Jag har vid tidigare tillfällen berättat om hur jag ibland gillar att utsätta andra i bekantskapskretsen för practical jokes. (http://lordensblogg.blogspot.com/2008/09/lttroat.html) Nu tycks jag själv ha blivit utsatt för samma sak. Och visst var det lite roligt.
När jag i måndags fann en postavi i brevlådan blev jag ganska så konfunderad. Enligt avin så skulle jag hämta ut ett brev "som var för stort för att få plats i brevlådan" på närmaste postcentral. Jag funderade länge på vad det kunde vara. Mig veterligen hade jag inte gjort någon produktbeställning under den senaste tiden och inte kunde det väl vara så att jag vunnit ett pris som jag nu fick levererat?
Idag tog jag bilen till postcentralen för att hämta ut paketet. Givetvis var man aningen uppspelt, lite grann som ett barn på julafton. Paketet som mötte mig var ett relativt tjockt vitt kuvert. Genom att klämma på det kunde jag fortfarande inte föreställa mig vad det kunde innehålla. Jag småsprang ut på bilparkeringen och satte mig i bilen för att öppna kuvertet. Det första jag fick upp var ett brev, personligen riktat till mig. Första raderna löd:
Kära ...
Tack för att du har hört av dig till TENA. Vi har bifogat de prover du har beställt. Med TENA kan du vara säker på att det varken syns eller luktar om du ibland upplever att det droppar lite eller att du har svårt att hålla tätt- och den säkerheten är viktig! .
5% av alla män upplever att de droppar.
Sedan fortsatte brevet i flera stycken till. Med i brevet fanns alltså olika skydd som någon anser mig behöva. Det var riktigt roligt må jag säga. Lorden har sina misstankar om vem som kan ligga bakom det hela. Ibland drabbas jag av riktigt sjuka problem på alla möjliga plan, men några inkontinensproblem har jag inte råkat ut för än...Så om ni behöver skydden bättre än vad jag gör, så kan ni höra av er snarast möjligt. Men lite kul var det allt...Hämnden är ljuv.
tisdag 28 juli 2009
torsdag 23 juli 2009
Kulturinstitution går i graven?
Under flera år har Hultsfredsfestivalen gjort ekonomiskt fiasko. Främst handlar det om otillräckliga biljettintäkter. Årets festival var inget undantag och nyligen kom beskedet att samtliga som jobbar med festivalen varslas. Hultsfredsfestivalen, som är den festival som de flesta associerar med svensk musikfestival, fyller nästa år 30 år. Kanske blir det nu ingen festival i Hultsfred nästa år. Anledningarna är många.
Rekordåret var 2005. Sedan dess har det bara gått utför. I bakgrunden ligger en konflikt mellan olika bokningsbolag och givetvis har den bidragit till Hultsfredsfestivalens förfall. Den viktigaste komponenten till förfallet är emellertid inkompetens. För visst har Hultsfred fått en massa konkurrens med tiotalet svenska festivaler, som lyckats knyta till sig bättre och mer intressanta akter än Hultsfred. Men att med ett så inarbetat namn och varumärke som Hultsfred inte lyckas boka tillräckligt bra akter tyder på inkompetens och feltänk bland de ansvariga.
Hultsfred har inte lyckats nischa sig utan har de senaste åren haft ett väldigt spretigt utbud av artister. De har också blivit de unga amatörernas festival. Alla vet att den kategorin är den minst köpstarka kategorin när det gäller öl på området, mat etc. Man har dock inte gjort ett skit för att försöka bredda utbudet och få med mer lojala festivalrävar i åldern 25-35 år till festivalen.
För några veckor sedan lyssnade jag på ett radioprogram, där en av de bokningsansvariga för festivalen svamlade om ambitionen att få en mer jämställd festival. Att boka 50/50 killar och tjejer till festivalen. Säkert en vacker ambition, men i realiteten är det sådant trams som i förlängningen dödar festivalen. Alla vet att det inte finns tillräckligt med intressanta och folkmagnetiska kvinnliga artister/band, och inte är det Hultsfredsfestivalens fel. Men det är ju totalt feltänkt att följa ambitioner som saknar realpolitisk substans.
Någon vecka efter Hultsfredsfestivalen anordnades Sonisphere med supergruppen Metallica som dragplåster. Genast dök det upp över 30 000 besökare. Man kan fråga sig direkt varför man inte satsade på att få Metallica som headliner till Hultsfredsfestivalen istället, och körde några andra stora hårdrocksakter veckan därpå på Sonisphere. Hårdrockarna är ju de mest lojala fansen som finns och en dag i hårdrockens tecken med några stora akter (strax under Metallicas kaliber) hade säkerligen även det lockat 30 000 personer. Samtidigt som Hultsfred lockat detsamma.
Hultsfred fick länge bedriva monopol på musikfestivaler i Sverige. När andra aktörer tog upp kampen var de inte beredda på den konkurrens som uppstod. I sin enfaldiga självgodhet trodde festivalledningen att namnet var så inarbetat att folket skulle vallfärda till den lilla småländska orten oavsett bandbokningar. Det var ett rejält misstag som nu kan gravsätta Hultsfredsfestivalen en gång för alla. Vid 29 års ålder. En för tidig död kan alltså sannolikt vänta en viktig kulturinstitution. R.I.P Hultsfred.
Rekordåret var 2005. Sedan dess har det bara gått utför. I bakgrunden ligger en konflikt mellan olika bokningsbolag och givetvis har den bidragit till Hultsfredsfestivalens förfall. Den viktigaste komponenten till förfallet är emellertid inkompetens. För visst har Hultsfred fått en massa konkurrens med tiotalet svenska festivaler, som lyckats knyta till sig bättre och mer intressanta akter än Hultsfred. Men att med ett så inarbetat namn och varumärke som Hultsfred inte lyckas boka tillräckligt bra akter tyder på inkompetens och feltänk bland de ansvariga.
Hultsfred har inte lyckats nischa sig utan har de senaste åren haft ett väldigt spretigt utbud av artister. De har också blivit de unga amatörernas festival. Alla vet att den kategorin är den minst köpstarka kategorin när det gäller öl på området, mat etc. Man har dock inte gjort ett skit för att försöka bredda utbudet och få med mer lojala festivalrävar i åldern 25-35 år till festivalen.
För några veckor sedan lyssnade jag på ett radioprogram, där en av de bokningsansvariga för festivalen svamlade om ambitionen att få en mer jämställd festival. Att boka 50/50 killar och tjejer till festivalen. Säkert en vacker ambition, men i realiteten är det sådant trams som i förlängningen dödar festivalen. Alla vet att det inte finns tillräckligt med intressanta och folkmagnetiska kvinnliga artister/band, och inte är det Hultsfredsfestivalens fel. Men det är ju totalt feltänkt att följa ambitioner som saknar realpolitisk substans.
Någon vecka efter Hultsfredsfestivalen anordnades Sonisphere med supergruppen Metallica som dragplåster. Genast dök det upp över 30 000 besökare. Man kan fråga sig direkt varför man inte satsade på att få Metallica som headliner till Hultsfredsfestivalen istället, och körde några andra stora hårdrocksakter veckan därpå på Sonisphere. Hårdrockarna är ju de mest lojala fansen som finns och en dag i hårdrockens tecken med några stora akter (strax under Metallicas kaliber) hade säkerligen även det lockat 30 000 personer. Samtidigt som Hultsfred lockat detsamma.
Hultsfred fick länge bedriva monopol på musikfestivaler i Sverige. När andra aktörer tog upp kampen var de inte beredda på den konkurrens som uppstod. I sin enfaldiga självgodhet trodde festivalledningen att namnet var så inarbetat att folket skulle vallfärda till den lilla småländska orten oavsett bandbokningar. Det var ett rejält misstag som nu kan gravsätta Hultsfredsfestivalen en gång för alla. Vid 29 års ålder. En för tidig död kan alltså sannolikt vänta en viktig kulturinstitution. R.I.P Hultsfred.
lördag 18 juli 2009
Svenska pärlor 2
För ungefär ett år sedan skrev jag om hur man kan utnyttja vårt härliga land under semestertider. Det inlägget kan du läsa här: http://lordensblogg.blogspot.com/2008/07/svenska-prlor.html. Med min nyinköpta bil kommer också större möjligheter till att utnyttja och upptäcka nya svenska pärlor.
Förutom att jag ägnat mig åt att undersöka olika badplatser på den senaste tiden, hölls i förra veckan en dag i kulturens tecken. Resmålet fick denna gång bli Vadstena, med fokus på slottet. För er som inte har varit där rekommenderas ett besök starkt. Vastena i sig är en svensk sommarpärla vid Vättern och slottet en riktig kulturskatt.
Tyvärr fick vi en guidad slottstur på engelska. Tyvärr säger jag inte för att jag inte behärskar engelska, utan för att själva guidningen blev aningen sluddrig och svengelsk. Likaså kan man ju sin historia, så guidningen ger inte så värst mycket matnyttigt rent kunskapsmässigt. Guidernas uppdrag är inte heller att förmedla akademiska sanningar, utan snarare Lindqvistska anekdoter. Det är helt ok, men man får koppla bort källkritiskheten ett tag om man ska ska klara av guidningen. Man får, som jag brukar uttrycka det, ta det för vad det är. Precis som man får göra med Manowar, Andrew W.K, Kid Rock, wrestling etc.
Väl hemkommen från dagstrippen bestämde jag mig för en gångs skull för att gå på bio. Det var riktigt länge sen, senast var nog Casino Royale eller dylikt. Den här gången var förväntningarna riktigt lågt ställda. Jag skulle se Sam Raimis Drag me to hell. Döm givetvis av min förvåning när filmen var helt ok. För att citera Lordarnas Lord så "får man ta det för vad det är."
Det var inte så att man darrade eller bajsade på sig av skräck. Däremot lyckas Raimi blanda äckelpäckel med humor, överraskningsmoment och en hel del schyssta effekter. Filmen är förutsägbar och man behöver inte tänka särskilt mycket. Skönt det ibland! Raimi lyckades äckla mig eftersom han verkar ha skräddarsytt det äckliga för just mig . Jag har nämligen alltid haft en fobi för småkryp och skitiga, tandlösa kärringar. Jag tycker faktiskt att ni kan slänga iväg två timmar på att se denna film om ni inte har bättre för er. Schysst underhållning helt enkelt. Där fick ni lite semestertips om ni har panik över vad ni ska göra, innan den snart är slut.
Vadstena slott
Förutom att jag ägnat mig åt att undersöka olika badplatser på den senaste tiden, hölls i förra veckan en dag i kulturens tecken. Resmålet fick denna gång bli Vadstena, med fokus på slottet. För er som inte har varit där rekommenderas ett besök starkt. Vastena i sig är en svensk sommarpärla vid Vättern och slottet en riktig kulturskatt.
Tyvärr fick vi en guidad slottstur på engelska. Tyvärr säger jag inte för att jag inte behärskar engelska, utan för att själva guidningen blev aningen sluddrig och svengelsk. Likaså kan man ju sin historia, så guidningen ger inte så värst mycket matnyttigt rent kunskapsmässigt. Guidernas uppdrag är inte heller att förmedla akademiska sanningar, utan snarare Lindqvistska anekdoter. Det är helt ok, men man får koppla bort källkritiskheten ett tag om man ska ska klara av guidningen. Man får, som jag brukar uttrycka det, ta det för vad det är. Precis som man får göra med Manowar, Andrew W.K, Kid Rock, wrestling etc.
Väl hemkommen från dagstrippen bestämde jag mig för en gångs skull för att gå på bio. Det var riktigt länge sen, senast var nog Casino Royale eller dylikt. Den här gången var förväntningarna riktigt lågt ställda. Jag skulle se Sam Raimis Drag me to hell. Döm givetvis av min förvåning när filmen var helt ok. För att citera Lordarnas Lord så "får man ta det för vad det är."
Det var inte så att man darrade eller bajsade på sig av skräck. Däremot lyckas Raimi blanda äckelpäckel med humor, överraskningsmoment och en hel del schyssta effekter. Filmen är förutsägbar och man behöver inte tänka särskilt mycket. Skönt det ibland! Raimi lyckades äckla mig eftersom han verkar ha skräddarsytt det äckliga för just mig . Jag har nämligen alltid haft en fobi för småkryp och skitiga, tandlösa kärringar. Jag tycker faktiskt att ni kan slänga iväg två timmar på att se denna film om ni inte har bättre för er. Schysst underhållning helt enkelt. Där fick ni lite semestertips om ni har panik över vad ni ska göra, innan den snart är slut.
Vadstena slott
onsdag 8 juli 2009
Med barnasinnet kvar: Lorden korar Sveriges bästa barnprogramspersonlighet!
Trots att man sedan länge har lämnat barndomen bakom sig, kommer barnasinnet att alltid finna kvar inom Lorden. Vad barnslighet är kan, och bör, tolkas subjektivt. Men enligt mig är det sunt att sporadiskt lämna vuxenvärldens norm och hänge sig åt barnslig verksamhet. Barnslig verksamhet kan i den här kontexten definieras som barnslig humor, vattenkrig eller diverse lekar.
Ibland när man zappar runt på barnkanalen, eller ska köpa gåvor åt någon småtting i släkten eller bekantskapskretsen, tycker jag synd om barnen. När jag var liten stavades barnprogrammen kvalitet. Det var program som man än idag kan sitta helt hänförd framför. Det fanns också en underliggande, och delvis fostrande moral i programmen. Möjligen känns det så enbart av nostalgiska skäl, men faktum är att jag tror att kvaliteten var bättre förr.
Det är enkelt att rada upp helt genialiska barnprogram som man älskat och som verkligen håller än idag. Förutom de underbara filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser kan man nämna Fragglarna, Bröderna Dal och Skrotnisse och hans vänner. Eller varför inte Fem myror är fler än fyra elefanter?
Om man talar om julkalendrar går det även att jämföra de traditionella julkalendrar som sändes förr mot de som sänts på senare år. Ingen sund människa kan väl säga emot om man nominerar Trolltider till den bästa julkalendern någonsin?
Alla regler har också undantag. Allt var inte bättre förr och den barnprogramspersonlighet som fått utstå mest kritik är nog Staffan Westerberg. Med sitt Vilse i pannkakan ansågs han ett tag ha förstört alternativt skadat en hel generation barn. Antingen älskade man Westerberg eller så hatade man honom. Lorden sällar sig till den senare kategorin. Kanske inte främst för Vilse i Pannkakan utan för det usla Lillstrumpa och syster yster. Jag minns att det var det sämsta skit jag visste som barn, och lite märklig blev man nog på köpet...
Vem är då Sveriges i särklass bästa barnprogramsikon? Tanken har slagit mig många gånger. Det är inte helt uppenbart, men efter ett midsommarfirande med Spotify slog det mig. Jag har alltid älskat Trazan och Banarne. Det är en genialisk blandning av suveränt manus och häftiga sånger. När vi på midsommar dansade till smurfhits slog då svaret ner som en blixt från klar himmel: Klasse Möllberg är ett geni! Och Sveriges största barnprogramspersonlighet!
Än idag underhåller
Möllberg barn på ett underbart sätt. Bland annat i Electric banana band. Möllberg har den där barnsliga glimten i ögat och en genuint snäll farbrorsröst som inger trygghet i varenda svensk unge. Det Möllberg skapade med smurfarna är dessutom oslagbart. Klippet nedan illusterar Möllbergs barnsliga glimt i ögat, hans snälla röst och den underbara texten, som samtidigt som den innehåller ett djup (uppfostran i beteende) också mystifierar (i det här fallet smurfarna). Mystik är ju ett inslag som barn (och vissa Lordar) älskar. Lyssna, njut och dansa. Hell Klasse Möllberg!
Ibland när man zappar runt på barnkanalen, eller ska köpa gåvor åt någon småtting i släkten eller bekantskapskretsen, tycker jag synd om barnen. När jag var liten stavades barnprogrammen kvalitet. Det var program som man än idag kan sitta helt hänförd framför. Det fanns också en underliggande, och delvis fostrande moral i programmen. Möjligen känns det så enbart av nostalgiska skäl, men faktum är att jag tror att kvaliteten var bättre förr.
Det är enkelt att rada upp helt genialiska barnprogram som man älskat och som verkligen håller än idag. Förutom de underbara filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser kan man nämna Fragglarna, Bröderna Dal och Skrotnisse och hans vänner. Eller varför inte Fem myror är fler än fyra elefanter?
Om man talar om julkalendrar går det även att jämföra de traditionella julkalendrar som sändes förr mot de som sänts på senare år. Ingen sund människa kan väl säga emot om man nominerar Trolltider till den bästa julkalendern någonsin?
Alla regler har också undantag. Allt var inte bättre förr och den barnprogramspersonlighet som fått utstå mest kritik är nog Staffan Westerberg. Med sitt Vilse i pannkakan ansågs han ett tag ha förstört alternativt skadat en hel generation barn. Antingen älskade man Westerberg eller så hatade man honom. Lorden sällar sig till den senare kategorin. Kanske inte främst för Vilse i Pannkakan utan för det usla Lillstrumpa och syster yster. Jag minns att det var det sämsta skit jag visste som barn, och lite märklig blev man nog på köpet...
Vem är då Sveriges i särklass bästa barnprogramsikon? Tanken har slagit mig många gånger. Det är inte helt uppenbart, men efter ett midsommarfirande med Spotify slog det mig. Jag har alltid älskat Trazan och Banarne. Det är en genialisk blandning av suveränt manus och häftiga sånger. När vi på midsommar dansade till smurfhits slog då svaret ner som en blixt från klar himmel: Klasse Möllberg är ett geni! Och Sveriges största barnprogramspersonlighet!
Än idag underhåller
Möllberg barn på ett underbart sätt. Bland annat i Electric banana band. Möllberg har den där barnsliga glimten i ögat och en genuint snäll farbrorsröst som inger trygghet i varenda svensk unge. Det Möllberg skapade med smurfarna är dessutom oslagbart. Klippet nedan illusterar Möllbergs barnsliga glimt i ögat, hans snälla röst och den underbara texten, som samtidigt som den innehåller ett djup (uppfostran i beteende) också mystifierar (i det här fallet smurfarna). Mystik är ju ett inslag som barn (och vissa Lordar) älskar. Lyssna, njut och dansa. Hell Klasse Möllberg!onsdag 1 juli 2009
Lorden on tour
Sommaren sveper förbi. Det gäller att ta tillvara på den. Högaktuella händelser sker ständigt i vårt samhälle. Michael Jackson kolar vippen till exempel. En mycket märklig, tillika tragisk, figur. Han skulle säkerligen förtjäna ett blogginlägg, men Lorden har aldrig lyssnat på hans musik och för mig har han mest framstått som en udda och sjuk individ, som blivit exponerad och exploaterad i media. Därför lämnar jag Jackson och konstaterar att om hans skivbolag väljer att släppa en samlings- cd nu så kommer det att vara en mycket bra idé.
Det har också varit politikervecka i Visby. I vanliga fall högintressant, men just nu har inte ens jag orkat engagerat mig. Värmen ni vet...och turnén. För Peace and Love är avklarat. Och turnén fortsätter. Dock inte till Roskilde som det var tänkt från början. Istället blir det en tripp till en vacker sommarstad på östkusten. Lugnt och skönt. Peace and love då? Några konstateranden går att göra i punktform:
* Man börjar bli för gammal för att "hänga" i tält och svira runt med i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar.
* Snorungar som (just det) snor Lordens badshorts med tillhörande handduk ger inga pluspoäng.
* Aningen för långa köer till öltälten och för långt avstånd mellan camping och festivalområde för att man ska vara tillfreds.
* Satyricon var för mesiga.
* Jerry Williams var klart tuffast. Mycket tuffare än Satyricon.
* Det är skönt att bada på festival.
* Att svara Lorden på frågan vad man heter ger tydligen pluspoäng hos i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar.
* Att välja att se Caj Karlsson före Mötley Crüe var inget bra drag denna gång.
* Vakterna på årets festival vara alla jävligt små.
* Allt annat med festivalen var skitbra. Speciellt stämningen och att man inte såg ett enda bråk. Inte ens bland i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar (och de var i runda slängar 27000).
För er som inte känner Lorden vill jag bara klargöra att det inte är han som poserar med en av de mindre vakterna på årets festival...
Det har också varit politikervecka i Visby. I vanliga fall högintressant, men just nu har inte ens jag orkat engagerat mig. Värmen ni vet...och turnén. För Peace and Love är avklarat. Och turnén fortsätter. Dock inte till Roskilde som det var tänkt från början. Istället blir det en tripp till en vacker sommarstad på östkusten. Lugnt och skönt. Peace and love då? Några konstateranden går att göra i punktform:
* Man börjar bli för gammal för att "hänga" i tält och svira runt med i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar.
* Snorungar som (just det) snor Lordens badshorts med tillhörande handduk ger inga pluspoäng.
* Aningen för långa köer till öltälten och för långt avstånd mellan camping och festivalområde för att man ska vara tillfreds.
* Satyricon var för mesiga.
* Jerry Williams var klart tuffast. Mycket tuffare än Satyricon.
* Det är skönt att bada på festival.
* Att svara Lorden på frågan vad man heter ger tydligen pluspoäng hos i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar.
* Att välja att se Caj Karlsson före Mötley Crüe var inget bra drag denna gång.
* Vakterna på årets festival vara alla jävligt små.
* Allt annat med festivalen var skitbra. Speciellt stämningen och att man inte såg ett enda bråk. Inte ens bland i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar (och de var i runda slängar 27000).
För er som inte känner Lorden vill jag bara klargöra att det inte är han som poserar med en av de mindre vakterna på årets festival...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)