Så var det återigen dags för högtiden Halloween. Mina tankar kring högtiden, som jag delgav bloggläsarna för ett år sedan, står fast. Läs inlägget här: http://lordensblogg.blogspot.com/2007/11/halloween-en-importerad-hgtid.html. Det kommer alltså inte bli någon utklädnad eller dylikt för Lorden i år heller.
De senaste dagarna har jag upprättat en lista på saker som jag ska få gjort. Problemet när man ska få saker gjorda är att det alltid dyker upp något mer intressant att göra än det man egentligen ska ägna sig åt. Det kan vara ett hyperintressant avsnitt av Doktorn kan komma. Det kan vara p3-dokumentär om fallet Cahtrine Da Costa eller det kan vara att sitta på wikipedia och söka på intressanta personer. Som exempelvis Klas Ingesson. Det senare gjorde jag faktiskt nyss. Ville ha bekräftat att han var född 1968 ;)
För att kunna släppa latheten och slappheten krävs det någon form av press. Vilken form av press är mindre relevant, huvudsaken är att det måste vara press. I dagens bokstavs- och diagnossamhälle talas det mycket om DAMP, ADHD, BORDERLINE etc. I mina stunder skulle jag möjligen kunna härledas till någon av dessa diagnoser men främst lider jag nog av det mest traditionella mänskliga handikappet av dem alla: latheten. Jag fullkomligt älskar att vräka mig i soffan och bara slå ihjäl tid. Eller läsa en bok, eller ta en tupplur, eller lyssna på en skiva, eller ja, ni förstår vinken. När jag däremot utsetts för press får jag alltid saker gjorda.
Mitt beteende kan härledas ända ner i skolåldern. Man var alltid ute i sista sekunden med att lämna in skoluppgifter och så länge pressen saknades uteblev resultaten. Jag tror att jag är långt ifrån ensam om detta fenomen. Att man skjuter upp städningen tills man ska få besök, att man drar och handlar först när det totalt fattas mat i kylskåpet eller att man tvättar först när sista paret strumpor är smutsiga tillhör nog ett mänskligt beteende.
Med ovanstående resonemang i beaktning får man nog konstatera att höjda krav och mer press på människan, även ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv, är att föredra. Prestation ger motprestation. Att ta ifrån individen ett ansvar ger inget sunt samhälle. Om alla individer däremot uppmuntras till att bli ansvarstagande kommer också det sunda samhället med den kollektiva gemenskapen som ett brev på posten. Hur gick det då med min lista? Well överst på listan städning. Jag blev färdig för några timmar sedan. Att städa dryga 40 kvadrat tog bara 3.5 dagar den här gången. Ett fall framåt för Lorden och framför allt för mänskligheten!
fredag 31 oktober 2008
måndag 27 oktober 2008
Geni eller simpel tjuv?
Kid Rocks "All summer long" har som alla vet varit en "sommarplåga". Jag har tidigare på bloggen hyllat Kid Rock för låten, attityden och den härligt sexistiska videon. Möjligen saknar Kid Rock den självinsikt, som är viktigt att ha när man ska försöka sig på ironi. Det struntar jag emellertid i och låten går fortfarande varm hemma hos Lorden.
Häromdagen uppmärksammades jag dock på det många tydligen redan vetat, men som gått mig totalt förbi. All Summer long är ett plagiat. Har ingen aning om Kid Rock har varit öppen med att han "stulit" melodin till låten från Warren Zevon, som numera är avliden. Zevons låt "Werewolfs of London" har samma känsla, men en helt annan inriktning på låten.
Man kan tycka vad man vill om att Kid Rock stjäl en låt på detta sätt och får en superhit, utan att meddela vem den egentliga upphovsmannen är. Kanske är han bara en simpel tjuv, det blir liksom svårt att hävda att han aldrig hört låten eftersom likheterna är så avgörande. Å andra sidan kan man mena att han genom denna handling endast understryker sin genialitet. Att byta "Ohhh Werewolfs of London" mot "Smokin´funny things" borde väl tala sitt tydliga språk.
Häromdagen uppmärksammades jag dock på det många tydligen redan vetat, men som gått mig totalt förbi. All Summer long är ett plagiat. Har ingen aning om Kid Rock har varit öppen med att han "stulit" melodin till låten från Warren Zevon, som numera är avliden. Zevons låt "Werewolfs of London" har samma känsla, men en helt annan inriktning på låten.
Man kan tycka vad man vill om att Kid Rock stjäl en låt på detta sätt och får en superhit, utan att meddela vem den egentliga upphovsmannen är. Kanske är han bara en simpel tjuv, det blir liksom svårt att hävda att han aldrig hört låten eftersom likheterna är så avgörande. Å andra sidan kan man mena att han genom denna handling endast understryker sin genialitet. Att byta "Ohhh Werewolfs of London" mot "Smokin´funny things" borde väl tala sitt tydliga språk.
torsdag 23 oktober 2008
Pressetiken är ett utdöende fenomen
Medier, som rättmätigt kallas för den tredje statsmakten, är vår tids viktigaste opinionsbildande institution. Att besitta en sådan enorm makt över människors ställningstaganden innebär givetvis ett stort ansvar. Därför har medierna traditionellt och historiskt arbetat efter pressetiska regler. För att stå för en god publicistisk sed har dessa regler varit moraliska rättesnören för vad medier har och inte har kunnat publicera.
Man kan sammanfatta de viktigaste pressetiska reglerna med följande rubriker:
1. Ge korrekta nyheter: Vilseled inte medborgarna avsiktligt utan se till att publicera korrekt information och nhyeter.
2. Var varsam med bild- och namnpublicering: Det är endast nödvändigt att publicera namn och bild när nyheterna berör "allmänintresset". Här är det givetvis svårt att veta vad som ligger i allmänintresse och inte.
3. Skydda den personliga integriteteten: Publicera endast relevant, och inte allt för personlig, information.
4. Döm ingen ohörd: Om någon står anklagad för något ska man alltid höra parten och lämna utrymme för denne att ge en kommentar och för att kunna bemöta kritiken.
Man kan tydligt konstatera att dagens medier fullkomligt struntar i ovanstående pressetiska regler. Mest drivande i den utvecklingen är våra kvällstidningar och nyhetssajter på nätet. Den här utvecklingen har redan etablerat sig utomlands. I USA och Storbritannien hängs i princip alla brottslingar ut och man gottar sig verkligen i företeelser som inkräktar på den privata sfären och absolut kränker den personliga integriteten. Ha exempelvis Svennis otrohetsaffärer i åtanke och tänk på den massmediala häxjakten på hans privatliv som brittiska "journalister" drev.
Sverige följer nu efter. Ingen verkar heller reagera. Möjligen är det så att medborgarnas längtan efter skvaller och möjlighet till att få spela bror duktig är för stark. Faktum är att alla, jag upprepar alla, har lik i garderoben och saker som de vill behålla privat. Men att gotta sig åt andras privatliv och inneha den moraliska pekpinnen går tydligen bra.
Det finns hundratals exempel på hur svenska medier har brutit mot varje rubrik av de pressetiska reglerna de senaste åren. Nummer ett bröt Aftonbladet för några veckor sedan när de hävdade att alla småsparare skulle förlora alla sina pengar om bankerna kraschade. Expressen bröt den för några år sedan när de fabricerade en hemlig nazistisk organisation i Sverige. Man betalade en människa att stå med hakkorsfana utanför en kändis ytterdörr och posera med ett vapen. Historien uppdagades, jorunalisten fick sparken etc. Säkerligen blev det högst en notis där man bad om ursäkt för att man medvetet farit med inkorrekta nyheter.
Punkt två debatteras hett just nu. Aftonbladet är i valet och kvalet om man ska släppa namn och bild på sexförbrytare. Vi har haft mängder av brottfall där man under senare tid publicerat namn och bild. Anders Eklund och Christine Schürrer för att nämna några. Att man dessutom har förstört livet för en rad oskyldiga människor struntar man säkert i. Christer Pettersson och 35-åringen (han som till en början pekades ut som Anna Lindhs mördare). Den senare blev även anklagad för att vara fotbollshuligan, nazist, bedragare, ha förkärlek för negresser och för att vara homosexuell. Allt på samma gång, och apopå punkt tre. Mot punkt tre bröt man även då man ingående publicerade hur Engla våldtogs och mördades. Englas mamma var djupt upprörd över hur Englas anhörigas integritet respekterades (eller snarare inte repsketerades.)
Till punkt tre och fyra tänkte jag dock ta den senaste veckans vidriga utspel från svenska, men kanske framför allt, Österrikiska medier. Den österrikiske politikern Jörg Haider omkom förra veckan i en bilkrasch. Haider var en av Österrikes mest populära politiker. Av antagonister sågs han dock som en högerextremist. Direkt efter Haiders död började medier att anklaga honom för att vara pederast. Han skulle haft en förkärlek till unga pojkar och ska ofta ha synts på gayklubbar. Även svenska medier hakade på. http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/31674-han-foredrog-pojkar. Att tydligare bryta mot punkt tre och fyra går knappast. En död person har ju inte ens en chans att få bemöta dylik ryktesspridning. Är det så vi kommer att skriva dödsrunorna om våra inhemska politiker efter att de har kört ihjäl sig?
Ok om Haiders politiska motståndare i tysthet är glada över karlns död och att man inte respekterade hans politiska åsikter, men att börja sprida irrelavanta rykten om en död persons privatliv torde vara att gå ett par steg för långt. Även i en tid då de pressetiska reglerna är en relik från en svunnen tid.
Man kan sammanfatta de viktigaste pressetiska reglerna med följande rubriker:
1. Ge korrekta nyheter: Vilseled inte medborgarna avsiktligt utan se till att publicera korrekt information och nhyeter.
2. Var varsam med bild- och namnpublicering: Det är endast nödvändigt att publicera namn och bild när nyheterna berör "allmänintresset". Här är det givetvis svårt att veta vad som ligger i allmänintresse och inte.
3. Skydda den personliga integriteteten: Publicera endast relevant, och inte allt för personlig, information.
4. Döm ingen ohörd: Om någon står anklagad för något ska man alltid höra parten och lämna utrymme för denne att ge en kommentar och för att kunna bemöta kritiken.
Man kan tydligt konstatera att dagens medier fullkomligt struntar i ovanstående pressetiska regler. Mest drivande i den utvecklingen är våra kvällstidningar och nyhetssajter på nätet. Den här utvecklingen har redan etablerat sig utomlands. I USA och Storbritannien hängs i princip alla brottslingar ut och man gottar sig verkligen i företeelser som inkräktar på den privata sfären och absolut kränker den personliga integriteten. Ha exempelvis Svennis otrohetsaffärer i åtanke och tänk på den massmediala häxjakten på hans privatliv som brittiska "journalister" drev.
Sverige följer nu efter. Ingen verkar heller reagera. Möjligen är det så att medborgarnas längtan efter skvaller och möjlighet till att få spela bror duktig är för stark. Faktum är att alla, jag upprepar alla, har lik i garderoben och saker som de vill behålla privat. Men att gotta sig åt andras privatliv och inneha den moraliska pekpinnen går tydligen bra.
Det finns hundratals exempel på hur svenska medier har brutit mot varje rubrik av de pressetiska reglerna de senaste åren. Nummer ett bröt Aftonbladet för några veckor sedan när de hävdade att alla småsparare skulle förlora alla sina pengar om bankerna kraschade. Expressen bröt den för några år sedan när de fabricerade en hemlig nazistisk organisation i Sverige. Man betalade en människa att stå med hakkorsfana utanför en kändis ytterdörr och posera med ett vapen. Historien uppdagades, jorunalisten fick sparken etc. Säkerligen blev det högst en notis där man bad om ursäkt för att man medvetet farit med inkorrekta nyheter.
Punkt två debatteras hett just nu. Aftonbladet är i valet och kvalet om man ska släppa namn och bild på sexförbrytare. Vi har haft mängder av brottfall där man under senare tid publicerat namn och bild. Anders Eklund och Christine Schürrer för att nämna några. Att man dessutom har förstört livet för en rad oskyldiga människor struntar man säkert i. Christer Pettersson och 35-åringen (han som till en början pekades ut som Anna Lindhs mördare). Den senare blev även anklagad för att vara fotbollshuligan, nazist, bedragare, ha förkärlek för negresser och för att vara homosexuell. Allt på samma gång, och apopå punkt tre. Mot punkt tre bröt man även då man ingående publicerade hur Engla våldtogs och mördades. Englas mamma var djupt upprörd över hur Englas anhörigas integritet respekterades (eller snarare inte repsketerades.)
Till punkt tre och fyra tänkte jag dock ta den senaste veckans vidriga utspel från svenska, men kanske framför allt, Österrikiska medier. Den österrikiske politikern Jörg Haider omkom förra veckan i en bilkrasch. Haider var en av Österrikes mest populära politiker. Av antagonister sågs han dock som en högerextremist. Direkt efter Haiders död började medier att anklaga honom för att vara pederast. Han skulle haft en förkärlek till unga pojkar och ska ofta ha synts på gayklubbar. Även svenska medier hakade på. http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/31674-han-foredrog-pojkar. Att tydligare bryta mot punkt tre och fyra går knappast. En död person har ju inte ens en chans att få bemöta dylik ryktesspridning. Är det så vi kommer att skriva dödsrunorna om våra inhemska politiker efter att de har kört ihjäl sig?
Ok om Haiders politiska motståndare i tysthet är glada över karlns död och att man inte respekterade hans politiska åsikter, men att börja sprida irrelavanta rykten om en död persons privatliv torde vara att gå ett par steg för långt. Även i en tid då de pressetiska reglerna är en relik från en svunnen tid.
onsdag 22 oktober 2008
Ytterligare ett steg mot normalisering av HIV
Idag hävdar smittskyddsinstitutet att man bör avkriminalisera att uppsåtligt sprida HIV-smitta. Skälen man anger är att kriminaliseringen innebär ett försvårat preventivt arbete eftersom HIV-smittade inte vill ge sig till känna om de betraktas som kriminella. Dessutom menar man att straffsatsen för brottet är för hög och att HIV inte längre är en dödlig sjukdom. (http://www.bt.se/nyheter/smittskyddsinstitutet-kraverbr-avkriminalisera-hiv-spridningen(927001).gm )
Det här utspelet kan ses som ett led i att vilja avdramatisera och normalisera HIV. Tidigare har kända personer (läs Andreas Lundstedt) mer eller mindre skrutit om hur normalt han kan leva med sin HIV-smitta. HIV kan snarast beskrivas som vår tids pest, eller digerdöd. I Afrika är stora delar av befolkningen söder om Sahara drabbat av den obotliga sjukdomen. Många dör som flugor. Den ökar även i Europa och i Sverige. Så länge HIV är obotligt borde den också visas respekt därefter. Man kanske borde avkriminalisera misshandel också? Givetvis har vuxna personer ett ansvar för sin sexualitet. Man kan drabbas av sjukdomar vid oskyddat samlag. Den kriminella handlingen är ju dock att medvetet sprida smitta. Om man som medveten HIV-smittad väljer att ha oskyddat sex utan att upplysa sin partner, så är man kriminell i mina ögon.
Om man avkriminaliserar ett medvetet smittspridande av en obotlig sjukdom, och samtidigt normaliserar sjukdomens konsekvenser kan man säga att hela begreppet HIV avdramatiseras. Den som tror att avkriminalisering av droger minskar droganvändandet i samhället bör tänka om. Den som tror att avkriminalisering av stöld får människor att sluta att roffa åt sig likaså. Med samma tes i baktanke: Kommer människor, och ungdomar, knulla mindre oskyddat om man reducerar faran med det?
I de länder som drabbats hårdast av HIV är inställningen negativ till preventivmedel. Man vägrar också inse sjukdomens konsekvenser. Den går väl att bota med naturmedel eller med bön? När vi upplysta västerlänningar vet hur dum syn afrikaner och andra fattiga har på sjukdomen, ska vi helt plötsligt anamma den synen. För mig ter det sig sanslöst absurt. Vem ska stå till svars för om en HIV-epidemi bryter ut bland landets ungdomar och bland unga? (som de senaste årens utveckling av klamydia ) Ska vi garva och säga vad kul att du har HIV, det hjar jag med. Våra barn kommer säkert också ha det. Är en HIV-smittad befolkning något att sträva efter? Vem ska betala alla dyra bromsmediciner? Eller smittskyddsinstitutet kanske glömde att infomera om hur dyr en livslång medicinering av HIV är? Man kanske skulle ta och uppmana potentiella diabetiker att fortsätta att vräka i sig sötsasker också? Man kan ju leva ett normalt liv med diabetes också. Så varför skrämmas?
Givetvis ligger dessa (med våra ögon mätt) överdrivna antaganden en bra bit fram i tiden. Men om man nu börjar likställa HIV med en förkylning, utan att vi har ett botmedel, kan beskrivningen mycket väl bli realitet inom en överskådlig framtid.
Det här utspelet kan ses som ett led i att vilja avdramatisera och normalisera HIV. Tidigare har kända personer (läs Andreas Lundstedt) mer eller mindre skrutit om hur normalt han kan leva med sin HIV-smitta. HIV kan snarast beskrivas som vår tids pest, eller digerdöd. I Afrika är stora delar av befolkningen söder om Sahara drabbat av den obotliga sjukdomen. Många dör som flugor. Den ökar även i Europa och i Sverige. Så länge HIV är obotligt borde den också visas respekt därefter. Man kanske borde avkriminalisera misshandel också? Givetvis har vuxna personer ett ansvar för sin sexualitet. Man kan drabbas av sjukdomar vid oskyddat samlag. Den kriminella handlingen är ju dock att medvetet sprida smitta. Om man som medveten HIV-smittad väljer att ha oskyddat sex utan att upplysa sin partner, så är man kriminell i mina ögon.
Om man avkriminaliserar ett medvetet smittspridande av en obotlig sjukdom, och samtidigt normaliserar sjukdomens konsekvenser kan man säga att hela begreppet HIV avdramatiseras. Den som tror att avkriminalisering av droger minskar droganvändandet i samhället bör tänka om. Den som tror att avkriminalisering av stöld får människor att sluta att roffa åt sig likaså. Med samma tes i baktanke: Kommer människor, och ungdomar, knulla mindre oskyddat om man reducerar faran med det?
I de länder som drabbats hårdast av HIV är inställningen negativ till preventivmedel. Man vägrar också inse sjukdomens konsekvenser. Den går väl att bota med naturmedel eller med bön? När vi upplysta västerlänningar vet hur dum syn afrikaner och andra fattiga har på sjukdomen, ska vi helt plötsligt anamma den synen. För mig ter det sig sanslöst absurt. Vem ska stå till svars för om en HIV-epidemi bryter ut bland landets ungdomar och bland unga? (som de senaste årens utveckling av klamydia ) Ska vi garva och säga vad kul att du har HIV, det hjar jag med. Våra barn kommer säkert också ha det. Är en HIV-smittad befolkning något att sträva efter? Vem ska betala alla dyra bromsmediciner? Eller smittskyddsinstitutet kanske glömde att infomera om hur dyr en livslång medicinering av HIV är? Man kanske skulle ta och uppmana potentiella diabetiker att fortsätta att vräka i sig sötsasker också? Man kan ju leva ett normalt liv med diabetes också. Så varför skrämmas?
Givetvis ligger dessa (med våra ögon mätt) överdrivna antaganden en bra bit fram i tiden. Men om man nu börjar likställa HIV med en förkylning, utan att vi har ett botmedel, kan beskrivningen mycket väl bli realitet inom en överskådlig framtid.
tisdag 21 oktober 2008
Intressant skildring av Afghanistan
Den amerikanske författaren Khaled Hosseinis debutroman The Kite runner (2003) blev en bästsäljare. I år har det även gjorts en kritikerrosad filmatisering av boken under samma namn. I Sverige heter boken Flyga Drake och har även här sålt riktigt bra. Jag ska i följande inlägg ge några synpunkter på boken.
Khaled Hosseini som själv är bördig från Afghanistan flydde landet tillsammans med sin familj efter den kommunistiska statskuppen och det efterföljande kriget på 1980-talet. Han hamnade i USA. Därför har Hosseini sett Afghanistans utveckling på nära håll. Flyga Drake handlar väldigt mycket om vänskap, heder och kulturell tillhörighet. Till alla dessa komponenter finns en intressant huvudhistoria, men det är likväl en modern socialhistorisk redogörelse av ett lands utveckling. Ett land som hamnade på allas läppar efter den 11:e september.
Afghanistans historia är relativt komplicerad. Bokens huvudperson Amir växer upp med sin rika pappa under landets monarkiska era på 60- och 70-talet. Eftersom Hosseini själv är född 1965 kan skildringen av Afghanistan från den här perioden ses som självupplevd. Samhället är relativt fritt. Män och kvinnor har rösträtt, Amirs far är sekulariserad muslim som tvivlar på gud och som ständigt ondgör sig över landets (vad de själva anser vara) bokstavstroende islamister.
När Afghanistan i mitten på 70-talet började bli en bricka i Kalla krigets spel stödde Sovjetunionen marxistiska grupper i Afghanistan, som lyckades erövra makten. När detta lyckades skedde ytterligare sekularisering och förstatligande av företagen i Afghanistan. En ganska given utveckling som i många andra kommunistregimer i världen. Den här utvecklingen gillades inte av muslimska fundamentalistiska gerillagrupper, kallade mujaheddins, och fullskaligt krig utbröt mellan den sovjetstödda regimen och gerillagrupperna.
Flera utländska muslimska fundamentalister anslöt sig till mujaheddins (bland annat saudiern Usama Bin Laden). Eftersom världspolisen USA:s dåvarande största fiende var kommunister, stödde landet indirekt (via CIA) Mujaheddin med träningsutbildning och vapen. Något man kanske ångrar idag. Med krig följer misär och många afghaner flydde landet. Så även Flyga drakes huvudperson och bokens författare. Kriget mellan Afghanistan och Sovjetunionen pågick länge (fram till slutet av 80-talet) och hade ingen egentlig segrare. På så vis kan man säga att kriget med Afghanistans blev motsvarigheten till USA:s Vietnamnkrig. Gerillakrig, många dödsoffer och ingen tydlig segrare.
När Amir av olika anledningar "tvingas" återvända till sitt gamla hemland under 90-talet har landet tagits över av talibanerna. Samhället som beskrivs i Afghanistan nu är total misär. Visst vet vi vad talibanregimens framfart innebar, men när bokens huvudpersoner drabbas så nära av den, känns den extra vedervärdig. Mänkligt värde har i princip reducerats till noll. I religionens namn genomförs massavrättningar, offentliga steningar, incest och misshandlar. Allt socialt umgänge är i princip förbjudet och kvinnor får inte visa sig alls utan tvingas bära burka. Amir och hans gamla bekanta är förtvivlade över hur deras land, och dess huvudstad Kabul har våldtagits och förstörts av de muslimska fundamentalisterna.
Boken har förutom en intressant historisk skildring och iakttagelse av Afghanistan en fängslande intrig där man engageras i personernas livsöden. Givetvis är jag medveten om att Flyga Drake är en kommersiell bok och att allt långt ifrån är sanning, det är kiosklitteratur vi pratar om, men det mesta är trovärdigt skildrat. Trots vissa brister får Flyga Drake ett ganska högt betyg av mig. 7 stela fötter av tio möjliga är den värd. Den är lika mycket ett debattinlägg för mänsklig frihet och mot religiös fundamentalism, som en bok om vänskap, heder och stolthet.
fredag 17 oktober 2008
Respektfull Björn!
I onsdags besökte Göran Skytte TV-programmet "Carin 21:30". Skytte tillhörde 68-vänstern och var, liksom många andra ungdomar på denna tid, övertygad kommunist. Göran Skytte blev sedermera journalist och vann stora journalistpriset på 80-talet. Liksom många andra från 68-vänstern växte Skytte upp och utvecklades ideologiskt. Han har sedan länge tagit avstånd från vänsterextremismen. Idag kallar han sig höger och är djupt kristen. Det är intressant att se hur många ungdomliga visionärer utvecklas och ändrar sin ideologiska hemvist i vuxen ålder. Kanske handlar det om insikt, kanske om anpassning, förändrade ekonomiska förhållanden eller avsaknad av ungdomlig entusiasm.
Artisten Björn Afzelius tillhörde även han 68-vänstern. Till skillnad från många andra höll Afzelius fast vid sin ideologiska övertygelse ända fram till hans alldeles för tidiga död i slutet av 90-talet. Själv har jag lyssnat på Afzelius i över tio år. Få, eller snarare ingen svensk artist, har lyckats förmedla sitt budskap via sin musik som Afzelius. Han fullkomligt brann för rättvisa och solidaritet. Till skillnad från sin musikaliska partner Mikael Wiehe levde Afzelius också som han lärde. Han skänkte ofta bort sitt gage till fattiga, eller till förmån för projekt som stödde mänskliga rättigheter. Jag stöder absolut inte allt som Afzelius har författat, ibland uppvisar han en politisk naivitet, men jag har alltid beundrat hans engagemang och glöd för det han trodde på. Han har inte heller enbart skrivit politiska texter. Många av hans kärleks- eller livserfarna texter är fullkomligt briljanta.
Jag har genom åren hört tusentals och åter tusentals politiska låtar och texter. Ingen är i närheten av Björn Afzelius "när bomberna faller". Det är en naken skildring av dåtidens politiska klimat (1982) , början på journalistikens förfall och förmodligen en pik till Skytte och hans geliker, som sviker sina ideal och till de som förblir opolitiska. Enligt min mening är texten fullkomligt genialiskt författad, sylvass och genomarbetad. Afzelius blev ofta sågad i recensioner och av journalister. Det gav han fan i. Kanske berodde den negativa kritiken på att han ständigt kritiserade den "nya" journalistiken. En kritik som även syns i texten till "när bomberna faller".
Det ska tilläggas att Afzelius, som hela sitt liv var KUBA-vänlig, på slutet tog tillbaka lite av sina hyllningar till landet. Han insåg att stora delar av befolkningen levde i misär. Om en dryg månad kommer en mycket god vän hem från en längre utlandsvistelse. Vi har spenderat många timmar lyssnandes på Afzelius tillsammans. Fler lär det bli. Björn kommer alltid att ha min fulla respekt. Jag publicerar världens bästa politiska text (vare sig man håller med den eller inte) här nedan. Läs den gärna och begrunda, eller följ med i texten samtidigt som du lyssnar på låten. Jag publicerar nämligen en riktigt schysst live-version av låten efter texten. R.I.P Björn!
Kom kättare, kom syndare,
med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt,
jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säja vad jag ser.
Jag är en man med brister
men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säj' om hymlarna.
Så när bomberna faller
över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan
och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.
Kom säj mej nåt om skökorna
som alla trampar ner,
men som bara tar betalt för vad dom ger.
Och vad tycks om moralisterna
som skryter med sin dygd,
och själva lägger sej för ställning och manèr?
Ska slinkan gå med näsan
i backen i sin skam?
Det finns ju värre slampor än hon känner till.
Ja, en förfinad socetetsmadame
är ett kostsamt värmekrus
för hon förväntar sej ett drönarliv i lyx.
Och när glöden har falnat,
och basarerna tar vid,
får försörjarn gå till horan för en kyss.
Kom se på journalisterna,
på samhällsgisslarna;
Många av dom plottrar bort sin möjlighet.
Ja, vad får jag för pultronerna
som fläckar spalterna
med byskvaller och annan harmlöshet?
Vars enda ambitioner
är en byline och en lön
och ett stambord där Det Vackra Folket finns
medan andra bryter ryggen
i jakt på sanningar
som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion.
Ja, till dom sista vill jag säga,
innan tystnaden tar vid:
Vi behöver folk som fattar sin mission!
Kom se dom gamla vännerna
som börjat tackla av
inför tidens tjat om "opolitiskhet"
Ja, det är möjligt det är inne nu
med kramvänliga ord,
med mjukisar och "objektivitet"
Men hur ska en sleten gruvarbetare
satsa på "livskvalitet"?
Hur ska en ensam mor "förverkliga sej själv"?
Nej, politik är inget mode,
ingen "ball och trendig grej"
För dom flesta är det en livsnödvändighet.
Och dom fjäntar som kan unna sej
att "satsa på sej själv"
dem ger väl fan i resten av vår mänsklighet!
Kom ni som ockuperar
fabriker och kontor
när dom sliter själva brödet ur er hand.
Och kom ni som vågar fjättra er
langs järnvägsrälsarna,
för att stoppa Hormoslyrbesprutarna.
Kom ni som demonstrerar
för nedrustning och fred.
Kom ni som slåss för daghemsplatserna.
Och kom ni som orkar kämpa
för dom som ska ta vid
i en tid då man är rädd att skaffa barn.
Ja, till er vill jag säja:
Denne sången är till er!
För ni är dom enda hjältarna vi har!
Artisten Björn Afzelius tillhörde även han 68-vänstern. Till skillnad från många andra höll Afzelius fast vid sin ideologiska övertygelse ända fram till hans alldeles för tidiga död i slutet av 90-talet. Själv har jag lyssnat på Afzelius i över tio år. Få, eller snarare ingen svensk artist, har lyckats förmedla sitt budskap via sin musik som Afzelius. Han fullkomligt brann för rättvisa och solidaritet. Till skillnad från sin musikaliska partner Mikael Wiehe levde Afzelius också som han lärde. Han skänkte ofta bort sitt gage till fattiga, eller till förmån för projekt som stödde mänskliga rättigheter. Jag stöder absolut inte allt som Afzelius har författat, ibland uppvisar han en politisk naivitet, men jag har alltid beundrat hans engagemang och glöd för det han trodde på. Han har inte heller enbart skrivit politiska texter. Många av hans kärleks- eller livserfarna texter är fullkomligt briljanta.
Jag har genom åren hört tusentals och åter tusentals politiska låtar och texter. Ingen är i närheten av Björn Afzelius "när bomberna faller". Det är en naken skildring av dåtidens politiska klimat (1982) , början på journalistikens förfall och förmodligen en pik till Skytte och hans geliker, som sviker sina ideal och till de som förblir opolitiska. Enligt min mening är texten fullkomligt genialiskt författad, sylvass och genomarbetad. Afzelius blev ofta sågad i recensioner och av journalister. Det gav han fan i. Kanske berodde den negativa kritiken på att han ständigt kritiserade den "nya" journalistiken. En kritik som även syns i texten till "när bomberna faller".
Det ska tilläggas att Afzelius, som hela sitt liv var KUBA-vänlig, på slutet tog tillbaka lite av sina hyllningar till landet. Han insåg att stora delar av befolkningen levde i misär. Om en dryg månad kommer en mycket god vän hem från en längre utlandsvistelse. Vi har spenderat många timmar lyssnandes på Afzelius tillsammans. Fler lär det bli. Björn kommer alltid att ha min fulla respekt. Jag publicerar världens bästa politiska text (vare sig man håller med den eller inte) här nedan. Läs den gärna och begrunda, eller följ med i texten samtidigt som du lyssnar på låten. Jag publicerar nämligen en riktigt schysst live-version av låten efter texten. R.I.P Björn!
Kom kättare, kom syndare,
med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt,
jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säja vad jag ser.
Jag är en man med brister
men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säj' om hymlarna.
Så när bomberna faller
över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan
och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.
Kom säj mej nåt om skökorna
som alla trampar ner,
men som bara tar betalt för vad dom ger.
Och vad tycks om moralisterna
som skryter med sin dygd,
och själva lägger sej för ställning och manèr?
Ska slinkan gå med näsan
i backen i sin skam?
Det finns ju värre slampor än hon känner till.
Ja, en förfinad socetetsmadame
är ett kostsamt värmekrus
för hon förväntar sej ett drönarliv i lyx.
Och när glöden har falnat,
och basarerna tar vid,
får försörjarn gå till horan för en kyss.
Kom se på journalisterna,
på samhällsgisslarna;
Många av dom plottrar bort sin möjlighet.
Ja, vad får jag för pultronerna
som fläckar spalterna
med byskvaller och annan harmlöshet?
Vars enda ambitioner
är en byline och en lön
och ett stambord där Det Vackra Folket finns
medan andra bryter ryggen
i jakt på sanningar
som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion.
Ja, till dom sista vill jag säga,
innan tystnaden tar vid:
Vi behöver folk som fattar sin mission!
Kom se dom gamla vännerna
som börjat tackla av
inför tidens tjat om "opolitiskhet"
Ja, det är möjligt det är inne nu
med kramvänliga ord,
med mjukisar och "objektivitet"
Men hur ska en sleten gruvarbetare
satsa på "livskvalitet"?
Hur ska en ensam mor "förverkliga sej själv"?
Nej, politik är inget mode,
ingen "ball och trendig grej"
För dom flesta är det en livsnödvändighet.
Och dom fjäntar som kan unna sej
att "satsa på sej själv"
dem ger väl fan i resten av vår mänsklighet!
Kom ni som ockuperar
fabriker och kontor
när dom sliter själva brödet ur er hand.
Och kom ni som vågar fjättra er
langs järnvägsrälsarna,
för att stoppa Hormoslyrbesprutarna.
Kom ni som demonstrerar
för nedrustning och fred.
Kom ni som slåss för daghemsplatserna.
Och kom ni som orkar kämpa
för dom som ska ta vid
i en tid då man är rädd att skaffa barn.
Ja, till er vill jag säja:
Denne sången är till er!
För ni är dom enda hjältarna vi har!
onsdag 15 oktober 2008
Vår tids gud
Med industrialiseringens framfart på 1700- och 1800-talet ersattes mycket traditionellt handarbete av maskiner. I mitten av 1700-talet uppfanns exemeplvis "spinning Jenny", en spinnmaskin, som effektiviserade väveriet avsevärt. Uppfinningen möttes dock av starka protester från handspinnarna som fruktade för sin egen framtid inom branschen.
Spinning Jenny får i detta inlägg ses som startskottet för människans tilltro och gudomliga syn på teknik. Tåg och bilar ersatte så småningom häst och vagn. Flygplan som styrdes av människor uppfanns. Autopilot ersatte därefter den mänskliga styrmanövreringen i flygplanen. Tilltron till teknik hade ingen hejd, och med datorns intrång på världsmarknaden har det moderna samhället helt börjat förlita sig på tekniken. Att tekniken övervinner mänskligt kunnande symboliserades definitivt 1997 när världens dåvarande bästa schackspelare Kasparov mötte schackdatorn Deep Blue, och förlorade.
I takt med teknikens utveckling har västvärldens samhälle sekulariserats. Vem tror på gudomlig intervention när alla fenomen kan förklaras med hjälp av tekniken? Med hjälp av tekniken kan vi förstå att gud inte skapade världen, det finns en naturlig förklaring, big bang. Vi vet också att gud inte ville skölja bort Thailand på grund av synd när tsunamikatastrofen drabbade landet 2004. Till den, och många andra historiska katastrofer, finns nämligen naturliga förklaringar. Mystifieringen och den religiösa guden har ersatts av teknik och vetenskap.
I dagens moderna samhälle är som sagt allt baserat på teknik och vetenskap. Det finns ingen absolut sanning om inte tekniken legitimerar den. Ta exempelvis mordrättegången mot tyskan, Christine Schürrer. Visst det saknas teknisk bevisning och DNA. Spelar det mindre roll att vittnen har sett kvinnan, att hon haft motiv , att hon ljuger om sina förehavanden och att hon har varit i Arboga vid tiden för mordet? Hur tror ni man dömde folk förr i tiden? DNA är en relativt ny företeelse, mord är det inte.
Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att vi med dess hjälp till och med kan modifiera och tilldela våra avkommor önskvärda egenskaper. Förespråkarna till metoden hänvisar till att den hjälper att förebygga sjukdomar och defekter hos barnet. Motståndarna menar att man inte lär stanna där. Släpper man fram tekniken kommer människan inom en snar framtid att vilja välja exakt hur deras barn ska se ut, och vilka egenskaper de ska ha. Är inte detta en modern form av eugnik och rashygien, som man ville utveckla för ungefär ett sekel sedan? Jag har svårt att se någon egentlig skillnad. Jo en; dåtidens gudomlighet var rasen, nutidens tekniken. Olika gudomligheter, samma resultat och experiment.
Motståndare till mänsklig genmanipulation menar att vi inte har rätten att bestämma över våra barn. De är egna och unika individer som själva ska få utveckla sin identitet och sina egenskaper. En fin tanke möjligen, men har inte föräldrarna ganska stor påverkan på hur barnet uppfostras och utvecklar sin identitet ändå, när de verkligen fötts? Miljö har stor inverkan på identitetsutveckling. Om man som förälder vill att barnet ska intressera sig för fotboll är det nog relativt lätt att styra barnet och utvekla en fotbollskultur i hemmet. Likaså när det gäller politiska åsikter, sociala beteendemöster, etik och moral etc.
De flesta av de som svarade på bloggfrågan i ämnet anser att man inte bör manipulera och påverka sina avkommors egenskaper. Några av er är av en annan åsikt. Själv är jag kluven. Den finns enligt mig en tung moralisk aspekt, men med tanke på det senaste århundrates utveckling lär det vara svårt att stoppa den tekniska utvecklingen. Om några år är nog dylika metoder kutym. Då lär man nog skratta åt oss som ens övervägde att diskutera frågan. Vilka är egentligen vi att sätta oss upp emot, och ifrågasätta gud?
Spinning Jenny får i detta inlägg ses som startskottet för människans tilltro och gudomliga syn på teknik. Tåg och bilar ersatte så småningom häst och vagn. Flygplan som styrdes av människor uppfanns. Autopilot ersatte därefter den mänskliga styrmanövreringen i flygplanen. Tilltron till teknik hade ingen hejd, och med datorns intrång på världsmarknaden har det moderna samhället helt börjat förlita sig på tekniken. Att tekniken övervinner mänskligt kunnande symboliserades definitivt 1997 när världens dåvarande bästa schackspelare Kasparov mötte schackdatorn Deep Blue, och förlorade.
I takt med teknikens utveckling har västvärldens samhälle sekulariserats. Vem tror på gudomlig intervention när alla fenomen kan förklaras med hjälp av tekniken? Med hjälp av tekniken kan vi förstå att gud inte skapade världen, det finns en naturlig förklaring, big bang. Vi vet också att gud inte ville skölja bort Thailand på grund av synd när tsunamikatastrofen drabbade landet 2004. Till den, och många andra historiska katastrofer, finns nämligen naturliga förklaringar. Mystifieringen och den religiösa guden har ersatts av teknik och vetenskap.
I dagens moderna samhälle är som sagt allt baserat på teknik och vetenskap. Det finns ingen absolut sanning om inte tekniken legitimerar den. Ta exempelvis mordrättegången mot tyskan, Christine Schürrer. Visst det saknas teknisk bevisning och DNA. Spelar det mindre roll att vittnen har sett kvinnan, att hon haft motiv , att hon ljuger om sina förehavanden och att hon har varit i Arboga vid tiden för mordet? Hur tror ni man dömde folk förr i tiden? DNA är en relativt ny företeelse, mord är det inte.
Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att vi med dess hjälp till och med kan modifiera och tilldela våra avkommor önskvärda egenskaper. Förespråkarna till metoden hänvisar till att den hjälper att förebygga sjukdomar och defekter hos barnet. Motståndarna menar att man inte lär stanna där. Släpper man fram tekniken kommer människan inom en snar framtid att vilja välja exakt hur deras barn ska se ut, och vilka egenskaper de ska ha. Är inte detta en modern form av eugnik och rashygien, som man ville utveckla för ungefär ett sekel sedan? Jag har svårt att se någon egentlig skillnad. Jo en; dåtidens gudomlighet var rasen, nutidens tekniken. Olika gudomligheter, samma resultat och experiment.
Motståndare till mänsklig genmanipulation menar att vi inte har rätten att bestämma över våra barn. De är egna och unika individer som själva ska få utveckla sin identitet och sina egenskaper. En fin tanke möjligen, men har inte föräldrarna ganska stor påverkan på hur barnet uppfostras och utvecklar sin identitet ändå, när de verkligen fötts? Miljö har stor inverkan på identitetsutveckling. Om man som förälder vill att barnet ska intressera sig för fotboll är det nog relativt lätt att styra barnet och utvekla en fotbollskultur i hemmet. Likaså när det gäller politiska åsikter, sociala beteendemöster, etik och moral etc.
De flesta av de som svarade på bloggfrågan i ämnet anser att man inte bör manipulera och påverka sina avkommors egenskaper. Några av er är av en annan åsikt. Själv är jag kluven. Den finns enligt mig en tung moralisk aspekt, men med tanke på det senaste århundrates utveckling lär det vara svårt att stoppa den tekniska utvecklingen. Om några år är nog dylika metoder kutym. Då lär man nog skratta åt oss som ens övervägde att diskutera frågan. Vilka är egentligen vi att sätta oss upp emot, och ifrågasätta gud?
måndag 13 oktober 2008
Den politiska (?) kampen är igång
År 2010 är det riksdagsval nästa gång. Redan nu, två år innan, trappas maktkampen mellan de olika politiska alternativen upp. Å ena sidan står de nu regerande Alliansen mot oppositionen som ännu inte antagit något enat namn, men som med rätta kan nämnas som Vänsterblocket.
I Sverige har vi en tradition av att partipolitik är viktigt. Många röstar av tradition på ett och samma parti under hela sin livstid. Under senare år har dock partipolitiken börjat spela ut sin roll. I kommunpolitiken är det inte ovanligt med koalitioner över blockgränserna och i vissa kommuner har till och med Moderaterna och Socialdemokraterna samarbetat, något som för bara några decennier sedan skulle vara fullkomligt otänkbart. Snacket går också från ärrade partimedlemmar om att det inte längre finns någon socialdemokrati att prata om. Nästan samtliga partier har gått mot den politiska mittfåran. De förut konservativa Moderaterna är numera i praktiken liberaler och svänger sig till och med med traditionellt socialdemokratisk terminologi (läs folkhem etc.).
Därför kan man säga att vi i Sverige följer den utveckling som funnits i USA en längre tid: partipolitiken får vika undan för sakfrågepolitiken och personvalspolitiken. Igår satt samtliga företrädare för de politiska partierna och debatterade i TV. Well, inte riktigt alla politiska partier fick vara med. Sverigedemokraterna, som i de senaste opinionsmätningarna kommer in i riksdagen och dessutom är lika stora eller större än Vänsterpartiet och Miljöpartiet, fick inte vara med.
Mona Sahlin och Maria Wetterstrand har den gångna veckan närmat sig Lars Ohly. Det kan bli ett problem för oppositionen. Ohly kan visserligen ses som den ende i gänget som fortfarande håller fast vid sina ideal och upphöjer den traditionella partipolitiken. Problemet är bara att Ohly har haft svårt att tvätta bort sin kommuniststämpel, vilket inte uppskattas av de mer liberala socialdemokratiska väljarna (som är ganska många). Nu tror jag dock på ett maktskifte år 2010, och med Sahlin som regeringschef och Ohly samt Peter Eriksson på minsterposter ser den politiska framtiden allt annat än ljus ut i Sverige.
Efter gårdagens debatt blev man inte mycket klokare. Man har väl blivit färgad av personvalstendensen. Under debatten satt man mest och iakttog debattparternas personliga egenskaper och karisma. Jag vet inte vad det är men Lars Ohly, Mona Sahlin och Maud Olofsson är alla obehagliga personligheter, som jag har ypperligt svårt för. Inför Björklund och Reinfeldt är jag ganska likgiltig. Wetterstrand däremot visar prov på genuint engagemang och sympati. Hon verkar vara den enda som verkligen tror att världen blir bättre om hennes politik genomförs och samtidigt ger blanka fan i personlig vinst. Synd bara att jag inte håller med om det innehåll hon brinner för i vissa frågor. Klippet nedan visar hur wetterstrands motsats, Lars Ohly, använder sig av härskarteknik mot en oliktänkande. Att en partiledare pekar finger åt en annan vuxen människa, som råkar ha en annan åsikt, säger det mesta om tågmästaren Lars Ohlys inställning till oliktänkande och om hans engagemang för den fria debatten. Är det så här vi vill att våra framtida ministrar ska bete sig?
I Sverige har vi en tradition av att partipolitik är viktigt. Många röstar av tradition på ett och samma parti under hela sin livstid. Under senare år har dock partipolitiken börjat spela ut sin roll. I kommunpolitiken är det inte ovanligt med koalitioner över blockgränserna och i vissa kommuner har till och med Moderaterna och Socialdemokraterna samarbetat, något som för bara några decennier sedan skulle vara fullkomligt otänkbart. Snacket går också från ärrade partimedlemmar om att det inte längre finns någon socialdemokrati att prata om. Nästan samtliga partier har gått mot den politiska mittfåran. De förut konservativa Moderaterna är numera i praktiken liberaler och svänger sig till och med med traditionellt socialdemokratisk terminologi (läs folkhem etc.).
Därför kan man säga att vi i Sverige följer den utveckling som funnits i USA en längre tid: partipolitiken får vika undan för sakfrågepolitiken och personvalspolitiken. Igår satt samtliga företrädare för de politiska partierna och debatterade i TV. Well, inte riktigt alla politiska partier fick vara med. Sverigedemokraterna, som i de senaste opinionsmätningarna kommer in i riksdagen och dessutom är lika stora eller större än Vänsterpartiet och Miljöpartiet, fick inte vara med.
Mona Sahlin och Maria Wetterstrand har den gångna veckan närmat sig Lars Ohly. Det kan bli ett problem för oppositionen. Ohly kan visserligen ses som den ende i gänget som fortfarande håller fast vid sina ideal och upphöjer den traditionella partipolitiken. Problemet är bara att Ohly har haft svårt att tvätta bort sin kommuniststämpel, vilket inte uppskattas av de mer liberala socialdemokratiska väljarna (som är ganska många). Nu tror jag dock på ett maktskifte år 2010, och med Sahlin som regeringschef och Ohly samt Peter Eriksson på minsterposter ser den politiska framtiden allt annat än ljus ut i Sverige.
Efter gårdagens debatt blev man inte mycket klokare. Man har väl blivit färgad av personvalstendensen. Under debatten satt man mest och iakttog debattparternas personliga egenskaper och karisma. Jag vet inte vad det är men Lars Ohly, Mona Sahlin och Maud Olofsson är alla obehagliga personligheter, som jag har ypperligt svårt för. Inför Björklund och Reinfeldt är jag ganska likgiltig. Wetterstrand däremot visar prov på genuint engagemang och sympati. Hon verkar vara den enda som verkligen tror att världen blir bättre om hennes politik genomförs och samtidigt ger blanka fan i personlig vinst. Synd bara att jag inte håller med om det innehåll hon brinner för i vissa frågor. Klippet nedan visar hur wetterstrands motsats, Lars Ohly, använder sig av härskarteknik mot en oliktänkande. Att en partiledare pekar finger åt en annan vuxen människa, som råkar ha en annan åsikt, säger det mesta om tågmästaren Lars Ohlys inställning till oliktänkande och om hans engagemang för den fria debatten. Är det så här vi vill att våra framtida ministrar ska bete sig?
fredag 10 oktober 2008
Tillfredsställande domar
I veckan föll domarna i två mål som Lorden tidigare har uppmärksammat på bloggen. Anders Eklund dömdes till livstids fängelse för morden på Pernilla Hellgren och Engla Höglund. Han hade dessutom våldtagit båda sina offer innan han bragt dem om livet. Något annat straff än livstid var uteslutet eftersom Eklund erkänt sina gärningar. Mer anmärkningsvärt var det kanske att Eklunds advokat, Leif Silbersky, inte valde att överklaga. Säkerligen ett beslut grundat på Silberskys eget rykte. Att han under rättegången försökte skapa sympati för sin klient "offret" Eklund retade gallfeber på den samhälleliga opinionen. Det torde ligga i allmänt folkvett att inte tycka synd om en man som våldtagit och mördat ett oskyldigt barn. Eklund lär knappast få det lätt i fängelset denna gång.
Idag föll även domen mot den kände operasångaren Tito Beltran. Till min glädje skärpte hovrätten Beltrans straff och dömde honom för två fall av sexuella övergrepp. Det ena skedde 99 under Rhapsody in Rock-turnén. Det är också det fallet som blivit massmedialt uppmärksammat då flera "stjärnor" har vittnat i målet. I det andra fallet döms Beltran för att ha utnyttjat en sexårig flicka vid flera tillfällen i början av 2000-talet. Han ska även ha smittat flickan med herpes.
Den sammanlagda straffet som Beltran nu ska avtjäna blir 2.5 års fängelse. Det känns skönt att rättssystemet denna gång har tagit sitt ansvar. Likväl känns det skönt med fällande dom i Beltran-målet eftersom Lorden ganska tidigt dömde ut honom. Beltran hävdar nu att han ska överklaga domen till högsta domstolen. Det torde dock vara minimala chanser för Beltran att få igenom sitt överklagande. Beltrans fall är ett klassiskt våldtäktsmål, utan prejudicerande intresse. Det är heller knappast troligt att nya omständigheter i fallet kommer att uppdagas. Därmed har vi sett slutet på rättegångscirkusen kring Tito Beltran. För att sluta cirkeln krävs nu också att den s.k. tyskan, Christine Schürrer, döms till livstids fängelse i hovrätten.
Idag föll även domen mot den kände operasångaren Tito Beltran. Till min glädje skärpte hovrätten Beltrans straff och dömde honom för två fall av sexuella övergrepp. Det ena skedde 99 under Rhapsody in Rock-turnén. Det är också det fallet som blivit massmedialt uppmärksammat då flera "stjärnor" har vittnat i målet. I det andra fallet döms Beltran för att ha utnyttjat en sexårig flicka vid flera tillfällen i början av 2000-talet. Han ska även ha smittat flickan med herpes.
Den sammanlagda straffet som Beltran nu ska avtjäna blir 2.5 års fängelse. Det känns skönt att rättssystemet denna gång har tagit sitt ansvar. Likväl känns det skönt med fällande dom i Beltran-målet eftersom Lorden ganska tidigt dömde ut honom. Beltran hävdar nu att han ska överklaga domen till högsta domstolen. Det torde dock vara minimala chanser för Beltran att få igenom sitt överklagande. Beltrans fall är ett klassiskt våldtäktsmål, utan prejudicerande intresse. Det är heller knappast troligt att nya omständigheter i fallet kommer att uppdagas. Därmed har vi sett slutet på rättegångscirkusen kring Tito Beltran. För att sluta cirkeln krävs nu också att den s.k. tyskan, Christine Schürrer, döms till livstids fängelse i hovrätten.
tisdag 7 oktober 2008
USA:s val : rådande förutsättningar
Snart stundar det amerikanska presidentvalet. Det har föregåtts av ett enormt massmedialt intresse, givetvis i USA, men också i Europa och Sverige. USA är vår tids hegemoni och utgången av valet påverkar givetvis hela världspolitiken. Valet är viktigt ur flera aspekter. Därför kommer jag i detta inlägg att fokusera på valets förutsättningar. Här redogör jag för min syn på valet och tippar utgången.
Även om man tror att kandidaterna Barack Obama och John McCain står för diametralt motsatt politisk agenda, så är deras hållning i de politiskt stora frågorna ganska lika. Den stora skillnaden utgörs av den utrikespolitiska hållningen. Barack Obama står för en mer vänlig och diplomatisk inställning när det gäller USA:s redan aggressiva utrikespolitik, medan McCain förespråkar Bush´s hårda linje. Den stora kärnfrågan är USA:s misslyckade krig mot terrorismen. Här vill McCain fortsätta och "vinna" kriget, som främst och praktiskt sker i Irak, medan Obama vill kalla hem de amerikanska trupperna.
I praktiken tror jag dock att USA kommer att fortsätta att bedriva en hård militär och intervenerande politik, vem som än kommer till makten. Problemet är bara att USA:s aggressiva politik knappast har folkligt stöd i hemlandet. Enligt en undersökning som publicerades idag är enbart 12 % av USA:s befolkning nöjda med den rådande politiska situationen i landet. Visserligen har landet nyligen drabbats av finanskriser, men även makthavarnas utrikespolitik och handlande vid Katrina ligger Bush-regimen och republikanerna i fatet.
I mångt och mycket handlar det amerikanska presidentvalet (som alltid) om personval. Landets tvåpartisystem med demokrater och republikaner är egentligen ett spel för galleriet. I slutändan är det alltid den kandidat med störst karisma, förtroende, ekonomisk uppbackning och för folket bäst inställning i populistiska sakfrågor som vinner valet. Årets presidentval är verkligen inget undantag.
Barack Obama är (i sammanhanget) ung, med sina 47 år. Knappt torr bakom öronen enligt motståndarna. John McCain däremot har uppnått en ansenlig ålder med sina 71 år. Dessutom är han en gammal krigsveteran med konservativa idéer. Valet står inte bara mellan ungt och gammalt, reformistiskt och konservativt eller mjukt mot hårt. Det står också mellan svart och vitt. Som alla vet har USA en historia fylld av segregation och motsättningar mellan landets svarta och vita befolkning. Landet har aldrig tidigare haft en svart president. Detta faktum gör säkerligen valet ännu mera hett i hemlandet. Det finns fortfarande en utbredd konservatism i landets vissa delar som säkerligen skulle ha extra svårt att acceptera Barack Obama som president.
För ett par veckor sedan tippade jag utgången i valet. Personligen tror jag att Barack Obama till slut vinner valet med 8 procentenheter. Sedan jag tippade har opinionen svängt fram och tillbaka. Idag visade dock siffror på att Obama leder med 9 procentenheter (8 i ena annan undersökning). Det ska dock understrykas att många fortfarande är osäkra. Valkampanjerna brukar vara kantade av skandaler. Det skulle förvåna mig föga om det inom en snar framtid uppdagades flera personliga skandaler som kandidaterna har varit inblandade i. Även om det i praktiken spelar mindre roll vem som väljs av kandidaterna är valet oerhört viktigt för amerikanarna. Lorden lär få anledning att följa upp valresultatet när valet väl har ägt rum.
Vem tycker jag då ska vinna? I ärlighetens namn är jag ganska likgiltig. USA:s tid som hegemoni lär ta slut under min livstid ändå (om jag dör en naturlig död). Vare sig man har John McCain eller Barack Obama vid rodret. Å andra sidan har USA:s aggressiva utrikespolitiska interventioner (kalla det imperialism om ni vill) skapat tillräckliga problem i världspolitiken. Det stora problemet är väl snarare att det finns flera stormakter som kommer att vilja fylla USA:s tomrum om nu USA skulle få för sig att dra sig undan frivilligt. Annars finns det lika många som inom en snar framtid är sugna på att störta eller utmana dem att lämna positionen ofrivilligt. Den som lever får se.
Även om man tror att kandidaterna Barack Obama och John McCain står för diametralt motsatt politisk agenda, så är deras hållning i de politiskt stora frågorna ganska lika. Den stora skillnaden utgörs av den utrikespolitiska hållningen. Barack Obama står för en mer vänlig och diplomatisk inställning när det gäller USA:s redan aggressiva utrikespolitik, medan McCain förespråkar Bush´s hårda linje. Den stora kärnfrågan är USA:s misslyckade krig mot terrorismen. Här vill McCain fortsätta och "vinna" kriget, som främst och praktiskt sker i Irak, medan Obama vill kalla hem de amerikanska trupperna.
I praktiken tror jag dock att USA kommer att fortsätta att bedriva en hård militär och intervenerande politik, vem som än kommer till makten. Problemet är bara att USA:s aggressiva politik knappast har folkligt stöd i hemlandet. Enligt en undersökning som publicerades idag är enbart 12 % av USA:s befolkning nöjda med den rådande politiska situationen i landet. Visserligen har landet nyligen drabbats av finanskriser, men även makthavarnas utrikespolitik och handlande vid Katrina ligger Bush-regimen och republikanerna i fatet.
I mångt och mycket handlar det amerikanska presidentvalet (som alltid) om personval. Landets tvåpartisystem med demokrater och republikaner är egentligen ett spel för galleriet. I slutändan är det alltid den kandidat med störst karisma, förtroende, ekonomisk uppbackning och för folket bäst inställning i populistiska sakfrågor som vinner valet. Årets presidentval är verkligen inget undantag.
Barack Obama är (i sammanhanget) ung, med sina 47 år. Knappt torr bakom öronen enligt motståndarna. John McCain däremot har uppnått en ansenlig ålder med sina 71 år. Dessutom är han en gammal krigsveteran med konservativa idéer. Valet står inte bara mellan ungt och gammalt, reformistiskt och konservativt eller mjukt mot hårt. Det står också mellan svart och vitt. Som alla vet har USA en historia fylld av segregation och motsättningar mellan landets svarta och vita befolkning. Landet har aldrig tidigare haft en svart president. Detta faktum gör säkerligen valet ännu mera hett i hemlandet. Det finns fortfarande en utbredd konservatism i landets vissa delar som säkerligen skulle ha extra svårt att acceptera Barack Obama som president.
För ett par veckor sedan tippade jag utgången i valet. Personligen tror jag att Barack Obama till slut vinner valet med 8 procentenheter. Sedan jag tippade har opinionen svängt fram och tillbaka. Idag visade dock siffror på att Obama leder med 9 procentenheter (8 i ena annan undersökning). Det ska dock understrykas att många fortfarande är osäkra. Valkampanjerna brukar vara kantade av skandaler. Det skulle förvåna mig föga om det inom en snar framtid uppdagades flera personliga skandaler som kandidaterna har varit inblandade i. Även om det i praktiken spelar mindre roll vem som väljs av kandidaterna är valet oerhört viktigt för amerikanarna. Lorden lär få anledning att följa upp valresultatet när valet väl har ägt rum.
Vem tycker jag då ska vinna? I ärlighetens namn är jag ganska likgiltig. USA:s tid som hegemoni lär ta slut under min livstid ändå (om jag dör en naturlig död). Vare sig man har John McCain eller Barack Obama vid rodret. Å andra sidan har USA:s aggressiva utrikespolitiska interventioner (kalla det imperialism om ni vill) skapat tillräckliga problem i världspolitiken. Det stora problemet är väl snarare att det finns flera stormakter som kommer att vilja fylla USA:s tomrum om nu USA skulle få för sig att dra sig undan frivilligt. Annars finns det lika många som inom en snar framtid är sugna på att störta eller utmana dem att lämna positionen ofrivilligt. Den som lever får se.
måndag 6 oktober 2008
Hur ser framtidens mentaliteter ut?
Att studera historiska mentaliteter är knappast enkelt. Mentaliteter kan beskrivas som en populations tysta och legitima åsikter i samhällsfrågor. Eftersom ett samhälles mentaliteter är starkt förknippat med dess kultur kan man tro att mentaliteter är trögrörliga och svårförändrade. Så är dock inte fallet. Såväl kulturer och mentaliteter är mer lätta att rubba än man kanske skulle kunna tro.
Genom att studera det i allra högsta grad föränderliga århundradet 1900-talet kan vi konstatera en rad mentalitetsförändringar. För bara 100 år sedan hade vi inte ens rösträtt för alla medborgare, något som idag är självklart för de allra flesta i Sverige och övriga Europa. För 100 år sedan fanns inte heller datorn, som dagens samhälle inte längre skulle kunna klara sig utan.
Att vi lever i en ständig utveckling och samhällelig förändring är i sig ingenting märkvärdigt. Däremot är det ganska märkligt att vi idag gör narr av gamla mentaliteter och upphöjer våra egna till något att dyrka. Vad är det som säger att Europas och Sveriges (och världens) population om 100 år inte garvar åt oss och våra, utifrån deras tidsanda sett, patetiska tankar och idéer? Finns det över huvud taget något Europa och Sverige då? Den som lever får se.
Det svenska bandet Puissance levererar ett ganska talande dilemma i sin text till låten Release the world i ämnet:
What is truth or common sense? It is just the current media-hype at a factor of ten?
Isn't it a variable that is ever shifting ever changing every couple of years?
Two hundred years ago it was common sense to have slaves, we don't believein that now. Fifty years ago or so it was illegal to be gay, and it was legal to rapeyour wife, we don't believe in that now either, but if common sense can change that much in just fifty or two hundred years, what is there to say that it won't change tomorrow?
No-one knows what the truth of tomorrow will be...
But i do know who is going to invent it, and i do know who is going to look back at the truths of our time and tell us they were lies...
Det texten förmedlar är just förändringar av mentaliteter och att dessa förmodligen redan kommer att förändras imorgon (symboliskt menat). Läser vi exempelvis en lärobok i geografi från början av förra seklet kommer det att stå häpnadsväckande, och utifrån vårt moderna synsätt, rasistiska beskrivningar av Afrikas population. Otänkbara saker som aldrig skulle kunna stå i dagens moderna.
I början av förra seklet var det självklart att alla skulle gå i kyrkan. Idag är det väldigt ovanligt, för att inte säga sällsynt, att se fullsatta kyrkor på söndagarna. Ens i tätbyggdhet. Lika ovanligt och otänkbart var det att rubba samhällets givna könsroller för bara ett sekel sen. Samtliga män som levde då hade upplevts som totala mangrisar utifrån vårt moderna samhälles mentalitet.
Det är som sagt omöjligt att sia om hur de framtida mentaliteterna kommer att se ut. En sak är dock säker. Tro för all del i världen inte att dagens mentaliteter är de rådande, ty vår tids normer är ingalunda en statisk ordning bara för att vi lever i den just nu. Vår verklighet är med all säkerhet inte framtidens verklighet. All historisk utveckling understryker denna tes.
Genom att studera det i allra högsta grad föränderliga århundradet 1900-talet kan vi konstatera en rad mentalitetsförändringar. För bara 100 år sedan hade vi inte ens rösträtt för alla medborgare, något som idag är självklart för de allra flesta i Sverige och övriga Europa. För 100 år sedan fanns inte heller datorn, som dagens samhälle inte längre skulle kunna klara sig utan.
Att vi lever i en ständig utveckling och samhällelig förändring är i sig ingenting märkvärdigt. Däremot är det ganska märkligt att vi idag gör narr av gamla mentaliteter och upphöjer våra egna till något att dyrka. Vad är det som säger att Europas och Sveriges (och världens) population om 100 år inte garvar åt oss och våra, utifrån deras tidsanda sett, patetiska tankar och idéer? Finns det över huvud taget något Europa och Sverige då? Den som lever får se.
Det svenska bandet Puissance levererar ett ganska talande dilemma i sin text till låten Release the world i ämnet:
What is truth or common sense? It is just the current media-hype at a factor of ten?
Isn't it a variable that is ever shifting ever changing every couple of years?
Two hundred years ago it was common sense to have slaves, we don't believein that now. Fifty years ago or so it was illegal to be gay, and it was legal to rapeyour wife, we don't believe in that now either, but if common sense can change that much in just fifty or two hundred years, what is there to say that it won't change tomorrow?
No-one knows what the truth of tomorrow will be...
But i do know who is going to invent it, and i do know who is going to look back at the truths of our time and tell us they were lies...
Det texten förmedlar är just förändringar av mentaliteter och att dessa förmodligen redan kommer att förändras imorgon (symboliskt menat). Läser vi exempelvis en lärobok i geografi från början av förra seklet kommer det att stå häpnadsväckande, och utifrån vårt moderna synsätt, rasistiska beskrivningar av Afrikas population. Otänkbara saker som aldrig skulle kunna stå i dagens moderna.
I början av förra seklet var det självklart att alla skulle gå i kyrkan. Idag är det väldigt ovanligt, för att inte säga sällsynt, att se fullsatta kyrkor på söndagarna. Ens i tätbyggdhet. Lika ovanligt och otänkbart var det att rubba samhällets givna könsroller för bara ett sekel sen. Samtliga män som levde då hade upplevts som totala mangrisar utifrån vårt moderna samhälles mentalitet.
Det är som sagt omöjligt att sia om hur de framtida mentaliteterna kommer att se ut. En sak är dock säker. Tro för all del i världen inte att dagens mentaliteter är de rådande, ty vår tids normer är ingalunda en statisk ordning bara för att vi lever i den just nu. Vår verklighet är med all säkerhet inte framtidens verklighet. All historisk utveckling understryker denna tes.
onsdag 1 oktober 2008
Offentliga eller privata välfärdstjänster: fördelar och nackdelar
En av den moderna politikens allra viktigaste hjärtefrågor är huruvida man förespråkar offentligt eller privat tillhandahållande av välfärdstjänster i samhället. I frågan ser medborgaren oftast i svart eller vitt. Antingen offentligt eller privat. Själv har jag alltid varit för en stark offentlig sektor av rättevise- solidaritets- och folkgemenskapsskäl, men jag har för den sakens skull inte förkastat fördelarna, som även finns med privata välfärdstjänster. Jag ska i detta inlägg försöka att bena ut fördelarna och nackdelarna med de båda alternativen.
Om staten tillhandahåller offentliga tjänster innebär det krasst sett att de finansieras av skattebetalarna. Denna modell bygger på solidaritet. Alla betalar skatt och finansierar tjänsterna och alla tar del av dem. Staten blir således finansiär och arbetsgivare. Effekterna på familje- och utbildningspolitiken blir då att samtliga får ta del av samma produkt och liknande tjänster. Alla har lika rätt till skola, dagis, utbildning etc. Den stora fördelen jag ser här är just solidaritetstanken och rättviseperspektivet. Alla samhällsmedborgare får ta del av samma välfärd.
Det finns emellertid några nackdelar. Effektiviteten och konkurrensen hämmas. Som jag skrev ovan blir staten både finansiär och arbetsgivare. Konkurrens saknas vilket kan hämma kvalitet och billigare priser. En annan nackdel är människans valfrihet. Statligt offentligt tillhandahållande av tjänster får effekten på familje- och utbildningspolitiken att människans begränsningar till valmöjligheter minskar.
Om privata företag tillhandahåller offentliga tjänster innebär det att dessa subventioneras med hjälp av avgifter. Effekterna på politiken blir då att solidariteten försvinner. Bara vissa har råd att gå på den skolan man vill, ha barnen på det dagiset man vill eller har råd med sjukvård. Effekten i förlängningen kan bli att den sociala segregationen och klyftan i samhället ökar. Samtidigt ökar konkurrensen med privat tillhandahållande av offentliga tjänster. Fler jobbtillfällen kan uppnås, effektiviteten kan bli bättre och privatiseringen ökar människans valfrihet (om man har råd).
Eftersom jag inte ser frågan i svart eller vitt finns det en medelväg till ovanstående kontraster. Det är att tjänsterna subventioneras via skatter men att staten lägger ut tjänsterna på entreprenad. Staten finansierar men privata företag tillhandahåller tjänsterna. Detta system kräver dock en förhandlingskompetens från statens sida. Att de anställer rätt företag att utföra rätt tjänst osv. Med denna modell blir effekterna en någorlunda rättvis familje- och utbildningspolitik. Valfriheten blir stor och effektiviseringen och konkurrensen ökar och kan leda till större välfärd. Priserna kan pressas.
I Sverige har vi haft en lång tradition av socialdemokrati som har lett till viss konformitet hos svenskarna. Det har också skapat ett inneboende rättvisepatos hos oss. Stor konkurrens kan, som beskrivits ovan, resultera i pressade priser, men till vilket pris för populationen? Likt exemplet med de amerikanska representantshuspolitikerna (se gårdagens blogginlägg) kommer företagen att göra allt för att gå med så stor vinst som möjligt. Liknelsen mellan ett privat flygbolag och privata välfärdstjänster kan te sig långsökt, men jag ska ändå förklara hur dessa kan hänga ihop.
Flygbolagens konkurrens gör att man pressar priserna, eftersom man vill ha så många resenärer som möjligt. Eftersom intäkterna på biljettförsäljningen blir lägre får man dra in på andra utgifter. I detta fall kan det handla om längre tid mellan den tekniska underhållningen av planen, färre anställda, lägre meriterade piloter etc. Vid flera flygplanskrascher har orsaken varit just bristande tenkniskt underhåll till följd av konkurrens. Vill man betala och få en säker (eller säkrare produkt) som är lika för alla eller vill man riskera att krascha?
Privata välfärdstjänster kan fungera likadant. Friskolor lockar med erbjudanden som gratis dator till eleverna, betalat körkort etc. För att täcka utgifterna kanske man får dra in på läromedel och använda sig av sponsrat (då givetvis kraftigt vinklat) läromedel istället. Privata sjukvårdsinrättningar kan erbjuda en billig peng till förmån för sämre kvalitet etc.
Sedan finns givetvis de elitinrättningar inom välfärden som bara de allra rikaste kan ta del av. Har ni någonsin funderat på varför "Lasse utanför bolaget" är i 40-årsåldern och varken har några tänder eller möjlighet till ett drogfritt liv kvar, medan våra rockstjärnor som pundat och krökat dubbelt så länge som Lasse både kan bli drogfria, vältränade och ansiktslyfta i 60-års-åldern?
Om staten tillhandahåller offentliga tjänster innebär det krasst sett att de finansieras av skattebetalarna. Denna modell bygger på solidaritet. Alla betalar skatt och finansierar tjänsterna och alla tar del av dem. Staten blir således finansiär och arbetsgivare. Effekterna på familje- och utbildningspolitiken blir då att samtliga får ta del av samma produkt och liknande tjänster. Alla har lika rätt till skola, dagis, utbildning etc. Den stora fördelen jag ser här är just solidaritetstanken och rättviseperspektivet. Alla samhällsmedborgare får ta del av samma välfärd.
Det finns emellertid några nackdelar. Effektiviteten och konkurrensen hämmas. Som jag skrev ovan blir staten både finansiär och arbetsgivare. Konkurrens saknas vilket kan hämma kvalitet och billigare priser. En annan nackdel är människans valfrihet. Statligt offentligt tillhandahållande av tjänster får effekten på familje- och utbildningspolitiken att människans begränsningar till valmöjligheter minskar.
Om privata företag tillhandahåller offentliga tjänster innebär det att dessa subventioneras med hjälp av avgifter. Effekterna på politiken blir då att solidariteten försvinner. Bara vissa har råd att gå på den skolan man vill, ha barnen på det dagiset man vill eller har råd med sjukvård. Effekten i förlängningen kan bli att den sociala segregationen och klyftan i samhället ökar. Samtidigt ökar konkurrensen med privat tillhandahållande av offentliga tjänster. Fler jobbtillfällen kan uppnås, effektiviteten kan bli bättre och privatiseringen ökar människans valfrihet (om man har råd).
Eftersom jag inte ser frågan i svart eller vitt finns det en medelväg till ovanstående kontraster. Det är att tjänsterna subventioneras via skatter men att staten lägger ut tjänsterna på entreprenad. Staten finansierar men privata företag tillhandahåller tjänsterna. Detta system kräver dock en förhandlingskompetens från statens sida. Att de anställer rätt företag att utföra rätt tjänst osv. Med denna modell blir effekterna en någorlunda rättvis familje- och utbildningspolitik. Valfriheten blir stor och effektiviseringen och konkurrensen ökar och kan leda till större välfärd. Priserna kan pressas.
I Sverige har vi haft en lång tradition av socialdemokrati som har lett till viss konformitet hos svenskarna. Det har också skapat ett inneboende rättvisepatos hos oss. Stor konkurrens kan, som beskrivits ovan, resultera i pressade priser, men till vilket pris för populationen? Likt exemplet med de amerikanska representantshuspolitikerna (se gårdagens blogginlägg) kommer företagen att göra allt för att gå med så stor vinst som möjligt. Liknelsen mellan ett privat flygbolag och privata välfärdstjänster kan te sig långsökt, men jag ska ändå förklara hur dessa kan hänga ihop.
Flygbolagens konkurrens gör att man pressar priserna, eftersom man vill ha så många resenärer som möjligt. Eftersom intäkterna på biljettförsäljningen blir lägre får man dra in på andra utgifter. I detta fall kan det handla om längre tid mellan den tekniska underhållningen av planen, färre anställda, lägre meriterade piloter etc. Vid flera flygplanskrascher har orsaken varit just bristande tenkniskt underhåll till följd av konkurrens. Vill man betala och få en säker (eller säkrare produkt) som är lika för alla eller vill man riskera att krascha?
Privata välfärdstjänster kan fungera likadant. Friskolor lockar med erbjudanden som gratis dator till eleverna, betalat körkort etc. För att täcka utgifterna kanske man får dra in på läromedel och använda sig av sponsrat (då givetvis kraftigt vinklat) läromedel istället. Privata sjukvårdsinrättningar kan erbjuda en billig peng till förmån för sämre kvalitet etc.
Sedan finns givetvis de elitinrättningar inom välfärden som bara de allra rikaste kan ta del av. Har ni någonsin funderat på varför "Lasse utanför bolaget" är i 40-årsåldern och varken har några tänder eller möjlighet till ett drogfritt liv kvar, medan våra rockstjärnor som pundat och krökat dubbelt så länge som Lasse både kan bli drogfria, vältränade och ansiktslyfta i 60-års-åldern?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)