Gott Nytt år!

Dags att lämna 2008 och blicka framåt åt år 2009. I vanlig ordning tycker jag knappast att året som har gått är något som går till historien i Lordens liv. Det man minns mest är den missade sommaren :(

Nyårsafton är en ganska överskattad högtid egentligen. Vad är det man firar egentligen? Möjligen kan man se årsskiftet som en nystart, en början på något bättre. Erfarenheten säger dock att det väldigt sällan blir så. Vare sig på ett personligt eller samhälleligt plan.

Vid förra årsskiftet sammanfattade jag år 2007 utifrån en sedvanlig lista. Jag tänkte utgå från några av den listans rubriker när jag nu ämnar sammanfatta år 2008 utifrån Lordens ytterst subjektiva perspektiv. Håll till godo, och trots denna något pessimistiska ingress önskar jag samtliga läsare av bloggen ett riktigt gott nytt år!!!

Årets blogg: Lordens tillsammans med frihetslistan.

Årets svalaste debatt: Om den manliga snorungen som ville vara lucia, men som förvägrades av rektorn. Givetvis ett bra beslut av rektorn. Lucia var en kvinna. Punkt.

Årest hetaste debatt: FRA-lagen samt de flesta debatter i just TV-programmet "Debatt". Främst den där de tryckt in Alex Schulman, Björn Ranelid och Täppas Fågelberg i samma program. Skaplig freakshow.

Årets låt 1 : Utan tvekan Kid Rock All summer long. Älska eller hata. Musik ska generera känslor.

Årets låt 2: Neil Young ordinary people. Trots att den släpptes 2007. Endast kärlek!

Årets bästa konsert: Förmodligen Neil Young på Roskilde. Den bästa jag upplevde? Förmodligen Slidin´Slim på Sagateatern.

Årets jobbigaste genomlag : Pär Andersson. Obegripligt tråkig och gapig komiker.

Årets mest onödiga: Fotledsbrott

Årets sjukaste fest: Den hos Fonta, november. Oslagbar

Årets kulturpersonlighet: Thore Skogman (igen) : Folkhemmets sista pionjär.

Årets hemvändare: Jerkiz

Årets överraskning: Jens har blivit "bitig" (nåja, men ändå)

Så finns det en jävla massa mer "årets", som jag inte orkar dra nu. Snart hägrar Uddevalla. Beware!

Mannen med respekt!

Julafton är över. Man har delat ut fina klappar och erhållit fina klappar. Barnen har tjoat och tjimmat å det grövsta. Själv orkar man inte med tempot längre. En man som dock aldrig vek ner sig när det gäller barnslig energi var Thore Skogman. Med ungdomlig entusiasm skrev han låtar under hela sitt liv. Den ena låten galnare än den andra.

En försenad julklapp från mig till er är en upplevelse. Förvisso "årets julklapp", men ändå. Upplevelsen ni ska få är genuin glädje. Förmedlad genom vår allas Thore Skogman. Med sitt barnsliga anspråk har han skrivit en låt om surströmming. Med infantil glädje framför han låten (och den smått genialiska texten). Notera att barnen i klippet är femtio gånger lugnare än Thore. Försök själva att skriva en låt om...Surströmming. Thore har för alltid min respekt. Vila i frid! Och ja, det var bättre förr! Nu ska jag för övrigt äta rökt gök med lök...

God Jul!

Då återstår det bara för mig att önska alla läsare en riktigt god jul. Förvisso är julens barnens högtid, men visst kan den emellanåt vara ganska gemytlig för vuxna också. Det är dock förvånande hur pass många i min närhet som verkligen avskyr julen, att den fungerar som en ångestgenerator. Det är allt för många som (tvingas) fira julen ensamma i samhället. Dessa bör man skänka en tanke. Jag hade tänkt att göra det med The Pogues vackra julhit Fairytale of New York, som verkligen levandegör dekadensen som julen innebär för vissa. Men den har väl alla hört, så därför får ni en liten julberättelse om Kalle framförd av Mörbyligan istället. Därmed önskar Lorden alla bloggläsare en riktigt:
GOD JUL!

Dagens sanning

Funderade in i det sista på om jag kunde undanhålla er en av världens bästa låtar. Jag har funderat klart. Ur folkbildningssyfte vore det katastrof att undanhålla er detta fantastiska samhällskritiska inlägg. I tider då alla är rastlösa konsumenter är det dags för lite reflektion. Vem framför detta, ett av världens vassaste samhällskritiska inlägg? Jo, Neil Young. Givetvis! Don´t need no more lies!!! Enjoy!

Julklappar

Mindre än en vecka kvar till julafton. Grått väder och noll julstämning. Som vanligt de senaste tio-femton åren med andra ord. Jag har nu i alla fall klarat av mina julklappsköp. Kan inte säga att jag är nöjd. Trots rådande finanskris och knaper ekonomi brände jag allt för mycket pengar ändå. Samma visa varje år. Men det är egentligen ingenting att åma sig för. Jag har nämligen sagt det förut, men kan säga det igen: det är roligt att ge bort presenter. Det är dessutom bara jul en gång om året och det man ger bort investerar man ju i klappar man får tillbaka av andra, god mat och trevligt umgänge.

Julhandeln gick emellertid inte smärtfritt. I flera timmar irrade jag runt i trängsel och letade efter allt och inget. Och det är precis vad utbudet är: allt och inget. Svårast är det helt klart att köpa presenter till de barn som är med vid julfirandet. För barn kommer nya flugor och trender ständigt. De försvinner lika snabbt som en annan byter underkläder (ungefär varannan månad). Därför är det omöjligt att veta vad som är hippt bland ungarna idag när man inte lever i deras omedelbara vardag.

Dessutom saknas ett ordentligt utbud av leksaker. Ungar älskar ju att få leksaker och hårda paket. Efter fyra timmars febrilt letande hittade jag inte en endaste leksak värd att köpa. Notera då att jag letade i min stads centrum. Alla forna leksaksaffärer har tydligen förflyttats till de jätteköpcenters som finns utanfär staden. Troligt att Lorden tar sig dit utan bil för att trängas och för att springa kommersialismens ärenden. No way!

Själv förväntar jag mig knappast några stordåd till julklappar. Jag behöver verkligen en ny dator, en bil och en ny säng. Det lär jag inte få. Därför är jag mer än nöjd om jag får en handtvål. Tillstymmelse till världens bästa present har jag på sätt och vis redan fått. Trots att foten fortfarande är väldigt stel, lyckades jag jogga 5 km på löpband igår utan att jag fick avbryta på grund av smärta. Tiden på strax över 30 minuter ska man knappast ropa hej för, men det är helt klart ett steg i rätt riktning. Jag ser tamesjutton ljuset i tunneln. Ho Ho!

Omtumlande uppvaknande

Det finns många sätt att vakna upp på, och jag har troligtvis varit med om de flesta. Men imorse var jag med om en ny grej. Efter att ha drömt en konstig dröm om Peo Tyrén (gammal medlem i rockgruppen Noice) låg jag och laddade för att kliva upp ur sängen. Plötsligt skakades hela tillvaron om. Marken vibrerade på ett väldigt märkligt (och tyst) sätt. I ett par ögonblick var jag övertygad om att vi blev anfallna av någon främmande makt och att mitt hus skulle rasa. När den fysiska obehagskänslan var över började jag fundera på om mitt psyke är som det ska. Jag menar, först drömma om Peo Tyrén och sedan tro att sista timmen är kommen.

När jag sedan tog mig samman och kom i kontakt med nyheterna insåg jag snabbt att Sverige hade drabbats av ett jordskalv vid exakt samma tidpunkt som jag upplevt mina skräcksekunder. På ett sätt skönt att det hela inte var psykisk inbillning. Livets vägar äro outgrundliga. Varje dag erbjuder oftast något nytt. Men jag hoppas innerligt att detta var första och sista gången som Lorden vaknade upp till ett jordskalv. En nästan lika omtumlande upplevelse som att drömma om Tyrén.

Reflektioner...

Då passerar vi återigen den gamla fina traditionen lucia. Förra året konstaterade jag att vi går åt en samhällsutveckling där vi inom en snar framtid inte längre kommer att fira högtiden. Det är ibland löjligt hur mina blogginlägg ibland föregår framtiden. I år har nämligen samhällsdebatten kring luciafirandet handlat om hur en kille har förvägrats att vara lucia. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3890408.ab

Killen har tydligen fått över 50% av rösterna i ett skolval om att få vara lucia. Nu tycker mediedrevet och landets ungdomar att rektorn på skolan gjorde helt fel som förvägrade pojken att agera lucia. Att en så stor majoritet av eleverna på skolan tillsammans med media anser det helt självklart att en pojke ska vara lucia 2008 är väl dolkstöten för bevarandet av luciatraditionen. Det har nu även bildats en facebook-grupp som kräver att pojken ska få vara lucia. Visst får man tycka och tänka som man vill i en demokrati, men finns det verkligen inga värden som är värda att bevara längre? Personligen skulle jag inte ta en manlig lucia seriöst alls. Santa Lucia var en kvinna. Punkt slut. Imorgon går jag upp tidigt och deltar i ett traditionellt luciafirande, men är det för sista gången?

Igår sände SVT timtal från nobelmiddagen. Med Claes Elfsberg och någon mer Jeppe som kommentatorer. Herregud, de satt och kommenterade vad folk åt, hur de såg ut, vad de kanske pratade om. Seriöst, vem bryr sig egentligen!? Själv tryckte jag i mig ett gäng scones och skrattade åt eländet.

På söndag får ingen bloggläsare missa den första delen av två av dokumentären om Thomas Quick. Trailern bådar gott. Speciellt avsnittet där Quick under en vallning förvandlas till sitt alter ego Ellington och tappar fattningen fullständigt. Ursinnigt föröker han slita sig loss, hugga och slå besinningslöst samtidigt som han väser med någon tillgjord röst. Seriemördare eller inte, sjuk är han i alla fall den där Quick.

Realistiskt om den undre världen

Jag har tidigare recenserat och diskuterat Lasse Wierups dokumentära bok Svensk Maffia på bloggen. Den fiktiva motsvarigheten till den torde vara Jens Lapidus bok Snabba Cash.

I Snabba cash får vi följa tre personers förehavanden. Vi har Jorge. Ett riktigt betongbarn med rötter i Chile. Kriminell sedan barnsben och med allt grövre brott på sitt samvete ju äldre han hunnit bli. Vi har JW. En landsortsbo som sökt lyckan i Stockholm. Väl där har jetset-livet kring Stureplan lockat. Som en naturlig konsekvens partydrogar JW och hamnar av en slump i grov kriminalitet. Slutligen har vi Mrado. En samvetslös torped i den jugoslaviska maffian. Uppväxt i Södertälje och med rötterna i Serbien har han både slagits i förorten, och för den serbiske nationalisten Arkan under det jugoslaviska inbördeskriget. Inledningsvis får man separat följa dessa indivers vardagsliv, men inte helt oväntat flätas de snart samman.

Även om huvudpersonerna är fiktiva känns de väldigt äkta. De och deras livssituation känns väldigt realistisk. Ingen tvekan om den saken. Realismen i boken förstärks av att vissa personer och organisationer som nämns, och som boken kretsar kring, finns eller har funnits i verkliga livet. Arkan är redan nämnd. Dragan Joksovic (gangsterkungen som mördades på solvalla 1998) nämns också. Juggarnas advokat i boken heter Martin Thomasson, hans namne i verkligheten är Thomas Martinsson. Dessutom beskrivs utförligt hur Hells Angels, Bandidos, OG, Naserligan och jugoslaviska maffian delar upp sitt territorium. Som bekant finns dessa organisationer i verkligheten.

Förvisso är handlingen i boken väldigt tragisk. Maffian har verkligen Stockholms krogbransch i sitt grepp. Maffians verksamhet genomsyrar hela samhället. Allt kan härledas till den. Från partydrogande Stureplansbrats, missbrukande förortskids, pengatvättande videobutiker, medleklassvenska torskar, korrumperade snutar till samhällets elit. I boken har t.o.m. kungafamiljens närmaste bekantskapskrets band till maffian. Det är tragiskt.

Samtidigt är boken underhållande och intressant. Möjligen känns vissa partier aningen sega, men sammantaget är intrigerna spännande. Mot slutet ökar dessutom spänningen rejält. Personligen gillar jag styckena om den serbiske torpeden Mrado bäst. Ibland kan man dock störa sig på det minst sagt speciella språket som Lapidus bjuder på. Kort och mycket inre tankar hos huvudpersonerna. Därmed får vi läsare stå ut med mycket slang och förortssvenska. Möjligen ska man här inte klandra Lapidus för det. Det ökar snarare realismen. Jag antar att gangsters av idag pratar just på det sättet...

Jens Lapidus debutroman Snabba Cash har överlag blivit kritikerrosad. Boken kan inte bara ses som en spännande historia, utan bör också ses som et viktigt tidsdokument. Det är säkerligen få "medelklassvenssons" som vet hur verkligheten faktiskt ser ut och vilken utveckling som håller på att ske i deras så trygga (?) samhälle. Polisen har vid flera tillfällen påpekat att de står maktlösa mot den organiserade brottsligheten. Problemet som Lapidus faktiskt beksriver i sin bok torde därför vara det allra största hotet mot vårt civiliserade samhälle. Bokens mest uppenbara problem är just det. Det samhällsproblem som boken behandlar beskrivs inte tillräckligt tydligt som ett problem. I vissa avseenden glorifieras den kriminella världen och speciellt huvudpersonen Jorge kan jag tänka mig kan ses som en stor idol bland många småkriminella med liknande bakgrund som han själv. Trots den uppenbara bristen får Snabba Cash 8 av 10 stela fötter.

Reaktionär lag befäster generationsklyftorna

I dagarna blev det klart att den så kallade Ipred-lagen kommer att träda i kraft den 1:a april nästa år. Lagen innebär i korthet att det blir olagligt för privatpersoner med fildelning. Lagen har fått relativt stort massmedialt utrymme och jag känner att det är dags att ge Lordens perspektiv på den.

Att datorn är ett naturligt inslag för den yngre generationen svenskar (och européer) är ett faktum. Alla innehar den, och kan använda sig av den på ett långt mer avancerat sätt än vad vuxenvärlden ens kan tänka sig. Ungdomen använder sig av datorn, bland annat, för att kommunicera, söka fakta, spela spel, träffa sin partner och handla. Att ungdomarnas konsumtion av kultur sker via datorn är därför en självklarhet. Alla som innehar en dator i generationen från 70-talet och framåt har någon gång använt sig av fildelning.

Att frågan kring fildelning är viktig för ungdomen råder det inget tvivel om. Ett parti, piratpartiet, som bildades 2006 fick exempelvis 4.4 % av rösterna i skolvalet samma år. Det säger en del. Partiet har i princip endast en sakfråga på sin agenda: att det ska vara legalt med piratkopiering och fildelning. Således är fildelningsfrågan viktigare i ungdomens värld än exempelvis låg arbetslöshet.

Misstaget de bestämmande politikerna begår i den här frågan är att de inte har en aning om vad de egentligen beslutar om. Att äldre generationer försöker förändra den yngre generationens levnadssätt är inget nytt, men aldrig förr har väl staten förut kriminaliserat en hel generation?

Att skivindustrin inte har lyckats med att utvecklas i takt med tekniken är deras problem, inte ungdomarnas. Givetvis bör kulturarbetare premieras och kompenseras ekonomiskt men det är ju industrins uppgift att utveckla nya idéer på sin marknad. Skivindustrin är fortfarande rik. Arrangerade konserter, merchandise och skivor inbringar fortfarande stora pengar till artister och giriga skivbolagsdirektörer.

Ett ytterligare problem är att de som bedrivit lobbyism för lagförslaget just är den mäktiga skiv- och filmindustrin, bestående av den tekniskt efterblivna 40-50 och 60-tals generationen. De som tagit beslut i frågan tillhör även de samma generation. Förslaget innebär vidare att det står mäktiga skivbolag eller filmbolag, som äger rätten till produkten, fritt att inleda rättsliga processer mot privatpersoner som bryter mot fildelningslagen. Det i sig är ett bakslag för vårt rättssystem.

Att kriminalisera en hel generation kommer aldrig att fungera i praktiken. Nya idéer kommer att utvecklas för att kringgå lagen. Det går inte att stoppa teknisk utveckling när den är så väl implementerad, speciellt bland ungdomar som är samhällets framtid. Lyckades sömerskorna, som slog sönder Spinning Jenny i dess begynnelse, med att stoppa utvecklingen? Nej, genomförandet av IPRED-lagen är den dummaste och mest reaktionära ( i negativ mening) politiska handlingen på länge. Den påvisar hur långt politiker och folket ibland kan stå ifrån varandra, och den visar inte minst på hur uppenabara generationsklyftorna i ett samhälle kan vara.

Julens baksida

För ungefär ett år sedan lovade jag mig själv att aldrig julklappshetsa igen. (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/12/god-jul.html). Åren går fort och nu står vi återigen inför en jul. Jag har själv inte köpt en endaste julklapp än. Det kommer alltså bli en hets även i år.

Jag har inte problem med fenomenet julklappar i sig. Det är roligt att både ge bort och få tillbaka. Det som är det verkligt dödfödda är själva inhandlandet av klapparna. Överallt är det köer, trångt och stressande folksamlingar. Ingen trevlig miljö att vistas i. Paniken ligger nära varje år. Nästan så att man får avge ett nyårslöfte att strunta i att handla julklappar nästa år. Å andra sidan bryter man ju alltid sina nyårslöften. Lika bra att acceptera julens baksida: inhandlandet av klapparna.

Fest

Fredag kan ibland innebära fest. Då blir det rökt gök med lök!

Nyhetsankare som engagerar folkmassor

Idag fyller min kära mamma år. Ett stort grattis till henne. Vi får hoppas att hennes dator snart är lagad så att hon kan fortsätta att följa Lorden Blogg.

Den 26:e november är också födelsedagen för en av våra mest kända nyhetsankare, nämligen Claes Elfsberg. "Mr Rapport" fyller idag 60 år. Liksom meteorologer (se förra blogginlägget) så har svenska nyhetsankare, och kanske främst deras förehavanden, fått en enorm massmedial uppmärksamhet och genomslagskraft bland folket. Nyhetsankarna engagerar människor och flera pikanta rykten har florerat om dem i omgångar.

60-års barnet himself går, exempelvis, i vida kretsar under öknamnet Bajs-Elvis. Eftersom den här bloggen är barntillåten så får vuxna läsare över 18 år läsa anledningen till smeknamnet här : https://www.flashback.info/showthread.php?t=418087. Bajs-Elvis, förlåt Claes Elfsberg sägs också vara den beryktade TV-mannen. Även om det kan man läsa i nämnda url. Allt är givetvis rykten...

Det tyngsta kvinnliga nyhetsankaret på TV 4, Anna Lindmarker har även hon omgärdats av rykten. Bland annat ska hon ha agerat älskarinna åt självaste knugen. Hennes dito på SVT, Katarina Sandström har också lyckats att uppreta många medborgare. Det är främst hennes tydliga artikulation som har givit upphov till folkstormen. Sandström har även blivit föremål och gjord till åtlöje av flera komikergäng.

Den senaste i raden av nyhetsankare som vållat massmedial uppmärksamhet är Rikard Palm. SVT:s nyhetschefer degraderade nyligen Palm från att ha varit stjärnankare till att tvingas jobba nattetid. Palm själv är förtvivlad. Bland tittarna har Palm vunnit stor sympati som nyhetsuppläsare. Den främsta orsaken torde vara alla charmiga felsägningar och dråpliga situationer som Palm har lyckats försätta sig i under sändning. Flera av Rikard Palms misstag finns på siten youtube. Enligt Palm själv anser han att degraderingen beror på alla youtubeklipp och att Palm därmed kan ses som osersiös. Palm-affären har varit en av den gångna veckans hetaste nyhetsstoff. Det säger det mesta. Nyhetsankare har förmågan att engagera folkmassor...

Nedan kan ni se olika klipp med (det forna?) nyhetsankaret Rikard Palm. Ganska underhållande faktiskt.

Vintervädret är här: hell det svenska klimatet!

Det kan te sig märkligt att ägna ett blogginlägg åt vädret, men faktum är att just vädret är något som påverkar oss människor väldigt mycket. I Sverige är det dessutom kutym att prata väder, gärna dagligen. Samtalet kan ske med vänner, arbetskamrater, släktingar eller okända. Vädret engagerar oss. Åtminstone jag tittar även på minst en väderprognos på TV om dagen. Pererik Åberg, Peter Kondrup, Per Holmgren och Tone Bekkestad har alla blivit kändisar på grund av sitt yrke: TV-meteorologer. För att inte tala om den gamle räven John Pohlman.

I dagarna har den riktiga kylan kommit till min omnejd. Mörkt har det varit ett tag och i landets norra delar är det mörka och kalla vädret knappast en nyhet, men för oss sydsvenskar kommer kyla, snö och mörker alltid som en chock. Varje år. Man lär sig aldrig.

För många innebär mörker nedstämdhet och närhet till depression. Själv är jag kluven. Visst vill man allt som oftast ligga kvar i sängen när väckarklockan (förlåt, mobiltelefonen) ringer varje morgon och det är kolsvart utanför fönstret. Samtidigt kan det vara rätt så mysigt att ta sig ut i kylan och mörkret. Jag gillar stämningen på något vis. Och att få krypa ner i sängen eller framför TV:n och höra vinden piska och snön yra utanför kan vara riktigt stämningsfullt.

Det är lätt att med klimatdebatten i bakhuvudet tro att det var kallare förr: att sjöarna blev till is mycket tidigare och att det ständigt var snö på vintern. Jag minns givetvis min barndoms vintrar som både kalla och snöfyllda. Faktum är dock att om man frågar de som har koll (meteorologer, gamla släktingar) så kan de enkelt konstatera att sjöarna inte alls blev till is så ofta innan nyår förr i tiden som man kan tro. Inte heller var det generellt sett mer snö då. Men man är alltid nostalgisk och kommer ihåg det man vill komma ihåg.

Förmodligen var orsaken till att jag, vintertid, frös häcken av mig i min barndom att jag envisades med att endast bära jeansjacka som ytterplagg. Hela vintern. Att man vidare minns de snöfyllda dagarna beror säkert på att man hade kul i snön med pulkaåkning och andra snörelaterade aktiviteter. Det är som sagt det roliga man minns. Allt blask och elände förtränger man gärna.

Snart har hela november 2008 gått till historien. Vädret och livet går i cykler. Det är snart sommar igen. Passa på att njuta av vintern, kölden och snön så länge, så är vi snart där. I sommartid alltså. Och utan rejäl vinter kommer så man inte att uppskatta den nalkande sommaren lika mycket som om det vore sommar året om. Själv röstar jag ner såväl evig vinter som evig sommar. Hell det svenska klimatet!

Be Quick or be dead

Idag avslöjas alltså att Thomas Quick tar tillbaka sina morderkännanden. SVT kommer i december att sända två TV-program om myten Thomas Quick. Det är i samband med inspelningarna av dessa som Quick nu valt att ta tillbaka sina erkännanden. Bara för att Quick nu väljer denna handling, behöver det inte per automatik betyda att Quick är oskyldig. Mycket har väl dock talat för det hela tiden. Intressant är dock att det nu skrivs ett nytt kapitel i fallet Thomas Quick. Lorden kommer garanterat att sitta bänkad framför TV:n när dokumetärerna sänds.

Läs mina mer utvecklade tankar kring personen och den förmodade mördaren Thomas Quick här: http://lordensblogg.blogspot.com/2007/10/bigfoot-orang-pendek-nessie-och-thomas.html

Språktesta svenska läkare!

Till kvällens träning ljöd, som vanligt den senaste tiden, Entombeds Wolverine blues. Ett musikaliskt mästerverk fyllt av energi och frustration. Perfekt träningsmusik med andra ord. På ett av skivans bästa spår, Hollowman, skriker sångaren L-G Petrov ut: who examines the doctors? När textförfattaren Nicke Andersson skrev låten för sisådär 16 år sedan trodde han väl knappast att frågan vem som examinerar/undersöker eller förhör våra doktorer skulle vara en relevant frågeställning inom Sveriges sjukvård 2008. Men så är det.

Sverige klarar uppenbarligen inte av att examinera tillräckligt med svenska doktorer längre. Efterfrågan är större än utbudet. Därför får vi importera (förhoppningsvis) kompetenta doktorer från övriga EU-länder, men också från utomeuropeiska områden. Nyligen publicerades en rapport som visar att vissa landsting har anställt nästan 50 % utländska doktorer. Rapporten visade också på ett skrämmande resultat: landstinget har inga språkkrav på de invandrade läkarna.

Språk och kommunikation är de viktigaste länkarna mellan medborgarna i ett fungerande samhälle. Kan man inte göra sig förstådd uppstår det genast problem. Språket är extra viktigt inom vården. Det nödvändiga förtroendet mellan läkare och patient byggs av trygghet, respekt och tydlig kommunikation dessa emellan. Den nämnda rapporten visade att många patienter inte förstår det de utländska doktorerna försöker att förmedla. I förlängningen kan det få förödande konsekvenser. Patientsäkerheten sätts på spel och missförstånd kan leda till felbehandling med dödlig utgång. Om patienter tappar förtroende för sjukvården och dess företrädare är det också en stor samhällelig välfärdsförlust.

Jag har själv vid två tillfällen drabbats av obegriplig läkarkommunikation. En gång hos tandläkaren och en gång hos en allmänläkare (akuten). Jag var knappast dödssjuk vid något av tillfällena men för sammhällets äldre personer är det oerhört viktigt att de får känna sig trygga och kan göra sig förstådda. Det är det minsta man kan begära av svensk sjukvård. En god vän som under senare tid har lidit av svår huvudvärk har berättat om samma problem. Oron har växt i takt med att dennes doktor inte har kunnat göra sig förstådd. Att genomgå otaliga tester utan att förstå vad läkarna håller på med torde vara oerhört påfrestande och ångestskapande. Därför finns det inga som helst motargument: inför språktest för svenska läkare nu!

Stora problem med bloggen

Just nu kan jag bara beklaga att bloggen jävlas. Det är inte mycket som fungerar alls. Inlägg/text/sidelement/räknare etc försvinner stundtals. Jag ber om ursäkt för det och hoppas att det är ett tillfället fel.

Lorden

Kort sagt om skatbon

Sköt inte Jerry Prütz sig själv i foten när han i en TV-krönika nyligen kallade Dansbandskampens jurymedlem Anna Mourou (och främst hennes frisyr) för skatbo?

Kunskap är makt!?

Kunskap är ett maktmedel. Ända sedan Antikens dagar har de "lärda" haft goda samhällspositioner. Så är det än idag i världens civiliserade samhällen. Många anser också att det är viktigt att skaffa sig en utbildning. Kunskap ger karriärmöjligheter och kan ses som något odelat positivt.

Kunskap har, glädjande nog, blivit en statussymbol. Kunskap har också blivit lite trendigt i vissa kretsar. Idag finns det TV-kanaler som enbart är nischade till att förmedla kunskap. National Geographic, Viasat History, Discovery, listan kan göras lång. Public service- företaget SVT har även de ägnat en hel kanal åt just kunskap, kunskapskanalen.

Varje dag går TV-programmet vem vet mest på SVT. På fyran drar Postkodmiljonären miljonpublik på prime time. Samtidigt har frågelekar likt trivial pursuit blivit folkkära hemma i stugorna. Och på förfester är frågequiss ofta ett uppskattat inslag.

Jag introducerade själv frågequiss på mina anordnade fester för många år sedan. Därefter har de blivit ett bestående inslag, ibland spontana, ibland improivserade både på mina och på bekantas fester. En bloggläsare, tillika nära vän, har medverkat i flertalet TV-sända frågesporter. Jag själv agerade livlina i Postkodmiljonären för några år sedan. Tyvärr kunde jag inte frågan, men polaren valde att stanna och pengarna var i hamn. Samma polare, jag och ytterligare en bloggläsare bildar dessutom team till lokalpubens kunskapsquiss några gånger i månaden. Känns skönt att kunna mäta sig (och i de flesta fall slå) gamla kunskapskufar som ägnat ett helt liv åt att inhämta (i vissa fall onödig*) kunskap. Vårt team ligger plus ekonomiskt.
Eftersom kunskap fungerar som såväl en maktfaktor som statussymbol blir den därmed också ett segregerande verktyg. Den som innehar kunskap värderas högt, de som inte har det värderas lågt. På arbetsmarknaden och i sociala livet. Det är oftast de välutbildade som poängterar vikten av kunskap och utbildning för sina barn. Många människor hamnar dock utanför och de som inte ser kunskap som en statussymbol faller ur ramen. De kommer därmed också ha stor uppförsbacke till att få ledande samhällspositioner eller goda valmöjligheter till arbete. Givetvis kan inte alla vara välutbildade och ett lågavlönat arbete ska inte nedvärderas. Utan dessa fungerar inte samhället. Men som alla vet fungerar det inte så i praktiken. De lågavlönade jobben är det de lågutbildade som får ta...

Det blir farligt när kunskapsintresset (främst bland ungdomarna som är vår framtid) urholkas. När vi i det moderna Sverige har en stor grupp ungdomar (märks främst i våra förorter) som helt saknar kunskapsintresse (se bland annat http://www.aftonbladet.se/nyheter/article3629726.ab), som beror på bland annat utanförskap, segregation och tradition, har vi ett megastort framtida samhällsproblem. Problemet är stort redan idag. Risken är att vi har skapat, och kommer att skapa två parallella samhällen i Sverige. Ett där kunskap är makt, och ett där vapen är makt. Vilket som är bäst är upp till var och en att ta ställning till. Det verkar som att oppositionen har något att bita i efter valet 2010. Men det kirrar vi nog. Med diskaren Sahlin och tågmästaren Ohly vid rodret...

* = Ingen kunskap är egentligen onödig, men här följer några av gårdagens pubquissfrågor:

- Vad hette Green Day innan de blev Green Day?
- Vilket år kom Svenne Rubins album Sex män i skor ut?
- Vad betyder ordet ventrilokvist?
- Vilket år bildades Roxette?
- En djurskötare blev biten förra veckan. Av vad för typ av djur?

Ja, inte speciellt nördigt, eller hur? Och ja, vi tog de fyra sista frågorna :)

Tättduggande högtidsdagar

Igår firades många fäder i Sverige och delar av övriga norden. Jag har tidigare i bloggen påpekat att det inte borde behövas en specifik dag till att visa uppskattning till sin far. Den uppskattningen bör visas året om. Möjligen får jag omvärdera den inställningen. Fars dag kanske fyller en funktion ändå. Det blir ett tillfälle att samlas inom familjen, precis som julafton har blivit en familjär högtid. Familjen utgör en viktig kugge och ett bra stöd i de flestas liv, så även i mitt. Därför hälsade jag igår på min far och min mor. Kanske hade det inte skett just igår om det inte hade varit Fars dag.

Idag infaller ytterligare en högtidsdag, nämligen Mårtens-afton. Detta är dock ingen högtid som jag firar, högtiden är nämligen i stort sett förbehållen skåningar. Någon gås har jag aldrig ätit. Mårtensafton utgör en viktig del av den skånska identiteten.

Det är i år 350 år sedan Skåne blev svenskt permanent. Skåne utgör tillsammans med Jämtland de mest lokalpatriotiska distrikten i Sverige. Ofta ser man den skånska flaggan (med röd botten och ett gult kors) vaja när ett skånskt idrottslag tävlar. Med närheten till Danmark och den historiska förankringen till landet är det inte ovanligt att skåningar ibland snarare ser sig mer som danskar än som svenskar.

Exemplet Skåne är ett bevis på hur starkt kopplad den historiska traditionen och kulturen är med den identitet man bekänner sig till. Trots 350 år som svenskt utgör Skåne en liten kulturell enklav i Sverige. Man bör också ha i beaktning att gudstjänster och skolundervisning på danska förbjöds när Skåne skulle införlivas och assimileras till landet Sverige. De flesta bloggläsare känner väl också till snapphanarnas motstånd till den assimileringsprocessen.

Skåningarna får gärna fira sin högtidsdag genom att äta gås. Själv ska jag hugga in i en pastasallad och kolla på Vem vet mest. Notera att man kan det mesta och samtidigt störa sig lite på Rickard Olsson. Det blir ett lagom firande av Mårtensafton för en östgöte.

Ny tid, eller?

Inatt, svensk tid, valdes Barack Obama till USA:s nya president. Det var väntat. Personligen trodde jag dock att segern skulle bli större än vad den faktiskt blev. Med den pågående finanskrisen, det havererade kriget mot terrorismen och det utbredda missnöjet med George Bush i tankarna, trodde jag på en seger med ungefär tio procentenheter. Nåväl, många spår nu att Barack Obama är den nya nationelle och internationelle politiske frälsaren, vilket givetvis är ett naivt antagande.

Barack Obama är otvivelaktigt en god retoriker och en utmärkt talare. Under hela sin presidentvalskampanj har han poängterat att det faktiskt är möjligt för honom att bli USA:s president. Han symboliserar The American dream. En svart, och i amerikanska politiska sammanhang ung, man som lyckas gå hela vägen. En fantastisk saga. Hallelujah! Men vad Barack Obama egentligen kan som politiker återstår att se. Han har onekligen många löften att leva upp till. Och begränsad erfarenhet.

Sällan har det amerikanska valdeltagandet varit så högt som i år. Inte heller kan jag erinra mig om att den massmediala uppmärksamheten i Sverige har varit större inför ett amerikanskt presidentval tidigare. Barack Obama har onekligen engagerat. I sin retorik har han pratat om USA som ett enat land. Enligt hans paradtal spelar det ingen roll om man är svart, vit, latino, homosexuell, straight, tjock eller ful. USA står enat.

Alla som har besökt landet, känner till dess historia eller sociala situation vet att Obamas ord är fel. USA är världens mest segregerade land. I USA är det verkligen skilda världar. Både kulturellt, socialt och ekonomiskt. Det syns inte minst om man tittar på vart stödet för motståndaren McCain är som störst. McCain har störst stöd i inlandet och i södern, Obama vid kusterna. Obamas retorik blir därför hycklande, nästan lika hycklande som när Michael Jackson på tidigt 90-tal skrek Don´t matter if you´re black or white. Det var i samma veva som Jackson lade ner miljontals kronor på att försöka få sin svarta hud att bli vit...Hur som helst har Obama lyckats locka många svarta och minoritetsgrupper till valurorna.

Att valet av Obama är historiskt är självklart. Få trodde att det var möjligt med en svart president i USA de närmaste åren. Att Obama skulle vara en ny frälsare ställer jag mig dock skeptisk till. Personligen tror jag att det i den politiska praktiken inte hade spelat så stor roll vem av kandidaterna som vann valet. USA:s nationella intressen kommer fortsättningsvis att prioriteras högt. Bakom Barack Obama styr starka och erfarna krafter. Att därför tro att valet av Obama kraftigt markerar början på en ny tid är att dra snabba slutsatser. Visserligen har jag länge hävdat att USA:s position som hegemoni sjunger på sista versen. Till den utvecklingen är dock utgången av 2008 års presidentval en liten parentes. Men det ska onekligen bli intressant att följa den världspolitiska utvecklingen under Barack Obama, världens just nu mäktigaste man.

Behåll Systembolaget men slopa monopolet!

Det finns få statliga monopol kvar i samhället. Apoteket och Systembolaget är de tydligaste exemplen. Det förra bör vi absolut ha kvar, medan det senare har spelat ut sin rätt. Systembolaget är, och har varit, en institution i Sverige sedan 1955. Institutionen har stort folkligt stöd och att gå till bolaget har blivit ett naturligt kulturellt inslag i Sverige. Det bör vi slå vakt om. Men det finns också flera anledningar till att vi borde upphäva alkoholmonopolet, och låta flera än systembolaget få sälja alkoholhaltiga drycker.

Idén med Systembolaget har många fördelar. Att kunna reglera det medborgerliga drickandet, att kunna garantera kvalitét och att begränsa tillgängligheten på alkoholhaltiga drycker är kanske de tydligaste. Problemet är bara att systembolaget i dess nuvarande form tillkom för drygt 50 år sedan. Sedan dess har samhället utvecklats enormt mycket. EU-medlemskap, globalisering, informations- och stressamhälle har bidragit till att den ursprungliga idéen med systembolaget till viss del har spelat ut sin roll.

Det har visat sig att det inte går att reglera det medborgerliga drickandet med hjälp av ett systembolag i dagens Sverige. Konsumtionen av alkohol ökar ständigt. Systembolaget går visserligen med vinst, men Sveriges medlemskap i EU 1995 öppnade gränserna och liberaliserade införselkvoterna markant. Flera åker idag utomlands i syfte att sälja alkohol svart i Sverige. Det har blivigt "folkligt" och kutym för medelsvensson och ungdomar att köpa smuggelsprit.

Systembolaget fyller dock fortfarande ett viktigt syfte, nämligen att erbjuda kvalitativa varor. Eftersom systembolaget enbart (nåja, det finns visserligen alkoholfritt) inriktar sig alkoholhaltiga drycker är deras utbud oslagbart. Om man upphäver monopolet kommer andra försäljningsställen troligen att inrikta sig på det folkliga: billig starköl och vin. Lorden, och många med mig, som har åratal av erfarenhet av Systembolagets varor har givetvis hittat våra guldkorn. Att vara utan dessa är ingenting man vill. Därför fyller systembolaget en viktig funktion ur just denna aspekt.


Informations- och stressamhället har fört med sig tanken om att "allt ska gå så fort som möjligt". Eftersom man är barn av sin tid har även jag blivit bekväm och ökat kraven på tillgänglighet och effektivitet. Det är helt enkelt jobbigt att bli bjuden på fest (till kvällen) en lördagförmiddag, och inte kunna köpa sig en flaska vin eller några starköl, utan att behöva avvara halva dagen till aktiviteten. Att ta sig till närmaste systembolag är ibland (oftast) en jobbig akt. Inte nog med att det kan vara långt att gå, man måste kånka hem varorna sen. Dessutom ligger systembolagen i centrum, varför man måste göra sig iordning och göra sig beredd på att behöva prestera socialt. Man möter oftast någon man känner på vägen till eller från systemet. Blir man sugen på en flaska vin vid löning eller på en vardag får man dessutom räkna med en enorm kö. I en tid då tid är pengar kan man fråga sig hur effektivt det är att stå i kö en timme för att få tag på lite starköl.

Medier idag rapporterar om långa köer utanför landets bolag. Anledningen därtill är att årets första glögg finns tillgängligt att inhandla. Glögg är givetvis fint, men det är orimligt att behöva spendera timtal för att få smaka på den. Lätta därför på alkoholmonopolet.

Press motverkar lathet

Så var det återigen dags för högtiden Halloween. Mina tankar kring högtiden, som jag delgav bloggläsarna för ett år sedan, står fast. Läs inlägget här: http://lordensblogg.blogspot.com/2007/11/halloween-en-importerad-hgtid.html. Det kommer alltså inte bli någon utklädnad eller dylikt för Lorden i år heller.

De senaste dagarna har jag upprättat en lista på saker som jag ska få gjort. Problemet när man ska få saker gjorda är att det alltid dyker upp något mer intressant att göra än det man egentligen ska ägna sig åt. Det kan vara ett hyperintressant avsnitt av Doktorn kan komma. Det kan vara p3-dokumentär om fallet Cahtrine Da Costa eller det kan vara att sitta på wikipedia och söka på intressanta personer. Som exempelvis Klas Ingesson. Det senare gjorde jag faktiskt nyss. Ville ha bekräftat att han var född 1968 ;)

För att kunna släppa latheten och slappheten krävs det någon form av press. Vilken form av press är mindre relevant, huvudsaken är att det måste vara press. I dagens bokstavs- och diagnossamhälle talas det mycket om DAMP, ADHD, BORDERLINE etc. I mina stunder skulle jag möjligen kunna härledas till någon av dessa diagnoser men främst lider jag nog av det mest traditionella mänskliga handikappet av dem alla: latheten. Jag fullkomligt älskar att vräka mig i soffan och bara slå ihjäl tid. Eller läsa en bok, eller ta en tupplur, eller lyssna på en skiva, eller ja, ni förstår vinken. När jag däremot utsetts för press får jag alltid saker gjorda.

Mitt beteende kan härledas ända ner i skolåldern. Man var alltid ute i sista sekunden med att lämna in skoluppgifter och så länge pressen saknades uteblev resultaten. Jag tror att jag är långt ifrån ensam om detta fenomen. Att man skjuter upp städningen tills man ska få besök, att man drar och handlar först när det totalt fattas mat i kylskåpet eller att man tvättar först när sista paret strumpor är smutsiga tillhör nog ett mänskligt beteende.

Med ovanstående resonemang i beaktning får man nog konstatera att höjda krav och mer press på människan, även ur ett arbetsmarknadspolitiskt perspektiv, är att föredra. Prestation ger motprestation. Att ta ifrån individen ett ansvar ger inget sunt samhälle. Om alla individer däremot uppmuntras till att bli ansvarstagande kommer också det sunda samhället med den kollektiva gemenskapen som ett brev på posten. Hur gick det då med min lista? Well överst på listan städning. Jag blev färdig för några timmar sedan. Att städa dryga 40 kvadrat tog bara 3.5 dagar den här gången. Ett fall framåt för Lorden och framför allt för mänskligheten!

Geni eller simpel tjuv?

Kid Rocks "All summer long" har som alla vet varit en "sommarplåga". Jag har tidigare på bloggen hyllat Kid Rock för låten, attityden och den härligt sexistiska videon. Möjligen saknar Kid Rock den självinsikt, som är viktigt att ha när man ska försöka sig på ironi. Det struntar jag emellertid i och låten går fortfarande varm hemma hos Lorden.

Häromdagen uppmärksammades jag dock på det många tydligen redan vetat, men som gått mig totalt förbi. All Summer long är ett plagiat. Har ingen aning om Kid Rock har varit öppen med att han "stulit" melodin till låten från Warren Zevon, som numera är avliden. Zevons låt "Werewolfs of London" har samma känsla, men en helt annan inriktning på låten.

Man kan tycka vad man vill om att Kid Rock stjäl en låt på detta sätt och får en superhit, utan att meddela vem den egentliga upphovsmannen är. Kanske är han bara en simpel tjuv, det blir liksom svårt att hävda att han aldrig hört låten eftersom likheterna är så avgörande. Å andra sidan kan man mena att han genom denna handling endast understryker sin genialitet. Att byta "Ohhh Werewolfs of London" mot "Smokin´funny things" borde väl tala sitt tydliga språk.

Pressetiken är ett utdöende fenomen

Medier, som rättmätigt kallas för den tredje statsmakten, är vår tids viktigaste opinionsbildande institution. Att besitta en sådan enorm makt över människors ställningstaganden innebär givetvis ett stort ansvar. Därför har medierna traditionellt och historiskt arbetat efter pressetiska regler. För att stå för en god publicistisk sed har dessa regler varit moraliska rättesnören för vad medier har och inte har kunnat publicera.

Man kan sammanfatta de viktigaste pressetiska reglerna med följande rubriker:
1. Ge korrekta nyheter: Vilseled inte medborgarna avsiktligt utan se till att publicera korrekt information och nhyeter.
2. Var varsam med bild- och namnpublicering: Det är endast nödvändigt att publicera namn och bild när nyheterna berör "allmänintresset". Här är det givetvis svårt att veta vad som ligger i allmänintresse och inte.
3. Skydda den personliga integriteteten: Publicera endast relevant, och inte allt för personlig, information.
4. Döm ingen ohörd: Om någon står anklagad för något ska man alltid höra parten och lämna utrymme för denne att ge en kommentar och för att kunna bemöta kritiken.

Man kan tydligt konstatera att dagens medier fullkomligt struntar i ovanstående pressetiska regler. Mest drivande i den utvecklingen är våra kvällstidningar och nyhetssajter på nätet. Den här utvecklingen har redan etablerat sig utomlands. I USA och Storbritannien hängs i princip alla brottslingar ut och man gottar sig verkligen i företeelser som inkräktar på den privata sfären och absolut kränker den personliga integriteten. Ha exempelvis Svennis otrohetsaffärer i åtanke och tänk på den massmediala häxjakten på hans privatliv som brittiska "journalister" drev.

Sverige följer nu efter. Ingen verkar heller reagera. Möjligen är det så att medborgarnas längtan efter skvaller och möjlighet till att få spela bror duktig är för stark. Faktum är att alla, jag upprepar alla, har lik i garderoben och saker som de vill behålla privat. Men att gotta sig åt andras privatliv och inneha den moraliska pekpinnen går tydligen bra.

Det finns hundratals exempel på hur svenska medier har brutit mot varje rubrik av de pressetiska reglerna de senaste åren. Nummer ett bröt Aftonbladet för några veckor sedan när de hävdade att alla småsparare skulle förlora alla sina pengar om bankerna kraschade. Expressen bröt den för några år sedan när de fabricerade en hemlig nazistisk organisation i Sverige. Man betalade en människa att stå med hakkorsfana utanför en kändis ytterdörr och posera med ett vapen. Historien uppdagades, jorunalisten fick sparken etc. Säkerligen blev det högst en notis där man bad om ursäkt för att man medvetet farit med inkorrekta nyheter.

Punkt två debatteras hett just nu. Aftonbladet är i valet och kvalet om man ska släppa namn och bild på sexförbrytare. Vi har haft mängder av brottfall där man under senare tid publicerat namn och bild. Anders Eklund och Christine Schürrer för att nämna några. Att man dessutom har förstört livet för en rad oskyldiga människor struntar man säkert i. Christer Pettersson och 35-åringen (han som till en början pekades ut som Anna Lindhs mördare). Den senare blev även anklagad för att vara fotbollshuligan, nazist, bedragare, ha förkärlek för negresser och för att vara homosexuell. Allt på samma gång, och apopå punkt tre. Mot punkt tre bröt man även då man ingående publicerade hur Engla våldtogs och mördades. Englas mamma var djupt upprörd över hur Englas anhörigas integritet respekterades (eller snarare inte repsketerades.)

Till punkt tre och fyra tänkte jag dock ta den senaste veckans vidriga utspel från svenska, men kanske framför allt, Österrikiska medier. Den österrikiske politikern Jörg Haider omkom förra veckan i en bilkrasch. Haider var en av Österrikes mest populära politiker. Av antagonister sågs han dock som en högerextremist. Direkt efter Haiders död började medier att anklaga honom för att vara pederast. Han skulle haft en förkärlek till unga pojkar och ska ofta ha synts på gayklubbar. Även svenska medier hakade på. http://nyheter24.se/nyheter/utrikes/31674-han-foredrog-pojkar. Att tydligare bryta mot punkt tre och fyra går knappast. En död person har ju inte ens en chans att få bemöta dylik ryktesspridning. Är det så vi kommer att skriva dödsrunorna om våra inhemska politiker efter att de har kört ihjäl sig?

Ok om Haiders politiska motståndare i tysthet är glada över karlns död och att man inte respekterade hans politiska åsikter, men att börja sprida irrelavanta rykten om en död persons privatliv torde vara att gå ett par steg för långt. Även i en tid då de pressetiska reglerna är en relik från en svunnen tid.

Ytterligare ett steg mot normalisering av HIV

Idag hävdar smittskyddsinstitutet att man bör avkriminalisera att uppsåtligt sprida HIV-smitta. Skälen man anger är att kriminaliseringen innebär ett försvårat preventivt arbete eftersom HIV-smittade inte vill ge sig till känna om de betraktas som kriminella. Dessutom menar man att straffsatsen för brottet är för hög och att HIV inte längre är en dödlig sjukdom. (http://www.bt.se/nyheter/smittskyddsinstitutet-kraverbr-avkriminalisera-hiv-spridningen(927001).gm )

Det här utspelet kan ses som ett led i att vilja avdramatisera och normalisera HIV. Tidigare har kända personer (läs Andreas Lundstedt) mer eller mindre skrutit om hur normalt han kan leva med sin HIV-smitta. HIV kan snarast beskrivas som vår tids pest, eller digerdöd. I Afrika är stora delar av befolkningen söder om Sahara drabbat av den obotliga sjukdomen. Många dör som flugor. Den ökar även i Europa och i Sverige. Så länge HIV är obotligt borde den också visas respekt därefter. Man kanske borde avkriminalisera misshandel också? Givetvis har vuxna personer ett ansvar för sin sexualitet. Man kan drabbas av sjukdomar vid oskyddat samlag. Den kriminella handlingen är ju dock att medvetet sprida smitta. Om man som medveten HIV-smittad väljer att ha oskyddat sex utan att upplysa sin partner, så är man kriminell i mina ögon.

Om man avkriminaliserar ett medvetet smittspridande av en obotlig sjukdom, och samtidigt normaliserar sjukdomens konsekvenser kan man säga att hela begreppet HIV avdramatiseras. Den som tror att avkriminalisering av droger minskar droganvändandet i samhället bör tänka om. Den som tror att avkriminalisering av stöld får människor att sluta att roffa åt sig likaså. Med samma tes i baktanke: Kommer människor, och ungdomar, knulla mindre oskyddat om man reducerar faran med det?

I de länder som drabbats hårdast av HIV är inställningen negativ till preventivmedel. Man vägrar också inse sjukdomens konsekvenser. Den går väl att bota med naturmedel eller med bön? När vi upplysta västerlänningar vet hur dum syn afrikaner och andra fattiga har på sjukdomen, ska vi helt plötsligt anamma den synen. För mig ter det sig sanslöst absurt. Vem ska stå till svars för om en HIV-epidemi bryter ut bland landets ungdomar och bland unga? (som de senaste årens utveckling av klamydia ) Ska vi garva och säga vad kul att du har HIV, det hjar jag med. Våra barn kommer säkert också ha det. Är en HIV-smittad befolkning något att sträva efter? Vem ska betala alla dyra bromsmediciner? Eller smittskyddsinstitutet kanske glömde att infomera om hur dyr en livslång medicinering av HIV är? Man kanske skulle ta och uppmana potentiella diabetiker att fortsätta att vräka i sig sötsasker också? Man kan ju leva ett normalt liv med diabetes också. Så varför skrämmas?

Givetvis ligger dessa (med våra ögon mätt) överdrivna antaganden en bra bit fram i tiden. Men om man nu börjar likställa HIV med en förkylning, utan att vi har ett botmedel, kan beskrivningen mycket väl bli realitet inom en överskådlig framtid.

Intressant skildring av Afghanistan

Den amerikanske författaren Khaled Hosseinis debutroman The Kite runner (2003) blev en bästsäljare. I år har det även gjorts en kritikerrosad filmatisering av boken under samma namn. I Sverige heter boken Flyga Drake och har även här sålt riktigt bra. Jag ska i följande inlägg ge några synpunkter på boken.

Khaled Hosseini som själv är bördig från Afghanistan flydde landet tillsammans med sin familj efter den kommunistiska statskuppen och det efterföljande kriget på 1980-talet. Han hamnade i USA. Därför har Hosseini sett Afghanistans utveckling på nära håll. Flyga Drake handlar väldigt mycket om vänskap, heder och kulturell tillhörighet. Till alla dessa komponenter finns en intressant huvudhistoria, men det är likväl en modern socialhistorisk redogörelse av ett lands utveckling. Ett land som hamnade på allas läppar efter den 11:e september.

Afghanistans historia är relativt komplicerad. Bokens huvudperson Amir växer upp med sin rika pappa under landets monarkiska era på 60- och 70-talet. Eftersom Hosseini själv är född 1965 kan skildringen av Afghanistan från den här perioden ses som självupplevd. Samhället är relativt fritt. Män och kvinnor har rösträtt, Amirs far är sekulariserad muslim som tvivlar på gud och som ständigt ondgör sig över landets (vad de själva anser vara) bokstavstroende islamister.

När Afghanistan i mitten på 70-talet började bli en bricka i Kalla krigets spel stödde Sovjetunionen marxistiska grupper i Afghanistan, som lyckades erövra makten. När detta lyckades skedde ytterligare sekularisering och förstatligande av företagen i Afghanistan. En ganska given utveckling som i många andra kommunistregimer i världen. Den här utvecklingen gillades inte av muslimska fundamentalistiska gerillagrupper, kallade mujaheddins, och fullskaligt krig utbröt mellan den sovjetstödda regimen och gerillagrupperna.

Flera utländska muslimska fundamentalister anslöt sig till mujaheddins (bland annat saudiern Usama Bin Laden). Eftersom världspolisen USA:s dåvarande största fiende var kommunister, stödde landet indirekt (via CIA) Mujaheddin med träningsutbildning och vapen. Något man kanske ångrar idag. Med krig följer misär och många afghaner flydde landet. Så även Flyga drakes huvudperson och bokens författare. Kriget mellan Afghanistan och Sovjetunionen pågick länge (fram till slutet av 80-talet) och hade ingen egentlig segrare. På så vis kan man säga att kriget med Afghanistans blev motsvarigheten till USA:s Vietnamnkrig. Gerillakrig, många dödsoffer och ingen tydlig segrare.

När Amir av olika anledningar "tvingas" återvända till sitt gamla hemland under 90-talet har landet tagits över av talibanerna. Samhället som beskrivs i Afghanistan nu är total misär. Visst vet vi vad talibanregimens framfart innebar, men när bokens huvudpersoner drabbas så nära av den, känns den extra vedervärdig. Mänkligt värde har i princip reducerats till noll. I religionens namn genomförs massavrättningar, offentliga steningar, incest och misshandlar. Allt socialt umgänge är i princip förbjudet och kvinnor får inte visa sig alls utan tvingas bära burka. Amir och hans gamla bekanta är förtvivlade över hur deras land, och dess huvudstad Kabul har våldtagits och förstörts av de muslimska fundamentalisterna.

Boken har förutom en intressant historisk skildring och iakttagelse av Afghanistan en fängslande intrig där man engageras i personernas livsöden. Givetvis är jag medveten om att Flyga Drake är en kommersiell bok och att allt långt ifrån är sanning, det är kiosklitteratur vi pratar om, men det mesta är trovärdigt skildrat. Trots vissa brister får Flyga Drake ett ganska högt betyg av mig. 7 stela fötter av tio möjliga är den värd. Den är lika mycket ett debattinlägg för mänsklig frihet och mot religiös fundamentalism, som en bok om vänskap, heder och stolthet.

Respektfull Björn!

I onsdags besökte Göran Skytte TV-programmet "Carin 21:30". Skytte tillhörde 68-vänstern och var, liksom många andra ungdomar på denna tid, övertygad kommunist. Göran Skytte blev sedermera journalist och vann stora journalistpriset på 80-talet. Liksom många andra från 68-vänstern växte Skytte upp och utvecklades ideologiskt. Han har sedan länge tagit avstånd från vänsterextremismen. Idag kallar han sig höger och är djupt kristen. Det är intressant att se hur många ungdomliga visionärer utvecklas och ändrar sin ideologiska hemvist i vuxen ålder. Kanske handlar det om insikt, kanske om anpassning, förändrade ekonomiska förhållanden eller avsaknad av ungdomlig entusiasm.

Artisten Björn Afzelius tillhörde även han 68-vänstern. Till skillnad från många andra höll Afzelius fast vid sin ideologiska övertygelse ända fram till hans alldeles för tidiga död i slutet av 90-talet. Själv har jag lyssnat på Afzelius i över tio år. Få, eller snarare ingen svensk artist, har lyckats förmedla sitt budskap via sin musik som Afzelius. Han fullkomligt brann för rättvisa och solidaritet. Till skillnad från sin musikaliska partner Mikael Wiehe levde Afzelius också som han lärde. Han skänkte ofta bort sitt gage till fattiga, eller till förmån för projekt som stödde mänskliga rättigheter. Jag stöder absolut inte allt som Afzelius har författat, ibland uppvisar han en politisk naivitet, men jag har alltid beundrat hans engagemang och glöd för det han trodde på. Han har inte heller enbart skrivit politiska texter. Många av hans kärleks- eller livserfarna texter är fullkomligt briljanta.

Jag har genom åren hört tusentals och åter tusentals politiska låtar och texter. Ingen är i närheten av Björn Afzelius "när bomberna faller". Det är en naken skildring av dåtidens politiska klimat (1982) , början på journalistikens förfall och förmodligen en pik till Skytte och hans geliker, som sviker sina ideal och till de som förblir opolitiska. Enligt min mening är texten fullkomligt genialiskt författad, sylvass och genomarbetad. Afzelius blev ofta sågad i recensioner och av journalister. Det gav han fan i. Kanske berodde den negativa kritiken på att han ständigt kritiserade den "nya" journalistiken. En kritik som även syns i texten till "när bomberna faller".

Det ska tilläggas att Afzelius, som hela sitt liv var KUBA-vänlig, på slutet tog tillbaka lite av sina hyllningar till landet. Han insåg att stora delar av befolkningen levde i misär. Om en dryg månad kommer en mycket god vän hem från en längre utlandsvistelse. Vi har spenderat många timmar lyssnandes på Afzelius tillsammans. Fler lär det bli. Björn kommer alltid att ha min fulla respekt. Jag publicerar världens bästa politiska text (vare sig man håller med den eller inte) här nedan. Läs den gärna och begrunda, eller följ med i texten samtidigt som du lyssnar på låten. Jag publicerar nämligen en riktigt schysst live-version av låten efter texten. R.I.P Björn!

Kom kättare, kom syndare,
med svagheter och fel,
men som ändå vågar stå för vad ni är.
Jag biktar mej för er i natt,
jag söker mej till er.
Jag vill alltid våga säja vad jag ser.
Jag är en man med brister
men jag söker sanningen.
Och det är mer än man kan säj' om hymlarna.
Så när bomberna faller
över Palestinas barn,
i tältlägren i södra Libanon,
då står jag mitt i kyrkan
och frågar hycklarna
vem Dom Utvalda skall bränna nästa gång.
Kom säj mej nåt om skökorna
som alla trampar ner,
men som bara tar betalt för vad dom ger.
Och vad tycks om moralisterna
som skryter med sin dygd,
och själva lägger sej för ställning och manèr?
Ska slinkan gå med näsan
i backen i sin skam?
Det finns ju värre slampor än hon känner till.
Ja, en förfinad socetetsmadame
är ett kostsamt värmekrus
för hon förväntar sej ett drönarliv i lyx.
Och när glöden har falnat,
och basarerna tar vid,
får försörjarn gå till horan för en kyss.

Kom se på journalisterna,
på samhällsgisslarna;
Många av dom plottrar bort sin möjlighet.
Ja, vad får jag för pultronerna
som fläckar spalterna
med byskvaller och annan harmlöshet?
Vars enda ambitioner
är en byline och en lön
och ett stambord där Det Vackra Folket finns
medan andra bryter ryggen
i jakt på sanningar
som skrämmer skiten ur en livrädd redaktion.
Ja, till dom sista vill jag säga,
innan tystnaden tar vid:
Vi behöver folk som fattar sin mission!

Kom se dom gamla vännerna
som börjat tackla av
inför tidens tjat om "opolitiskhet"
Ja, det är möjligt det är inne nu
med kramvänliga ord,
med mjukisar och "objektivitet"
Men hur ska en sleten gruvarbetare
satsa på "livskvalitet"?
Hur ska en ensam mor "förverkliga sej själv"?
Nej, politik är inget mode,
ingen "ball och trendig grej"
För dom flesta är det en livsnödvändighet.
Och dom fjäntar som kan unna sej
att "satsa på sej själv"
dem ger väl fan i resten av vår mänsklighet!

Kom ni som ockuperar
fabriker och kontor
när dom sliter själva brödet ur er hand.
Och kom ni som vågar fjättra er
langs järnvägsrälsarna,
för att stoppa Hormoslyrbesprutarna.
Kom ni som demonstrerar
för nedrustning och fred.
Kom ni som slåss för daghemsplatserna.
Och kom ni som orkar kämpa
för dom som ska ta vid
i en tid då man är rädd att skaffa barn.
Ja, till er vill jag säja:
Denne sången är till er!
För ni är dom enda hjältarna vi har!

Vår tids gud

Med industrialiseringens framfart på 1700- och 1800-talet ersattes mycket traditionellt handarbete av maskiner. I mitten av 1700-talet uppfanns exemeplvis "spinning Jenny", en spinnmaskin, som effektiviserade väveriet avsevärt. Uppfinningen möttes dock av starka protester från handspinnarna som fruktade för sin egen framtid inom branschen.

Spinning Jenny får i detta inlägg ses som startskottet för människans tilltro och gudomliga syn på teknik. Tåg och bilar ersatte så småningom häst och vagn. Flygplan som styrdes av människor uppfanns. Autopilot ersatte därefter den mänskliga styrmanövreringen i flygplanen. Tilltron till teknik hade ingen hejd, och med datorns intrång på världsmarknaden har det moderna samhället helt börjat förlita sig på tekniken. Att tekniken övervinner mänskligt kunnande symboliserades definitivt 1997 när världens dåvarande bästa schackspelare Kasparov mötte schackdatorn Deep Blue, och förlorade.

I takt med teknikens utveckling har västvärldens samhälle sekulariserats. Vem tror på gudomlig intervention när alla fenomen kan förklaras med hjälp av tekniken? Med hjälp av tekniken kan vi förstå att gud inte skapade världen, det finns en naturlig förklaring, big bang. Vi vet också att gud inte ville skölja bort Thailand på grund av synd när tsunamikatastrofen drabbade landet 2004. Till den, och många andra historiska katastrofer, finns nämligen naturliga förklaringar. Mystifieringen och den religiösa guden har ersatts av teknik och vetenskap.

I dagens moderna samhälle är som sagt allt baserat på teknik och vetenskap. Det finns ingen absolut sanning om inte tekniken legitimerar den. Ta exempelvis mordrättegången mot tyskan, Christine Schürrer. Visst det saknas teknisk bevisning och DNA. Spelar det mindre roll att vittnen har sett kvinnan, att hon haft motiv , att hon ljuger om sina förehavanden och att hon har varit i Arboga vid tiden för mordet? Hur tror ni man dömde folk förr i tiden? DNA är en relativt ny företeelse, mord är det inte.

Den tekniska utvecklingen har nu gått så långt att vi med dess hjälp till och med kan modifiera och tilldela våra avkommor önskvärda egenskaper. Förespråkarna till metoden hänvisar till att den hjälper att förebygga sjukdomar och defekter hos barnet. Motståndarna menar att man inte lär stanna där. Släpper man fram tekniken kommer människan inom en snar framtid att vilja välja exakt hur deras barn ska se ut, och vilka egenskaper de ska ha. Är inte detta en modern form av eugnik och rashygien, som man ville utveckla för ungefär ett sekel sedan? Jag har svårt att se någon egentlig skillnad. Jo en; dåtidens gudomlighet var rasen, nutidens tekniken. Olika gudomligheter, samma resultat och experiment.

Motståndare till mänsklig genmanipulation menar att vi inte har rätten att bestämma över våra barn. De är egna och unika individer som själva ska få utveckla sin identitet och sina egenskaper. En fin tanke möjligen, men har inte föräldrarna ganska stor påverkan på hur barnet uppfostras och utvecklar sin identitet ändå, när de verkligen fötts? Miljö har stor inverkan på identitetsutveckling. Om man som förälder vill att barnet ska intressera sig för fotboll är det nog relativt lätt att styra barnet och utvekla en fotbollskultur i hemmet. Likaså när det gäller politiska åsikter, sociala beteendemöster, etik och moral etc.

De flesta av de som svarade på bloggfrågan i ämnet anser att man inte bör manipulera och påverka sina avkommors egenskaper. Några av er är av en annan åsikt. Själv är jag kluven. Den finns enligt mig en tung moralisk aspekt, men med tanke på det senaste århundrates utveckling lär det vara svårt att stoppa den tekniska utvecklingen. Om några år är nog dylika metoder kutym. Då lär man nog skratta åt oss som ens övervägde att diskutera frågan. Vilka är egentligen vi att sätta oss upp emot, och ifrågasätta gud?

Den politiska (?) kampen är igång

År 2010 är det riksdagsval nästa gång. Redan nu, två år innan, trappas maktkampen mellan de olika politiska alternativen upp. Å ena sidan står de nu regerande Alliansen mot oppositionen som ännu inte antagit något enat namn, men som med rätta kan nämnas som Vänsterblocket.

I Sverige har vi en tradition av att partipolitik är viktigt. Många röstar av tradition på ett och samma parti under hela sin livstid. Under senare år har dock partipolitiken börjat spela ut sin roll. I kommunpolitiken är det inte ovanligt med koalitioner över blockgränserna och i vissa kommuner har till och med Moderaterna och Socialdemokraterna samarbetat, något som för bara några decennier sedan skulle vara fullkomligt otänkbart. Snacket går också från ärrade partimedlemmar om att det inte längre finns någon socialdemokrati att prata om. Nästan samtliga partier har gått mot den politiska mittfåran. De förut konservativa Moderaterna är numera i praktiken liberaler och svänger sig till och med med traditionellt socialdemokratisk terminologi (läs folkhem etc.).

Därför kan man säga att vi i Sverige följer den utveckling som funnits i USA en längre tid: partipolitiken får vika undan för sakfrågepolitiken och personvalspolitiken. Igår satt samtliga företrädare för de politiska partierna och debatterade i TV. Well, inte riktigt alla politiska partier fick vara med. Sverigedemokraterna, som i de senaste opinionsmätningarna kommer in i riksdagen och dessutom är lika stora eller större än Vänsterpartiet och Miljöpartiet, fick inte vara med.

Mona Sahlin och Maria Wetterstrand har den gångna veckan närmat sig Lars Ohly. Det kan bli ett problem för oppositionen. Ohly kan visserligen ses som den ende i gänget som fortfarande håller fast vid sina ideal och upphöjer den traditionella partipolitiken. Problemet är bara att Ohly har haft svårt att tvätta bort sin kommuniststämpel, vilket inte uppskattas av de mer liberala socialdemokratiska väljarna (som är ganska många). Nu tror jag dock på ett maktskifte år 2010, och med Sahlin som regeringschef och Ohly samt Peter Eriksson på minsterposter ser den politiska framtiden allt annat än ljus ut i Sverige.

Efter gårdagens debatt blev man inte mycket klokare. Man har väl blivit färgad av personvalstendensen. Under debatten satt man mest och iakttog debattparternas personliga egenskaper och karisma. Jag vet inte vad det är men Lars Ohly, Mona Sahlin och Maud Olofsson är alla obehagliga personligheter, som jag har ypperligt svårt för. Inför Björklund och Reinfeldt är jag ganska likgiltig. Wetterstrand däremot visar prov på genuint engagemang och sympati. Hon verkar vara den enda som verkligen tror att världen blir bättre om hennes politik genomförs och samtidigt ger blanka fan i personlig vinst. Synd bara att jag inte håller med om det innehåll hon brinner för i vissa frågor. Klippet nedan visar hur wetterstrands motsats, Lars Ohly, använder sig av härskarteknik mot en oliktänkande. Att en partiledare pekar finger åt en annan vuxen människa, som råkar ha en annan åsikt, säger det mesta om tågmästaren Lars Ohlys inställning till oliktänkande och om hans engagemang för den fria debatten. Är det så här vi vill att våra framtida ministrar ska bete sig?

Tillfredsställande domar

I veckan föll domarna i två mål som Lorden tidigare har uppmärksammat på bloggen. Anders Eklund dömdes till livstids fängelse för morden på Pernilla Hellgren och Engla Höglund. Han hade dessutom våldtagit båda sina offer innan han bragt dem om livet. Något annat straff än livstid var uteslutet eftersom Eklund erkänt sina gärningar. Mer anmärkningsvärt var det kanske att Eklunds advokat, Leif Silbersky, inte valde att överklaga. Säkerligen ett beslut grundat på Silberskys eget rykte. Att han under rättegången försökte skapa sympati för sin klient "offret" Eklund retade gallfeber på den samhälleliga opinionen. Det torde ligga i allmänt folkvett att inte tycka synd om en man som våldtagit och mördat ett oskyldigt barn. Eklund lär knappast få det lätt i fängelset denna gång.

Idag föll även domen mot den kände operasångaren Tito Beltran. Till min glädje skärpte hovrätten Beltrans straff och dömde honom för två fall av sexuella övergrepp. Det ena skedde 99 under Rhapsody in Rock-turnén. Det är också det fallet som blivit massmedialt uppmärksammat då flera "stjärnor" har vittnat i målet. I det andra fallet döms Beltran för att ha utnyttjat en sexårig flicka vid flera tillfällen i början av 2000-talet. Han ska även ha smittat flickan med herpes.

Den sammanlagda straffet som Beltran nu ska avtjäna blir 2.5 års fängelse. Det känns skönt att rättssystemet denna gång har tagit sitt ansvar. Likväl känns det skönt med fällande dom i Beltran-målet eftersom Lorden ganska tidigt dömde ut honom. Beltran hävdar nu att han ska överklaga domen till högsta domstolen. Det torde dock vara minimala chanser för Beltran att få igenom sitt överklagande. Beltrans fall är ett klassiskt våldtäktsmål, utan prejudicerande intresse. Det är heller knappast troligt att nya omständigheter i fallet kommer att uppdagas. Därmed har vi sett slutet på rättegångscirkusen kring Tito Beltran. För att sluta cirkeln krävs nu också att den s.k. tyskan, Christine Schürrer, döms till livstids fängelse i hovrätten.

USA:s val : rådande förutsättningar

Snart stundar det amerikanska presidentvalet. Det har föregåtts av ett enormt massmedialt intresse, givetvis i USA, men också i Europa och Sverige. USA är vår tids hegemoni och utgången av valet påverkar givetvis hela världspolitiken. Valet är viktigt ur flera aspekter. Därför kommer jag i detta inlägg att fokusera på valets förutsättningar. Här redogör jag för min syn på valet och tippar utgången.

Även om man tror att kandidaterna Barack Obama och John McCain står för diametralt motsatt politisk agenda, så är deras hållning i de politiskt stora frågorna ganska lika. Den stora skillnaden utgörs av den utrikespolitiska hållningen. Barack Obama står för en mer vänlig och diplomatisk inställning när det gäller USA:s redan aggressiva utrikespolitik, medan McCain förespråkar Bush´s hårda linje. Den stora kärnfrågan är USA:s misslyckade krig mot terrorismen. Här vill McCain fortsätta och "vinna" kriget, som främst och praktiskt sker i Irak, medan Obama vill kalla hem de amerikanska trupperna.

I praktiken tror jag dock att USA kommer att fortsätta att bedriva en hård militär och intervenerande politik, vem som än kommer till makten. Problemet är bara att USA:s aggressiva politik knappast har folkligt stöd i hemlandet. Enligt en undersökning som publicerades idag är enbart 12 % av USA:s befolkning nöjda med den rådande politiska situationen i landet. Visserligen har landet nyligen drabbats av finanskriser, men även makthavarnas utrikespolitik och handlande vid Katrina ligger Bush-regimen och republikanerna i fatet.

I mångt och mycket handlar det amerikanska presidentvalet (som alltid) om personval. Landets tvåpartisystem med demokrater och republikaner är egentligen ett spel för galleriet. I slutändan är det alltid den kandidat med störst karisma, förtroende, ekonomisk uppbackning och för folket bäst inställning i populistiska sakfrågor som vinner valet. Årets presidentval är verkligen inget undantag.

Barack Obama är (i sammanhanget) ung, med sina 47 år. Knappt torr bakom öronen enligt motståndarna. John McCain däremot har uppnått en ansenlig ålder med sina 71 år. Dessutom är han en gammal krigsveteran med konservativa idéer. Valet står inte bara mellan ungt och gammalt, reformistiskt och konservativt eller mjukt mot hårt. Det står också mellan svart och vitt. Som alla vet har USA en historia fylld av segregation och motsättningar mellan landets svarta och vita befolkning. Landet har aldrig tidigare haft en svart president. Detta faktum gör säkerligen valet ännu mera hett i hemlandet. Det finns fortfarande en utbredd konservatism i landets vissa delar som säkerligen skulle ha extra svårt att acceptera Barack Obama som president.

För ett par veckor sedan tippade jag utgången i valet. Personligen tror jag att Barack Obama till slut vinner valet med 8 procentenheter. Sedan jag tippade har opinionen svängt fram och tillbaka. Idag visade dock siffror på att Obama leder med 9 procentenheter (8 i ena annan undersökning). Det ska dock understrykas att många fortfarande är osäkra. Valkampanjerna brukar vara kantade av skandaler. Det skulle förvåna mig föga om det inom en snar framtid uppdagades flera personliga skandaler som kandidaterna har varit inblandade i. Även om det i praktiken spelar mindre roll vem som väljs av kandidaterna är valet oerhört viktigt för amerikanarna. Lorden lär få anledning att följa upp valresultatet när valet väl har ägt rum.

Vem tycker jag då ska vinna? I ärlighetens namn är jag ganska likgiltig. USA:s tid som hegemoni lär ta slut under min livstid ändå (om jag dör en naturlig död). Vare sig man har John McCain eller Barack Obama vid rodret. Å andra sidan har USA:s aggressiva utrikespolitiska interventioner (kalla det imperialism om ni vill) skapat tillräckliga problem i världspolitiken. Det stora problemet är väl snarare att det finns flera stormakter som kommer att vilja fylla USA:s tomrum om nu USA skulle få för sig att dra sig undan frivilligt. Annars finns det lika många som inom en snar framtid är sugna på att störta eller utmana dem att lämna positionen ofrivilligt. Den som lever får se.

Hur ser framtidens mentaliteter ut?

Att studera historiska mentaliteter är knappast enkelt. Mentaliteter kan beskrivas som en populations tysta och legitima åsikter i samhällsfrågor. Eftersom ett samhälles mentaliteter är starkt förknippat med dess kultur kan man tro att mentaliteter är trögrörliga och svårförändrade. Så är dock inte fallet. Såväl kulturer och mentaliteter är mer lätta att rubba än man kanske skulle kunna tro.

Genom att studera det i allra högsta grad föränderliga århundradet 1900-talet kan vi konstatera en rad mentalitetsförändringar. För bara 100 år sedan hade vi inte ens rösträtt för alla medborgare, något som idag är självklart för de allra flesta i Sverige och övriga Europa. För 100 år sedan fanns inte heller datorn, som dagens samhälle inte längre skulle kunna klara sig utan.

Att vi lever i en ständig utveckling och samhällelig förändring är i sig ingenting märkvärdigt. Däremot är det ganska märkligt att vi idag gör narr av gamla mentaliteter och upphöjer våra egna till något att dyrka. Vad är det som säger att Europas och Sveriges (och världens) population om 100 år inte garvar åt oss och våra, utifrån deras tidsanda sett, patetiska tankar och idéer? Finns det över huvud taget något Europa och Sverige då? Den som lever får se.

Det svenska bandet Puissance levererar ett ganska talande dilemma i sin text till låten Release the world i ämnet:

What is truth or common sense? It is just the current media-hype at a factor of ten?

Isn't it a variable that is ever shifting ever changing every couple of years?

Two hundred years ago it was common sense to have slaves, we don't believein that now. Fifty years ago or so it was illegal to be gay, and it was legal to rapeyour wife, we don't believe in that now either, but if common sense can change that much in just fifty or two hundred years, what is there to say that it won't change tomorrow?
No-one knows what the truth of tomorrow will be...
But i do know who is going to invent it, and i do know who is going to look back at the truths of our time and tell us they were lies...

Det texten förmedlar är just förändringar av mentaliteter och att dessa förmodligen redan kommer att förändras imorgon (symboliskt menat). Läser vi exempelvis en lärobok i geografi från början av förra seklet kommer det att stå häpnadsväckande, och utifrån vårt moderna synsätt, rasistiska beskrivningar av Afrikas population. Otänkbara saker som aldrig skulle kunna stå i dagens moderna.

I början av förra seklet var det självklart att alla skulle gå i kyrkan. Idag är det väldigt ovanligt, för att inte säga sällsynt, att se fullsatta kyrkor på söndagarna. Ens i tätbyggdhet. Lika ovanligt och otänkbart var det att rubba samhällets givna könsroller för bara ett sekel sen. Samtliga män som levde då hade upplevts som totala mangrisar utifrån vårt moderna samhälles mentalitet.

Det är som sagt omöjligt att sia om hur de framtida mentaliteterna kommer att se ut. En sak är dock säker. Tro för all del i världen inte att dagens mentaliteter är de rådande, ty vår tids normer är ingalunda en statisk ordning bara för att vi lever i den just nu. Vår verklighet är med all säkerhet inte framtidens verklighet. All historisk utveckling understryker denna tes.

Offentliga eller privata välfärdstjänster: fördelar och nackdelar

En av den moderna politikens allra viktigaste hjärtefrågor är huruvida man förespråkar offentligt eller privat tillhandahållande av välfärdstjänster i samhället. I frågan ser medborgaren oftast i svart eller vitt. Antingen offentligt eller privat. Själv har jag alltid varit för en stark offentlig sektor av rättevise- solidaritets- och folkgemenskapsskäl, men jag har för den sakens skull inte förkastat fördelarna, som även finns med privata välfärdstjänster. Jag ska i detta inlägg försöka att bena ut fördelarna och nackdelarna med de båda alternativen.

Om staten tillhandahåller offentliga tjänster innebär det krasst sett att de finansieras av skattebetalarna. Denna modell bygger på solidaritet. Alla betalar skatt och finansierar tjänsterna och alla tar del av dem. Staten blir således finansiär och arbetsgivare. Effekterna på familje- och utbildningspolitiken blir då att samtliga får ta del av samma produkt och liknande tjänster. Alla har lika rätt till skola, dagis, utbildning etc. Den stora fördelen jag ser här är just solidaritetstanken och rättviseperspektivet. Alla samhällsmedborgare får ta del av samma välfärd.

Det finns emellertid några nackdelar. Effektiviteten och konkurrensen hämmas. Som jag skrev ovan blir staten både finansiär och arbetsgivare. Konkurrens saknas vilket kan hämma kvalitet och billigare priser. En annan nackdel är människans valfrihet. Statligt offentligt tillhandahållande av tjänster får effekten på familje- och utbildningspolitiken att människans begränsningar till valmöjligheter minskar.

Om privata företag tillhandahåller offentliga tjänster innebär det att dessa subventioneras med hjälp av avgifter. Effekterna på politiken blir då att solidariteten försvinner. Bara vissa har råd att gå på den skolan man vill, ha barnen på det dagiset man vill eller har råd med sjukvård. Effekten i förlängningen kan bli att den sociala segregationen och klyftan i samhället ökar. Samtidigt ökar konkurrensen med privat tillhandahållande av offentliga tjänster. Fler jobbtillfällen kan uppnås, effektiviteten kan bli bättre och privatiseringen ökar människans valfrihet (om man har råd).

Eftersom jag inte ser frågan i svart eller vitt finns det en medelväg till ovanstående kontraster. Det är att tjänsterna subventioneras via skatter men att staten lägger ut tjänsterna på entreprenad. Staten finansierar men privata företag tillhandahåller tjänsterna. Detta system kräver dock en förhandlingskompetens från statens sida. Att de anställer rätt företag att utföra rätt tjänst osv. Med denna modell blir effekterna en någorlunda rättvis familje- och utbildningspolitik. Valfriheten blir stor och effektiviseringen och konkurrensen ökar och kan leda till större välfärd. Priserna kan pressas.

I Sverige har vi haft en lång tradition av socialdemokrati som har lett till viss konformitet hos svenskarna. Det har också skapat ett inneboende rättvisepatos hos oss. Stor konkurrens kan, som beskrivits ovan, resultera i pressade priser, men till vilket pris för populationen? Likt exemplet med de amerikanska representantshuspolitikerna (se gårdagens blogginlägg) kommer företagen att göra allt för att gå med så stor vinst som möjligt. Liknelsen mellan ett privat flygbolag och privata välfärdstjänster kan te sig långsökt, men jag ska ändå förklara hur dessa kan hänga ihop.

Flygbolagens konkurrens gör att man pressar priserna, eftersom man vill ha så många resenärer som möjligt. Eftersom intäkterna på biljettförsäljningen blir lägre får man dra in på andra utgifter. I detta fall kan det handla om längre tid mellan den tekniska underhållningen av planen, färre anställda, lägre meriterade piloter etc. Vid flera flygplanskrascher har orsaken varit just bristande tenkniskt underhåll till följd av konkurrens. Vill man betala och få en säker (eller säkrare produkt) som är lika för alla eller vill man riskera att krascha?

Privata välfärdstjänster kan fungera likadant. Friskolor lockar med erbjudanden som gratis dator till eleverna, betalat körkort etc. För att täcka utgifterna kanske man får dra in på läromedel och använda sig av sponsrat (då givetvis kraftigt vinklat) läromedel istället. Privata sjukvårdsinrättningar kan erbjuda en billig peng till förmån för sämre kvalitet etc.

Sedan finns givetvis de elitinrättningar inom välfärden som bara de allra rikaste kan ta del av. Har ni någonsin funderat på varför "Lasse utanför bolaget" är i 40-årsåldern och varken har några tänder eller möjlighet till ett drogfritt liv kvar, medan våra rockstjärnor som pundat och krökat dubbelt så länge som Lasse både kan bli drogfria, vältränade och ansiktslyfta i 60-års-åldern?