På symboljakt i Washington

Författaren Dan Brown slog för ett par år sedan igenom med dunder och brak med sin roman Da vinci- koden. Sedan dess har Brown skrivt flera romaner, och några av dessa har också filmatiserats. Lorden har precis läst ut Dan Browns Den förlorade symbolen och i detta inlägg ska jag förmedla mina tankar kring boken.

I Den förlorade symbolen får vi återigen möta professorn i religiös symbolik, Robert Langdon. I vanlig ordning dras Langdon in i en värld fylld av konspirationer och symboler. Alla vanliga Brown-attribut finns i boken: de paranoida föreställningarna om att allt runtomkring oss har ett symboliskt värde, den högstadiemässiga dialogen, den osannolika skurken och den kvinnliga medhjälparen till Langdon. Där finns också en hel del spänning och intressanta förklaringar, som man som inbiten läsare genast googlar på, eller tar reda på mer om.

Denna gång är handlingen förlagd till Washington, och det är frimurarrörelsens hemligheter som bokens handling krestar kring. Det är intressant ur flera perspektiv. Dels har jag själv varit i Washington och dels har frimurarna gjort mig aningen nyfiken genom åren. Deras riter, grader och symboler är endast förbehållet medlemmar, och någon sådan har jag aldrig varit och tänker aldrig att bli. Därför är min kunskap om ordern aningen begränsad.

Det mest intressanta i Langdons berättelser är de konsthistoriska parallellerna och konstens symbolik. Det finns endel av detta även i denna bok. Tyvärr överskuggas det hela av framtidstrams som får symboliseras av ett obegripligt laboratorium, där Langdons medhjälpare arbetar med "noetik": ett slags vetenskap som ämnar utveckla mänsklig förmåga att överföra tankar till materia. Vägen till laboratoriet är helt nedsläckt, stort och enbart en liten remsa kan ta någon dit. ja, ni hör: det blir lite för mycket.

En annan svaghet i boken är att den känns som skräddarsydd för en actionfilm i Hollywood. CIA-agenter, en oändlig jakt (på flera plan), händelser som man hela tiden kan se på en film. Långa stunder känns boken som ett filmmanus. Stereotyperna för ett filmmanus finns där också. Den osannolika (men förutsägbara) skurken Malákh, CIA agenten Sato, arkitekt Bellamy (skräddarsydd för Morgan Freeman?) osv.

Givetvis finns det också fördelar med boken. Brown har alltid haft en förmåga att upprätthålla spänning och driv i sina böcker. Dock tycker jag att boken är något hundra sidor för lång. Den ligger nu på 614 sidor och räknar man med att många jaktkapitel är för utdragna så tappar den mot slutet. Visserligen ska väl frimurarnas hemlighet avslöjas, men den är egentligen inte så intressant. På den punkten misslyckas Brown återigen.

Personligen tycker jag att boken är en klass sämre än Da Vinci-koden. Den är dock läsvärd och underhållande på flera vis. För den som inte har besökt Washington (eller för den delen de som gjort det) blir dock alla byggnader, symboler, parker och statyer ett virrvarr av kulturhistoria som går ut lika fort som man har tagit in det. Sammantaget får Den förlorade symbolen 6 ships to Gaza av 10 möjliga.