Gott nytt år!

Så kan vi då lämna år 2007 till handlingarna. Känns aningen bisarrt. Minns när vi satt ett gäng i vår dåvarande replokal och ojade oss för vad vi skulle göra på millenniumskiftet. Den gången hamnade vi till slut i Tyresö. Åtta jävla år sedan. Sorry, men Eldkvarns gamla slagdänga, man över bord, passar verkligen in på allt: Åren har gått, de ligger som vrak på botten.

När vi nu går in mot 2008 känns det ju bra att 66%, av de som svarat på veckans fråga, går in i det nya året med en positiv inställning. Denna andel tror nämligen att 2008 blir ett bättre år än 2007. 30 % tror att det kommer att bli samma skit som vanligt. Undertecknad är ingen känd optimist, så vart mina förväntningar på 2008 ligger är knappast något de lärde tvistar om.

Innan vi går över mot 2008 ska dock 2007 sammanfattas och summeras. Detta sker i form av en liten subjektiv lista. I paritet med bloggens syfte har listan främst ett samhällvetenskapligt perspektiv. Och givetvis är den inte subjektiv. Här på bloggen ges enbart absoluta sanningar (Gott nytt år O!)

Årets blogg: Behövs det egentligen understrykas? Ok, då: Lordens blogg!

Årets svalaste debatt: Partiledardebatten mellan Reinfeldt och Sahlin. Pest eller kolera?

Årest hetaste debatt: Otvivelaktigt den mellan Lorden och O på årets blogg.

Årets platta 1: Neil Young- Crome Dreams II

Årets platta 2: Robert Plant & Alison Krauss- Raising sand

Årets bästa konsert: Dan Hylander, Alternativa festivalen, Norrköping

Årets jobbigaste genomlag : Pontiak Johanzon

Årets mest onödiga: Tv4 som sände en hel dag från Nobelfesten.

Årets sjukaste fest: Williams dopfest, Linköping

Årets kulturpersonlighet: Thore Skogman

Årets slentrian: Vardagen

Årets höjdpunkt: Helgen

Årets mest uppenbara: Lordens begynnande 30-års kris

Ungefär så innehållslöst var 2007. Nu önkar jag er alla en trevlig kväll och ett Gott nytt nådens år, 2008! Wir sehen uns in der Hölle!

/Lord A

Amatörernas aftonar

Då var julen avklarad. Den blev lyckad. Hann med att se Karl-bertil Jonsson, slapp att vara tomte och fick, som vanligt, en massa fina klappar. Och jag som inte ens har ätit min gröt ordentligt under året. Jul- och nyårsfirandet upphör givetvis inte med att julafton passerar revy.

Jobbuppehållet för julen och nyår innehåller flera s.k. "festardagar". En festardag karaktäriseras av att nästan hela Sveriges yngre befolkning, som inte har några barn att tänka på, festar på dessa. Juldagen är troligen den största festardagen i Sverige. Svensken ser juldagen som en "hemvändardag" där man kan samlas upp och festa med gamla polare från förr som man inte träffar så ofta. Juldagen innebär i praktiken mest en oerhörd hets. Folk, som i normala fall inte festar, tar tillfället i akt och ser juldagen som årets festarhöjdpunkt. Alla är ju ute då, vilket jävla ös, woow. Denna inställning är, enligt Lorden, en amatörs intsällning. Personligen tycker jag nämligen att alla festardagar (och i synnerhet juldagen) är grymt överskattade.

Till att börja med föregås juldagen med hets om vart man ska vara. Antingen finns det tio olika alternativ att välja emellan, eller också finns det inget alls. Oftast blir det bara pannkaka av allt, eller att vännerna splittras upp på olika ställen. Vidare måste man boka bord i god tid om man över huvud taget ska vara försäkrad en plats på en krog. Vill man inte äta gäller det att köpa förköp. Annars riskerar du att få köa i timtal för att ens ha en chans att få komma in någonstans. När du väl kommer in får du köa ytterligare ett tag för att få något att dricka. Därefter ska man trängas med alla "Allan Ballans", som är så fulla, häftiga och uppspelta för att detta är den enda dagen på ett halvår de vågat sig ut. Dessutom känner ju krogens branschfolk till hetsen kring juldagen. Givetvis tar de tillfället i akt och mjölkar ut så mycket pengar som möjligt av kunderna i inträde, garderobspriser och barpriser.

I år flydde jag staden på juldagen. Dagen var, trots köande i en timme (vi kom dit en halvtimma innan stället öppnade), ganska så trevlig. Men i framtiden kan det mycket väl bli en bojkott av juldagsfirandet för min del. Snart stundar dessutom en till av dessa festarhdagar, nämligen nyårsafton. I år har jag ingen aning om vart den kommer att sluta. Snacket har gått från allt mellan kryssing och traditionellt lägenhetssupande. Det lutar väl åt det senare. Men det går inte att bortse från att nyårsafton i år ses som ytterligare en överskattad festardag som måste genomföras, snarare än ett firande att se fram emot. Sedan är man ju heller ingen amatör...Ska vi säga att vi ses på nyårsdagen istället? Rosén, hallå, kom hem och upprätthåll en gammal sann antikommersiell tradition!

God Fortsättning!

God Jul!

Så var då julen här. För egen del är julklappshetsen över. Men vilken hets det var sen. Otroligt. Aldrig mer säger jag bara. Det har man, i och för sig, sagt ett par år nu. Det känns åtminstone skönt att ha den biten avklarad. Nu återstår endast den "mysiga" delen med julen. Umgänge med släkt, god mat, och trevlig stämning. Bortsett från om man skulle åka på att "agera" tomte.

Till julen hör många traditioner, och detta ämne har delvis behandlats tidigare på bloggen. I den senaste undersökningen frågade jag vilket av SVT:s traditionella julprogram ni helst inte missar. 13 stycken, 53 %, svarade Kalle Anka. Att fira jul med Kalle och hans vänner klockan 15:00 på julafton sitter djupt rotat i den svenska folksjälen. Personligen känner jag att det kan kvitta att följa Kalle nuförtiden.

7 stycken, 29 %, valde dock Karl-Bertil Jonsson framför Kalle. Karl- Bertil Jonsson är en rätt vacker och smårolig tecknad saga skriven av Linköpingssonen Tage Danielsson. Den uppmärksammar alla som tvingas fira julen ensamma. Det är inte bara utslagna och missbrukare som tvingas fira julen ensamma. Jag har ju tidigare berättat om missbrukarna i kvarteret. De kommer säkerligen punda extra mycket tillsammans på julafton. Skämt å sido, julen är en familjär högtid och det är många som tvingas fira ensamma, ofrivilligt. Och dessa människor är väl värda en extra tanke. Jag kan slänga in ett musiktips för den intresserade i ämnet: Mörbyligan- Kalles jul. Jag uppmanar alla att titta på Karl-Bertil om ni har missat det.

Enbart 4%, 1 person, väljer Kan du vissla Johanna? som förstaval. Det är en kortfilm som undertecknad uppmärksammade för flera år sedan. Därefter har jag återsett den på julafton varje gång jag har kunnat. Per Oscarsson (som vanligt mycket bra) spelar låtsasmorfar åt en liten grabb. Också detta en tänkvärd historia. Kolla upp!

Se nu till att rösta på årets sista fråga som finns uppe i höger hörn av bloggen. Och ha en underbar jul allihopa! Lordens blogg önskar alla läsare en riktigt god jul. Vi ses i dimman!

Normalisering av HIV

För en tid sedan publicerades en undersökning, utförd av SIFO, som visade att var fjärde svensk tror att HIV går att bota. Urvalet bestod av 1000 personer över 15 år. Idag, några veckor senare, offentliggjordes att musikgruppen Alcazars sångare och frontfigur, Andreas Lundstedt, är smittad av just HIV. Lundstedt, som är öppet homosexuell, har levt med sin sjukdom under flera års tid. Han hävdar att hans förra pojkvän, Magnus Carlsson (fd Barbados) och Lundstedts nuvarande pojkvän dock inte är smittade.

Artikeln, som publicerades i Aftonbladet, försöker hela tiden avdramatisera HIV som sjukdom. Lundstedt får om och om igen upprepa att han "lever normalt" och "kan planera sin framtid som alla andra". I en annan artikel, i anlutning till den om Lundstedt, uttalar sig en doktor om att bromsmedicinerna har "jättebra effekter". Som avslutning i artikeln uttalar sig Lundsteds homosexuelle kompis Christer Lindarw på följande vis: – Det betyder otroligt mycket att avdramatisera bilden av hiv. Det är verkligen otroligt starkt (av Lundstedt att offentliggöra sin sjukdom, min anmärkning)

Hallå, varför är "det viktigt att avdramatisera bilden av HIV?" Det är en obotlig sjukdom. När etablerad media målar upp denna bild av HIV, är det inte konstigt att en fjärdedel av Sveriges befolkning tror att HIV går att bota. Att gå ut på detta sätt, och bedriva den journalistik som Aftonbladet m.fl. gör är att uppmana ungdomar (och andra) till promiskuitet och oförsiktigt sexualliv.

Dubbelmoralen slår igenom extra mycket när samma tidning (och andra) uppmärksammar hur olika HIV-män (ofta icke-svenskar) smittat ner tonårsflickor med HIV. För idag ökar HIV-fallen ständigt i Sverige. Ofta sker det via homosexuella relationer, men Sverige tar också emot flera HIV-smittade personer, som inte uppger för sina partners att de är smittade. Så även gruppen heterosexeuella kvinnor är drabbade. Men med medias resonemang i allmänhet, och Aftonnbladets i synnerhet, är ju denna utveckling en bagatell. Uppmana tonårsflickorna och deras familjer att den, nyligen smittade, flickan kan leva ett normalt liv med bromsmediciner istället! Vi kan ju också avkriminalisera att medvetet sprida HIV-smitta. Sjukdomen är ju inte farlig. Det är ju bra att vi normaliserar den.

Vidare ojar sig en "Aftonbladsk" journalist, i samma upplaga som Lundsteds artikel publicerades, över att Jacob Zuma är på väg att bli president i Sydafrika. Zuma tror nämligen , enligt journalisten Wolfgang Hansson, att HIV går att bota med en varm dusch. Zuma må vara en jubelidiot, men i den här frågan är han inte dummare än en fjärdeldel av Sveriges befolkning. Och till den dumheten är Aftonbladet och övrig etablerad media, i allra högsta grad, medverkande till att skapa!

Idiotisk "utslussning" av missbrukare

Mitt, en gång, så lugna bostadsområde har de senaste åren genomgått en radikal förändring till det sämre. Den främsta anledningen därtill är det boende för missbrukare, som upprättats ett kvarter från min bostad. I normala fall skulle jag nog inte ha så stora problem med just vårdhem, men efter att ha levt i detta s.k. hems närhet ett tag, är det faktiskt svårt att förstå logiken med det. Dekadensen är total bland boendets hyresgäster och fränder.

Hem för missbrukare är, som sagt, helt ok när de upprättas i vårdsyfte. Men att som nu klumpa ihop en massa aktiva missbrukare i ett stort hyreshus, och tro att detta ska främja en nykter tillvaro för dessa, är ingenting annat än ren idioti. För vi som ser hyresgästernas beteende med egna ögon, kan definitivt intyga att det inte handlar om någon sund utslussning eller anpassning till samhället. Det spelar ingen roll vilken tid på dygnet man passerar området. Man möter ständigt någon skränig, påtänd eller knölfull individ (eller grupp av indvidier) när man vistas utomhus i området. Även om man kanske borde slappna av så är det mänskligt att man är på helspänn i interaktionen med dessa. Eftersom de aldrig är nyktra, kan man heller inte räkna med att deras beteende ska vara särskilt rationellt. Och det är rätt jobbigt att hela tiden behöva kolla sig över axeln.

Det finns helt enkelt ingen vits eller syfte med kommunens socialpolitik inom detta område. Att bedriva detta "projekt" lär såväl på kort som lång sikt vara samhällsekonomiskt förkastligt. Det finns heller inga legitima skäl att utsätta skattebetalande medborgare för en så tydlig hotbild, nedskräpning och oljud som missbrukarnas leverne för med sig. Polisen cirkulerar förvisso i området flera gånger om dagen, men det är ändå ingen säkerhetsgaranti för att ingenting inträffar. Det har redan skett flera misshandelsfall, inbrott, stölder och bränder i anslutning till boendet. Givetvis drar klientelet till sig likasinnade från andra stadsdelar. Öppen droghandel är heller inget ovanligt.

Det ska understrykas att detta inlägg inte är ett påhopp på missbrukare som indivder (även om många tyvärr beter sig riktigt sunkigt under påverkan) utan på systemet som tillåter detta sociala och personliga förfall. Till att börja med kan du som missbrukare inte få privilegiet att bo tillsammans med dina missbrukande kompisar mitt inne i centrala delarna av staden (nära systembolag etc.). Ett område som är eftertraktat, eller i alla fall som en gång i tiden var det. Vidare måste man sprida ut dem i olika stadsdelar så att laglösa "nästen" kan undivkas. Om missbrukarna ändå ska tillåtas att bo på samma ställe, så ska det givetvis ske under uppsikt av vårdare. I en sådan situation måste också total drogfrihet råda om det ska ge några positiva samhälleliga effekter.

I förlängningen handlar det här fenomenet, precis som så många andra, om ekonomi. Någon hyresvärd lär göra sig en rejäl hacka på att bistå kommunenes missbrukare med bostäder. Hyresgästerna har inga större krav på hyresvärden, så länge de lämnas ifred. Omkostnaderna blir små samtidigt som hyresavtalet med kommunen inbringar stora månatliga inkomster. Ytterligare en ful bieffekt av ultrakaptialismens spelregler. Och återigen drabbas många människors välfärd på grund av få människors girighet. Riv boendet nu!

Moderniserat Luciafirande

Lordens blogg har tidigare raljerat över att Halloween är en relativt onödig och importerad högtid. Idag har stora delar av Sverige firat Lucia. Även det är en importerad högtid, men den har ändå en relativt lång tradition här i Sverige. Lucia som traditionsfenomen sammanföll innan 1700-talet med firandet av vintersolståndet i norr. Det moderna firandet av Lucia (med Luciatåg och dess tillhörande sånger etc.) är ett 1900-talsfenomen.

Det är tydligt att Luciafirandet håller på att genomgå en förändring. Frågan är om vi över huvud taget kommer att uppmärksamma denna dag om 20 år i Sverige. I dessa tider debatteras det friskt huruvida man ska "fira" skolavslutningar í kyrkan eller inte. På flera håll i Sverige finns det skolor, där de kristna är i minoritet. Där har man slutat att förlägga skolavslutningarna i kyrkan för länge sedan. På samma sätt har man slutat att "fira lucia" i dessa områden. Det är, uppriktigt, tragiskt att vi låter gamla fina traditioner urholkas på detta sätt. Som ickekristen finner jag trots allt att kyrkan fungerar som en viktig del av vårt västerländska kulturarv och eftersom det är en forna mäktig institution, bör man se på den med respekt. Kyrkan som byggnad ger frid och en stämning av kulturarv, filosofiskt tänkande och kontemplation. Det är mäktigt att sitta i en kyrka, lyssna på vacker körsång och fundera. Givetvis ska vi fortsätta att fira högtider i kyrkan!

Imorse var jag således på traditionell kyrkligt luciafirande. Främst ville jag framkalla de nostalgiska känslorna i mig. När jag själv var barn var luciafirande i kyrkan obligatoriskt och de gamla låtarna Staffansvisan, Luciasången, Lusse lelle etc fick man ju var och varenda barn öva in och framföra med stor charm för sina stolta föräldrar. Luciakronan var då alltid vigd åt en blond tjej, och det låg en hel del prestige bland flickorna att få bli utsedd till just Lucia. När man kom upp lite i åldern blev Lucia en högtid där ungdomen festade i anslutningen till lucia. På så vis var alla ålderskategorier inblandade i Luciafirandet. Men mycket vatten har flutit under broarna sedan dess...

Luciafirandet imorse var förvisso vackert. Men många av de gamla traditionella låtarna hade bytts ut mot nya amerikanska gospellåtar. Även luciatåget verkar alltså ha blivit amerikaniserat. De enda låtarna jag kände igen var Luciasången och Staffansvisan. Lucian var inte längre blond, även om just det kanske inte har så stor betydelse i sammanhanget. Ungdomar ser inte heller Lucia som någon festhögtid. Där har Halloween blivit ersättaren. Det är väl inget fel i att ungdomar inte längre super i anslutning till Lucia, men det innebär också att även (de etniskt svenska) ungdomarna har tappat intresse för högtiden. Men man får väl se det som positivt att jag idag hade möjlighet att ta del av ett, tyvärr inte klassiskt, luciafirande men åtminstone ett moderniserat sådant. Om 20 år finns det nog som sagt inte lika stora möjligheter därtill...

Julklappshets

OBS: En hyllning till Thore Skogman finns nu längst ner under det inlägget. Ett riktigt sjukt gäng som för några år sedan hyllade Skogman någonstans i Småland. Så mycket har han betytt för den nya generationen Skogman-fans ;) Ta en kik. Nu över till det nya inlägget...

Julen är något som berör. Å ena sidan innebär den ett välkomnat avbrott i vardagen och en tid då nära och kära kan samlas under avslappnade former. Å andra sidan innebär den ångest och ensamhet, för de som inte har så många nära och kära. Personligen tillhör jag den första kategorin. Julen är, trots att det främst är barnens högtid, helt ok.

Högtiden föregås dock varje år av en kollektiv köphets. Alla nära och kära ska ha julklappar. Förvisso välförtjänta sådana, men det vore lögn att inte erkänna att denna julklappshets genererar en viss ångestkänsla. Till att börja med är folks inställning till julhandeln näst intill manisk. Folk trängs, köerna blir oändliga och det blir outhärdligt att vistas på stan. Trots att jag finner det både roligt att få och ge julklappar är denna köphets något som kan, och borde, ifrågasättas. Den materiella kärleken har blivit överordnad den kroppsliga och sinnliga. Det är ett tecken på att samhället inte mår så bra. Det känns som att denna köphets har eskalerat. Varje år går media ut och hävdar att alla möjliga köprekord slås. Det är jobbigt att ta tag i handeln. Ofta springer man runt på måfå i timtal utan att bli riktigt nöjd med någonting.

Man brukar säga att skolan är en spegelbild av det övriga samhället. Kanske kan man applicera samma resonemang på julhandeln, eller på vårt julfirande. Det andliga och gemensamma, samhörigheten och folkgemenskapen har gett vika för individualism och materialism. Istället för att känna stolthet för jultraditionen, verkar det mesta handla om vem som har fått finast julklappar bland dagens unga. Så var det iofs också när jag växte upp. Tanken med julklappar är i grunden bra, alla gillar ju att få paket, men det behöver ju inte gå till sådan överdrift.

Bloggens senaste fråga behandlade just hur mycket pengar ni läsare spenderar på julklappar. Det visade sig att majoriteten, 44%, av de 18 svarande lägger ner mellan 1000 och 3000 kronor. Det är nog en ganska så rimlig summa. Men 27% lägger 3000 kronor eller mer. Endast 1 person spenderar inga pengar alls på julklappar. Man får hoppas att denne har någon att köpa till, men struntar i det av något skäl.

Jag har inte köpt en enda present än. Men det kommer att bli en hel del från min sida även i år. Så det är väl dags att ta tag i det. Lycka till i julruset allihopa! Men innan ni ger er ut i det maniska vimlet bör ni rösta på den nya frågan. Den finns, som vanligt, längst upp till höger på Sveriges ledande blogg.

En fallen nationalskald

Det var med stort vemod jag imorse möttes av nyheten att mannen som beskrev sig själv som en man med rött hår och glest mellan tänderna har gått bort. Det är inte killen på kalles kaviar-tuber som har bytts ut, utan en nationalskald som har gått ur tiden. Thore Skogman blev 76 år. Av dessa har han underhållit Sverige i drygt 50 år.

Thore Skogman kan möjligen ses lite som en buskisfigur. Långt ifrån finkulturen, men ändå omtyckt och "folkkär" av de svenska medborgarna. Hans visor är allt som oftast glada. Faktum är att det är ytterst få av Thores över 1200 skrivna låtar som är vemodiga. I somras bad jag en kompis att försöka leta fram en vemodig sång av Thore när vi knäckte några folköl framför datorn. Gång på gång laddade han ner en låt för att mötas av en helt uppspelt Thore i högtalaren. Man blev verkligen glad av att lyssna på Thore Skogman. Han har förgyllt många fester med sin klockrena lyrik, sprattliga melodier och glada refränger.

För de som påstår att Sverige inte har någon kultur, bör lyssna igenom Skogmans låtar. Ofta behandlar dessa genuint svenska fenomen. Även om han ofta drev med oss, så gjorde han det alltid med glimten i ögat. Och flera av låtarna var rena hyllningar till hembygd och kultur. Därför är det inte fel att ge Thore eptitetet nationalskald. Det är han väl värd. Att Thores publik främst bestod av äldre människor är inte konstigt, då han själv tillhörde den äldre genrationen. Han var dock aldrig rädd för att förnya sig, eller för att bjuda på sig själv. Därför lyckades han i vissa yngre kretsar uppnå lite av en kultstatus. Bland annat spelade en skiva med Black Ingvars i slutet av 90-talet, där han gör lättare hårdrockslåtar av sina gamla klassiker. Helt genialiskt.

Första gången jag på allvar började digga Thore Skogman var i mitten på 1990-talet. I ett caféprogram från Örebro, som leddes av den numera framlidne programledaren Per-Eric Nordquist, var Thore Skogman gäst. Tillsammans med några irländska musiker framförde han den gamla slagdängan "Rare old mountain Dew". Redan då var Skogman att, åldermässigt, betrakta som en gubbe. Att han, trots det, lyckades hoppa runt på scenen med ett stort leende joddlandes till låten var bara så oerhört bra. Sedan dess har Skogman, och några av hans låtar, alltid funnits i bakgrunden av Lordens liv. När jag har fått frågan om vad jag lyssnar på för musik har svarit de senaste tio åren alltid varit: "Allt från Thore Skogman till Dark Funeral". Flera av Skogmans låtar har blivit klassiker. De bästa är, enligt mig, Pop opp i topp, Surströmingspolka, Tre dar i buren, Vilda Matilda, Räkna med Hesa Fredrik , Storfiskarvalsen, Bergsprängartango, Jämtgubben och Pensionärsvisan.

För er som trodde att Per-Eric Nordquists och Thore Skogmans likheter stannar vid att de var med samtidigt i ovannämnda caféprogram, tror fel. Båda lyckades nämligen med konststycket att bli ambassadörer för Filipstad under sin livstid. Och det är få förunnat. I Thores fall 1993, och i Per-Erics fall 1992. Nu är cirkeln sluten. Båda är avlidna. Men det går inte att förringa Thore Skogmans inverkan på svenskt kulturliv för det. Nedan följer en lista av samtliga valda ambassadörer för Filipstad. Nu vet ni vad ni ska satsa på! Att arbeta mot Nobelpriset slår inte lika högt som att bli utvald till Filipstads ambassadör. Lycka till! Vila i frid Thore!

Ambassadörer för Filipstad

1991 Kent Finell

1992 Per-Eric Nordquist

1993 Thore Skogman

1994 Roland Cedermark

1995 Ebba Blitz

1996 Ingvar Oldsberg

1997 Monica Forsberg

1998 Peter Harryson

1999 Magnus Norman

2000 Björn Hellberg

2001 Lotta Bromé

2002 Jonny Nilsson

2003 Hasse "Kvinnaböske" Andersson

2004 Carl Jan Granqvist

2005 Ernst Kirchsteiger

2006 Anders Eldeman

Här nedan kommer också en tidig julklapp i form av några stollar som för ett gäng år sedan hyllar Thore Skogman på en parkering någonstans i Småland.

Det mossiga har blivit underhållning

I år firar TV-programmet På spåret 20-års jubileum. Ingvar Oldsberg och hans sidekick, tillika programmets domare sedan 1995, Björn Hellberg, har blivit en institution i svenskt TV-utbud.

De första tio åren brydde jag mig inte om programmet. Mellan 1997 och 2001 föraktade jag programmet. Gubbhumor, mossigt och torrt var adjektiv som jag gärna använde när På spåret kom på tal. Men så hände någonting. Jag vet inte om jag blev vuxen, fixade mig en utbildning, blev kvasiintellektuell eller kanske intellektuell på riktigt. Sedan 2002 är På spåret näst intill den största höjdpunkten i dagens, annars rätt solkiga, TV-utbud.

I fredags hade så den 20:e upplagan av frågesporten premiär. Som förväntat var programmet mossigare än vanligt. Ingvar Oldsberg tog av och på sig sina glasögon trettio gånger, skulle se seriös ut och läspade värre än vanligt. Hans ordvitsar höll lika mossig klass som vanligt. Björn Hellberg, mossigare än någonsin, spelade som vanligt på sin mesighet och torrhet. Han kunde ta ut svängarna (nåja) i sina sedvanliga tråkiga skämt, ivrigt påhejad av en mossig publik, där genomsnittsåldern torde legat på 60+.

Nytt och fräscht par som tävlade var journalisten Kristina Kappelin och skådespelaren Kjell Bergkvist. Det kändes lika fräscht som det låter. Kappelin var förvisso duktig, men Bergkvist uppvisade ungefär samma potential som ishockeytränaren (och "experten") Niklas Wikegård gjorde förra året. Jag antar att Bergkvists manliga och hurtiga jargong skulle fungera som ungdomlig entusiasm och motvikt åt allt annat mossigt. Problemet är bara att Bergkvist anno 2007 även han känns...just det: Mossig.

När sedan det gamla avdankade bandet Triple and Touch and the railers (mossigt namn) i en fråga dammar av en gammal The Clash- hit fäller min kompis kommentaren: Vilken mossig version de gör av låten. Det säger allt. När Oldsberg, i slutet av programmet, deklarerar en oerhört mossig ordvits (inskickad av en tittare) om en stad som vi tittare skulle ha listat ut under programmets gång når programmet sitt klimax.

På spåret är så långt ifrån nyskapande TV man kan komma. Men vilken succé. Jag må själv ha blivit rejält mossig på senare år, men jag står för att På spåret är en av veckans höjdpunkter. Jag lär absolut följa varje avsnitt. Imorgon (säkert idag, eller igår för vissa läsare) tävlar, bland annat, Jan Guillou. Det ska bli mycket intressant att se om han är en snackis eller verkligen kan prestera kunskapsmässigt. Min klara favorit balnd de tävlande är annars (som alltid) Lennart "Hoa Hoa" Dahlgren. Avslappnad attityd och faktiskt riktigt allmänbildad.

Två andra kändisar som kommer att medverka i denna säsongs På spåret är Philip Hammar och Fredrik Wikingsson. Dessa två herrar har skapat endel bra TV, men har gått ner sig totalt det senaste året. Myggan var obegripligt tråkigt och Boston Tea Party miste sin funktion då man inte fick något som helst förtroende för de (kvasiintellektuella) akademiker som skulle agera experter i programmet. Flera tydliga sakfel av dessa och knappt gymnasienivå på analyserna. Faktum är att "Boston tea party" kan ses som en ny version av det gamla kultprogrammet "Fråga Lund". Det programmet gick ut på att allmänheten fick ringa in till en studio och fråga om vad som helst. I studion satt gamla professorer från Lunds universitet och redde ut saker i den mån det gick. Ett helt genialiskt, tillika torrt och mossigt, koncept. Men jag väljer Fråga Lund framför Boston tea Party sju gånger i veckan. För det vet ju alla nu. I mossigheten ligger genialiteten!

Krogvakter: Utelivets gissel

Det är allt oftare som krogvakter uppmärksammas i den offentliga debatten. Krogvakterna har tidigare utmålats som ofelbara hjältar som gör en stor samhällsinsats när de upprätthåller lag och ordning bland stökiga kroggäster under helgerna. Vi som har varit ute i svängen i många år och mött dessa påstådda hjältar till vakter vecka ut och vecka in, vet att denna beskrivna bild av krogvakten är en nidbild. Den sanna bilden är istället vakten som stöddig, provocerande och maktfullkomlig, som mer än gärna använder sig av hårdföra och våldsamma metoder. Det finns givetvis undantag till alla regler, vissa vakter kan vara ok, men dessa är lätträkneliga. En vakt bör, enligt min mening, ha ungefär samma funktion som en fotbollsdomare. Om man inte ser dem, men det är en lugn stämning så gör de ett bra jobb.

Mediabilden av krogvakten som hjälte fick sig en rejäl törn när förre SSU-orföranden, Anna Sjödin, hamnade i klammeri med krogvakter förra året. Det hela slutade med rättegång där Sjödin dömdes och krogvakten gick fri. Men eftersom Anna Sjödin var en maktens kvinna med kontakter, lyckades hon uppmärksamma medier och etablissemanget på hur vakterna verkligen agerar. Sakta men säkert börjar svensson inse att även krogvakten har sina negativa sidor. Alltid något.

Personligen har jag genom åren haft endel dispyter med vakter. Inget allvarligt, men tillräckligt för att min uppfattning om dessa ska vara övervägande negativ. Det är allmänt känt att vissa vakter sätter i system att anmäla kroggäster och provocera fram slagsmål. Lätta skadeståndspengar i en rättegång, och en ökad inkomstkälla för vakten. Rätten tror nämligen alltid på vakter som vittnar till varandras fördel. Vad har en berusad vanlig arbetare, med säkert lika berusade vittnen, att sätta emot två-tre spiknyktra och laglydiga vakters vittnesmål? En släkting till en god vän råkade ut för detta fenomen för ett par år sedan. En mycket tragisk händelse som lika gärna kunde ha fått förödande konsekvenser för den anmäldes privatliv.

Den senaste i raden av offentliga personer som råkat illa ut pga krogvakter är Linköpings Hockeyklubbs tränare Jan Karlsson. Karlsson var berusad, och ska enligt vakternas berättelse ha hotat dessa. De stora, biffiga vakterna hade inga problem med att belägga Karlsson med handbojor och invänta polis. Men tydligen kände de sig så illa till mods och rädda för sitt liv att de var tvungna att anmäla den dyngstele och snart 50-årige Karlsson för mordhot.

- Det var min dyraste utekväll någonsin, sa Karlsson när domen på 35 000 i böter meddelades.

En vakt tar mycket hellre konfrontation än agerar i samförstånd. Det är den universella regeln. Den här bilden bekräftas också i en 15-poängsuppsats i sociologi, framlagd vid Linköpings universitet. Den heter Relationer på Ågatan - bilder av Ågatan i Linköping (2007) och är bland annat författad av en bekant till mig. I uppsatsen har både brottsoffer, en krogvakt och polis intervjuats om bilder av Ågatan (som är Linköpings största kroggata) men också om relationerna till varandra. Det är en ganskla skrämmande bild som kommer fram i intervjun med krogvakten. Den intervjuade vakten medger att det bland vakter är vanligt att "ta lagen i egna händer" och agera medvetet hårdhänt eller föra en hårdare linje än man behöver. Det här beteendet syftar, enligt vakten, till att lära krogbesökarna hur man ska uppföra sig. Krogvakten berättar vidare om hur man provocerar fram situationer för att bli av med vissa besökare som man av en eller annan anledning stör sig på.

Förtroendet för krogvakter har sedan länge urholkats. Att låta dessa ickepoliser få större maktbefogenheter är inget alternativ jag ställer mig bakom. Vad är då lösningen? Helst skulle jag vilja se ett samhälle där vakter inte behövs. Men eftersom vakten troligen är ett nödvändigt ont, så borde man anställa vakter genom intervjumetod. Alla yrkeskategorier som arbetar med människor borde åtminstone besitta en liten gnutta social kompetens. Det gör tyvärr inte majoriteten av dagens krogvakter.

Vikten av ett nationellt försvar

Sverige behöver ett rejält nationellt försvar. Det tycker bloggens läsare. Av 28 röstande i frågan tyckte 17 stycken (60%) att Sverige bör upprusta försvaret. 6 stycken (21%) tycker att det är bra som det är nu, 2 stycken (7%) vill nedrusta och 3 stycken (10%) vill lägga ner försvaret helt.

Det finns egentligen inga realpolitiska eller giltiga skäl till den massaker som, tidigare och samtida, yrkespolitiker utövar på försvaret. De som tror att internationella relationer upprätthålls med nedrustning och pacifism som medel må ha fina tankar, om än felaktiga, om människans och staters inställning och agerande. Som så många gånger förr kan man även inom detta ämne lära av historien. När man, historiskt, alltid har trott att evig fred ska råda och att krigstillstånd är tusen år borta, har idyllen slagits i spillror fortare än kvickt. Innan såväl första som andra världskriget bedrev flera stater nedrustning i hopp om att kriget var långt borta. Med facit i hand vet vi hur fel de hade. Det finns aldrig någon garanti för att fredstillstånd är permanenta.

Det är fel att tro att vi, genom dagens utvecklade handelsförbindelser och ökade globalisering, garanteras fred. Det är snarare tvärtom. Den ökade globaliseringen främjar motsättningar mellan I och U-länder. Globaliseringen ger också möjlighet för tvivelaktiga stater, och gerillagrupper, att upprusta utan att omvärlden säger ifrån. Idag finns det många konflikter och oroshärdar i världen. Att okritiskt nedrusta och inta en oskuldsfull och naiv inställning till verkligheten kan slutligen få förödande konsekvenser.

Efter andra världskriget har krigstillstånd i Europa främst varit koncentrerat till forna Jugoslavien. Men i takt med överhängande terrorhot och grannländers upprustning (läs Ryssland) är det givetvis nödvändigt med ett slagkraftigt försvar. Det är i dagsläget svårt att veta exakt vad Rysslands president Putin har för avsikt med sin upprustningspolitik. Att han återigen vill göra Ryssland till supermakt råder det dock inga tvivel om. Försvaret är inte heller något man kan avskaffa för att helt plötsligt införa igen. Ett försvar bygger man under lång tid genom erfarenhet, professionalism och kunskap. Om vi nu nedrustar försvaret och det råder politiskt oväder i Europa om tio år, går det inte att återskapa ett genuint försvar på kort tid. Samtidigt kan man utnyttja försvarets erafrenhet och kunskaper vid inhemska eventuella krissituationer och räddningsinsatser.

Det är dags för politkerna och samhället att vakna upp ur dvalan. Ska vi förvandla alla samhälleliga institutioner till hafsverk? Skolan har tappat mycket i kvalitet. Landets humankapital urholkas. Sjukhusen har tappat stort förtroende bland medborgarna med underbemanning, kompetensbrister och vårdköer. Försvaret är den senaste institutionen som har degenererats. Låt oss inte totalförstöra det. Upprusta nu!