning som samhällsekonomiskt positivt (som undertecknad gör) så torde en debitering för varje boklån därmed inte vara lämplig. Visst, en debitering skulle innebära mer inkomster till statskassan, men eftersom jag anser att biblioteken genrerar positiva externa effekter (bildning, kunskap) i samhället, borde samhället främja en sådan verksamhet istället för att hämma den.
Det andra alternativet för biblioteksavgifter skulle vara en fast kostnad för lånekort. Även om det tydligt framgått att jag anser att bibliotekens utbud ska tillhandahållas gratis, är en fast kostnad en bättre idé än att debitera varje boklån. Det är min övertygelse att att ganska många medborgare uppskattar biblioteken, och skulle förmodligen vara villiga att betala för ett lånekort. Och om man väl betalt avgiften, ligger det i människans natur att utnyttja tjänsten maximalt. För att förtydliga mitt resonemang kan jag jämföra hur jag personligen agerar när jag äter en buffé av modell "betala 85 kronor-ät hur mycket du vill". När man väl har betalat avgiften nyttjar man utbudet tills man är proppmätt. Ändå fyller man på tallriken ytterligare ett varv. Man vill få ut så mycket valuta som möjligt för pengarna. Samma effekt skulle avgiften få på lånekortet. Flera skulle låna större mängd böcker. Om gemene man däremot inte är villig att betala en avgift skulle biblioteken istället utnyttjas av en kulturelit. Det räcker inte med att ganska många nyttjar biblioteken. Flera av dessa skulle falla bort om lånekortet avgiftsbeläggs. Samhälls- och kunskapsklyftorna skulle öka ännu mera. I det långa loppet är en dylik utveckling ett såväl samhällsekonomiskt som välfärdsmässigt misslyckande. Därför bör gratis boklån på våra bibliotek vara obligatoriskt!
Det första alternativet jag ska behandla är debitering för varje boklån. Man skulle kunna tänka sig att en debitering för varje boklån skulle vara rättvist ur ett samhällsekonomiskt perpsektiv. En fundamental regel inom ekonomin är ju att man betalar för de tjänster man tillhandahåller. I detta fall betalar låntagaren för tjänsten att få låna böcker. Egentligen skulle detta vara ett logiskt scenario. Men man kan vända på det. Historiskt har biblioteken fungerat som en medborgerlig rättighet. Bibiloteken ger människor tillgång till litteratur och tidskrifter gratis. Människor som aldrig annars skulle komma i kontakt med böcker har fått en naturlig kontaktpunkt med litteraturen via våra bibliotek. Det torde vara en allmänt vedertaget att litteratur är folkbildande. En debitering för varje boklån skulle förmodligen innebära att färre skulle låna böcker. Och om man ser bildning som samhällsekonomiskt positivt (som undertecknad gör) så torde en debitering för varje boklån därmed inte vara lämplig. Visst, en debitering skulle innebära mer inkomster till statskassan, men eftersom jag anser att biblioteken genrerar positiva externa effekter (bildning, kunskap) i samhället, borde samhället främja en sådan verksamhet istället för att hämma den.
Det andra alternativet för biblioteksavgifter skulle vara en fast kostnad för lånekort. Även om det tydligt framgått att jag anser att bibliotekens utbud ska tillhandahållas gratis, är en fast kostnad en bättre idé än att debitera varje boklån. Det är min övertygelse att att ganska många medborgare uppskattar biblioteken, och skulle förmodligen vara villiga att betala för ett lånekort. Och om man väl betalt avgiften, ligger det i människans natur att utnyttja tjänsten maximalt. För att förtydliga mitt resonemang kan jag jämföra hur jag personligen agerar när jag äter en buffé av modell "betala 85 kronor-ät hur mycket du vill". När man väl har betalat avgiften nyttjar man utbudet tills man är proppmätt. Ändå fyller man på tallriken ytterligare ett varv. Man vill få ut så mycket valuta som möjligt för pengarna. Samma effekt skulle avgiften få på lånekortet. Flera skulle låna större mängd böcker. Om gemene man däremot inte är villig att betala en avgift skulle biblioteken istället utnyttjas av en kulturelit. Det räcker inte med att ganska många nyttjar biblioteken. Flera av dessa skulle falla bort om lånekortet avgiftsbeläggs. Samhälls- och kunskapsklyftorna skulle öka ännu mera. I det långa loppet är en dylik utveckling ett såväl samhällsekonomiskt som välfärdsmässigt misslyckande. Därför bör gratis boklån på våra bibliotek vara obligatoriskt!
onsdag 3 oktober 2007
Makthavare är inget att lita på
Den 3:e maj 1973 publicerade journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou, i tidningen Folket i Bild/Kulturfront, ett antal artiklar där de avslöjade existensen av ett svenskt hemligt underrättelseorgan, kallat "informationsbyrån", IB. I artiklarna beskrevs hur IB olagligt åsiktsregistrerade svenska vänsteranhängare och hur man använde sig av infiltratörer i såväl fackföreningar som intresserörelser för att utföra registreringen. Vidare redogjordes det för hur IB samarbetade med andra "västländers" (USA och Israel) underrättelsetjänster. Notera att detta var i en tid då det "Kalla kriget" var kallare än någonsin, och i en tid då Sverige officiellt sett hade deklarerat sig som ett neutralt land.
Avslöjandet av IB slog ner som en bomb. IB-affären diskuterades flitigt i TV-debatter och i övrig massmedia. Landets makthavare ställdes mot väggen. Inte kunde väl Sverige ha en underrättelsetjänst som bedrev åsiktsregistrering och begick brottsliga handlingar (olaglig buggning, inbrott etc.) i sitt arbete? Och ännu värre, kunde denna organisation i så fall vara sanktionerad av den socialdemokratiska regeringen? I vårt trygga folkhem? Vid tidpunkten för avslöjandet var Olof Palme statsminister, Sven Andersson utrikesminister och Stig Synnergren överbefälhavare (ÖB).
Vid flera officiella tillfällen förnekade Andersson att IB ägnade sig åt åsiktsregistrering. Palme i sin tur ställde sig helt ovetande till IB:s existens. Journalisterna bakom avslöjandet dömdes till ett års fängelse var för spioneri. I efterhand har det framkommit att IB (som givetvis existerade) lämnade kontinuerliga rapporter till regeringen Palme. Intressant att denne (i mångas ögon) rättskaffens man hade mage att ljuga de svenska medborgarna rätt upp i ansiktet. Det är emellertid inte första och sista gången Olof Palme ljög för det svenska folket.
Journalisten Peter Bratt fortsatte nämligen att granska våra makthavare. Den 18:e november 1977 publicerade han i DN en artikel, som avslöjade att tidigare socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer var en flitig besökare på en nyligen sprängd bordell i Stockholm. På bordellen ska enligt uppgift bland annat 13 och 14- åriga tjejer ha bjudit ut sig själva till maktens män. Uppståndelsen blev enorm. Den förra statsministern, tillika partiordföranden för socialdemokraterna Olof Palme, gick ut och kraftigt dementerade dessa uppgifter. Han kallade Bratt och media bl.a. för lögnare och råttor. Bratts huvudkälla till avslöjandet var ingen mindre än kriminologen Leif GW Persson som visste att Bratts artikel bestod av sanningar. Han har i efterhand berättat om den stora förvåning som mötte honom när Palme av alla människor (GW var gråsosse) kunde ljuga hela den svenska befolkningen rakt upp i ansiktet.
SVT sände nyligen en dokumentär om journalisten Peter Bratt och om ovan beskrivna händelser. Gå gärna in på http://www.svt.se och klicka er fram till dokumentärer för att titta på den klart sevärda historiska skildringen.
Det som är extra intressant i sammhanhanget är hur politiker och makthavare gång på gång försöker att sopa saker och ting under mattan. Det är inget konstigt att politikerföraktet bland dagens medborgare ökar. Våra makthavare ljuger ju oss uppenbarligen rakt upp i ansiktet. Att en sådan "folkkär" (och givetvis av meningsmotståndarna hatad) förkämpe för socialism och rättvisa som Olof Palme hade mage att ljuga och försvara kriminella handlingar sätter fingret på det politiska hyckleriet. Maktens män och kvinnor styrs precis som gemene man av egna intressen. Allt annat är lögn.
I vår tid forstätter media att granska politiker och deras förehavanden. Att socialdemokrater och andra makthavare fifflar och flummar tillhör inte en svunnen tid. Ett tydligt exempel på det är turerna kring Lars Danielsson efter Tsunamikatastrofen. Räkna med att Göran Persson m.fl. vet vad Danielsson sysslade med kring julhelgen 2004. Räkna med att Danielsson ljuger oss rakt upp i ansiktet. Att konspiartionsteoretiker går igång på liknande händelser är inte konstigt. Historien upprepar sig nämligen. Makthavare är inget att lita på.
Avslöjandet av IB slog ner som en bomb. IB-affären diskuterades flitigt i TV-debatter och i övrig massmedia. Landets makthavare ställdes mot väggen. Inte kunde väl Sverige ha en underrättelsetjänst som bedrev åsiktsregistrering och begick brottsliga handlingar (olaglig buggning, inbrott etc.) i sitt arbete? Och ännu värre, kunde denna organisation i så fall vara sanktionerad av den socialdemokratiska regeringen? I vårt trygga folkhem? Vid tidpunkten för avslöjandet var Olof Palme statsminister, Sven Andersson utrikesminister och Stig Synnergren överbefälhavare (ÖB).
Vid flera officiella tillfällen förnekade Andersson att IB ägnade sig åt åsiktsregistrering. Palme i sin tur ställde sig helt ovetande till IB:s existens. Journalisterna bakom avslöjandet dömdes till ett års fängelse var för spioneri. I efterhand har det framkommit att IB (som givetvis existerade) lämnade kontinuerliga rapporter till regeringen Palme. Intressant att denne (i mångas ögon) rättskaffens man hade mage att ljuga de svenska medborgarna rätt upp i ansiktet. Det är emellertid inte första och sista gången Olof Palme ljög för det svenska folket.
Journalisten Peter Bratt fortsatte nämligen att granska våra makthavare. Den 18:e november 1977 publicerade han i DN en artikel, som avslöjade att tidigare socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer var en flitig besökare på en nyligen sprängd bordell i Stockholm. På bordellen ska enligt uppgift bland annat 13 och 14- åriga tjejer ha bjudit ut sig själva till maktens män. Uppståndelsen blev enorm. Den förra statsministern, tillika partiordföranden för socialdemokraterna Olof Palme, gick ut och kraftigt dementerade dessa uppgifter. Han kallade Bratt och media bl.a. för lögnare och råttor. Bratts huvudkälla till avslöjandet var ingen mindre än kriminologen Leif GW Persson som visste att Bratts artikel bestod av sanningar. Han har i efterhand berättat om den stora förvåning som mötte honom när Palme av alla människor (GW var gråsosse) kunde ljuga hela den svenska befolkningen rakt upp i ansiktet.
SVT sände nyligen en dokumentär om journalisten Peter Bratt och om ovan beskrivna händelser. Gå gärna in på http://www.svt.se och klicka er fram till dokumentärer för att titta på den klart sevärda historiska skildringen.
Det som är extra intressant i sammhanhanget är hur politiker och makthavare gång på gång försöker att sopa saker och ting under mattan. Det är inget konstigt att politikerföraktet bland dagens medborgare ökar. Våra makthavare ljuger ju oss uppenbarligen rakt upp i ansiktet. Att en sådan "folkkär" (och givetvis av meningsmotståndarna hatad) förkämpe för socialism och rättvisa som Olof Palme hade mage att ljuga och försvara kriminella handlingar sätter fingret på det politiska hyckleriet. Maktens män och kvinnor styrs precis som gemene man av egna intressen. Allt annat är lögn.
I vår tid forstätter media att granska politiker och deras förehavanden. Att socialdemokrater och andra makthavare fifflar och flummar tillhör inte en svunnen tid. Ett tydligt exempel på det är turerna kring Lars Danielsson efter Tsunamikatastrofen. Räkna med att Göran Persson m.fl. vet vad Danielsson sysslade med kring julhelgen 2004. Räkna med att Danielsson ljuger oss rakt upp i ansiktet. Att konspiartionsteoretiker går igång på liknande händelser är inte konstigt. Historien upprepar sig nämligen. Makthavare är inget att lita på.
tisdag 2 oktober 2007
Entreprenörskap: Framtidens färdighet?
Traditionellt har kunskap värderats högt i vårt västerländska samhälle. Den lärde har fått högst betyg i skolan, den lärde har verkat i maktens korridorer och den lärde har fått de eftertraktade jobben på arbetsmarknaden. Kort sagt: den lärde har alltid varit någon man har sett upp till. Den värderade kunskapen, har historiskt, bestått i kunskapen själv. Kunskap har varit makt.
Idag verkar synen på värderad kunskap genomgå ett paradigmskifte. Istället för den traditionellt värderade kunskapen, verkar den samtida och framtida kunskapen genomsyras av ord som fantasi och entreprenörskap. Vår tids ultraliberalistiska och kapitalistiska tankesätt har pådrivit denna utveckling.
Redan i höstas kunde man läsa om indragna statliga medel till universitet för att ansökningarna har minskat. Trots att årskullarna blir större, minskar antalet sökande till eftergymnasiala studier. Samma tendens finns inom ansökningsstatistiken till högskoleprovet. Statistiken visar tydligt att allt färre väljer att skriva högskoleprovet. Detta är givetvis en omedelbar konsekvens av att synen på den traditionella, intellektuella kunskapen håller på att förändras. Varför studera vidare om det hela tiden är din entreprenöriella anda som värderas i arbetslivet? Med detta synsätt kan du lika gärna hoppa av grundskolan och försöka att starta ett IT-bolag istället. Om du misslyckas kan du ju försöka att skapa ett nytt. Det finns ju ingen hejd på din fantasi. Fantastiskt eller hur? Och att studera på högskola och univetsitet är ju inte ens att tänka på. Så onödigt det är med intellektuell utbildning!
Som jag redan har påpekat är detta paradigmskifte inom kunskapsvärderingen ett barn av vår tävlingsinriktade och globala tidsanda. Man kan dock ifrågasätta varför samhället väljer att förankra detta paradigmskifte.
I skolvärlden består idag lärarfortbildning av metoder om hur man kan premiera elever som påvisar extra goda entreprenöriella egenskaper. Vidare handlar dagens pedagogiska brandtal om just vikten av entreprenörskap och fantasi snarare än traditionell, intellektuell kunskap. I en TV-sänd debatt, där den liberale skolreformatorn Jan Björklund satt på första parkett ,talade Fredrik Härén. Detta skedde för några veckor sedan. Härén talade om vikten av att det svenska skolsystemet släpper ifrån sig personer som har fantasier och affärsidéer som kan konkurrera med övriga I-länder. Härén fick utmärkelsen årets talare 2006/2007. Man undrar i vilket samhälle man lever i när dess främsta pedagogiska agitator beskrivs på följande sätt: (och dessutom vinner pris på pris.)
Fredrik Härén talar ofta, länge och engagerat om 2000-talets viktigaste råvara: idéer. Det har givit honom mängder av utmärkelser som årets entreprenör, årets nytänkare med mera. Han har snabbt blivit ett av Sveriges mest uppmärksammade namn inom ämnet kreativitet. Med sin egen arbetsmässiga erfarenhet som bakgrund, har Fredrik förmågan att sätta in betydelsen av kreativitet och förmågan att tänka annorlunda i ett större affärsmässigt perspektiv.
Ett samhälle bestående enbart av entreprenörer, idésprutor, nytänkare och utpräglade kapitalister. Är det vårt utopiska samhälle? Förhoppningsvis är detta paradigmskifte en fluga. En upplåst ballong som kommer att spricka likt IT-bubblan. För även om vi går allt mer mot den ovan beskrivna situationen, så kommer den genuina intellektuella kunskapen alltid på ett eller annat sätt att behövas. Mer än någonsin. Kunskap är nämligen makt!
Idag verkar synen på värderad kunskap genomgå ett paradigmskifte. Istället för den traditionellt värderade kunskapen, verkar den samtida och framtida kunskapen genomsyras av ord som fantasi och entreprenörskap. Vår tids ultraliberalistiska och kapitalistiska tankesätt har pådrivit denna utveckling.
Redan i höstas kunde man läsa om indragna statliga medel till universitet för att ansökningarna har minskat. Trots att årskullarna blir större, minskar antalet sökande till eftergymnasiala studier. Samma tendens finns inom ansökningsstatistiken till högskoleprovet. Statistiken visar tydligt att allt färre väljer att skriva högskoleprovet. Detta är givetvis en omedelbar konsekvens av att synen på den traditionella, intellektuella kunskapen håller på att förändras. Varför studera vidare om det hela tiden är din entreprenöriella anda som värderas i arbetslivet? Med detta synsätt kan du lika gärna hoppa av grundskolan och försöka att starta ett IT-bolag istället. Om du misslyckas kan du ju försöka att skapa ett nytt. Det finns ju ingen hejd på din fantasi. Fantastiskt eller hur? Och att studera på högskola och univetsitet är ju inte ens att tänka på. Så onödigt det är med intellektuell utbildning!
Som jag redan har påpekat är detta paradigmskifte inom kunskapsvärderingen ett barn av vår tävlingsinriktade och globala tidsanda. Man kan dock ifrågasätta varför samhället väljer att förankra detta paradigmskifte.
I skolvärlden består idag lärarfortbildning av metoder om hur man kan premiera elever som påvisar extra goda entreprenöriella egenskaper. Vidare handlar dagens pedagogiska brandtal om just vikten av entreprenörskap och fantasi snarare än traditionell, intellektuell kunskap. I en TV-sänd debatt, där den liberale skolreformatorn Jan Björklund satt på första parkett ,talade Fredrik Härén. Detta skedde för några veckor sedan. Härén talade om vikten av att det svenska skolsystemet släpper ifrån sig personer som har fantasier och affärsidéer som kan konkurrera med övriga I-länder. Härén fick utmärkelsen årets talare 2006/2007. Man undrar i vilket samhälle man lever i när dess främsta pedagogiska agitator beskrivs på följande sätt: (och dessutom vinner pris på pris.)
Fredrik Härén talar ofta, länge och engagerat om 2000-talets viktigaste råvara: idéer. Det har givit honom mängder av utmärkelser som årets entreprenör, årets nytänkare med mera. Han har snabbt blivit ett av Sveriges mest uppmärksammade namn inom ämnet kreativitet. Med sin egen arbetsmässiga erfarenhet som bakgrund, har Fredrik förmågan att sätta in betydelsen av kreativitet och förmågan att tänka annorlunda i ett större affärsmässigt perspektiv.
Ett samhälle bestående enbart av entreprenörer, idésprutor, nytänkare och utpräglade kapitalister. Är det vårt utopiska samhälle? Förhoppningsvis är detta paradigmskifte en fluga. En upplåst ballong som kommer att spricka likt IT-bubblan. För även om vi går allt mer mot den ovan beskrivna situationen, så kommer den genuina intellektuella kunskapen alltid på ett eller annat sätt att behövas. Mer än någonsin. Kunskap är nämligen makt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)