Rubriken är inget bombhot. Den klargör istället att det nu på onsdag (2/4) återigen är dags för Lapgar Open, texas holdém på Svenska Spel. Det kommer att gå att registrera sig för turneringen under hela onsdagen.
Tyvärr kommer förmodligen inte förra upplagans vinnare att kunna delta. Alla som vill får dock vara med. Om ni känner några som ni tror är intresserade, så får ni gärna sprida vidare informationen om turneringen. Hoppas att vi åtminstone blir mellan 10-20 personer. Nedan följer nödvändig information om turenringsupplägget. Kan meddela att det är samma struktur som sist.
Turneringen kommer att synas i lobbyn klockan 00:15 den 2 April och det kommer att gå att registrera sig från och med den tiden.För att förtydliga att det är en privat turnering kommer det att stå (P) framför turneringsnamnet. Gå alltså in på "turneringar", "privata" och anmäl. Det är enkelt.
Turneringsnamn: (P)Lapgar Open2
Typ av turnering: Texas Hold'em
Lösenord: frost
Startmarker: 5000
Inköp: 100+10
Mörkstruktur: Långsam (15min)
Startdatum: 2 April
Starttid: 19:15
Må bäste kvinna eller man vinna. Vi ses vid pokerbordet!
måndag 31 mars 2008
torsdag 27 mars 2008
Anger management: Nödvändigt för vissa?
I filmen anger management (http://www.imdb.com/title/tt0305224/) tvingas Adam Sandlers rollfigur att söka hjälp för sina okontrollerade vredesutbrott. Alla människor blir arga. Det är oundvikligt. Hur man reagerar när argheten infinner sig skiljer sig dock från person till person. Lorden kan utkristallisera fyra olika typer.
1. Den snälle
"Den snälle" har mycket hög toleransnivå och visar aldrig, eller mycket sällan, för omvärlden att denne de facto är arg. Om denne visar sig arg höjs aldrig rösten. Argheten tar sig istället oftast uttryck i att personen uppvisar ett specifikt negativt kroppsspråk.
2. Den oberäknelige
"Den oberäknelige" har även hon (ja människan benämns i femininum) en hög toleransnivå. När toleransnivån väl bryts någon gång i halvåret, brakar helvetet löst. Den oberäknelige blir då helt personlighetsförändrad, skriker, gapar och uppvisar hotfulla och våldsamma tendenser. Nästan så att dessa personer under ett halvår sväljer all ilska för att sedan låta alltihop komma ut vid ett och samma tillfälle.
3. Den koleriske
"Den koleriske" har ett hett temprament, brusar ofta upp och har svårt att kontrollera sina känslor. Ofta renderar utbrotten i ogenomtänkta verbala attacker eller handlingar. Den koleriskes ilska är kortvarig och efter utbrottet är det mesta bra igen.
4. Den långsinte
"Den långsinte" har en relativt hög toleransnivå men när denne väl blir arg, blir den det på riktigt. Argheten är mer uträknad och genomtänkt. Den långsinte handlar sällan i affekt utan är arg under en längre tid och har svårt att förlåta.
Lorden tillhör utan tvekan kategori 3, den koleriske. Lorden får ofta raserianfall där han brusar upp eller handlar i affekt. Efter en kortare tid går det över. Jag minns exempelvis när jag cyklade ut till universitetet dagligen för några år sedan. Ett par gånger var motvinden så hård att jag knappt kom framåt. Efter enträget trampande tog tålamodet till sist slut. Förutom att skrika diverse svordomar, könsord och andra mogna fraser, ställde jag mig mitt på cykelbanan bland andra trafikanter och kastade cykeln i backen. Givetvis ryggade folket runtomkring tillbaka. Efter ett tag lugnade jag dock ner mig.
Idag fick jag ytterligare ett vredesutbrott. Gång på gång blev jag hånfullt utdragen på pokerbordet. Det kvittade vilken starthand jag plockade upp, hur stort procentuellt övertag jag hade vid all in-situationer: jag blev ständigt utdragen. Efter att ha förlorat en 99-1% situation rann det över kraftigt hos Lorden. Jag skrek rätt ut i tio sekunder så att grannen förmodligen trodde att även jag är en barnamördare (det verkar tyvärr vara en trend nu), spottade och fräste samt slog min redan sargade knoge i bordet. För att stilla min vrede begav jag mig ut på stan för att inhandla lite kläder. En ganska söt expedit mötte mig.
- Kan jag hjälpa till med något?
- NEJ, det lär du inte kunna för din skitaffär tar väl bara in stuprörsbrallor som jag ser ut som en korv i.
- *garv* jag förstår vad du menar, men jag har ett par åt dig...
*blink blink* och så var Lorden glad igen. När jag ändå är så jävla personlig ikväll, så kan jag lika gärna fortsätta. Rundan på stan renderade i följande inköp:
Jeans (Diesel) 1399:-
Jeans (Diesel) 999:-
Skjorta (Selected) 500:-
Hodd (Ben Sherman) 900:-
Nu är Lorden fattig, men förmodligen så snygg han kan bli. Kontentan av detta inlägg är att vissa kanske skulle behöva lite anger management. Förmodligen är Lorden en av dessa.
Slutligen: stort GRATTIS till Herr_D som fyller år idag! Hoppas födelsedagsbarnet hade en trevlig dag.
1. Den snälle
"Den snälle" har mycket hög toleransnivå och visar aldrig, eller mycket sällan, för omvärlden att denne de facto är arg. Om denne visar sig arg höjs aldrig rösten. Argheten tar sig istället oftast uttryck i att personen uppvisar ett specifikt negativt kroppsspråk.
2. Den oberäknelige
"Den oberäknelige" har även hon (ja människan benämns i femininum) en hög toleransnivå. När toleransnivån väl bryts någon gång i halvåret, brakar helvetet löst. Den oberäknelige blir då helt personlighetsförändrad, skriker, gapar och uppvisar hotfulla och våldsamma tendenser. Nästan så att dessa personer under ett halvår sväljer all ilska för att sedan låta alltihop komma ut vid ett och samma tillfälle.
3. Den koleriske
"Den koleriske" har ett hett temprament, brusar ofta upp och har svårt att kontrollera sina känslor. Ofta renderar utbrotten i ogenomtänkta verbala attacker eller handlingar. Den koleriskes ilska är kortvarig och efter utbrottet är det mesta bra igen.
4. Den långsinte
"Den långsinte" har en relativt hög toleransnivå men när denne väl blir arg, blir den det på riktigt. Argheten är mer uträknad och genomtänkt. Den långsinte handlar sällan i affekt utan är arg under en längre tid och har svårt att förlåta.
Lorden tillhör utan tvekan kategori 3, den koleriske. Lorden får ofta raserianfall där han brusar upp eller handlar i affekt. Efter en kortare tid går det över. Jag minns exempelvis när jag cyklade ut till universitetet dagligen för några år sedan. Ett par gånger var motvinden så hård att jag knappt kom framåt. Efter enträget trampande tog tålamodet till sist slut. Förutom att skrika diverse svordomar, könsord och andra mogna fraser, ställde jag mig mitt på cykelbanan bland andra trafikanter och kastade cykeln i backen. Givetvis ryggade folket runtomkring tillbaka. Efter ett tag lugnade jag dock ner mig.
Idag fick jag ytterligare ett vredesutbrott. Gång på gång blev jag hånfullt utdragen på pokerbordet. Det kvittade vilken starthand jag plockade upp, hur stort procentuellt övertag jag hade vid all in-situationer: jag blev ständigt utdragen. Efter att ha förlorat en 99-1% situation rann det över kraftigt hos Lorden. Jag skrek rätt ut i tio sekunder så att grannen förmodligen trodde att även jag är en barnamördare (det verkar tyvärr vara en trend nu), spottade och fräste samt slog min redan sargade knoge i bordet. För att stilla min vrede begav jag mig ut på stan för att inhandla lite kläder. En ganska söt expedit mötte mig.
- Kan jag hjälpa till med något?
- NEJ, det lär du inte kunna för din skitaffär tar väl bara in stuprörsbrallor som jag ser ut som en korv i.
- *garv* jag förstår vad du menar, men jag har ett par åt dig...
*blink blink* och så var Lorden glad igen. När jag ändå är så jävla personlig ikväll, så kan jag lika gärna fortsätta. Rundan på stan renderade i följande inköp:
Jeans (Diesel) 1399:-
Jeans (Diesel) 999:-
Skjorta (Selected) 500:-
Hodd (Ben Sherman) 900:-
Nu är Lorden fattig, men förmodligen så snygg han kan bli. Kontentan av detta inlägg är att vissa kanske skulle behöva lite anger management. Förmodligen är Lorden en av dessa.
Slutligen: stort GRATTIS till Herr_D som fyller år idag! Hoppas födelsedagsbarnet hade en trevlig dag.
tisdag 25 mars 2008
Övervakningsstaten ett faktum
Många Hollywoodfilmer har behandlat samtida och framtida samhällen där stat och myndigheter har total kontroll på sina medborgare. I filmen Enemy of the state(http://www.imdb.com/title/tt0120660/) är det Will Smith som blir offer för övervakningssamhället och i framtidsskildringen V for Vendetta (http://www.imdb.com/title/tt0434409/) är England en diktatur som styrs av en regim, vars främsta maktmedel är kontroll över medborgarna.
I dokusåpan Big Brother lever ett antal människor instängda i ett hus. Under dygnens 24 timmar är de kameraövervakade. Ett ganska bisarrt koncept frammanat av underhållningshysterin och tävlingen om vilken dokusåpa som kunde vara mest extrem. Även om både ovannämnda filmer och dokusåpan Big Brother var fiktion har nu övervakningskonceptet blivit realitet i vårt moderna samhälle.
Stat och myndigheter kan med enkelhet kontrollera exakt vad medborgarna tar sig för. Det finns kameror i (urval): taxibilar, vid tunnelbanor, krogar, restauranger och uttagsautomater. Det finns till och med en kamera uppsatt vid det solarium jag brukar besöka. Även på landsvägarna blir vi övervakade i form av "fartkameror". Givetvis är kamerorna till för att upprätthålla lag och ordning, eller? Är det egentligen så givet?
Personligen tycker jag att det är skrämmande att myndigheter (och andra) kan kartlägga mitt och era liv in i minsta detalj. Det har historiskt ofta värnats om peronlig integritet i det här landet, men den integriteten är nu som bortblåst. Inom kort kommer förmodligen ett lagförslag som tillåter polisen att bugga alla misstänkta brottslingar att gå igenom. Brottet man misstänks för behöver inte vara grovt. Räkna med att, exempelvis, åsiktsregistreringen som sker även idag blir ännu vanligare. Räkna med att vår härliga demokrati kommer att göra allt för att registrera och slå ner dissidenter och oliktänkande. Räkna med att medborgarna inte ens är 1/1000 del så fria som de tror sig vara. Eller seriöst, hur fri är man som fjättrad medborgare när varje steg man tar kan bevakas, varje kortköp man gör kan registreras, och för den delen, varje ord man skriver på Internet kan övervakas och spåras. Vari ligger friheten? Vari den personliga integriteten? var kan man vara personlig? och vad, för den delen, är personligt? Ska allt vara gravallvarligt? I ett övervakningssamhälle blir det lätt så.
Övervakningsvurmarnas främsta argument är att polisen lyckas lösa fler brott med övervakning. Att polisen är inkompetent är ingen nyhet och det är givetvis bra om fler skurkar åker fast, men alla de som är oskyliga? Vill jag att poliser, för skattemedel, ska sitta och lyssna på vanliga medborgares telefonsamtal och personliga hemligheter?Nej! I utredningen av det fasansfulla dubbelmordet i Arboga har polisen redan sjabblat åtskilliga gånger. Deras största hopp står nu till att deras misstänkta gärningsman(kvinna) har fastnat på bild från en övervakningskamera. Som sagt, givetvis är det bra om övervakningskamerorna bidrar till att dubbelmördare åker fast, men vad hände med genuint traditionellt polisarbete? Och vad händer i framtiden? När företag börjar erbjuda privatpersoner/arbetsgivare/potentiella brottslingar etc. tjänster som kan kartlägga allas liv? Vad får vi för samhälle då? Det tål att tänkas på, ty det samhället är inte alls långt borta.
I dokusåpan Big Brother lever ett antal människor instängda i ett hus. Under dygnens 24 timmar är de kameraövervakade. Ett ganska bisarrt koncept frammanat av underhållningshysterin och tävlingen om vilken dokusåpa som kunde vara mest extrem. Även om både ovannämnda filmer och dokusåpan Big Brother var fiktion har nu övervakningskonceptet blivit realitet i vårt moderna samhälle.
Stat och myndigheter kan med enkelhet kontrollera exakt vad medborgarna tar sig för. Det finns kameror i (urval): taxibilar, vid tunnelbanor, krogar, restauranger och uttagsautomater. Det finns till och med en kamera uppsatt vid det solarium jag brukar besöka. Även på landsvägarna blir vi övervakade i form av "fartkameror". Givetvis är kamerorna till för att upprätthålla lag och ordning, eller? Är det egentligen så givet?
Personligen tycker jag att det är skrämmande att myndigheter (och andra) kan kartlägga mitt och era liv in i minsta detalj. Det har historiskt ofta värnats om peronlig integritet i det här landet, men den integriteten är nu som bortblåst. Inom kort kommer förmodligen ett lagförslag som tillåter polisen att bugga alla misstänkta brottslingar att gå igenom. Brottet man misstänks för behöver inte vara grovt. Räkna med att, exempelvis, åsiktsregistreringen som sker även idag blir ännu vanligare. Räkna med att vår härliga demokrati kommer att göra allt för att registrera och slå ner dissidenter och oliktänkande. Räkna med att medborgarna inte ens är 1/1000 del så fria som de tror sig vara. Eller seriöst, hur fri är man som fjättrad medborgare när varje steg man tar kan bevakas, varje kortköp man gör kan registreras, och för den delen, varje ord man skriver på Internet kan övervakas och spåras. Vari ligger friheten? Vari den personliga integriteten? var kan man vara personlig? och vad, för den delen, är personligt? Ska allt vara gravallvarligt? I ett övervakningssamhälle blir det lätt så.
Övervakningsvurmarnas främsta argument är att polisen lyckas lösa fler brott med övervakning. Att polisen är inkompetent är ingen nyhet och det är givetvis bra om fler skurkar åker fast, men alla de som är oskyliga? Vill jag att poliser, för skattemedel, ska sitta och lyssna på vanliga medborgares telefonsamtal och personliga hemligheter?Nej! I utredningen av det fasansfulla dubbelmordet i Arboga har polisen redan sjabblat åtskilliga gånger. Deras största hopp står nu till att deras misstänkta gärningsman(kvinna) har fastnat på bild från en övervakningskamera. Som sagt, givetvis är det bra om övervakningskamerorna bidrar till att dubbelmördare åker fast, men vad hände med genuint traditionellt polisarbete? Och vad händer i framtiden? När företag börjar erbjuda privatpersoner/arbetsgivare/potentiella brottslingar etc. tjänster som kan kartlägga allas liv? Vad får vi för samhälle då? Det tål att tänkas på, ty det samhället är inte alls långt borta.
lördag 22 mars 2008
Girig näringsminister
Det har nyligen uppdagats att näringsminister, Centerpartiledaren, och vice statsministern Maud Olofsson plockar ut dubbla löner. Dels från sitt parti, dels som statsråd. Många andra statsråd avstår från sitt partiarvode med motiveringen att politiker redan tjänar så bra. Bland annat avstår statsminister Fredrik Reinfeldt från att utarma moderaternas partikassa.
Maud Olofsson legitimerar sitt giriga handlande med att hon faktiskt har tre arbeten och borde ha lön för dessa. I nuläget uppbringar Maud Olofsson en årslön på över 1.7 miljoner kronor. Samma Maud gråter allt som oftast ut i pressen och menar att det är synd om henne. Hon är nämligen kvinna, och kvinnor tas varken på allvar på arbetsmarknaden eller får lika hög lön som männen.
Maud Olofssons förtroende är sedan länge förbrukat. Att hon i gårdagens TV-intervju stod och log tittarna rakt i ansiktet när hon påstod att hon med råge var värd sin lön, är ett hån mot varje hårt arbetande medborgare. Att Maud kör detta land ännu djupare ner i fördärvet är tydligen värt nästan 1.5 miljon mer i årsinkomst än en riktig arbetares årslön.
På frågan hur det kändes att vice statsministern tjänade mer än stasministern själv svarade Fredrik Reinfeldt:
- Det är väl kul att en kvinna kan tjäna mer än en man.
Man kan fråga sig om Reinfeldt också i själva verket är en kvinna. För någon stake visar han i alla fall inte.
Lorden passar på att önska alla en trevlig och glad påsk!
Maud Olofsson legitimerar sitt giriga handlande med att hon faktiskt har tre arbeten och borde ha lön för dessa. I nuläget uppbringar Maud Olofsson en årslön på över 1.7 miljoner kronor. Samma Maud gråter allt som oftast ut i pressen och menar att det är synd om henne. Hon är nämligen kvinna, och kvinnor tas varken på allvar på arbetsmarknaden eller får lika hög lön som männen.
Maud Olofssons förtroende är sedan länge förbrukat. Att hon i gårdagens TV-intervju stod och log tittarna rakt i ansiktet när hon påstod att hon med råge var värd sin lön, är ett hån mot varje hårt arbetande medborgare. Att Maud kör detta land ännu djupare ner i fördärvet är tydligen värt nästan 1.5 miljon mer i årsinkomst än en riktig arbetares årslön.
På frågan hur det kändes att vice statsministern tjänade mer än stasministern själv svarade Fredrik Reinfeldt:
- Det är väl kul att en kvinna kan tjäna mer än en man.
Man kan fråga sig om Reinfeldt också i själva verket är en kvinna. För någon stake visar han i alla fall inte.
Lorden passar på att önska alla en trevlig och glad påsk!
onsdag 19 mars 2008
Sporten och samhället del 2: Att bojkotta OS eller inte
I idrottsliga sammanhang är OS, de Olympiska Spelen, det största som finns. Arrangemanget anordnas vart fjärde år och i sommar står Kina som OS-värd. Kina har under de senaste åren genomgått en snabb industrialisering och håller i rask takt på att utvecklas till en ekonomisk, politisk och militär supermakt. Med sina cirka 1.3 miljarder invånare är Kina även världens folkrikaste land. Det ligger verkligen i den nya supermakten Kinas intresse att de olympiska spelen genomförs problemritt, och att värdnationen dessutom lyckas sportsligt. (Se föregående inlägg på Lordens blogg för vidare förklaring)
Problemet är bara att Kina uppenbart kränker FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. När Kina under Mao Zedong 1949 teoretiskt blev en kommunistisk stat, och praktiskt en av världens genom tiderna värsta diktaturer, inleddes ett brutalt folkmord. Alla politiska meningsmotståndare avrättades eller fängslades. Ett socialt kontrakt upprättades mellan kommunistpartiet och folket: ställ er bakom partiet och vi tar hand om er. Samtidigt invaderades Tibet och har sedan dess varit ockuperat av Kina.
Efter Maos död (1976 tror jag, rätta mig om jag har fel) har vissa liberaliseringar av hans hårdföra kommunism skett. Liberaliseringarna kan liknas vid de ekonomiska reformer som Gorbatjov införde i Sovjetunionen när han kom till makten, och som han benämnde som perestrojka.
Även om liberaliseringar har ägt rum i Kina så kränks dagligen de mänskliga rättigheterna i landet. Fortfarande fängslas och mördas regimkritiker. Samtidigt bedriver Kina ett kulturellt folkmord i Tibet. I och med Kinas snabba industrialisering har befolkningen i storstäderna fått det bättre. En stor del av Kinas befolkning finns dock på landsbygden. Landsortsborna (som utgör flera hundra miljoner människor) har blivit fattigare och fattigare. Det sociala kontraktet har också brutits. Landsortsbefolkningen måste fortfarande stöda kommunistpartiet, men har i gengäld glömts bort och svikits av sin stat. Detta har lett till folkliga uppror som brutalt har slagits ned av regimen. Kina är utan tvekan fortfarande en kommunistisk diktatur.
Ovanstående situation har lett till att Kinakritiska röster har hörsammats. Uppmaningar och hets om OS-bojkott hörs varje dag. Som antikommunist tar jag givetvis avstånd från Kinas idiotiska och regelvidriga handlingar. Däremot är jag emot en OS-bojkott. Därtill finns det flera anledningar.
Som jag skrev i inledningen är OS det främsta som finns inom idrotten. Tusentals atleter världen över tränar för att uppnå sina drömmars mål: att lyckas i OS. Därför ska inte idrott och politik blandas på ett negativt sätt. Det är inte individuella idrottares fel att en stat bedriver en viss politik. Dessutom räcker det med att debatten om bojkott kommer upp på agendan för att uppmärksamma de eventuella problem som finns i Kina.
De främsta skälen till att inte bojkotta OS i Kina är dock att bojkotten skulle utgöra:
A: En tandlös handling
OS-bojkotter är ingenting nytt. Sydafrika fick exempelvis inte vara med i OS efter 1964 på grund av apartheid. Det är löjligt att påstå att utestängningen av Sydafrika ur OS-sammanhang kan ses som orsak till apartheids försvinnande.
I anslutning till Ungernrevolten 1956 bojkottade Schweiz, Nederländerna och Spanien OS i Melbourne. Till vilken nytta kan man fråga sig. Ungern förblev en sattelitstat till Sovjet i många år framåt. Att USA och Västtyskland protesterade mot Sovjets inträde i Afghanistan 1980 genom OS-bojkott (i Moskva) och att Sovjetunionen fyra år senare replikerade med en bojkott (i Los Angeles) kan knappast ses som orsaker till att kalla kriget så småningom upphörde. Så reellt har en OS-bojkott mycket liten påverkan på staters fortsatta förhållningssätt.
B: En hycklande handling
Varför ska vi bojkotta ett land som vi i samtliga andra sammanhang stöder? Om ni undrar vad jag menar så kan ni göra ett experiment. De flesta av er är konsumtionsgalningar. Undersök hur många av de varor (barnkläder, tekniska prylar etc etc.) ni inhandlar som är tillverkade i Kina. Bli inte förvånade om siffran överstiger 80 %. Att dagligen aktivt stöda ett lands sociala förhållanden för att sedan tro att man förbättrar detsamma genom att bojkotta ett idrottsevenemang må främst bottna i okunskap. Men för den medvetene är det inget annat än hyckleri.
Svenska idrottare! Visa nu vad ni går för i OS i sommar. Sätt kinesen på plats! Visa att Mittens Rike endast består av löjliga tågmästare!
Problemet är bara att Kina uppenbart kränker FN:s deklaration om mänskliga rättigheter. När Kina under Mao Zedong 1949 teoretiskt blev en kommunistisk stat, och praktiskt en av världens genom tiderna värsta diktaturer, inleddes ett brutalt folkmord. Alla politiska meningsmotståndare avrättades eller fängslades. Ett socialt kontrakt upprättades mellan kommunistpartiet och folket: ställ er bakom partiet och vi tar hand om er. Samtidigt invaderades Tibet och har sedan dess varit ockuperat av Kina.
Efter Maos död (1976 tror jag, rätta mig om jag har fel) har vissa liberaliseringar av hans hårdföra kommunism skett. Liberaliseringarna kan liknas vid de ekonomiska reformer som Gorbatjov införde i Sovjetunionen när han kom till makten, och som han benämnde som perestrojka.
Även om liberaliseringar har ägt rum i Kina så kränks dagligen de mänskliga rättigheterna i landet. Fortfarande fängslas och mördas regimkritiker. Samtidigt bedriver Kina ett kulturellt folkmord i Tibet. I och med Kinas snabba industrialisering har befolkningen i storstäderna fått det bättre. En stor del av Kinas befolkning finns dock på landsbygden. Landsortsborna (som utgör flera hundra miljoner människor) har blivit fattigare och fattigare. Det sociala kontraktet har också brutits. Landsortsbefolkningen måste fortfarande stöda kommunistpartiet, men har i gengäld glömts bort och svikits av sin stat. Detta har lett till folkliga uppror som brutalt har slagits ned av regimen. Kina är utan tvekan fortfarande en kommunistisk diktatur.
Ovanstående situation har lett till att Kinakritiska röster har hörsammats. Uppmaningar och hets om OS-bojkott hörs varje dag. Som antikommunist tar jag givetvis avstånd från Kinas idiotiska och regelvidriga handlingar. Däremot är jag emot en OS-bojkott. Därtill finns det flera anledningar.
Som jag skrev i inledningen är OS det främsta som finns inom idrotten. Tusentals atleter världen över tränar för att uppnå sina drömmars mål: att lyckas i OS. Därför ska inte idrott och politik blandas på ett negativt sätt. Det är inte individuella idrottares fel att en stat bedriver en viss politik. Dessutom räcker det med att debatten om bojkott kommer upp på agendan för att uppmärksamma de eventuella problem som finns i Kina.
De främsta skälen till att inte bojkotta OS i Kina är dock att bojkotten skulle utgöra:
A: En tandlös handling
OS-bojkotter är ingenting nytt. Sydafrika fick exempelvis inte vara med i OS efter 1964 på grund av apartheid. Det är löjligt att påstå att utestängningen av Sydafrika ur OS-sammanhang kan ses som orsak till apartheids försvinnande.
I anslutning till Ungernrevolten 1956 bojkottade Schweiz, Nederländerna och Spanien OS i Melbourne. Till vilken nytta kan man fråga sig. Ungern förblev en sattelitstat till Sovjet i många år framåt. Att USA och Västtyskland protesterade mot Sovjets inträde i Afghanistan 1980 genom OS-bojkott (i Moskva) och att Sovjetunionen fyra år senare replikerade med en bojkott (i Los Angeles) kan knappast ses som orsaker till att kalla kriget så småningom upphörde. Så reellt har en OS-bojkott mycket liten påverkan på staters fortsatta förhållningssätt.
B: En hycklande handling
Varför ska vi bojkotta ett land som vi i samtliga andra sammanhang stöder? Om ni undrar vad jag menar så kan ni göra ett experiment. De flesta av er är konsumtionsgalningar. Undersök hur många av de varor (barnkläder, tekniska prylar etc etc.) ni inhandlar som är tillverkade i Kina. Bli inte förvånade om siffran överstiger 80 %. Att dagligen aktivt stöda ett lands sociala förhållanden för att sedan tro att man förbättrar detsamma genom att bojkotta ett idrottsevenemang må främst bottna i okunskap. Men för den medvetene är det inget annat än hyckleri.
Svenska idrottare! Visa nu vad ni går för i OS i sommar. Sätt kinesen på plats! Visa att Mittens Rike endast består av löjliga tågmästare!
måndag 17 mars 2008
Sporten och samhället del 1: idrott som propagandamedel
Lordens blogg har under sitt halvårslånga liv behandlat många olika ämnen. Givetvis har dessa ämnen valts ut efter mitt subjektiva intresse. Ett av mina största intressen, idrott, har dock inte fått så stort utrymme. Det ska det nu bli ändring på. I två blogginlägg kommer jag att behandla ämnet sport. Eftersom jag vet att ämnet, långt ifrån tilltalar alla bloggläsare, kommer jag att anlägga ett samhällsperspektiv i mina texter. På så sätt får inläggen även relevans för den icke sportintresserade. Det första inlägget kommer att behandla hur idrott har använts som propaganda i konflikter och även några av de konsekvenser ett sådant användande har fått. Både på mikro- och mesonivå.
Det råder inget tvivel om att sporten, historiskt, har utgjort ett propagandamedel i internationell politik. Det kanske tydligaste exemplet kan hämtas från Det kalla kriget (1945-1989). Under denna storkonflikt tävlade dåtidens supermakter USA och Sovjetunionen med varandra om allt. Främst handlade det om militär kärnvapenupprustning. Bäst, farligast, och störst försvar har oftast mest makt.
Det var emellertid inte bara inom det militära som de båda supermakterna tävlade. Länderna stod för två helt olika politiska idésystem där amerikanarnas marknadsekonomi stod mot Sovjetunionens planekonomi. Det tävlades om vilket ekonomiskt system som var att föredra. Det rådde också en kapplöpning om rymdforskningen. Båda länderna satsade enorma summor för att utvekla tekniken för att först kunna erövra rymden.
Att en tvävling skulle uppstå mellan östblocket, med Sovjetunionen i spetsen, och västmakterna med USA som anförare, även inom idrotten tedde sig ganska självklart. Vem kunde på allvar kalla sig en supermakt och inte vinna många OS- eller VM-guld? Ingen resonerade man. Därmed blev också idrottsarenorna en spelplats och kamp som kom att symbolisera det övriga internationella klimatet under det kalla kriget.
Kommunistländerna med framför allt Östtyskland och Sovjetunionen gick in för att förvandla idrottandet till propaganda ganska så omgående efter att dett kalla kriget påbörjats. Därför byggde man tidigt upp akademier där väldigt unga talanger (läs barn) fick träna på sin sport dagarna ut och dagarna in. Allt i syfte att bli bäst och därmed kunna visa att det egna landet kunde producera bäst idrottare. Detta fick givetvis negativa konsekvenser för flera av barnen, som ställdes inför orimliga krav, förväntningar och som dessutom inte tilläts att vara barn. När idrottarna blev äldre isolerades dem och förväntades fortsätta att träna utan rimlig kontakt med omvärlden och möjligthet till ett socialt liv. Det kanske tydligaste exemplet är TBRM (The Big Red Machine), som utgjorde Sovjetunionens superfemma i ishockey under större delen av 80-talet. Krutov, Larionov, Makarov, Kasatonov och Fetisov levde, spelade och bodde ihop. De förväntades alltid att leverera. Och som de levererade. De blev Sovjetunionens propagandamaskin, omöjliga att slå. Precis som man ville framställa Sovjetunionens militära kapacitet. TBRM: s storhetstid var på 80-talet, men ryssarna hade varit lika omöjliga årtiondet innan. När USA:s amatörlag dock slog Sovjet 1980 i Lake Placid kändes det som att jenkarna hade vunnit det tredje världskriget. De hade gjort det omöjliga. Sovjetunionen fick sig en rejäl törn och de vanligtvis så nationalistiska amerikanarna nu fullkomligt sprudlade av ännu mer nationalism.
I kalla krigets sista Olympiska spel, OS i Seul 1988, vann Sovjetunionen medaljligan. Tvåa blev Östtyskland. De senare vann 37 guldmedaljer vilket var en mer guldmedalj än USA, som kom trea. Under OS i Seul sattes också många omöjliga världsrekord. Givetvis hade propagandahetsen resulterat i en stor, för idrotten, negativ konsekvens: dopning. I sin iver att bli bäst sattes det i system att dopa idrottarna från tidig ålder. Detta skedde på båda sidor järnridån, främst bland stormakterna. Detta system sanktionerades av högsta ort, regeringarna, i staterna. Givetvis fick detta förfarande stora negativa konsekvenser för de enskilda friidrottarna. Vissa kvinnliga idrottare var så fullproppade med testosteron att de helt enkelt, mot sin vilja, fick byta kön efter sin idrottskarriär. Likaså skulle jag vilja påstå att vi har denna tid att skylla för mycket av dagens utbredda dopning inom den moderna idrotten. Östländer (och flera väst-) har normaliserat dopningsförfarandet. Det hade nog aldrig skett om idrotten som propagandamedel under det kalla kriget hade framtvingat den vinnarhets och de stora vinnarkrav som vilade på idrottarnas ansvar.
Slutligen så fungerade, och gör än idag, idrotten givetvis som en nationellt enande faktor. I sportsammanhang är det verkligen legitimt att få vara nationalistisk. Få företeelser kan samla och ena en nation så mycket som sportevenemang. Personligen är jag för ung fär att fortsätta att återknyta till kalla kriget men jag minns hur hela Sverige enades under exempelvis Fotbolls VM 1994 i USA. Det badades i fontäner, skålades och festades som aldrig förr i Sverige. Därmed sagt att idrotten ingjuter mycket hopp, nationalkänsla och självförtroende i en nation, vars idrottare det går bra för. Därför var det extra viktigt att nationerna presterade ordentligt. Ett land med sjäförtroendestinna, nationalistiska och hoppfulla medborgare är precis vad ett land i konflikt behöver. Därför var och är idrotten ett viktigt propagandamedel även ur det avseendet.
Det råder inget tvivel om att sporten, historiskt, har utgjort ett propagandamedel i internationell politik. Det kanske tydligaste exemplet kan hämtas från Det kalla kriget (1945-1989). Under denna storkonflikt tävlade dåtidens supermakter USA och Sovjetunionen med varandra om allt. Främst handlade det om militär kärnvapenupprustning. Bäst, farligast, och störst försvar har oftast mest makt.
Det var emellertid inte bara inom det militära som de båda supermakterna tävlade. Länderna stod för två helt olika politiska idésystem där amerikanarnas marknadsekonomi stod mot Sovjetunionens planekonomi. Det tävlades om vilket ekonomiskt system som var att föredra. Det rådde också en kapplöpning om rymdforskningen. Båda länderna satsade enorma summor för att utvekla tekniken för att först kunna erövra rymden.
Att en tvävling skulle uppstå mellan östblocket, med Sovjetunionen i spetsen, och västmakterna med USA som anförare, även inom idrotten tedde sig ganska självklart. Vem kunde på allvar kalla sig en supermakt och inte vinna många OS- eller VM-guld? Ingen resonerade man. Därmed blev också idrottsarenorna en spelplats och kamp som kom att symbolisera det övriga internationella klimatet under det kalla kriget.
Kommunistländerna med framför allt Östtyskland och Sovjetunionen gick in för att förvandla idrottandet till propaganda ganska så omgående efter att dett kalla kriget påbörjats. Därför byggde man tidigt upp akademier där väldigt unga talanger (läs barn) fick träna på sin sport dagarna ut och dagarna in. Allt i syfte att bli bäst och därmed kunna visa att det egna landet kunde producera bäst idrottare. Detta fick givetvis negativa konsekvenser för flera av barnen, som ställdes inför orimliga krav, förväntningar och som dessutom inte tilläts att vara barn. När idrottarna blev äldre isolerades dem och förväntades fortsätta att träna utan rimlig kontakt med omvärlden och möjligthet till ett socialt liv. Det kanske tydligaste exemplet är TBRM (The Big Red Machine), som utgjorde Sovjetunionens superfemma i ishockey under större delen av 80-talet. Krutov, Larionov, Makarov, Kasatonov och Fetisov levde, spelade och bodde ihop. De förväntades alltid att leverera. Och som de levererade. De blev Sovjetunionens propagandamaskin, omöjliga att slå. Precis som man ville framställa Sovjetunionens militära kapacitet. TBRM: s storhetstid var på 80-talet, men ryssarna hade varit lika omöjliga årtiondet innan. När USA:s amatörlag dock slog Sovjet 1980 i Lake Placid kändes det som att jenkarna hade vunnit det tredje världskriget. De hade gjort det omöjliga. Sovjetunionen fick sig en rejäl törn och de vanligtvis så nationalistiska amerikanarna nu fullkomligt sprudlade av ännu mer nationalism.
I kalla krigets sista Olympiska spel, OS i Seul 1988, vann Sovjetunionen medaljligan. Tvåa blev Östtyskland. De senare vann 37 guldmedaljer vilket var en mer guldmedalj än USA, som kom trea. Under OS i Seul sattes också många omöjliga världsrekord. Givetvis hade propagandahetsen resulterat i en stor, för idrotten, negativ konsekvens: dopning. I sin iver att bli bäst sattes det i system att dopa idrottarna från tidig ålder. Detta skedde på båda sidor järnridån, främst bland stormakterna. Detta system sanktionerades av högsta ort, regeringarna, i staterna. Givetvis fick detta förfarande stora negativa konsekvenser för de enskilda friidrottarna. Vissa kvinnliga idrottare var så fullproppade med testosteron att de helt enkelt, mot sin vilja, fick byta kön efter sin idrottskarriär. Likaså skulle jag vilja påstå att vi har denna tid att skylla för mycket av dagens utbredda dopning inom den moderna idrotten. Östländer (och flera väst-) har normaliserat dopningsförfarandet. Det hade nog aldrig skett om idrotten som propagandamedel under det kalla kriget hade framtvingat den vinnarhets och de stora vinnarkrav som vilade på idrottarnas ansvar.
Slutligen så fungerade, och gör än idag, idrotten givetvis som en nationellt enande faktor. I sportsammanhang är det verkligen legitimt att få vara nationalistisk. Få företeelser kan samla och ena en nation så mycket som sportevenemang. Personligen är jag för ung fär att fortsätta att återknyta till kalla kriget men jag minns hur hela Sverige enades under exempelvis Fotbolls VM 1994 i USA. Det badades i fontäner, skålades och festades som aldrig förr i Sverige. Därmed sagt att idrotten ingjuter mycket hopp, nationalkänsla och självförtroende i en nation, vars idrottare det går bra för. Därför var det extra viktigt att nationerna presterade ordentligt. Ett land med sjäförtroendestinna, nationalistiska och hoppfulla medborgare är precis vad ett land i konflikt behöver. Därför var och är idrotten ett viktigt propagandamedel även ur det avseendet.
onsdag 12 mars 2008
Beach 2034
Alla vet att det råder en mode- och utseendefixering i vårt samhälle. Världen tillhör dem vackra. Baksidan av detta faktum är ganska uppenbar. Framför allt drabbar den de unga i samhället. Man läser ibland att ungdomar av idag är allt mer deprimerade än ungdomar var förr i tiden. En orsaksförklaring skulle kunna vara en för krävande självbild. Målet att vara smart, snygg och ha en perfekt kropp är ganska omöjligt att förena för de allra flesta människor. Sätter man ändå upp de målen och misslyckas, är det klart att man blir deprimerad.
Trots att rapporter presenteras om att svensken blir allt mer överviktig, är kroppsidealet för tjejer att vara så smala som möjligt och för killar att vara så muskulösa och vältränade som möjligt. I värsta fall kan dessa krav och kroppsfixering leda till anorexi för tjejer och för osund träning med dopning som följd för killar.
jag kan ärligt erkänna att jag är emot ovanstående ideal kring mode, utseende och kroppsfixering. Ändå försöker jag att hålla kroppen i form. Personligen har jag dock inte som mål att vara smartast, snyggast och ha den mest perfekta kroppen av alla. Smartast är jag förvisso redan. Med åren kommer visheten, och man får acceptera de förutsättningar man har. Snyggast blir jag aldrig, och inte heller kan jag utveckla världens snyggaste kropp.
"Styrka" tränar jag relativt regelbundet. Mest för att hålla mig i trim och inte för att bygga en massa muskler. Främsta anledningen till tränandet är att man mår bra av det. Givetvis vill man också ha en "ok" och "vältränad" kropp, men det är egentligen sekundärt. Tills man ska visa sig i bar överkropp för andra ;)
Tiden går fort. Vi har snart avverkat halva mars. Härliga vår- och sommarmånader stundar. En tid som är upplagt för att man måste, vare sig man vill eller inte, exponera sin överkropp. När jag för några år sedan började träna regelbundet satte jag skämtsamt upp som mål att jag år 2010 skulle kunna stoltsera med en kropp jag kunde vara nöjd med. Det har visat sig att jag får revidera det målet. Trots att jag både löper/joggar och, som sagt, styrketränar.
Löpningen, eller ska vi säga joggningen, går hyffsat. Jag springer ett par mil i veckan om det vill sig väl. Det är ganska bra för en person som fortfarande anammar en ganska osund festarkultur, där både ett stort intag av alkohol och cigaretter ingår. Det gäller dock att kombinera. Det ena utesluter inte det andra. Allt är inte svart eller vitt. En nära släkting har dessutom utmanat mig på Midnattsloppet i Stockholm i augusti. Låter onekligen lite lockande. Kanske borde man, som förste deltagare någonsin, glida över milsnoteringen under 50 minuter med en cigg i mungipan. Det vore något.
Under årets första månader har dock styrketräningen blivit hämmad. Först hade jag ont i benen (som tack och lov har gått över), sedan följde en influensasjukdom, vilket gjorde att träningen blev lidande i drygt en vecka. För en vecka sedan skadade jag dessutom axeln. Jag tog ytterligare en träningsfri vecka och när jag igår skulle pumpa loss på den ansenliga *hånskratt* vikten 60 kilo i bänkpress hann jag med 6 repetitioner innan det återigen knakade till i axeln. Väldigt frustrerande att inte kunna träna max, eller ens över huvud taget. Trodde aldrig att jag skulle känna lite ångest över att inte kunna träna.
Därför kan man med bitterhet konstatera att det var synd att man inte började träna i tidigare år. Då kunde man kanske kunnat bada i sommar med gott samvete. Dessutom torde det vara enklare att få en ungdomskropp i trim än en gubbkropp. Min (gubb)kropp verkar vara skadebenägen. Därför får jag nog revidera mitt mål om ok kropp till stranden 2010, till beach 2034 istället. Lever jag då har jag passerat 50- sträcket för ett bra tag sedan. Kanske är målet då att vara brunbränd, ha kraftig ölkagge och med vanliga kalsonger alternativt naken spatsera på nudistbeachen i Playa del Ingles. Det fanns gott om sådana då jag och några polare var där sist. Måste ha varit drygt 8 år sedan nu. Att jag då skulle tro att jag 34 år senare kanske skulle återvända med ett utseende som dem, var inget jag en refleterade kring. Då ville jag ju ha en snygg kropp år 2010 istället. Men det gäller att revidera sina mål. Det gäller att vara pragmatisk.
Trots att rapporter presenteras om att svensken blir allt mer överviktig, är kroppsidealet för tjejer att vara så smala som möjligt och för killar att vara så muskulösa och vältränade som möjligt. I värsta fall kan dessa krav och kroppsfixering leda till anorexi för tjejer och för osund träning med dopning som följd för killar.
jag kan ärligt erkänna att jag är emot ovanstående ideal kring mode, utseende och kroppsfixering. Ändå försöker jag att hålla kroppen i form. Personligen har jag dock inte som mål att vara smartast, snyggast och ha den mest perfekta kroppen av alla. Smartast är jag förvisso redan. Med åren kommer visheten, och man får acceptera de förutsättningar man har. Snyggast blir jag aldrig, och inte heller kan jag utveckla världens snyggaste kropp.
"Styrka" tränar jag relativt regelbundet. Mest för att hålla mig i trim och inte för att bygga en massa muskler. Främsta anledningen till tränandet är att man mår bra av det. Givetvis vill man också ha en "ok" och "vältränad" kropp, men det är egentligen sekundärt. Tills man ska visa sig i bar överkropp för andra ;)
Tiden går fort. Vi har snart avverkat halva mars. Härliga vår- och sommarmånader stundar. En tid som är upplagt för att man måste, vare sig man vill eller inte, exponera sin överkropp. När jag för några år sedan började träna regelbundet satte jag skämtsamt upp som mål att jag år 2010 skulle kunna stoltsera med en kropp jag kunde vara nöjd med. Det har visat sig att jag får revidera det målet. Trots att jag både löper/joggar och, som sagt, styrketränar.
Löpningen, eller ska vi säga joggningen, går hyffsat. Jag springer ett par mil i veckan om det vill sig väl. Det är ganska bra för en person som fortfarande anammar en ganska osund festarkultur, där både ett stort intag av alkohol och cigaretter ingår. Det gäller dock att kombinera. Det ena utesluter inte det andra. Allt är inte svart eller vitt. En nära släkting har dessutom utmanat mig på Midnattsloppet i Stockholm i augusti. Låter onekligen lite lockande. Kanske borde man, som förste deltagare någonsin, glida över milsnoteringen under 50 minuter med en cigg i mungipan. Det vore något.
Under årets första månader har dock styrketräningen blivit hämmad. Först hade jag ont i benen (som tack och lov har gått över), sedan följde en influensasjukdom, vilket gjorde att träningen blev lidande i drygt en vecka. För en vecka sedan skadade jag dessutom axeln. Jag tog ytterligare en träningsfri vecka och när jag igår skulle pumpa loss på den ansenliga *hånskratt* vikten 60 kilo i bänkpress hann jag med 6 repetitioner innan det återigen knakade till i axeln. Väldigt frustrerande att inte kunna träna max, eller ens över huvud taget. Trodde aldrig att jag skulle känna lite ångest över att inte kunna träna.
Därför kan man med bitterhet konstatera att det var synd att man inte började träna i tidigare år. Då kunde man kanske kunnat bada i sommar med gott samvete. Dessutom torde det vara enklare att få en ungdomskropp i trim än en gubbkropp. Min (gubb)kropp verkar vara skadebenägen. Därför får jag nog revidera mitt mål om ok kropp till stranden 2010, till beach 2034 istället. Lever jag då har jag passerat 50- sträcket för ett bra tag sedan. Kanske är målet då att vara brunbränd, ha kraftig ölkagge och med vanliga kalsonger alternativt naken spatsera på nudistbeachen i Playa del Ingles. Det fanns gott om sådana då jag och några polare var där sist. Måste ha varit drygt 8 år sedan nu. Att jag då skulle tro att jag 34 år senare kanske skulle återvända med ett utseende som dem, var inget jag en refleterade kring. Då ville jag ju ha en snygg kropp år 2010 istället. Men det gäller att revidera sina mål. Det gäller att vara pragmatisk.
måndag 10 mars 2008
Komedi i sin rätta bemärkelse
Det sägs att ett gott skratt förlänger livet. Om det är sant vet jag inte. Att skratt är en av livets kryddor är dock säkert. De flesta, för att inte säga alla, människor gillar att skratta. Därför har festligheter och underhållning varit ett dominerande inslag i vår mänskliga historia. Allt för att locka till skratt.
När det klassiska dramat uppstod under Antiken delades kategorierna in i tragedi och i komedi. Det första syftade till att underhålla, engagera och entusiasmera publiken genom vardagsberättelser där hjällten ofta på ett eller annat sätt råkade illa ut. Det senare syftade till att underhålla publiken genom roande berättelser.
Dåtidens klassiska tragedier har inspirerat nästkommande generationer. Likaså komedierna. Precis som idag handlade mycket av dåtidens komedier om sex. Antikens främste komediförfattare, Aristofanes, kanske mest kända verk Lysistrate handlar exempelvis om hur ett gäng kvinnor sexstrejkar för att få slut på det peloponnesiska kriget. Kvinnornas handlingar leder till komplikationer för de (över)sexuella männen. Förutom sexuella skämt gjorde man ofta narr, precis som idag, av kändisar och makthavare. Känns denna kombination igen av er som fortfarande envisas med att se Parlamentet? ;)
Personligen tillhör jag nog de som har en speciell typ av humor. Egentligen är jag inte speciellt förtjust i just komdeigenren när det gäller film. Givetvis finns det ett gäng roliga filmer som man har sett genom åren, men om jag helst väljer en rulle så är det psykologiska thrillers med smarta vändningar på slutet som gäller. Jag bemödade mig dock att se på komedien Mina jag och Irene med Jim Carrey i huvudrollen för ett par veckor sedan. Det är med liten skamsenhet i rösten jag erkänner att jag flera gånger under filmen skrattade högt för mig själv. Ibland blir Carrey för mycket men roller som Hank i nämnda film, som Lloyd i Dum/dummare och som Fletcher Reede i Liar Liar är som skräddarsydda för Carrey.
Jag har vidare aldrig gillat amerikanska s.k. sitcoms. Många verkar älska sitcoms som Våra värsta år, Seinfeld, Cosby, Huset Fullt och vänner etc. Själv har jag problem med dessa. Likaså har jag genom årens lopp haft problem när vi svenskar ska härma efter. Svensson/Svensson (speciellt den senaste upplagan) känns krystad c/0 Segemyhr löjlig och En ängels tålamod patetisk. Det finns dock ett land som genom åren lyckats leverera underbar humor i TV-format, nämligen Storbritannien.
Monthy Python är oerhört underhållande. Samtliga klassiska komediingredienser spetsas med ordentligt skruvad och smart humor. Oerhört bra. Vidare är John Cleese helt fantastisk i Fawlty Towers, mera känt som Pang i Bygget för oss svenskar. Serien som spelades in på 70-talet har gått åtskilliga gånger i svensk TV. Lika rolig varje gång. Också det tidlös och smart humor.
Min all time favorit när det gäller komediserier är också brittisk. Det är nämligen Bottom. Serien har allt. Om ni har missat den , måste ni kolla upp den. Helt fantastiska ordvitsar blandas i ett högt tempo med våldsamheter och sanslöst sjuka upptåg. Jag brukar inte gilla wikipedia, men texten om Bottom var kort och koncis. Jag sammanfattar/skriver om den lite nedan. Vill ni fördjupa er mer i serien förelår jag engelska versionen av wikipedia, imdb eller de externa länkar som finns att tillgå på den engelska wikipediasidan.
Bottom är en engelsk komedieserie som handlar om två killar i trettioårsåldern som bor i Hammersmith, London. Deras hus är minst sagt äckligt och de båda karaktärerna går varandra på nerverna ständigt. De har utvecklat ett slags hatkärlek mot varandra. Serien blandar ordvitsar, sexkomik och våldsam och blodig slapstick. Serien visade första gången på engelska BBC 1992.
Karaktärer
Richard Richard: En riktig "loser". Har nästan inga vänner och är oskuld (som han ofta nämner i serien). Spelas av Rik Mayall.
Edward Elizabeth Hitler: En alkoholist som gillar att slåss och är stor beundrare av fotbollslaget Queens Park Rangers (QPR) . (Spelas av Adrian Edmondson)
Mindre roller
Spudgun (svenska översatt till Potatissäcken): En av Eddies alkoholistkompisar som Richie hatar.
Dave Hedgehog: En till alkis som Eddie är kompis med. Han är dock mer loj än Spudgun.
Som avlutning måste jag givetvis bjuda på ett klipp från Bottom. Richard Richard ska äntligen bli av med sin oskuld. Han är minst sagt nervös och det blir inte riktigt som han har tänkt sig. Rik Mayal tolkar verkligen Ritchie Ritch helt utsökt. Njut och förkovra er sedan i era Bottomkunskaper. Rik Mayal och Adrian Edmondson ligger också bakom 80-talskultserien The young ones, mera känd som Hemma Värst för oss svenskar.
När det klassiska dramat uppstod under Antiken delades kategorierna in i tragedi och i komedi. Det första syftade till att underhålla, engagera och entusiasmera publiken genom vardagsberättelser där hjällten ofta på ett eller annat sätt råkade illa ut. Det senare syftade till att underhålla publiken genom roande berättelser.
Dåtidens klassiska tragedier har inspirerat nästkommande generationer. Likaså komedierna. Precis som idag handlade mycket av dåtidens komedier om sex. Antikens främste komediförfattare, Aristofanes, kanske mest kända verk Lysistrate handlar exempelvis om hur ett gäng kvinnor sexstrejkar för att få slut på det peloponnesiska kriget. Kvinnornas handlingar leder till komplikationer för de (över)sexuella männen. Förutom sexuella skämt gjorde man ofta narr, precis som idag, av kändisar och makthavare. Känns denna kombination igen av er som fortfarande envisas med att se Parlamentet? ;)
Personligen tillhör jag nog de som har en speciell typ av humor. Egentligen är jag inte speciellt förtjust i just komdeigenren när det gäller film. Givetvis finns det ett gäng roliga filmer som man har sett genom åren, men om jag helst väljer en rulle så är det psykologiska thrillers med smarta vändningar på slutet som gäller. Jag bemödade mig dock att se på komedien Mina jag och Irene med Jim Carrey i huvudrollen för ett par veckor sedan. Det är med liten skamsenhet i rösten jag erkänner att jag flera gånger under filmen skrattade högt för mig själv. Ibland blir Carrey för mycket men roller som Hank i nämnda film, som Lloyd i Dum/dummare och som Fletcher Reede i Liar Liar är som skräddarsydda för Carrey.
Jag har vidare aldrig gillat amerikanska s.k. sitcoms. Många verkar älska sitcoms som Våra värsta år, Seinfeld, Cosby, Huset Fullt och vänner etc. Själv har jag problem med dessa. Likaså har jag genom årens lopp haft problem när vi svenskar ska härma efter. Svensson/Svensson (speciellt den senaste upplagan) känns krystad c/0 Segemyhr löjlig och En ängels tålamod patetisk. Det finns dock ett land som genom åren lyckats leverera underbar humor i TV-format, nämligen Storbritannien.
Monthy Python är oerhört underhållande. Samtliga klassiska komediingredienser spetsas med ordentligt skruvad och smart humor. Oerhört bra. Vidare är John Cleese helt fantastisk i Fawlty Towers, mera känt som Pang i Bygget för oss svenskar. Serien som spelades in på 70-talet har gått åtskilliga gånger i svensk TV. Lika rolig varje gång. Också det tidlös och smart humor.
Min all time favorit när det gäller komediserier är också brittisk. Det är nämligen Bottom. Serien har allt. Om ni har missat den , måste ni kolla upp den. Helt fantastiska ordvitsar blandas i ett högt tempo med våldsamheter och sanslöst sjuka upptåg. Jag brukar inte gilla wikipedia, men texten om Bottom var kort och koncis. Jag sammanfattar/skriver om den lite nedan. Vill ni fördjupa er mer i serien förelår jag engelska versionen av wikipedia, imdb eller de externa länkar som finns att tillgå på den engelska wikipediasidan.
Bottom är en engelsk komedieserie som handlar om två killar i trettioårsåldern som bor i Hammersmith, London. Deras hus är minst sagt äckligt och de båda karaktärerna går varandra på nerverna ständigt. De har utvecklat ett slags hatkärlek mot varandra. Serien blandar ordvitsar, sexkomik och våldsam och blodig slapstick. Serien visade första gången på engelska BBC 1992.
Karaktärer
Richard Richard: En riktig "loser". Har nästan inga vänner och är oskuld (som han ofta nämner i serien). Spelas av Rik Mayall.
Edward Elizabeth Hitler: En alkoholist som gillar att slåss och är stor beundrare av fotbollslaget Queens Park Rangers (QPR) . (Spelas av Adrian Edmondson)
Mindre roller
Spudgun (svenska översatt till Potatissäcken): En av Eddies alkoholistkompisar som Richie hatar.
Dave Hedgehog: En till alkis som Eddie är kompis med. Han är dock mer loj än Spudgun.
Som avlutning måste jag givetvis bjuda på ett klipp från Bottom. Richard Richard ska äntligen bli av med sin oskuld. Han är minst sagt nervös och det blir inte riktigt som han har tänkt sig. Rik Mayal tolkar verkligen Ritchie Ritch helt utsökt. Njut och förkovra er sedan i era Bottomkunskaper. Rik Mayal och Adrian Edmondson ligger också bakom 80-talskultserien The young ones, mera känd som Hemma Värst för oss svenskar.
onsdag 5 mars 2008
En subjektiv skildring av musikhistorien
För en musikälskare som undertecknad är det givetvis självklart att även intresset för musik är stort. Musik är en kulturyttring som i mångt och mycket speglar samhällsutveckling och tidsanda. Den musik, och den den ungdomskultur som följer den, kan därför ses som en spegling av hur samhället ser ut. Eftersom jag ofta använder historia som förklaringsmodell till samhällsfenomen i vår samtid, ska jag i detta inlägg ge min subjektiva syn på hur musiken , historiskt, har utvecklats och hur den har påverkat mig själv, men också hur den följt samhällsutvecklingen. Jag kommer att underbygga mitt resonemang med exempel ur olika musikgenrer, men också med personliga favoritartister och grupper. Texten jag publicerar nedan ska främst ses som en generalisering. Att ge en helthetsbild av musikhistorien är tämligen omöjligt. Under den senaste veckan har ni läsare kunnat svara på vilket årtionde ni ansåg har levereat bäst musik. 24 personer bemödade sig med att svara. Ni får gärna motivera i kommentarfunktionen sedan.
50-tal
Alltid när man ska ge en historisk skildring är det viktigt att avgränsa sig i tid. Givetvis har det funnits mängder av musik innan 1950-talet. Exempelvis var jazzen och bluesen stora under 1900-talets första hälft. Jag har tidigare själv haft svårt för dessa genrer, men upptäckte gitarr- och blueshjälten BB-king för ett par år sedan. Entusiasmen var så stor att jag och en polare for till Scandinavium i Göteborg för två år sedan för att uppleva honom live. Det var mäktigt. 80 bast fortfarande med sin älskade gitarr Lucille.
Två av er läsare anser att 50-talet levererade bäst musik. Jag var själv inte en av dessa. Förvisso föddes modern rock n roll på 50-talet. Elvis och Johnny Cash släppte sina första album. Detta är artister jag givetvis uppskattar, men enligt mig gjorde dessa artister sina bästa produktioner och skivsläpp senare. Eftersom jag inte var född (långt ifrån påtänkt faktiskt) på 50-talet, är det svårt att dra personliga paralleller till epoken. Men man har ju hört hur Elvis och Tommy Steele slogs om fansen.
På 50-talet rådde det kallt krig. Efter det 2:a världskriget rådde framtidsoptimism bland segermakterna och västvärlden. I takt med att den "fria världen" skulle vara fri, skapade ungdomarna en slags eskapism, en längtan bort från vardagen. Att den tekniska utvecklingen möjliggjorde elgitarrer innebar också att både musiken och attityden tuffades till. Folket, och framför allt ungdomarna, längtade efter en tuff hjälte som stod för den nya tidens ungdomsideal. Vem var mer självskriven än kungen själv, Elvis? Jag antar att de som svarat 50-talet som ett fint musikaliskt årtionde har haft Elvis i sina tankar. Elvis var faktiskt kraftigt censurerad på grund av hans "vågade" dans med underkroppen ett tag. Undrar hur den dåvarande censuren exempelvis hade behandlat Lena Philipssons åmande med mickstativet 50-år senare? Gammelmormor vänder sig i sin grav.
60 -tal
Elvis nya tuffa stil banade vägen för andra musikanter som ville göra uppror mot sina föräldrar och den strikta uppväxten samtliga barn hade inlemmats i under föregående år . På 1900-talets tidigare hälft hade det knappt funnits någon ungdomskultur. Antingen var man barn, eller så var man vuxen. Nu upptäcktes att det inte var så svart eller vitt. Det fanns ett gränsland. Och i det gränslandet var uppror mot överheten (främst föräldrarna) en självklarhet.
Därför kunde nu band som The Who, Beatles och Rolling Stones skörda enorma framgångar. Den stora idoldyrkan var ett faktum. Bandmedlemmarna blev ikoner för ungdomarna. Killarna ville se ut som Beatles och skaffade sig (för den tiden) långt hår. De här banden får anses utgöra grunden till det som senare skulle utvecklas till den hårdare rocken. The Who var ju också väldigt tidiga med att slå sönder sina gitarrer och inta en tuff attityd. Samtliga dessa band är att rekommendera.
Under 60-talet startade också en stor proteströrelse. Det kalla kriget pågick fortfarande, USA involverades på allvar i Vietnamkriget. I och med Kubakrisen var vi (ähh, jag levde fortfarande inte) dessutom en hårsmån nära ett tredje världskrig. Samtidigt hade TV som medium fått sitt definitiva genomslag. Detta gjorde att man kunde se krigets fasor på TV, vilket gav en enorm närhetskänsla. Mängder av människor började därför engagera sig mot kriget. Nu satte man sig inte bara upp mot föräldrarna, utan mot hela etablissemanget. De så kallade protestsångarna fick sitt genomslag. En av dessa var Bob Dylan (som själv absolut inte ville kalla sig protestsångare och som under sin karriär haft en hel del inriktningar). Hans tidiga låtar A hard rain´s gonna fall och Blowing in the wind stinker dock av samhällskritik och protest enligt mig.
Samtidigt tog sig ungdomarnas eskapismen sig även uttryck i andra former än bara de musikaliska. Droganvändningen eskalerade och mot slutet av årtiondet startades bland annat hipperörelsen i USA. Man förenade musik, kärlek, fredstankar och knark. Även de mer etablerade banden började inspireras av droger. Det hörs bland annat på den psykaldeiska utveckling som Beatles tog sig an. Samtidigt som dessa flumidéer fick fast grepp om ungdomarna utevcklades en vänstervåg utan dess like i västvärlden. I Sverige yttrade den sig bland annat i Almstriden och Kårhusockupationen. Två bloggläsare hade 60-talet som sitt bästa årtionde musikaliskt.
70-tal
Vänstervridna idéer hade nu ett järngrepp om ungdomarna. Protestsångerna utvecklades och den politiska musiken var en stor del av 70-talet. Framför allt i Sverige där Proggen utvecklades. Själv är jag en stor fan av just progg. Även om jag inte stöder lyrikens budskap kan man åtminstone ge dem cred för att de hade en vision till förändring och gjorde något de trodde på. Mer än vad man kan säga om dagens ungdomar, vars största dröm är att bära skjutvapen, bli gangster och tala Rinkebysvenska.
Givetvis fanns en stor kommersiell musikbransch som motpol till det vänstervridna. Sveriges största export har de kallats, Abba, som slog igenom med dunder och med brak under 70-talet. Abba får här symbolisera discogenren. Glittrigt, glamoröst, kapitalistiskt.
Samtidigt började den stil som Beatles, The Who och Rolling stones representerat att utvecklas till det hårdare. Hårdrocken föddes på allvar. Lyriken fick också ockulta inslag. Black Sabbath, Led Zeppelin, Pink Floyd och Fleetwood Mac var riktigt stora hårdrocksband. Även i denna musik finns den psykadeliska touchen som var en produkt av drogliberalismen. Inte för att man kan tacka droger för så mycket, men det var fan tur att de fanns under 70-talet. Så mycket schysst musik som producerades då, det mesta psykadeliskt. Nämnda band i detta stycke ligger mig mycket varmt om hjärtat. När jag själv blev ungdom på 90-talet var det inom denna hårdare genre som jag fann min identitet. Utan dessa band (som jag ser som omedelbara rötter till hårdrock och metal) hade min ungdoms favoritband inte existerat. Det var lite så jag tänkte när jag röstade på 70-talet som favorit-årtionde. Sex andra gjorde som jag.
Mot slutet av 70-talet startade ytterligare en riktigt aggressiv och subkulturell musikgenre; punken. Om de tidigare protestsångerna kritiserade världspolitiken, egoism och krig var punken en protest mot allt, en fuck you-mentalitet. Man kan säga att Ramones var ett föregångsband i USA. I Europa fick punken sitt starka genomslag med Sex Pistols. Punkare har av mig oftast setts som subhumans och lowlifes. Idag lyssnar jag en hel del på punk. Inte minst på Ramones och Ebba Grön.
80-tal
Detta årtionde minns jag i alla fall en hel del av. Mainstreammusiken romantiserades en aning. De politiska texterna var som bortblåsta. Band som The Smiths fick stora framgångar. Den främsta kampen om ungdomarna kämpade dock hårdrocken och Synthen om. Hårdrocken blev mer brutal och utvecklades till metal i slutet av 80-talet. Det första bandet jag själv fastnade för var givetvis Twisted Sisters. De var grymmast. Cirka 15 år senare skulle jag få se mina barndomsidoler live på Sweden Rock Festival. Det var stort. Samtidigt utvecklades metalmusiken till subgrupper som kallade sin musik för Death och Blackmetal.
Att den politiska touchen i viss mån försvann kan möjligen förklaras med att 80-talet var väldigt bra årtionde ekonomiskt för västvärlden i allmänhet, och Sverige i synnerhet. Dessutom var datan på väg in i vårt samhälle på allvar. Likt hur elgitarren revolutionerade musiken på 50-talet gjorde nu datamusiken och synthmusiken det på 80-talet.
Under 80-talet slog också Hip Hopen igenom på allvar. En parentes och skymf i musikhistorien. Hip hop är nämligen skräp. Trots hip hopens genomslag tyckte åtta av bloggens läsare att 80-talet levererade bäst musik.
90-tal
Under hela 90-talet (nästan) vigde jag mitt liv åt metalmusiken. Death metal och senare black metal var en lika stor protest mot samhället som punken var i slutet av 70-talet. Men istället för att anse att samhället och man själv var "fucked" fanns inslag av elitism i blackmetal-kulturen. Än idag lyssnar jag väldigt mycket på den musiken. Ska namedroppa lite bra band bara för sakens skull: Algaion, Sorhin, Bathory, Kampfar, Arckanum, Absurd, Mörk Gryning, Rotting Christ etc.
Under tidiga 90-talet slog även den s.k grungen igenom. Den nordamerikanska staden Seattle pumpade ut storheter inom den genren. De allra största blev nog Nirvana. Jag lyckades faktiskt se bandet live i Stockholm innan sångaren Curt Cobain tog sitt liv. Även det känns stort. Ungefär i samma veva blev Metallica ett kommersiellt gångbart band. Alltså, de blev ett av världens största band. Jag minns än idag hur man gick omkring, på tidigt 90-tal, med den ena tröjan tuffare än den andra som klankade ner på deras största rivaler, Guns n Roses.
Inhemskt blev Ace of Base stora. Eurodiscon fick ett stort uppsving. Samtidigt sålde det nationalistiska bandet Ultima Thule mängder av album. Det var lite på modet att vara nationalistisk. Gängslagsmål var vanliga. Allt som oftast "invandrare" mot svenskar. De fyra stycken bloggläsare som tyckte att 90-talet levererade bäst musik har nog dock knappast haft Ultima Thule i åtanke. Även om en hel del låtar de har tryckt ur sig är helt ok.
2000-talet
Alla lyssnar på allt. Inga direkta nya stilar får kraftigt genomslag. CD-skivorna ersätts med mp3:an. Alla band har hemsidor och musiken sprids till folket. Tillgängligheten är enorm. Gamla band får en renässans och börjar göra come back. Den äldre generationen längtar efter svunna tider och efter idolskapet som i viss mån har försvunnit, eftersom ungdomen idag har 40 000 mer alternativ. Att några framtida artister kommer att få Rolling Stones, Beatles, eller Elvis dignitet är nog tveksamt. Förvisso har vi Britney Spears, Robbie Williams, Idol-Ola, Carola bla bla. Ja, de två sista var ironi.
En person tycker att 2000-talet har producerat bäst musik. Hoppas att det var "O" som refererade till "We are the winners of Eurovison". Annars får du gärna ge dig till känna.
50-tal
Alltid när man ska ge en historisk skildring är det viktigt att avgränsa sig i tid. Givetvis har det funnits mängder av musik innan 1950-talet. Exempelvis var jazzen och bluesen stora under 1900-talets första hälft. Jag har tidigare själv haft svårt för dessa genrer, men upptäckte gitarr- och blueshjälten BB-king för ett par år sedan. Entusiasmen var så stor att jag och en polare for till Scandinavium i Göteborg för två år sedan för att uppleva honom live. Det var mäktigt. 80 bast fortfarande med sin älskade gitarr Lucille.
Två av er läsare anser att 50-talet levererade bäst musik. Jag var själv inte en av dessa. Förvisso föddes modern rock n roll på 50-talet. Elvis och Johnny Cash släppte sina första album. Detta är artister jag givetvis uppskattar, men enligt mig gjorde dessa artister sina bästa produktioner och skivsläpp senare. Eftersom jag inte var född (långt ifrån påtänkt faktiskt) på 50-talet, är det svårt att dra personliga paralleller till epoken. Men man har ju hört hur Elvis och Tommy Steele slogs om fansen.
På 50-talet rådde det kallt krig. Efter det 2:a världskriget rådde framtidsoptimism bland segermakterna och västvärlden. I takt med att den "fria världen" skulle vara fri, skapade ungdomarna en slags eskapism, en längtan bort från vardagen. Att den tekniska utvecklingen möjliggjorde elgitarrer innebar också att både musiken och attityden tuffades till. Folket, och framför allt ungdomarna, längtade efter en tuff hjälte som stod för den nya tidens ungdomsideal. Vem var mer självskriven än kungen själv, Elvis? Jag antar att de som svarat 50-talet som ett fint musikaliskt årtionde har haft Elvis i sina tankar. Elvis var faktiskt kraftigt censurerad på grund av hans "vågade" dans med underkroppen ett tag. Undrar hur den dåvarande censuren exempelvis hade behandlat Lena Philipssons åmande med mickstativet 50-år senare? Gammelmormor vänder sig i sin grav.
60 -tal
Elvis nya tuffa stil banade vägen för andra musikanter som ville göra uppror mot sina föräldrar och den strikta uppväxten samtliga barn hade inlemmats i under föregående år . På 1900-talets tidigare hälft hade det knappt funnits någon ungdomskultur. Antingen var man barn, eller så var man vuxen. Nu upptäcktes att det inte var så svart eller vitt. Det fanns ett gränsland. Och i det gränslandet var uppror mot överheten (främst föräldrarna) en självklarhet.
Därför kunde nu band som The Who, Beatles och Rolling Stones skörda enorma framgångar. Den stora idoldyrkan var ett faktum. Bandmedlemmarna blev ikoner för ungdomarna. Killarna ville se ut som Beatles och skaffade sig (för den tiden) långt hår. De här banden får anses utgöra grunden till det som senare skulle utvecklas till den hårdare rocken. The Who var ju också väldigt tidiga med att slå sönder sina gitarrer och inta en tuff attityd. Samtliga dessa band är att rekommendera.
Under 60-talet startade också en stor proteströrelse. Det kalla kriget pågick fortfarande, USA involverades på allvar i Vietnamkriget. I och med Kubakrisen var vi (ähh, jag levde fortfarande inte) dessutom en hårsmån nära ett tredje världskrig. Samtidigt hade TV som medium fått sitt definitiva genomslag. Detta gjorde att man kunde se krigets fasor på TV, vilket gav en enorm närhetskänsla. Mängder av människor började därför engagera sig mot kriget. Nu satte man sig inte bara upp mot föräldrarna, utan mot hela etablissemanget. De så kallade protestsångarna fick sitt genomslag. En av dessa var Bob Dylan (som själv absolut inte ville kalla sig protestsångare och som under sin karriär haft en hel del inriktningar). Hans tidiga låtar A hard rain´s gonna fall och Blowing in the wind stinker dock av samhällskritik och protest enligt mig.
Samtidigt tog sig ungdomarnas eskapismen sig även uttryck i andra former än bara de musikaliska. Droganvändningen eskalerade och mot slutet av årtiondet startades bland annat hipperörelsen i USA. Man förenade musik, kärlek, fredstankar och knark. Även de mer etablerade banden började inspireras av droger. Det hörs bland annat på den psykaldeiska utveckling som Beatles tog sig an. Samtidigt som dessa flumidéer fick fast grepp om ungdomarna utevcklades en vänstervåg utan dess like i västvärlden. I Sverige yttrade den sig bland annat i Almstriden och Kårhusockupationen. Två bloggläsare hade 60-talet som sitt bästa årtionde musikaliskt.
70-tal
Vänstervridna idéer hade nu ett järngrepp om ungdomarna. Protestsångerna utvecklades och den politiska musiken var en stor del av 70-talet. Framför allt i Sverige där Proggen utvecklades. Själv är jag en stor fan av just progg. Även om jag inte stöder lyrikens budskap kan man åtminstone ge dem cred för att de hade en vision till förändring och gjorde något de trodde på. Mer än vad man kan säga om dagens ungdomar, vars största dröm är att bära skjutvapen, bli gangster och tala Rinkebysvenska.
Givetvis fanns en stor kommersiell musikbransch som motpol till det vänstervridna. Sveriges största export har de kallats, Abba, som slog igenom med dunder och med brak under 70-talet. Abba får här symbolisera discogenren. Glittrigt, glamoröst, kapitalistiskt.
Samtidigt började den stil som Beatles, The Who och Rolling stones representerat att utvecklas till det hårdare. Hårdrocken föddes på allvar. Lyriken fick också ockulta inslag. Black Sabbath, Led Zeppelin, Pink Floyd och Fleetwood Mac var riktigt stora hårdrocksband. Även i denna musik finns den psykadeliska touchen som var en produkt av drogliberalismen. Inte för att man kan tacka droger för så mycket, men det var fan tur att de fanns under 70-talet. Så mycket schysst musik som producerades då, det mesta psykadeliskt. Nämnda band i detta stycke ligger mig mycket varmt om hjärtat. När jag själv blev ungdom på 90-talet var det inom denna hårdare genre som jag fann min identitet. Utan dessa band (som jag ser som omedelbara rötter till hårdrock och metal) hade min ungdoms favoritband inte existerat. Det var lite så jag tänkte när jag röstade på 70-talet som favorit-årtionde. Sex andra gjorde som jag.
Mot slutet av 70-talet startade ytterligare en riktigt aggressiv och subkulturell musikgenre; punken. Om de tidigare protestsångerna kritiserade världspolitiken, egoism och krig var punken en protest mot allt, en fuck you-mentalitet. Man kan säga att Ramones var ett föregångsband i USA. I Europa fick punken sitt starka genomslag med Sex Pistols. Punkare har av mig oftast setts som subhumans och lowlifes. Idag lyssnar jag en hel del på punk. Inte minst på Ramones och Ebba Grön.
80-tal
Detta årtionde minns jag i alla fall en hel del av. Mainstreammusiken romantiserades en aning. De politiska texterna var som bortblåsta. Band som The Smiths fick stora framgångar. Den främsta kampen om ungdomarna kämpade dock hårdrocken och Synthen om. Hårdrocken blev mer brutal och utvecklades till metal i slutet av 80-talet. Det första bandet jag själv fastnade för var givetvis Twisted Sisters. De var grymmast. Cirka 15 år senare skulle jag få se mina barndomsidoler live på Sweden Rock Festival. Det var stort. Samtidigt utvecklades metalmusiken till subgrupper som kallade sin musik för Death och Blackmetal.
Att den politiska touchen i viss mån försvann kan möjligen förklaras med att 80-talet var väldigt bra årtionde ekonomiskt för västvärlden i allmänhet, och Sverige i synnerhet. Dessutom var datan på väg in i vårt samhälle på allvar. Likt hur elgitarren revolutionerade musiken på 50-talet gjorde nu datamusiken och synthmusiken det på 80-talet.
Under 80-talet slog också Hip Hopen igenom på allvar. En parentes och skymf i musikhistorien. Hip hop är nämligen skräp. Trots hip hopens genomslag tyckte åtta av bloggens läsare att 80-talet levererade bäst musik.
90-tal
Under hela 90-talet (nästan) vigde jag mitt liv åt metalmusiken. Death metal och senare black metal var en lika stor protest mot samhället som punken var i slutet av 70-talet. Men istället för att anse att samhället och man själv var "fucked" fanns inslag av elitism i blackmetal-kulturen. Än idag lyssnar jag väldigt mycket på den musiken. Ska namedroppa lite bra band bara för sakens skull: Algaion, Sorhin, Bathory, Kampfar, Arckanum, Absurd, Mörk Gryning, Rotting Christ etc.
Under tidiga 90-talet slog även den s.k grungen igenom. Den nordamerikanska staden Seattle pumpade ut storheter inom den genren. De allra största blev nog Nirvana. Jag lyckades faktiskt se bandet live i Stockholm innan sångaren Curt Cobain tog sitt liv. Även det känns stort. Ungefär i samma veva blev Metallica ett kommersiellt gångbart band. Alltså, de blev ett av världens största band. Jag minns än idag hur man gick omkring, på tidigt 90-tal, med den ena tröjan tuffare än den andra som klankade ner på deras största rivaler, Guns n Roses.
Inhemskt blev Ace of Base stora. Eurodiscon fick ett stort uppsving. Samtidigt sålde det nationalistiska bandet Ultima Thule mängder av album. Det var lite på modet att vara nationalistisk. Gängslagsmål var vanliga. Allt som oftast "invandrare" mot svenskar. De fyra stycken bloggläsare som tyckte att 90-talet levererade bäst musik har nog dock knappast haft Ultima Thule i åtanke. Även om en hel del låtar de har tryckt ur sig är helt ok.
2000-talet
Alla lyssnar på allt. Inga direkta nya stilar får kraftigt genomslag. CD-skivorna ersätts med mp3:an. Alla band har hemsidor och musiken sprids till folket. Tillgängligheten är enorm. Gamla band får en renässans och börjar göra come back. Den äldre generationen längtar efter svunna tider och efter idolskapet som i viss mån har försvunnit, eftersom ungdomen idag har 40 000 mer alternativ. Att några framtida artister kommer att få Rolling Stones, Beatles, eller Elvis dignitet är nog tveksamt. Förvisso har vi Britney Spears, Robbie Williams, Idol-Ola, Carola bla bla. Ja, de två sista var ironi.
En person tycker att 2000-talet har producerat bäst musik. Hoppas att det var "O" som refererade till "We are the winners of Eurovison". Annars får du gärna ge dig till känna.
måndag 3 mars 2008
Stark sammanhållning på bortaresor
Genom åren har många kompisar kommit och gått. Det dyker upp vardagliga saker som gör att vänrelationerna inte ges lika mycket tid som förut. Flickvänner/pojkvänner, familj, lockelse utomlands, studier och arbeten. De flesta har man dock kvar kontakten med. Vänner är man ju trots att man inte umgås så ofta längre.
Kompiskretsen har av tradition åkt runt på diverse festivaler och tillställningar tillsammans under åren. Dessa resor har inneburit åtskilliga tokiga upptåg och roliga minnen. Man har därför upplevt väldigt mycket tillsammans med sina vänner. Detta har inneburit en stark gemenskap och att sammanhållningen och vänskapsbanden stärkts i gänget. Givetvis innebär dylika resor även en hel del slitningar, men riktiga kompisar bör man kunna munhuggas med, ta diskussioner och vara ärlig. Det är så ömsesidig respekt för varandras egenskaper växer fram. Såväl de negativa som positiva.
Fem man ur kompiskretsen begav sig i helgen ut på en 65-milaresa (tur och retur). Under senare år har det gått allt längre tid mellan de utomstädes resorna. Därför var förväntningarna extra stora när man i fredags efter jobbet blev upphämtad. Nästan så att man kände sig som en tonåring igen :) Humöret var på topp bland grabbarna och en av oss åtog sig att köra hela vägen. Medpassagerarna kunde lugnt och tryggt njuta av bilstereon och knäcka sina första öl. Allt kändes precis som för tio år sedan. En härlig känsla.
I höjd med Mullsjö höll dock det roliga på att ta slut. En framförvarande bilist missade vår bil i döda vinkeln, svängde ut och tvingade över oss på körbanan där mötande trafik befann sig. Man kan lugnt påstå att vi var riktigt nära döden. Hade vi frontalkrockat i 90 km/h hade vi nog dött, så trångt som vi satt. Men eftersom alla som satt i bilen är sådana riktiga gentlemän kan den religiöse tacka gud för att han ingrep på dessa goda mäns sida. Vi andra får väl hänvisa till slumpen eller något. Skapligt skakiga blev vi i alla fall. Troligtvis också bilföraren som hade lekt med våra liv. Honom följde vi efter in på en golfbana. Han uppträdde riktigt förvirrat och höll nog på att göra i byxan. Hade våra liv tagit slut där i mörkaste Småland, så hade inte bara fem grabbar, förlåt gubbar, försvunnit från jordelivet. Världen hade blivit en väldigt mycket tråkigare plats att vistas på också. Var så säkra.
Väl framme på plats möttes vi upp av värdarna och några bekanta från Göteborg. Allt som hände sedan under helgen har redan förvandlats till subjektiva minnen, som alltid kommer att finnas hos mig. Helgen var helt underbart rolig. Har inte haft så kul på flera år. Den här resan får nog räknas till en bland de sjukare jag har gjort och det säger faktiskt inte så lite. Känns helt underbart att det gamla gänget kan ha så roligt tillsammans fortfarande. Vi visar helt klart fortfarande vart skåpet skall stå. Både när det gäller jargong mot varandra och festandet. Med detta inlägg vill jag hylla mina fyra medresenärer. Men också givetvis värdarna som gjorde resan möjlig. Jag hoppas att samma gäng och ytterligare några rävar samlas upp snart igen, så att nya minnen för livet kan skapas. Ibland behövs verkligen avbrottet i den ganska trista vardagen. Tack för att ni alla finns!
Kompiskretsen har av tradition åkt runt på diverse festivaler och tillställningar tillsammans under åren. Dessa resor har inneburit åtskilliga tokiga upptåg och roliga minnen. Man har därför upplevt väldigt mycket tillsammans med sina vänner. Detta har inneburit en stark gemenskap och att sammanhållningen och vänskapsbanden stärkts i gänget. Givetvis innebär dylika resor även en hel del slitningar, men riktiga kompisar bör man kunna munhuggas med, ta diskussioner och vara ärlig. Det är så ömsesidig respekt för varandras egenskaper växer fram. Såväl de negativa som positiva.
Fem man ur kompiskretsen begav sig i helgen ut på en 65-milaresa (tur och retur). Under senare år har det gått allt längre tid mellan de utomstädes resorna. Därför var förväntningarna extra stora när man i fredags efter jobbet blev upphämtad. Nästan så att man kände sig som en tonåring igen :) Humöret var på topp bland grabbarna och en av oss åtog sig att köra hela vägen. Medpassagerarna kunde lugnt och tryggt njuta av bilstereon och knäcka sina första öl. Allt kändes precis som för tio år sedan. En härlig känsla.
I höjd med Mullsjö höll dock det roliga på att ta slut. En framförvarande bilist missade vår bil i döda vinkeln, svängde ut och tvingade över oss på körbanan där mötande trafik befann sig. Man kan lugnt påstå att vi var riktigt nära döden. Hade vi frontalkrockat i 90 km/h hade vi nog dött, så trångt som vi satt. Men eftersom alla som satt i bilen är sådana riktiga gentlemän kan den religiöse tacka gud för att han ingrep på dessa goda mäns sida. Vi andra får väl hänvisa till slumpen eller något. Skapligt skakiga blev vi i alla fall. Troligtvis också bilföraren som hade lekt med våra liv. Honom följde vi efter in på en golfbana. Han uppträdde riktigt förvirrat och höll nog på att göra i byxan. Hade våra liv tagit slut där i mörkaste Småland, så hade inte bara fem grabbar, förlåt gubbar, försvunnit från jordelivet. Världen hade blivit en väldigt mycket tråkigare plats att vistas på också. Var så säkra.
Väl framme på plats möttes vi upp av värdarna och några bekanta från Göteborg. Allt som hände sedan under helgen har redan förvandlats till subjektiva minnen, som alltid kommer att finnas hos mig. Helgen var helt underbart rolig. Har inte haft så kul på flera år. Den här resan får nog räknas till en bland de sjukare jag har gjort och det säger faktiskt inte så lite. Känns helt underbart att det gamla gänget kan ha så roligt tillsammans fortfarande. Vi visar helt klart fortfarande vart skåpet skall stå. Både när det gäller jargong mot varandra och festandet. Med detta inlägg vill jag hylla mina fyra medresenärer. Men också givetvis värdarna som gjorde resan möjlig. Jag hoppas att samma gäng och ytterligare några rävar samlas upp snart igen, så att nya minnen för livet kan skapas. Ibland behövs verkligen avbrottet i den ganska trista vardagen. Tack för att ni alla finns!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)