Så var 2008 års första månad till ända. Hittills ingen vinter att tala om. Trots att det möjligtvis kvarstår två vintermånader innan våren kommer, är det med stor optimism Lorden går mot ljusare årstider. Undertecknad tillhör nämligen de 71 % (21 stycken) som anser att sommaren tilltalar allra bäst av Sveriges fyra årstider.
Tjusningen med sommaren är att den, enligt mitt resonemang, är en del av en helhet. Helheten i det här fallet är årstidernas kretslopp. Det finns uppenbara tjusningar med samtliga årstider, men isolerar man dem enskilt är tjusningen inte längre lika uppenbar. Att man som ung ville ha evig vinter var kanske inte så genomtänkt. Men att ha evig sommar skulle inte heller vara så kul. Att jag uppskattar sommaren så pass mycket är för att man ser fram emot den under höst- och vinterhalvåret. Dessutom är det ju semestertider! Dags, återigen, för en klyscha: inget slår svensk sommar (om regnet håller sig borta).
Januari har även bjudit på endel personliga reflektioner. Tänkte delge er dem. Även om ni vill eller inte...
Mina tunga ben försvann turligt nog. Det är återigen cirkelträning (styrka tre ggr i veckan) och 6.5 km löpning 4 ggr i veckan som gäller. Hjärna och nävar!
På 2040-talet kan jag först röra mina pensionspengar. Frågan är om det är jag eller systemet som har kollapsat innan dess. vad tror ni? Förmodligen båda...
Leif GW Perssons bok faller fritt som i en dröm ger en negativ bild av polisen. Boken är läsvärd. Det kommer inte någon recension på den när den är utläst. Mina tankar kring Palmemordet kan ni läsa i ett tidigare blogginlägg här på Lordens blogg. Ni som missade det, leta i arkivet och fördjupa Er!
Den organiserade brottsligheten slog till 100 meter från mitt barndomshem. Tur att mor And överlevde.
Stina Dabrowski måste vara århundradets sämsta debattledare. Ledarskapet präglades av kaos, okunskap, och icke-auktoriet. Kanske tror Stina att Sveriges "låt gå mentalitet" även kan appliceras i heta direktsända debatter. Det gör det inte. Kan man inte ens få tyst på Anette Kullenberg bör man nog se sig efter ett annat arbete.
En vit månad är bra utifrån flera aspekter. I längden blir det dock aningen tradigt. Krogen saknades dock inte!
Att Lorden och Rars kom tvåa på Herr_D :s quiss var skandal. Aldrig tidigare har oddsen varit så låga på en vinnare. Givetvis tog vi ett gäng vassa frågor, men att jag glömde bort Benazir Bhutto (för övrigt den ende som kunde rabbla stavningen utantill) och att jag valde bort Sao Paolo som "Rars" insisterade var Brasiliens största stad, till förmån för Rio de Janeiro, skyller jag enbart på för mycket bål. Även den bäste kan göra misstag. Tydligen ;) Kanske blir det revansch till helgen hos Black? Eller så återgår jag till min vanliga syssla, att konstruera quiss istället. Gav senast D-man 35 egenkomponerade frågor som han skulle använda på sin arbetsfest. Undrar hur det gick. Folkbildningen vet ingen hejd...
Nu lämnar vi dock januari bakom oss och går mot ljusare tider. Följ med Lorden via bloggen på den resan. Det blir en salig blandning av optimism, pessimism, sanningar, vinklingar, realpolitik och humaniora.
onsdag 30 januari 2008
måndag 28 januari 2008
Vikten av Public Service-TV
1956 är ett år som har gått till historien på olika sätt. På den världspolitiska arenan rådde kallt krig och 1956 var året då såväl Ungernrevolten som Suezkrisen ägde rum. Ur ett nationellt perspektiv går dock årtalet till historien av en helt annan anledning. 1956 var nämligen året då televisionen gjorde sitt intåg i Sverige. Det var dock inte som idag, ett massutbud av TV-kanaler. Från 1956 och drygt tio år framåt fanns enbart en kanal, SVT 1, som hänförde de svenska TV-tittarna. 1969 startades emellertid SVT 2 och därmed fanns det två kanaler i det svenska TV-utbudet. TV blev en institution i det svenska folkhemmet. Med folkbildande program och reklamfria sändningar samlade man, och hänförde, många medborgare runtom i landet. Framför TV:n fann medborgaren plats för såväl bildning som familjär gemenskap.
Många år har passerat sedan dess. Televisionen, likt många andra områden, blev med tiden kommersialiserad. Reklam-TV infördes i slutet av 80-talet (med Tv 3: s intåg i branschen) och sedan dess har utbudet av antalet TV-kanaler eskalerat oerhört . Den kommersiella televisionens primära syfte är inte att bilda, upplysa eller att utgöra ett seriöst nyhetsmedium. Det huvudsakliga syftet är istället att underhålla tittarna, och tjäna så mycket pengar på reklamintäkter som möjligt. Därmed har TV-utbudet tagit ett oerhört bisarrt steg och på bara några decennier utvecklats från att ha varit en folkbildande institution, som tittaren blev lärd och upplyst av, till att bli en "dumburk" där tittaren istället blir "fyrkantig" och överöst med meningslösheter.
Tack och lov har vi fortfarande kvar SVT som public service-alternativ. En av reklam oberoende
television, som på ett ambitiöst sätt åtminstone försöker att vara ett seriöst alternativ till den kommersiella dum-TV:n. Ett tag såg dock framtiden för public service mörk ut. Representanter från den nyvalda regeringen Alliansen menade nämligen att public service hade spelat ut sin roll och att den var onödig. När de märkte att opinionen för public service verkade vara stort i Sverige backade man dock. Om Alliansen hade liberaliserat (och totalt kommersialiserat) televisionen hade det varit den slutgiltiga dolkstöten i ryggen på de medborgare som fortfarande uppskattar ett seriöst TV-alternativ. Och jag tror och hoppas att vi är många.
Ända sedan 1956 har TV finansierats via en TV-licens. Personligen tycker jag att Public serivice borde finansieras via en direkt skatt. Våra skattepengar går till så oerhört konstiga saker, så varför skulle inte en skatt, som kvalitetssäkrar televisionen, ligga i samtliga medborgares intressen? Att man 1956 införde en avgift via licens hade säkerligen att göra med att alla medborgare inte ville införskaffa sig en TV-apparat. Fenomenet var nytt och mwan visste inte vilken genomslagskraft televisionen skulle få. Därför kunde man inte begära att samtliga i samhället skulle betala för tjänsten. Idag har dock en oerhört stor majoritet (i princip alla?) hushåll en TV-apparat. Ur ett rättviseperspektiv skulle ett införande av TV-skatt därmed vara legitimt.
Jag har i ett tidigare inlägg hyllat ett av SVT: s största flaggskepp, På Spåret. Faktum är att samtliga SVT: s större projekt utklassar den största konkurrenten, TV4: s dito. Alla ni som väljer Let´s Dance före På spåret är fel ute. Hur många reklamavbrott kör fyran med för att mjölka in mer pengar till sitt företag? Hur ytlig är programidén? Och alla dessa löjliga tidningsrubriker som skiten genererar. "Rumpchocker", Ulf Larssons "frisyr", Jessica Almenäs klänning. Herregud, ta ert ansvar och bidra inte till fördummandet! Lordens blogg uppmanar till bojkott. Detsamma gäller showbizprodukten "Idol" om fyran envisas med att köra ytterligare en omgång av den tonårsfarsen.
Helgen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter min vita månad inmundigade jag ordentligt med öl i fredags. Trevlig fest (tack för den herr_D och fru_H!). På lördagen skulle jag på fest hos en trevlig tös som numera bor i en grannstad. Av olika anledningar valde jag att stanna hemma. Det fick bli TV-tittande istället. Repris av På Spåret följdes upp med alltid hyperintressanta Antikrundan. TV-kvällen fick avslutas med ett fängslande personporträtt av den forne amerikanske presidenten Richard Nixon. På söndagen skulle jag se en film på fyran, Sum of all fears. Orkade en tredjdel. Då hade filmen redan brutits en gång för ett 7 minuter långt reklamsjok. När de helt plötsligt igen skulle bryta för reklam, NYHETER, följt av ännu mera reklam kunde Lorden bara konstatera att han inte kan acceptera sådan idioti. Visade således civilkurage och stängde av dumburken. Nån måtta får det vara. Heja public service!
Många år har passerat sedan dess. Televisionen, likt många andra områden, blev med tiden kommersialiserad. Reklam-TV infördes i slutet av 80-talet (med Tv 3: s intåg i branschen) och sedan dess har utbudet av antalet TV-kanaler eskalerat oerhört . Den kommersiella televisionens primära syfte är inte att bilda, upplysa eller att utgöra ett seriöst nyhetsmedium. Det huvudsakliga syftet är istället att underhålla tittarna, och tjäna så mycket pengar på reklamintäkter som möjligt. Därmed har TV-utbudet tagit ett oerhört bisarrt steg och på bara några decennier utvecklats från att ha varit en folkbildande institution, som tittaren blev lärd och upplyst av, till att bli en "dumburk" där tittaren istället blir "fyrkantig" och överöst med meningslösheter.
Tack och lov har vi fortfarande kvar SVT som public service-alternativ. En av reklam oberoende
television, som på ett ambitiöst sätt åtminstone försöker att vara ett seriöst alternativ till den kommersiella dum-TV:n. Ett tag såg dock framtiden för public service mörk ut. Representanter från den nyvalda regeringen Alliansen menade nämligen att public service hade spelat ut sin roll och att den var onödig. När de märkte att opinionen för public service verkade vara stort i Sverige backade man dock. Om Alliansen hade liberaliserat (och totalt kommersialiserat) televisionen hade det varit den slutgiltiga dolkstöten i ryggen på de medborgare som fortfarande uppskattar ett seriöst TV-alternativ. Och jag tror och hoppas att vi är många.
Ända sedan 1956 har TV finansierats via en TV-licens. Personligen tycker jag att Public serivice borde finansieras via en direkt skatt. Våra skattepengar går till så oerhört konstiga saker, så varför skulle inte en skatt, som kvalitetssäkrar televisionen, ligga i samtliga medborgares intressen? Att man 1956 införde en avgift via licens hade säkerligen att göra med att alla medborgare inte ville införskaffa sig en TV-apparat. Fenomenet var nytt och mwan visste inte vilken genomslagskraft televisionen skulle få. Därför kunde man inte begära att samtliga i samhället skulle betala för tjänsten. Idag har dock en oerhört stor majoritet (i princip alla?) hushåll en TV-apparat. Ur ett rättviseperspektiv skulle ett införande av TV-skatt därmed vara legitimt.
Jag har i ett tidigare inlägg hyllat ett av SVT: s största flaggskepp, På Spåret. Faktum är att samtliga SVT: s större projekt utklassar den största konkurrenten, TV4: s dito. Alla ni som väljer Let´s Dance före På spåret är fel ute. Hur många reklamavbrott kör fyran med för att mjölka in mer pengar till sitt företag? Hur ytlig är programidén? Och alla dessa löjliga tidningsrubriker som skiten genererar. "Rumpchocker", Ulf Larssons "frisyr", Jessica Almenäs klänning. Herregud, ta ert ansvar och bidra inte till fördummandet! Lordens blogg uppmanar till bojkott. Detsamma gäller showbizprodukten "Idol" om fyran envisas med att köra ytterligare en omgång av den tonårsfarsen.
Helgen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Efter min vita månad inmundigade jag ordentligt med öl i fredags. Trevlig fest (tack för den herr_D och fru_H!). På lördagen skulle jag på fest hos en trevlig tös som numera bor i en grannstad. Av olika anledningar valde jag att stanna hemma. Det fick bli TV-tittande istället. Repris av På Spåret följdes upp med alltid hyperintressanta Antikrundan. TV-kvällen fick avslutas med ett fängslande personporträtt av den forne amerikanske presidenten Richard Nixon. På söndagen skulle jag se en film på fyran, Sum of all fears. Orkade en tredjdel. Då hade filmen redan brutits en gång för ett 7 minuter långt reklamsjok. När de helt plötsligt igen skulle bryta för reklam, NYHETER, följt av ännu mera reklam kunde Lorden bara konstatera att han inte kan acceptera sådan idioti. Visade således civilkurage och stängde av dumburken. Nån måtta får det vara. Heja public service!
onsdag 23 januari 2008
Kapitalismens negativa inverkan på bildning och lärande
Ibland har undertecknad gått hårt åt (ultra)kapitalismen på denna blogg. Om någon undrar är jag inte någon förespråkare av planekonomi, men heller inte av extrem kapitalism. Jag får tyvärr (!) kapitulera inför lagom-mentaliteten och välja en gyllene medelväg i denna samhällsekonomiska fråga. En sak är dock säker. Dagens samhälle är allt för styrt av kapitalistiska tankegångar. Ur flera samhällsaspekter är detta faktum negativt. Det här inlägget ska behandla hur medborgarnas bildnings- och kunskapskapital i förlängningen urholkas av kapitalismen.
För bara några decennier sedan var det självklart att landets ungdomar skulle gå i kommunala skolor. Därmed fick eleverna i Sverige en någorlunda likriktad skoltid när det gäller krav, betygsättning och undervisningsinnehåll. I takt med den extrema kapitalismens intrång i samhället insåg personer att man kunde tjäna pengar på att starta friskolor. I början av 90-talet fanns mindre än 70 gymnsiefriskolor, idag finns det över 300. Drygt 15 % av gymnasieeleverna går idag i friskolor. (http://www.friskola.se/Om_friskolor_Friskolorna_i_siffror_DXNI-25907_.aspx) Varför är friskolorna (som är ett barn av extremkapitalismen) i förlängningen då ett hot mot bildning och lärande? Det finns flera anledningar...
Resultatet av de nystartade friskolorna har inneburit en oerhörd konkurrens om elevunderlaget. Alla skolor vill ha så många elever som möjligt till sin verksamhet. Ju fler elever, desto större vinst för friskolorna (som kan ses som företag). Kampen om eleverna har blivit desperat. För att locka elever till sig skyltar friskolor med alla möjliga "förmåner". Någon låter eleverna enbart ha några få undervinsingstimmar om dagen i skolan. Resten av dagen är de lediga. Varje dag får eleverna sovmorgon och får dessutom sluta tidigt. En annan bjuder eleverna på en dator. I gengäld (friskolan vill/måste ju kompensera den eknomiska kostnaden för datorn) får eleverna inga nya läromedel, eller tillgång till varken kurator eller sjuksköterska på skolan. En tredje talar om individanpassat lärande och låter eleven själva i princip sköta hela sitt undervisningsupplägg. Jippi, jag vill lära mig allt om AC MILAN...
Om man själv var i tonåren och skulle välja gymnasieskola skulle det givetvis locka med en ny dator, eller varför inte sovmorgon varje dag? Att man sedan får dras med gratis läromedel från svenskt näringsliv, eller annan sponsrad propaganda, i undervisningen spelar inte så stor roll för en femtonåring. Att sedan sitta hemma och jobba istället för att befinna sig i skolmiljö kan knappast vara stimulerande för individens sociala och ansvarsfulla egenskaper. Inte heller får eleven träning i förmåga att samarbeta. I slutändan är denna utveckling, ur ett kunskap- och bildningsperspektiv förkastligt. kapitalismen har drivit fram skolalternativ som premierar slapphet, okrititiskt tänkande och oklara riktlinjer för vad eleven ska lära sig under sin studiegång. Kunskapsbanken hos elever som tar studenten lär skilja sig enormt beroende på vart dessa har gått i skolan och vilken typ av skola de har befunnit sig i. Därmed hämmas även den svenska skolans kontinuitetstanke.
Ett annat viktigt intrument som friskolor lockar med är höga betyg. Det finns till och med exempel på att rektorer, på företrädesvis friskolor, har ändrat lärares betyg på elever, för att de har varit "för lågt satta". Syftet är givetvis att förbättra statistiken. Den skola som har högst betygsgenomsnitt är också den bästa. Vilket sjukligt och idiotiskt resonemang. Vem vinner i förlängningen på inflationen på betygssätnningen? Samhället? Knappast. Här gör etablerad media som vanligt fel. På löpsedlar kan man ofta se rubriker som: HÄR FINNS DE BÄSTA SKOLORNA. Som måttstock har man skolans genomsnittliga betyg. Helt förkastligt, okritiskt och fördummande. Lärare, trivsel, reell kunskap, klimat och vetenskaplighet är bara några komponenter man bortser ifrån i dylika "rapporter".
Friskolorna ligger allt som oftast i topp när det gäller höga betyg. Är det för att eleverna är bättre där? Nej, förklaringen är givetvis att man, genom att sätta höga betyg, lockar nya elever till sin verksamhet. Därmed fyller friskolorna sin funktion i det kapitalistiska samhället. Att tjäna ännu mer pengar på sin verksamhet. Samtidigt som man reducerar det framtida svenska humankapitalet enormt.
För bara några decennier sedan var det självklart att landets ungdomar skulle gå i kommunala skolor. Därmed fick eleverna i Sverige en någorlunda likriktad skoltid när det gäller krav, betygsättning och undervisningsinnehåll. I takt med den extrema kapitalismens intrång i samhället insåg personer att man kunde tjäna pengar på att starta friskolor. I början av 90-talet fanns mindre än 70 gymnsiefriskolor, idag finns det över 300. Drygt 15 % av gymnasieeleverna går idag i friskolor. (http://www.friskola.se/Om_friskolor_Friskolorna_i_siffror_DXNI-25907_.aspx) Varför är friskolorna (som är ett barn av extremkapitalismen) i förlängningen då ett hot mot bildning och lärande? Det finns flera anledningar...
Resultatet av de nystartade friskolorna har inneburit en oerhörd konkurrens om elevunderlaget. Alla skolor vill ha så många elever som möjligt till sin verksamhet. Ju fler elever, desto större vinst för friskolorna (som kan ses som företag). Kampen om eleverna har blivit desperat. För att locka elever till sig skyltar friskolor med alla möjliga "förmåner". Någon låter eleverna enbart ha några få undervinsingstimmar om dagen i skolan. Resten av dagen är de lediga. Varje dag får eleverna sovmorgon och får dessutom sluta tidigt. En annan bjuder eleverna på en dator. I gengäld (friskolan vill/måste ju kompensera den eknomiska kostnaden för datorn) får eleverna inga nya läromedel, eller tillgång till varken kurator eller sjuksköterska på skolan. En tredje talar om individanpassat lärande och låter eleven själva i princip sköta hela sitt undervisningsupplägg. Jippi, jag vill lära mig allt om AC MILAN...
Om man själv var i tonåren och skulle välja gymnasieskola skulle det givetvis locka med en ny dator, eller varför inte sovmorgon varje dag? Att man sedan får dras med gratis läromedel från svenskt näringsliv, eller annan sponsrad propaganda, i undervisningen spelar inte så stor roll för en femtonåring. Att sedan sitta hemma och jobba istället för att befinna sig i skolmiljö kan knappast vara stimulerande för individens sociala och ansvarsfulla egenskaper. Inte heller får eleven träning i förmåga att samarbeta. I slutändan är denna utveckling, ur ett kunskap- och bildningsperspektiv förkastligt. kapitalismen har drivit fram skolalternativ som premierar slapphet, okrititiskt tänkande och oklara riktlinjer för vad eleven ska lära sig under sin studiegång. Kunskapsbanken hos elever som tar studenten lär skilja sig enormt beroende på vart dessa har gått i skolan och vilken typ av skola de har befunnit sig i. Därmed hämmas även den svenska skolans kontinuitetstanke.
Ett annat viktigt intrument som friskolor lockar med är höga betyg. Det finns till och med exempel på att rektorer, på företrädesvis friskolor, har ändrat lärares betyg på elever, för att de har varit "för lågt satta". Syftet är givetvis att förbättra statistiken. Den skola som har högst betygsgenomsnitt är också den bästa. Vilket sjukligt och idiotiskt resonemang. Vem vinner i förlängningen på inflationen på betygssätnningen? Samhället? Knappast. Här gör etablerad media som vanligt fel. På löpsedlar kan man ofta se rubriker som: HÄR FINNS DE BÄSTA SKOLORNA. Som måttstock har man skolans genomsnittliga betyg. Helt förkastligt, okritiskt och fördummande. Lärare, trivsel, reell kunskap, klimat och vetenskaplighet är bara några komponenter man bortser ifrån i dylika "rapporter".
Friskolorna ligger allt som oftast i topp när det gäller höga betyg. Är det för att eleverna är bättre där? Nej, förklaringen är givetvis att man, genom att sätta höga betyg, lockar nya elever till sin verksamhet. Därmed fyller friskolorna sin funktion i det kapitalistiska samhället. Att tjäna ännu mer pengar på sin verksamhet. Samtidigt som man reducerar det framtida svenska humankapitalet enormt.
måndag 21 januari 2008
Så upprättas förtroendet för polisen
Enligt en undersökning, publicerad av Forskningsgruppen för samhälle och informationsstudier (FSI), minskar svenska folkets förtroende för polisen. Endast 58 % av svenskarna säger sig ha fötroende för polisen. Ni kan läsa om undersökningen här: http://www.dagen.se/dagen/Article.aspx?ID=147736
Även läsarna av Lordens blogg verkar ha tämligen lågt förtroende för det svenska polisväsendet. Av 22 röster säger sig 13 stycken (59%) inte ha något förtroende för polisen. Anledningen därtill kan man bara spekulera om. Polisen själv säger att de står handfallna inför utbredningen av den organiserade brottsligheten. Ett sådant uttalande inger inte direkt förtroende. Givetvis handlar det förmodligen om resursfrågor och dylikt, men om inte polisen kan stoppa bovarna, vilka ska då göra det? Upprättandet av medborgargarden är knappast bra, men förståligt när både stat och dess förlängda arm kapitulerar inför brottsligheten.
Resrursfrågan är viktig. Mediabilden av polisen ska inte heller förringas. Ofta får polisen negativa rubriker. Vi får ofta läsa i tidningar att de inte har tid att prioritera inbrott, stölder, misshandlar, trakasserier etc. Ta bara fallet i Rödeby senast. Där verkar polisens arrogans/brist på resurser i förlängningen ha utgjort en del av det som så småningom utmynnade i en oerhörd tragedi. Vidare basunerar media, varje sommar, ut att si och så många polisstationer är obemannade under semestern. Det är styrande politikers förbannade plikt att se till att medborgarnas trygghet och vardag kan säkras året om. Så är det inte nu. Anställ fler poliser, ge mer resurser, vässa polisutbildningen, höj kompetensen, ja vad som helst. Bara förändringen ur ett trygghetsperspektiv sker i positiv riktning.
Att svenskarnas förtroende för polisen minskar har givetvis också att göra med det faktum att de inte lyckas särskilt väl med sitt jobb. Statistik på hur många brott som förblir ouppklarade får ni denna gång leta upp själva, men vid närmare studier blir man förbryllad över hur lönsamt det faktiskt verkar vara att ägna sig åt brottslig verksamhet i Sverige. Jag vill inte ens nämna hur mycket pengar, av de otaliga värdetranportrån som begås, som kommer tillbaka till rätta händer. Men det är långt ifrån munter statistik. Och då är jag denna gång ordvalsoptimist (tänker på munter).
Det faktum att polisen i stort inte klarar av sitt jobb har givetvis, utöver resursfrågan, att göra med polisens kompetens, eller snarare inkompetens. Flera, i sammanhangen, tunga namn (läs exempelvis Leif GW Persson) brukar ofta kritisera polisen och polisers (usla) kompetens. Ni som har haft förmånen (?) att läsa GW:s romaner vet också att han ofta beskriver svensk polis som lata, underutbildade och trångsynta. Polisen måste börja rekrytera kapabelt folk om statusen på yrket ska höjas och förtroendet hos folket återupprättas.
De personliga erfarenheter man har haft av polismän är heller inte alltid goda. Vissa påvisar tydliga personlighetsdrag präglade av arrogans och översitteri. Alla yrkeskategorier som primärt arbetar med människor måste besitta social kompetens. Särskilt de poliser som vi i folkmun kallar för ordningspoliser. Det är dessa som ytterst ansvarar för att relationen mellan medborgna och polisen är god. Därför borde polisutbildningen lägga extra vikt vid denna egenskap hos de personer som de låter få bli poliser.
I en fungerande stat fyller polisen en oerhört viktig funktion. Det borde därför ligga i allas intresse att deras förtroendet hos folket återupprättas. Lorden har nu givit er huvudbry och en öppning till hur problemet kan lösas...
Även läsarna av Lordens blogg verkar ha tämligen lågt förtroende för det svenska polisväsendet. Av 22 röster säger sig 13 stycken (59%) inte ha något förtroende för polisen. Anledningen därtill kan man bara spekulera om. Polisen själv säger att de står handfallna inför utbredningen av den organiserade brottsligheten. Ett sådant uttalande inger inte direkt förtroende. Givetvis handlar det förmodligen om resursfrågor och dylikt, men om inte polisen kan stoppa bovarna, vilka ska då göra det? Upprättandet av medborgargarden är knappast bra, men förståligt när både stat och dess förlängda arm kapitulerar inför brottsligheten.
Resrursfrågan är viktig. Mediabilden av polisen ska inte heller förringas. Ofta får polisen negativa rubriker. Vi får ofta läsa i tidningar att de inte har tid att prioritera inbrott, stölder, misshandlar, trakasserier etc. Ta bara fallet i Rödeby senast. Där verkar polisens arrogans/brist på resurser i förlängningen ha utgjort en del av det som så småningom utmynnade i en oerhörd tragedi. Vidare basunerar media, varje sommar, ut att si och så många polisstationer är obemannade under semestern. Det är styrande politikers förbannade plikt att se till att medborgarnas trygghet och vardag kan säkras året om. Så är det inte nu. Anställ fler poliser, ge mer resurser, vässa polisutbildningen, höj kompetensen, ja vad som helst. Bara förändringen ur ett trygghetsperspektiv sker i positiv riktning.
Att svenskarnas förtroende för polisen minskar har givetvis också att göra med det faktum att de inte lyckas särskilt väl med sitt jobb. Statistik på hur många brott som förblir ouppklarade får ni denna gång leta upp själva, men vid närmare studier blir man förbryllad över hur lönsamt det faktiskt verkar vara att ägna sig åt brottslig verksamhet i Sverige. Jag vill inte ens nämna hur mycket pengar, av de otaliga värdetranportrån som begås, som kommer tillbaka till rätta händer. Men det är långt ifrån munter statistik. Och då är jag denna gång ordvalsoptimist (tänker på munter).
Det faktum att polisen i stort inte klarar av sitt jobb har givetvis, utöver resursfrågan, att göra med polisens kompetens, eller snarare inkompetens. Flera, i sammanhangen, tunga namn (läs exempelvis Leif GW Persson) brukar ofta kritisera polisen och polisers (usla) kompetens. Ni som har haft förmånen (?) att läsa GW:s romaner vet också att han ofta beskriver svensk polis som lata, underutbildade och trångsynta. Polisen måste börja rekrytera kapabelt folk om statusen på yrket ska höjas och förtroendet hos folket återupprättas.
De personliga erfarenheter man har haft av polismän är heller inte alltid goda. Vissa påvisar tydliga personlighetsdrag präglade av arrogans och översitteri. Alla yrkeskategorier som primärt arbetar med människor måste besitta social kompetens. Särskilt de poliser som vi i folkmun kallar för ordningspoliser. Det är dessa som ytterst ansvarar för att relationen mellan medborgna och polisen är god. Därför borde polisutbildningen lägga extra vikt vid denna egenskap hos de personer som de låter få bli poliser.
I en fungerande stat fyller polisen en oerhört viktig funktion. Det borde därför ligga i allas intresse att deras förtroendet hos folket återupprättas. Lorden har nu givit er huvudbry och en öppning till hur problemet kan lösas...
lördag 19 januari 2008
Medias värdering av samhällsproblem
I onsdags handlade SVT:s samhällsmagasin Uppdrag granskning om den organiserade brottsligheten. Original Gangsters ledare Dano Acar intervjuades. Acars organisation ligger, bland annat, bakom åtskilliga grova rån, knarkhandel, mord och misshanel. Acar menade att han och hans organisation var en produkt av samhället. Givetvis kan vi skylla mycket av uppkomsten av Original Gangsters och dylika nätverk på våra sovande politiker och deras uppenbara verklighetsfrånvarande politik. Men att göra OG, och människor likt Dano Acar, till samhällets offer får mig att kräkas. Finns det ingen hejd på naiviteten hos svenska politiker och hos svensk media?
Inslaget om Dano Acar följdes upp av ett reportage där reportern Janne Josefsson begav sig till förorten där Dano Acar växte upp, Biskopsgården i Göteborg. Biskopsgården består idag nästan uteslutande av invandrare och andra generationens invandrare. Det är just denna kategori som, enligt polisens utredningar, ligger i riskzonen för att dras in i kriminella nätverk och gäng. När Josefsson gick runt i Biskopsgården och visade upp en bild på Dano Acar visste samtliga vem det var och hans namn bemöttes med ord som "respekt", "värsta gangstern" (med positivt tonläge) och "wow". De ungdomar som Josefosson intervjuade menade att samtliga ungdomar i Biskopsgården var kriminella och säkerligen skulle vilja vara med i Original Gangsters. Trots Josefssons ihärdiga försök till att säga emot och påpeka det "farliga" med den inställningen stod (invandrar)killarna för sin åsikt.
Det är så verkligheten ser ut. I Sverige idag har vi hundratusentals invandrande ungdomar vars största dröm är att få vara med i en kriminell organisation och som har Dano Acar och hans gelikar som förebilder. Det måste utan tvekan vara vårt största nationella samhällsproblem. Många verkar ha blundat inför detta faktum. Eller så vet alla, men vill inte kännas vid problemen. Kungen har ju till och med offentliggjort att dessa ungdomar är Sveriges framtid. Om kungen vill ha ett laglöst anarkiskt samhälle så delar han och jag inte samhällsutopi. Man kan bara hoppas att de flesta av Sveriges medborgare faktiskt vill bevara (eller återupprätta) Sverige som rättsstat. Men svensken väljer tydligen att sätta huvudet i sanden alternativt att blunda och låta samhället och dess moral totalt förfalla. Till vilket pris kan man fråga sig? Att slippa bli kallad rasist?
Uppdrag Gransknings reportage har ofta blivit uppmärksammade. Dess medarbetare har flera gånger vunnit stora journalistpriset. När nämnda Janne Josefsson inför valet 2002 gick runt till olika valstugor och avslöjade att riksdagspartiers representanter gav uttryck för främlingsfientliga åsikter blev det ramaskri. Pressen slog på stort, hade uppslag på uppslag och slutade inte förrän de aktuella partirepresentanterna hade avgått. Hur kunde en svensk kommunpolitiker säga att muslimer föder mer barn än svenskar? Hur kunde de ge uttryck för att Sverige har tagit in för mycket invandrare till landet på för kort tid? Att de flesta svenskar troligen ställer sig bakom detta spelade ingen roll. Enligt media och alla andra skenheliga medborgare var detta "problem" det största som fanns i Sverige 2002.
När samma TV-program i slutet på förra året avslöjade ICA:s kötthantering blev reaktionen i media, och för infödda svenskar, liknande som de efter "valstugereportaget". Visserligen var ICA:s kötthantering oförsvarbar. Men är gemene man så godtrogen? ICA är ett vinstdrivande företag som givetvis gör allt för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Återigen, det är inte 1958 vi lever i, det är 2000-talet. Dags att vakna!
Vad blev då efterdyningarna av onsdagens reportage om invandrarungdomarnas framtidsplaner? Kanske som förväntat. Inte en endaste artikel, inte en debattartikel, ingen notis, inte ens en rad i TV-krönikorna i våra största dagstidningar under veckan som följt. Jo förresten, faktumet att förortsungarnas framtid ligger i kriminella organisationer följdes upp i TV-programmet Debatt. Där satt den rabiate tanten Anette Kullenberg ock skrek att alla skulle hålla varandra i handen. Så seriöst tar medierna på problemet. Är det bara jag som tycker att något är sjukt i ett samhälle där landets medier och medborgare anser att problemet med utgånget kött är viktigare än det faktum att hela vårt etablerade samhälle är hotat?
Inslaget om Dano Acar följdes upp av ett reportage där reportern Janne Josefsson begav sig till förorten där Dano Acar växte upp, Biskopsgården i Göteborg. Biskopsgården består idag nästan uteslutande av invandrare och andra generationens invandrare. Det är just denna kategori som, enligt polisens utredningar, ligger i riskzonen för att dras in i kriminella nätverk och gäng. När Josefsson gick runt i Biskopsgården och visade upp en bild på Dano Acar visste samtliga vem det var och hans namn bemöttes med ord som "respekt", "värsta gangstern" (med positivt tonläge) och "wow". De ungdomar som Josefosson intervjuade menade att samtliga ungdomar i Biskopsgården var kriminella och säkerligen skulle vilja vara med i Original Gangsters. Trots Josefssons ihärdiga försök till att säga emot och påpeka det "farliga" med den inställningen stod (invandrar)killarna för sin åsikt.
Det är så verkligheten ser ut. I Sverige idag har vi hundratusentals invandrande ungdomar vars största dröm är att få vara med i en kriminell organisation och som har Dano Acar och hans gelikar som förebilder. Det måste utan tvekan vara vårt största nationella samhällsproblem. Många verkar ha blundat inför detta faktum. Eller så vet alla, men vill inte kännas vid problemen. Kungen har ju till och med offentliggjort att dessa ungdomar är Sveriges framtid. Om kungen vill ha ett laglöst anarkiskt samhälle så delar han och jag inte samhällsutopi. Man kan bara hoppas att de flesta av Sveriges medborgare faktiskt vill bevara (eller återupprätta) Sverige som rättsstat. Men svensken väljer tydligen att sätta huvudet i sanden alternativt att blunda och låta samhället och dess moral totalt förfalla. Till vilket pris kan man fråga sig? Att slippa bli kallad rasist?
Uppdrag Gransknings reportage har ofta blivit uppmärksammade. Dess medarbetare har flera gånger vunnit stora journalistpriset. När nämnda Janne Josefsson inför valet 2002 gick runt till olika valstugor och avslöjade att riksdagspartiers representanter gav uttryck för främlingsfientliga åsikter blev det ramaskri. Pressen slog på stort, hade uppslag på uppslag och slutade inte förrän de aktuella partirepresentanterna hade avgått. Hur kunde en svensk kommunpolitiker säga att muslimer föder mer barn än svenskar? Hur kunde de ge uttryck för att Sverige har tagit in för mycket invandrare till landet på för kort tid? Att de flesta svenskar troligen ställer sig bakom detta spelade ingen roll. Enligt media och alla andra skenheliga medborgare var detta "problem" det största som fanns i Sverige 2002.
När samma TV-program i slutet på förra året avslöjade ICA:s kötthantering blev reaktionen i media, och för infödda svenskar, liknande som de efter "valstugereportaget". Visserligen var ICA:s kötthantering oförsvarbar. Men är gemene man så godtrogen? ICA är ett vinstdrivande företag som givetvis gör allt för att tjäna så mycket pengar som möjligt. Återigen, det är inte 1958 vi lever i, det är 2000-talet. Dags att vakna!
Vad blev då efterdyningarna av onsdagens reportage om invandrarungdomarnas framtidsplaner? Kanske som förväntat. Inte en endaste artikel, inte en debattartikel, ingen notis, inte ens en rad i TV-krönikorna i våra största dagstidningar under veckan som följt. Jo förresten, faktumet att förortsungarnas framtid ligger i kriminella organisationer följdes upp i TV-programmet Debatt. Där satt den rabiate tanten Anette Kullenberg ock skrek att alla skulle hålla varandra i handen. Så seriöst tar medierna på problemet. Är det bara jag som tycker att något är sjukt i ett samhälle där landets medier och medborgare anser att problemet med utgånget kött är viktigare än det faktum att hela vårt etablerade samhälle är hotat?
onsdag 16 januari 2008
Rättspraxis från en svunnen tid
Religiösa människor menar ofta att deras heliga skrift bör tolkas utifrån den samtid man lever i. Med det argumentet kan, exempelvis, kristna rättfärdiga att homosexuella ska få gifta sig, trots att den uppenbara bibeltolkningen borde vara att det inte bör tillåtas. Personligen är jag inte religiös. Jag har således ingen religiös skrift som regelverk att utgå ifrån när jag gör mina politiska, religiösa, moraliska och samhällsvetenskapliga ställningstaganden. I många frågor kan jag möjligen ses som värdekonservativ. Om Sverige idag skulle genomföra en folkomröstning om homosexuellas rätt till giftermål hade jag förmodligen röstat nej. Just denna sakfråga ligger, i och för sig, inte mig speciellt nära.
Det finns dock värden i samhället som radikalt måste förändras. Vår syn på brott och dess påföljder är en viktig mentalitet i samhället, där en snabb förändring måste ske. Påföljder till brott har enligt mig några primära syften. Främst ska påföljden fungera som ett straff för att man har begått ett brott. Påföljden måste alltså vara kännbart för brottslingen. Påföljden ska också statuera tydliga exempel från samhället att detta "inte accepterar kriminellt beteende". Därmed ska påföljden vara av sådan karaktär att andra potentiella brottslingar avskräcks från att begå brott. Slutligen ska påföljden ge insikt hos den dömde att beteendet är fel. De flesta medborgare är förmodligen värda en andra chans, därför bör det också finnas vissa "rehabiliteringsinslag" i påföljden.
Problemet idag är att vi har en alldeles för slapp attityd gentemot brottslingar. Vår straffskala är patetiskt låg. Det daltas med brottslingar, nästan så att brottslingarna ses som offer istället för de som har blivit utsatta fär brottet. Eftersom undersökningar visar att de allra flesta dömda återfaller i brottslighet borde brottslingar inte ges ständigt nya chanser. Att åka in och ut på kåken ett helt liv borde vara omöjligt. Inför därför livstitids fängelse som påföjd för systematiska återfallsbrottslingar!
Att åka dit för "mord" i Sverige är väldigt svårt. Man kan ofta åberopa "vållande till annans död", "grov misshande"l eller "dråp" istället. I praktiken kan man komma undan med något, eller några års, institutionalisering för det som i praktiken är mord. Överfallsvåldtäkter, grova misshandlar etc. borde också ge betydligt hårdare straff än vad de gör idag.
Vår liberala hållning gentemot brottslingar gör att dessa får härja fritt och fortsätta sitt kriminella beteende utan att bry sig om konsekvenserna av sina brott. Vissa utlänningar (som är vana vid betydligt hårdare tag) bokstavligt pissar på våra lagar. Kriminella organisationer genomför grova värdetransportrån, döms till två-fyra år och är ute igen efter ett. Det är pinsamt. Att så många brottslingar återfaller i brottslighet är ett klart besked om att Sveriges påföljder inte är avskräckande nog. Att två ynglingar, som nyligen dömts för att (just det) ha haft ihjäl en människa till tre års ungdomsvård, häktas för en ny misshandel tre dagar efter att de har släppts, säger allt. Vilken oerhörd respekt för samhället och dess brottspåföljder dessa gossar måste ha.
Mord, våld, hot, organiserad brottslighet. Allt eskalerar. Våra brottspåföljder är gjorda för goda folkhemsmedborgare. En gång i tiden var något, eller ett par år, i fängelse (och utanförskap från samhället) något avskräckande. Idag finns inte längre Folkhemmet. Det har istället blivit status att vara gängmedlem, att ta till våld och att göra en volta då och då. Låt oss därför ändra den dekadenta utvecklingen. Det bör man enklast göra genom att skapa en rättspraxis som är anpassad för vårt rotlösa, kriminella samhälle istället för att tillämpa en som är anpassad för ett borttynande folkhem.
Det finns dock värden i samhället som radikalt måste förändras. Vår syn på brott och dess påföljder är en viktig mentalitet i samhället, där en snabb förändring måste ske. Påföljder till brott har enligt mig några primära syften. Främst ska påföljden fungera som ett straff för att man har begått ett brott. Påföljden måste alltså vara kännbart för brottslingen. Påföljden ska också statuera tydliga exempel från samhället att detta "inte accepterar kriminellt beteende". Därmed ska påföljden vara av sådan karaktär att andra potentiella brottslingar avskräcks från att begå brott. Slutligen ska påföljden ge insikt hos den dömde att beteendet är fel. De flesta medborgare är förmodligen värda en andra chans, därför bör det också finnas vissa "rehabiliteringsinslag" i påföljden.
Problemet idag är att vi har en alldeles för slapp attityd gentemot brottslingar. Vår straffskala är patetiskt låg. Det daltas med brottslingar, nästan så att brottslingarna ses som offer istället för de som har blivit utsatta fär brottet. Eftersom undersökningar visar att de allra flesta dömda återfaller i brottslighet borde brottslingar inte ges ständigt nya chanser. Att åka in och ut på kåken ett helt liv borde vara omöjligt. Inför därför livstitids fängelse som påföjd för systematiska återfallsbrottslingar!
Att åka dit för "mord" i Sverige är väldigt svårt. Man kan ofta åberopa "vållande till annans död", "grov misshande"l eller "dråp" istället. I praktiken kan man komma undan med något, eller några års, institutionalisering för det som i praktiken är mord. Överfallsvåldtäkter, grova misshandlar etc. borde också ge betydligt hårdare straff än vad de gör idag.
Vår liberala hållning gentemot brottslingar gör att dessa får härja fritt och fortsätta sitt kriminella beteende utan att bry sig om konsekvenserna av sina brott. Vissa utlänningar (som är vana vid betydligt hårdare tag) bokstavligt pissar på våra lagar. Kriminella organisationer genomför grova värdetransportrån, döms till två-fyra år och är ute igen efter ett. Det är pinsamt. Att så många brottslingar återfaller i brottslighet är ett klart besked om att Sveriges påföljder inte är avskräckande nog. Att två ynglingar, som nyligen dömts för att (just det) ha haft ihjäl en människa till tre års ungdomsvård, häktas för en ny misshandel tre dagar efter att de har släppts, säger allt. Vilken oerhörd respekt för samhället och dess brottspåföljder dessa gossar måste ha.
Mord, våld, hot, organiserad brottslighet. Allt eskalerar. Våra brottspåföljder är gjorda för goda folkhemsmedborgare. En gång i tiden var något, eller ett par år, i fängelse (och utanförskap från samhället) något avskräckande. Idag finns inte längre Folkhemmet. Det har istället blivit status att vara gängmedlem, att ta till våld och att göra en volta då och då. Låt oss därför ändra den dekadenta utvecklingen. Det bör man enklast göra genom att skapa en rättspraxis som är anpassad för vårt rotlösa, kriminella samhälle istället för att tillämpa en som är anpassad för ett borttynande folkhem.
måndag 14 januari 2008
Är det synd om Maud Olofsson?
I gårdagens Agenda medverkade en av Sveriges just nu mäktigaste kvinnor, Maud Olofsson. I egenskap av vice statsminister, näringsminister och partiledare för Centerpartiet, har Olofsson klättrat högt i makthierarkin. Trots att Maud Olofsson kommit längst in i maktens korridorer och uppbringar en lön, som med råge överstiger 1 000 000 kronor/år, tycker hon ändå synd om sig själv. Anledningen? Hon hävdar att hon inte tas på allvar som kvinna. Det är jättesynd om Maud och alla andra kvinnor i maktposition. Eller inte.
Problemet med Maud Olofssons argumentation är att så fort hon ifrågasätts, så åberopar hon det faktum att hon är en kvinna. Visst kvinnan har, enligt tradition, varit det underkuvade könet i den offentliga maktsfären. Det beror främst på vår historiskt förankrade syn på genus och att kvinnor inte började beträda universiteten på allvar förrän runt 1960 och 70-tal. Det här gäller dock inte Olofsson eftersom hon, mig veterligen, aldrig har satt sin fot på ett universitet i studiesyfte. Maud Olofsson och andra rabiata kvinnor (läs Mona Sahlin, Gudrun Schyman etc.) måste förstå att de kan kritiseras i egenskap av personer och inte alltid som kvinnor. Har ni någonsin hört en man, som utstått kritik, börjat gnälla om att denne erhåller kritiken enbart på grund av sitt kön?
Maud Olofsson föddes 1955. hennes far var oppositionslandstingsråd i Västernorrland, givetvis företrädande Centerpartiet. Den förre statsministern, tillika centerpartisten Thorbjörn Fälldin, var en god vän till familjen. Fälldin har alltid talat varmt om Olofsson. Kanske inte så konstigt pga deras vänskapsrelation. Vi vet sedan tidigare att nepotism är ett vanligt förekommande fenomen inom politiken.
Olofsson var inte speciellt positivt inställd till skolan. Så här beskriver hon själv skolåren:
Jag protesterade mot skolans sätt att mäta och ge kunskap. Det mesta inriktades på faktakunskap och inte på att förstå sammanhang. Ägnade därför mer tid åt CUF än åt skolan, särskilt i gymnasiet. Vidare berättar Maud om sin tonårsrevolt:
...som många unga så revolterade jag mot min mamma när jag sökte en egen identitet. Dessutom mot en del lärare som inte visade mig respekt.
Maud Olofsson verkar mest ha ägnat sig åt att trotsa lärare under sin skoltid istället för att lära sig något. Maud började 1974 (19 år gammal, direkt efter studenten får man anta) arbeta som ombudsman för CUF (Centerns ungdomsförbund). Sedan dess har Maud jobbat sig uppåt i den partipolitiska hierarkin. Att hon som en av Sveriges mäktigaste kvinnor inte har någon högre utbildning än gymnasieutbildning verkar inte bekomma Maud speciellt mycket. Det är ju synd om henne, hon tas inte på allvar. För att hon är kvinna. Ehhh. Hur många kvinnor tjänar över miljonen/år på den utbildningen? Tja, en av dem är ju Mona Sahlin vars främsta merit, förutom partipolitiska uppdrag, är att hon jobbade som diskare en tid efter studenten. Nej, det är inte synd om er!
Vidare talade Maud, i Agenda, om att hon ofta kritiseras för sitt utseende istället för det hon uträttar politiskt. Också detta beroende på hennes kön. Hon kanske har glömt de otaliga karikatyrer som återfinns på vår gamle statsminister Olof Palme. Hon kanske har glömt hur ofta Göran Persson hånades för sin övervikt. Hon kanske inte la märke till de rubriker som Carl Bildts kavaj genererade på grammisgalan sist. Hon kanske har glömt att Ingvar Carlssons offentliga smeknamn var Foten. Är dessa också kvinnor? Listan kan göras hur lång som helst. Maud Olofsson får förstå att man som offentlig person blir granskad. Både för sin person, sitt utseende och för sitt offentliga uppdrag.
Vidare beklagade sig Maud över den kritik hon får för att hon pratar för mycket och att hennes röst låter som den gör. Hennes orsaksförklaringar är att en politikers röst ska vara mörk, myndig och att kvinnor inte ska tala så mycket. Då upplevs de som "bitchiga". Jag vet inte Maud, men du kanske har glömt hur ofta Ingvar Carlsson, återigen, hånades för sin röst, eller ett mer modernt exempel, hur Lars Leijonborg under hela sin karriär snarare blivit uppmärksammad för sitt sätt att tala än för den politik han förde/för.
Personligen ogillar jag Maud Olofsson. Inte för att hon är kvinna, utan för hennes personlighet och för hennes politik. Och för att hon utmålar sig själv som offer när hon har fått allt serverat på ett silverfat. Centerpartiet är idag företrädare för en farlig politik, som bygger på extrem kapitalism. De vill exempelvis avskaffa fackföreningarna och centerns ungdomsförbund (den patetiska s.k. Stureplanscentern) vill till och med avskaffa LAS (lagen om anställningsskydd). Denna politik slår hårt mot samhällets utsatta. Exempelvis ensamstående mammor, som tjänar 100 000 kronor mindre i månaden än Maud Olofsson. Det är dessa kvinnor det är synd om, inte Maud Olofsson.
Problemet med Maud Olofssons argumentation är att så fort hon ifrågasätts, så åberopar hon det faktum att hon är en kvinna. Visst kvinnan har, enligt tradition, varit det underkuvade könet i den offentliga maktsfären. Det beror främst på vår historiskt förankrade syn på genus och att kvinnor inte började beträda universiteten på allvar förrän runt 1960 och 70-tal. Det här gäller dock inte Olofsson eftersom hon, mig veterligen, aldrig har satt sin fot på ett universitet i studiesyfte. Maud Olofsson och andra rabiata kvinnor (läs Mona Sahlin, Gudrun Schyman etc.) måste förstå att de kan kritiseras i egenskap av personer och inte alltid som kvinnor. Har ni någonsin hört en man, som utstått kritik, börjat gnälla om att denne erhåller kritiken enbart på grund av sitt kön?
Maud Olofsson föddes 1955. hennes far var oppositionslandstingsråd i Västernorrland, givetvis företrädande Centerpartiet. Den förre statsministern, tillika centerpartisten Thorbjörn Fälldin, var en god vän till familjen. Fälldin har alltid talat varmt om Olofsson. Kanske inte så konstigt pga deras vänskapsrelation. Vi vet sedan tidigare att nepotism är ett vanligt förekommande fenomen inom politiken.
Olofsson var inte speciellt positivt inställd till skolan. Så här beskriver hon själv skolåren:
Jag protesterade mot skolans sätt att mäta och ge kunskap. Det mesta inriktades på faktakunskap och inte på att förstå sammanhang. Ägnade därför mer tid åt CUF än åt skolan, särskilt i gymnasiet. Vidare berättar Maud om sin tonårsrevolt:
...som många unga så revolterade jag mot min mamma när jag sökte en egen identitet. Dessutom mot en del lärare som inte visade mig respekt.
Maud Olofsson verkar mest ha ägnat sig åt att trotsa lärare under sin skoltid istället för att lära sig något. Maud började 1974 (19 år gammal, direkt efter studenten får man anta) arbeta som ombudsman för CUF (Centerns ungdomsförbund). Sedan dess har Maud jobbat sig uppåt i den partipolitiska hierarkin. Att hon som en av Sveriges mäktigaste kvinnor inte har någon högre utbildning än gymnasieutbildning verkar inte bekomma Maud speciellt mycket. Det är ju synd om henne, hon tas inte på allvar. För att hon är kvinna. Ehhh. Hur många kvinnor tjänar över miljonen/år på den utbildningen? Tja, en av dem är ju Mona Sahlin vars främsta merit, förutom partipolitiska uppdrag, är att hon jobbade som diskare en tid efter studenten. Nej, det är inte synd om er!
Vidare talade Maud, i Agenda, om att hon ofta kritiseras för sitt utseende istället för det hon uträttar politiskt. Också detta beroende på hennes kön. Hon kanske har glömt de otaliga karikatyrer som återfinns på vår gamle statsminister Olof Palme. Hon kanske har glömt hur ofta Göran Persson hånades för sin övervikt. Hon kanske inte la märke till de rubriker som Carl Bildts kavaj genererade på grammisgalan sist. Hon kanske har glömt att Ingvar Carlssons offentliga smeknamn var Foten. Är dessa också kvinnor? Listan kan göras hur lång som helst. Maud Olofsson får förstå att man som offentlig person blir granskad. Både för sin person, sitt utseende och för sitt offentliga uppdrag.
Vidare beklagade sig Maud över den kritik hon får för att hon pratar för mycket och att hennes röst låter som den gör. Hennes orsaksförklaringar är att en politikers röst ska vara mörk, myndig och att kvinnor inte ska tala så mycket. Då upplevs de som "bitchiga". Jag vet inte Maud, men du kanske har glömt hur ofta Ingvar Carlsson, återigen, hånades för sin röst, eller ett mer modernt exempel, hur Lars Leijonborg under hela sin karriär snarare blivit uppmärksammad för sitt sätt att tala än för den politik han förde/för.
Personligen ogillar jag Maud Olofsson. Inte för att hon är kvinna, utan för hennes personlighet och för hennes politik. Och för att hon utmålar sig själv som offer när hon har fått allt serverat på ett silverfat. Centerpartiet är idag företrädare för en farlig politik, som bygger på extrem kapitalism. De vill exempelvis avskaffa fackföreningarna och centerns ungdomsförbund (den patetiska s.k. Stureplanscentern) vill till och med avskaffa LAS (lagen om anställningsskydd). Denna politik slår hårt mot samhällets utsatta. Exempelvis ensamstående mammor, som tjänar 100 000 kronor mindre i månaden än Maud Olofsson. Det är dessa kvinnor det är synd om, inte Maud Olofsson.
fredag 11 januari 2008
Berättigad klimatmedvetenhet
Det kan knappast ha undgått någon att "klimathotet" har blivit en global politisk fråga på senare tid. Själva frågan i sig är inte ny. Redan i slutet av 1970-talet politiserades miljöfrågan, och specifika partier med miljöfokus högst på sin agenda bildades. Exempel på sådana partier är die Grünen i Tyskland och Miljöpartiet (Mp) i Sverige.
Idag vill samtliga svenska riksdagspartier framställa sig som "miljövänliga" och har utarbetade miljöhandlingsprogram. Ständigt rapporteras det om naturkatastrofer i TV, och en av Sveriges största dagstidningar hade under förra året en "klimatkampanj" med stora uppslag kring miljöfrågor varje dag. Som den slutgiltiga bekräftelsen på att klimat- och miljöfrågan är den senaste tidens hetaste politiska fråga fick den förre amerikanske presidentkandidaten Al Gore Nobels fredspris förra året. Al Gore erhöll priset för sin "folkbildningsinsats" i klimatfrågor. Det är Al Gore som ligger bakom dokumentärfilmen "En obekväm sanning", som både sänts på TV och på diverse biografer för skolungdomar, och privatpersoner, runtom i Sverige.
Det finns dock kritiker till att klimatfrågan tas på så stort allvar. Kritikernas främsta argument är att moder jords klimat genom historien har varit väldigt föränderlig. Moder jord har genomgått istidsperioder och har haft genomsnittligt högre temperaturer än idag. På ena sidan står alltså vetenskapsmän och säger att vi inte behöver bry oss om miljön speciellt mycket, och på den andra sidan står de som hävdar att det visst är nödvändigt. De senare är i klar majoritet.
Jordens kretslopp är cykliskt. Allting hör ihop. Ekosystemet är fascinerande. Om något i det rubbas, förändras hela balansen vilket får långtgående konsekvenser. Ofta tas exemplet Antarktis upp. Om isen smälter (som den uppenbarligen gör nu) kan isbjörnarnas existens vara hotad. Detta får givetvis stora konsekvenser för hela ekosystemet. Isbjörrnarnas mat utgörs av andra djurarter som i sin tur lever på andra etc.
Det är givetvis inte bara djurriket som kan drabbas av klimatförändringarna. Människan (som förvisso är ett djur) är helt beroende av ett stabilt klimat. Om naturkatastrofer blir vanligare leder det till förödande konsekvenser för människan. Det i sin tur ger stor migration och världslig instabilitet. Vi kan med säkerhet fastställa att människans levnadsvanor påverkar vår miljö och vårt klimat. Vi vet att klodioxidutsläpp påverkar medeltemperaturen, vi vet att oljeutsläpp förstör våra vatten och vi vet att vi, i västvärlden, lever i överkonsumtion av el och energiförbrukning. Vad finns det då för giltigt skäl att strunta i det faktumet? Om våra kommande generationer ska få en dräglig vistelse på Moder Jord krävs det att vår generation tar ansvar och förändrar vårt levnadssätt nu. Det krävs inte att vi förflyttar oss tillbaka till medeltiden, utan att man gör små förändringar. För att använda en gammal klyscha igen...Många bäckar små...
Man ska också beakta att de "vetenskapsmän" som förringar klimathotet är uppbackade ekonomiskt av stora företag som har intresse av att människan fortsätter att konsumera "miljöfarligt. " Det är samma taktik som när tobaksbolagen backade upp vetenskapsmän ekonomiskt för att dessa skulle föra fram att cigaretter inte är farliga. Fult, men turligt nog inte längre gångbart för de flesta kritiska medborgare.
Det är glädjande att bloggens läsare tar klimatfrågan på allvar. 19 stycken av er, runt 90% av de som svarat, inser problematiken. Hoppas nu också att ni alla rannsakar er själva och även gör en praktisk insats till förmån för vår vackra natur. Teori och praktik är ju som bekant ibland svårt att förena. Det har, inte minst, andra samhällsfrågor bevisat.
Idag vill samtliga svenska riksdagspartier framställa sig som "miljövänliga" och har utarbetade miljöhandlingsprogram. Ständigt rapporteras det om naturkatastrofer i TV, och en av Sveriges största dagstidningar hade under förra året en "klimatkampanj" med stora uppslag kring miljöfrågor varje dag. Som den slutgiltiga bekräftelsen på att klimat- och miljöfrågan är den senaste tidens hetaste politiska fråga fick den förre amerikanske presidentkandidaten Al Gore Nobels fredspris förra året. Al Gore erhöll priset för sin "folkbildningsinsats" i klimatfrågor. Det är Al Gore som ligger bakom dokumentärfilmen "En obekväm sanning", som både sänts på TV och på diverse biografer för skolungdomar, och privatpersoner, runtom i Sverige.
Det finns dock kritiker till att klimatfrågan tas på så stort allvar. Kritikernas främsta argument är att moder jords klimat genom historien har varit väldigt föränderlig. Moder jord har genomgått istidsperioder och har haft genomsnittligt högre temperaturer än idag. På ena sidan står alltså vetenskapsmän och säger att vi inte behöver bry oss om miljön speciellt mycket, och på den andra sidan står de som hävdar att det visst är nödvändigt. De senare är i klar majoritet.
Jordens kretslopp är cykliskt. Allting hör ihop. Ekosystemet är fascinerande. Om något i det rubbas, förändras hela balansen vilket får långtgående konsekvenser. Ofta tas exemplet Antarktis upp. Om isen smälter (som den uppenbarligen gör nu) kan isbjörnarnas existens vara hotad. Detta får givetvis stora konsekvenser för hela ekosystemet. Isbjörrnarnas mat utgörs av andra djurarter som i sin tur lever på andra etc.
Det är givetvis inte bara djurriket som kan drabbas av klimatförändringarna. Människan (som förvisso är ett djur) är helt beroende av ett stabilt klimat. Om naturkatastrofer blir vanligare leder det till förödande konsekvenser för människan. Det i sin tur ger stor migration och världslig instabilitet. Vi kan med säkerhet fastställa att människans levnadsvanor påverkar vår miljö och vårt klimat. Vi vet att klodioxidutsläpp påverkar medeltemperaturen, vi vet att oljeutsläpp förstör våra vatten och vi vet att vi, i västvärlden, lever i överkonsumtion av el och energiförbrukning. Vad finns det då för giltigt skäl att strunta i det faktumet? Om våra kommande generationer ska få en dräglig vistelse på Moder Jord krävs det att vår generation tar ansvar och förändrar vårt levnadssätt nu. Det krävs inte att vi förflyttar oss tillbaka till medeltiden, utan att man gör små förändringar. För att använda en gammal klyscha igen...Många bäckar små...
Man ska också beakta att de "vetenskapsmän" som förringar klimathotet är uppbackade ekonomiskt av stora företag som har intresse av att människan fortsätter att konsumera "miljöfarligt. " Det är samma taktik som när tobaksbolagen backade upp vetenskapsmän ekonomiskt för att dessa skulle föra fram att cigaretter inte är farliga. Fult, men turligt nog inte längre gångbart för de flesta kritiska medborgare.
Det är glädjande att bloggens läsare tar klimatfrågan på allvar. 19 stycken av er, runt 90% av de som svarat, inser problematiken. Hoppas nu också att ni alla rannsakar er själva och även gör en praktisk insats till förmån för vår vackra natur. Teori och praktik är ju som bekant ibland svårt att förena. Det har, inte minst, andra samhällsfrågor bevisat.
onsdag 9 januari 2008
Visans krönte kung
Året var 1996 då jag åkte till Västerviks visfestival för första gången. Den gången och nästkommande år åkte man enbart dit för att festa i staden och på den s.k. ungdomscampingen. Det var festandet och sommarstaden Västervik, snarare än själva festivalen och visorna, som var det primära målet med resan. Denna inställning upprepades de nästkommande åren. I musikväg var det nästan uteslutande metal som gällde för mig under denna tidsperiod. Men det var en härlig tid där nere även under dessa år. Klassiker som ...Och så har jag ätit oxfilé precis som igår och Hade jag med mig cykeln när jag kom hem igår? kommer aldrig att glömmas. Trots att det var 11-12 år sedan. Undrar förresten vad "vinnaren" gör idag. På den tiden var det väl Lorden, "Ström", Herr_D, Macke Black, Rars och Per som härjade runt där nere.
Nästa epokbrytning i min subjektiva visfestivalshistoria var när ungdomscampingen lades ner och vi flyttade ut till Lysingsbadet. Under denna era utvecklades det härjande gänget till "kalle", "Decan", "Rajja", "Jerkiz", Vicks105 mfl. Till och med "O" var ju där nere då. Hehe :) Nu ska vi inte fördjupa oss mer i denna tidsepok just här,, men trevliga minnen är det.
Med åren och visheten (nu har "På spåret-ordvitsarna" spridit sig ända till Lordens blogg) vidgades musiksmaken, och kom snart att innefatta även visor. Det blev helt plötsligt intressant att besöka Visfestivalen även ur ett musikaliskt perspektiv. Vi blev för gamla för Lysingsbadet och flyttade ut vårt pick och pack till Notholmen. Jag började också inse storheten med vissångare som Lars Demian, Björn Afzelius, Kjell Höglund, Finn Zetterholm och Bengt Sändh.
När man upptäcker en ny musikgenre vill man gärna, per automatik, söka rötterna och de stora ideologerna inom genren. Man kan knappast kalla sig hårdrockare om man inte känner till Kiss eller Led Zeppelin, inte heller kalla sig black metal om man inte känner till Bathory eller Venom. Jag fick snabbt lära mig att man inte kunde säga sig gilla vissångare om man inte kände till Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström.
Jag införskaffade således min första Cornelis Vreeswijk-platta 1999 och blev genast såld på den. Låtar som Tomtebloss, Personliga Persson och Saskia förtrollade mig direkt. Sedan dess har jag fördjupat mig endel i Cornelis digra skivsläpp. Det finns mängder av låtar som Cornelis har gjort som är helt genialiska. Att han levde ett hårt och ambulerande liv kan man enkelt höra på texterna.
Jag har nu precis avslutat Klas Gustafssons biografi om Cornelis Vresswijk, Ett bluesliv. Det är verkligen en fascinerande berättelse om hur Cornelis kom till Sverige 1950 från Holland, gav sig tusan på att anpassa sig till Sverige, lärde sig det svenska språket på rekordfart, och till slut blev en av våra största vissångare och poeter genom tiderna. Vägen dit var allt annat än enkel. Cornelis var förmodligen ett fött geni, men hans hårda liv sporrade honom att skriva viktiga samhällsskildringar från tiden då Stockholm förvandlades från landsbygd till storstad. I sin samtidsskildring kan han liknas vid en modern Bellman.
Boken ger en intressant skildring, såväl av Cornelis liv, som av samhällets utveckling. Cornelis levde för dagen. Han missbrukade droger, alkohol och i viss mån kvinnor. Han beskrivs som en godhjärtad, om än svartsjuk, man som med ökande missbruk fick allt sämre ölsinne. Ekonomi hade han ingen som helst koll på. Cornelis var också den artist som främst fick uppleva den begynnande sensationsjournalistiken. Cornelis privatliv utvecklades till en nationell angelägenhet och figurerade ofta på kvällstidningarnas löpsedlar.
Under sin karriär lyckades han släppa massvis med skivor. Han har bland annat tolkat Evert Taube. Även om detta är bra, så anser jag att hans "egna" låtar är allra bäst. Sveriges främsta Taubetolkare är nämligen Fred Åkerström*, som under senare delen av 1960-talet festade och turnerade med Vreeswijk. Cornelis mest berömda låtar, "Hönan Agda" och "Brev från Kolonien", var föga populära hos låtskrivaren själv. Cornelis hade högre konstnärliga ambitioner än just dessa låtar, och blev ganska irriterad när svenska folket inte tog till sig den mer "intellektuella" sidan av Cornelis.
Cornelis Vreesvijk dog i slutet av 1987 i sviterna av sitt hårda leverne. Det råder inget som helst tvivel att Cornelis under sin samtid (inte under slutet av sin karriär) och postumt har utsetts till Sveriges främsta vissångare. Med all rätt också. Om ni ännu inte har upptäckt Cornelis, uppmanar nu Lorden er att förkovra er i kunskapen om Sveriges krönte viskung. Som guidning listar jag nedan några av mina favoriter med Cornelis:
Saskia, Ågren, Tomten är faktiskt död, Dekadens, Polaren Pär hos Polisen , Tomtebloss, Visa vid Nybroviken, Veronika, Balladen om censuren, ähh listan kan göras hur lång som helst...
Till sist: även förra året besökte Lorden visfestivalen. Flera "gamla rävar" saknades. Hoppas att det blir bättring i år.
*= Även Fred Åkerström dog en för tidig död 1985, alkoholiserad.
Nästa epokbrytning i min subjektiva visfestivalshistoria var när ungdomscampingen lades ner och vi flyttade ut till Lysingsbadet. Under denna era utvecklades det härjande gänget till "kalle", "Decan", "Rajja", "Jerkiz", Vicks105 mfl. Till och med "O" var ju där nere då. Hehe :) Nu ska vi inte fördjupa oss mer i denna tidsepok just här,, men trevliga minnen är det.
Med åren och visheten (nu har "På spåret-ordvitsarna" spridit sig ända till Lordens blogg) vidgades musiksmaken, och kom snart att innefatta även visor. Det blev helt plötsligt intressant att besöka Visfestivalen även ur ett musikaliskt perspektiv. Vi blev för gamla för Lysingsbadet och flyttade ut vårt pick och pack till Notholmen. Jag började också inse storheten med vissångare som Lars Demian, Björn Afzelius, Kjell Höglund, Finn Zetterholm och Bengt Sändh.
När man upptäcker en ny musikgenre vill man gärna, per automatik, söka rötterna och de stora ideologerna inom genren. Man kan knappast kalla sig hårdrockare om man inte känner till Kiss eller Led Zeppelin, inte heller kalla sig black metal om man inte känner till Bathory eller Venom. Jag fick snabbt lära mig att man inte kunde säga sig gilla vissångare om man inte kände till Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström.
Jag införskaffade således min första Cornelis Vreeswijk-platta 1999 och blev genast såld på den. Låtar som Tomtebloss, Personliga Persson och Saskia förtrollade mig direkt. Sedan dess har jag fördjupat mig endel i Cornelis digra skivsläpp. Det finns mängder av låtar som Cornelis har gjort som är helt genialiska. Att han levde ett hårt och ambulerande liv kan man enkelt höra på texterna.
Jag har nu precis avslutat Klas Gustafssons biografi om Cornelis Vresswijk, Ett bluesliv. Det är verkligen en fascinerande berättelse om hur Cornelis kom till Sverige 1950 från Holland, gav sig tusan på att anpassa sig till Sverige, lärde sig det svenska språket på rekordfart, och till slut blev en av våra största vissångare och poeter genom tiderna. Vägen dit var allt annat än enkel. Cornelis var förmodligen ett fött geni, men hans hårda liv sporrade honom att skriva viktiga samhällsskildringar från tiden då Stockholm förvandlades från landsbygd till storstad. I sin samtidsskildring kan han liknas vid en modern Bellman.
Boken ger en intressant skildring, såväl av Cornelis liv, som av samhällets utveckling. Cornelis levde för dagen. Han missbrukade droger, alkohol och i viss mån kvinnor. Han beskrivs som en godhjärtad, om än svartsjuk, man som med ökande missbruk fick allt sämre ölsinne. Ekonomi hade han ingen som helst koll på. Cornelis var också den artist som främst fick uppleva den begynnande sensationsjournalistiken. Cornelis privatliv utvecklades till en nationell angelägenhet och figurerade ofta på kvällstidningarnas löpsedlar.
Under sin karriär lyckades han släppa massvis med skivor. Han har bland annat tolkat Evert Taube. Även om detta är bra, så anser jag att hans "egna" låtar är allra bäst. Sveriges främsta Taubetolkare är nämligen Fred Åkerström*, som under senare delen av 1960-talet festade och turnerade med Vreeswijk. Cornelis mest berömda låtar, "Hönan Agda" och "Brev från Kolonien", var föga populära hos låtskrivaren själv. Cornelis hade högre konstnärliga ambitioner än just dessa låtar, och blev ganska irriterad när svenska folket inte tog till sig den mer "intellektuella" sidan av Cornelis.
Cornelis Vreesvijk dog i slutet av 1987 i sviterna av sitt hårda leverne. Det råder inget som helst tvivel att Cornelis under sin samtid (inte under slutet av sin karriär) och postumt har utsetts till Sveriges främsta vissångare. Med all rätt också. Om ni ännu inte har upptäckt Cornelis, uppmanar nu Lorden er att förkovra er i kunskapen om Sveriges krönte viskung. Som guidning listar jag nedan några av mina favoriter med Cornelis:
Saskia, Ågren, Tomten är faktiskt död, Dekadens, Polaren Pär hos Polisen , Tomtebloss, Visa vid Nybroviken, Veronika, Balladen om censuren, ähh listan kan göras hur lång som helst...
Till sist: även förra året besökte Lorden visfestivalen. Flera "gamla rävar" saknades. Hoppas att det blir bättring i år.
*= Även Fred Åkerström dog en för tidig död 1985, alkoholiserad.
måndag 7 januari 2008
Märklig början på 2008
Nådens år 2008 har börjat minst sagt märkligt. Jag lyckades till slut få med mig en gammal vapendragare ut på nyårsdagen. Det kändes skönt att upprätthålla en gammal tradition som jag och herr Decan startade en gång i tiden. Efter en god middag blev det lite biljard med andra ytliga bekanta. Att beskriva stämningen ute på nyårsdagen med andra ord än totalt öde vore att ljuga. Och här på Lordens blogg håller vi oss till sanningar.
Efter, den i normala människors ögon, konstiga öppningen på året fortsatte konstigheterna dagen efter. Jag hade efter julhelgen drabbats av en lustig värk i benen. Denna värk gjorde sig nu extra påmind. Ingen i min bekantskapskrets hade, eller har, hört talas om liknande symtom. Det känns som att benen är tunga. Att de skulle väga två extra kilo än normalt. Inget spring i benen alls. Mycket jobbigt och mentalt påfrestande.
När årets första helg, Trettonhelgen, kom var jag fast besluten att låta kroppen få vila inför jobbstarten. Med tyngda ben hyrde jag och några kompisar film på fredagen. Dagen därpå ägnades åt att se hur vår nya folkkära (med all rätt) skidhjälte Charlotte Kalla dominerade i skidspåren. En duktig tjej som är sådär spontan, trevlig och folklig som bara våra allra käraste sportstjärnor kan vara. Magdalena Forsberg och Carolina Klüft är två andra liknande exempel på denna kategori.
Efter inhandlande av ostbågar och soffläge, fortfarande med tunga ben, framför Stjärnorna på slottet började det första konstiga sms:et dimpa ner i min mobils inkorg. "Hej Nettan" stod det. Förmodligen ett felskickat sms tänkte jag. När telefonen, kort därpå, började explodera av påringningar från hemliga nummer och kontantkortsnummer insåg jag plötsligt att något inte stod rätt till. När jag svarade tenderade samtliga i andra änden att lägga på efter några sekunder. Jag lyckades emellertid hejda några påringare och fråga/skrika vad i helvete det var som försiggick. Någon stackars kille i andra änden av luren svarade att mitt nummer hade offentliggjorts på en offentlig chat på s.k. sexsajt. I tro om att "en kåt gift kvinna" skulle svara på det nummer som hade givits ut, svarade istället en minst sagt förbannad Lord.
I de efterföljande samtalen klargjorde jag att personen ifråga "kunde ta in k*ken, sluta prata så fånigt och inse att det inte fanns någon kåt kvinna hos mig". Om de ville något kunde de istället slå mitt nummer på gula sidorna, leta upp min adress, komma hit och få skallen mosad. Ibland riktar jag min aggression fel. De flesta som jag lyckades få kontakt med (som inte slängde på) var väldigt blyga och skämdes. Men jag kände mig oerhört hotad och kränkt av situationen. Mycket obehagligt.
Trakasserierna upphörde inte. Nu fick jag veta att även en msn-adress hade upprättats av en tjej/kille som erbjöd s.k. camshower. Överst stod mitt nummer dit alla uttråkade och k*ta uppmanades att ringa. Efter mycket lirkande och många övertalningar om att det inte var personen ifråga jag var arg på, lyckades jag till slut få tag på aktuell msn-adress. Jag addade och hoppades på att denne skulle svara. Blev inte antagen och fick istället stänga av telefonen och krypa till kojs. I mycket uppjagat tillstånd. Vad är det för nolla/idiot som gör så här? Jag måste uppenbarligen ha gjort någon väldigt illa.
Dagen därpå blev jag antagen av personen på MSN och lyckades utbyta några ord/hotelser och sanningar med denne. Jag blockerades ganska omgående. Kan säga att både "hackers" och polisen är underrättade i detta ärende. Om jag vore personen/råttan som ligger bakom detta så skulle jag tänka mig för i fortsättningen. Det finns flera detaljer i denna historia (som jag utelämnar) som gör att det är svårt för mig att tro på att slumpen skulle drabbat mig här. Och om det skulle visa sig vara någon jag är bekant med som har gjort mig detta, så kan denne person räkna med att jag knappast kommer att "vända andra kinden till."
Hur som helst så upphörde trakasserierna under söndagen. Man undrar vidare vad det finns för killar/män som ärligt tror på, och köper allt på nätet. Det var inte bara en person, utan fyrtio som under loppet av en timme hörde av sig till en mobiltelefon (som är reggad i ett mansnamn) och trodde att de skulle få prata med en kåt tjej. Desperatismen verkar inte finna några gränser. Dessutom inkom en rad mer eller mindre patetiska sms.
Under måndagen började även benen att kännas lite bättre. Kanske kan jag testa en löprunda om någon dag. Nu är klockan snart 02 på natten. Upp och jobba om några timmar. Kan inte sova. Konstigheterna verkar aldrig upphöra detta Nådens år, 2008.
Efter, den i normala människors ögon, konstiga öppningen på året fortsatte konstigheterna dagen efter. Jag hade efter julhelgen drabbats av en lustig värk i benen. Denna värk gjorde sig nu extra påmind. Ingen i min bekantskapskrets hade, eller har, hört talas om liknande symtom. Det känns som att benen är tunga. Att de skulle väga två extra kilo än normalt. Inget spring i benen alls. Mycket jobbigt och mentalt påfrestande.
När årets första helg, Trettonhelgen, kom var jag fast besluten att låta kroppen få vila inför jobbstarten. Med tyngda ben hyrde jag och några kompisar film på fredagen. Dagen därpå ägnades åt att se hur vår nya folkkära (med all rätt) skidhjälte Charlotte Kalla dominerade i skidspåren. En duktig tjej som är sådär spontan, trevlig och folklig som bara våra allra käraste sportstjärnor kan vara. Magdalena Forsberg och Carolina Klüft är två andra liknande exempel på denna kategori.
Efter inhandlande av ostbågar och soffläge, fortfarande med tunga ben, framför Stjärnorna på slottet började det första konstiga sms:et dimpa ner i min mobils inkorg. "Hej Nettan" stod det. Förmodligen ett felskickat sms tänkte jag. När telefonen, kort därpå, började explodera av påringningar från hemliga nummer och kontantkortsnummer insåg jag plötsligt att något inte stod rätt till. När jag svarade tenderade samtliga i andra änden att lägga på efter några sekunder. Jag lyckades emellertid hejda några påringare och fråga/skrika vad i helvete det var som försiggick. Någon stackars kille i andra änden av luren svarade att mitt nummer hade offentliggjorts på en offentlig chat på s.k. sexsajt. I tro om att "en kåt gift kvinna" skulle svara på det nummer som hade givits ut, svarade istället en minst sagt förbannad Lord.
I de efterföljande samtalen klargjorde jag att personen ifråga "kunde ta in k*ken, sluta prata så fånigt och inse att det inte fanns någon kåt kvinna hos mig". Om de ville något kunde de istället slå mitt nummer på gula sidorna, leta upp min adress, komma hit och få skallen mosad. Ibland riktar jag min aggression fel. De flesta som jag lyckades få kontakt med (som inte slängde på) var väldigt blyga och skämdes. Men jag kände mig oerhört hotad och kränkt av situationen. Mycket obehagligt.
Trakasserierna upphörde inte. Nu fick jag veta att även en msn-adress hade upprättats av en tjej/kille som erbjöd s.k. camshower. Överst stod mitt nummer dit alla uttråkade och k*ta uppmanades att ringa. Efter mycket lirkande och många övertalningar om att det inte var personen ifråga jag var arg på, lyckades jag till slut få tag på aktuell msn-adress. Jag addade och hoppades på att denne skulle svara. Blev inte antagen och fick istället stänga av telefonen och krypa till kojs. I mycket uppjagat tillstånd. Vad är det för nolla/idiot som gör så här? Jag måste uppenbarligen ha gjort någon väldigt illa.
Dagen därpå blev jag antagen av personen på MSN och lyckades utbyta några ord/hotelser och sanningar med denne. Jag blockerades ganska omgående. Kan säga att både "hackers" och polisen är underrättade i detta ärende. Om jag vore personen/råttan som ligger bakom detta så skulle jag tänka mig för i fortsättningen. Det finns flera detaljer i denna historia (som jag utelämnar) som gör att det är svårt för mig att tro på att slumpen skulle drabbat mig här. Och om det skulle visa sig vara någon jag är bekant med som har gjort mig detta, så kan denne person räkna med att jag knappast kommer att "vända andra kinden till."
Hur som helst så upphörde trakasserierna under söndagen. Man undrar vidare vad det finns för killar/män som ärligt tror på, och köper allt på nätet. Det var inte bara en person, utan fyrtio som under loppet av en timme hörde av sig till en mobiltelefon (som är reggad i ett mansnamn) och trodde att de skulle få prata med en kåt tjej. Desperatismen verkar inte finna några gränser. Dessutom inkom en rad mer eller mindre patetiska sms.
Under måndagen började även benen att kännas lite bättre. Kanske kan jag testa en löprunda om någon dag. Nu är klockan snart 02 på natten. Upp och jobba om några timmar. Kan inte sova. Konstigheterna verkar aldrig upphöra detta Nådens år, 2008.
lördag 5 januari 2008
Sverige: En medelmåttig anarki?
Det är för många sedan länge känt att förorterna till svenska städer har förvandlats till allvarliga problemområden. Förutom våldsamma gängslagsmål, fattigdom och utanförskap, verkar det i dessa områden råda fullständig anarki. För ett par år sedan var det upplopp i ett av Södertäljes s.k. problemområden Ronna. Att Fittja, Rosengård, Hammarkullen, Angered, Alby och för den delen Ronna är kända problemområden är nog de flesta medvetna om. Men media gör allt för att tysta ner hur allvarlig situationen egentligen är.
Under nyårshelgen har T-banestationen i Rinkeby fått stängas ner pga "ungdomsgäng", som i sann anarkistisk anda, har beskjutit resenärer med nyårsraketer. Från många andra problemområden rapporteras det om samma problem.
För ett par dagar sedan uppdagades ett fenomen för allmänheten, som sedan länge varit känt inom vissa yrkesgrupper. "Nyheterna" sände ett inslag som uppmärksammade att Polis, ambulans och räddningstjänst inte kan verka i dessa problemområden utan att bli störda i sina arbetsuppgifter. Ambulansmän och polis blir attackerade av ungdomsgäng när deras syfte är att hjälpa till. Även räddningstjänsten blir allt som oftast attackerade med stenar, raketer eller andra föremål när de ska släcka bränder i de här områdena.
Man frågar sig vad i hel*ete det är som pågår? Först tänder "förortsmobben" eld på byggnader, containrar eller andra föremål. När räddningstjänsten rycker ut för att hjälpa till, blir de bemötta med avsky och såväl fysiskt som verbalt våld. Dessa "ungdomsgäng", som består av invandrarungdomar som fått en extra chans i Sverige beter sig som ocivilierade djur. Vad blir samhällets svar? Jo, att det är synd om stenkastarna och att de inte vet bättre. Vad fan är det för människosyn? Om inte människor förstår att man inte ska kasta sten mot räddningstjänst och polis, så känns det rätt meningslöst att tro på ett framtida fungerande samhälle.
Det är också i ovan nämnda områden som vår svenske kung menar att Sveriges framtid ligger. I sitt jultal framhöll Karl XVI Gustaf att han ser så många möjligheter med ungdomarna i förorterna, och tar upp Hammarkullen som konkret exempel. Ja, det är lätt för kungen att säga som bor i slott och vars största problem ligger i om han får bygga ett nytt fritidshus på fridlyst mark eller inte. Man kan föreslå att kungen själv bosätter sig i dessa ghettoområden och försöker stoppa stenkastare och bråkmakare istället för att, indirekt, försvara detta neandertalarbeteende. Kungen bryr sig troligen inte alls om förorterna. Han, eller rättare sagt den som egentligen skrivit kungens tal, vill bara få allt så politikst korrekt som möjligt. Att tydliggöra problem verkar vara förbjudet i detta land. Allt ska sopas under mattan. Det är ingen hejd på hyckleriet.
Vidare ska det tillsättas "brobryggare" som ska verka i förorterna och vars uppgft blir att försöka förklara för horderna att man inte ska kasta sten på räddningstjänst, polis och ambulans. Herregud, det här tar ju fan priset. Daltandet har inga gränser verkar det som. Har detta lands rim och reson försvunnit helt? Ingen vågar heller ta tag i problemen, ingen vågar erkänna att det finns ett problem. Ingen vågar ge en (saklig) förklaring till problemen. Sverige är världens bästa demokrati. Jovisst. Möjligen i den ovetande "medelsvenssons" liv. För oss andra utgjör vissa delar av det svenska samhället idag inget annat än en medelmåttig anarki.
Källa till införandet av s.k. brobryggare i förorter: http://www.sr.se/cgi-bin/malmo/nyheter/artikel.asp?Artikel=1743691
Under nyårshelgen har T-banestationen i Rinkeby fått stängas ner pga "ungdomsgäng", som i sann anarkistisk anda, har beskjutit resenärer med nyårsraketer. Från många andra problemområden rapporteras det om samma problem.
För ett par dagar sedan uppdagades ett fenomen för allmänheten, som sedan länge varit känt inom vissa yrkesgrupper. "Nyheterna" sände ett inslag som uppmärksammade att Polis, ambulans och räddningstjänst inte kan verka i dessa problemområden utan att bli störda i sina arbetsuppgifter. Ambulansmän och polis blir attackerade av ungdomsgäng när deras syfte är att hjälpa till. Även räddningstjänsten blir allt som oftast attackerade med stenar, raketer eller andra föremål när de ska släcka bränder i de här områdena.
Man frågar sig vad i hel*ete det är som pågår? Först tänder "förortsmobben" eld på byggnader, containrar eller andra föremål. När räddningstjänsten rycker ut för att hjälpa till, blir de bemötta med avsky och såväl fysiskt som verbalt våld. Dessa "ungdomsgäng", som består av invandrarungdomar som fått en extra chans i Sverige beter sig som ocivilierade djur. Vad blir samhällets svar? Jo, att det är synd om stenkastarna och att de inte vet bättre. Vad fan är det för människosyn? Om inte människor förstår att man inte ska kasta sten mot räddningstjänst och polis, så känns det rätt meningslöst att tro på ett framtida fungerande samhälle.
Det är också i ovan nämnda områden som vår svenske kung menar att Sveriges framtid ligger. I sitt jultal framhöll Karl XVI Gustaf att han ser så många möjligheter med ungdomarna i förorterna, och tar upp Hammarkullen som konkret exempel. Ja, det är lätt för kungen att säga som bor i slott och vars största problem ligger i om han får bygga ett nytt fritidshus på fridlyst mark eller inte. Man kan föreslå att kungen själv bosätter sig i dessa ghettoområden och försöker stoppa stenkastare och bråkmakare istället för att, indirekt, försvara detta neandertalarbeteende. Kungen bryr sig troligen inte alls om förorterna. Han, eller rättare sagt den som egentligen skrivit kungens tal, vill bara få allt så politikst korrekt som möjligt. Att tydliggöra problem verkar vara förbjudet i detta land. Allt ska sopas under mattan. Det är ingen hejd på hyckleriet.
Vidare ska det tillsättas "brobryggare" som ska verka i förorterna och vars uppgft blir att försöka förklara för horderna att man inte ska kasta sten på räddningstjänst, polis och ambulans. Herregud, det här tar ju fan priset. Daltandet har inga gränser verkar det som. Har detta lands rim och reson försvunnit helt? Ingen vågar heller ta tag i problemen, ingen vågar erkänna att det finns ett problem. Ingen vågar ge en (saklig) förklaring till problemen. Sverige är världens bästa demokrati. Jovisst. Möjligen i den ovetande "medelsvenssons" liv. För oss andra utgjör vissa delar av det svenska samhället idag inget annat än en medelmåttig anarki.
Källa till införandet av s.k. brobryggare i förorter: http://www.sr.se/cgi-bin/malmo/nyheter/artikel.asp?Artikel=1743691
torsdag 3 januari 2008
Byxdilemma: ett i-landsproblem, men ändå
Då var det nya året påbörjat. Vardagslunken börjar sakta men säkert att infinna sig. Kan inte säga att året har börjat särskilt bra, men det var ju ganska väntat. Man får bita ihop och vänta på bättre tider. Och de kommer säkert...
När nu den värsta köp- och julklkappshetsen från mellandagarna har lagt sig, vågar jag mig återigen ut på stan. Sedan flera år tillbaka tycker jag faktiskt att mode och kläder är någonting ganska så roligt. Med mode menar jag snarare det mode jag föredrar än de generella trender som råder i klädbranschen. Därför beslöt jag mig (återigen) häromdagen att försöka införskaffa mig ett par byxor.
Jag har nog alltid gått min egen väg när det gäller klädstil och struntat i omvärldens tycke. Därmed har jag haft väldigt svårt att hitta mig ett par schyssta byxor på den senaste tiden. I nästan ett halvår har jag febrilt letat efter ett par byxor, som jag kan vara riktigt nöjd med. Eftersom byxor för herrar är dyra så vill man ju inte köpa något man inte är helt nöjd med från början. Jag har frågat i samtliga relevanta butiker i min (tyvärr i detta avseende alldeles för lilla) hemstad utan att lyckas bli tillfredställd.
Problemet jag har är att det generella herrmodet sedan en tid tillbaka envisas med att förespråka smala jeansmodeller. Och eftersom jag är jeansmänniska, är det just jeans jag vill ha. Personligen förstår jag mig inte på modet. De gamla traditionella jeansmodeller som jag burit de senaste åren har fått lämna plats åt, i mitt tycke fula, modeller med bred midja och som är smala nertill. Nu hör det inte till vanligheterna att jag tittar så värst mycket på andra herrars kläder, men det finns säkert de som passar i dessa smala modeller. Men jag gör det inte. Med min kraftiga benstomme behöver jag lite vidare modeller nertill. Annars ser jag ut som en stoppad korv. Vidare vill jag att jenasen med råge ska nå över plösen på mina stilrena Adidasdojjor.
Häromdagen hade jag alltså letat i timtal efter ett par schyssta jeans och var nästan på väg att ge upp (igen). Av en händelse råkade jag få syn på en "jeansmodell" med ett märke som jag aldrig tidigare använt. Kanske inte världens snyggaste, men åtminstone inte helt tighta och smala. Känns ok att slippa gå byxlös till jobbet nu i alla fall.
Nu är jag medveten om att detta byxdilemma är ett i-landsproblem, det finns folk i världen som får ta på sig det som finns tillgängligt. Men när vi ändå lever i en utvecklad marknadsekonomi med full konkurrens är det tråkigt att en trend, som någon bestämt, ska få råda så totalt. Nästan så att det är monopol i jeansmodellbranschen också ;) Oerhört irriterande att människan i princip tvingas till konformitet även ur ett klädperspektiv. Ett par jeans sliter jag ut ganska fort, säkert på ett år. Man får hålla tummarna att trenden har vänt till nästa gång jag ger mig ut på byxjakt.
När nu den värsta köp- och julklkappshetsen från mellandagarna har lagt sig, vågar jag mig återigen ut på stan. Sedan flera år tillbaka tycker jag faktiskt att mode och kläder är någonting ganska så roligt. Med mode menar jag snarare det mode jag föredrar än de generella trender som råder i klädbranschen. Därför beslöt jag mig (återigen) häromdagen att försöka införskaffa mig ett par byxor.
Jag har nog alltid gått min egen väg när det gäller klädstil och struntat i omvärldens tycke. Därmed har jag haft väldigt svårt att hitta mig ett par schyssta byxor på den senaste tiden. I nästan ett halvår har jag febrilt letat efter ett par byxor, som jag kan vara riktigt nöjd med. Eftersom byxor för herrar är dyra så vill man ju inte köpa något man inte är helt nöjd med från början. Jag har frågat i samtliga relevanta butiker i min (tyvärr i detta avseende alldeles för lilla) hemstad utan att lyckas bli tillfredställd.
Problemet jag har är att det generella herrmodet sedan en tid tillbaka envisas med att förespråka smala jeansmodeller. Och eftersom jag är jeansmänniska, är det just jeans jag vill ha. Personligen förstår jag mig inte på modet. De gamla traditionella jeansmodeller som jag burit de senaste åren har fått lämna plats åt, i mitt tycke fula, modeller med bred midja och som är smala nertill. Nu hör det inte till vanligheterna att jag tittar så värst mycket på andra herrars kläder, men det finns säkert de som passar i dessa smala modeller. Men jag gör det inte. Med min kraftiga benstomme behöver jag lite vidare modeller nertill. Annars ser jag ut som en stoppad korv. Vidare vill jag att jenasen med råge ska nå över plösen på mina stilrena Adidasdojjor.
Häromdagen hade jag alltså letat i timtal efter ett par schyssta jeans och var nästan på väg att ge upp (igen). Av en händelse råkade jag få syn på en "jeansmodell" med ett märke som jag aldrig tidigare använt. Kanske inte världens snyggaste, men åtminstone inte helt tighta och smala. Känns ok att slippa gå byxlös till jobbet nu i alla fall.
Nu är jag medveten om att detta byxdilemma är ett i-landsproblem, det finns folk i världen som får ta på sig det som finns tillgängligt. Men när vi ändå lever i en utvecklad marknadsekonomi med full konkurrens är det tråkigt att en trend, som någon bestämt, ska få råda så totalt. Nästan så att det är monopol i jeansmodellbranschen också ;) Oerhört irriterande att människan i princip tvingas till konformitet även ur ett klädperspektiv. Ett par jeans sliter jag ut ganska fort, säkert på ett år. Man får hålla tummarna att trenden har vänt till nästa gång jag ger mig ut på byxjakt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)