Spektakulärt rån kopplat till Serbien?

Som hämtat från vilken kuppfilm från Hollywood som helst genomfördes igår ett minst sagt spektakulärt rån. Alla känner vid det här laget till hur "ligan" opererade med militärisk precision och att det användes en helikopter vid aktionen.

Jag har tidigare skrivit om Jens Lapidus böcker och om hans skildring av Stockholms undre värld. Där beskrivs "juggemaffian" på ett, får man förmoda, realistiskt sätt. När nu medierna (etablerade tidningar och bloggosfären) kopplar samman gårdagens rån med mannen (läs serben) som beskrivits som Stockholms undre världs kung (tillika juggemaffians ledare) låter det inte helt orimligt. När man trodde att Lapidus mfl överdriver i sin fiktion, inträffar helt plötsligt ett helikopterrån i Stockholm. Man slutar aldrig att förvånas.

Att den utpekade mannen (M.S.) är serb ger mig också en anledning till att publicera youtubes just nu roligaste klipp. Det är inte den till rånet inhyrde helikopterpiloten som stoppats för ett alkoholtest i klippet. Inte heller är det ligaledaren. Men likt förbannat är det en helt otroligt rolig serb. Snacka om primitiv instinkt hos gubben! :)

En studie i makt

När man talar 1900-tal och diktatorer tänker de flesta osökt på Adolf Hitler. Givetvis överskuggar det andra världskriget, tredje riket och vår tids mest kända historiska person alla andra händelser, riken och personer under det seklet. Så bör det också rimligtvis vara. 1900-talet i allmänhet och första delen av seklet i synnerhet är dock en väldigt intressant tid i största allmänhet.

Det politiska läget var instabilt och demokrati som styrelseform var långt ifrån självklart. I Italien lyckades en journalist bli landets enväldiga ledare: Benito Mussolini har gått till historien med bitter eftersmak och ordet fascist är okritiserat ett negativt laddat epitet. Lorden har läst Göran Hägghs biografi om Benito Mussolini. En intressant bok som genererar en hel del tankar.

Det ska villigt erkännas att jag tidigare aldrig öppnat en bok författad av Göran Häggh. Men som hängiven fan av På spåret har intresset för att läsa en av hans böcker ökat markant. Häggh har nämligen (kunskapsmässigt) krossat det mesta i sin väg i tävlingen. Det inger respekt. När sedan min nyfikenhet på Hägghs författarskap korsade mitt historieintresse var saken klar: Hägghs oskuld skulle tas!

Göran Häggh ger en gedigen översikt över Mussolinis liv. Han ger dessutom en kritisk men också klarsynt bild av samtiden och till varför det blev som det blev. Häggh sticker också effektivt hål på myten om att Mussolini (eller Il Duce som han kallades) enbart var en skrupelfri tyrann utan hämningar och en man med enbart negativa sidor. Faktum är att Häggh gång på gång berömmer Il Duces sociala gärningar och ekonomiska politik. Exempelvis byggdes infrastrukturen ut och utvecklades enormt under Mussolinis diktatorskap. Vidare försvann maffian helt och hållet under eran. Möjligen med märkliga metoder, men faktum är att den korruption som mångt och mycket präglar Italiens nuvarande styrelseskikt inte heller existerade under Mussolinis ledarskap.

En falsk föreställning är att Mussolini och fascisterna anammade Tysklands raspolitik. Inslag av rasism skedde först under Mussolinis sista år vid makten, när 2:a världskriget var igång och Italien slogs på tyskarnas sida. Att anamma raspolitik var dock inget märkligt i sig under denna tidsperiod. Raslära var kutym och i Sverige fanns ett rasbiologiskt institut (sanktionerat av socialdemokraterna) långt innan världen ens kände till Adolf Hitler eller NSDAP.

Givetvis är Hägghs bok, "En studie i makt", ingen propagandabok för Mussolini. Han ger vissa negativa aspekter av honom och fascismen. Ideologin i sig bygger på en våldsromantisering och många framstående fascister hyllade våld. Specifikt en föregångare till fascismen: Gabriele D'Annunzio. Likaså var man ultranationalister. Återigen var detta inget märkvärdigt. Italien hade bildats under 1800-talet, var en ung nationalstat och anammade hela västeuropas idéströmningar under denna tid. Italiens nationalism innefattade dessutom (återigen) ingen biologisk rasism från början.

Häggh beskriver också Italiens anfallskrig mot Abessinien (nuvarande Etiopien). Hur dumt
kolonialisering än må vara med våra moderna ögon mätt, så var det inget konstigt utifrån samtidens perspektiv. Alla andra Europeiska stormakter hade kolonier, så att Italien med sin nationalism i ryggen också ville delta i Afrikas erövring är i sig inget konstigt. Mussolini var alltså inte mer elak än någon annan västerländsk ledare: i det avseendet! Att man sedan betvingade Abessinien med hjälp av stridsgas och andra inhumana medel är en annan femma. Häggh hävdar dock här att det knappast var Mussolinis fel utan befälgavaren Badoglio:s.

Mussolinis största misstag, enligt Häggh, var att Mussolini och Italien satsade på fel häst i kriget. Mussolini var från början inget fan av Adolf Hitler. Den senare såg dock upp oerhört till Il Duce. I och med inträdet i kriget anammade Italien vissa av de raslagar som redan fanns i Tyskland. Att man gick in på Tysklands sida kan säkerligen förklara att båda staterna var uttalat antidemokratiska.

Kriget blev dessutom oerhört impopulärt i Italien (som led enorma nederlag). Folkets missnöje gick inte att motstå och Mussolini avsattes (och abdikerade frivilligt). Detta accepterades dock inte av tyskarna som återinsatte Benito under kuppartade former. Under de sista krigsåren begick Mussolinis regim otaliga övergrepp. Häggh menar att det är under denna era som riktiga övergrepp sker. Han menar också att det rådde krigstillstånd. Vilka begår inte övergrepp i krigstillstånd? Mussolinis slutliga död symboliserar också den grymhet som präglade tidsandan. Han avrättades offentligt och hans lik skändades. Skändningen fotades och flera bilder florerar än idag i diverse böcker och på Internet.

Göran Häggh ger en mycket intressant studie i makt. I en intressant tid berättar han om en lika intressant ledares uppgång, regeringstid och fall. Ibland blir det svårt att hålla reda på alla personer i boken, eftersom Häggh "namedroppar" till höger och vänster kontinuerligt. Alla historieintresserade uppmanas dock att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Häggh skriver dessutom på ett akademiskt, men inte allt för krystat språk. Boken får 8 knakande fötter av 10 möjliga.

Tredje gången gillt

Efter att ha köpt mig en ny DVD-spelare har Lordens filmkonsumtion återigen stigit den senaste tiden. Jag har (tyvärr) tagit fildelningslagen på allvar och hyr allt som oftast mina filmer på laglig väg. I masskonsumtionens filmdjungel är det dock inte alltid lätt att hitta rätt. Att hyra film kan vara som att köpa grisen i säcken.

Den senaste tiden har jag hyrt tre olika filmer. Först ut var den italienska filmen Gamorra. Jag har genomlidit en italiensk period på den senare tiden (snart kommer ett inlägg om Benito Mussolini att publiceras på bloggen) och har länge velat se just denna film. Handlingen utspelar sig i Neapel och skildrar hur den italienska maffian nästlat sig in i allt från hyresavtal till avfallshantering. Ett aktuellt samhällsproblem som givetvis berör och som samtidigt gör tittaren riktigt pessimistisk. Filmens problem är dock att den är i långsamaste laget och allt för pratig. Filmen blev en liten besvikelse. Endast fem stela fötter av tio möjliga.

Den andra filmen jag hyrde heter In the electric mist. Eftersom jag älskar thrillers och vitsorden indikerade att detta skulle vara en riktig nagelbitare om en seriemördare som torterar och dödar kvinnor så kunde jag inte motstå den. Att sedan Tommy Lee Jones innehar huvudrollen var ingen större nackdel. Jones har gjort ett par riktigt fina rolltolkningar. Filmen var dock riktigt kass. En blandning mellan fiktion, verklighet , förutsägbarhet och total ospänning präglar filmen. Jones är slätstruken och efterupplevelsen sträcker sig till ett "jaha"? "In the electric mist" är ett typexempel på falsk marknadsföring. Hyr den inte! Tre stela fötter...

Men så igår blev det tredje gången gillt! Den gamle Darkman-hjälten Liam Neeson slår sällan fel och hans tolkning av Brian i filmen Taken är fenomenalt bra. Intrigen är rak. Neesons dotter kidnappas och Neeson (som är gammal agent) hämnas och bryter nacken av folk (mest albanska traffickingbovar) på löpande band. Kanske låter lite tradigt, men det var riktigt underhållande. Det är dags att uppgardera Neeson till en riktig actionhjälteskådis. Filmen kanske låter grabbig, men det kvinnliga sällskap jag upplevde filmen tillsammans med var även hon nöjd. Skulle du gå igenom allt det där om jag blev kidnappad? - Självklart baby, självklart (om jag hade samma koll som Neeson vill säga). "Taken" = Åtta stela fötter av tio möjliga.

Ooops, he did it again!

Sveriges enda medborgare som upplevt fångenskap på Guantanamobasen är, den i Örebro uppväxta, Mehdi Ghezali. Hans bakgrund är minst sagt brokig. Bland annat satt Ghezali i fängelse i Portugal i slutet av 90-talet (för grovt rån). Efter mellanlandning i Sverige greps han sedan vintern 2001 i Pakistan. Han bedömdes som terrorist och satt därefter fängslad på den ökäna fängelsebasen Guantanamo.

Frigivningen av Ghezali 2004 hade föregåtts av stort rabalder. Ghezalis far hade hungerstrejkat och tidningarna drog snyfthistorier om den timida och snälla Örebroaren som satt (i princip oskyldigt) fängslad i en tortyrkammare på Guantanamo. När Ghezali till slut släpptes var pressuppbådet enormt. Han skulle stämma amerikanska myndigheter och fick stor sympati, och blev en medias gullgosse. Vad Ghezali hade haft för ärenden i Pakistan ville han dock inte nämna. Inte heller tog han avstånd från Usama Bin Ladin.

Det är för Lorden inte speciellt förvånande nu när Mehdi Ghezali återigen har gripits som terrorist i Pakistan. Tillsammans med två andra svenskar (kan det vara Hasse Andersson från Målilla och Jonas Gunnarsson från Luleå?) har han uppehållit sig olagligt i landet och förmodat bedrivit terroristverksamhet. Man kan undra om snyftmedia tar Ghezali under sina vingar även denna gång. Eller om hans far återigen hungerstrejkar för att uppmärksamma sin sons oskuld? Vi ses på Sergels Torg tillsammans med Ghezalis far...Eller inte...

Ralf gjorde det igen!

Få svenskar undgick den rafflande upplösningen på VM-kvalmatchen Ungern mot Sverige i helgen. Många anser nog att en viss Zlatan är Sveriges stora hjälte och visst var det en bragd att återigen lyckas få in bollen i slutsekunderna mot just Ungern i en viktig kvalmatch. Men den sanna hjälten heter varken Zlatan, Källström eller Lagerbäck. Han heter nämligen Ralf Edström.

Edström har inte bara avgjort själv i viktiga matcher för Sverige under främst 70-talet. Han har på ett föredömligt och fantastiskt sätt tjänstgjort som sportkommentator på Radiosporten efter avslutad karriär. Som bisittande expert har Ralf Edström bland annat varit märkart bersuad under sändningar, han har försökt lugna ner sin parhäst (tillika hjälte) Lasse Granqvist när denne låtit känslorna ta över och han har myntat helt bisarra referat. Dessutom har Edström många gånger kritiserat Zlatan öppet. Detta har retat gallfeber på den allt som oftast dryge Rosengårdssonen. En gång så mycket att han yttrade att Edström inte dög till annat än som trädgårdsmästare till Zlatan. Edström är en sann hjälte. Därför är Ralf Edström värd en stor hyllning på Lordens blogg. Hyllningen kommer att visualiseras med hjälp av tre mycket underhållande klipp.

Klipp 1: En glad och full Edström spinner iväg i radion. Han sluddrar, skrattar och tjoar hejdlöst. Klippet behöver inte förklaras vidare. Lyssna och njut.

Klipp 2: Lasse Granqvist blir helt i extas när Zlatan klackar in 1-1 mot Italien. Han skriker att Zlatans mål "inte är sant" och att det "inte är möjligt". Man hör Ralf hela tiden försöka att sansa Granqvist och hävda att det visst är möjligt. Antagligen på grund av att han kontinuerligt har sågat Zlatans tidigare insatser i landslaget.

Klipp3: Och så den sanslösa avslutningen nu senast mot Ungern. Ralf Edström börjar helt plötsligt skrika och yra om VÄRLDSREKORD. I vadå? Världsrekord i fotboll? Mycket stor humor. Njut av allas vår Raffe!