ni-nanna-na-ni-na...

Den något konstiga rubriken till detta blogginlägg härstammar från ett gammalt barnprogram som gick på TV när Lorden var ung. Varje gång signaturmelodin uppenbarade sig förstod man att det nästkommande minuter skulle handla om böcker i TV-rutan. Programmet hette nämligen Boktipset. Märkligt värre va? Att tipsa barn om böcker? Programformatet är förlegat i vår moderna tid. Kanske finns där TV-spelstips eller Internetcommunity-tips. Vad vet jag, jag kollar inte längre på barnprogram, men säkert är att barn av vår tid inte längre läser böcker.

Lorden, däremot, läser böcker. Och som invalid tvingas han läsa ännu mer än normalt. Sommarens första bok (efter Hitler) att avverka har varit Johan Kindes Någon sorts extas. Kinde spelade i slutet av 70-talet och början av 80-talet i bandet Lustans Lakejer. Jag vill understryka att jag absolut inte är något fan av deras musik eller den genre de representerar över huvud taget.

Någon sorts extas är en delvis självbiografisk bok och handlar om hur några Stockholmsungdomars (17-20 år) popband, det påhittade Bete Noire, slår igenom. Bandets textförfattare Julian (som får symbolisera Kinde) hinner uppleva mycket glädje, fest, glamour, porr, kärlek, sorg och frestelser i bokens handling. Boken ger en underhållande och intressant samtidsskildring av Stockholms uteliv och jargong under början av 80-talet. Eftersom jag personligen inte upplevde detta liv är det svårt att veta hur stor sannolikhet Kindes beskrivningar är, men efter att ha tjuvläst endel andra recensioner (boken har fått ett ganska ljummet emottagande av kritiker) så verkar de vara sanningsenliga.

Boken är Kindes debutroman och jag tycker att språket är lättläst, rakt och enkelt Boken har en huvudintrig med en mängd ramintriger och det blir aldrig tråkigt, snarare spännande. Om man ska följa Aristoteles regler för klassiska draman, som han författade i Ars Poetica, så kan jag också konstatera att det finns en tydlig peripeti i Kindes roman. Men det kanske är väl pretentiöst att reflektera kring i just detta sammanhang.

Det känns som att huvudpersonen Julians upplevelser verkligen är självupplevda. Det vore omöjligt att förmedla vissa känslotillstånd som Kinde gör i boken annars. Bokens minus är dialogerna som nog är väl förenklade och aningen uppstyltade. Författaren lyckas dock få läsaren engagerad i bokens nyckelpersoner, vilket gör att man gärna vill veta hur det går och i viss mån känner med karaktärerna.

När Lustans Lakejer slog igenom var de totalt banbrytande. De skrev om glamour, fest och jetset-liv. De klädde sig i kavaj och slips och använde kajal. Etablissemanget tyckte att de var så annorlunda och farliga att rykten sattes igång att de skulle flirta med nazismen. Stämplingsteori verkar ha varit gångbart från media i alla tider. Bandet gjorde också en cover på en Zarah Leander-låt. Bara en sådan sak är ju tillräckligt för att få ett moralpredikaretablissemang att stämpla nazist i pannan på alla bandmedlemmar, deras kompisar, föräldrar och kusiner. Hursomhelst, bandet tog avstånd från dessa anklagelser och en episod i boken förstärker verkligen bandets linje.

Johan Kinde har skrivit en väldigt underhållande debutroman. Många är de som (har levt det ljuva? livet) lär känna igen sig i många situationer. Boken lär som sagt inte gå till världshistorien som ett litterärt mästerverk men gör nog heller inga sådana anspråk. Boken är klart läsvärd. Det är den för sin lättsmälta (och igenkännande) intrig, bokens karaktärer, och den tänkvärda samhällsskildring av Stockholm. Någon sorts extas får 6 rullstolar av 10 möjliga av Lorden. Det är inte illa pinkat. Eller det var det. 800 spänn tack!

Sammanfattning av EM

Så återstår endast en fotbollsmatch i årets EM, finalen. Lagen som har tagit sig dit har gjort det välförtjänt. Egentligen spelar det ingen roll för egen del vem som vinner. De två lagen har olika egenskaper. Spanien med sitt tekniska och skickliga passningsspel och Tyskland med sin tyngd och laganda. Det är emellertid svårt att inte fascineras av tyskarnas förmåga att alltid gå långt i mästerskap. Som i så många andra sammanhang: tradition väger tungt! Jag tror på laganda och sätter kollektivet framför individen. Mja, får nog ändra mig och hålla på Tyskland då. Båda lagen spelar dock underhållande fotboll. Och båda är definitivt bättre än Sverige.

Sveriges insats har av många ansetts vara medioker. Vi lyckades visserligen spöa EM:s sämsta lag Grekland med 2-0 och underskattade sedan ryssarna. Inget konstigt, för det senare gjorde även övriga fotbollseuropa. Jag anser dock, även jag, att Sveriges insats var just medioker. Efter denna turnering står Sverige inför ett naturligt generationsskifte. Allbäck och Alexandersson meddelade direkt efter Sveriges EM-sorti att de slutar. Idag lämnade även Fredrik Ljungberg in sin avskedsansökan till landslaget. Därmed tvingas nu den hårt kritiserade Lagerbäck till förändringar, och förhoppningsvis föryngrinar. Det ska bli intressant att följa VM-kvalet...

Det bestående intrycket av årets EM-turnering är annars trevligt. Många intressanta matcher, bra tidsfördriv och vid Sveriges matcher god stämning (förutom mot Ryssland). Många av er kanske är trötta på fotboll vid det här laget. Innerst inne kanske jag också. Eftersom jag är handikappad ödslade jag en del tid på att titta på Kalmar FF mot Degerfors i Svenska Cupen idag. I jämförelse med EM var det pinsam underhållning. Jag passade därefter på att uppleva Sveriges VM-final 1958 mot Brasilien. SVT sände med de moderna mediepersonligheterna Chris Härenstam och Glenn Strömberg som kommentatorer. Bättre underhållning än svenska cupen, och jag såg den mycket på grund av att min far har nostalgiska minnen ifrån matchen. Rätt kul att jämföra matchtempo och kvalitet med dagens moderna fotboll. Helgens mest underhållande sportevenemang var annars att se på när två vänner utövade strongman-träning på en öppen yta inte långt ifrån mitt föräldrahem. Roligare än så lär man inte få denna sommar...

Etablissemangets rädsla

Det är inte bara Sveriges myndigheter som vill kontrollera allt och alla. Även Europa och den mellanstatliga organisationen EU vill nu göra ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten. Igår antogs nämligen ett kontroversiellt förslag av Europaparlamentets utskott för kultur och utbildning. (http://www.sr.se/ekot/artikel.asp?artikel=2156631) Förslaget går ut på att alla bloggare ska kontrolleras av myndigheter. Som bloggare ska man således registrera sin blogg i eget namn och kategoriseras efter politisk tillhörighet. Parlamentet ska rösta om förslaget i höst.

Man pratar om att bloggosfären fick sitt egentliga genomslag i FRA-frågan. Bloggarna har nu blivit ett medialt organ att räkna med. Ett opinionsbildande organ. Det skrämmer givetvis etablissemanget, vars syfte nu mer uppenbart verkar vara total kontroll över medborgarna och deras åsikter. Å ena sidan hävdar man den personliga integriteten och att åsiktsregistrering är förbjudet. Å andra sidan lagstadgar man om saker som totalt går stick i stäv mot den officiella linjen. Alla vet att staten åsiktsregistrerat sedan IB:s dagar. Illsusionen om den personliga integritetens tid är sedan länge förbi.

Om EU röstar igenom nämnda förslag i höst innebär det endel uppenbara problem, förutom att man lagstadgar om åsiktsregistrering. Vissa bloggar anser sig vara opolitiska (som Lordens blogg), men har givetvis vissa inlägg som är (sakfråge)politiska. Min blogg är inte unik. Det finns tusentals andra med liknande struktur. Hur blir det med dessa? Ska en neutral bedömare sätta etiketter på oss vart vi står politiskt? Då är man ute på riktigt djupt vatten.

Ett annat uppenbart problem är hur det blir med andra "anonyma" forum. Det starkaste argumentet som stödet till förslaget lägger fram är att "vi inte tror på oemotsagd agenda". Jaha, ska alla som driver en tes på exempelvis något av de tusentals forum som finns på nätet också behöva göra det i sina riktiga namn? Blir det förbjudet för alla författare, som driver en politisk linje eller en agenda, att skriva under pseudonym? Ska alla cafédiskussioner buggas, alla frititsgårdsspelningar övervakas etc? Dessa är ju också öppna möten där politiska budskap kan föras fram. Det kan tyckas att jag raljerar över det hela. Men, man måste ändå fråga sig om etablissemangets rädsla, trots allt, inte frambringar detta beskrivna scenario. Antar "vi" EU:s lagförslag i höst tar vi nämligen ett ordentligt steg i den riktningen.

Tankar kring svensk sjukvård

På fredag skulle jag egentligen ha begett mig via Uddevalla till Danmark och Roskilde. En semestertripp jag längtat efter länge. Främst för att jag då äntligen skulle få se den store musikaliske mästaren Neil Young. Av det blir det nu nada. Ni trogna bloggläsare vet redan anledningen. (Om någon känner för att åka till Roskilde och saknar biljett kan ni kontakta mig via bloggen. )

Igår kom jag hem från operationen, som förmodas ha gått bra. Jag sitter i skrivande stund med ett gips som kan liknas vid det på bilden i tidigare blogginlägg. Det ska jag ha i två veckor. Under den perioden får jag under inga som helst omständigheter nudda marken. Det är en konst i sig att enbart klara den biten. Därefter får vi se om operationen har varit fruktar och om foten läker som den ska. Gör den det, blir det en ny gipsning, under minst 4 veckor till. Mitt stora fritidsintresse, löpning, hoppas jag kunna utöva igen i framtiden. En av doktorerna jag träffade menade dock på att jag som tidigast kunde ta en löptur (lättare jogging) om minst 3 månader. Jävligt tungt. Dampen man får av att vara internerad i lägenheten lär inte bli nådig. Speciellt inte när solen börjar värma och polarna badar, festar, reser och får uppleva naturen. Jag får väl spendera tiden med att läsa mycket istället. I sängen :( Det jobbigaste just nu är dock smärtan. Det krävs rejäla doser starka värktabletter för att hålla den i schack. Men även den ger sig nog snart.

I mitt tidigare inlägg efter olyckan beklagade jag mig över den väntan i tid som man får uthärda som akutpatient. I mitt fall fick jag ligga i över tio timmar på en brits med bruten och smärtande fotled. Jag vet inte om det i sig är ok.

Under mitt dryga operationsdygn som spenderades på sjukhuset fortsatte den långa väntan. Mycket (eller allt) blev rejält försenat. Men vad kan man egentligen förvänta sig? Sjukhus är inte någon positiv miljö. Många medborgare är sjuka och förmodligen bra mer akut sjuka än undertecknad. Den negativa komponenten som väntan innebär för mitt helhetsintryck av sjukhusvistelsen vägs dock upp av personalens fantastiska bemötande.

Under de senaste kaotiska dygnen har jag mött många av sjukhusets personal. Undersköterskor, narkosläkare, sjuksköterskor, röntgenläkare, akutläkare, ortopeder, arbetsterapeuter, transportörer (vaktmästare), sjukgymnaster etc. Alla fullkomligt enastående i sin människosyn och bemötande. Visst, det är deras yrke, men att dag ut och dag in möta sjuka, svaga och skadade människor och ändå kunna behålla sin professionalitet och humanitet är fanimej stort. Man är inte så katig och tuff när man ligger där ömklig inför en operation. Inte efter heller för den delen. Då behövs ett trevligt bemötande och en omhändertagande inställning.

Den sommarjobbande (och snart narkosläkarutbildade) receptionisten som vänligen höll mig sällskap inför operationen. De oerhört professionella läkarna, som berättade om ingreppen, de skämtsamma bedövarna och kvinnan (sjuksköterska?) som höll en dåsig, hög, avtrubbad, förlamad och svamlig Lord sällskap under hela operationen. (Den konversationen skulle man ha på band. Eller inte. ) Alla var helt enkelt fantastiska. Nu stöder jag sjuksköterskernas strejk ännu mer. Nu stöder jag fri och professionell sjukvård åt hela folket ännu mer. Nu känner jag att jag äntligen fått tillbaka något av de skattemedel man betalat under åtskilliga år. Hell svensk sjukvårdspersonal!

Trots att sköterskerna och personalen insisterade på att ha kvar mig ytterligare en natt vägrade Lorden. Med lite charm, vilja och mycket tjat lyckades de inte behålla mig. Jag klarade helt enkelt inte en sömnlös natt på sjukhuset. Personalen är som sagt übertrevlig, men det tar på psyket att trots stilnoct (sömntablett) och morfin ligga sömnlös med svåra smärtor bredvid fisande, snarkande och av smärta ojande tanter. Sjukhus är förutom personalen inget trevligt ställe att vistas på.

Måste till sist, återigen, få passa på att tacka alla lyckönskningar och det oerhörda stöd man erhållit genom sms, telefonsamtal, msn och i kommentarsfunktionen på bloggen. Det betyder massor. Och glöms inte bort för den delen heller. Och givetvis måste den hårde Lorden få passa på att tacka mor som alltid ställer upp. Idag med inköp av käk, städning och en massa annat nyttigt. Thanx!

Nattssvart tillvaro och blödande sjukvård

Livet känns oerhört tungt. 2008 års sommar skulle bli en bra sommar. En semestertid man sett fram emot länge. När man knegar blir just semestern den verkliga lönen för mödan under de mörka höst- och vintermånaderna. För mig blir det ingen semester, för mig blir det en sommar inomhus, en sommar i sängen och en sommar som totalt handikappad.

Det som började som en mycket trevlig lördagstillställning slutade i total katastrof. Att ett ynka ögonblick kan förstöra så mycket. Man vill bara dra tillbaks tiden. Ögonblicket jag talar om är en trivial snedtrampning. Från ett trappsteg ner på marken (som inte visserligen inte var slät), hela Lordens tyngd på den vikta foten. Ett ögonblick av smärta, ett ögonblick som raserar all lycka, alla förhoppningar och alla planerade lyckostunder under de kommande veckorna.

När jag gick och la mig strax efter händelsen var det i förhoppning om att det var med en rejäl stukning. När jag vaknade några timmar senare insåg jag att mina värsta farhågor hade besannats. Fotleden såg ut som en tennisboll och jag kunde omöjligt stöda på foten. Bara att åka med ilfart till akuten.


På akuten fick jag efter en tid (25 minuter) berätta om min åkomma. Jag blev tilldelad en brits. När jag efter 4 timmar fick tala med en doktor sa han att det inte såg bra ut och att jag skulle röntgas. Kvarlämnad på britsen utan vidare svar fick man vänta ytterligare två timmar. Röntgenläkaren sa omedelbart att det handlade om frakturer, men vidare besked fick man vänta med i ytterligare två timmar. Som tur var kunde min far komma förbi med en cheeseburgare. Fotleden bruten, och sedan följde en lång tvist om operation eller inte. Det slutade med att jag fick hoppa hem. Gipsad. Kanske blir det operation trots allt. Ortopeden ska titta på bilderna idag.

Jaja, allt är skit. Och just nu ringde dem från sjukhuset. Jag ska opereras. Nu. Jävla skit. Blir sjukt. Håll tummarna.

Those were the days

Midsommarafton har i mitt vuxna liv alltid firats "på landet" eller "iväg från stan". Så blev det inte i år. Det beror på en mängd orsaker. Min midsommarafton blev dock ändå helt ok. En vän kom över och höll mig sällskap innan vi drog vidare på kareokefest. Kareoken tog givetvis Lorden hem med låten stumblin in med Suzie Quatro och Chris Norman. Bra skit, men ännu bättre med Lorden.

Nåväl, innan kareoken föll det sig så att jag och vännen pratade gamla minnen. Det slog mig omedelbart att jag egentligen inte har någon aning om vad jag har gjort på tidigare midsommarfatonar. Som tur är finns dock ett facit. Lorden har nämligen skrivit dagbok i över 10 års tid. Varje dag är bokförd.

Vad dagboksskrivandet syftar till är svårt att svara på. Att läsa och drömma sig tillbaka till svunna tider är en fröjd i sig. Dagböckerna är av deskriptiv karaktär och beskriver sällan känsloyttringar. Dagboken är till för mig. När jag läser beskrivningen av vad man har gjort tidigare så kan man ju automatiskt känna exakt vilket känslotillstånd man var i, eller hur man såg på samtiden. Därför gör det inte så mycket om någon tjuvläser dem. De tillfredställer nämligen inga skvallertanter. Lordens känslor finns inom Lorden och så kommer det att förbli.

Polaren blev dock imponerad över dagböckerna och blev genast nyfiken på vad man sysslade med för 8-10 år sedan. Lätt fixat tänkte jag. Kompisen fick då välja ett år för att kolla vad man gjorde på det årets midsommarafton. Året blev 2000, 8 år sedan: Så här såg dagboksanteckningen ut för fredagen den 23:e juni år 2000 i Lordens liv. Det var alltså midsommarafton och Adolf hade namnsdag.

Eftersom vi slaggade i bilen vaknade hela gänget tidigt. Festen startade omedelbums. Vädret var vackert och vi strosade omkring på Köpingsviks camping. Festade hela dagen, träffade mycket folk och hade det skoj. Förutom resesällskapet hängde jag med endel annat folk som man kände sedan förr, bland annat Edlund, Swahn och Cissi S. Gick och la oss vid 03-hugget.

Och jag som inte hade en aning om vad man pysslade med förr. Med dagbokens hjälp kommer man så oerhört nära historien. Jag minns den där dagen som igår. Riktigt sjukt dock att hänga med "Swahn" och "Edlund". Kan inte tänka mig att det var samtidigt. Men Swahns citat sitter fortfarande som de ska:

Jag är inte wasist, jag hater alle!

Snacka inte skit om Svarten. Han söp bara två gånger om året. Från nyår till midsommar och från midsommar till nyår.

Ja, those were verkligen the days...Nu ska jag kompensera gårdagens midsommarfirande med att dra ut på landet med goda vänner. Undrar ni hur år 2008 års anteckningar för midsommarafton kommer att se ut? Ja, något i stil med:

Gick upp klockan 09. Efter några lyckade pokeromgångar tränade jag och gav mig ut på en milslång löptur. Kokade färskpotatis för första gången i mitt liv och käkade sill till det. "Condor" gled över och vi satt på balkongen och hade det trevligt. Fortsatte upp till en kareokefest. Tog en gratis svarttaxi ...Resten undanhåller jag er. Jag vet. Ni kan gissa.

Lordens känslor finns inom Lorden. Och så kommer det att förbli.

Eddie Meduza - Ett missförstått geni?

Eddie Meduza förknippas ofta med raggarmentalitet, antiintellektualism och drängbeteende. Ingen rök utan eld, givetvis. Eddie Meduza går oftast hem hos landsortsbefolkning och i raggarkretsar. Det få förstår är dock den syrliga, bittra och i viss mån genialiska samhällskritik som Eddie Meduza bakade in i sina, till synes, triviala låttexter.

Igår kunde man, i en av landets största dagstidningar, läsa att en ung tjej har blivit bötfälld för att ha spelat Eddie Meduza på för hög volym i sin bil. (http://www.corren.se/archive/2008/6/17/jri5qslmgt8ow5w.xml). Tidningen fokuserar givetvis på att det var Eddie Meduza som spelades. Som om det vore "farligt" eller just antiintellektuellt. Själv hade jag mer reagerat på om någon hade spelat exempelvis techno eller hip hop på för hög volym. Då hade böter varit mer berättigat. Men att spela Eddie Meduza på hög volym torde enbart vara folkbildande. Jag är medveten om att flera som läser denna blogg hyser agg mot Eddie Meduza. Anledningen är oftast de generella fördomar som presenterats ovan kring artisten. Eddie har skrivit och framfört en hel del tvivelaktiga låtar, men sammantaget är han ett missförstått geni.

Det kan tänkas att min uppväxt på landsbygden har präglat mitt synsätt på Eddie Meduza. Faktum är dock att jag under min ungdom knappast lyssnade på honom alls. Jag kan inte heller påpeka att jag gör det i större utsträckning idag. Däremot fascineras jag av hans underbart dolda agenda. Eddie Meduza dog tyvärr 2002 i sviterna av ett hårt leverne. Han verkade således före bloggarnas tid. Han valde emellertid en annan väg för att nå ut med sitt budskap. Han attraherade ett antiintellektuellt klientel med enkla refränger, och med ett till synes simpelt budkskap. Men inlindat i alla könsord (som ofta drar uppmärksamheten från det egentliga budskapet) finns en uppenbart genialisk samhällskritik. Givetvis förstår inte ens Eddies största fans detta faktum. Han körde sin image och tog det för vad det var.

Bert Karlsson, som upptäckte Errol Norstedt (som var Eddies riktiga namn), menade att han var en av de smartaste människor som han någonsin mött. Ända fram till sin död skrev Eddie Meduza låtar. Nedanstående klipp har inte jag klippt ihop. Låten kommer dock från Eddies sista studioplatta. Lyssna gärna på låten, se om ni fokuserar på det "töntiga" och "raggarmässiga" istället för att inse att just detta används för att nå ett högre syfte. Jag räknar emellertid inte med att ni ska förstå, ty, Eddie Meduza var, är och kommer förmodligen alltid att förbli ett missförstått geni. (rim och ranson!)

Intressant beslut om FRA - trots allt!

Det kan knappast ha undgått någon att det imorgon kommer att hållas en högintressant omröstning i Sveriges riksdag. Alliansens FRA-förslag kommer troligtvis att röstas igenom. Som alla vet kommer den nya lagen att inskränka rejält på medborgarnas personliga integritet. I korthet innebär lagen att samtlig kommunikation över landsgränserna kommer att kunna avlyssnas och registreras. Eftersom vi idag lever i en gränslös kommunikationsvärld, där IT-servrar, mobiltelenät etc. i princip alltid tar vägar över statsgränserna, innebär detta förslag i praktiken att all privat kommunikation kommer att granskas.

Ur ett realitetsperspektiv har nog morgondagens utslag dock mindre betydelse än somliga vill hävda. Som jag tidigare har påpekat på bloggen lever vi redan i ett övervakningssamhälle och bara den naive tror att medborgare i Sverige idag åtnjuter något som kan definieras som personlig integritet. Begreppet har varit en illusion under en lång period. FRA har exempelvis redan registrerat sms, telekommunikation och mailkorrespondens i 15 års tid. Lorden tar givetvis avstånd från lagen, men vill med nämnda argument reducera vikten av den. Hur vi än vänder och vrider på situationen kommer vi att vara övervakade. Vare sig vi vill eller inte. Men det är klart, om inskränkningen lagstadgas ger det en större tyngd åt när myndigheter och polismakt kommer att utöva sina befogenheter. Därför är det massiva motståndet mot lagen en självklarhet bland landets medborgare. För ett sådant motstånd finns. Det intressanta med FRA- lagen är nämligen att i princip samtliga intresseorganisationer, media, proffstyckare, bloggare och inte minst remissinstanser (SÄPO inräknat) är emot förslaget. Aldrig har våra folkvalda politiker erhållit så mycket mail och synpunkter angående ett lagförslag. Det hela verkar också var en generationsfråga. Ungdomsförbunden till Allianspartierna är emot förslaget och har visat sitt missnöje öppet.

Även flera Alliansriksdagsledamöter, som kan tillskrivas epitetet unga, är emot förslaget. Därför har även debatten kring det svenska demokratiska systemet blossat upp. Ska en riksdagsledamot alltid rösta med partilinjen eller kan eller bör man gå emot sitt parti i sakfrågor? För att FRA-lagen ska negligeras imorgon krävs att fyra riksdagsledamöter tillhörande alliansen går emot sin partilinje. Vissa förespråkar att de ska göra det. jag med, eftersom jag är emot lagförslaget. Däremot legitimierar vissa en, mot partilinjen, trotsig röst med personval. Många väljare har nämligen kryssat för en person på valblanketten, varför personen har erhållit sin riksdagsplats. Därför menar man, bör personen rösta lite som den vill och inte med partiet.

Men, med det resonemanget kommer det att bli totalt kaos i riksdagen. Istället för stabila kolationsregeringar och stabilitet kommer ett sådant tänkesätt att rendera i total anarki. För er som spelat fotboll kan följande likhet göras. Tänk er att ni kör två lag emot varandra. Man måste samspela och göra allt för laget. Om ni däremot helt plötsligt bestämmer er för att köra alla mot alla blir situationen på fotbollsplanen till slut ohållbar. Förutsättningarna för morgondagens omröstning är inte heller unikt. Det har i flera historiska exempel funnits ledamöter som gått emot partilinjen och stjälpt förslag. Det har också funnits "politiska vildar" som under mandatperioden lämnat sitt parti och enbart representerat sig själva.

FRA- lagen skapas för att motverka yttre hot mot Sverige. I detta fall reduceras begreppet yttre hot till terroristhot. Kritiker menar att det inte finns resurser eller möjlighet att ens kunna granska en procent av all kommuikation som sker över Sveriges gränser idag. Enligt lagens förespråkare är det heller inte menigen att det ska gå till så. Istället ska man upprätta ett sökmönster där man kommer att reagera på vissa begrepp, ord eller fraser. Man kan bara ana att de knappast kommer att reagera på "Död åt alla jävla kristna", eller också gör de det. Med utan några som helst erfarenheter från esoteriska terrornätverk, så kan jag bara gissa att det knappast finns någon seriös terroristcell som skulle vara så dumma att de öppet kommunicerade om dessa saker. Istället lär de använda sig av avancerade kodsystem, kryptiska anagram eller liknande. Så hur ska man selektivt välja ut de fraser, ord och begrepp som får anses misstänkta? Just det, det blir omöjligt. Därför kommer många oskyldiga att hamna under myndigheternas lupp. På 70-talet slog IB-affären ner som en bomb. Det IB sysslade med då är rena barnleken mot den åsiktsregistrering och medborgarkontroll som myndigheterna ägnar sig åt idag. Snart lagligt dessutom.

Hur det än går imorgon så är den personliga integritetens tid sedan länge förbi. Dock håller jag tummarna för att lagförslaget röstas ned imorgon. I just den här frågan får man hoppas att några yngre riksdagsledamöter har modet att gå emot partilinjen. Men de får inte göra det till praxis. Om riksdagen idag hade speglat Sveriges realpolitiska läge så hade Sverigedemokraterna haft en direkt avgörande roll i frågan. Det tål att tänkas på för den som tror att vågmästarpartier inte har någon som helst inverkan i viktiga politiska frågor. Motarbetade eller inte. Slutligen kan man konstatera att det inte bara är för Sveriges landslag i fotboll man håller tummarna imorgon, utan även för svenska medborgares framtida integritet. På pappret. I realiteten är den sedan länge försvunnen.

Respekt för polisen?

Det är inte bara Leif GW Persson som kritiserar polismakten i Sverige. Även Lorden har vid flera tillfällen uttryckt missnöje med yrkeskåren. Efter den gångna helgen har deras status reducerats ytterligare hos mig. Hade jag varit GW hade jag också avgått, nu skriver jag bara ett blogginlägg om händelsen istället.

Efter att ha bevittnat Sverige-Spanien på en uteservering med trevligt sällskap och god stämning fortsatte jag socialiserandet med några bekanta. Efter ett par kalla hos en god vän, gick en del av oss vidare till en krog. Vid det här laget hade det börjat skymma ute. Efter ett tag ringde det i Lordens mobiltelefon. Ytterligare en bekant ville träffas. Jag bestämde mig för att möta upp personen i fråga och tog en speciell väg mot mötesplatsen, lite avskilt från centrumets hets, i syfte att lätta på mitt tryck.

I ett lummigt område (och inte i närheten av bostäder) bestämde jag mig för att slå till. Precis när akten är som intensivast dyker det givetvis upp tre polismän (nåväl en av dem var kvinna) . De börjar genast gasta om böter. Jag ber om ursäkt för att jag var så oerhört kissnödig att jag var tvungen att lätta på mitt tryck, och undrade om konstaplarna aldrig själva behövt kissa. Trots min ursäktande inställning fanns inga kompromisser. Jag skulle få 800 kronor (åtta hundra kronor!!) i böter. Om jag ändå skulle betala 800 spänn, så menade jag att konstaplarna kunde kolla bort så jag kunde få slutföra min dyra urinering i fred. När jag sedan började gå på om att de borde prioritera mord, våldtäkter och misshandel istället för att trakassera kissnödiga EM-rusiga medborgare blev de givetvis rabiata. Genast kom de kutyma hoten om att "följa med och övernatta" och "bli inplockad" etc. Vis av tidigare erfarenheter lät jag det därför vara. En debatt med Lorden hade inneburit total förnedring för polismannen inför kollegor och civilister. En sådan förnedring hade givetvis inneburit en natt i "fyllecell" för Lorden. Därför accepterade jag boten på 800 kronor.

Att polisen lider av social inkompetens är ingen nyhet. Säger man emot eller ifrågasätter minsta lilla hotar de med (och för den delen verkställer) omhändertagande. Lagens förlängda arm. Förespråkare av det fria ordet och om demokrati. Ibland kan tolkningen av dessa begrepp vara rätt snäv och subjektiv. Kanske är det här beteendet från polisens sida ganska naturligt. De klarar inte av att lösa grova brott, men har ändå ett hävdelsebehov. Ur den aspekten är det möjligen en lysande idé att ge sig på en glad snubbe som råkar vara kissnödig. Tre mot en, med en hotfull ton och en bot upptryckt i nyllet som det står 800 kronor på. Det är så polisen vinner respekt hos sina medborgare. Eller?

800 kronor kan vara:

* Nästan inträde till "Where the action is"
* Drygt 16 sexpack 3.5 folköl på Netto
* 8 biobesök
* 40 påsar chips
* 16 paket cigaretter
* 1 (förvisso jävligt skön) piss i naturen

En månads missbruk i Österrike och Schweiz?

Så har EM-festen dragit igång på allvar. Sveriges insats mot Grekland var glädjande. Det är samtidigt kul att se att så många svenskar blir nationalistiska under EM-månaden och ställer sig bakom sitt land. Gemenskap på hemmaplan och nationell sammahållning och stöttande av svenskar på plats under EM. Visst fick man gåshud när åtminstone 15 000 svenskar i publiken sjöng med i nationalsången vid premiärmatchen? Nu hoppas vi på vinst imorgon mot Spanien och avancemang till kvartsfinal.

Tyvärr finns det också nackdelar med EM. TV-rättigheterna av årets slutspel har köpts upp av TV 4. Sin vana trogen gör "fyran" det mesta för att förstöra EM-festen. Oerhörda reklamsjok så ofta som möjligt och dåliga kommentatorer. Man saknar den kompetente experten Glenn Strömberg. Istället får vi nöja oss med analyser av Bojan Djordjic och Pontus Kåmark. Den enda experten med pondus och tyngd är den förre Manchester City (Hell)- och nuvarande Mexiko-tränaren Hasse Backe.

Det värsta med fyrans sändningar är dock det ordinarie teamet. Alltså de som är anställda av kanalen som permanenta sportjournalister och programledare. Samtliga självupptagna, grabbiga killar i 40-årsåldern som låter internskämten och självupptagenheten genomsyra sändningarna. Alla verkar vara totala exhibitionister och vill synas så mycket som möjligt. Den självupptagne och "laid backade" Peter Jihde är ett kapitel för sig. Den uppskruvade (på vad kan man fråga sig) Max Grinndal reser runt på sin intetsägande Sverigeresan och hunken Ola Wenström gör sitt bästa för att verka lite seriös.

Värst av dem alla är dock Patrik Ekwall. Denna "journalist" och festprisse tar alltid en oerhörd plats vart han än befinner sig. Hans signum har alltid varit att få följa de olika landslagen på plats. Därför tror han sig ha blivit tjenis med de flesta av de svenska idrottsstjärnorna, oavsett sport. Vem minns inte det senaste handbollsmästerskapet då Ekwall med stora svarta ringar runt ögonen försökte rapportera? Man kan tänka sig att Ekwalls rapporter från mästerskapen blir som ett par veckors semester med diverse bruk och missbruk som följd. Det går givetvis en massa rykten om Ekwall. Han är ju lite av en snackis. Det får man räkna med om man har Ekwalls framtoning. Några av de snällare är att han dyngstel på en fest tjatade på en av Malmö FF:s damspelare för några år sedan. Konversationen ska ha varit ungefär så här:

Ekvall: Visst är alla damspelare flator?
spelaren: Nej, så är det inte.
Ekwall: Är du flata?
Spelaren: nej.
Ekwall: Men lite flata är du väl?
Spelaren : nej
Ekwall: Jo, lite flata är du allt.

Ett annat rykte är att han efter en match med TV-laget i fotboll idkade kärlek med en lokal landsortskvinna. Problemet var bara att kvinnan var gift, mannen kom hem och Ekwall fick fly ut ut genom fönstret. Nåväl, rykten och kanske inga sanningar. Man får tycka vad man vill om honom, men visst är han en sprätt som älskar att synas. Problemet jag har med honom är att han sätter sig själv före det mästerskap han ska rapportera ifrån. Som att han tror att vi är mer intresserade av honom än av idrottsstjärnorna. Klippet nedan är ett bakom kameran-klipp där Ekwall visar sig tjenis med Zlatan innan en intervju. Zlatan gör emellertid narr/alternativt kivas med Ekwall innan den seriösa intervjun börjar. Humor på hög nivå. Kolla på den ett par gånger innan ni bänkar er för Sverige - Spanien. Bara en halv månads missbruk kvar för reportrarna nere i Schweiz/Österrike.

Vem var Adolf Hitler?

Adolf Hitler är vår tids mest kända historiska person. Hans namn är starkt förknippat med hat, ondska, terror och vansinne. Det finns det givetvis flera anledningar till. Hitlers politik utmynnade i världskrig och fick även stora (och svåra) konsekvenser för etniska minoriteter, främst judar. Detta känner alla till. Men hur kunde denne "hemska", "vansinniga", "onda" och "galna" människa hänföra ett helt folk och få många sympatisörer i övriga världen? Anledningen till att nationalsocialismen kunde få fotfäste i Tyskland på 30-talet är inte så konstigt i sig. Det finns många orsaker som tidsanda, idéarv, ekonomiska förutsättningar, bräcklig demokrati etc. Men kulten kring Adolf Hitler är kanske svårare att förklara. I alla fall om man tilldelar honom epiteten som jag gjort ovan. I boken Adolf Hitler, som släpptes i våras, redogör läraren, författaren och adjunkten Bengt Liljegren om Hitlers liv: från födseln i den Österrikiska staden Braunau am Inn 1889 till hans självmord i en bunker i Berlin 1945. Igår läste jag ut boken. Det är därför detta blogginlägg kommer att behandla Liljegrens ytterst intressanta bok.

Det finns många böcker som behandlar nationalsocialismens politik och om politikens illgärningar. Det finns tusentals böcker om andra världskrigets orsaker, förlopp och konsekvenser. Det finns några få om personen Adolf Hitler. De flesta, innan Liljegrens bok, har fokuserat på Hitler som politiker, strateg och överbefälhavare. Liljegrens bok, däremot fokuserar enbart på Hitler som person. Ambitionen är att avdemonisera Adolf Hitler, att göra honom human, mänsklig. Det är sällan man tänker på att Adolf Hitler en gång var en bebis, behövde gå på toaletten, skrattade åt saker eller umgicks med vänner. Precis som alla andra människor. Adolf Hitler var ingen övermänniska med gudomliga eller övernaturliga krafter. Det är med den ansatsen som Bengt Liljegren vill beskriva personen Adolf Hitler. Det ges inga försök till att förklara eller diagnostisera, snarare ger han oss uppslag till reflektion kring varför det blev som det blev och vem Adolf Hitler egentligen var.

Bengt Liljegren försöker arbeta vetenskapligt i sitt personporträtt. Boken innehåller 793 fotnoter. Han gör således anspråk på att följa det källmaterial kring Hitler från hans födsel till hans död som kan kopplas samman med hans identitet och personliga egenskaper. För de som väljer att förklara alla "onda handlingar" med en svår barndom får nog tänka om i fallet Hitler. Visst fick han sig säkert något slag då och då av fadern Alois. Aga var å andra sidan kutym bland hundratusentals barn i Österrike i slutet av 1800-talet. Hitlers barndom var helt normal. Det är intressant att hans betyg finns med som bilaga till boken. Man kan säga att Hitler var en begåvad pojke som efter hand tappade studiemotiveringen. Han bestämde sig tidigt för att bli arkitekt/konstnär.

Flera av Hitlers barndomskamrater uttalar sig i boken (ja de lever inte nu, utan uttalen finns från diverse källmaterial). Hitler var lite av en enstöring som tog sin mammas död hårt och som misslyckades med att komma in på konstskola. Han flyttade till Wien där han strosade omkring fattig, bodde på härbärgen och livnärde sig på mammans försäkring samt på små vykortsmålningar. Första världskriget blev Hitlers räddning från misären. Han tog värvning, överlevde kriget och fick en stark nationalistisk idéuppfattning.

Efter det första världskriget attraherades han av ett nationellt socialistiskt parti där han blev medlem nummer 55. Detta var 1919. Året därpå bytte partiet namn till NSDAP. Här är alltså Hitler 30 år gammal. Boken slår ihjäl många myter. Det är svårt att förstå var och när Hitlers judehat egentligen uppkommer. Det var inte judar som negligerade Hitler till konstskolan som det ibland påståtts och Hitler visade stort hjärta för den judiske läkare som behandlade hans mor innan hon avled. Vi som läst Mein Kampf (som han skrev under en fängelsevistelse efter en misslyckad kupp 1925-26) vet att han förklarar judehatet redan från sin tid i Wien. Mein Kampf ska väl dock ses som ett propagandaverk snarare än sanning i detta fall. Det är alltid svårt att veta den absoluta sanningen. Men sant är att Hitler behöll sitt oerhörda förakt mot judar ända in i döden.

I boken beskrivs Hitler som en oerhört karismatisk människa. Alla som kom i hans närhet blev totalt hänförda. Han trollband sina åhörare vid talen. Även som privatperson verkar Hitler ha varit karismatisk. Han hade mycket humor, skrattade och skojade med sin omgivning, men kunde också få utbrott på allt och inget. Flera av Hitlers närmaste beskriver honom som en fadersgestalt som verkligen brydde sig om folket och de närmaste. Hitler vägrade ju kontinuerligt att gifta sig (förrän de sista timmarna innan hans och makan Eva Brauns självmord) eftersom han var gift med folket. I boken avfärdar Liljegren alla rykten om att Hitler skulle vara homosexuell. Liljegren är dock övertygad om att Hitler dog som oskuld. Trots att han besskrivs som mycket charmerande, stilig och populär bland kvinnorna.

1939, vid utbrottet av andra världskriget stod Hitler som högst. han var folkets frälsare. Allt hade gått hans väg. Då genomfördes ett attentat mot Hitler som han med nöd och näppe undkom. Om Hitler hade dött där hade han med största sannolikhet utmålats som den störste tyske (europeiske) ledaren någonsin för alltid. Men nu gjorde han inte det. Han dog sex år senare och kommer att bli ihågkommen som den störste förloraren och ondskan själv. Inget konstigt med det eftersom det alltid är vinnarna som skriver historia.

Mot slutet av andra världskriget personlighetsförändrades Hitler. Han åldrades i förtid, hade sömnproblem och gick på en mängd olika mediciner. Han var fortfarande trevlig mot sina närmaste men kunde få oerhörda utbrott på officerarna. Han insåg nog att kriget var förlorat, men hans storhetsvansinne som präglade hans personlighet medförde de totalt vansinniga orderna att aldrig ge upp. Därmed gick mängder av unga tyska soldatliv till spillo. Till synes helt i onödan. Livet i bunkern (den sista tiden av Hitlers liv) bygger mycket på hans personliga sekreterare Traudl Junges berättelser. Dessa ligger också till grund för filmen Der Untergang. Den måste ses. Bruno Ganz är helt fenomenal i huvudrollen.

Adolf Hitler vägrade att bli smädad av fienden, vägrade att låta sin kropp eller lik skändas. Därför tog han sitt liv i bunkern i Berlin. Hitler beksrivs i boken som en oerhört intelligent person med fotografiskt minne. Man hann aldrig göra ett intelligenstest på Hitler. Det gjorde man däremot med hans tillfångatagna medarbetare som fortfarande var vid livet. Dessa var resultaten (genomsnittet för människan är 100)

Hjalmar Schacht: 143
Hermann Göring: 138
Karl Dönitz: 138
Joachim von Ribbentrop: 129
Albert Speer: 128
Rudolf Hess: 120

Adolf Hitler kommer även i framtiden bli beskriven som ondskefull, hatisk och vansinnig. Det är inte underligt med tanke på de konsekvenser hans politiska ledarskap fick. Adolf Hitler är som sagt vår tids mest kända historiska person. En person som skrev världshistoria för all framtid. En person som var totalt okänd fram till 30-års åldern, som därefter kunde hänföra ett helt folk, utvidga ett rike och bedriva en så aggressiv utrikespolitik att ett världskrig utbröt. Fenomenet Adolf Hitler är därmed inte bara det historiskt mest kända, utan kanske också det mest fascinerande. Läs boken!

Håll Sverige rent!

Runt vår- och sommartider verkar jag, och många med mig, trivas att sitta ute i naturen. Fenomenet med engångsgrillar och förfester utomhus slår verkligen igenom. Vår svenska natur är underbar och allemansrätten är uppenbarligen något som vi svenskar bör värna om. Allemansrätten ger oss möjlighet att få tillgång till vår vackra natur. Det de flesta verkar glömma är att allemansrätten även innebär skyldigheter. Rätten att vistas i naturen innebär också att vi föräväntas respektera vår omgivning; i detta fall djur, natur, markägare och medmänniskor. Denna respekt är det emellertid inte många som uppvisar. Tyvärr verkar det moderna samhällets förvrängda bild av begreppet respekt innefatta även vår respekt till naturen.

Överallt i lummiga områden ser man nämligen spår av fester, matrester, papper och annat skräp. Det skär i hjärtat att se människor våldta vår natur på detta sätt. Hur trevligt är det egentligen att sätta sig i berg av gamla engångsgrillar och högar av chipspåsar? Inse att allmansrätten och möjligheten till att ha det trevligt i naturen bygger på att vi har vårdat och respekterat vår natur tidigare. I tider där begrepp som hållbar utveckling och miljömedvetenhet har blivit mode, är det väl inte för mycket begärt att plocka upp sitt skräp efter sig?

Jag var själv under nationaldagshelgen ute och badade. När man lämnade stället var det självklart att man plockade med sig tomburkar, fimpar, utlästa kvällstidningar och pappersskräp etc. När jag tog en söndagspromenad igår köpte jag mig en baguette som skulle avnjutas i den närmaste parken. Till min bestörtning fick jag vada fram i chipspåsar, överfulla skräppåsar, engångsgrillar och importerade ölburkar. De sistnämnda går inte att panta, varför de lokala luffarna struntar i att plocka upp dessa. Samma sunkiga syn under morgonens promenad till jobbet. Den här dekadensen bygger inte, som i Neapel, på att sophanteringen styrs av maffian. Den beror helt enkelt på lathet. Om vi ska kunna fortsätta ta del av vår vackra natur uppmanar jag er nu därför att visa naturen (och era medmänniskor) respekt! Håll Sverige rent!

Sveriges nationaldag

Kom hem vid femhugget imorse. Som vanligt på somrarna är det omöjligt att sova i lägenheten. Totalt ljust: solen går upp mot mitt sovrum och rummet fylls snabbt till 80 grader celcius. Hann dock med att somna till Lit de parade och vaknade till densamma klockan 08. Man vänjer sig. Får väl sova lite på semestern eller nå´t.

Idag är det Sveriges nationaldag. Det var precis nyligen som dagen blev en "helgdag" värd att fira. Svenskarna är, generellt sett, inte speciellt nationalistiska av sig. Alla övriga stater och folk är extremnationalistiska, men inte Sverige. Hade förmånen att småprata lite med en trevlig kroat igår kväll. Han menade att även om han gillade Sverige, mig och alla runtomkring av annan härkomst, så är han främst kroat och ingenting annat. Han satte helt enkelt sitt land och sitt ursprung främst. Det får han gärna göra för mig, vi kom jättebra överens, men om samma resonemang hade förts av en "svensk" hade det helt plötsligt låtit märkligt. Men vi lever i en lite märklig värld.

Eftersom vi inte är speciellt nationalistiska blir också nationaldagen en ganska slätstruken högtid. Den känns nästan lite påtvingad. Jag antar att vi har kollat på vårt grannland Norge och blivit lite avundsjuka. Deras 17:e maj är verkligen en folkfest där nationalismen kommer inifrån och inte känns påklistrad. Att Sverige inte har varit i krig på ett par århundraden och varit neutrala under 1900-talets två världskrig har inneburit att vi sällan har behövt ta ställning i öppna konflikter. Vi har liksom aldrig behövt samla oss som nation i modern tid. Därför är det svårt att frambringa den där äkta nationalismen i Sverige som ska resultera i ett äkta nationaldagsfirande (som exemplet Norge).

Det är min övertygelse att de flesta inte ens vet varför sjätte juni är Sveriges nationaldag. Det finns flera anledningar därtill (att vi firar nationaldagen alltså). Främst kröntes "Sveriges grundare" Gustav Vasa den sjätte juni 1523. Om Vasa var bra för folket och hur hans ledarskap var är en annan historia, men han enade trots allt Sverige. Han bildade den nationalstat som idag håller på att luckras upp. Vidare undertecknades vår nya författning den sjätte juni 1809. Också en bidragande orsak till att vi firar vår nationaldag. I 1809 års författning finns mycket av det moderna tänk som präglat Sverige som demokratisk stat sedan dess. Slutligen upphörde också tvåkammarriksdagen sjätte juni 1973. Därmed fick vi en enkammarriksdag och tog ytterligare ett steg i demokratisk riktning.

Ovanstående händelser kan tyckas löjliga och, i det stora sammanhanget, obetydliga. Visst, men även om man inte "firar" nationaldagen så kan man i alla fall ägna en tanke åt att vi i Sverige idag är rätt obetydliga, att historien och tidens gång är något stort. Det har funnits mängder av generationer innan oss som levt och verkat här. Allt det som dessa individer gjorde formade det samhälle och den värld vi lever och verkar i idag. Ganska häftigt att det liv och de val vi gör idag formar framtiden. Tänkvärt. Kanske finns inte Sverige om 200 år. Kanske är vi bara "Europa". Det vet man aldrig. Kanske inträffar något om 30 år som gör att nästkommande generationer kommer att fira nationaldagen på en helt annan dag än den sjätte juni. Den som lever får se...Själv kommer jag "fira" nationaldagen genom att sola, bada och möta upp lite polare ikväll. Alltså som vilken annan dag som helst. Men jag har åtminstone tänkt till kring dagen. Därför fyller dagen en funktion för mig. Moder Svea respekterar jag vilken dag som helst på året, nationaldag eller inte.

Skål!

Texten är kärnan i musikens budskap

Flera gånger har jag deklarerat på bloggen att jag gillar musik där lyriken har ett tydligt budskap eller djup. Musik ska engagera och texten kan därigenom fungera som ett utmärkt medel att uppnå det målet. Det finns oerhört mycket musik som tilltalar Lorden. Och lika mycket musik som lyckas förmedla underbara texter.

Som den musikälskare jag är, spenderar jag minst en timme om dagen till att enbart lyssna på musik. Alltså, all koncentration går åt enbart till musiken. Oftast lägger jag mig på sängen, väljer omsorgsfullt ut en playlist och försätter mig i kontemplation. Det händer ofta att jag reflekterar och tänker "om det ändå vore jag som hade skrivit den där texten".

Lyssnandet på olika musikgenrer, stilar och artister går i vågor. Just nu är jag inne i en Ulf Lundell- period. Jag måste tillstå att jag inte har lyssnat aktivt överdrivet länge på Lundell (sisådär fem år). Liksom Lundells amerikanske föregångare Bruce Springesteens repertoar så är långt ifrån allt briljant. Men eftersom Uffe är en oerhört produktiv artist så kan man ibland hitta vissa guldkorn som man förut råkat missa. Och det som är bra, är riktigt bra. Han har skrivit många låtar vars texter verkligen berör och tilltalar mig. I detta blogginlägg ska ni få ta del av en för den stora massan ganska okänd låt. Det är åtminstone vad jag tror.

Låten heter "lit de parade". Framförandet nedan är hämtat från nyårsafton 1985. Det var en period då Ulf levde ett ganska hårt liv, där spriten styrde mycket i hans liv. Nog verkar han vara rätt sluddrig i sitt inledningsanförande. Texten, inlevelsen och känslan sitter ändå som en spark i magen. Man får lätt intrycket av att texten (åtminstone till viss del) är självbiografisk. Så lyssna och njut.



Det är inte alltid jag har överseende med Filip och Fredrik, men när de skulle göra sin traditionella avslutningslåt till sin gäst, denna gång Mikael Persbrandt, kunde de inte ha valt en bättre låt. Lit de parade passar ju som ett smäck till Persbrandts liv. Och visst blir Mikael aningen rörd. Så denna gång kan man säga att Filip och Fredrik lyckades tolka en genialisk låt på ett bra sätt. Var så goda, klippet ser ni här:

Kollektivtrafikutvecklingen står stilla

Nuförtiden använder jag kollektivtrafiken relativt sällan. Annat var det för ett gäng år sedan då man pendlade mellan bostad och studier, feriearbete och nöje. När jag på söndagen fick ett infall att besöka mina föräldrar, som bor några mil bort från mig hörde jag mig för om möjligheten att bila dit. Jag besitter förvisso sedan tio år (snart) körkort, men har aldrig ägt en bil. Och när polarna som har anknytning till platsen där mina föräldrar bor var upptagna, innebar det att jag skulle få göra ett kärt (nåväl) återbesök med kollektivtrafiken.

Det första som slog mig sedan jag sist åkte sträckan var att man inte skulle kunna betala kontant. Vi går mot ett mer kontantlöst samhälle, så det i sig var kanske inte så konstigt. När man väl skulle betala sitt kort insåg jag att de höjt priset med sisådär 50 % sedan sist. Jaja, allt annat i samhället blir dyrare, så varför inte också busspriserna? Allt måste väl ha sin utveckling.

Med fasa mindes jag de varma sommardagarna på bussarna inför påstigningen. Alltid var luftkonditioneringen undermålig och man var nästan jämt illamående av utmattning och uttorkning under de varma bussfärderna. Vid påstigningen insåg jag snabbt att utvecklingen på detta området har stått helt stilla. Bussen var varm som en öken. När busschauffören till slut startade bussen, och något som i alla fall kan liknas vid en svag fläkt äntligen satte igång, fick jag genast flytta på mig. Det skramlade nämligen och levde något oerhört bakom platsen där jag satt.

När jag och de många medresenärerna hade färdats dryga en mil, allt var som varmast och bakdelen av bussen brummade som aldrig förr, plingade det till. En resenär skulle av. Jag kände genast igen vem det var. En äldre man som introducerade sig som solokvist för mig och några polare för dryga tio år sedan då vi åkte den välkända rutten för att festa till det lite. Samma resenärer, tänkte jag. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla. Omedelebart efter att mannen stigit av säckade bussen ihop. Chauffören gjorde fyra/fem återstartsförsök. Förgäves. I samband med att motorn dog, dog också luftkonditioneringen och Lordens humör. Samma sunkiga buss. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla.

Efter några minuter var jag så svettig och lack att jag marscherade fram mot busschauffören.

- Kommer det en ny buss eller vad fan händer?

- Ja, det ska komma en inom tio minuter.

- Bra att man får reda på vad som händer...

Efter att ha suttit och bläddrat lite förstrött i skittidningen Aftonbladet utanför bussen dök det upp en ny buss. Efter 30 minuter. Ytterligare en kvart senare var vi åter i rullning. Utan ett ord, en förklaring eller ens en ursäkt från chauffören. Många busschaufförer saknar fortfarande social kompetens. Kollektivtrafikutvecklingen står stilla. Väl framme hos päronen kunde man dock slöa framför en bitvis tråkig landskamp i fotboll. Maten och sällskapet som bjöds var dock bra. Därför kan man ju ha överseende med att trafikutvecklingen står stilla. Men stackars alla frekventa busspendlare.