I helgen bevittnade jag ett rätt intressant torgmöte. Ja, innehållet i vad som sades vet jag och medbetraktarna egentligen inte ett smack om. Det i sig var alltså inte så intresseväckande. Talarna kunde inte föra fram sitt budskap. Med oljud, höga skrik, burop och nyckelskrammel gjorde nämligen ett hundratal motdemonstranter det omöjligt för några nationalsocialister, som på lagligt vis sökt och fått tillstånd, att föra fram sina åsikter. Det intressanta med torgmötet var hur motdemonstranterna agerade och den roll polisen, demokratins förlänga arm, intog.
Demonstrationen föregicks av en del skriverier i media. Proffstyckare, journalister och allmänhet manade till högljudda motdemonstrationer. I Nyköping har nyckelskrammel på ett effektivt sätt tidigare i år stört nationalsocialister från att få framföra sina politiska budskap. Nu uppmanades allmänheten att återigen använda sig av denna metod för att kväsa en antidemokratisk manifestation. Ledande politiker i den aktuella kommunen ställde sig bakom denna hållning. Opinionen fick dock inte stå oemotsagd. Flera skribenter och politiker menade på att i en demokrati ska yttrandefrihet råda. Att förstöra och hindra andra från att förmedla sina budskap torde ur detta ställningstagande vara helt oförenligt om man vill upprätthålla demokratiska värden.
Nationalsocialistisk Front hade fått fyra timmar på sig att föra ut sitt budskap. Ungefär en timme efter utsatt tid mötte jag upp en kompis i utkanten av demonstrationen (vi betraktade den på behörigt avstånd). Ett hundratal motdemonstranter skrek okvädningsord mot de fåtal nationalsocialister som försökte göra sig hörda. Det gick naturligtvis inte. Kompisen och jag noterade omgående att det fanns ett gäng vanliga medelsvenssons som skramlade med sina nycklar. majoriteten av motdemonstranterna bestod dock av unga, arga och mycket aggressiva ungdomar. Dessa gjorde allt för att provocera. Med svordomar, hånande gester och kastade föremål (ägg, pet-flaskor) etc gjorde de allt för att få till en fysisk konfrontation med extremnationalisterna.
Att använda sig av dessa metoder är långt ifrån demokratiskt. Att folkvalada politiker, som säger sig värna och vurma vår otroligt unika och väl utvecklade demokrati , hyllar liknande beteenden och aktioner (som de gjort såväl innan manifestationen, under och efter) är mycket märkligt. När ratades det viktigaste fundamentet i en demokrati, debatten, till förmån för våldsamheter och uppvigling? Varför lät man inte de få nationalsocialisterna få framföra sitt budskap inför ett folktomt torg? Varför utmanade man inte till debatt? Varför höll man inte en egen manifestation där man bemötte nazisternas argument? Att frångå de viktigaste fundamenten i en demokrati, yttrandefriheten och antivåld mot politiska meningsmotståndare gör att flertalet av motdemonstranterna, även dem, borde sluta att kalla sig för demokrater. Man kan alltid hävda att nazister propagerar för antidemokratiska åikter och att sådana inte bör få plats i en demokrati. Men ett sådant ställningstagande strider emot demokratins funktion och innebörd. Hur hårt det än må vara och hur mycket motståndare man än är till antidemokratiska organisationer.
Frågan om vad som är rätt eller fel är långt ifrån självklart. Nationalsocialistisk Front är på pappret ett nationalsocialistiskt och antidemokratiskt parti. De hade nog räknat med detta mottagande och det är inte ett dugg synd om dem. Frågan är bara vilka det är legitimt att behandla på detta sätt i demokratins namn? Personligen tycker jag nog alla eller ingen. Man måste vara konsekvent.
Jag minns ett torgmöte för en herrans massa år sedan i Västervik. Företagstoppen Ian Wachtmeister blev utsatt för samma behandling när hans kortvariga påhitt "det nya Partiet" hade möte. Sverigedemokraterna (som förmodligen är ett riksdagsparti 2010) och som svär sig fria från all form av extremism utsätts också för samma behandling. Är det legitimt i en demokrati att använda sig av antidemokratiska medel för att slåss mot allt man inte håller med om? Det är en märklig ekvation som snarare liknar anarki än demokrati i mina ögon.
Eller, man kanske skulle samla ihop ett gäng som stod och skrek och kastade ägg, och flaskor mot alla som försökte framlägga åsikter som man ogillar. Nästa gång det moderata kommunalrådet ska hålla tal? Eller Mona Sahlin? Eller du, eller jag, någon extremnationalist eller frikyrkopastor? Vad får man kvar för civiliserat debattklimat då? Vad har man för yttrande- och mötesfrihet? Är vi fortfarande ett demokratisk samhälle då? Eller ska vi, som nu, bara legitimera att förstöra för vissa politiska åsikter? Hur förkastliga man än tycker att de må vara.
Tillbaka till helgens torgmöte. Polisen gjorde vad som stod i deras makt för att förhindra konfrontation. Bra så. Ett flertal demonstranter, nästan uteslutande motdemonstranter, greps och slussades iväg. Det var uppenbara bråkmakare som sökte ta debatten på sitt vis, med våldsamma medel. Dessa våldsamma medel får i slutändan en kontraproduktiv verkan för motdemonstranterna. I bakgrunden där fåtalet betraktare stod kunde man höra en gammal tant säga "det kanske vore bättre om de kom till makten i alla fall". Så här mycket uppmärksamhet skulle den nationalsocialistiska organisationen aldrig få om det hade fungerat som ett normalt politiskt torgmöte.
Efter ett tag orkade jag och kompisen inte se på spektaklet längre. Efter lite käk besökte vi ett närliggande café. Där kunde vi se hur två civilpoliser grep och forslade iväg motdemonstranter på löpande band. Efter varje lyckat gripande gjorde de "high five" och utbytte häftiga kommentarer med varandra. Exempel på sådana kommentarer var "Another one´s biting the dust!". Man kan också fråga sig vilka som blir poliser om deras ultimata kick är att göra dylika ingripanden och sedan vara väldigt nöjda.
I dagarna kom rapporter om att polisen ska sänka sina antagningskrav till polisskolan ytterligare. Man har nämligen underskott på invandrare och tjejer bland de sökande till kåren. Därför sänks de svenska språkkraven och fystesten. Frågan är om det är rätt väg att gå. Polisens (demokratins förlängda arm) rykte är redan naggat i kanten. Är dessa förändringar botmedlet för att återupprätta deras förtroende. Detta var en av de frågor man tog med sig från torgmötet hem.
Den politska manifestationen var en omtumlande och märklig politisk upplevelse. På ena sidan fanns antidemokrater som försökte använda sig av demokratiska medel för att nå ut sitt antidemokratiska budskap. På andra sidan fanns det påstådda demokrater som använda sig av antidemokratiska medel för att försvara något de själva inte lever upp till. I mitten fanns statens demokratiska försvarare som verkade njuta av att ingripa, och se det hela som en lek. Detta märkliga möte gav i alla fall upphov till endel tankeverksamhet och intressanta frågeställningar.
måndag 28 juli 2008
fredag 25 juli 2008
Svenska pärlor
I rådande värmebölja gäller det att inte bara säcka ihop och låta dagarna jäsa förbi i sin stilla mak. Visst kan det vara skönt ibland att bara slappa, men nu när semestertiden faktiskt lider mot sitt slut är det lika bra att passa på att aktivera sig lite.
Sverige är ett oerhört vackert land och det finns mängder med kulturskatter i den omedelbara närheten vart man än befinner sig i landet. Det har jag konstaterat förut. Normalt sett är jag en badmänniska av rang. Att leka, eller att bara få vara i vatten på sommaren är normalt en obetalbar befrielse. Av uppenbara skäl har det inte blivit så mycket bad för Lorden än. Jag hann med "glötande" vid två tillfällen på försommaren. Det är jag nöjd med.
En av den svenska sommarens pärlor är givetvis naturen. Många i min bekantskapskrets utnyttjar den verkligen nu. Flera är i skrivande stund iväg på fisketurer, med övernattning under bar himmel. Andra är iväg på kanotresa. Sveriges pärlor tar dock inte slut med naturen. När de naturliga upplevelserna begränsas på grund av fysiskt handikapp får man utnyttja något av vårt lands andra pärlor. Den här veckan har ägnats åt ett av dem, att bejaka vårt kulturarv.
För några dagar sedan gjorde jag och några vänner en dagsutflykt där vi besökte såväl ett båtmuseeum som ett leksaksmuseeum. Visserligen är jag inte överdrivet intresserad av just båtar eller leksaker, men på museer får föremålen alltid en egen livshistoria eftersom man får ta del av fyllig text intill föremålen. Man kan också se och skapa sig förståelse för hur det var förr med hjälp av föremålen. Man säger att en bild ofta säger mer än tusen ord. Well, ett föremål kan säga mer än 10 000 ord i så fall.
för ytterligare en dagsutflykt. Sverige är fullt av gamla slott, och även som historieintresserad är det svårt att hålla reda på alla. Vi bestämde oss för att ta del av en guidad tur på slottet. Något som vi absolut inte ångrade. Även om guiders berättelser ofta är lite kryddade i syfte att väcka intresse á la Herman Lindquists historieskrivning, fick vi åtminstone underhållning och faktiskt en hel del bildning genom den. Att göra semesterturer behöver oftast inte innebära att man flyger iväg utomlands eller att den kostar hela semesterkassan. Det kan gott räcka med en 50-kronors guidetur. Imorgon får man fortsätta att bevara sitt kulturarv. Den här gången genom att festa till det lite. Nästa vecka lär det förmodligen bli något nytt slott som får finbesök. Svenska pärlor finns det nämligen gott om.
Sverige är ett oerhört vackert land och det finns mängder med kulturskatter i den omedelbara närheten vart man än befinner sig i landet. Det har jag konstaterat förut. Normalt sett är jag en badmänniska av rang. Att leka, eller att bara få vara i vatten på sommaren är normalt en obetalbar befrielse. Av uppenbara skäl har det inte blivit så mycket bad för Lorden än. Jag hann med "glötande" vid två tillfällen på försommaren. Det är jag nöjd med.
En av den svenska sommarens pärlor är givetvis naturen. Många i min bekantskapskrets utnyttjar den verkligen nu. Flera är i skrivande stund iväg på fisketurer, med övernattning under bar himmel. Andra är iväg på kanotresa. Sveriges pärlor tar dock inte slut med naturen. När de naturliga upplevelserna begränsas på grund av fysiskt handikapp får man utnyttja något av vårt lands andra pärlor. Den här veckan har ägnats åt ett av dem, att bejaka vårt kulturarv.
För några dagar sedan gjorde jag och några vänner en dagsutflykt där vi besökte såväl ett båtmuseeum som ett leksaksmuseeum. Visserligen är jag inte överdrivet intresserad av just båtar eller leksaker, men på museer får föremålen alltid en egen livshistoria eftersom man får ta del av fyllig text intill föremålen. Man kan också se och skapa sig förståelse för hur det var förr med hjälp av föremålen. Man säger att en bild ofta säger mer än tusen ord. Well, ett föremål kan säga mer än 10 000 ord i så fall.
för ytterligare en dagsutflykt. Sverige är fullt av gamla slott, och även som historieintresserad är det svårt att hålla reda på alla. Vi bestämde oss för att ta del av en guidad tur på slottet. Något som vi absolut inte ångrade. Även om guiders berättelser ofta är lite kryddade i syfte att väcka intresse á la Herman Lindquists historieskrivning, fick vi åtminstone underhållning och faktiskt en hel del bildning genom den. Att göra semesterturer behöver oftast inte innebära att man flyger iväg utomlands eller att den kostar hela semesterkassan. Det kan gott räcka med en 50-kronors guidetur. Imorgon får man fortsätta att bevara sitt kulturarv. Den här gången genom att festa till det lite. Nästa vecka lär det förmodligen bli något nytt slott som får finbesök. Svenska pärlor finns det nämligen gott om.
tisdag 22 juli 2008
Svårt att hålla sig borta från communities
Ända sedan Internets genomslag i mitten på 90-talet har så kallade communities varit populära platser för främst ungdomar. På communities kan man, virtuellt, behålla gamla sociala bekantskaper och skapa sig nya. Ganska så smidigt trots allt. Människor är som bekant väldigt nyfikna av sig och vill gärna hålla sig á jour med vad som händer i vänner och ovänners liv. Samtidigt verkar i princip samtliga deltagare på communities ha en klart exhibitionistisk ådra i sig. Man visar gärna upp bilder på sig själv och sina vänner i olika sammanhang.
I slutet av 90-talet när webchatten (jag hängde själv endel på Exilen, passagen) ersattes av Mirc var Skunk det främsta communityt. Skunk vände sig företrädesvis mot yngre personer och hade något år i rampljuset som den mest populära ungdomssajten. När entreprenörer insåg att affärsidéen var lönande och att communites var populära utvecklades flera olika alternativ till skunk snabbt. Snart blev Lunarstorm den ledande. Man får anta att Lunarstorm än idag är det mest poulära communityt. Visserligen hade jag ett alias reggat där, och har det förmodligen än, men det var länge sedan jag reellt fanns eller var verksam på den sighten. Även den vänder sig till yngre människor. Det har sedan funnits en massa nischade communitys för äldre, punkare, hårdrockare och andra alternativa stilar, politiska inriktningar eller sexuella läggningar.
För oss yngre vuxna har communityt Facebook under senare år haft stor genomslagskraft. Jag vägrade länge att ta del av den nya facebookvågen och väntade därmed in i det sista med att registrera mig. Dels kände jag mig ganska trött på fenomenet och dels kändes Facebook som en lindrigare form av åsikts- och personregistrering. På Facebook registreras nämligen allt i sitt riktiga namn. Det har också framförts kritik mot att man inte kan säga upp sitt medlemskap eller radera den information man en gång publicerat på Facebook.
Som jag tidigare har tagit upp på "Lordens" åtnjuter vi inte längre något som kallas för personlig integritet. Således är det i sig ett dåligt argument för att leva i avhållsamhet från Facebook. Vill myndigheter eller privatpersoner veta allt om ditt liv så får de förr eller senare reda på det. Vare sig du har facebook eller inte. Som ni säkert förstår så har jag i dagarna registrerat mig på facebook. Det är nu det enda communityt jag besöker frekvent. Många av mina gamla och nuvarande klasskamrater, ovänner, vänner och endel familjemedlemmar återfinns där. Det kändes som skäl nog, och genom att registrera mig tillfredställdes således min nyfikna och exhibitionistiska ådra. Lorden är ju inte heller han mer än människa. Tro det eller ej ;)
I slutet av 90-talet när webchatten (jag hängde själv endel på Exilen, passagen) ersattes av Mirc var Skunk det främsta communityt. Skunk vände sig företrädesvis mot yngre personer och hade något år i rampljuset som den mest populära ungdomssajten. När entreprenörer insåg att affärsidéen var lönande och att communites var populära utvecklades flera olika alternativ till skunk snabbt. Snart blev Lunarstorm den ledande. Man får anta att Lunarstorm än idag är det mest poulära communityt. Visserligen hade jag ett alias reggat där, och har det förmodligen än, men det var länge sedan jag reellt fanns eller var verksam på den sighten. Även den vänder sig till yngre människor. Det har sedan funnits en massa nischade communitys för äldre, punkare, hårdrockare och andra alternativa stilar, politiska inriktningar eller sexuella läggningar.
För oss yngre vuxna har communityt Facebook under senare år haft stor genomslagskraft. Jag vägrade länge att ta del av den nya facebookvågen och väntade därmed in i det sista med att registrera mig. Dels kände jag mig ganska trött på fenomenet och dels kändes Facebook som en lindrigare form av åsikts- och personregistrering. På Facebook registreras nämligen allt i sitt riktiga namn. Det har också framförts kritik mot att man inte kan säga upp sitt medlemskap eller radera den information man en gång publicerat på Facebook.
Som jag tidigare har tagit upp på "Lordens" åtnjuter vi inte längre något som kallas för personlig integritet. Således är det i sig ett dåligt argument för att leva i avhållsamhet från Facebook. Vill myndigheter eller privatpersoner veta allt om ditt liv så får de förr eller senare reda på det. Vare sig du har facebook eller inte. Som ni säkert förstår så har jag i dagarna registrerat mig på facebook. Det är nu det enda communityt jag besöker frekvent. Många av mina gamla och nuvarande klasskamrater, ovänner, vänner och endel familjemedlemmar återfinns där. Det kändes som skäl nog, och genom att registrera mig tillfredställdes således min nyfikna och exhibitionistiska ådra. Lorden är ju inte heller han mer än människa. Tro det eller ej ;)
måndag 21 juli 2008
Alexander Bard som politiskt dragplåster
I USA är fenomenet att kändisar hjälper till i presidentkandidaternas valkampanjer vanligt. Även i Sverige förekommer det att kända personer tar ställning politiskt i olika valkampanjer. Till exempel turnerade Cornelis Vreesvijk tillsammans med gamle kommunistledaren CH Hermansson för VPK på 60-talet.
Egentligen är det inget konstigt. Vi lever idag i en värld där kändisar och popstjärnor är vår tids kungligheter. Medborgare ser upp till dessa, vill umgås och hänga på kändistäta ställen. Det är en vanlig dröm för dagens unga att bli kändis eller jobba på TV när "man blir stor". När man själv var en liten parvel var det väl förvisso rätt vanligt att vilja bli "fotbollsproffs", men brandman, läkare, polis etc. var nog vanligare drömyrken än just kändis. Att kändisar ger sig in i politiken är ingen önskvärd utveckling. Därmed urholkas nämligen vikten av de ideologiska partifrågorna ännu mer vid våra val. Även om man får förmoda att majoriteten av oss röstande är någorlunda insatta i vilken politik man stöder när man väljer parti, är jag övertygad om att åtskilliga kommer att stöda det parti som sin favoritkänsdis representerar.
Den senaste i raden av svenska kändisar att ge sig in i politiken är BWO:s Alexander Bard. Det faktum att Bard för tillfället "förhandlar" med två riksdagspartier om vilket han ska företräda får ses som märkligt. Även detta pekar i riktningen att partipolitiken helt spelat ut sin roll. Bard deklarerar dock att det inte rör sig om Moderaterna eller Vänsterpartiet. Det hade ju inte varit omöjligt att dessa två, förut totala dödsfiender, 2008 slåss om samma väljare, och även Alexander Bard.
Det mest troliga är nog att Bard kommer att representera Folkpartiet. Med deras liberala grundtankar borde det partiet ligga i paritet med Bards tidigare uttalanden. Kanske ligger han också nära det nya Centerpartiet, med sin nya Stureplanscenter-image och populistpolitiker typ Fredrick Federley. Jag skulle inte heller bli förvånad om det var Socialdemokraterna han stödde. kanske har han lärt känna diskaren Mona Sahlin på någon gaygala hon har varit värd för. Kanske har de varit på samma fester kring Stureplan som Mona brukar besöka tillsammans med bäste vännen och gayikonen Rikard Wolff. I höst får vi veta svaret så den som lever får se.
Vilket parti det än blir så kan man konstatera att Alexander Bard är en högst kontroversiell person. Han har länge förespråkat drogliberalism och innan Sverige officiellt blev ett queervänligt rike var han tidigt öppen med sin bisexualitet och utmanande åsikter. Detta stack, och sticker i folks ögon även idag. I alla fall under ytan. Därför är jag inte säker på att Bard i detta fall verkligen gynnar det parti han väljer att stöda. Folkkära och myspysartister som Lasse Berghagen och Christer Sjögren lockar säkerligen väljare, men att Bard, som förutom sina ovannämnda ställningstaganden mest är känd för svenska folket som den medelålders mannen i shorts och stora mustascher, gör det är långt ifrån givet.
Personligen anser jag nog att Bard har mer att hämta i musikbranschen än inom politiken. Som artist och låtskrivare har jag respekt för Bard. BWO´s senaste bidrag i melodifestivalen borde exempelvis ha sopat banan med resten av startfältet såväl i Sverige som Europa.
Om nedanstående uttalanden av Bard INTE andas liberalism så vet jag inte... Han bör nog dock inte släppas iväg som partirepresentant i en debatt där målgruppen är pensionärer eller äldre. De har nog inte hunnit bli tillräckligt liberala eller dekadenta för att rösta på en politiker som skryter om att ha tuggat svamp och arbetat som manlig hora offentligt ;) Men i en ungdomsdebatt lär han fungera utmärkt. Ja, ibland förändras sannerligen mentaliteter bara över någon generation.
Egentligen är det inget konstigt. Vi lever idag i en värld där kändisar och popstjärnor är vår tids kungligheter. Medborgare ser upp till dessa, vill umgås och hänga på kändistäta ställen. Det är en vanlig dröm för dagens unga att bli kändis eller jobba på TV när "man blir stor". När man själv var en liten parvel var det väl förvisso rätt vanligt att vilja bli "fotbollsproffs", men brandman, läkare, polis etc. var nog vanligare drömyrken än just kändis. Att kändisar ger sig in i politiken är ingen önskvärd utveckling. Därmed urholkas nämligen vikten av de ideologiska partifrågorna ännu mer vid våra val. Även om man får förmoda att majoriteten av oss röstande är någorlunda insatta i vilken politik man stöder när man väljer parti, är jag övertygad om att åtskilliga kommer att stöda det parti som sin favoritkänsdis representerar.
Den senaste i raden av svenska kändisar att ge sig in i politiken är BWO:s Alexander Bard. Det faktum att Bard för tillfället "förhandlar" med två riksdagspartier om vilket han ska företräda får ses som märkligt. Även detta pekar i riktningen att partipolitiken helt spelat ut sin roll. Bard deklarerar dock att det inte rör sig om Moderaterna eller Vänsterpartiet. Det hade ju inte varit omöjligt att dessa två, förut totala dödsfiender, 2008 slåss om samma väljare, och även Alexander Bard.
Det mest troliga är nog att Bard kommer att representera Folkpartiet. Med deras liberala grundtankar borde det partiet ligga i paritet med Bards tidigare uttalanden. Kanske ligger han också nära det nya Centerpartiet, med sin nya Stureplanscenter-image och populistpolitiker typ Fredrick Federley. Jag skulle inte heller bli förvånad om det var Socialdemokraterna han stödde. kanske har han lärt känna diskaren Mona Sahlin på någon gaygala hon har varit värd för. Kanske har de varit på samma fester kring Stureplan som Mona brukar besöka tillsammans med bäste vännen och gayikonen Rikard Wolff. I höst får vi veta svaret så den som lever får se.
Vilket parti det än blir så kan man konstatera att Alexander Bard är en högst kontroversiell person. Han har länge förespråkat drogliberalism och innan Sverige officiellt blev ett queervänligt rike var han tidigt öppen med sin bisexualitet och utmanande åsikter. Detta stack, och sticker i folks ögon även idag. I alla fall under ytan. Därför är jag inte säker på att Bard i detta fall verkligen gynnar det parti han väljer att stöda. Folkkära och myspysartister som Lasse Berghagen och Christer Sjögren lockar säkerligen väljare, men att Bard, som förutom sina ovannämnda ställningstaganden mest är känd för svenska folket som den medelålders mannen i shorts och stora mustascher, gör det är långt ifrån givet.
Personligen anser jag nog att Bard har mer att hämta i musikbranschen än inom politiken. Som artist och låtskrivare har jag respekt för Bard. BWO´s senaste bidrag i melodifestivalen borde exempelvis ha sopat banan med resten av startfältet såväl i Sverige som Europa.
Om nedanstående uttalanden av Bard INTE andas liberalism så vet jag inte... Han bör nog dock inte släppas iväg som partirepresentant i en debatt där målgruppen är pensionärer eller äldre. De har nog inte hunnit bli tillräckligt liberala eller dekadenta för att rösta på en politiker som skryter om att ha tuggat svamp och arbetat som manlig hora offentligt ;) Men i en ungdomsdebatt lär han fungera utmärkt. Ja, ibland förändras sannerligen mentaliteter bara över någon generation.
fredag 18 juli 2008
Svenska spel ger svar på tal
Häromdagen blev Lorden rasande. Anledningen var att varje spelad pokerhand gick mig emot. Visserligen ska man väl inte brusa upp och gnälla då jag sammanlagt ligger plus på mitt spelande. Men eftersom jag under hela dagen spelade bra och rätt men ändå lyckades uppbringa en sämre hand (trots kåk, nötfärg, triss etc.) eller bli utdragen växte vreden inom mig. Att anse att pokerklienter är riggade är egentligen rätt barnsligt, men denna gång kände jag att vreden behövde få utlopp.
Förutom att slå näven i bordet, skrika rakt ut för full hals och diverse svordomar bestämde jag mig för att kontakta Svenska Spel. Visserligen kan jag av vissa anses vara en (erkänt) dålig förlorare men mina frågetecken behövde rätas ut. Framför allt behövde jag få utlopp för min aggression. Lorden ämnar nedan publicera det brev som Svenska Spel (som är statligt ägd) erhöll från en upprörd Lord. Jag ber om ursäkt för svordomar och olämpligt språk. Jag skyller på att brevet delvis skrevs i affekt. Jag vill ändå inte censurera något ur innehållet.
Fråga - Onsdag-07-16 17:29 PM
Total jävla fittrigg!
Under hela dagen har jag konstant förlorat på s.k. "bad beats". Det handlar visserligen inte om några stora summor men relativt sett är det mycket med tanke på de sit´n go-nivåer jag har lirat på. Det kan tyckas konstigt att VARJE JÄVLA hand jag har blir slagen eller utdragen. Har jag färg har någon kåk, har jag kåk har någon fyrtal, har jag K9 har någon K10 etc. Leder jag med 95-5 i procent blir jag utdragen.
Jag är väl medveten om att poker är ett spel och att konspirationsteorier om riggade klienter slår tillbaka på den anklagande. Det skiter jag emellertid i denna gång. Det är nämligen inte första gången som eran jävla ekvation uppenbarar sig. Vinner man några i rad, eller det går bra ett tag så är det sedan OMÖJLIGT att vinna igen. Det minsta man kan begära av er som KUND är rättvisa förutsättningar! Jag räknar med att ni ser över problematiken OMEDELBART. Annars lär ni garanterat tappa en kund till. Anseendet tappade ni för jävligt länge sen! /Lord
Det dröjde inte särskilt länge innan Svenska spel hörde av sig. Svaret var som följer...
Total jävla fittrigg! [Ärende: 080716-000057]
Hej!
Lotteriinspektionen kontrollerar alla våra spel, de har typgodkänt vår pokerklient och ser till så vi följer de rutiner vi satt upp för att bedriva ett säkert spel. Under våra öppethållanden övervakas allt spel och alla transaktioner, dels av fysiska personer samt av datorsystem. Vi som säljande företag har ingenting att tjäna på att välja ut någon som får bättre kort än någon annan, på följande sida kan du se vilka avgifter vi tar ut för att tillhandahålla Poker:
http://www.svenskaspel.se/pl.aspx?PageID=4136&menuid=7&parentid=5157
Som du kan läsa ut av tabellerna är 20 SEK max vad vi tar ut från någon hand, detta gör att vi inte heller skulle tjäna på att ge flera, vid ett bord, bra kort för att på så vis öka på vår förtjänst. Har du fler frågor kring spelsäkerheten ställer Lotteriinspektionen upp på att svara på frågor kring detta. Har du ytterligare frågor angående Poker är du välkommen att kontakta Kundservice via e-post eller telefon 0770-11 11 11 och begär Poker. Med vänlig hälsning! Kundservice
Ja, jag antar att man får nöja sig med ovanstående svar. Tills det går åt pipan nästa gång. Tills dess har det säkert vänt till min fördel igen. Man kan ju också konstatera att man gärna glömmer de gånger man själv drar ut nån stackare. Det man minns är ju de jobbiga och (i princip) osannolika förluster (bad beats) man råkar ut för.
Game on!
Förutom att slå näven i bordet, skrika rakt ut för full hals och diverse svordomar bestämde jag mig för att kontakta Svenska Spel. Visserligen kan jag av vissa anses vara en (erkänt) dålig förlorare men mina frågetecken behövde rätas ut. Framför allt behövde jag få utlopp för min aggression. Lorden ämnar nedan publicera det brev som Svenska Spel (som är statligt ägd) erhöll från en upprörd Lord. Jag ber om ursäkt för svordomar och olämpligt språk. Jag skyller på att brevet delvis skrevs i affekt. Jag vill ändå inte censurera något ur innehållet.
Fråga - Onsdag-07-16 17:29 PM
Total jävla fittrigg!
Under hela dagen har jag konstant förlorat på s.k. "bad beats". Det handlar visserligen inte om några stora summor men relativt sett är det mycket med tanke på de sit´n go-nivåer jag har lirat på. Det kan tyckas konstigt att VARJE JÄVLA hand jag har blir slagen eller utdragen. Har jag färg har någon kåk, har jag kåk har någon fyrtal, har jag K9 har någon K10 etc. Leder jag med 95-5 i procent blir jag utdragen.
Jag är väl medveten om att poker är ett spel och att konspirationsteorier om riggade klienter slår tillbaka på den anklagande. Det skiter jag emellertid i denna gång. Det är nämligen inte första gången som eran jävla ekvation uppenbarar sig. Vinner man några i rad, eller det går bra ett tag så är det sedan OMÖJLIGT att vinna igen. Det minsta man kan begära av er som KUND är rättvisa förutsättningar! Jag räknar med att ni ser över problematiken OMEDELBART. Annars lär ni garanterat tappa en kund till. Anseendet tappade ni för jävligt länge sen! /Lord
Det dröjde inte särskilt länge innan Svenska spel hörde av sig. Svaret var som följer...
Total jävla fittrigg! [Ärende: 080716-000057]
Hej!
Lotteriinspektionen kontrollerar alla våra spel, de har typgodkänt vår pokerklient och ser till så vi följer de rutiner vi satt upp för att bedriva ett säkert spel. Under våra öppethållanden övervakas allt spel och alla transaktioner, dels av fysiska personer samt av datorsystem. Vi som säljande företag har ingenting att tjäna på att välja ut någon som får bättre kort än någon annan, på följande sida kan du se vilka avgifter vi tar ut för att tillhandahålla Poker:
http://www.svenskaspel.se/pl.aspx?PageID=4136&menuid=7&parentid=5157
Som du kan läsa ut av tabellerna är 20 SEK max vad vi tar ut från någon hand, detta gör att vi inte heller skulle tjäna på att ge flera, vid ett bord, bra kort för att på så vis öka på vår förtjänst. Har du fler frågor kring spelsäkerheten ställer Lotteriinspektionen upp på att svara på frågor kring detta. Har du ytterligare frågor angående Poker är du välkommen att kontakta Kundservice via e-post eller telefon 0770-11 11 11 och begär Poker. Med vänlig hälsning! Kundservice
Ja, jag antar att man får nöja sig med ovanstående svar. Tills det går åt pipan nästa gång. Tills dess har det säkert vänt till min fördel igen. Man kan ju också konstatera att man gärna glömmer de gånger man själv drar ut nån stackare. Det man minns är ju de jobbiga och (i princip) osannolika förluster (bad beats) man råkar ut för.
Game on!
onsdag 16 juli 2008
Ljummen filmatisering
Det var ett par år sedan jag läste Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn. Många vill höja böckerna till skyarna, medan Lorden förhåller sig mer dämpad i sin entusiasm. Kanske är det för att jag ser Guillou som en uppblåst och osympatisk människa, men kanske främst för att jag varken imponeras av språket eller handlingen i boken. Jag är visserligen mycket historieintresserad och svensk tidig medeltid och korståg borde egentligen engagera mig mer än vad böckerna gjorde.
Nåväl, igår bemödade jag mig med att se filmatiseringen av Arn. Det var den första filmen av två som hade biopremiär i slutet av förra året, som jag såg. Den andra, och sista, går upp på biograferna i slutet av augusti. Projektet är svensk films mest påkostade någonsin. För att vara en svensk episk film var den helt ok. Lite övertydlig berättarform, men schyssta historiska miljöer och ok skådespeleri.
När böcker filmatiseras blir resultatet allt som oftast en besvikelse för tittaren. Har man läst boken målar man upp en egen bild av karaktärerna som sedan slås i spillror när man ser filmen. Da Vinci-koden är det senaste mest tydliga exemplet på det. Spännande bok som blandar fiktion, sägen och fakta blev en tråkig och medioker historia på filmduken.
Filmen Arn håller sig ganska strikt till boken. Vissa skeenden i filmen sker väldigt fort, vilket får handlingen att kännas något utslätad i jämförelse med den litterära versionen. Man får heller inget bestående intryck av huvudpersonen Arns personlighet. I boken får man trots allt sympati för personen, men i filmen känns han mest barnslig och lite efterbliven. Åtminstone i scenerna från Sverige (vilka kraftigt dominerar filmen). Möjligen är Joakim Nätterqvist fel i rollen som Arn. Den främsta skådespelarinsatsen står Sofia Helin för. Hon spelar Arns älskade Cecilia och är både vacker att se på och duktig framför kameran.
För att vara Sveriges dyraste filmprojekt imponerar inte Arn. Det slutliga kriget mellan Arns tempelriddare och Saladins muslimer är över på några minuter. Snacka om antiklimax. I många "äventyrsfilmer" ska ju avgörande fältslag skildras som heroiska, storslagna och ödesdigra. Det saknas tyvärr helt i filmen. Det är visserligen inte lätt att förvandla en från början rätt medioker historia till ett genialiskt filmprojekt. Faktum är dock att Arn fungerar rätt bra som film. Varken bra, eller dålig. Dock tillräckligt bra för att man blir nyfiken på hur allt ska sluta. Vi som har läst böckerna vet ju redan. Filmen Arn får 5.5 kryckkäppar av 10.
Nåväl, igår bemödade jag mig med att se filmatiseringen av Arn. Det var den första filmen av två som hade biopremiär i slutet av förra året, som jag såg. Den andra, och sista, går upp på biograferna i slutet av augusti. Projektet är svensk films mest påkostade någonsin. För att vara en svensk episk film var den helt ok. Lite övertydlig berättarform, men schyssta historiska miljöer och ok skådespeleri.
När böcker filmatiseras blir resultatet allt som oftast en besvikelse för tittaren. Har man läst boken målar man upp en egen bild av karaktärerna som sedan slås i spillror när man ser filmen. Da Vinci-koden är det senaste mest tydliga exemplet på det. Spännande bok som blandar fiktion, sägen och fakta blev en tråkig och medioker historia på filmduken.
Filmen Arn håller sig ganska strikt till boken. Vissa skeenden i filmen sker väldigt fort, vilket får handlingen att kännas något utslätad i jämförelse med den litterära versionen. Man får heller inget bestående intryck av huvudpersonen Arns personlighet. I boken får man trots allt sympati för personen, men i filmen känns han mest barnslig och lite efterbliven. Åtminstone i scenerna från Sverige (vilka kraftigt dominerar filmen). Möjligen är Joakim Nätterqvist fel i rollen som Arn. Den främsta skådespelarinsatsen står Sofia Helin för. Hon spelar Arns älskade Cecilia och är både vacker att se på och duktig framför kameran.
För att vara Sveriges dyraste filmprojekt imponerar inte Arn. Det slutliga kriget mellan Arns tempelriddare och Saladins muslimer är över på några minuter. Snacka om antiklimax. I många "äventyrsfilmer" ska ju avgörande fältslag skildras som heroiska, storslagna och ödesdigra. Det saknas tyvärr helt i filmen. Det är visserligen inte lätt att förvandla en från början rätt medioker historia till ett genialiskt filmprojekt. Faktum är dock att Arn fungerar rätt bra som film. Varken bra, eller dålig. Dock tillräckligt bra för att man blir nyfiken på hur allt ska sluta. Vi som har läst böckerna vet ju redan. Filmen Arn får 5.5 kryckkäppar av 10.
måndag 14 juli 2008
Deckare som underhållning
Thrillers, eller deckare tillhör en av mina favoritgenrer inom såväl litteratur som film. Helst vill man ju ha en "smart" version inom genren där betraktaren eller läsaren får rejält huvudbry innan denne listar ut hur allt förhåller sig och hänger samman. Exempel på smarta thrillers är Primal Fear, Se7en osv.
Det finns även thrillers och deckare som inte är speciellt "smarta", utan allt som oftast följer en given mall. Inom filmens och litteraturens värld är den svenska polisthrillern typexempel på denna kategori. Beck, Weallander, Huss, van Veeteren, ja det finns egentligen hur många som helst. Faktum är att dessa filmer kan vara ganska underhållande. Man vet vad man får, men det kan vara skönt att stänga av hjärnan ibland. Det är inte alltid man orkar vara helt seriös, utan "slötittande" är en rätt underskattad företeelse.
Oftast läser jag facklitteratur eller biografier. Ibland är det dock skönt att "koppla av" med något skönlitterärt. Och vad funkar då bättre än en deckare? Jag vågar nog påstå att jag plöjt de mest kända svenska författarna inom genren. Henning Mankell, Jan Guillou, Leif GW persson, Liza Marklund och Björn Hellberg. Enbart en kvinna, och Marklund sticker också ut med att vara klart sämst. Eftersom kvinnor i många år hävdat "att de kan" så passade jag på att ge den nya svenska deckardrottningen Camilla Läckberg en chans. Det måste ju i alla fall vara bättre än Marklund, eller?
Läckberg har kritiserats hårt av sina manliga kollegor + den solariebrända och kvasiintellktuella författaren Björn Ranelid. Läckbergs debutroman Isprinsessan följer alla givna mallar. Småstadsmiljö, elaka kvinnomisshandlare, "starka kvinnor", manliga hjältar och förebilder samt enfaldiga poliser. Det blir lite väl klichéaktigt kanske, men det kan man leva med. Man vet vad man får och det verkar ju uppenbarligen vara ett vinnande koncept bland Sveriges (och världens för den delen) bokmalar. Även för Lorden fungerar det. Främst för att intrigen i boken är rätt klurig (relativt sett) och för att personerna faktiskt engagerar. Läckbergs språk är det heller inget fel på. Det enda jag stör mig på är vissa ramhistorier som för egen del känns lite väl krystade. Personligen anser jag det onödigt att för sjuttioelfte gången ta upp problemet kring kvinnomisshandel. Visst är det ett relevant debattinlägg. Kvinnomisshandel är ett väldokumenterat samhällsproblem men när ramhistorien inte har ett dugg med mordintrigen att göra tycker jag att det känns malplacerat. Debattinlägget är också ganska tandlöst. Vi vet att vissa kvinnor skuldlägger sig själva för att de blir misshandlade. Vi vet att kvinnor har svårt att lämna misshandlande män. Whats the news?
Camilla Läckbergs debutroman håller helt klart måttet i den manliga konkurrensen. Liza Marklund utklassar hon totalt. Jan Guillou och GW har egentligen inget att klaga på. Deras alster är egentligen inte alls bättre Läckbergs. Det är väl bara att hugga in på hennes uppföljare "Predikanten" snart. Jag har inte så mycket bättre för mig. Läckbergs debutroman får 6.5 kryckkäppar av 10 möjliga.
Det finns även thrillers och deckare som inte är speciellt "smarta", utan allt som oftast följer en given mall. Inom filmens och litteraturens värld är den svenska polisthrillern typexempel på denna kategori. Beck, Weallander, Huss, van Veeteren, ja det finns egentligen hur många som helst. Faktum är att dessa filmer kan vara ganska underhållande. Man vet vad man får, men det kan vara skönt att stänga av hjärnan ibland. Det är inte alltid man orkar vara helt seriös, utan "slötittande" är en rätt underskattad företeelse.
Oftast läser jag facklitteratur eller biografier. Ibland är det dock skönt att "koppla av" med något skönlitterärt. Och vad funkar då bättre än en deckare? Jag vågar nog påstå att jag plöjt de mest kända svenska författarna inom genren. Henning Mankell, Jan Guillou, Leif GW persson, Liza Marklund och Björn Hellberg. Enbart en kvinna, och Marklund sticker också ut med att vara klart sämst. Eftersom kvinnor i många år hävdat "att de kan" så passade jag på att ge den nya svenska deckardrottningen Camilla Läckberg en chans. Det måste ju i alla fall vara bättre än Marklund, eller?
Läckberg har kritiserats hårt av sina manliga kollegor + den solariebrända och kvasiintellktuella författaren Björn Ranelid. Läckbergs debutroman Isprinsessan följer alla givna mallar. Småstadsmiljö, elaka kvinnomisshandlare, "starka kvinnor", manliga hjältar och förebilder samt enfaldiga poliser. Det blir lite väl klichéaktigt kanske, men det kan man leva med. Man vet vad man får och det verkar ju uppenbarligen vara ett vinnande koncept bland Sveriges (och världens för den delen) bokmalar. Även för Lorden fungerar det. Främst för att intrigen i boken är rätt klurig (relativt sett) och för att personerna faktiskt engagerar. Läckbergs språk är det heller inget fel på. Det enda jag stör mig på är vissa ramhistorier som för egen del känns lite väl krystade. Personligen anser jag det onödigt att för sjuttioelfte gången ta upp problemet kring kvinnomisshandel. Visst är det ett relevant debattinlägg. Kvinnomisshandel är ett väldokumenterat samhällsproblem men när ramhistorien inte har ett dugg med mordintrigen att göra tycker jag att det känns malplacerat. Debattinlägget är också ganska tandlöst. Vi vet att vissa kvinnor skuldlägger sig själva för att de blir misshandlade. Vi vet att kvinnor har svårt att lämna misshandlande män. Whats the news?
Camilla Läckbergs debutroman håller helt klart måttet i den manliga konkurrensen. Liza Marklund utklassar hon totalt. Jan Guillou och GW har egentligen inget att klaga på. Deras alster är egentligen inte alls bättre Läckbergs. Det är väl bara att hugga in på hennes uppföljare "Predikanten" snart. Jag har inte så mycket bättre för mig. Läckbergs debutroman får 6.5 kryckkäppar av 10 möjliga.
fredag 11 juli 2008
Ett riktigt mandomsprov
Just nu pågår Eruropas kanske hårdaste mandomsprov. Under tre veckor (i stekande julihetta) ska cirka 200 cyklister ta sig runt Frankrike. Jag talar givetvis om världens mest prestigefyllda cykellopp, Tour de France. "Touren" har körts ända sedan 1903 (med uppehåll för världskrigsåren) och innebär näst intill omänskliga prestationer av deltagarna. Det kanske är därför tävlingen i allmänhet och cykelsporten i synnerhet tyvärr ofta kantas av dopningshärvor. Dopade eller inte, bedriften som cyklisterna utför är exceptionellt imponerande. Varje etapp i tour de France är cirka 20 mil lång. Denna sträcka körs alltså dagligen (med undantag för någon enstaka vilodag) i drygt 20 dagar i sträck. Lägg där till alla de bergsetapper som touren tillhandahåller så förstår ni innebörden av mandomsprovet.
Cykelsporten är tyvärr inte vidare stor i Sverige. Den är dock enormt populär i mellan- och sydeuropa. Av tradition sänds tävlingen i TV-kanalen Eurosport i Sverige. Av någon tråkig anledning byttes min Eurosport ut för ett tag sedan mot Viasat-sport. Därför har jag tyvärr i år inte kunnat följa tävlingen live i den utsträckning jag har velat. Gissa om jag då blev glad igår när en nära vän (som också är cykelfantast) hämtade upp mig för att kunna följa årets första bergsetapp framför hans stora TV.
Många tycker att vi tourdiggare är rätt "nördiga". De flesta man pratar med anser det vara märkligt att följa ett gäng idioter som cyklar dag ut och dag in. Att följa cykelsporten är dock som vilken annan hobby som helst. För den som anser att bilar endast är till för att transporteras i, blir det märkligt att "meka" och ha bilar som intresse. För den som anser att fiskar är trevliga varelser, men som ibland går att avnjutas som måltid blir själva fiskandet i sig obegripligt. Ja, så kan man man hålla på.
Om jag intresserar mig för något så går jag in för det helhjärtat. Att ha koll på alla cyklister, vilka stall de representerar, vem som har de olika ledartröjorna (finns bergströjor, ungdomströjor, ledartröjor, mest attackvilliga etc.) , och hur sammandraget ser ut blir givetvis en fröjd att följa som vilket annat intresse som helst. Cykelsport kan vara en vetenskap.
Det som också gör Tour de France till en fröjd på Eurosport är cykelkommentatorerna. Roberto vacchi och medkommentatorn Anders Adamsson kan verkligen ALLT om cykling och cirkusen runtomkring. Vidare får man helt ovärdeliga uppdateringar och kunskap om Frankrike och alla sevärdheter som cyklarna passerar under sina etapper. Folkbildning på hög nivå. Under programmen har tittarna också möjlighet att fråga Vacchi och Adamsson om diverse via sms. Mängder med frågor inkommer som ibland inte alls har med cykelsport att göra. Gubbarna svara dock glatt på allt från frågor om bullrecept till hur många kilometer Vachhi skulle klara i Tourcyklisternas tempo. Stor underhållning. Blir tvungen att klistra in kuriosatexten om Anders Adamsson från wikipedia. Den säger allt. Om nördigheten kanske, men också om hur inbitna fans ser upp till, och upskattar Vacchi och Adamssons prestationer:
Adamsson kallas av sin medkommentator Roberto Vacchi ofta för "Experternas expert". Något som troligtvis är en travesti av smeknamnet på Vacchis favoritcyklist Fausto Coppi, som ibland kallades "Myternas myt".
Är också berömd för att som sista ord under Eurosports Tour de France-sändningar 2003 yttra "...och så ses vi igen nästa år då Fabian Cancellara kommer att vinna prologen". Mycket riktigt vann Fabian Cancellara sedan prologen i Tour de France året därpå. Värt att notera här är det faktum att detta var innan Cancellara var den dominant han idag är i tempodisciplinen. Ett liknande påstående idag hade varit föga imponerande.*
Efter den första bergsetappen av årets upplaga ligger den svenske cyklisten Thomas "Gotland" Lövkvist sexa i touren. Han leder ungdomstävlingen och kör alltså för tillfället i den vita ledartröjan. Att en svensk är med och slåss om topplaceringarna i touren har inte hänt på en massa år. Om fortsättningen av juli blir regnig uppmanar jag samtliga bloggläsare att fördjupa sitt intresse för Europas hårdaste och mest prestigefyllda mandomsprov, le Tour de France! Au revoir!
*prolog är den "förtävling" som ibland inleder touren och andra stora cykellopp. Prologer är vanligtvis inte lika långa som vanliga etapper och brukar ofta köras som "tempolopp".
Cykelsporten är tyvärr inte vidare stor i Sverige. Den är dock enormt populär i mellan- och sydeuropa. Av tradition sänds tävlingen i TV-kanalen Eurosport i Sverige. Av någon tråkig anledning byttes min Eurosport ut för ett tag sedan mot Viasat-sport. Därför har jag tyvärr i år inte kunnat följa tävlingen live i den utsträckning jag har velat. Gissa om jag då blev glad igår när en nära vän (som också är cykelfantast) hämtade upp mig för att kunna följa årets första bergsetapp framför hans stora TV.
Många tycker att vi tourdiggare är rätt "nördiga". De flesta man pratar med anser det vara märkligt att följa ett gäng idioter som cyklar dag ut och dag in. Att följa cykelsporten är dock som vilken annan hobby som helst. För den som anser att bilar endast är till för att transporteras i, blir det märkligt att "meka" och ha bilar som intresse. För den som anser att fiskar är trevliga varelser, men som ibland går att avnjutas som måltid blir själva fiskandet i sig obegripligt. Ja, så kan man man hålla på.
Om jag intresserar mig för något så går jag in för det helhjärtat. Att ha koll på alla cyklister, vilka stall de representerar, vem som har de olika ledartröjorna (finns bergströjor, ungdomströjor, ledartröjor, mest attackvilliga etc.) , och hur sammandraget ser ut blir givetvis en fröjd att följa som vilket annat intresse som helst. Cykelsport kan vara en vetenskap.
Det som också gör Tour de France till en fröjd på Eurosport är cykelkommentatorerna. Roberto vacchi och medkommentatorn Anders Adamsson kan verkligen ALLT om cykling och cirkusen runtomkring. Vidare får man helt ovärdeliga uppdateringar och kunskap om Frankrike och alla sevärdheter som cyklarna passerar under sina etapper. Folkbildning på hög nivå. Under programmen har tittarna också möjlighet att fråga Vacchi och Adamsson om diverse via sms. Mängder med frågor inkommer som ibland inte alls har med cykelsport att göra. Gubbarna svara dock glatt på allt från frågor om bullrecept till hur många kilometer Vachhi skulle klara i Tourcyklisternas tempo. Stor underhållning. Blir tvungen att klistra in kuriosatexten om Anders Adamsson från wikipedia. Den säger allt. Om nördigheten kanske, men också om hur inbitna fans ser upp till, och upskattar Vacchi och Adamssons prestationer:
Adamsson kallas av sin medkommentator Roberto Vacchi ofta för "Experternas expert". Något som troligtvis är en travesti av smeknamnet på Vacchis favoritcyklist Fausto Coppi, som ibland kallades "Myternas myt".
Är också berömd för att som sista ord under Eurosports Tour de France-sändningar 2003 yttra "...och så ses vi igen nästa år då Fabian Cancellara kommer att vinna prologen". Mycket riktigt vann Fabian Cancellara sedan prologen i Tour de France året därpå. Värt att notera här är det faktum att detta var innan Cancellara var den dominant han idag är i tempodisciplinen. Ett liknande påstående idag hade varit föga imponerande.*
Efter den första bergsetappen av årets upplaga ligger den svenske cyklisten Thomas "Gotland" Lövkvist sexa i touren. Han leder ungdomstävlingen och kör alltså för tillfället i den vita ledartröjan. Att en svensk är med och slåss om topplaceringarna i touren har inte hänt på en massa år. Om fortsättningen av juli blir regnig uppmanar jag samtliga bloggläsare att fördjupa sitt intresse för Europas hårdaste och mest prestigefyllda mandomsprov, le Tour de France! Au revoir!
*prolog är den "förtävling" som ibland inleder touren och andra stora cykellopp. Prologer är vanligtvis inte lika långa som vanliga etapper och brukar ofta köras som "tempolopp".
tisdag 8 juli 2008
Populisten Mona Sahlin
Att den omdebatterade FRA-lagen röstades igenom för ett par veckor sedan var långt ifrån en sensation. Det har i princip rådit konsensus hos de flesta riksdagspartier en längre tid i frågan om statliga myndigheters rätt att inskränka på privatpersoners integritet. Det "vänsterblocket" röstade emot för ett par veckor sedan var ju Alliansens utvecklade förslag. Själva idén och grunden i FRA-lagen har Socialdemokraterna aldrig egfentligen motsagt sig.
Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin har alltid varit en populistisk politiker. Därför blev Lorden föga förvånad när hon idag presenterade att Vänsterblocket kommer att riva upp FRA-lagen om de kommer till makten efter valet 2010. Kanske ett ganska smart drag av Mona eftersom majoriteten av landets befolkning är emot FRA. För oss som genomskådar Sahlins smutsiga populism spär hennes utfall bara på den negativa bild av politikern Mona Sahlin som många av oss redan har. Möjligen kommer FRA-lagen att rivas upp i dess nuvarande form om/när vänstern kommer till makten. Räkna dock med att den enbart kommer att modifieras lite för att i praktiken finnas kvar. Att göra FRA-frågan till en medieanka och ett medel att nå makten 2010 är ren och skär populism. Socialdemokraternas grundideologi har sedan länge frångåtts och partipamparnas förtroende har naggats i kanten rejält. Därför måste Mona Sahlin förvandla sakfrågor till partipolitisk ideologi i ren desperation. Den moderna tidens politik.
Mona Sahlin har beskyllts som okunnig av förre statsministern Göran Persson. Kanske inte så konstigt eftersom hon i det närmaste kan betraktas som yrkespolitiker (hon arbetade visserligen som diskare ett tag i ungdomen) utan akademisk bakgrund. Hennes påstådda styrka som politiker ska ligga i att hon är "folklig" och att medborgarna kan identifiera sig med henne. Sahlin har verkligen visat sin okunskap i diverse debatter. Hon förlorade med marginal sin första partiledardebatt mot Fredrik Reinfeldt förra året, och hon förlorade till och med debatten i tv4 mot uppstickaren Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Att Mona Sahlin rider på populistiska vågor är inget nytt fenomen. Hon har länge försökt att flirta och knyta till sig den stora väljarkategorin "förortssvenskar" och invandrare. Hon har vid flertalet tillfällen i sin retorik reducerat all svenskhet och hyllat andra kulturer. Som grädde på moset stred Sahlin tillsammans med partikollegan Paolo Roberto för att tillåta proffsboxning i Sverige för några år sedan. Huvudargumentet låg i att boxningen räddade så många förortsbarn från kriminalitet. Återigen ett ultrapopulistiskt ställningstagande från Sahlin. En röst på Sahlin i valet 2010 är en röst på ett samhälle genomsyrat av populistisk politik snarare än ideologisk.
Socialdemokraternas ledare Mona Sahlin har alltid varit en populistisk politiker. Därför blev Lorden föga förvånad när hon idag presenterade att Vänsterblocket kommer att riva upp FRA-lagen om de kommer till makten efter valet 2010. Kanske ett ganska smart drag av Mona eftersom majoriteten av landets befolkning är emot FRA. För oss som genomskådar Sahlins smutsiga populism spär hennes utfall bara på den negativa bild av politikern Mona Sahlin som många av oss redan har. Möjligen kommer FRA-lagen att rivas upp i dess nuvarande form om/när vänstern kommer till makten. Räkna dock med att den enbart kommer att modifieras lite för att i praktiken finnas kvar. Att göra FRA-frågan till en medieanka och ett medel att nå makten 2010 är ren och skär populism. Socialdemokraternas grundideologi har sedan länge frångåtts och partipamparnas förtroende har naggats i kanten rejält. Därför måste Mona Sahlin förvandla sakfrågor till partipolitisk ideologi i ren desperation. Den moderna tidens politik.
Mona Sahlin har beskyllts som okunnig av förre statsministern Göran Persson. Kanske inte så konstigt eftersom hon i det närmaste kan betraktas som yrkespolitiker (hon arbetade visserligen som diskare ett tag i ungdomen) utan akademisk bakgrund. Hennes påstådda styrka som politiker ska ligga i att hon är "folklig" och att medborgarna kan identifiera sig med henne. Sahlin har verkligen visat sin okunskap i diverse debatter. Hon förlorade med marginal sin första partiledardebatt mot Fredrik Reinfeldt förra året, och hon förlorade till och med debatten i tv4 mot uppstickaren Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Att Mona Sahlin rider på populistiska vågor är inget nytt fenomen. Hon har länge försökt att flirta och knyta till sig den stora väljarkategorin "förortssvenskar" och invandrare. Hon har vid flertalet tillfällen i sin retorik reducerat all svenskhet och hyllat andra kulturer. Som grädde på moset stred Sahlin tillsammans med partikollegan Paolo Roberto för att tillåta proffsboxning i Sverige för några år sedan. Huvudargumentet låg i att boxningen räddade så många förortsbarn från kriminalitet. Återigen ett ultrapopulistiskt ställningstagande från Sahlin. En röst på Sahlin i valet 2010 är en röst på ett samhälle genomsyrat av populistisk politik snarare än ideologisk.
måndag 7 juli 2008
Ett steg i rätt riktning?
Imorse förbyttes det stora gipset mot ett mindre. Stygnen plockades bort och sjuksköterskan tyckte att det hade "läkt fint". Givetvis kändes det som ett bra besked, men ankeln var fortfarande tjock och rund. Kändes mycket stelt och märkligt. Undrar hur detta kommer att gå. Det nya gipset ska jag bära i en månads tid till att börja med. Fördelen är att jag nu får stödja lite på benet och kan därmed medverka på lite mer sociala aktiviteter. Det uppenbart negativa (förutom det faktum att jag är gipsad och handikappad) är den antiestetiska sko jag tvingas bära utomhus. Se så fin den är...
Den värsta tiden av slentrian är därmed (förhoppningsvis) över. I vanliga fall är människans vardag ganska inrutat. Det är svårt att bryta mönster och vi människor tenderar ofta att nöja oss med vår vardagliga situation. För många kan en vecka se ut som följer:
Vardagar: jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova
helg: aktivitet, TV, sova alternativ aktivitet, festa, sova...
Ja, ni förstår. Ungefär så inrutat fast tio gånger värre har mitt liv som handikappad sett ut de senaste veckorna. Eftersom jag inte behöver speciellt mycket sömn har man vaknat tidigt på morgonen. Sedan har proceduren varit: frukost, poker/surfning, träning, dusch, mat, film/läsning, sova. Dag ut och dag in. Jag brukar ofta raljera över att flera av mina vänner lider av damp. Själv har jag ofta njutit av en stund i ensamhet och aldrig fått panikångest över att inte ständigt "hitta på något". Men den här tillvaron har varit i värsta laget även för mig. Visserligen har jag ofta haft besök av såväl polare som familj, men situationen påbjuder inte mycket annat än just filmtittande som social aktivitet ändå.
Allt har blivit ett stort projekt som handikappad. Eftersom jag vanligtvis springer 5/6 mil i veckan har paniken kommit när jag nu inte tillåtits att göra det längre. I samband med rädsla över att bli tjock har jag därför försökt att röra på mig i den mån det har varit möjligt. Därför kändes det skönt att få dra av några enklare gympass redan andra veckan efter skadan.
Nu blir det dock förhoppningsvis ändring på det totalt inrutade livet. Träningen kommer jag givetvis att fortsätta med, men nu kanske man även kan unna sig en pilsner eller två ;) Och även om man inte kan bada eller åka på långa semestertrippar så kan man i alla fall se annat än lägenheten på ett enklare sätt än tidigare. Man får vara glad för de små stegen i rätt riktning här i livet...Lordens blogg goes optimistic! Det ni!
Den värsta tiden av slentrian är därmed (förhoppningsvis) över. I vanliga fall är människans vardag ganska inrutat. Det är svårt att bryta mönster och vi människor tenderar ofta att nöja oss med vår vardagliga situation. För många kan en vecka se ut som följer:Vardagar: jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova. Jobba, äta, aktivitet, TV/dator, sova
helg: aktivitet, TV, sova alternativ aktivitet, festa, sova...
Ja, ni förstår. Ungefär så inrutat fast tio gånger värre har mitt liv som handikappad sett ut de senaste veckorna. Eftersom jag inte behöver speciellt mycket sömn har man vaknat tidigt på morgonen. Sedan har proceduren varit: frukost, poker/surfning, träning, dusch, mat, film/läsning, sova. Dag ut och dag in. Jag brukar ofta raljera över att flera av mina vänner lider av damp. Själv har jag ofta njutit av en stund i ensamhet och aldrig fått panikångest över att inte ständigt "hitta på något". Men den här tillvaron har varit i värsta laget även för mig. Visserligen har jag ofta haft besök av såväl polare som familj, men situationen påbjuder inte mycket annat än just filmtittande som social aktivitet ändå.
Allt har blivit ett stort projekt som handikappad. Eftersom jag vanligtvis springer 5/6 mil i veckan har paniken kommit när jag nu inte tillåtits att göra det längre. I samband med rädsla över att bli tjock har jag därför försökt att röra på mig i den mån det har varit möjligt. Därför kändes det skönt att få dra av några enklare gympass redan andra veckan efter skadan.
Nu blir det dock förhoppningsvis ändring på det totalt inrutade livet. Träningen kommer jag givetvis att fortsätta med, men nu kanske man även kan unna sig en pilsner eller två ;) Och även om man inte kan bada eller åka på långa semestertrippar så kan man i alla fall se annat än lägenheten på ett enklare sätt än tidigare. Man får vara glad för de små stegen i rätt riktning här i livet...Lordens blogg goes optimistic! Det ni!
söndag 6 juli 2008
Rockens konung!
Jag drog ändan ur vagnen och lyckades stappla iväg ett kvarter till en trevlig tillställning igår kväll. Kul att se lite annat än hemmet ibland.
Flera har reagerat på att Neil Young-klippet jag publicerade för två blogginlägg sedan var i lugnaste och deppigaste laget. På gårdagens fest råkade också Neil Youngs Hey hey my my dyka upp i playlisten. Den låten är givetvis kalas, men är också rätt lugn. Det dröjde inte länge innan en belackare började ifrågasätta musiken:
- Vad fan är det här för deppigt skit?
- Det är Neil Young, sa jag med ett leeende på läpparna.
- Det anade mig.
Med den lilla händelsen i minnet tycker jag att Neil Young har blivit lite missförstådd, av speciellt en person den senaste tiden. Därför väljer jag nu att publicera en riktig rykare med Young och den gamla Grunge-gruppen Pearl Jam. Det är givetvis Neil Young som skrivit låten. Pearl Jams sångare Eddie Vedder var/är så imponerad av Youngs insatser för musikhistorien att de spelade in en platta ihop, mirror ball, 1995. Pearl Jam och Neil Young har även uppträtt tillsammans vid åtskilliga tillfällen. Kan även tillägga att tuffingen Johnny Cash tolkat flera av Youngs låtar. Bara dessa fakta borde få vem som helst att inse att Neil Young is the shit.
Klippet nedan är hämtat från 1993. Det är således 15 år gammalt. Neil Young öser på som den rockkung han är. Han är häftigare än alla nya jävla fjantband som kallar sig hårdrock tillsammans. För att kalla sig "metal", "rock" eller "musikinitierad" måste man kunna sin Neil Young. Jag har vid flera tillfällen pratat om inlevelse och känsloförmedling som viktiga komponenter för att musik ska fånga mitt intresse. Well, studera Neil Young på scenen. Inse då storheten och ge honom det erkännande som rockens konung som han så väl förtjänar!
Flera har reagerat på att Neil Young-klippet jag publicerade för två blogginlägg sedan var i lugnaste och deppigaste laget. På gårdagens fest råkade också Neil Youngs Hey hey my my dyka upp i playlisten. Den låten är givetvis kalas, men är också rätt lugn. Det dröjde inte länge innan en belackare började ifrågasätta musiken:
- Vad fan är det här för deppigt skit?
- Det är Neil Young, sa jag med ett leeende på läpparna.
- Det anade mig.
Med den lilla händelsen i minnet tycker jag att Neil Young har blivit lite missförstådd, av speciellt en person den senaste tiden. Därför väljer jag nu att publicera en riktig rykare med Young och den gamla Grunge-gruppen Pearl Jam. Det är givetvis Neil Young som skrivit låten. Pearl Jams sångare Eddie Vedder var/är så imponerad av Youngs insatser för musikhistorien att de spelade in en platta ihop, mirror ball, 1995. Pearl Jam och Neil Young har även uppträtt tillsammans vid åtskilliga tillfällen. Kan även tillägga att tuffingen Johnny Cash tolkat flera av Youngs låtar. Bara dessa fakta borde få vem som helst att inse att Neil Young is the shit.
Klippet nedan är hämtat från 1993. Det är således 15 år gammalt. Neil Young öser på som den rockkung han är. Han är häftigare än alla nya jävla fjantband som kallar sig hårdrock tillsammans. För att kalla sig "metal", "rock" eller "musikinitierad" måste man kunna sin Neil Young. Jag har vid flera tillfällen pratat om inlevelse och känsloförmedling som viktiga komponenter för att musik ska fånga mitt intresse. Well, studera Neil Young på scenen. Inse då storheten och ge honom det erkännande som rockens konung som han så väl förtjänar!
lördag 5 juli 2008
USA och omvärlden
Igår, den fjärde juli, firade USA sin nationaldag. USA blev nämligen självständiga från Storbritannien den fjärde juli 1776. Independence day (självständighetsdagen) är också den internationella benämningen på högtiden.
USA är idag ett ganska illa omtyckt land på gräsrotsnivå. Det finns ett utbrett USA-förakt i både i väst och i övriga världen. Anledningen är främst att USA har fungerat som hegemoni i världspolitiken under 1900-talet. Att makt är som en drog är inget nytt fenomen, vi har sett åtskilliga politiker blivit maktgalna på såväl den nationella som internationella arenan. När man väl kommit till makten vill man behålla den och ha mer. Och mer! I det läget har också USA hamnat. För att upprätthålla sin hegemoniska ställning har de (åtminstone) efter 2:a världskriget agerat världspolis och lagt sin näsa i blöt i åtskilliga internationella konflikter. Ofta i syfte att stärka sin egen politiska makt eller ge ekonomisk vinning till sitt eget rike. Därför har USA ofta beskyllts för modern imperialism av omvärlden. Av den anledningen har landet blivit impopulärt bland utsatta länder och områden, men också av en bildad gräsrotsrörelse i västländerna.
Det USA-motståndarna ofta gör är att de generaliserar när de talar om USA. Allt som oftast glömmer man bort de stora massprotester mot Irakkriget som ständigt äger rum i USA. Man glömmer bort att hälften av befolkningen är emot Bushadministrationen och anser att USA:s utrikespolitik i mångt och mycket är förkastlig. Det är cirka 150 miljoner människor det. Jag har personligen varit i USA. På min resa besökte jag främst New York och Washington. Stämningen bland invånarna där var som i vilken Europeisk storstad som helst. Inte ett spår av de "feta, dumma och inskränkta människor" som var den nidbild man hade av amerikanarna innan man åkte. Nu brukar man säga att New York inte är representativt för USA, men skitsamma, New York tillhör landet. Punkt slut.
Personligen är jag långt ifrån USA-vänlig. Man bör dock tänka på att världspolitik följer en struktur. Det kommer alltid finnas stater, riken, unioner, kulturer etc. som kommer att göra anspråk på att vara styrande hegemonier. Allt annat är en illusion. Sätt ut 20 personer förutsättningslöst på en öde ö. Inom en snar framtid har någon eller några tagit kommandot över de andra. Precis så fungerar det i världspolitiken. Om inte USA är hegemoni så kan vi räkna med att någon annan är det. Och denna andra kommer, precis som USA, göra allt för att stärka sina egna politiska och ekonomiska intressen.
USA:s tid som hegemoni är snart förbi. Inget rike har historiskt lyckas bibehålla världslig ledarstatus för evigt. Rom lyckades ett bra tag, Kina likaså. Idag lever vi i andra tider och USA:s tid håller verkligen på att rinna ut. Kanske får min genereration till och med hinna uppleva ett maktskifte i den internationella politiken. Om det är Kina (igen) , Indien, någon arabkoalition eller någon annan konstellation som tar över maktpolitiskt återstår att se. Men något säger mig att det utifrån min västerländska synvinkel finns många värre tänkbara hegemonier än USA. Inget i världen är så dåligt att det inte kan bli sämre!
USA är idag ett ganska illa omtyckt land på gräsrotsnivå. Det finns ett utbrett USA-förakt i både i väst och i övriga världen. Anledningen är främst att USA har fungerat som hegemoni i världspolitiken under 1900-talet. Att makt är som en drog är inget nytt fenomen, vi har sett åtskilliga politiker blivit maktgalna på såväl den nationella som internationella arenan. När man väl kommit till makten vill man behålla den och ha mer. Och mer! I det läget har också USA hamnat. För att upprätthålla sin hegemoniska ställning har de (åtminstone) efter 2:a världskriget agerat världspolis och lagt sin näsa i blöt i åtskilliga internationella konflikter. Ofta i syfte att stärka sin egen politiska makt eller ge ekonomisk vinning till sitt eget rike. Därför har USA ofta beskyllts för modern imperialism av omvärlden. Av den anledningen har landet blivit impopulärt bland utsatta länder och områden, men också av en bildad gräsrotsrörelse i västländerna.
Det USA-motståndarna ofta gör är att de generaliserar när de talar om USA. Allt som oftast glömmer man bort de stora massprotester mot Irakkriget som ständigt äger rum i USA. Man glömmer bort att hälften av befolkningen är emot Bushadministrationen och anser att USA:s utrikespolitik i mångt och mycket är förkastlig. Det är cirka 150 miljoner människor det. Jag har personligen varit i USA. På min resa besökte jag främst New York och Washington. Stämningen bland invånarna där var som i vilken Europeisk storstad som helst. Inte ett spår av de "feta, dumma och inskränkta människor" som var den nidbild man hade av amerikanarna innan man åkte. Nu brukar man säga att New York inte är representativt för USA, men skitsamma, New York tillhör landet. Punkt slut.
Personligen är jag långt ifrån USA-vänlig. Man bör dock tänka på att världspolitik följer en struktur. Det kommer alltid finnas stater, riken, unioner, kulturer etc. som kommer att göra anspråk på att vara styrande hegemonier. Allt annat är en illusion. Sätt ut 20 personer förutsättningslöst på en öde ö. Inom en snar framtid har någon eller några tagit kommandot över de andra. Precis så fungerar det i världspolitiken. Om inte USA är hegemoni så kan vi räkna med att någon annan är det. Och denna andra kommer, precis som USA, göra allt för att stärka sina egna politiska och ekonomiska intressen.
USA:s tid som hegemoni är snart förbi. Inget rike har historiskt lyckas bibehålla världslig ledarstatus för evigt. Rom lyckades ett bra tag, Kina likaså. Idag lever vi i andra tider och USA:s tid håller verkligen på att rinna ut. Kanske får min genereration till och med hinna uppleva ett maktskifte i den internationella politiken. Om det är Kina (igen) , Indien, någon arabkoalition eller någon annan konstellation som tar över maktpolitiskt återstår att se. Men något säger mig att det utifrån min västerländska synvinkel finns många värre tänkbara hegemonier än USA. Inget i världen är så dåligt att det inte kan bli sämre!
torsdag 3 juli 2008
Missad folkfest!
Idag inleds Roskildefestivalen. Den danska staden har under veckan invaderats av musiktörstande och festglada människor i blandade åldrar. Personligen hade jag sett fram emot festivalen under en längre tid. Trots min, i sammanhanget ansenliga ålder, har jag faktiskt aldrig besökt festivalen tidigare. Som ambulerande festprisse har det blivit många konstiga utflykter och bravader genom åren. Givetvis också mängder av festivalbesök. Sweden Rock, Hultsfred och Västervik för att nämna några. Men Roskilde har liksom aldrig blivit av, trots att flera av mina nära bekanta och vänner har besökt festivalen frekvent.
Eftersom jag jobbade under Sweden Rock och har blivit för gammal för Hultsfred bestämde jag mig tidigt för att satsa på Roskilde i år. När min gamle vapendragare Holk visade intresse var saken biff. Roskildeoskulden skulle ryka! Inte en dag för tidigt. Festivalen är förvisso känd för att ständigt uppbringa kasst väder. Men som gubbordspråket heter: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Även om festivaler kallas musikfestivaler hamnar musiken lite i periferin för oss vana festivalbesökare. Stämningen, festen och atmosfären är det viktigaste på festival. Alla besökare (nåja, en majoritet i alla fall) lyckas lämna sina gråa personligheter hemma och släppa loss. På festival vankas det alltid sjuka och roliga upptåg. Sådana som blir (dimmiga) minnen för livet. För den vane festivalbesökaren är det optimalt med 3-5 band som man vill se under festivaldagarna. På årets Roskilde finns tre/fyra framträdanden värda att ge upp partytältet för. En av spelningarna skulle jag i princip kunna bryta foten för att se (efter konserten då). Judas Priest har jag förvisso sett, men det är inte mycket som går upp emot att få gasta med till refrängerna i exempelvis Diamonds and rust och Victim of changes. Den konserten jag skulle kunna bryta mig för är Neil Young.
Jag har lyssnat ganska länge på ikonen Neil Young vid det här laget. Vid flertalet tillfällen har jag sagt att det är han och Fleetwood Mac som jag verkligen ville se innan jag kan slå mig till ro. Nu hade jag ett ypperligt tillfälle att få se Young. Men jag bröt ju fothelvetet innan hans konsert istället för efter. Skiiiit.
Denna oerhört varma och soliga sommardag går mina tankar till gänget nere i Roskilde. Det verkar inte som om ni behöver några kläder alls i den här värmen. Givetvis är det bra väder när Lorden missar festivalen också, något annat var väl i och för sig inte att vänta...Som tröst för den missade folkfesten får jag lyssna, och erbjuda er, ett par sanningsord från Neil Young anno 1973. Ooops, 35 år sedan, men ett tidlöst budskap. A maid is sure what a man needs! Och i mest behov av en är invaliden Lorden. A Lord needs a fuckin´maid!
Eftersom jag jobbade under Sweden Rock och har blivit för gammal för Hultsfred bestämde jag mig tidigt för att satsa på Roskilde i år. När min gamle vapendragare Holk visade intresse var saken biff. Roskildeoskulden skulle ryka! Inte en dag för tidigt. Festivalen är förvisso känd för att ständigt uppbringa kasst väder. Men som gubbordspråket heter: Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Även om festivaler kallas musikfestivaler hamnar musiken lite i periferin för oss vana festivalbesökare. Stämningen, festen och atmosfären är det viktigaste på festival. Alla besökare (nåja, en majoritet i alla fall) lyckas lämna sina gråa personligheter hemma och släppa loss. På festival vankas det alltid sjuka och roliga upptåg. Sådana som blir (dimmiga) minnen för livet. För den vane festivalbesökaren är det optimalt med 3-5 band som man vill se under festivaldagarna. På årets Roskilde finns tre/fyra framträdanden värda att ge upp partytältet för. En av spelningarna skulle jag i princip kunna bryta foten för att se (efter konserten då). Judas Priest har jag förvisso sett, men det är inte mycket som går upp emot att få gasta med till refrängerna i exempelvis Diamonds and rust och Victim of changes. Den konserten jag skulle kunna bryta mig för är Neil Young.
Jag har lyssnat ganska länge på ikonen Neil Young vid det här laget. Vid flertalet tillfällen har jag sagt att det är han och Fleetwood Mac som jag verkligen ville se innan jag kan slå mig till ro. Nu hade jag ett ypperligt tillfälle att få se Young. Men jag bröt ju fothelvetet innan hans konsert istället för efter. Skiiiit.
Denna oerhört varma och soliga sommardag går mina tankar till gänget nere i Roskilde. Det verkar inte som om ni behöver några kläder alls i den här värmen. Givetvis är det bra väder när Lorden missar festivalen också, något annat var väl i och för sig inte att vänta...Som tröst för den missade folkfesten får jag lyssna, och erbjuda er, ett par sanningsord från Neil Young anno 1973. Ooops, 35 år sedan, men ett tidlöst budskap. A maid is sure what a man needs! Och i mest behov av en är invaliden Lorden. A Lord needs a fuckin´maid!
tisdag 1 juli 2008
Kommersialiserad "allsång" på Skansen
Varje vecka lockar Allsång på Skansen cirka 2 miljoner TV-tittare i Sverige. Allsången har blivit synonymt med svensk sommar och på tisdagsmorgonar köar hundratals människor för att kunna få en plats till kvällens arrangemang. Hela den svenska artisteliten har förekommit i "allsången" och man kan inte titulera sig etablerad förrän man har medverkat. Det var väl bland annat därför Arja Saijonmaa tjöt till sig en plats i TV-serien Stjärnorna på slottet i vintras.
Personligen har jag genom åren tittat på Allsången sporadiskt. I grund och botten stöder jag tanken att samla människor för att tillsammans och gemensamt sjunga gamla slagdängor. På så vis bevarar och vårdar man vårt kulturarv och främjar samtidigt folkgemenskapen bland deltagarna. Detta syfte uppfylldes när allsången dirigerades under Bosse Larsson. När Lasse Berghagen tog över allsången 1994, genomfördes sakta men säkert en föryngring och kommersialisering av programmet. Aktuella och "hippa" artister fick nu stort utrymme i showen, men kärnan var fortfarande allsången. Lasse Berghagen lyckades förena det traditionella med det nya. På så vis blev programmet bredare och nådde ut till en större publik. När Berghagen lämnade över stafettpinnen som allsångsledare till Anders Lundin 2003 hade han uppnått kultstatus.
Under Anders Lundins era har programmets syfte frångåtts totalt. I alla fall det ursprungliga syftet. Möjligen har man upprättat ett nytt syfte. Det torde i så fall vara att förvandla "Allsång på skansen" till ett kommersiellt jippo där allsången reduceras kompromisslöst till förmån för att promota unga, snygga och kända artister. Publiken ska få sjunga så lite som möjligt och istället för "skön" allsång ska de gapa med i refrängerna som om de vore på en rockkonsert.
Medveten om att jag låter som en gammal gubbe kan jag ändå inte låta bli att framföra ovanstående åsikter. Jag lyssnar själv på black metal, endel kommersiell musik och går (förutsatt att jag inte har fotfrakturer) gärna på festivaler. Men olika forum har olika syften. Och allsången var inte menad att vara en hysterisk popkonsert. Man har nu till och med en allsångsledare som inte kan sjunga. Bara en sådan sak. Visst är varumärket "Allsång på skansen" otroligt etablerat men konceptet är lurendrejeri.
Igår höll jag nästan på att stänga av skiten i ren ilska. I brist på alternativ fick jag dock sälla mig till de 2 miljoner lurade TV-tittare som satt framför dumburken igår mellan klockan 20 och 21. Publiken var som vanligt talrik. På första parkett satt ett gäng B-kändisar som zoomades in gång på gång. Allt för att höja statusen och stjärnglansen kring jippot får man förmoda. Där satt Magnus Härenstam, Pontus Gårdinger och ett nyhetsankare från Aktuellt. I övrigt verkade publiken nästan uteslutande bestå av adrenalinstinna fjortisar. De gapade och skrek med sina gälla pipor så fort någon uppenbarade sig på scenen. Helt bisarrt. När pojkbandet EMD framförde sitt nummer svimmade säkert 1/3, övriga blev döva på kuppen. Samma sak när Sanna Nielsen dök upp.
De få "allsånger" som framfördes kom helt i skymundan. De inbjudna gästerna som ska leda allsången sjöng hela låtarna själva. Peter Jöback och Eva Dahlgren sjöng en duett på sin allsång. Ingen av dem lämnade ifrån sig micken till publiken vid ett endaste tillfälle. Mellan "allsångerna" och allt jippo fick den utomordentligt tråkiga "komikern" Pia Johansson utrymme till råga på allt. Suck och stön. När kvällens huvudartist Magnus Uggla skulle avsluta och köra sin allsång visade det sig att han förärat allsångshäftet med en av sina egna låtar, Kung för en dag. Visserligen en mycket intelligent text, men den framfördes som om det vore festival istället för allsång. Fjortisarna skrek i:
...skall hela ens gäng ut på en sväng och sätta sprätt på varje peng Då finns det ingen som tar en man är kung kung kung i baren Det är något som man verkligen vet den 25:e smäller det Då finns det ingen som tar en man är kung kung kung i baren Det är värt att leva fattigt ett tag om man får vara kung för en dag
Frågan är om Uggla blivit så folkkär att hans texter bör finnas med i ett allsångshäfte? Jag är övertygad om att mormor och hundratusentals andra pensionärer satt och nynnade hemma vid TV:n (som enda sällskap):
Men vaknar samma måndag med obeskrivlig vånda och festat upp varenda liten slant. förträngt varenda räkning därför hotas utav vräkning för att ens ha råd till hyran tvingas sätta stereon i pant
Eller kanske inte. Frågan är om Bosse Larsson tillhör de dryga 2 miljoner TV-tittarna. Och om ni undrar vad jag har för liv som skriver spaltmeter om ett obetydligt fenomen som Allsång på skansen? Well, ett fenomen som lockar och engagerar drygt 2 miljoner av vår befolkning kan ses som en spegelbild av det samhälle vi lever i. Ett kommersialiserat, ytligt, gapigt och ihåligt samhälle alltså. För övrigt har jag inget liv för tillfället. Så det så.
Personligen har jag genom åren tittat på Allsången sporadiskt. I grund och botten stöder jag tanken att samla människor för att tillsammans och gemensamt sjunga gamla slagdängor. På så vis bevarar och vårdar man vårt kulturarv och främjar samtidigt folkgemenskapen bland deltagarna. Detta syfte uppfylldes när allsången dirigerades under Bosse Larsson. När Lasse Berghagen tog över allsången 1994, genomfördes sakta men säkert en föryngring och kommersialisering av programmet. Aktuella och "hippa" artister fick nu stort utrymme i showen, men kärnan var fortfarande allsången. Lasse Berghagen lyckades förena det traditionella med det nya. På så vis blev programmet bredare och nådde ut till en större publik. När Berghagen lämnade över stafettpinnen som allsångsledare till Anders Lundin 2003 hade han uppnått kultstatus.
Under Anders Lundins era har programmets syfte frångåtts totalt. I alla fall det ursprungliga syftet. Möjligen har man upprättat ett nytt syfte. Det torde i så fall vara att förvandla "Allsång på skansen" till ett kommersiellt jippo där allsången reduceras kompromisslöst till förmån för att promota unga, snygga och kända artister. Publiken ska få sjunga så lite som möjligt och istället för "skön" allsång ska de gapa med i refrängerna som om de vore på en rockkonsert.
Medveten om att jag låter som en gammal gubbe kan jag ändå inte låta bli att framföra ovanstående åsikter. Jag lyssnar själv på black metal, endel kommersiell musik och går (förutsatt att jag inte har fotfrakturer) gärna på festivaler. Men olika forum har olika syften. Och allsången var inte menad att vara en hysterisk popkonsert. Man har nu till och med en allsångsledare som inte kan sjunga. Bara en sådan sak. Visst är varumärket "Allsång på skansen" otroligt etablerat men konceptet är lurendrejeri.
Igår höll jag nästan på att stänga av skiten i ren ilska. I brist på alternativ fick jag dock sälla mig till de 2 miljoner lurade TV-tittare som satt framför dumburken igår mellan klockan 20 och 21. Publiken var som vanligt talrik. På första parkett satt ett gäng B-kändisar som zoomades in gång på gång. Allt för att höja statusen och stjärnglansen kring jippot får man förmoda. Där satt Magnus Härenstam, Pontus Gårdinger och ett nyhetsankare från Aktuellt. I övrigt verkade publiken nästan uteslutande bestå av adrenalinstinna fjortisar. De gapade och skrek med sina gälla pipor så fort någon uppenbarade sig på scenen. Helt bisarrt. När pojkbandet EMD framförde sitt nummer svimmade säkert 1/3, övriga blev döva på kuppen. Samma sak när Sanna Nielsen dök upp.
De få "allsånger" som framfördes kom helt i skymundan. De inbjudna gästerna som ska leda allsången sjöng hela låtarna själva. Peter Jöback och Eva Dahlgren sjöng en duett på sin allsång. Ingen av dem lämnade ifrån sig micken till publiken vid ett endaste tillfälle. Mellan "allsångerna" och allt jippo fick den utomordentligt tråkiga "komikern" Pia Johansson utrymme till råga på allt. Suck och stön. När kvällens huvudartist Magnus Uggla skulle avsluta och köra sin allsång visade det sig att han förärat allsångshäftet med en av sina egna låtar, Kung för en dag. Visserligen en mycket intelligent text, men den framfördes som om det vore festival istället för allsång. Fjortisarna skrek i:
...skall hela ens gäng ut på en sväng och sätta sprätt på varje peng Då finns det ingen som tar en man är kung kung kung i baren Det är något som man verkligen vet den 25:e smäller det Då finns det ingen som tar en man är kung kung kung i baren Det är värt att leva fattigt ett tag om man får vara kung för en dag
Frågan är om Uggla blivit så folkkär att hans texter bör finnas med i ett allsångshäfte? Jag är övertygad om att mormor och hundratusentals andra pensionärer satt och nynnade hemma vid TV:n (som enda sällskap):
Men vaknar samma måndag med obeskrivlig vånda och festat upp varenda liten slant. förträngt varenda räkning därför hotas utav vräkning för att ens ha råd till hyran tvingas sätta stereon i pant
Eller kanske inte. Frågan är om Bosse Larsson tillhör de dryga 2 miljoner TV-tittarna. Och om ni undrar vad jag har för liv som skriver spaltmeter om ett obetydligt fenomen som Allsång på skansen? Well, ett fenomen som lockar och engagerar drygt 2 miljoner av vår befolkning kan ses som en spegelbild av det samhälle vi lever i. Ett kommersialiserat, ytligt, gapigt och ihåligt samhälle alltså. För övrigt har jag inget liv för tillfället. Så det så.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)