Kurdos kompis: Stieg Larsson

Det bästa som kan hända en kulturarbetare för att få rullning på sitt kändisskap och sina inkomster är att avlida. Det finns många bevis på detta. Trots att exempelvis Elvis, John Lennon, Cornelis Vreesvijk, Curt Cobain och Michael Jackson var kända ner de levde så har de aldrig varit så populära som när de dog. Detsamma gäller "författaren" Stieg Larsson som på grund av en för tidig död aldrig hann att uppleva "Millenniumtriologins" oerhörda succé.

Stieg Larsson är, för de allra flesta, en anonym figur. Han var en refuserad journalist som fick lite ströarbeten, bland annat på TT. Hans mest kända gärning, fram till Milleniumböckerna, var att han startade upp den antirasistiska tidskriften "Expo". Stieg Larssons vän, förläggaren Kurdo Baksi, släppte i slutet av förra året en bok om sin vän Stieg Larsson. Den orsakade en del rabalder eftersom Baksi hävdade att Larsson medvetet skrivit om saker på TT som "gynnat" hans sak och att han överdrivit hotbilden mot honom och andra vänsteraktivister inom Expo. Jag har givetvis läst boken, som förutom TT-affären, avslöjar endel intressanta saker om Stieg Larsson.

Stieg Larsson föddes i Norrland och blev tidigt intresserad av politik. Trots sin ringa ålder, då det begav sig, lät han sig influeras kraftigt av den vänstervridna 68-rörelsen. Stieg insåg tidigt sin mission i livet: att motverka "rasism" och "främlingsfientlighet". Likaså ska han ha varit besatt av kvinnors samhälleliga rättigheter, något som säkert påverkat handlingen i "Millenniumtriologin".

Det är intressant att läsa hur Baksi beskriver Larsson som totalt manisk, nästan besatt, i sitt jämställdhetsivrande och i sin antirasistiska kampanj. Man skulle nästan kunna dra paralleller till Göran Lindbergs, aka Kapten Klännings, maniskhet när det gäller jämställdhetsarbete. Huruvida Larsson, likt Lindberg, band och våldtog minderåriga tjejer på fritiden förtäljer inte historien.

Däremot kan man verkligen ifrågasätta Larssons egen syn på demokrati. Han gick bokstavligen över lik i sin iver att hänga ut sådana som han tyckte var antidemokratiska. Flera av medarbetarna som anställdes på stiftelsen Expo hade exempelvis själva tydliga kopplingar till det antidemokratiska och våldsivrande nätverket "AFA". Några dömdes också, till Larssons förtret, för kvinnomisshandel. Vidare lät Larsson, enligt Baksi, en 17-årig pojke infiltrera en "nazistorganisation" som Larsson ansåg vara livsfarlig. Vilken sansad person låter en 17-årig infiltrera en "livsfarlig" och "kriminell" organisation? Som kronan på verket anställde Larsson datahackers som skulle avslöja antidemokratiska personer. Problemet är väl bara att "olaga dataintrång" är en kriminell handling i demokratiska stater?

I ärlighetens namn tycker jag inte att Kurdo Baksi ger en positiv bild av Stieg Larsson. Han framstår varken som särskilt empatisk, demokratisk eller god. Snarare får man bilden av Larsson som manisk och med eget monopol på vad som är gott och demokratiskt. Det är i och för sig en ganska vanlig egenskap hos personer vars främsta inspirationskälla är 68-rörelsen.

Det var tragiskt att Stieg Larsson dog en för tidig död. Kanske var det inte så konstigt. Han jobbade tydligen dygnet runt, led av insomnia och kedjerökte cigaretter. Larssons tragik slutade dock inte med hans bortgång. Efterspelet har rört vem som ska ha rätten till Stiegs tillgångar. På ena sidan står Larssons bror och far och på andra sidan livskamraten Eva Gabrielsson. Mitt i allt ihop dök ett testamente upp där Stieg styrkte att alla sina tillgångar skulle gå till Kommunistiska Arbetareförbundet i Umeå. Bara en sådan sak...Baksis bok är tunn och knappast något litterärt mästerverk. Det är dock en intressant bok, som man lätt sträckläser under en kväll. Om man inte har något liv vill säga. Och det har inte Lorden :) 7 vuvuzelor av 10 möjliga till boken. Enbart för underhållningsvärdet.

Naivt att vara hjälpsam i dagens samhälle

Nyligen fick jag veta det jag länge själv har predikat: det är naivt att vara hjälpsam i dagens samhälle. Jag har i cirka 15 års tid varit ägare till en mobiltelefon. Under dessa år har jag aldrig blivit bestulen på någon och jag har åtskilliga gånger lånat ut den till nära och ickenära människor i min omgivning.

Nyligen var jag på väg hem från lite festligheter när en kille bad om hjälp. Han behövde ringa ett viktigt samtal, men hade ingen fungerande telefon. I mitt naiva tillstånd ville jag vara till hjälp och lånade ut min relativt nyinköpta 4500-kronorstelefon. Personen ifråga hoppade in i en bil och lämnade platsen. Kvar satt jag, fortfarande i mitt naiva tillstånd, och tänkte att han snart skulle dyka upp med min telefon igen. Det gick 20 minuter, det gick 30 minuter och det gick 40 minuter. Ingen telefon. Bara att knalla hem tomhänt.

Att bli av med telefonen kan jag smälta. Dock hade det känts bättre om jag hade blivit fysiskt rånad. Då hade jag kunnat ge idioten på käften och inte, som nu blivit lurad på grund av min välvilja. Min ekonomi står inte och faller med en mobiltelefon, men det är jobbigt att bli av med alla nummer som den innehöll. Det har också varit en lång administrativ process med försäkringsbolag, taxiresor till polisen osv. Man kan konstatera att man lätt blir handikappad utan telefon i dagens läge.

Det är intressant att nästan varje person man berättar denna händelse för anser att det är jag som varit naiv. Det kan jag erkänna, men är det inte tragiskt att man inte kan lita på någon i detta samhälle?! Många proffstyckare säger, mot alla bevis, att brottsligheten ligger på en konstant nivå. Men ärligt talat, tror ni inte man kunde lita mer på folk för låt säga 50 år sedan? Det är sjukt att idag behöva uppfostra sina barn till att aldrig hjälpa andra människor i nöd, att man inte kan lita på någon främling. Oavsett vad ärendet gäller. Och tyvärr var det nog sista gången Lorden försöker hjälpa någon (okänd). Nästa gång kommer nävarna att tala. Var så jävla säkra!

På symboljakt i Washington

Författaren Dan Brown slog för ett par år sedan igenom med dunder och brak med sin roman Da vinci- koden. Sedan dess har Brown skrivt flera romaner, och några av dessa har också filmatiserats. Lorden har precis läst ut Dan Browns Den förlorade symbolen och i detta inlägg ska jag förmedla mina tankar kring boken.

I Den förlorade symbolen får vi återigen möta professorn i religiös symbolik, Robert Langdon. I vanlig ordning dras Langdon in i en värld fylld av konspirationer och symboler. Alla vanliga Brown-attribut finns i boken: de paranoida föreställningarna om att allt runtomkring oss har ett symboliskt värde, den högstadiemässiga dialogen, den osannolika skurken och den kvinnliga medhjälparen till Langdon. Där finns också en hel del spänning och intressanta förklaringar, som man som inbiten läsare genast googlar på, eller tar reda på mer om.

Denna gång är handlingen förlagd till Washington, och det är frimurarrörelsens hemligheter som bokens handling krestar kring. Det är intressant ur flera perspektiv. Dels har jag själv varit i Washington och dels har frimurarna gjort mig aningen nyfiken genom åren. Deras riter, grader och symboler är endast förbehållet medlemmar, och någon sådan har jag aldrig varit och tänker aldrig att bli. Därför är min kunskap om ordern aningen begränsad.

Det mest intressanta i Langdons berättelser är de konsthistoriska parallellerna och konstens symbolik. Det finns endel av detta även i denna bok. Tyvärr överskuggas det hela av framtidstrams som får symboliseras av ett obegripligt laboratorium, där Langdons medhjälpare arbetar med "noetik": ett slags vetenskap som ämnar utveckla mänsklig förmåga att överföra tankar till materia. Vägen till laboratoriet är helt nedsläckt, stort och enbart en liten remsa kan ta någon dit. ja, ni hör: det blir lite för mycket.

En annan svaghet i boken är att den känns som skräddarsydd för en actionfilm i Hollywood. CIA-agenter, en oändlig jakt (på flera plan), händelser som man hela tiden kan se på en film. Långa stunder känns boken som ett filmmanus. Stereotyperna för ett filmmanus finns där också. Den osannolika (men förutsägbara) skurken Malákh, CIA agenten Sato, arkitekt Bellamy (skräddarsydd för Morgan Freeman?) osv.

Givetvis finns det också fördelar med boken. Brown har alltid haft en förmåga att upprätthålla spänning och driv i sina böcker. Dock tycker jag att boken är något hundra sidor för lång. Den ligger nu på 614 sidor och räknar man med att många jaktkapitel är för utdragna så tappar den mot slutet. Visserligen ska väl frimurarnas hemlighet avslöjas, men den är egentligen inte så intressant. På den punkten misslyckas Brown återigen.

Personligen tycker jag att boken är en klass sämre än Da Vinci-koden. Den är dock läsvärd och underhållande på flera vis. För den som inte har besökt Washington (eller för den delen de som gjort det) blir dock alla byggnader, symboler, parker och statyer ett virrvarr av kulturhistoria som går ut lika fort som man har tagit in det. Sammantaget får Den förlorade symbolen 6 ships to Gaza av 10 möjliga.

Behövs Åsa-Nisse 2010?

Ingen svensk litterär figur har väl fått utstå så mycket spott och spe av recensenter och proffstyckare som Åsa Nisse? Upphovsmannen till Åsa-Nisse var Stig Cederholm, men för den stora massan har Åsa-Nisse blivit känd genom de otalet filmer som spelades in främst under 50 och 60-talet.

Intrigen i Åsa-Nissefilmerna är oftast obefintlig. Oftast handlar de om att Nisse och hans polare "Klapparparn" hittar på diverse upptåg. De två gör allt för att fly verkligheten och komma undan sina respektive fruar. Deras kvinnor framstår allt som oftast som "jobbiga" och "tjatiga" och de två manliga vännerna ägnar sig hellre åt tjuvjakt och tjuvfiske än att gräla med sina tanter. Det hela kan enkelt beskrivas som genuin "buskis" och i vår moderna samtid framställs säkert både Klabbarparn och Åsa-Nisse som manschauvinster och sexister.

Recensenter har, som påpekats, aldrig varit förtjusta i Åsa-Nisse. Filmhistoriens korstaste recension uppkom förmodligen i anslutning till en av filmerna. Den löd: Far i frid. När man nu 2010 har bestämt att blåsa liv i Åsa-Nisse igen har diverse krönikörer ställt sig frågan vilka som egentligen, en bit in på 2000-talet, som kan tänkas attraheras av Åsa-Nisse.

I en tid då mannen och kvinnan delar på alla hushållssysslor; då det inte längre ska få finnas något "manligt" eller "kvinnligt" är väl ett mansideal, som är uppenbart "barnslig" och som föredrar tjuvjakt och latgöra framför hårt arbete, klart förlegad? Inte heller får man väl tycka att tjejer/fruar kan vara bestämmande, krävande och tjatiga? Här tror jag att många misstar sig.

Jag tror mig veta jag att väldigt många män idag längtar efter att få vara just barnsliga och längtar tillbaka till lite mer tydliga könsroller. Om man inte får utleva dessa behov i det verkliga livet utan att anses vara korkad så kan man väl åtminstone få skratta åt det på film. Därför tror jag att väldigt många attraheras av Åsa Nisse anno 2010. Med Kjell Bergqvist i huvudrollen som Åsa-Nisse och med Henrik Dorsin som manusförfattare tror jag att succén är ännu mera given. Var så säkra. Vi ses på biograferna!