Året lider mot sitt slut. 2010 kommer säkerligen att bli intressant utifrån flera aspekter. Bland annat är det valår. Det har väl knappast undgått någon att ett "nytt" parti har skakat om samhällsdebatten rejält inför det valet. Sverigedemokraterna har tagit sig uppåt likt en raket i opinionsundersökning efter opinionsundersökning.
Partiet har länge haft en stark position i Skåne men börjar nu alltså få en allt fastare folklig förankring i övriga Sverige också. Trots att partiet har arbetat i uppförsbacke rent massmedialt. Vare sig man sympatiserar med SD eller inte så blir medias moralkampanj relativt komiskt. Allt med partiet blir per automatik ondska och allt som har med invandring att göra blir godhet. Denna stigmatisering är enkel för folket att genomskåda och lär enbart ha motsatt effekt utifrån vad den egentliga avsikten är.
I början av veckan basunerade tidningarna exempelvis ut att majoriteten av svenska folket är positiv till invandring. Undersökningen visade att 56% av de tillfrågade var positivt inställda till den invandring Sverige har haft de senaste 20 åren. Undersökningen genomfördes med 1000 personer via telefon. 30 % var negativa till invandringen och 14% visste inte. De som har den minsta lilla koll på statistik vet att det är att dra lite väl stora växlar att basunera ut att majoriteten av svenska folket är för invandring baserat på ett underlag av 1000 personer. Med tanke på ovan nämnda stigmatiseringskampanj i media bör man också ha i åtanke att få säkerligen vågar stå för att kritisera invandring i telefon, när en okänd person ringer upp. I själva verket vet jag inte om siffrorna säger så mycket. Att 30 % öppet är emot invandring säger väl i så fall mer om potentialen hos ett parti likt Sverigedemokraterna i det kommande valet...
Vidare publicerade Aftonbladet med flera tidningar en rejäl snyfthistoria tidigare i veckan. I ett stort reportage kunde man läsa om att fem afghanska flyktingpojkar hade rest från hemlandet i en container och dumpats i samma container utanför Sävsjö. Och detta på självaste julafton. Det var nära landssorg. Tills det uppdagades att flyktingarna inte alls hade dumpats i någon container. Istället hade de hoppat på ett X2000 i Malmö, vägrat köpa biljett och blivit avvisade från tåget i just Sävsjö.
Här borde tidningarna ha erkänt sina fel och sina uppenbara källkritiska brister i sin reserach. Vi läsare förstår att man ibland kan granska okritiskt när man tror sig ha hittat ett scoop, perfekt för den stigmatiseringskampanj man bedriver. Men icke sa Nicke. Ursäkten kom inte. Istället sköt man nu över problemet på SJ. Det var nu tågpersonalen som hade varit elaka för att de har kastat av pojkarna från tåget. Att de inte hade någon biljett får man väl bortse ifrån. Det var ju julafton och allt. Fy skäms. Rasistiska SJ! Bojkott! Medias logik går här stick i stäv med min ,och säkerligen med mångas, logik. Därför skjuter media sig själv enbart i foten med sin kampanj.
Så här låter det i Aftonbladets första artikel om de afghanska "barnen". Det blir ganska komiskt nu när vi vet "sanningen". Hur har de gjort sin källkontroll?
De satt 18 dagar i en container
”Vi trodde vi skulle frysa ihjäl”
SÄVSJÖ. Det var julafton. Pojkarnas tunna gymnastikskor sjönk ner i snön.
Utmattade pulsade de sig framåt efter 18 dagars skräckfärd i en container.
– Jag lämnade kriget, men trodde jag skulle dö här i stället, säger Rahul Sultani, 14.
Lastbilen stannade i en skogsglänta. Chauffören öppnade portarna till containern och släppte av de fem tonårspojkarna.
– Gå ditåt, sa han, och pekade in mot skogen.
...När lastbilschauffören släppte av dem på julafton visste inte pojkarna om de hade nått fram till Sverige.
Han gjorde bara klart för dem att hit men inte längre räckte de 10?000 dollar de betalat. Nu stod de i snön och såg bilens bakljus försvinna.
– Vi trodde att vi skulle frysa ihjäl. Skorna sjönk ner i snön, säger Reza Haidari.
Irrade omkring i skogen
Efter att ha irrat omkring i skogen i timmar nådde gruppen till slut järnvägen och valde att gå åt ena hållet. När de till sist mötte 66-årige Pär–Eric Lantz i Sävsjö hade det börjat skymma.
Historien skulle kunna få vem som helst att sympatisera med de stackars ungdomarna. Men när det alltså uppdagas att hela historien är en lögn sopar man undan sina egna misstag, skonar lögnarna och ger sig istället på SJ. Så här kan man läsa dagen efter i ingressen.
Flyktingbarnen tvingades av tåget
Sävsjö. Det var inte människosmugglare som tvingade ut de afghanska pojkarna från en container till snön och kylan i skogen.
Det var SJ som kastade dem av tåget.
...Pojkarna var tunt klädda och saknade pengar, ändå tvingade SJ dem av tåget. Enligt reglerna måste den som inte betalar gå av tåget vid nästa station. Normalt stannar inte tåget i Sävsjö, men nu gjordes ett undantag. SJ anser inte att man agerat okänsligt.
tisdag 29 december 2009
onsdag 23 december 2009
För tredje gången
Det är för tredje gången som jag nu har äran att önska alla bloggläsare GOD JUL! I år får vi en vit jul och barnen lär jubla. Vi andra med mer distans till högtiden bryr oss nog inte så mycket. Lorden önskar emellertid att alla har någon att dela högtiden tillsammans med och att ni får ta del av ett riktigt gott traditionellt julbord. Har ni extra tur kanske även tomten tittar in hos er sväng.
Förra året bjöd jag på Sveriges genom tiderna bästa jullåt, nämligen Kalles Jul. Den är så tänkvärd att jag tänker publicera den igen. Denna gång framförs den dock av ett för mig okänt band. Sångerskan ser i alla fall vacker ut och sjunger bra. Det är en cover som gör originalet rättvist. Njut av den och njut av julen. Ni som kan. God Jul!
Förra året bjöd jag på Sveriges genom tiderna bästa jullåt, nämligen Kalles Jul. Den är så tänkvärd att jag tänker publicera den igen. Denna gång framförs den dock av ett för mig okänt band. Sångerskan ser i alla fall vacker ut och sjunger bra. Det är en cover som gör originalet rättvist. Njut av den och njut av julen. Ni som kan. God Jul!
torsdag 17 december 2009
The end of an era
Lorden har alltid varit nostalgisk och har genomgående under livet haft svårt för uppbrott. Exempelvis hade jag väldigt svårt att acceptera studenten. På det, som för många andra är den lyckligaste dagen i livet, kände jag mest sorg och vemod. Anledningen är förmodligen att man kastas från en tillvaro av trygghet till en tillvaro av ovisshet. En sådan förändring borde vara ångestframkallande för de flesta, och är det definitivt för mig.
Att mista något som länge har varit endel av vardagen kan ge samma känsla. Det kan exempelvis vara så att någon i familjen eller bekantskapskretsen oväntat går bort. Lorden har varit relativt skonad från sådana situationer genom åren. När de väl har uppstått kan man dock enkelt konstatera att ordspråket ensam är stark är en lögn.
När nu jag och min flickvän går skilda vägar efter 1.5 års gemensamt leverne rasar många tankar genom mitt huvud. Personen som har varit min yttersta trygghet i livet kommer inte längre att finnas vid min sida. Jag kastas in i ovisshet. Alla goda gemensamma minnen raderar de sämre. Alla goda egenskaper är överordnade de sämre. Och alla gemensamma skratt, alla upplevelser och alla andra vardagssituationer, som var unikt för vårt förhållande, kommer alltid att finnas med mig.
När vi nu går skilda vägar är det inte bara Lordens trygghet som förvinner, en del av själva Lorden försvinner också. Men bara en del. För trots att uppbrottet är nödvändigt, så kommer Du alltid att finnas kvar i Lordens hjärta. Därmed var detta kapitel av livet förbi och ett nytt, ovisst, kommer att skrivas. Jag tackar så ödmjukast för att du var med och gjorde en del av mitt liv mer meningsfullt. Min kärlek har du alltid!
Att mista något som länge har varit endel av vardagen kan ge samma känsla. Det kan exempelvis vara så att någon i familjen eller bekantskapskretsen oväntat går bort. Lorden har varit relativt skonad från sådana situationer genom åren. När de väl har uppstått kan man dock enkelt konstatera att ordspråket ensam är stark är en lögn.
När nu jag och min flickvän går skilda vägar efter 1.5 års gemensamt leverne rasar många tankar genom mitt huvud. Personen som har varit min yttersta trygghet i livet kommer inte längre att finnas vid min sida. Jag kastas in i ovisshet. Alla goda gemensamma minnen raderar de sämre. Alla goda egenskaper är överordnade de sämre. Och alla gemensamma skratt, alla upplevelser och alla andra vardagssituationer, som var unikt för vårt förhållande, kommer alltid att finnas med mig.
När vi nu går skilda vägar är det inte bara Lordens trygghet som förvinner, en del av själva Lorden försvinner också. Men bara en del. För trots att uppbrottet är nödvändigt, så kommer Du alltid att finnas kvar i Lordens hjärta. Därmed var detta kapitel av livet förbi och ett nytt, ovisst, kommer att skrivas. Jag tackar så ödmjukast för att du var med och gjorde en del av mitt liv mer meningsfullt. Min kärlek har du alltid!
tisdag 8 december 2009
Grannar utan folkvett
Folkvett är ett abstrakt begrepp. Det kan säkerligen ha olika innebörd för olika människor. För mig har begreppet ungefär samma betydelse som social kompetens d.v.s. att man kan bete sig "normalt" i de sammanhang där situationen kräver det. Att kunna besöka en släktmiddag utan att helt spåra ur, att kunna ta en diskussion på arbetsplatsen i sansad ton och att kunna träffa partnerns släkt och hålla låg profil är exempel på sådana situationer.
En annan situation, eller snarare "förhållande", som kräver folkvett är relationen man skapar med sina grannar. Många visar dock en total avsaknad av folkvett när man försöker (?) upprätthålla sin grannsämja. Detta är inte minst programmet "Grannfejden", som under hösten har visats på TV3, ett tydligt exempel på. Programmet går ut på att man redogör för några grannars infekterade (ibland våldsamma) relationer. Oftast har de utvecklats ur de mest triviala saker. Däredter ska Robert Aschberg komma och medla mellan grannarna. Ganska underhållande. Det man slås av är just hur många av de inblandade grannarna saknar folkvett. Aschberg lyckas efter en del om och men att lösa tvisterna. Grannarna kan i efterklokhetens tecken inse att de tidigare handlat irrationellt och barnsligt.
Personligen behöver jag inte vara med i grannfejden. Jag har bott på samma plats nu i snart 10 år. Grannar har kommit och gått, medan några har bestått. Att husets gamla dam inte avlidit än (hon är en bra bit över 90 år) är möjligen märkligt med tanke på ljudnivån ibland. Och visst har man fått ett och annat klagomål, men det hör till. Ibland kan grannarna dock vara märkliga. När de hör att man lämnar lägenheten och de själva är i trappen på väg ner, smiter de allt som oftast in igen. Antingen saknar de kanske själva folkvett eller också så misstänker de att Lorden gör det. Det sista är väl det mest troliga...
En annan situation, eller snarare "förhållande", som kräver folkvett är relationen man skapar med sina grannar. Många visar dock en total avsaknad av folkvett när man försöker (?) upprätthålla sin grannsämja. Detta är inte minst programmet "Grannfejden", som under hösten har visats på TV3, ett tydligt exempel på. Programmet går ut på att man redogör för några grannars infekterade (ibland våldsamma) relationer. Oftast har de utvecklats ur de mest triviala saker. Däredter ska Robert Aschberg komma och medla mellan grannarna. Ganska underhållande. Det man slås av är just hur många av de inblandade grannarna saknar folkvett. Aschberg lyckas efter en del om och men att lösa tvisterna. Grannarna kan i efterklokhetens tecken inse att de tidigare handlat irrationellt och barnsligt.
Personligen behöver jag inte vara med i grannfejden. Jag har bott på samma plats nu i snart 10 år. Grannar har kommit och gått, medan några har bestått. Att husets gamla dam inte avlidit än (hon är en bra bit över 90 år) är möjligen märkligt med tanke på ljudnivån ibland. Och visst har man fått ett och annat klagomål, men det hör till. Ibland kan grannarna dock vara märkliga. När de hör att man lämnar lägenheten och de själva är i trappen på väg ner, smiter de allt som oftast in igen. Antingen saknar de kanske själva folkvett eller också så misstänker de att Lorden gör det. Det sista är väl det mest troliga...
tisdag 1 december 2009
God dag kampsyster!
Förr om åren var den 30:e november synonymt med kravaller mellan politiska nationalister och dess antagonister. Tiderna förändras dock. Förra året återkom dock oroligheterna på KarlXII:s dödsdag, då meningsmotståndare rök ihop i Lund. I år verkar det dock återigen ha gått lugnt till.
Det var 1999 som den massmediala kulmen nåddes gällande rapporteringen av "extremhögern" i Sverige. Det hade sina skäl. Polismördarna i Malexander hade kopplingar till extremnationalistiska organisationer och ett politiskt mord i Stockholm på fackföreningsmannen Björn Söderberg nådde stor massemdial uppmärksamhet. Det hela resulterade i en uthängning av drygt 60 personer som "hotade den svenska demokratin". Detta skedde i Sveriges fyra största dagstidningar. Sedan mediestormen så småningom lagt sig har den så kallade nationella rörelsen länge varit relativt marginaliserad i Sverige. Notera här att uppstickaren Sverigedemokraterna, som ibland av etablissemanget förknippas med "rörelsen", varken accpeterar den nationella rörelsen eller accpeteras av de som reellt tillhör den.
I ovan nämnda uthängning 1999 fanns endast en kvinna. Därför blev jag nyfiken på Maria Blomquist och Lisa Bjurwalds bok "god dag Kampsyster!" som släpptes tidigare i år. I boken har författarna med hjälp av Expo kartlagt ett hundratal kvinnliga medlemmar som man funnit i dåvarande NSF:s (Nationalsocialistisk Fronts) partiregister. NSF finns inte längre, man ombildade nyligen partiet. Det nya namnet är "Svenskarnas parti."
Eftersom uppgifterna i boken är rätt gamla ger den inga absoluta klarheter. Man konstaterar att de flesta kvinnorna är unga, att de har en pojkvän som är med i "rörelsen" och att många nolltaxerar. Man konstaterar vidare att rörligheten in och ut i rörelsen är stor. Därmed har de flesta kvinnorna som man "kartlagt" lämnat partiet idag. Undersökningen känns riktigt tunn och det mesta är gammal skåpmat. Man försöker också följa upp vad de gör idag. De flesta har nu en inkomst, några studerar, några andra vanliga jobb. Ett par av dem har dömts för brott. Ett någorlunda tvärsnitt av befolkningen i allmänhet alltså.
Den största (och i princip enda) behållningen med boken är den intervju författarna lyckats göra med Vera oredsson . Hon blev på 1970-talet Sveriges första kvinnliga partiledare i det nationalsocialistiska Nordiska Rikspartiet. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Vera_Oredsson). Jag har aldrig tidigare läst en intervju med henne, varför intervjun här blev extra intressant.
Boken är i övrigt väldigt lättläst och bygger dessutom mycket på citat från ett stort Internetfroum. Man kan även ifrågasätta stoffet, copy-paste-journalistiken och den källkritiska hållningen med att hela tiden använda sig av (ibland väldigt märkliga) citat från ett "anonymt" Internetforum. Boken är varken eller, en klart intressant idé som tyvärr mest var intressant som...idé. Goddag Kampsyster skrapar tyvärr mest bara på ytan.
Det var 1999 som den massmediala kulmen nåddes gällande rapporteringen av "extremhögern" i Sverige. Det hade sina skäl. Polismördarna i Malexander hade kopplingar till extremnationalistiska organisationer och ett politiskt mord i Stockholm på fackföreningsmannen Björn Söderberg nådde stor massemdial uppmärksamhet. Det hela resulterade i en uthängning av drygt 60 personer som "hotade den svenska demokratin". Detta skedde i Sveriges fyra största dagstidningar. Sedan mediestormen så småningom lagt sig har den så kallade nationella rörelsen länge varit relativt marginaliserad i Sverige. Notera här att uppstickaren Sverigedemokraterna, som ibland av etablissemanget förknippas med "rörelsen", varken accpeterar den nationella rörelsen eller accpeteras av de som reellt tillhör den.
I ovan nämnda uthängning 1999 fanns endast en kvinna. Därför blev jag nyfiken på Maria Blomquist och Lisa Bjurwalds bok "god dag Kampsyster!" som släpptes tidigare i år. I boken har författarna med hjälp av Expo kartlagt ett hundratal kvinnliga medlemmar som man funnit i dåvarande NSF:s (Nationalsocialistisk Fronts) partiregister. NSF finns inte längre, man ombildade nyligen partiet. Det nya namnet är "Svenskarnas parti."
Eftersom uppgifterna i boken är rätt gamla ger den inga absoluta klarheter. Man konstaterar att de flesta kvinnorna är unga, att de har en pojkvän som är med i "rörelsen" och att många nolltaxerar. Man konstaterar vidare att rörligheten in och ut i rörelsen är stor. Därmed har de flesta kvinnorna som man "kartlagt" lämnat partiet idag. Undersökningen känns riktigt tunn och det mesta är gammal skåpmat. Man försöker också följa upp vad de gör idag. De flesta har nu en inkomst, några studerar, några andra vanliga jobb. Ett par av dem har dömts för brott. Ett någorlunda tvärsnitt av befolkningen i allmänhet alltså.
Den största (och i princip enda) behållningen med boken är den intervju författarna lyckats göra med Vera oredsson . Hon blev på 1970-talet Sveriges första kvinnliga partiledare i det nationalsocialistiska Nordiska Rikspartiet. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Vera_Oredsson). Jag har aldrig tidigare läst en intervju med henne, varför intervjun här blev extra intressant.
Boken är i övrigt väldigt lättläst och bygger dessutom mycket på citat från ett stort Internetfroum. Man kan även ifrågasätta stoffet, copy-paste-journalistiken och den källkritiska hållningen med att hela tiden använda sig av (ibland väldigt märkliga) citat från ett "anonymt" Internetforum. Boken är varken eller, en klart intressant idé som tyvärr mest var intressant som...idé. Goddag Kampsyster skrapar tyvärr mest bara på ytan.
måndag 23 november 2009
Bättre än förväntat
Det går knappast att prata om svensk filmhistoria utan att nämna Lasse Åbergs filmer om Stig Helmer. Åberg har på ett humoristiskt och träffsäkert sätt raljerat över medelsvenssons modeflugor. I den första filmen, Sällskapsresan, är det charterkulturen som står i centrum. Sedan blev det i tur och ordning fjällresor, segling, golfhysterin och hälsohetsen som fick agera teman i Åbergs filmer. Fram till nyligen hade Lorden endast bekantat sig med charter- och fjällresor av Åbergs teman, men nu har man även blivit av med hälso- och spaoskulden.
Filmen som driver med spa- och hälsohetsen heter "Hälsoresan". Det är den klart svagaste länken i den annars så geniala Åberg-skapelsen. Kanske var det därför som mina associationer med just spa- och relaxinstitutioner har varit tämligen begränsade. När jag nyligen blev medbjuden till en just spaanläggning var förväntningarna dämpade. Resesällskapet var dock i elitklass så givetvis hakade jag på.
För första gången i mitt liv plaskade jag runt i en bassäng, bastade och hade det bara allmänt skönt. Vidare blev jag bjuden på en ansiktsbehandling, vilken jag givetvis var rejält skeptisk till. Efteråt kändes den dock inte alls dum, även om de kunde glömma att jag köpte alla olika cremer och tvålar (LÄS: båg) de försökte pracka på Lorden. Spavistelsen var klart bättre än förväntat och lite tillvaro i denna avslappningsform kanske kan vara bra någon gång om året. Så att själen kan få ro, för att citera en stor skald.
Till sist kan man bara notera att Lorden inte var den enda kända bloggaren på spat. En av Sveriges största bloggare, Blondinbella, var tydligen också där. Inte för att jag läser hennes blogg, men efter ett tips kunde jag konstatera att Lorden i egen hög person medverkar på ett foto som hon publicerat på hennes blogg. Undrar om ni kan lista ut vem och vart jag är...http://blondinbella.se/pedikyr/. Det här blir förresten första och sista gången som Lordens blogg förknippas med Blondinbella. Men vafan, har man varit på spa, så har man...
Filmen som driver med spa- och hälsohetsen heter "Hälsoresan". Det är den klart svagaste länken i den annars så geniala Åberg-skapelsen. Kanske var det därför som mina associationer med just spa- och relaxinstitutioner har varit tämligen begränsade. När jag nyligen blev medbjuden till en just spaanläggning var förväntningarna dämpade. Resesällskapet var dock i elitklass så givetvis hakade jag på.
För första gången i mitt liv plaskade jag runt i en bassäng, bastade och hade det bara allmänt skönt. Vidare blev jag bjuden på en ansiktsbehandling, vilken jag givetvis var rejält skeptisk till. Efteråt kändes den dock inte alls dum, även om de kunde glömma att jag köpte alla olika cremer och tvålar (LÄS: båg) de försökte pracka på Lorden. Spavistelsen var klart bättre än förväntat och lite tillvaro i denna avslappningsform kanske kan vara bra någon gång om året. Så att själen kan få ro, för att citera en stor skald.
Till sist kan man bara notera att Lorden inte var den enda kända bloggaren på spat. En av Sveriges största bloggare, Blondinbella, var tydligen också där. Inte för att jag läser hennes blogg, men efter ett tips kunde jag konstatera att Lorden i egen hög person medverkar på ett foto som hon publicerat på hennes blogg. Undrar om ni kan lista ut vem och vart jag är...http://blondinbella.se/pedikyr/. Det här blir förresten första och sista gången som Lordens blogg förknippas med Blondinbella. Men vafan, har man varit på spa, så har man...
onsdag 18 november 2009
Upp till bevis för de nyutvalda!
Ikväll gör vår nya förbundskapten i fotboll, Erik Hamrén, debut. Visserligen i en ljummen träningsmatch mot Italien, där båda lagen knappast lär mönstra bästa startelva. Det kan dock ses som en nystart för Sveriges mest populära landslag.
Hamrén var knappast förbundets eller majoriteten av det svenska folkets förstaval som tränare. Dock var han med i diskussionerna redan från start. Hamrén har en gedigen tränarkarriär och lyckats mer eller mindre vart han än har befunnit sig. Han är dessutom mer öppen och gladare än sin företrädare Lagerbäck.
Något bekymmersamt kan man dock se på Hamréns officiella avsaknad av fotbollsfilosofi. Han vägrar numrera sin laguppställning och pratar hellre i termer som attityd, inställning och glädje snarare än taktik och disciplin. Möjligen kan detta vara ett vinnande koncept även i landslaget. Man får hoppas att vi på sikt kan få en Hamrén-effekt, även om Lorden i nuläget är något skeptisk. Upp till bevis!
I dagarna utsågs också en annan hederspost. Det blev nämligen klart att Lisbeth Åkerman tar över stafettpinnen som julaftonsvärd i SVT efter Lasse Kronér. Åkerman är förmodligen relativt okänd för den stora massan. För oss gubbar och tanter som gillar att hålla oss uppdaterade med vad som händer i världen är hon dock känd. Åkerman tillhör nämligen elitskiktet av svenska nyhetsuppläsare. Hon arbetar på rapport och ger ett mycket seriöst och duktigt intryck. Åkerman upplevs också av många ha ett fördelaktigt utseende.
Lisbeth Åkerman blir en (värd)ig julvärd i år. Tv 3 försöker konkurera ut julens traditionella anka Kalle, med sin egen rabiata Anka, Anna. Samtidigt som Kalle Anka alltså sänds i SVT på vanligt manér ska Anna Anka strutta omkring och gapa i grannkanalen. Man får hoppas att svenska folket väljer tradition, lugn och mys framför utseendefixering, köphets och gapighet åtminstone på självaste julafton. När det gäller skönhet råder det dock inga tvivel om vem som vinner kampen. Avgör själva. Åkerman eller Anka...
Hamrén var knappast förbundets eller majoriteten av det svenska folkets förstaval som tränare. Dock var han med i diskussionerna redan från start. Hamrén har en gedigen tränarkarriär och lyckats mer eller mindre vart han än har befunnit sig. Han är dessutom mer öppen och gladare än sin företrädare Lagerbäck.
Något bekymmersamt kan man dock se på Hamréns officiella avsaknad av fotbollsfilosofi. Han vägrar numrera sin laguppställning och pratar hellre i termer som attityd, inställning och glädje snarare än taktik och disciplin. Möjligen kan detta vara ett vinnande koncept även i landslaget. Man får hoppas att vi på sikt kan få en Hamrén-effekt, även om Lorden i nuläget är något skeptisk. Upp till bevis!
I dagarna utsågs också en annan hederspost. Det blev nämligen klart att Lisbeth Åkerman tar över stafettpinnen som julaftonsvärd i SVT efter Lasse Kronér. Åkerman är förmodligen relativt okänd för den stora massan. För oss gubbar och tanter som gillar att hålla oss uppdaterade med vad som händer i världen är hon dock känd. Åkerman tillhör nämligen elitskiktet av svenska nyhetsuppläsare. Hon arbetar på rapport och ger ett mycket seriöst och duktigt intryck. Åkerman upplevs också av många ha ett fördelaktigt utseende.
Lisbeth Åkerman blir en (värd)ig julvärd i år. Tv 3 försöker konkurera ut julens traditionella anka Kalle, med sin egen rabiata Anka, Anna. Samtidigt som Kalle Anka alltså sänds i SVT på vanligt manér ska Anna Anka strutta omkring och gapa i grannkanalen. Man får hoppas att svenska folket väljer tradition, lugn och mys framför utseendefixering, köphets och gapighet åtminstone på självaste julafton. När det gäller skönhet råder det dock inga tvivel om vem som vinner kampen. Avgör själva. Åkerman eller Anka...
onsdag 11 november 2009
De riktiga svinen
Höstens modeord är utan tvekan svininfluensa. Media har hetsat länge och väl kring fenomenet. Det går inte att undvika ordet, hur man än försöker. Problemet är bara att media alltid försöker att hetsa, överdriva och söka sensationer i sin brutala jakt på att sälja lösnummer eller jaga tittarsiffror. Därför är det svårt att veta på hur pass stort allvar man ska ta svininfluensan. Är den så fruktansvärd? Eller ligger den i paritet med den upphausade fågelinfluensan?
Givetvis är svininfluensan en legitim pandemi och många i Sverige har redan insjuknat. Det i sig torde vara oroande. Men i sanningens namn drabbas vi årligen av influensor som skördar bra mycket mer liv än vad svininfluensan har gjort, hittills. Dessutom verkar det vara personer i riskzoner som drabbas hårdast. Det finns dock alltid undantag till regler och media har ivrigt och högljutt rapporterat om svininfluensaoffer som varken varit gamla, svaga eller tillhört någon riskgrupp.
När media sedan börjar kampanja om att även vaccinet mot sjukdomen är livsfarligt blir det hela aningen tragikomiskt. Budskapet är enkelt men märkligt: vaccinera dig mot svininfluensan och riskera att dö, eller vaccinera dig inte, få svininfluensan och dö. Rätt dåliga odds till framtidsutsikter hur man än gör...
Alla turer kring vaccinationen är också märklig. Regeln för de som får vaccineras verkar följa övrigt samhälleligt mönster: de med vassast armbågar tar sig fram. Tydligen får fotbollslag, hockeylag och bandylag företräde för vaccinet verkar inte räcka till alla. Och när man själv får chansen att vaccineras, om man nu får den, lär man väl antagligen redan vara sjuk, död eller ha klarat sig från sjukdomen.
Av ovanstående anledningar ser jag nu ingen riktig anledning till vaccination. Det står dock utom allt rimligt tvivel att myndigheterna sköter det hela väldigt dåligt. Ingen information, inga besked, ingenting. Samtidigt hör man hur sakkunniga och ansvariga i influensafrågan skickar hem sjuka patienter, som senare avlider.
Senasationslystna journalister, giriga idrottsledare, tysta myndighetspersoner och ovaksamma doktorer. Man kan undra vilka de riktiga svinen är i den här soppan...
Givetvis är svininfluensan en legitim pandemi och många i Sverige har redan insjuknat. Det i sig torde vara oroande. Men i sanningens namn drabbas vi årligen av influensor som skördar bra mycket mer liv än vad svininfluensan har gjort, hittills. Dessutom verkar det vara personer i riskzoner som drabbas hårdast. Det finns dock alltid undantag till regler och media har ivrigt och högljutt rapporterat om svininfluensaoffer som varken varit gamla, svaga eller tillhört någon riskgrupp.
När media sedan börjar kampanja om att även vaccinet mot sjukdomen är livsfarligt blir det hela aningen tragikomiskt. Budskapet är enkelt men märkligt: vaccinera dig mot svininfluensan och riskera att dö, eller vaccinera dig inte, få svininfluensan och dö. Rätt dåliga odds till framtidsutsikter hur man än gör...
Alla turer kring vaccinationen är också märklig. Regeln för de som får vaccineras verkar följa övrigt samhälleligt mönster: de med vassast armbågar tar sig fram. Tydligen får fotbollslag, hockeylag och bandylag företräde för vaccinet verkar inte räcka till alla. Och när man själv får chansen att vaccineras, om man nu får den, lär man väl antagligen redan vara sjuk, död eller ha klarat sig från sjukdomen.
Av ovanstående anledningar ser jag nu ingen riktig anledning till vaccination. Det står dock utom allt rimligt tvivel att myndigheterna sköter det hela väldigt dåligt. Ingen information, inga besked, ingenting. Samtidigt hör man hur sakkunniga och ansvariga i influensafrågan skickar hem sjuka patienter, som senare avlider.
Senasationslystna journalister, giriga idrottsledare, tysta myndighetspersoner och ovaksamma doktorer. Man kan undra vilka de riktiga svinen är i den här soppan...
onsdag 4 november 2009
White line fever
Det är relativt sällan som jag köper böcker. Istället nyttjar jag allehanda bibliotek. När jag för några veckor sedan fick syn på Lemmy Kilmisters självbiografi i pocketversion på det lokala snabbköpet kunde jag inte motstå att slänga ner den i kundvagnen.
För den som inte vet är Lemmy Kilmister rockbandet Motörheads grundare och frontfigur. Jag kan inte påstå att jag är världens största Motörhead-fan, men jag äger ett par plattor och har sett bandet live ett par gånger. På baksidan av boken kunde man läsa att Lemmy, på ett naket sätt, skulle skildra bandets historia.
Om det är någon som lever upp till Rock n roll-myten är det Lemmy. Så har det alltid varit. Trots att han sedan länge passerat 50-årsstrecket har han alltid burit sitt långa hår, sitt patronbälte och sin tuffa attityd. Att Lemmy dessutom konsumerar minst en pava Jack Daniels om dagen och att en doktor har sagt att hans blod inte går att byta ut (då skulle han dö) spär på rockstatusen.
I white Line fever får man mycket riktigt följa Lemmy Kilmisters öden från födseln och framåt. Det är mycket droger, sex och rock n roll. Tyvärr är boken något av en besvikelse. Stilistiskt är den ganska kass. Dåligt språk och lika dålig struktur och fart i berättelsen. Dessutom framstår huvudpersonen som rejält egotrippad och osympatisk. Att Motörhead genom åren har avverkat cirka 10 medlemmar förklarar Lemmy givetvis med att det är alla andra det är fel på. Orsaken till att han själv fick sparken, eller av egoistiska skäl drog, från flertalet band innan Motörhead lämnar han därhän.
Genomgående i boken skryter Lemmy om hur mycket han har drogat och i sexuellt syfte utnyttjat sin position som rockstjärna. Ju äldre Lemmy är, desto yngre tjejer verkar han skryta om att han har lägrat. Alla anekdoter som baksidan av boken beskriver som fantastiskt roliga, är inte ett dugg skojiga. Skrattet fastnar i halsen. Inte en endaste gång skrattade jag när jag läste boken.
Förutom bandets griserier består boken till stor del av Lemmys hat mot alla skivbolagsdirektörer, managers och andra runtomkring bandet. Det blir i längden ganska tradigt att läsa. Visst finns några ljusglimtar, men helhetsintrycket är ändå att boken är en besvikelse. Både som läsupplevelse men också en besvikelse över Lemmy som person. Visst är snubben rock n roll, men det hade varit fan så mycket mer rock n roll att bara vara det än att dessutom hela tiden hävda att han är det.
Motörheads mest kända och spelade låt är utan tvekan Ace of Spades. I boken hävdar Lemmy själv att han tröttnade på den för länge sen. Han blir rent utav förbannad när folk hänvisar till den och vill slå folk på käften när de börjar sjunga på den. Därför Lemmy, ska jag inte göra dig besviken och bjuda på just den låten. Istället väljer jag den låt jag själv tycker är bäst med bandet. Boken får förresten fyra benhinneinflammationer av tio möjliga.
måndag 26 oktober 2009
Kortslutning i hönsgården
Det var länge sedan som jag gav upp att ens bry mig det minsta om alla dokusåpor som TV-tablån erbjuder. Man stör sig mest på programkoncepten och de medverkande deltagarna. Tyvärr har jag den senaste tiden tvingats att bry mig åtminstone lite om en TV-sänd dokusåpa. Anledningen är att jag är bekant med en av de som medverkar.
Programmet det handlar om heter Mammas pojkar och sänds på prime time, torsdagar på TV4. Programmet går ut på att X antal tjejer ska slåss om att få dejta tre killar. Allt utspelar sig i en jättevilla i något varmt land. Som om inte det (redan ytterst fåniga) upplägget skulle räcka har man spetsat till det hela genom att låta killarnas mammor medverka i programmet. Mammorna bor alltså också i ovannämnda villa.
Trots att bekantingen medverkar är programmet näst intill outhärdligt att genomlida. De medverkande tjejerna är till största del bimbos som givetvis gör allt för att intrigera och underblåsa exakt varje fördom om hur en dum, blåst, utseendefixerad och intelligensbefriad denna typen av tjejer är. Givetvis gör TV allt för att vinkla, precis som den alltid har gjort. Även några av de medverkande mammorna verkar inte riktigt ha allt hemma.
Mammorna har också orsakat endel rabalder och upprördhet bland tjejerna: främst genom vissa uttalanden. En av killarnas mamma sa exempelvis att hon helst inte ville att sin son skulle dejta någon med annan kulturell bakgrund än den västerländska. Anledningen var att hon ansåg att det kunde leda till för många kulturkrockar. Reaktionen från de yra hönsen i villan lät inte vänta på sig. Mammans uttalande beskrevs som hemskt och till och med rasistiskt.
När en annan mamma, vars son är syrian, deklarerade att hennes största önskan är att sonen ska träffa en syriansk tjej reagerades det däremot inte alls. Det reageras heller inte på att hon springer runt och frågar om tjejerna är oskulder eller inte. När en syrian helst vill hänga ihop med en syrian sanses det vara normalt, när en svensk helst vill hänga ihop med en svensk anses det vara rasistiskt. En ganska märklig ekvation, eller? Åsikterna i hönsgården kommer ju någonstans ifrån. Kan det vara så att hönsgården i mammas pojkar är en spegelbild av samhället?
Programmet det handlar om heter Mammas pojkar och sänds på prime time, torsdagar på TV4. Programmet går ut på att X antal tjejer ska slåss om att få dejta tre killar. Allt utspelar sig i en jättevilla i något varmt land. Som om inte det (redan ytterst fåniga) upplägget skulle räcka har man spetsat till det hela genom att låta killarnas mammor medverka i programmet. Mammorna bor alltså också i ovannämnda villa.
Trots att bekantingen medverkar är programmet näst intill outhärdligt att genomlida. De medverkande tjejerna är till största del bimbos som givetvis gör allt för att intrigera och underblåsa exakt varje fördom om hur en dum, blåst, utseendefixerad och intelligensbefriad denna typen av tjejer är. Givetvis gör TV allt för att vinkla, precis som den alltid har gjort. Även några av de medverkande mammorna verkar inte riktigt ha allt hemma.
Mammorna har också orsakat endel rabalder och upprördhet bland tjejerna: främst genom vissa uttalanden. En av killarnas mamma sa exempelvis att hon helst inte ville att sin son skulle dejta någon med annan kulturell bakgrund än den västerländska. Anledningen var att hon ansåg att det kunde leda till för många kulturkrockar. Reaktionen från de yra hönsen i villan lät inte vänta på sig. Mammans uttalande beskrevs som hemskt och till och med rasistiskt.
När en annan mamma, vars son är syrian, deklarerade att hennes största önskan är att sonen ska träffa en syriansk tjej reagerades det däremot inte alls. Det reageras heller inte på att hon springer runt och frågar om tjejerna är oskulder eller inte. När en syrian helst vill hänga ihop med en syrian sanses det vara normalt, när en svensk helst vill hänga ihop med en svensk anses det vara rasistiskt. En ganska märklig ekvation, eller? Åsikterna i hönsgården kommer ju någonstans ifrån. Kan det vara så att hönsgården i mammas pojkar är en spegelbild av samhället?
tisdag 20 oktober 2009
...och fortsatte
Turnelivet för Lorden fortsatte med en Lars Demian-konsert förra torsdagen. Demian kan i vissa hänseenden ses som något naiv, medan i andra pricka helt rätt. Jag har redan sett Demian en gång innan i år. Då var han helt "jävla" ensam på scenen, medan han denna gång ackompanjerades av en ståbasspelare.
Demian gjorde en gedigen insats. Klassiker som Man får vara glad att man inte är död, H&M och Dagen efter igår varvades med briljanta låtar som exempelvis Den glade polisaspiranten. Tyvärr fungerar inte spelstället alls. Man ser dåligt (om man inte är lång och ståtlig som Lorden) och ljudet är rätt lågt. Det drar givetvis ner.
På lördagen bytte turnéschemat genreriktning. Denna dag stod svensk Death Metal på agendan. Gamla hjältarna i Entombed värmde upp före de senaste årens succéband Amon Amarth. Man kan helt klart konstatera att dessa band utan tvekan utgör eliten av svensk hårdrock av idag. Konsertens höjdpunkt var utan tvekan när Entombeds frontman L-G Petrov kallades in på scenen av Amon Amarths tvåmetersdito Johan Hegg. Tillsammans genomförde de den stora hitlåten Guardians of Asgard. Stort!
Jag hade heller inte varit på Arenan (Fryshuset) innan. Rykten sa att konsertlokalen skulle suga. Personligen tyckte jag tvärtom. Visserligen blev det rejält varmt när Amon Amarth smällt av sina fyrverkerier, främst i låten Asator, men det kunde man ju leva med. Helgen avslutades på Skytteholms IP (Solna) där man fick bevittna det framtida historiska ögonblicket då Åtvidabergs FF återigen blev allsvenskt. En underbart härlig helg. Här får ni också Guardians of Asgard med Amon Amarth (feautering LG-Petrov) live från i lördags.
Demian gjorde en gedigen insats. Klassiker som Man får vara glad att man inte är död, H&M och Dagen efter igår varvades med briljanta låtar som exempelvis Den glade polisaspiranten. Tyvärr fungerar inte spelstället alls. Man ser dåligt (om man inte är lång och ståtlig som Lorden) och ljudet är rätt lågt. Det drar givetvis ner.
På lördagen bytte turnéschemat genreriktning. Denna dag stod svensk Death Metal på agendan. Gamla hjältarna i Entombed värmde upp före de senaste årens succéband Amon Amarth. Man kan helt klart konstatera att dessa band utan tvekan utgör eliten av svensk hårdrock av idag. Konsertens höjdpunkt var utan tvekan när Entombeds frontman L-G Petrov kallades in på scenen av Amon Amarths tvåmetersdito Johan Hegg. Tillsammans genomförde de den stora hitlåten Guardians of Asgard. Stort!
Jag hade heller inte varit på Arenan (Fryshuset) innan. Rykten sa att konsertlokalen skulle suga. Personligen tyckte jag tvärtom. Visserligen blev det rejält varmt när Amon Amarth smällt av sina fyrverkerier, främst i låten Asator, men det kunde man ju leva med. Helgen avslutades på Skytteholms IP (Solna) där man fick bevittna det framtida historiska ögonblicket då Åtvidabergs FF återigen blev allsvenskt. En underbart härlig helg. Här får ni också Guardians of Asgard med Amon Amarth (feautering LG-Petrov) live från i lördags.
tisdag 13 oktober 2009
Turnén fortsätter...
Fleetwood Mac var givetvis en positiv och trevlig upplevelse. Konserten fick inte speciellt bra vitsord i pressen, men det vet vi ju alla: journalister har sällan, eller aldrig rätt. Huvudsaken är att man själv är nöjd med spelningen. Mina kamrater, som jag besökte konserten med var av samma åsikt som jag.
Att jag även missade Sverige- Danmark var ju med facit i hand inte speciellt tragiskt. Det som däremot verkligen var tragiskt var matchens resultat. Alla inser att VM-chanserna nu i praktiken har gått förlorade, men man kan inte göra annat än att hålla sina tummar för Malta imorgon. Laget har tydligen inte en enda seger sedan 1993 i ett VM-kval. Den gången mot Estland. Därför torde det vara dags nu igen...
Tillbaka till Konserthösten, som inte än på långa vägar är slut än. Nu på torsdag väntar exempelvis en konsert med Lars Demian. Det blir andra gången i år jag ser honom. Därtill finns en anledning. Senast jag såg honom i somras, var han nämligen riktigt bra. Han körde alla sina gamla klassiker.
Sedan dess har han även släppt en ny platta med egna tolkningar av bland annat Roxettes gamla slagdänga Listen to your heart. Tro dock inte att Demian gör en vanlig cover. Han demolerar allt glatt och gör en riktigt melankolisk tolkning. I sann Demian-anda.
Att jag även missade Sverige- Danmark var ju med facit i hand inte speciellt tragiskt. Det som däremot verkligen var tragiskt var matchens resultat. Alla inser att VM-chanserna nu i praktiken har gått förlorade, men man kan inte göra annat än att hålla sina tummar för Malta imorgon. Laget har tydligen inte en enda seger sedan 1993 i ett VM-kval. Den gången mot Estland. Därför torde det vara dags nu igen...
Tillbaka till Konserthösten, som inte än på långa vägar är slut än. Nu på torsdag väntar exempelvis en konsert med Lars Demian. Det blir andra gången i år jag ser honom. Därtill finns en anledning. Senast jag såg honom i somras, var han nämligen riktigt bra. Han körde alla sina gamla klassiker.
Sedan dess har han även släppt en ny platta med egna tolkningar av bland annat Roxettes gamla slagdänga Listen to your heart. Tro dock inte att Demian gör en vanlig cover. Han demolerar allt glatt och gör en riktigt melankolisk tolkning. I sann Demian-anda.
torsdag 8 oktober 2009
Efterlängtad konsert
Konserthösten 2009 ser riktigt lovande ut. På lördag beger jag mig till Globen där 70-talshjältarna Fleetwood Mac uppträder. Under sin långa karriär har jag alltid misslyckats med att se dem. Nu är det alltså dags. Gänget i bandet är numera över 60 år allesammans men recensionerna har varit bra och den setlist från aktuell turné jag tagit del av verkar lysande.
Konserten till ära bjuder Lorden på en fin bit med Fleetwood. Sångaren Lindsey Buckingham är vid tillfället inte riktigt 60 år, men nästan. Oerhört fräsch för sin ålder och allt dokumenterat drogande får man väl lov att säga. Trummisen Mick Fleetwood ser lika galen ut som vanligt. Enda nackdelen med konserten är att man tyvärr missar Sveriges viktigaste fotbollsmatch på länge. Mot Danmark dessutom. Man kan inte få allt här i livet. Just nu räcker en konsert med Fleetwood Mac långt...
Konserten till ära bjuder Lorden på en fin bit med Fleetwood. Sångaren Lindsey Buckingham är vid tillfället inte riktigt 60 år, men nästan. Oerhört fräsch för sin ålder och allt dokumenterat drogande får man väl lov att säga. Trummisen Mick Fleetwood ser lika galen ut som vanligt. Enda nackdelen med konserten är att man tyvärr missar Sveriges viktigaste fotbollsmatch på länge. Mot Danmark dessutom. Man kan inte få allt här i livet. Just nu räcker en konsert med Fleetwood Mac långt...
tisdag 6 oktober 2009
Importerad idioti
Ett synnerligen störande moment som, märkligt nog, har blivit allt vanligare i svensk television är dubbningen. Tack och lov har vi tidigare i stor utsträckning varit förskonade från denna patetiska företeelse i Sverige. Att dubbningen nu på allvar har gjort inträde i vår television, och det år 2009, känns bisarrt. De ansvariga skall ha sparken, omedelbart!
Utomlands har dubbningen alltid funnits. Dubbningens Mecka har troligen alltid varit Tyskland. Vid besök i landet har man aldrig kunnat ta TV-tittandet på allvar. Filmhjältar som Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Robert De Niro och Al Pacino har alla fått en monoton mörk stämma, som på tyska staplar fram replikerna i otakt till gester och läpprörelser. Man har inte vetat om man ska skratta eller gråta. Man har helt enkelt fått stänga av TV:n. Jag har till och med bevittnat dubbad erotisk film. Där stön och repliker har dubbats. Varför?
I Sverige har avsaknaden av dubbningen givit oss en ärlig chans att kunna värdera skådespelarinsatser på ett korrekt sätt. För hur kan man som tysk egentligen gilla en skådespelare som man aldrig har hört prata? Den man egentligen gillar borde ju rimligtvis vara den mörka, monotona tyska stämman som dubbat den riktiga skådespelaren. Avsaknaden av dubbningen har i Sverige också resulterat i bildning. Att ständigt få ta del av engelska/amerikanska, som är det dominerande språket i filmer och TV-serier, har givetvis förbättrat våra språkkunskaper. Ur den aspekten blir dubbningen även en fördummande censur.
Dubbningens inträde i svensk television skedde förmodligen i Beck-serien, där en av Martin Becks medarbetare hade dubbats. Även viss reklamfilm (Werthers original) har följt trenden. Dumma idioter som tror att vi kommer att köpa mer Werthers för att morfarn i reklamfilmen är dubbad. Det är snarare troligt att försäljningen minskar i Sverige på grund av att folk inte kan ta varumärket på allvar...
De senaste veckorna har TV4 sänt någon gotländsk deckarserie där huvudrollsinnehavare har varit dubbade. På bästa sändningstid. Jag har inte tagit del av tittarsiffrorna, men det måste ha varit fler än Lorden som har bojkottat skiten för dubbningens skull. När jag igår slog på eftermiddags-tv på SVT fanns där en amerikansk ungdomsserie som också var dubbad. Är detta verkligen public service? Problemet är mer påtagligt än jag först befarade. Vi verkar ha importerat det sämsta som finns i Tyskland, vi verkar ha importerat dubbningen. Det är ren idioti.
Utomlands har dubbningen alltid funnits. Dubbningens Mecka har troligen alltid varit Tyskland. Vid besök i landet har man aldrig kunnat ta TV-tittandet på allvar. Filmhjältar som Arnold Schwarzenegger, Bruce Willis, Robert De Niro och Al Pacino har alla fått en monoton mörk stämma, som på tyska staplar fram replikerna i otakt till gester och läpprörelser. Man har inte vetat om man ska skratta eller gråta. Man har helt enkelt fått stänga av TV:n. Jag har till och med bevittnat dubbad erotisk film. Där stön och repliker har dubbats. Varför?
I Sverige har avsaknaden av dubbningen givit oss en ärlig chans att kunna värdera skådespelarinsatser på ett korrekt sätt. För hur kan man som tysk egentligen gilla en skådespelare som man aldrig har hört prata? Den man egentligen gillar borde ju rimligtvis vara den mörka, monotona tyska stämman som dubbat den riktiga skådespelaren. Avsaknaden av dubbningen har i Sverige också resulterat i bildning. Att ständigt få ta del av engelska/amerikanska, som är det dominerande språket i filmer och TV-serier, har givetvis förbättrat våra språkkunskaper. Ur den aspekten blir dubbningen även en fördummande censur.
Dubbningens inträde i svensk television skedde förmodligen i Beck-serien, där en av Martin Becks medarbetare hade dubbats. Även viss reklamfilm (Werthers original) har följt trenden. Dumma idioter som tror att vi kommer att köpa mer Werthers för att morfarn i reklamfilmen är dubbad. Det är snarare troligt att försäljningen minskar i Sverige på grund av att folk inte kan ta varumärket på allvar...
De senaste veckorna har TV4 sänt någon gotländsk deckarserie där huvudrollsinnehavare har varit dubbade. På bästa sändningstid. Jag har inte tagit del av tittarsiffrorna, men det måste ha varit fler än Lorden som har bojkottat skiten för dubbningens skull. När jag igår slog på eftermiddags-tv på SVT fanns där en amerikansk ungdomsserie som också var dubbad. Är detta verkligen public service? Problemet är mer påtagligt än jag först befarade. Vi verkar ha importerat det sämsta som finns i Tyskland, vi verkar ha importerat dubbningen. Det är ren idioti.
torsdag 1 oktober 2009
Hip Hip Hurra!
När vi nu går in i oktober månad har Lordens blogg funnits i drygt två år. Det har blivit över 250 inlägg, vars innehåll har berört allt mellan himmel och jord. Bloggen verkar också ha en trogen läsekrets. Visserligen är den inte så stor, men det är roligt att folk faktiskt verkar följa den regelbundet. Senaste veckan hade jag en toppnotering på 33 unika besökare under en dag. Det är faktiskt riktigt bra, med mina mått mätt. Som alla vet är det inte hur många som läser en blogg som är viktigt, utan snarare vilka som läser den.
Samtidigt som Lordens blogg firar två år, så firar Lordens förhållande ett. Det finns alltså anledning till att riva av ett rejält fyrverkeri. Vi får väl se om bloggen överlever ytterligare två år. Det beror på hur efterfrågan ser ut. Min skrivlust finns åtminstone kvar. Det finns ju ständigt nya infallsvinklar på samhällsfrågor, kultur och privatliv som behöver vädras. Och Lorden tystar man inte i första taget...
Samtidigt som Lordens blogg firar två år, så firar Lordens förhållande ett. Det finns alltså anledning till att riva av ett rejält fyrverkeri. Vi får väl se om bloggen överlever ytterligare två år. Det beror på hur efterfrågan ser ut. Min skrivlust finns åtminstone kvar. Det finns ju ständigt nya infallsvinklar på samhällsfrågor, kultur och privatliv som behöver vädras. Och Lorden tystar man inte i första taget...
torsdag 24 september 2009
Spektakulärt rån kopplat till Serbien?
Som hämtat från vilken kuppfilm från Hollywood som helst genomfördes igår ett minst sagt spektakulärt rån. Alla känner vid det här laget till hur "ligan" opererade med militärisk precision och att det användes en helikopter vid aktionen.
Jag har tidigare skrivit om Jens Lapidus böcker och om hans skildring av Stockholms undre värld. Där beskrivs "juggemaffian" på ett, får man förmoda, realistiskt sätt. När nu medierna (etablerade tidningar och bloggosfären) kopplar samman gårdagens rån med mannen (läs serben) som beskrivits som Stockholms undre världs kung (tillika juggemaffians ledare) låter det inte helt orimligt. När man trodde att Lapidus mfl överdriver i sin fiktion, inträffar helt plötsligt ett helikopterrån i Stockholm. Man slutar aldrig att förvånas.
Att den utpekade mannen (M.S.) är serb ger mig också en anledning till att publicera youtubes just nu roligaste klipp. Det är inte den till rånet inhyrde helikopterpiloten som stoppats för ett alkoholtest i klippet. Inte heller är det ligaledaren. Men likt förbannat är det en helt otroligt rolig serb. Snacka om primitiv instinkt hos gubben! :)
Jag har tidigare skrivit om Jens Lapidus böcker och om hans skildring av Stockholms undre värld. Där beskrivs "juggemaffian" på ett, får man förmoda, realistiskt sätt. När nu medierna (etablerade tidningar och bloggosfären) kopplar samman gårdagens rån med mannen (läs serben) som beskrivits som Stockholms undre världs kung (tillika juggemaffians ledare) låter det inte helt orimligt. När man trodde att Lapidus mfl överdriver i sin fiktion, inträffar helt plötsligt ett helikopterrån i Stockholm. Man slutar aldrig att förvånas.
Att den utpekade mannen (M.S.) är serb ger mig också en anledning till att publicera youtubes just nu roligaste klipp. Det är inte den till rånet inhyrde helikopterpiloten som stoppats för ett alkoholtest i klippet. Inte heller är det ligaledaren. Men likt förbannat är det en helt otroligt rolig serb. Snacka om primitiv instinkt hos gubben! :)
tisdag 22 september 2009
En studie i makt
När man talar 1900-tal och diktatorer tänker de flesta osökt på Adolf Hitler. Givetvis överskuggar det andra världskriget, tredje riket och vår tids mest kända historiska person alla andra händelser, riken och personer under det seklet. Så bör det också rimligtvis vara. 1900-talet i allmänhet och första delen av seklet i synnerhet är dock en väldigt intressant tid i största allmänhet.
Det politiska läget var instabilt och demokrati som styrelseform var långt ifrån självklart. I Italien lyckades en journalist bli landets enväldiga ledare: Benito Mussolini har gått till historien med bitter eftersmak och ordet fascist är okritiserat ett negativt laddat epitet. Lorden har läst Göran Hägghs biografi om Benito Mussolini. En intressant bok som genererar en hel del tankar.
Det ska villigt erkännas att jag tidigare aldrig öppnat en bok författad av Göran Häggh. Men som hängiven fan av På spåret har intresset för att läsa en av hans böcker ökat markant. Häggh har nämligen (kunskapsmässigt) krossat det mesta i sin väg i tävlingen. Det inger respekt. När sedan min nyfikenhet på Hägghs författarskap korsade mitt historieintresse var saken klar: Hägghs oskuld skulle tas!
Göran Häggh ger en gedigen översikt över Mussolinis liv. Han ger dessutom en kritisk men också klarsynt bild av samtiden och till varför det blev som det blev. Häggh sticker också effektivt hål på myten om att Mussolini (eller Il Duce som han kallades) enbart var en skrupelfri tyrann utan hämningar och en man med enbart negativa sidor. Faktum är att Häggh gång på gång berömmer Il Duces sociala gärningar och ekonomiska politik. Exempelvis byggdes infrastrukturen ut och utvecklades enormt under Mussolinis diktatorskap. Vidare försvann maffian helt och hållet under eran. Möjligen med märkliga metoder, men faktum är att den korruption som mångt och mycket präglar Italiens nuvarande styrelseskikt inte heller existerade under Mussolinis ledarskap.
En falsk föreställning är att Mussolini och fascisterna anammade Tysklands raspolitik. Inslag av rasism skedde först under Mussolinis sista år vid makten, när 2:a världskriget var igång och Italien slogs på tyskarnas sida. Att anamma raspolitik var dock inget märkligt i sig under denna tidsperiod. Raslära var kutym och i Sverige fanns ett rasbiologiskt institut (sanktionerat av socialdemokraterna) långt innan världen ens kände till Adolf Hitler eller NSDAP.
Givetvis är Hägghs bok, "En studie i makt", ingen propagandabok för Mussolini. Han ger vissa negativa aspekter av honom och fascismen. Ideologin i sig bygger på en våldsromantisering och många framstående fascister hyllade våld. Specifikt en föregångare till fascismen: Gabriele D'Annunzio. Likaså var man ultranationalister. Återigen var detta inget märkvärdigt. Italien hade bildats under 1800-talet, var en ung nationalstat och anammade hela västeuropas idéströmningar under denna tid. Italiens nationalism innefattade dessutom (återigen) ingen biologisk rasism från början.
Häggh beskriver också Italiens anfallskrig mot Abessinien (nuvarande Etiopien). Hur dumt
kolonialisering än må vara med våra moderna ögon mätt, så var det inget konstigt utifrån samtidens perspektiv. Alla andra Europeiska stormakter hade kolonier, så att Italien med sin nationalism i ryggen också ville delta i Afrikas erövring är i sig inget konstigt. Mussolini var alltså inte mer elak än någon annan västerländsk ledare: i det avseendet! Att man sedan betvingade Abessinien med hjälp av stridsgas och andra inhumana medel är en annan femma. Häggh hävdar dock här att det knappast var Mussolinis fel utan befälgavaren Badoglio:s.
Mussolinis största misstag, enligt Häggh, var att Mussolini och Italien satsade på fel häst i kriget. Mussolini var från början inget fan av Adolf Hitler. Den senare såg dock upp oerhört till Il Duce. I och med inträdet i kriget anammade Italien vissa av de raslagar som redan fanns i Tyskland. Att man gick in på Tysklands sida kan säkerligen förklara att båda staterna var uttalat antidemokratiska.
Kriget blev dessutom oerhört impopulärt i Italien (som led enorma nederlag). Folkets missnöje gick inte att motstå och Mussolini avsattes (och abdikerade frivilligt). Detta accepterades dock inte av tyskarna som återinsatte Benito under kuppartade former. Under de sista krigsåren begick Mussolinis regim otaliga övergrepp. Häggh menar att det är under denna era som riktiga övergrepp sker. Han menar också att det rådde krigstillstånd. Vilka begår inte övergrepp i krigstillstånd? Mussolinis slutliga död symboliserar också den grymhet som präglade tidsandan. Han avrättades offentligt och hans lik skändades. Skändningen fotades och flera bilder florerar än idag i diverse böcker och på Internet.
Göran Häggh ger en mycket intressant studie i makt. I en intressant tid berättar han om en lika intressant ledares uppgång, regeringstid och fall. Ibland blir det svårt att hålla reda på alla personer i boken, eftersom Häggh "namedroppar" till höger och vänster kontinuerligt. Alla historieintresserade uppmanas dock att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Häggh skriver dessutom på ett akademiskt, men inte allt för krystat språk. Boken får 8 knakande fötter av 10 möjliga.
Det politiska läget var instabilt och demokrati som styrelseform var långt ifrån självklart. I Italien lyckades en journalist bli landets enväldiga ledare: Benito Mussolini har gått till historien med bitter eftersmak och ordet fascist är okritiserat ett negativt laddat epitet. Lorden har läst Göran Hägghs biografi om Benito Mussolini. En intressant bok som genererar en hel del tankar.
Det ska villigt erkännas att jag tidigare aldrig öppnat en bok författad av Göran Häggh. Men som hängiven fan av På spåret har intresset för att läsa en av hans böcker ökat markant. Häggh har nämligen (kunskapsmässigt) krossat det mesta i sin väg i tävlingen. Det inger respekt. När sedan min nyfikenhet på Hägghs författarskap korsade mitt historieintresse var saken klar: Hägghs oskuld skulle tas!
Göran Häggh ger en gedigen översikt över Mussolinis liv. Han ger dessutom en kritisk men också klarsynt bild av samtiden och till varför det blev som det blev. Häggh sticker också effektivt hål på myten om att Mussolini (eller Il Duce som han kallades) enbart var en skrupelfri tyrann utan hämningar och en man med enbart negativa sidor. Faktum är att Häggh gång på gång berömmer Il Duces sociala gärningar och ekonomiska politik. Exempelvis byggdes infrastrukturen ut och utvecklades enormt under Mussolinis diktatorskap. Vidare försvann maffian helt och hållet under eran. Möjligen med märkliga metoder, men faktum är att den korruption som mångt och mycket präglar Italiens nuvarande styrelseskikt inte heller existerade under Mussolinis ledarskap.
En falsk föreställning är att Mussolini och fascisterna anammade Tysklands raspolitik. Inslag av rasism skedde först under Mussolinis sista år vid makten, när 2:a världskriget var igång och Italien slogs på tyskarnas sida. Att anamma raspolitik var dock inget märkligt i sig under denna tidsperiod. Raslära var kutym och i Sverige fanns ett rasbiologiskt institut (sanktionerat av socialdemokraterna) långt innan världen ens kände till Adolf Hitler eller NSDAP.
Givetvis är Hägghs bok, "En studie i makt", ingen propagandabok för Mussolini. Han ger vissa negativa aspekter av honom och fascismen. Ideologin i sig bygger på en våldsromantisering och många framstående fascister hyllade våld. Specifikt en föregångare till fascismen: Gabriele D'Annunzio. Likaså var man ultranationalister. Återigen var detta inget märkvärdigt. Italien hade bildats under 1800-talet, var en ung nationalstat och anammade hela västeuropas idéströmningar under denna tid. Italiens nationalism innefattade dessutom (återigen) ingen biologisk rasism från början.
Häggh beskriver också Italiens anfallskrig mot Abessinien (nuvarande Etiopien). Hur dumt
kolonialisering än må vara med våra moderna ögon mätt, så var det inget konstigt utifrån samtidens perspektiv. Alla andra Europeiska stormakter hade kolonier, så att Italien med sin nationalism i ryggen också ville delta i Afrikas erövring är i sig inget konstigt. Mussolini var alltså inte mer elak än någon annan västerländsk ledare: i det avseendet! Att man sedan betvingade Abessinien med hjälp av stridsgas och andra inhumana medel är en annan femma. Häggh hävdar dock här att det knappast var Mussolinis fel utan befälgavaren Badoglio:s.
Mussolinis största misstag, enligt Häggh, var att Mussolini och Italien satsade på fel häst i kriget. Mussolini var från början inget fan av Adolf Hitler. Den senare såg dock upp oerhört till Il Duce. I och med inträdet i kriget anammade Italien vissa av de raslagar som redan fanns i Tyskland. Att man gick in på Tysklands sida kan säkerligen förklara att båda staterna var uttalat antidemokratiska.
Kriget blev dessutom oerhört impopulärt i Italien (som led enorma nederlag). Folkets missnöje gick inte att motstå och Mussolini avsattes (och abdikerade frivilligt). Detta accepterades dock inte av tyskarna som återinsatte Benito under kuppartade former. Under de sista krigsåren begick Mussolinis regim otaliga övergrepp. Häggh menar att det är under denna era som riktiga övergrepp sker. Han menar också att det rådde krigstillstånd. Vilka begår inte övergrepp i krigstillstånd? Mussolinis slutliga död symboliserar också den grymhet som präglade tidsandan. Han avrättades offentligt och hans lik skändades. Skändningen fotades och flera bilder florerar än idag i diverse böcker och på Internet.
Göran Häggh ger en mycket intressant studie i makt. I en intressant tid berättar han om en lika intressant ledares uppgång, regeringstid och fall. Ibland blir det svårt att hålla reda på alla personer i boken, eftersom Häggh "namedroppar" till höger och vänster kontinuerligt. Alla historieintresserade uppmanas dock att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Häggh skriver dessutom på ett akademiskt, men inte allt för krystat språk. Boken får 8 knakande fötter av 10 möjliga.
onsdag 16 september 2009
Tredje gången gillt
Efter att ha köpt mig en ny DVD-spelare har Lordens filmkonsumtion återigen stigit den senaste tiden. Jag har (tyvärr) tagit fildelningslagen på allvar och hyr allt som oftast mina filmer på laglig väg. I masskonsumtionens filmdjungel är det dock inte alltid lätt att hitta rätt. Att hyra film kan vara som att köpa grisen i säcken.
Den senaste tiden har jag hyrt tre olika filmer. Först ut var den italienska filmen Gamorra. Jag har genomlidit en italiensk period på den senare tiden (snart kommer ett inlägg om Benito Mussolini att publiceras på bloggen) och har länge velat se just denna film. Handlingen utspelar sig i Neapel och skildrar hur den italienska maffian nästlat sig in i allt från hyresavtal till avfallshantering. Ett aktuellt samhällsproblem som givetvis berör och som samtidigt gör tittaren riktigt pessimistisk. Filmens problem är dock att den är i långsamaste laget och allt för pratig. Filmen blev en liten besvikelse. Endast fem stela fötter av tio möjliga.
Den andra filmen jag hyrde heter In the electric mist. Eftersom jag älskar thrillers och vitsorden indikerade att detta skulle vara en riktig nagelbitare om en seriemördare som torterar och dödar kvinnor så kunde jag inte motstå den. Att sedan Tommy Lee Jones innehar huvudrollen var ingen större nackdel. Jones har gjort ett par riktigt fina rolltolkningar. Filmen var dock riktigt kass. En blandning mellan fiktion, verklighet , förutsägbarhet och total ospänning präglar filmen. Jones är slätstruken och efterupplevelsen sträcker sig till ett "jaha"? "In the electric mist" är ett typexempel på falsk marknadsföring. Hyr den inte! Tre stela fötter...
Men så igår blev det tredje gången gillt! Den gamle Darkman-hjälten Liam Neeson slår sällan fel och hans tolkning av Brian i filmen Taken är fenomenalt bra. Intrigen är rak. Neesons dotter kidnappas och Neeson (som är gammal agent) hämnas och bryter nacken av folk (mest albanska traffickingbovar) på löpande band. Kanske låter lite tradigt, men det var riktigt underhållande. Det är dags att uppgardera Neeson till en riktig actionhjälteskådis. Filmen kanske låter grabbig, men det kvinnliga sällskap jag upplevde filmen tillsammans med var även hon nöjd. Skulle du gå igenom allt det där om jag blev kidnappad? - Självklart baby, självklart (om jag hade samma koll som Neeson vill säga). "Taken" = Åtta stela fötter av tio möjliga.
Den senaste tiden har jag hyrt tre olika filmer. Först ut var den italienska filmen Gamorra. Jag har genomlidit en italiensk period på den senare tiden (snart kommer ett inlägg om Benito Mussolini att publiceras på bloggen) och har länge velat se just denna film. Handlingen utspelar sig i Neapel och skildrar hur den italienska maffian nästlat sig in i allt från hyresavtal till avfallshantering. Ett aktuellt samhällsproblem som givetvis berör och som samtidigt gör tittaren riktigt pessimistisk. Filmens problem är dock att den är i långsamaste laget och allt för pratig. Filmen blev en liten besvikelse. Endast fem stela fötter av tio möjliga.
Den andra filmen jag hyrde heter In the electric mist. Eftersom jag älskar thrillers och vitsorden indikerade att detta skulle vara en riktig nagelbitare om en seriemördare som torterar och dödar kvinnor så kunde jag inte motstå den. Att sedan Tommy Lee Jones innehar huvudrollen var ingen större nackdel. Jones har gjort ett par riktigt fina rolltolkningar. Filmen var dock riktigt kass. En blandning mellan fiktion, verklighet , förutsägbarhet och total ospänning präglar filmen. Jones är slätstruken och efterupplevelsen sträcker sig till ett "jaha"? "In the electric mist" är ett typexempel på falsk marknadsföring. Hyr den inte! Tre stela fötter...
Men så igår blev det tredje gången gillt! Den gamle Darkman-hjälten Liam Neeson slår sällan fel och hans tolkning av Brian i filmen Taken är fenomenalt bra. Intrigen är rak. Neesons dotter kidnappas och Neeson (som är gammal agent) hämnas och bryter nacken av folk (mest albanska traffickingbovar) på löpande band. Kanske låter lite tradigt, men det var riktigt underhållande. Det är dags att uppgardera Neeson till en riktig actionhjälteskådis. Filmen kanske låter grabbig, men det kvinnliga sällskap jag upplevde filmen tillsammans med var även hon nöjd. Skulle du gå igenom allt det där om jag blev kidnappad? - Självklart baby, självklart (om jag hade samma koll som Neeson vill säga). "Taken" = Åtta stela fötter av tio möjliga.
torsdag 10 september 2009
Ooops, he did it again!
Sveriges enda medborgare som upplevt fångenskap på Guantanamobasen är, den i Örebro uppväxta, Mehdi Ghezali. Hans bakgrund är minst sagt brokig. Bland annat satt Ghezali i fängelse i Portugal i slutet av 90-talet (för grovt rån). Efter mellanlandning i Sverige greps han sedan vintern 2001 i Pakistan. Han bedömdes som terrorist och satt därefter fängslad på den ökäna fängelsebasen Guantanamo.
Frigivningen av Ghezali 2004 hade föregåtts av stort rabalder. Ghezalis far hade hungerstrejkat och tidningarna drog snyfthistorier om den timida och snälla Örebroaren som satt (i princip oskyldigt) fängslad i en tortyrkammare på Guantanamo. När Ghezali till slut släpptes var pressuppbådet enormt. Han skulle stämma amerikanska myndigheter och fick stor sympati, och blev en medias gullgosse. Vad Ghezali hade haft för ärenden i Pakistan ville han dock inte nämna. Inte heller tog han avstånd från Usama Bin Ladin.
Det är för Lorden inte speciellt förvånande nu när Mehdi Ghezali återigen har gripits som terrorist i Pakistan. Tillsammans med två andra svenskar (kan det vara Hasse Andersson från Målilla och Jonas Gunnarsson från Luleå?) har han uppehållit sig olagligt i landet och förmodat bedrivit terroristverksamhet. Man kan undra om snyftmedia tar Ghezali under sina vingar även denna gång. Eller om hans far återigen hungerstrejkar för att uppmärksamma sin sons oskuld? Vi ses på Sergels Torg tillsammans med Ghezalis far...Eller inte...
Frigivningen av Ghezali 2004 hade föregåtts av stort rabalder. Ghezalis far hade hungerstrejkat och tidningarna drog snyfthistorier om den timida och snälla Örebroaren som satt (i princip oskyldigt) fängslad i en tortyrkammare på Guantanamo. När Ghezali till slut släpptes var pressuppbådet enormt. Han skulle stämma amerikanska myndigheter och fick stor sympati, och blev en medias gullgosse. Vad Ghezali hade haft för ärenden i Pakistan ville han dock inte nämna. Inte heller tog han avstånd från Usama Bin Ladin.
Det är för Lorden inte speciellt förvånande nu när Mehdi Ghezali återigen har gripits som terrorist i Pakistan. Tillsammans med två andra svenskar (kan det vara Hasse Andersson från Målilla och Jonas Gunnarsson från Luleå?) har han uppehållit sig olagligt i landet och förmodat bedrivit terroristverksamhet. Man kan undra om snyftmedia tar Ghezali under sina vingar även denna gång. Eller om hans far återigen hungerstrejkar för att uppmärksamma sin sons oskuld? Vi ses på Sergels Torg tillsammans med Ghezalis far...Eller inte...
måndag 7 september 2009
Ralf gjorde det igen!
Få svenskar undgick den rafflande upplösningen på VM-kvalmatchen Ungern mot Sverige i helgen. Många anser nog att en viss Zlatan är Sveriges stora hjälte och visst var det en bragd att återigen lyckas få in bollen i slutsekunderna mot just Ungern i en viktig kvalmatch. Men den sanna hjälten heter varken Zlatan, Källström eller Lagerbäck. Han heter nämligen Ralf Edström.
Edström har inte bara avgjort själv i viktiga matcher för Sverige under främst 70-talet. Han har på ett föredömligt och fantastiskt sätt tjänstgjort som sportkommentator på Radiosporten efter avslutad karriär. Som bisittande expert har Ralf Edström bland annat varit märkart bersuad under sändningar, han har försökt lugna ner sin parhäst (tillika hjälte) Lasse Granqvist när denne låtit känslorna ta över och han har myntat helt bisarra referat. Dessutom har Edström många gånger kritiserat Zlatan öppet. Detta har retat gallfeber på den allt som oftast dryge Rosengårdssonen. En gång så mycket att han yttrade att Edström inte dög till annat än som trädgårdsmästare till Zlatan. Edström är en sann hjälte. Därför är Ralf Edström värd en stor hyllning på Lordens blogg. Hyllningen kommer att visualiseras med hjälp av tre mycket underhållande klipp.
Klipp 1: En glad och full Edström spinner iväg i radion. Han sluddrar, skrattar och tjoar hejdlöst. Klippet behöver inte förklaras vidare. Lyssna och njut.
Klipp 2: Lasse Granqvist blir helt i extas när Zlatan klackar in 1-1 mot Italien. Han skriker att Zlatans mål "inte är sant" och att det "inte är möjligt". Man hör Ralf hela tiden försöka att sansa Granqvist och hävda att det visst är möjligt. Antagligen på grund av att han kontinuerligt har sågat Zlatans tidigare insatser i landslaget.
Klipp3: Och så den sanslösa avslutningen nu senast mot Ungern. Ralf Edström börjar helt plötsligt skrika och yra om VÄRLDSREKORD. I vadå? Världsrekord i fotboll? Mycket stor humor. Njut av allas vår Raffe!
Edström har inte bara avgjort själv i viktiga matcher för Sverige under främst 70-talet. Han har på ett föredömligt och fantastiskt sätt tjänstgjort som sportkommentator på Radiosporten efter avslutad karriär. Som bisittande expert har Ralf Edström bland annat varit märkart bersuad under sändningar, han har försökt lugna ner sin parhäst (tillika hjälte) Lasse Granqvist när denne låtit känslorna ta över och han har myntat helt bisarra referat. Dessutom har Edström många gånger kritiserat Zlatan öppet. Detta har retat gallfeber på den allt som oftast dryge Rosengårdssonen. En gång så mycket att han yttrade att Edström inte dög till annat än som trädgårdsmästare till Zlatan. Edström är en sann hjälte. Därför är Ralf Edström värd en stor hyllning på Lordens blogg. Hyllningen kommer att visualiseras med hjälp av tre mycket underhållande klipp.
Klipp 1: En glad och full Edström spinner iväg i radion. Han sluddrar, skrattar och tjoar hejdlöst. Klippet behöver inte förklaras vidare. Lyssna och njut.
Klipp 2: Lasse Granqvist blir helt i extas när Zlatan klackar in 1-1 mot Italien. Han skriker att Zlatans mål "inte är sant" och att det "inte är möjligt". Man hör Ralf hela tiden försöka att sansa Granqvist och hävda att det visst är möjligt. Antagligen på grund av att han kontinuerligt har sågat Zlatans tidigare insatser i landslaget.
Klipp3: Och så den sanslösa avslutningen nu senast mot Ungern. Ralf Edström börjar helt plötsligt skrika och yra om VÄRLDSREKORD. I vadå? Världsrekord i fotboll? Mycket stor humor. Njut av allas vår Raffe!
måndag 31 augusti 2009
All men play on ten!
Det råder delade meningar om i vilken utsträckning staten ska lägga sig i människors privatliv. I vissa frågor anser jag det vara lämpligt, medan det i andra fall inte är det. Nyligen uppdagades det att miljönämnden i Sölvesborg ger musikfestivalen Sweden Rock en kvarts miljon i böter. Anledningen är att några band på festivalen överskridit gängse decibelregler. http://www.expressen.se/noje/1.1689270/boter-for-sweden-rock
Visst finns risken att råka ut för tinnitus om man utsätter sig för allt för högt ljud. Men att beträda en festival är en högst frivillig handling där man som festivalbesökare måste vara införstådd med eventuella risker. Jag har själv besökt många festivaler och vet att statliga myndigheter blivit mer nitiska i jakten på att få bötfälla svenska festivaler.
Resultatet har blivit att ljudnivån har sänkts, vilket i sin tur har lett till en beskedlig och i sammanhanget låg ljudvolym. Ibland faktiskt så låg att helhetsupplevelsen av konserterna har blivit lidande. Vilken rockare eller hårdrockare vill uppleva sin favoritmusik på låg volym? Rock n roll var menat att vara skränigt, skitigt och högt! Det är bara förlegade politiker, som i de flesta fall inte har en aning om vad rock eller hårdrock är, som tar besluten. Vi hårdrockare vill ha musiken på hög volym!
När de flesta fetivaler även tillhandahåller öronproppar som delas ut gratis kan man tycka att festivalen verkligen tar sitt ansvar. Det är ingen tillfällighet att band som Kiss fått en dunderhit med låten I love it loud! Hårdrock är inte för mesar: All men play on ten! Inse det, kostymnissar!
Visst finns risken att råka ut för tinnitus om man utsätter sig för allt för högt ljud. Men att beträda en festival är en högst frivillig handling där man som festivalbesökare måste vara införstådd med eventuella risker. Jag har själv besökt många festivaler och vet att statliga myndigheter blivit mer nitiska i jakten på att få bötfälla svenska festivaler.
Resultatet har blivit att ljudnivån har sänkts, vilket i sin tur har lett till en beskedlig och i sammanhanget låg ljudvolym. Ibland faktiskt så låg att helhetsupplevelsen av konserterna har blivit lidande. Vilken rockare eller hårdrockare vill uppleva sin favoritmusik på låg volym? Rock n roll var menat att vara skränigt, skitigt och högt! Det är bara förlegade politiker, som i de flesta fall inte har en aning om vad rock eller hårdrock är, som tar besluten. Vi hårdrockare vill ha musiken på hög volym!
När de flesta fetivaler även tillhandahåller öronproppar som delas ut gratis kan man tycka att festivalen verkligen tar sitt ansvar. Det är ingen tillfällighet att band som Kiss fått en dunderhit med låten I love it loud! Hårdrock är inte för mesar: All men play on ten! Inse det, kostymnissar!
måndag 24 augusti 2009
Brutet kunskapsmonopol
Tiderna förändras sannerligen. Traditionellt sett har spetskompetens, eller spetskunskap, varit förbehållet de lärda och utbildade. Man gick till skolan för att läraren skulle mata en med kunskap och man gick till doktorn för att få en sjukdomsdiagnos ställd. Så är det inte riktigt längre.
De lärda har inte längre kunskapsmonopol. Vill man veta vilket år exempelvis Lenin dog eller hur många offer som Vietnamkriget skördade behöver man inte längre fråga sin lärare eller någon professor. Det räcker med att "googla", eller att använda sig av (det ofta utmärkta) digitala uppslagsverket Wikipedia. Därmed inte sagt att dagens lärare eller professorer inte fyller en viktig funktion, snarare tvärtom. Kunskap är så mycket mer än fakta och kunskapssynen är dynamisk.
Samma sak gäller doktorer och experter inom andra gebit. Traditionellt har en medicinsk novis som jag själv besökt doktorn när jag fått märkliga åkommor. Syftet har varit att få en diagnos och råd för att bli av med åkomman. Nuförtiden behövs knappast detta förfarande. Jag har de senaste åren själv lyckats googla mig fram till diagnoser som (i 100% av fallen) väl har stämt vid doktorsbesöket.
Detta resultat ligger i paritet med den undersökning som två australiensiska
läkare har gjort. I sin studie har de kommit fram till att google lyckas ställa rätt diagnos i majoriteten av de prövade fallen. (http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article41494.ece. Det har vidare kommit undersökningar som visar att svenska läkare (varannan) har använt google för att antingen läsa på om en sjukdom eller för att ställa en diagnos.
Samtidigt som smidigheten med det nya "googlandet" är uppenbar, kan den också vålla problem. Alla tror att de, genom att slå på Internet, är lika goda yrkesmän som de professionella. Utan utbildning och utan helhetssyn. Det kan leda till en slapp och nonchalant hållning gentemot samhället. Å andra sidan kanske det är så det framtida samhället ser ut. Vi lever i en ständig förändring. Kunskapsmonopolet är brutet, vad bryts härnäst?
De lärda har inte längre kunskapsmonopol. Vill man veta vilket år exempelvis Lenin dog eller hur många offer som Vietnamkriget skördade behöver man inte längre fråga sin lärare eller någon professor. Det räcker med att "googla", eller att använda sig av (det ofta utmärkta) digitala uppslagsverket Wikipedia. Därmed inte sagt att dagens lärare eller professorer inte fyller en viktig funktion, snarare tvärtom. Kunskap är så mycket mer än fakta och kunskapssynen är dynamisk.
Samma sak gäller doktorer och experter inom andra gebit. Traditionellt har en medicinsk novis som jag själv besökt doktorn när jag fått märkliga åkommor. Syftet har varit att få en diagnos och råd för att bli av med åkomman. Nuförtiden behövs knappast detta förfarande. Jag har de senaste åren själv lyckats googla mig fram till diagnoser som (i 100% av fallen) väl har stämt vid doktorsbesöket.
Detta resultat ligger i paritet med den undersökning som två australiensiska
läkare har gjort. I sin studie har de kommit fram till att google lyckas ställa rätt diagnos i majoriteten av de prövade fallen. (http://www.nyteknik.se/nyheter/it_telekom/allmant/article41494.ece. Det har vidare kommit undersökningar som visar att svenska läkare (varannan) har använt google för att antingen läsa på om en sjukdom eller för att ställa en diagnos.
Samtidigt som smidigheten med det nya "googlandet" är uppenbar, kan den också vålla problem. Alla tror att de, genom att slå på Internet, är lika goda yrkesmän som de professionella. Utan utbildning och utan helhetssyn. Det kan leda till en slapp och nonchalant hållning gentemot samhället. Å andra sidan kanske det är så det framtida samhället ser ut. Vi lever i en ständig förändring. Kunskapsmonopolet är brutet, vad bryts härnäst?
måndag 17 augusti 2009
Könsrockspionjär avliden
I unga år kom jag i kontakt med den rätt pubertala, men ständigt underhållande musikgenren könsrock. På Hultsfredsfestivalen huserade den då mytomspunne bajsmannen och gjorde sig känd genom diverse perversiteter. "Bajsmannen" fick ett kultrykte och ryktena florerade friskt vem denna sjuka individ egentligen var. Idag, många år senare, vet jag och många med mig vem figuren bakom epitetet bajsmannen är. Jag träffade honom personligen senast i somras (i Borlänge under peace and love).
Ett av ryktena kring bajsmannen var att han tillsammans med Alf i hårdrocksbandet At the Gates låg bakom könsrockbandet Binnike Bengt och Roy Rövmuns orkester. Jag införskaffade genast deras demotape "Vanställd". Demotapen fick snabbt kultstatus i min kompiskrets och den spelades högt på majoriteten av ungdomens folkölsfyllor. Bandets musik öppnade dörrar och fler könsrocksband undersöktes. Jag fastnade främst för Tungt Järn och Vandanalerna.
Det största könsrockbandet, Onkel Kånkel, tilltalade mig inte lika mycket. Några enstaka låtar var roliga och svängiga, men kvaliteten (kanske lite fel ord i denna kontext) var rätt ojämn. Däremot avgudade jag deras julplatta. Likt BB & RR: s orkester så låg det en tät mystik över Onkel Kånkel. Ingen visste vilka de riktiga medlemmarna var, och de få uppträdanden de gjorde var alltid anonymt framförda (i masker, eller i bandage).
När en klasskamrat under en gång för länge sedan hade med sin systers kille (en långhårig, skäggig typ) till skolan visade det sig vara killen som lirade trummor i Onkel Kånkel. På den tiden var det stort, men mannen vägrade att avslöja mer om bandet.
Under senare år har identiteten på Onkel Kånkels frontman röjts på diverse Internetforum. Som alla vet existerar inte längre någon anonymitet sedan Internets intågande i vår vardag. Mannen bakom Onkel Kånkel visade sig vara en trädgårdsmästare från Farsta vid namn Håkan Florå. De fåtal som kände till Florås hemlighet beskriver honom som ett geni, och som en man med en stark samhällskritisk framtoning. Bandet "Soundtrack of our lives" frontman Ebbot beskriver exempelvis Florå i dagens Aftonbladet. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5653989.ab)
Tyvärr avled Florå i helgen i sviterna av en hjärtsjukdom. Florå blev 47 år gammal. Hans musikaliska livsverk skakade om etablissemanget och många kritiska röster höjdes givtvis mot Onkel Kånkels texter. Ska det vara lagligt att skriva liknande texter och är detta roligt, eller bara barnsligt trams? Personligen skulle jag tippa på att könsrocken tilltalar unga män i åldern 15-20 år, men jag kan själv fortfarande uppskatta Binnike Bengt och Roy Rövmun. Likaså lyssnar jag gärna på Onkel Kånkels julskiva eller andra guldkorn i rätt sammanhang (fortfarande). Florå var en musikalisk pionjär (tillsammans med Eddie Meduza) inom könsrocken. Nu finns ingen av dem kvar längre. R.I.P Onkel Florå! Äldre, traditionellt kristna, och gravallvarliga bloggläsare undanbedes att lyssna på nedanstående julvisa med Onkel Kånkel.
Ett av ryktena kring bajsmannen var att han tillsammans med Alf i hårdrocksbandet At the Gates låg bakom könsrockbandet Binnike Bengt och Roy Rövmuns orkester. Jag införskaffade genast deras demotape "Vanställd". Demotapen fick snabbt kultstatus i min kompiskrets och den spelades högt på majoriteten av ungdomens folkölsfyllor. Bandets musik öppnade dörrar och fler könsrocksband undersöktes. Jag fastnade främst för Tungt Järn och Vandanalerna.
Det största könsrockbandet, Onkel Kånkel, tilltalade mig inte lika mycket. Några enstaka låtar var roliga och svängiga, men kvaliteten (kanske lite fel ord i denna kontext) var rätt ojämn. Däremot avgudade jag deras julplatta. Likt BB & RR: s orkester så låg det en tät mystik över Onkel Kånkel. Ingen visste vilka de riktiga medlemmarna var, och de få uppträdanden de gjorde var alltid anonymt framförda (i masker, eller i bandage).
När en klasskamrat under en gång för länge sedan hade med sin systers kille (en långhårig, skäggig typ) till skolan visade det sig vara killen som lirade trummor i Onkel Kånkel. På den tiden var det stort, men mannen vägrade att avslöja mer om bandet.
Under senare år har identiteten på Onkel Kånkels frontman röjts på diverse Internetforum. Som alla vet existerar inte längre någon anonymitet sedan Internets intågande i vår vardag. Mannen bakom Onkel Kånkel visade sig vara en trädgårdsmästare från Farsta vid namn Håkan Florå. De fåtal som kände till Florås hemlighet beskriver honom som ett geni, och som en man med en stark samhällskritisk framtoning. Bandet "Soundtrack of our lives" frontman Ebbot beskriver exempelvis Florå i dagens Aftonbladet. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5653989.ab)
Tyvärr avled Florå i helgen i sviterna av en hjärtsjukdom. Florå blev 47 år gammal. Hans musikaliska livsverk skakade om etablissemanget och många kritiska röster höjdes givtvis mot Onkel Kånkels texter. Ska det vara lagligt att skriva liknande texter och är detta roligt, eller bara barnsligt trams? Personligen skulle jag tippa på att könsrocken tilltalar unga män i åldern 15-20 år, men jag kan själv fortfarande uppskatta Binnike Bengt och Roy Rövmun. Likaså lyssnar jag gärna på Onkel Kånkels julskiva eller andra guldkorn i rätt sammanhang (fortfarande). Florå var en musikalisk pionjär (tillsammans med Eddie Meduza) inom könsrocken. Nu finns ingen av dem kvar längre. R.I.P Onkel Florå! Äldre, traditionellt kristna, och gravallvarliga bloggläsare undanbedes att lyssna på nedanstående julvisa med Onkel Kånkel.
tisdag 11 augusti 2009
Insomnia och Prinsessan Madeleine
Vardagslunken är sedan ett tag tillbaka återigen här. Omställningen från ett relativt ostrukturerat leverne till det rutinmässiga och inrutade kan i regel kännas rätt så skönt för gemene svensk. Det har dock inte enbart fördelar med sig.
Under en längre period har jag exempelvis i princip inte kunnat sova någonting alls. I den mån det har gått, så har sömnen blivit enbart sporadisk. Man har somnat, för att sedan vakna igen efter någon kvart eller liknande. Kanske beror det på stress eller någonting annat. Historiskt har jag haft några nätter där det varit svårt att sova, men bara under kortare perioder och med längre mellanrum mellan de sömnlösa nätterna. Idag känner jag mig dock rätt så trött, så förhoppningsvis kan man få några timmar inatt.
Kan slutligen också konstatera att prinsessan Madeleine och hennes kille Jonas Bergström nu har förlovat sig. I dagens Sverige verkar det vara en jättenyhet. Så intressant för svenskarna att såväl SVT som TV4 sände en presskonferens direkt där paret fick svara på frågor om hur förlovningen gått till, var ett eventuellt giftermål ska äga rum och vad paret föll för hos varandra. Herregud journalister: somna om! Ni kan ju tydligen i alla fall sova...
Under en längre period har jag exempelvis i princip inte kunnat sova någonting alls. I den mån det har gått, så har sömnen blivit enbart sporadisk. Man har somnat, för att sedan vakna igen efter någon kvart eller liknande. Kanske beror det på stress eller någonting annat. Historiskt har jag haft några nätter där det varit svårt att sova, men bara under kortare perioder och med längre mellanrum mellan de sömnlösa nätterna. Idag känner jag mig dock rätt så trött, så förhoppningsvis kan man få några timmar inatt.
Kan slutligen också konstatera att prinsessan Madeleine och hennes kille Jonas Bergström nu har förlovat sig. I dagens Sverige verkar det vara en jättenyhet. Så intressant för svenskarna att såväl SVT som TV4 sände en presskonferens direkt där paret fick svara på frågor om hur förlovningen gått till, var ett eventuellt giftermål ska äga rum och vad paret föll för hos varandra. Herregud journalister: somna om! Ni kan ju tydligen i alla fall sova...
tisdag 4 augusti 2009
Mitt i en klassiker!
Det har varit en händelserik sommar, som nu tyvärr är på väg mot sitt slut. I normala fall är Lorden en stor djurvän, men några djurarter är mer obehagliga än gulliga. Exempel som sällar sig till kategorin obehagliga är spindlar, kackelackor, silverfiskar och ormar. Under sommaren har jag emellertid stött på fårhållandevis få av dessa djurarter. Istället har jag kontinuerligt blivit trakasserad av en annan vidrig djurart, nämligen fåglar.
Jag har från och till haft problem med den ytterst intelligensbefriade fågelarten duvor. Problemen har mestadels bestått i att de har försökt att bygga bo på min balkong. På balkongen finns, förutom några utemöbler, en tom gammal tom skurhink. Duvorna har ständigt försökt att flytta kvistar och dylikt under stolarna. De får gärna bygga bo vart de vill, men inte på Lordens balkong. Vid vissa stunder har jag blivit livrädd när jag öppnat balkongdörren och flera duvor flaxat mot mig, eller upp ifrån golvet.
Efter en veckas frånvaro kom jag hem till mitt kära hem och fick under den första dagen hemma skrämma bort flertalet duvor. De kom ständigt tillbaka. På kvällskvisten gick jag ut för att sätta mig och lyssna på lite bra musik. Duvorna kom då obehagligt nära och trots ihärdiga "klapp klapp" med handflatorna och ordentligt rytande från min sida så gav de sig inte. Jag tittade genast efter kvistar på balkongen men kunde inte finna några. Till slut tog jag en titt i den vanligtvis tomma skurhinken. Döm av min förvåning; där låg hur mycket kvistar som helst och två ÄGG. Eftersom duvorna verkade helt galna fann jag bara alternativet att snabbt kasta in hinken i mitt boende, fly in i lägenheten och stänga balkongdörren. Jag smög sedan ut och slängde äggen i en närliggande buske. Väl tillbaka i hemmet var det ett jäkla liv på balkongen. Visst ville man gå ut och berätta vart deras ägg tagit vägen, men duvorna är inte de mest lättkommunicerade varelserna här på jorden. De gick omkring och fattade ingenting (givetvis). Till slut gav de sig (stackarna).
När jag sedan en vecka senare skulle ta mig ner till en bekant, blev jag abrupt stoppad när jag skulle ta en genväg över en gräsplätt. Det var ingen arg polis, suspekt missbrukare eller farligt ungdomsgäng som denna gång ville attackera Lorden. Istället kom två fiskmåsar i omgångar skrikande och attackerade mot mitt ansikte. Jag försökte flera gånger att ta mig över gräsplätten, men fick lika många gånger vända om. När jag sista gången fick kasta mig ner på marken såg jag ingen annan utväg än att försöka ta en annan väg. Även denna väg försökte måsarna stänga av genom att aggressivt sikta in sig mot mitt huvud. Det ska tilläggas att jag inte är en jätteliten pojke, och i vanliga fall även ganska stursk. Därför försökte jag fäkta med armarna och göra hotfulla läten mot fåglarna. Det struntade dem i helt och hållet. Därför fick jag lägga benen på ryggen och springa allt vad jag hade mot mitt hus igen. Det blev en lång omväg till mitt egentliga mål. Och under hela resan hörde jag måsarna skratta och tjuta. De hördes överallt och likt en skrämd katt smög jag längs husväggarna. Det kändes som om jag hade hamnat mitt i Alfred Hitchcoks klassiker Fåglarna.
Sommarens fågelupplevelser hör inte till de mest positiva. Det värsta är att duvorna inte heller ger sig. Senast idag fick jag slänga lite kvistar och skrämma iväg några fåglar. De är välkomna att göra sitt i näringskedjan, men de är, fanimej, inte välkomna på min balkong!
Jag har från och till haft problem med den ytterst intelligensbefriade fågelarten duvor. Problemen har mestadels bestått i att de har försökt att bygga bo på min balkong. På balkongen finns, förutom några utemöbler, en tom gammal tom skurhink. Duvorna har ständigt försökt att flytta kvistar och dylikt under stolarna. De får gärna bygga bo vart de vill, men inte på Lordens balkong. Vid vissa stunder har jag blivit livrädd när jag öppnat balkongdörren och flera duvor flaxat mot mig, eller upp ifrån golvet.
Efter en veckas frånvaro kom jag hem till mitt kära hem och fick under den första dagen hemma skrämma bort flertalet duvor. De kom ständigt tillbaka. På kvällskvisten gick jag ut för att sätta mig och lyssna på lite bra musik. Duvorna kom då obehagligt nära och trots ihärdiga "klapp klapp" med handflatorna och ordentligt rytande från min sida så gav de sig inte. Jag tittade genast efter kvistar på balkongen men kunde inte finna några. Till slut tog jag en titt i den vanligtvis tomma skurhinken. Döm av min förvåning; där låg hur mycket kvistar som helst och två ÄGG. Eftersom duvorna verkade helt galna fann jag bara alternativet att snabbt kasta in hinken i mitt boende, fly in i lägenheten och stänga balkongdörren. Jag smög sedan ut och slängde äggen i en närliggande buske. Väl tillbaka i hemmet var det ett jäkla liv på balkongen. Visst ville man gå ut och berätta vart deras ägg tagit vägen, men duvorna är inte de mest lättkommunicerade varelserna här på jorden. De gick omkring och fattade ingenting (givetvis). Till slut gav de sig (stackarna).
När jag sedan en vecka senare skulle ta mig ner till en bekant, blev jag abrupt stoppad när jag skulle ta en genväg över en gräsplätt. Det var ingen arg polis, suspekt missbrukare eller farligt ungdomsgäng som denna gång ville attackera Lorden. Istället kom två fiskmåsar i omgångar skrikande och attackerade mot mitt ansikte. Jag försökte flera gånger att ta mig över gräsplätten, men fick lika många gånger vända om. När jag sista gången fick kasta mig ner på marken såg jag ingen annan utväg än att försöka ta en annan väg. Även denna väg försökte måsarna stänga av genom att aggressivt sikta in sig mot mitt huvud. Det ska tilläggas att jag inte är en jätteliten pojke, och i vanliga fall även ganska stursk. Därför försökte jag fäkta med armarna och göra hotfulla läten mot fåglarna. Det struntade dem i helt och hållet. Därför fick jag lägga benen på ryggen och springa allt vad jag hade mot mitt hus igen. Det blev en lång omväg till mitt egentliga mål. Och under hela resan hörde jag måsarna skratta och tjuta. De hördes överallt och likt en skrämd katt smög jag längs husväggarna. Det kändes som om jag hade hamnat mitt i Alfred Hitchcoks klassiker Fåglarna.
Sommarens fågelupplevelser hör inte till de mest positiva. Det värsta är att duvorna inte heller ger sig. Senast idag fick jag slänga lite kvistar och skrämma iväg några fåglar. De är välkomna att göra sitt i näringskedjan, men de är, fanimej, inte välkomna på min balkong!
tisdag 28 juli 2009
Lorden utsatt för practical joke!?
Jag har vid tidigare tillfällen berättat om hur jag ibland gillar att utsätta andra i bekantskapskretsen för practical jokes. (http://lordensblogg.blogspot.com/2008/09/lttroat.html) Nu tycks jag själv ha blivit utsatt för samma sak. Och visst var det lite roligt.
När jag i måndags fann en postavi i brevlådan blev jag ganska så konfunderad. Enligt avin så skulle jag hämta ut ett brev "som var för stort för att få plats i brevlådan" på närmaste postcentral. Jag funderade länge på vad det kunde vara. Mig veterligen hade jag inte gjort någon produktbeställning under den senaste tiden och inte kunde det väl vara så att jag vunnit ett pris som jag nu fick levererat?
Idag tog jag bilen till postcentralen för att hämta ut paketet. Givetvis var man aningen uppspelt, lite grann som ett barn på julafton. Paketet som mötte mig var ett relativt tjockt vitt kuvert. Genom att klämma på det kunde jag fortfarande inte föreställa mig vad det kunde innehålla. Jag småsprang ut på bilparkeringen och satte mig i bilen för att öppna kuvertet. Det första jag fick upp var ett brev, personligen riktat till mig. Första raderna löd:
Kära ...
Tack för att du har hört av dig till TENA. Vi har bifogat de prover du har beställt. Med TENA kan du vara säker på att det varken syns eller luktar om du ibland upplever att det droppar lite eller att du har svårt att hålla tätt- och den säkerheten är viktig! .
5% av alla män upplever att de droppar.
Sedan fortsatte brevet i flera stycken till. Med i brevet fanns alltså olika skydd som någon anser mig behöva. Det var riktigt roligt må jag säga. Lorden har sina misstankar om vem som kan ligga bakom det hela. Ibland drabbas jag av riktigt sjuka problem på alla möjliga plan, men några inkontinensproblem har jag inte råkat ut för än...Så om ni behöver skydden bättre än vad jag gör, så kan ni höra av er snarast möjligt. Men lite kul var det allt...Hämnden är ljuv.
När jag i måndags fann en postavi i brevlådan blev jag ganska så konfunderad. Enligt avin så skulle jag hämta ut ett brev "som var för stort för att få plats i brevlådan" på närmaste postcentral. Jag funderade länge på vad det kunde vara. Mig veterligen hade jag inte gjort någon produktbeställning under den senaste tiden och inte kunde det väl vara så att jag vunnit ett pris som jag nu fick levererat?
Idag tog jag bilen till postcentralen för att hämta ut paketet. Givetvis var man aningen uppspelt, lite grann som ett barn på julafton. Paketet som mötte mig var ett relativt tjockt vitt kuvert. Genom att klämma på det kunde jag fortfarande inte föreställa mig vad det kunde innehålla. Jag småsprang ut på bilparkeringen och satte mig i bilen för att öppna kuvertet. Det första jag fick upp var ett brev, personligen riktat till mig. Första raderna löd:
Kära ...
Tack för att du har hört av dig till TENA. Vi har bifogat de prover du har beställt. Med TENA kan du vara säker på att det varken syns eller luktar om du ibland upplever att det droppar lite eller att du har svårt att hålla tätt- och den säkerheten är viktig! .
5% av alla män upplever att de droppar.
Sedan fortsatte brevet i flera stycken till. Med i brevet fanns alltså olika skydd som någon anser mig behöva. Det var riktigt roligt må jag säga. Lorden har sina misstankar om vem som kan ligga bakom det hela. Ibland drabbas jag av riktigt sjuka problem på alla möjliga plan, men några inkontinensproblem har jag inte råkat ut för än...Så om ni behöver skydden bättre än vad jag gör, så kan ni höra av er snarast möjligt. Men lite kul var det allt...Hämnden är ljuv.
torsdag 23 juli 2009
Kulturinstitution går i graven?
Under flera år har Hultsfredsfestivalen gjort ekonomiskt fiasko. Främst handlar det om otillräckliga biljettintäkter. Årets festival var inget undantag och nyligen kom beskedet att samtliga som jobbar med festivalen varslas. Hultsfredsfestivalen, som är den festival som de flesta associerar med svensk musikfestival, fyller nästa år 30 år. Kanske blir det nu ingen festival i Hultsfred nästa år. Anledningarna är många.
Rekordåret var 2005. Sedan dess har det bara gått utför. I bakgrunden ligger en konflikt mellan olika bokningsbolag och givetvis har den bidragit till Hultsfredsfestivalens förfall. Den viktigaste komponenten till förfallet är emellertid inkompetens. För visst har Hultsfred fått en massa konkurrens med tiotalet svenska festivaler, som lyckats knyta till sig bättre och mer intressanta akter än Hultsfred. Men att med ett så inarbetat namn och varumärke som Hultsfred inte lyckas boka tillräckligt bra akter tyder på inkompetens och feltänk bland de ansvariga.
Hultsfred har inte lyckats nischa sig utan har de senaste åren haft ett väldigt spretigt utbud av artister. De har också blivit de unga amatörernas festival. Alla vet att den kategorin är den minst köpstarka kategorin när det gäller öl på området, mat etc. Man har dock inte gjort ett skit för att försöka bredda utbudet och få med mer lojala festivalrävar i åldern 25-35 år till festivalen.
För några veckor sedan lyssnade jag på ett radioprogram, där en av de bokningsansvariga för festivalen svamlade om ambitionen att få en mer jämställd festival. Att boka 50/50 killar och tjejer till festivalen. Säkert en vacker ambition, men i realiteten är det sådant trams som i förlängningen dödar festivalen. Alla vet att det inte finns tillräckligt med intressanta och folkmagnetiska kvinnliga artister/band, och inte är det Hultsfredsfestivalens fel. Men det är ju totalt feltänkt att följa ambitioner som saknar realpolitisk substans.
Någon vecka efter Hultsfredsfestivalen anordnades Sonisphere med supergruppen Metallica som dragplåster. Genast dök det upp över 30 000 besökare. Man kan fråga sig direkt varför man inte satsade på att få Metallica som headliner till Hultsfredsfestivalen istället, och körde några andra stora hårdrocksakter veckan därpå på Sonisphere. Hårdrockarna är ju de mest lojala fansen som finns och en dag i hårdrockens tecken med några stora akter (strax under Metallicas kaliber) hade säkerligen även det lockat 30 000 personer. Samtidigt som Hultsfred lockat detsamma.
Hultsfred fick länge bedriva monopol på musikfestivaler i Sverige. När andra aktörer tog upp kampen var de inte beredda på den konkurrens som uppstod. I sin enfaldiga självgodhet trodde festivalledningen att namnet var så inarbetat att folket skulle vallfärda till den lilla småländska orten oavsett bandbokningar. Det var ett rejält misstag som nu kan gravsätta Hultsfredsfestivalen en gång för alla. Vid 29 års ålder. En för tidig död kan alltså sannolikt vänta en viktig kulturinstitution. R.I.P Hultsfred.
Rekordåret var 2005. Sedan dess har det bara gått utför. I bakgrunden ligger en konflikt mellan olika bokningsbolag och givetvis har den bidragit till Hultsfredsfestivalens förfall. Den viktigaste komponenten till förfallet är emellertid inkompetens. För visst har Hultsfred fått en massa konkurrens med tiotalet svenska festivaler, som lyckats knyta till sig bättre och mer intressanta akter än Hultsfred. Men att med ett så inarbetat namn och varumärke som Hultsfred inte lyckas boka tillräckligt bra akter tyder på inkompetens och feltänk bland de ansvariga.
Hultsfred har inte lyckats nischa sig utan har de senaste åren haft ett väldigt spretigt utbud av artister. De har också blivit de unga amatörernas festival. Alla vet att den kategorin är den minst köpstarka kategorin när det gäller öl på området, mat etc. Man har dock inte gjort ett skit för att försöka bredda utbudet och få med mer lojala festivalrävar i åldern 25-35 år till festivalen.
För några veckor sedan lyssnade jag på ett radioprogram, där en av de bokningsansvariga för festivalen svamlade om ambitionen att få en mer jämställd festival. Att boka 50/50 killar och tjejer till festivalen. Säkert en vacker ambition, men i realiteten är det sådant trams som i förlängningen dödar festivalen. Alla vet att det inte finns tillräckligt med intressanta och folkmagnetiska kvinnliga artister/band, och inte är det Hultsfredsfestivalens fel. Men det är ju totalt feltänkt att följa ambitioner som saknar realpolitisk substans.
Någon vecka efter Hultsfredsfestivalen anordnades Sonisphere med supergruppen Metallica som dragplåster. Genast dök det upp över 30 000 besökare. Man kan fråga sig direkt varför man inte satsade på att få Metallica som headliner till Hultsfredsfestivalen istället, och körde några andra stora hårdrocksakter veckan därpå på Sonisphere. Hårdrockarna är ju de mest lojala fansen som finns och en dag i hårdrockens tecken med några stora akter (strax under Metallicas kaliber) hade säkerligen även det lockat 30 000 personer. Samtidigt som Hultsfred lockat detsamma.
Hultsfred fick länge bedriva monopol på musikfestivaler i Sverige. När andra aktörer tog upp kampen var de inte beredda på den konkurrens som uppstod. I sin enfaldiga självgodhet trodde festivalledningen att namnet var så inarbetat att folket skulle vallfärda till den lilla småländska orten oavsett bandbokningar. Det var ett rejält misstag som nu kan gravsätta Hultsfredsfestivalen en gång för alla. Vid 29 års ålder. En för tidig död kan alltså sannolikt vänta en viktig kulturinstitution. R.I.P Hultsfred.
lördag 18 juli 2009
Svenska pärlor 2
För ungefär ett år sedan skrev jag om hur man kan utnyttja vårt härliga land under semestertider. Det inlägget kan du läsa här: http://lordensblogg.blogspot.com/2008/07/svenska-prlor.html. Med min nyinköpta bil kommer också större möjligheter till att utnyttja och upptäcka nya svenska pärlor.
Förutom att jag ägnat mig åt att undersöka olika badplatser på den senaste tiden, hölls i förra veckan en dag i kulturens tecken. Resmålet fick denna gång bli Vadstena, med fokus på slottet. För er som inte har varit där rekommenderas ett besök starkt. Vastena i sig är en svensk sommarpärla vid Vättern och slottet en riktig kulturskatt.
Tyvärr fick vi en guidad slottstur på engelska. Tyvärr säger jag inte för att jag inte behärskar engelska, utan för att själva guidningen blev aningen sluddrig och svengelsk. Likaså kan man ju sin historia, så guidningen ger inte så värst mycket matnyttigt rent kunskapsmässigt. Guidernas uppdrag är inte heller att förmedla akademiska sanningar, utan snarare Lindqvistska anekdoter. Det är helt ok, men man får koppla bort källkritiskheten ett tag om man ska ska klara av guidningen. Man får, som jag brukar uttrycka det, ta det för vad det är. Precis som man får göra med Manowar, Andrew W.K, Kid Rock, wrestling etc.
Väl hemkommen från dagstrippen bestämde jag mig för en gångs skull för att gå på bio. Det var riktigt länge sen, senast var nog Casino Royale eller dylikt. Den här gången var förväntningarna riktigt lågt ställda. Jag skulle se Sam Raimis Drag me to hell. Döm givetvis av min förvåning när filmen var helt ok. För att citera Lordarnas Lord så "får man ta det för vad det är."
Det var inte så att man darrade eller bajsade på sig av skräck. Däremot lyckas Raimi blanda äckelpäckel med humor, överraskningsmoment och en hel del schyssta effekter. Filmen är förutsägbar och man behöver inte tänka särskilt mycket. Skönt det ibland! Raimi lyckades äckla mig eftersom han verkar ha skräddarsytt det äckliga för just mig . Jag har nämligen alltid haft en fobi för småkryp och skitiga, tandlösa kärringar. Jag tycker faktiskt att ni kan slänga iväg två timmar på att se denna film om ni inte har bättre för er. Schysst underhållning helt enkelt. Där fick ni lite semestertips om ni har panik över vad ni ska göra, innan den snart är slut.
Vadstena slott
Förutom att jag ägnat mig åt att undersöka olika badplatser på den senaste tiden, hölls i förra veckan en dag i kulturens tecken. Resmålet fick denna gång bli Vadstena, med fokus på slottet. För er som inte har varit där rekommenderas ett besök starkt. Vastena i sig är en svensk sommarpärla vid Vättern och slottet en riktig kulturskatt.
Tyvärr fick vi en guidad slottstur på engelska. Tyvärr säger jag inte för att jag inte behärskar engelska, utan för att själva guidningen blev aningen sluddrig och svengelsk. Likaså kan man ju sin historia, så guidningen ger inte så värst mycket matnyttigt rent kunskapsmässigt. Guidernas uppdrag är inte heller att förmedla akademiska sanningar, utan snarare Lindqvistska anekdoter. Det är helt ok, men man får koppla bort källkritiskheten ett tag om man ska ska klara av guidningen. Man får, som jag brukar uttrycka det, ta det för vad det är. Precis som man får göra med Manowar, Andrew W.K, Kid Rock, wrestling etc.
Väl hemkommen från dagstrippen bestämde jag mig för en gångs skull för att gå på bio. Det var riktigt länge sen, senast var nog Casino Royale eller dylikt. Den här gången var förväntningarna riktigt lågt ställda. Jag skulle se Sam Raimis Drag me to hell. Döm givetvis av min förvåning när filmen var helt ok. För att citera Lordarnas Lord så "får man ta det för vad det är."
Det var inte så att man darrade eller bajsade på sig av skräck. Däremot lyckas Raimi blanda äckelpäckel med humor, överraskningsmoment och en hel del schyssta effekter. Filmen är förutsägbar och man behöver inte tänka särskilt mycket. Skönt det ibland! Raimi lyckades äckla mig eftersom han verkar ha skräddarsytt det äckliga för just mig . Jag har nämligen alltid haft en fobi för småkryp och skitiga, tandlösa kärringar. Jag tycker faktiskt att ni kan slänga iväg två timmar på att se denna film om ni inte har bättre för er. Schysst underhållning helt enkelt. Där fick ni lite semestertips om ni har panik över vad ni ska göra, innan den snart är slut.
Vadstena slott
onsdag 8 juli 2009
Med barnasinnet kvar: Lorden korar Sveriges bästa barnprogramspersonlighet!
Trots att man sedan länge har lämnat barndomen bakom sig, kommer barnasinnet att alltid finna kvar inom Lorden. Vad barnslighet är kan, och bör, tolkas subjektivt. Men enligt mig är det sunt att sporadiskt lämna vuxenvärldens norm och hänge sig åt barnslig verksamhet. Barnslig verksamhet kan i den här kontexten definieras som barnslig humor, vattenkrig eller diverse lekar.
Ibland när man zappar runt på barnkanalen, eller ska köpa gåvor åt någon småtting i släkten eller bekantskapskretsen, tycker jag synd om barnen. När jag var liten stavades barnprogrammen kvalitet. Det var program som man än idag kan sitta helt hänförd framför. Det fanns också en underliggande, och delvis fostrande moral i programmen. Möjligen känns det så enbart av nostalgiska skäl, men faktum är att jag tror att kvaliteten var bättre förr.
Det är enkelt att rada upp helt genialiska barnprogram som man älskat och som verkligen håller än idag. Förutom de underbara filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser kan man nämna Fragglarna, Bröderna Dal och Skrotnisse och hans vänner. Eller varför inte Fem myror är fler än fyra elefanter?
Om man talar om julkalendrar går det även att jämföra de traditionella julkalendrar som sändes förr mot de som sänts på senare år. Ingen sund människa kan väl säga emot om man nominerar Trolltider till den bästa julkalendern någonsin?
Alla regler har också undantag. Allt var inte bättre förr och den barnprogramspersonlighet som fått utstå mest kritik är nog Staffan Westerberg. Med sitt Vilse i pannkakan ansågs han ett tag ha förstört alternativt skadat en hel generation barn. Antingen älskade man Westerberg eller så hatade man honom. Lorden sällar sig till den senare kategorin. Kanske inte främst för Vilse i Pannkakan utan för det usla Lillstrumpa och syster yster. Jag minns att det var det sämsta skit jag visste som barn, och lite märklig blev man nog på köpet...
Vem är då Sveriges i särklass bästa barnprogramsikon? Tanken har slagit mig många gånger. Det är inte helt uppenbart, men efter ett midsommarfirande med Spotify slog det mig. Jag har alltid älskat Trazan och Banarne. Det är en genialisk blandning av suveränt manus och häftiga sånger. När vi på midsommar dansade till smurfhits slog då svaret ner som en blixt från klar himmel: Klasse Möllberg är ett geni! Och Sveriges största barnprogramspersonlighet!
Än idag underhåller
Möllberg barn på ett underbart sätt. Bland annat i Electric banana band. Möllberg har den där barnsliga glimten i ögat och en genuint snäll farbrorsröst som inger trygghet i varenda svensk unge. Det Möllberg skapade med smurfarna är dessutom oslagbart. Klippet nedan illusterar Möllbergs barnsliga glimt i ögat, hans snälla röst och den underbara texten, som samtidigt som den innehåller ett djup (uppfostran i beteende) också mystifierar (i det här fallet smurfarna). Mystik är ju ett inslag som barn (och vissa Lordar) älskar. Lyssna, njut och dansa. Hell Klasse Möllberg!
Ibland när man zappar runt på barnkanalen, eller ska köpa gåvor åt någon småtting i släkten eller bekantskapskretsen, tycker jag synd om barnen. När jag var liten stavades barnprogrammen kvalitet. Det var program som man än idag kan sitta helt hänförd framför. Det fanns också en underliggande, och delvis fostrande moral i programmen. Möjligen känns det så enbart av nostalgiska skäl, men faktum är att jag tror att kvaliteten var bättre förr.
Det är enkelt att rada upp helt genialiska barnprogram som man älskat och som verkligen håller än idag. Förutom de underbara filmatiseringarna av Astrid Lindgrens berättelser kan man nämna Fragglarna, Bröderna Dal och Skrotnisse och hans vänner. Eller varför inte Fem myror är fler än fyra elefanter?
Om man talar om julkalendrar går det även att jämföra de traditionella julkalendrar som sändes förr mot de som sänts på senare år. Ingen sund människa kan väl säga emot om man nominerar Trolltider till den bästa julkalendern någonsin?
Alla regler har också undantag. Allt var inte bättre förr och den barnprogramspersonlighet som fått utstå mest kritik är nog Staffan Westerberg. Med sitt Vilse i pannkakan ansågs han ett tag ha förstört alternativt skadat en hel generation barn. Antingen älskade man Westerberg eller så hatade man honom. Lorden sällar sig till den senare kategorin. Kanske inte främst för Vilse i Pannkakan utan för det usla Lillstrumpa och syster yster. Jag minns att det var det sämsta skit jag visste som barn, och lite märklig blev man nog på köpet...
Vem är då Sveriges i särklass bästa barnprogramsikon? Tanken har slagit mig många gånger. Det är inte helt uppenbart, men efter ett midsommarfirande med Spotify slog det mig. Jag har alltid älskat Trazan och Banarne. Det är en genialisk blandning av suveränt manus och häftiga sånger. När vi på midsommar dansade till smurfhits slog då svaret ner som en blixt från klar himmel: Klasse Möllberg är ett geni! Och Sveriges största barnprogramspersonlighet!
Än idag underhåller
Möllberg barn på ett underbart sätt. Bland annat i Electric banana band. Möllberg har den där barnsliga glimten i ögat och en genuint snäll farbrorsröst som inger trygghet i varenda svensk unge. Det Möllberg skapade med smurfarna är dessutom oslagbart. Klippet nedan illusterar Möllbergs barnsliga glimt i ögat, hans snälla röst och den underbara texten, som samtidigt som den innehåller ett djup (uppfostran i beteende) också mystifierar (i det här fallet smurfarna). Mystik är ju ett inslag som barn (och vissa Lordar) älskar. Lyssna, njut och dansa. Hell Klasse Möllberg!onsdag 1 juli 2009
Lorden on tour
Sommaren sveper förbi. Det gäller att ta tillvara på den. Högaktuella händelser sker ständigt i vårt samhälle. Michael Jackson kolar vippen till exempel. En mycket märklig, tillika tragisk, figur. Han skulle säkerligen förtjäna ett blogginlägg, men Lorden har aldrig lyssnat på hans musik och för mig har han mest framstått som en udda och sjuk individ, som blivit exponerad och exploaterad i media. Därför lämnar jag Jackson och konstaterar att om hans skivbolag väljer att släppa en samlings- cd nu så kommer det att vara en mycket bra idé.
Det har också varit politikervecka i Visby. I vanliga fall högintressant, men just nu har inte ens jag orkat engagerat mig. Värmen ni vet...och turnén. För Peace and Love är avklarat. Och turnén fortsätter. Dock inte till Roskilde som det var tänkt från början. Istället blir det en tripp till en vacker sommarstad på östkusten. Lugnt och skönt. Peace and love då? Några konstateranden går att göra i punktform:
* Man börjar bli för gammal för att "hänga" i tält och svira runt med i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar.
* Snorungar som (just det) snor Lordens badshorts med tillhörande handduk ger inga pluspoäng.
* Aningen för långa köer till öltälten och för långt avstånd mellan camping och festivalområde för att man ska vara tillfreds.
* Satyricon var för mesiga.
* Jerry Williams var klart tuffast. Mycket tuffare än Satyricon.
* Det är skönt att bada på festival.
* Att svara Lorden på frågan vad man heter ger tydligen pluspoäng hos i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar.
* Att välja att se Caj Karlsson före Mötley Crüe var inget bra drag denna gång.
* Vakterna på årets festival vara alla jävligt små.
* Allt annat med festivalen var skitbra. Speciellt stämningen och att man inte såg ett enda bråk. Inte ens bland i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar (och de var i runda slängar 27000).
För er som inte känner Lorden vill jag bara klargöra att det inte är han som poserar med en av de mindre vakterna på årets festival...
Det har också varit politikervecka i Visby. I vanliga fall högintressant, men just nu har inte ens jag orkat engagerat mig. Värmen ni vet...och turnén. För Peace and Love är avklarat. Och turnén fortsätter. Dock inte till Roskilde som det var tänkt från början. Istället blir det en tripp till en vacker sommarstad på östkusten. Lugnt och skönt. Peace and love då? Några konstateranden går att göra i punktform:
* Man börjar bli för gammal för att "hänga" i tält och svira runt med i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar.
* Snorungar som (just det) snor Lordens badshorts med tillhörande handduk ger inga pluspoäng.
* Aningen för långa köer till öltälten och för långt avstånd mellan camping och festivalområde för att man ska vara tillfreds.
* Satyricon var för mesiga.
* Jerry Williams var klart tuffast. Mycket tuffare än Satyricon.
* Det är skönt att bada på festival.
* Att svara Lorden på frågan vad man heter ger tydligen pluspoäng hos i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar.
* Att välja att se Caj Karlsson före Mötley Crüe var inget bra drag denna gång.
* Vakterna på årets festival vara alla jävligt små.
* Allt annat med festivalen var skitbra. Speciellt stämningen och att man inte såg ett enda bråk. Inte ens bland i bästa fall 7-8 år yngre tältgrannar (och de var i runda slängar 27000).
För er som inte känner Lorden vill jag bara klargöra att det inte är han som poserar med en av de mindre vakterna på årets festival...
onsdag 24 juni 2009
Inte död!
Det har gått ett tag sedan bloggen uppdaterades. Flera av er kan andas ut, andra kan sluta att hoppas: Lorden är inte död. Han har heller hittills inte råkat ut för någon fraktur. Däremot har det skett en massa andra saker, vilket har resulterat i den skrala uppdateringen.
Det primära skälet heter sol och värme. Härligt, men av naturliga skäl tillbringar till och med Lorden mycket tid utomhus under dessa omständigheter. Det sekundära skälet stavas semester. Jag har exempelvis firat midsommar på landet i fyra dagar. Bloggen kommer dock inte att läggas ner, även om uppdateringen kommer att ske mer sporadiskt under sommarmånaderna.
Det har även hänt en hel del samhälleliga händelser värda att notera sedan det senaste inlägget. Det viktigaste torde vara att en 21-årig man på sitt midsommarfirande vid Köpingsvik huggits ihjäl. Eftersom jag själv har firat midsommar i yngre år vid just detta ställe, känns händelsen extra vidrig. Ingen ska behöva mista livet ofrivilligt vid så ung ålder. Och av egna erfarenheter har midsommarfirandena på Öland tenderat att vara ganska våldsamma. Så, varför inte mer belysning vid strandkanten där vansinnesdådet skedde? Varför inte fler vakter, eller poliser? Att snuten inte än har ett gripande är i sig en skandal. Vila i frid Daniel Strålhake!
Dessutom har ett politiskt beslut modell roligt (för en gångs skull) tagits i Malmö av alla städer. Man har nämligen beslutat att det är fritt fram för tjejerna där att bada top less i simhallen. Ytterligare ett beslut i jämställdhetens tecken (det är påtryckningar från feministiska grupper som legat till grund för beslutet) som man endast kan garva åt. Senast var det väl herr gårman som skulle bytas ut mot fru gårman. Blir rätt komiskt. Men det är klart, problemstaden Malmö kanske vill locka till sig invånare på något sätt. Frågan är, får man rätt klientel till badhuset och till staden?
Från och med imorgon befinner sig Lorden i Dalarna och Borlänge. Tillsammans med drygt 30 000 andra människor ska han njuta av Sveriges just nu största festival, Peace and Love. Det blir säkert något inlägg som kretsar kring denna tillställning inom en överskådlig framtid. Så ni som är intresserade: Keep on reading Lordens blogg in the free world!
Det primära skälet heter sol och värme. Härligt, men av naturliga skäl tillbringar till och med Lorden mycket tid utomhus under dessa omständigheter. Det sekundära skälet stavas semester. Jag har exempelvis firat midsommar på landet i fyra dagar. Bloggen kommer dock inte att läggas ner, även om uppdateringen kommer att ske mer sporadiskt under sommarmånaderna.
Det har även hänt en hel del samhälleliga händelser värda att notera sedan det senaste inlägget. Det viktigaste torde vara att en 21-årig man på sitt midsommarfirande vid Köpingsvik huggits ihjäl. Eftersom jag själv har firat midsommar i yngre år vid just detta ställe, känns händelsen extra vidrig. Ingen ska behöva mista livet ofrivilligt vid så ung ålder. Och av egna erfarenheter har midsommarfirandena på Öland tenderat att vara ganska våldsamma. Så, varför inte mer belysning vid strandkanten där vansinnesdådet skedde? Varför inte fler vakter, eller poliser? Att snuten inte än har ett gripande är i sig en skandal. Vila i frid Daniel Strålhake!
Dessutom har ett politiskt beslut modell roligt (för en gångs skull) tagits i Malmö av alla städer. Man har nämligen beslutat att det är fritt fram för tjejerna där att bada top less i simhallen. Ytterligare ett beslut i jämställdhetens tecken (det är påtryckningar från feministiska grupper som legat till grund för beslutet) som man endast kan garva åt. Senast var det väl herr gårman som skulle bytas ut mot fru gårman. Blir rätt komiskt. Men det är klart, problemstaden Malmö kanske vill locka till sig invånare på något sätt. Frågan är, får man rätt klientel till badhuset och till staden?
Från och med imorgon befinner sig Lorden i Dalarna och Borlänge. Tillsammans med drygt 30 000 andra människor ska han njuta av Sveriges just nu största festival, Peace and Love. Det blir säkert något inlägg som kretsar kring denna tillställning inom en överskådlig framtid. Så ni som är intresserade: Keep on reading Lordens blogg in the free world!
tisdag 16 juni 2009
Kapitalistisk realityshow
För något drygt år sedan postade jag ett inlägg som berörde hur samhället premierar färdigheten som kallas för entreprenörskap. (http://lordensblogg.blogspot.com/2007/10/entreprenrskap-framtidens-frdighet.html). Denna trend har varit stadigt ihållande sedan dess. Det märks inte minst genom tittarsiffrorna för realityshowen Draknästet, som sänts på torsdagar klockan 21:00 under våren i Sveriges Televsision. Serien har haft runt en miljon tittare, och Lorden har varit en av dessa.
Draknästet som inte är en svensk idé går kortfattat ut på att ett gäng entreprenörer från vårt avlånga land ska få fem "drakar" att investera pengar i sina bolag, eller satsa på att få den presenterade produkten att utvecklas. Drakarna består av framgångsrika riskkaptialister och frontas av tunga miljardärer som Sven Hagströmer och Mats Gabrielsson.
Det är minst sagt intressant att få följa drakarnas resonemang kring vad de vill investera i och vice versa. Det är givetvis en given förutsättning att drakarna representerar en ganska kuslig form av kapitalism. För vem kan egentligen tjäna så grova pengar på sina företag utan att använda vassa armbågar, trampa på människor eller utnyttja billig arbetskraft. Det är helt enkelt en naturlig ekvation. Visserligen förkastar jag inte marknadsekonomi och kapitalism helt: det har kommit en hel del bra ut av det, men att enbart tänka pengar, och 10 gånger av 10 välja sin plånbok framför insatser för kollektivet känns rätt cyniskt. Men det är dessa uttryck som faktiskt förmedlas av våra drakar, främst då Mats Gabrielsson.
Gabrielsson ska ha cred för att han inte hymlar eller hycklar med att ständigt sätta sin plånbok före insatser för mänskligheten. Samtidigt går det inte komma ifrån att han framställer sig själv lite som en antihjälte.
1. Anti för att han går rakt mot etablissemangets föreställningar om att människan ska vara solidarisk.
2. Hjälte för att han faktiskt representerar en stor del av människans reella och verkliga ståndpunkt, egoism.
Han vågar uttrycka saker inför en miljon TV-tittare, varav många är etablissemangsromantiker (media) , politiskt korrekta, bloggare och "vänsterfanatiker". Han vågar uttrycka saker som de flesta TV-tittare kanske endast vågar uttrycka i sin innersta krets, bland vänner och familj. Han har flera gånger uttryckt saker som: Bra för mänskligheten, men inte min plånbok. Jag avstår! Eller Tror du jag är en filantrop? Jag bryr mig om min plånbok. Därför är "Draknästet" en kapitalistisk realityshow som både förmedlar cynism och underhållning på ett bra mer verklighetsnära sätt än exempelvis Big Brother. För de som är intresserade, kan man se samtliga avsnitt av Draknästet på SVT:s eminenta sajt http://svt.se/play. Helt gratis!
Draknästet som inte är en svensk idé går kortfattat ut på att ett gäng entreprenörer från vårt avlånga land ska få fem "drakar" att investera pengar i sina bolag, eller satsa på att få den presenterade produkten att utvecklas. Drakarna består av framgångsrika riskkaptialister och frontas av tunga miljardärer som Sven Hagströmer och Mats Gabrielsson.
Det är minst sagt intressant att få följa drakarnas resonemang kring vad de vill investera i och vice versa. Det är givetvis en given förutsättning att drakarna representerar en ganska kuslig form av kapitalism. För vem kan egentligen tjäna så grova pengar på sina företag utan att använda vassa armbågar, trampa på människor eller utnyttja billig arbetskraft. Det är helt enkelt en naturlig ekvation. Visserligen förkastar jag inte marknadsekonomi och kapitalism helt: det har kommit en hel del bra ut av det, men att enbart tänka pengar, och 10 gånger av 10 välja sin plånbok framför insatser för kollektivet känns rätt cyniskt. Men det är dessa uttryck som faktiskt förmedlas av våra drakar, främst då Mats Gabrielsson.
Gabrielsson ska ha cred för att han inte hymlar eller hycklar med att ständigt sätta sin plånbok före insatser för mänskligheten. Samtidigt går det inte komma ifrån att han framställer sig själv lite som en antihjälte.
1. Anti för att han går rakt mot etablissemangets föreställningar om att människan ska vara solidarisk.
2. Hjälte för att han faktiskt representerar en stor del av människans reella och verkliga ståndpunkt, egoism.
Han vågar uttrycka saker inför en miljon TV-tittare, varav många är etablissemangsromantiker (media) , politiskt korrekta, bloggare och "vänsterfanatiker". Han vågar uttrycka saker som de flesta TV-tittare kanske endast vågar uttrycka i sin innersta krets, bland vänner och familj. Han har flera gånger uttryckt saker som: Bra för mänskligheten, men inte min plånbok. Jag avstår! Eller Tror du jag är en filantrop? Jag bryr mig om min plånbok. Därför är "Draknästet" en kapitalistisk realityshow som både förmedlar cynism och underhållning på ett bra mer verklighetsnära sätt än exempelvis Big Brother. För de som är intresserade, kan man se samtliga avsnitt av Draknästet på SVT:s eminenta sajt http://svt.se/play. Helt gratis!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)