Blod, eld, död!

I somras sände SVT flera timmar thrash metal live från Göteborg. Det var de fyra största banden inom genren som bjöd på en helt ok show. I en av pauserna mellan akterna dök författaren Ika Johanesson upp och berättade om den bok hon sedan länge skrev på. Den skulle handla om subkulturen black metals framväxt i Sverige. Boken, som hade titeln Blod, eld, död, skulle finnas på marknaden under hösten. Redan där började en längtan efter boken att växa inom mig.

För några månader sedan förbeställde jag boken och fick den i min ägo i slutet av september. Titeln blod, eld, död härstammar från Sveriges och världens första, och kanske främsta, black metal-band Bathorys fjärde platta (Blood, fire, death, 1988).

Anledningen till att jag var så uppspelt över att läsa boken är att jag själv under flera år har tillhört black-metalscenen och är väl förtrogen med dess tankegångar, subkulturella attribut, förgrundsgestalter och historia. Hittills har inget seriöst svenskt försök gjorts att skildra black metal-kulturen. Det har funnits ett stort tomrum. Det tomrummet fyller nu Johannessons bok.

Ika Johanesson och hennes medförfattare Jon Jeffersson Klingberg gör inte anspråk på att ge en kronologisk skildring i boken, utan gör istället en tematisk ansats. Med utgångspunkt från personer och band som har betytt mycket för genren späckas boken med 364 sidor fascinerande läsning. Vi får bland annat följa Nifelheim-bödernas syn på att ha blivit förlöjligade som "bröderna hårdrock" med hela svenska folket, en exklusiv och intressant intervju med Dissections Jon Nötdveidt precis innan han tog sitt liv och en skildring av vår samtids ondaste band; Watain.

Som ni märker handlar boken om personer och företeelser som nog mest är kända för en redan initierad krets. Om boken har ett problem så skulle det vara just det. För gemene man ter sig nog boken tämligen obegriplig. Men för den invigde blir det oerhört intressant läsning, där det i princip är helt omöjligt att slita sig.

Personligen tycker jag att kapitlet om bandet Bathorys uppkomst och utveckling är det mest intressanta. Bathory är ett av mina absoluta favoritband, även om jag gillar Quorthons (bandets frontman) mer vikingaepiska era framför black metal-perioden. Vidare är berättelsen om den svenska och norska svarta cirkeln som utvecklades i de båda nordiska länderna i slutet av 80-talet väldigt fängslande. Även personporträttet av Mayhems sångare Pelle Ohlin (Dead) ger flera nya anekdoter som man inte hört talas om.

Efter att ha läst ut boken har jag "youtubat" en mängd relaterade dokumentärer och videoklipp. Bland annat Bathorys skivsignering i Stockholm 1987, tonårskonserter med Morbid och jamsessioner från 80-talets slut med Mayhem. Att ha fått följa Black metal-scenen och dess utveckling har varit oerhört fascinerande i det verkliga livet. Boken "Blod, eld , död" fyller i vissa tomluckor och späder på den fascinationen nu när man sedan länge lämnat det subkulturella bakom sig. Boken är det mest intressanta som utgivits på mycket länge, och en tia känns som ett mycket välförtjänt betyg.

Ett inlägg av glädje!

Den gamla anrika fotbollsklubben Åtvidabergs FF är tillbaka i svensk fotbolls finrum! Oerhört starkt jobbat! : )

Juholt sätter spiken i kistan?

Det är föga förvånande att den nytillträdde partiledaren för socialdemokraterna, Håkan Juholt, har trampat i klaveret och nu blir utsatt för ett mediedrev. Jag har skrivit det många gånger förut, och får härmed anledning att ta upp det igen: vår samhällsdevis är att mycket vill ha mer och att roffa åt sig så mycket som möjligt.

Socialdemokraterna (arbetarnas- och fotfolkets parti) har en diger historia av fifflande partitoppar. Partiets anseende har historiskt allvarligt skadats av Geijer- och IB-affären, Björn Rosengren och Mona Sahlin.

Att socialdemokratiska kommunalpampar festar upp skattemedel och att Göran Persson håvar in orimliga gager för föreläsningar och samtidigt bygger en palatsliknande bostad i Södermanland rimmar illa med solidaritet och jämlikhet. Juholts fiffel torde vara den ultimata spiken i kistan. Inte bara för det socialdemokratiska förtroendet, utan också för politikernas.

I ärlighetens namn visste inte många vem Håkan Juholt var innan han trädde fram som partiledare för socialdemokraterna. Få visste vem Sofia Arkelsten var när hon blev moderaternas pressekreterare och enbart politiskt initierade kände till Annie Lööf innan hon tog över Centerpartiet. Alla dessa har gemensamt att de hamnat i blåsväder när blivit lite närmare granskade. Hur många politiker i riksdagen är egentligen ärliga? Hur många av de 349 ledamöterna tål en närmare granskning? Vill vi ens ha svar på dessa frågor?

Att riksdagens ledamöter håvar in 56 000 kronor i månaden (betydligt mycket mer för statsråd) och får otroliga förmåner i form av bland annat gratis taxiresor, boende, och bjudningar räcker tydligen inte. De måste ha mer. De måste fiffla till sig allt man bara kan. Folkets representanter. Det är tragiskt.

Att partiledarna dessutom för den dubbla lönen av ovannämnda siffror står i TV-programmet Agenda och babblar helt världsfrånvänt blir en märklig blandning av tragik och fars. Den ena vill att 30 miljoner människor ska "arbetskraftsinvandra" till Sverige och hävdar att somalier är världens bästa entreprenörer. De har tydligen byggt upp såväl USA som Storbritannien. Den andre vill inte ens medverka i debatten för att de ska stå på en viss sida som ett annat parti. Man tar sig för pannan...

Som jag även varit inne på är det inte bara politiker som tar rejäla klavertramp. I gårdagens Uppdrag granskning fick man se hur den, av media, upphöjde Pär Johansson egentligen behandlade de utvecklingsstörda som ingår i hans teatergrupp. Föga förvånande håvade Johansson in oerhörda summor och hade skyhögt högre lön än alla andra. Tyvärr inget uppseendeväckande i detta armbågssamhälle.

Håkan Juholt kanske inte klarar drevet. Det får tiden utvisa. Problemet är bara vem som ska kunna ersätta i så fall. Ardalan Shekarabi, Ibrahim Baylan eller någon annan som i boken om socialdemokraternas ungdomsförbund (Torbjörn Nilsson de omänskliga - recension finns att läsa på bloggen) beskrivs som genomkorrupta? Finns det ens någon...

Aningen beroendeframkallande

Det var ett tag sedan jag köpte mig en ANDROID-telefon. Givetvis ger en sådan mängder av möjligheter. De nya telefonerna är som små datorer. Det har dock tagit tid att utnyttja telefonen fullt ut.

Lorden är vid det här laget så pass gammal att han har varit med om mobiltelefonens utvecklingsstadier. I flera år var jag nöjd över att enbart kunna ringa eller skicka sms. När MMS:en sedan slog igenom höjde jag kraven på telefonerna. Den skulle även ha en bra kamera! Telefonen som hade detta var under en relativt lång period fulländad enligt mig. Att använda Internet via mobiltelefon var inte särskilt lockande. Segt, dyrt och larvigt. Finns det något mer störande än människor som ständigt sitter och knappar på sin nalle?

Men när sedan Facebook blev ett dagligt och naturligt inslag även i Lordens liv började jag överväga möjligheten att ändå skaffa mig en telefon med någorlunda goda surfmöjligheter. Sagt och gjort. Det var dags för en Android-telefon! Under ganska lång tid var "Facebookappen", "Wikipedia-appen" och "google" det enda jag använde. Sedan insåg jag att det fanns appar till allt; för att hålla koll på fotbollsresultat, sin personliga ekonomi, frågesportsspel och varnärmaste bensinstation finns. Kort och gott har jag förvandlats till en mobilnörd. I gubbig ålder dessutom. Den ultimata kapituleringen kom häromdagen då jag skaffade mig den senaste (?) flugan wordfeud. För den som inte vet så är wordfeud ett slags "alfapet" där man kan utmana sina nära och kära (och även ovänner för den delen) i ordfighter. Nu finns det ingen hejd på dekadensen längre. Mobilen är på ständig ladddning och målet att bli grym på wordfeud har börjat. Får se om man lyckas eller skiter i det för att hoppa på nästa tekniska innovationsfluga kopplad till mobilen. Den som lever får se.