Fenomenet Metallica

Det var i början av 1990-talet som jag kom i kontakt med Metallica för första gången i mitt liv. Jag hade tidigare lyssnat på betydligt hårdare musik än just Metallica, men bandets dunderkommersiella succe "Black album" som släpptes 1991, var omöjlig att undvika.

När man på den tiden besökte discotek (!), hemmafester och tittade på den exotiska TV-kanalen MTV (betal-TV i Sverige var knappast kutym) spelades ständigt hitlåtar från "The black album".

Per automatik kollade jag upp bandets tidigare material och fann de tidigare alstrens hårdare thrash metal riktigt intressant och bra. Resten är historia. Under flera år matades bandets skivor i stereon hemma i pojkrummet.

När jag blev äldre slogs nya musikaliska dörrar in och bandet blev mindre och mindre intressant. Idag lyssnar jag fortfarande på "gamla" Metallica ibland och plattorna fram till just "The black album" håller oerhört hög klass. Tyvärr gick det utför musiklaiskt efter och de senaste plattorna har jag inte ens bemödat mig med att lyssna på.

Jag har precis läst ut musikjournalisten Mick Walls biografi om bandet. Det är egentligen ingen häpnadsväckande läsning. Man får kronologiskt följa bandets karriär. Från danskättlingen Lars Ulrichs försök att starta USA´s hårdaste band för en evighet sedan till Metallicas bejublade turné (med the big four) förra året.

I boken får man givetvis en stor dos av det obligatoriska sex drugs and rock n roll- temat som tillhör alla stora hårdrocksband. Jag blev aningen förvånad över att bandmedlemmarna (främst Lars och Kirk) drogade så frentetiskt. Att James Hetfield, som idag är nykter alkoholist hade levt osunt var dock ingen nyhet.

Bokens mest intressanta kapitel handlar om den forna bassisten Cliff Burtons tragiska bortgång, och dess påverkan på Bandet. Burton dog i en bussolycka 1986 i Sverige efter en spelning i Stockholm. Burton utmålas som bandets stora inspiratör. Han gick alltid sin egen väg och hade ofta sista ordet när saker och ting kring bandet skulle bestämmas. Tyvärr bearbetade bandet inte sorgen och fortsatte turnerandet omgående. Den nya bassisten, Jason Newsted, mobbades ut fullkomligt och slutade självmant i bandet flera år senare. Det var början på nästa kris som utmynnade i den numera legendariska dokumetärfilmen "some kind of monster".

Det är slående hur målmedvetna Metallica har varit att ta sig dit de är idag (ett av världens bäst säljande band genom tiderna). Det är främst (den i mitt tycke osympatiske) trummisen Lars Ulrich som varit mest drivande, haft sinne för affärer och rådande trender. Det komiska i situationen är att just Lars musikaliskt är den svagaste länken i bandet. Det är allmänt känt att han inte kan spela trummor och många med mig anser att han genom åren har förstört åtskilliga konserter med bandet. Lars musikaliska problem behandlas i boken och vid flera tillfällen i bandets ungdomsdagar övervägde bandet att göra sig av med honom. Med åren blev han dock en allt för viktig kugge runt bandet. Utan Lars sinne för strategi och affärer skulle nog Metallica knappast ha varit där de är idag.

Mick Walls bok om Metallica är helt klart intressant läsning, särskilt om man är intresserad av bandet så klart. Boken får sju trumpinnar av 10 möjliga. Nedan kan man avnjuta, den i mitt tycke, bästa Metallica-låten. Här framförd med ungdomlig entusiasm 1985. Nästan så man blir lite rörd...