God dag kampsyster!

Förr om åren var den 30:e november synonymt med kravaller mellan politiska nationalister och dess antagonister. Tiderna förändras dock. Förra året återkom dock oroligheterna på KarlXII:s dödsdag, då meningsmotståndare rök ihop i Lund. I år verkar det dock återigen ha gått lugnt till.

Det var 1999 som den massmediala kulmen nåddes gällande rapporteringen av "extremhögern" i Sverige. Det hade sina skäl. Polismördarna i Malexander hade kopplingar till extremnationalistiska organisationer och ett politiskt mord i Stockholm på fackföreningsmannen Björn Söderberg nådde stor massemdial uppmärksamhet. Det hela resulterade i en uthängning av drygt 60 personer som "hotade den svenska demokratin". Detta skedde i Sveriges fyra största dagstidningar. Sedan mediestormen så småningom lagt sig har den så kallade nationella rörelsen länge varit relativt marginaliserad i Sverige. Notera här att uppstickaren Sverigedemokraterna, som ibland av etablissemanget förknippas med "rörelsen", varken accpeterar den nationella rörelsen eller accpeteras av de som reellt tillhör den.

I ovan nämnda uthängning 1999 fanns endast en kvinna. Därför blev jag nyfiken på Maria Blomquist och Lisa Bjurwalds bok "god dag Kampsyster!" som släpptes tidigare i år. I boken har författarna med hjälp av Expo kartlagt ett hundratal kvinnliga medlemmar som man funnit i dåvarande NSF:s (Nationalsocialistisk Fronts) partiregister. NSF finns inte längre, man ombildade nyligen partiet. Det nya namnet är "Svenskarnas parti."

Eftersom uppgifterna i boken är rätt gamla ger den inga absoluta klarheter. Man konstaterar att de flesta kvinnorna är unga, att de har en pojkvän som är med i "rörelsen" och att många nolltaxerar. Man konstaterar vidare att rörligheten in och ut i rörelsen är stor. Därmed har de flesta kvinnorna som man "kartlagt" lämnat partiet idag. Undersökningen känns riktigt tunn och det mesta är gammal skåpmat. Man försöker också följa upp vad de gör idag. De flesta har nu en inkomst, några studerar, några andra vanliga jobb. Ett par av dem har dömts för brott. Ett någorlunda tvärsnitt av befolkningen i allmänhet alltså.

Den största (och i princip enda) behållningen med boken är den intervju författarna lyckats göra med Vera oredsson . Hon blev på 1970-talet Sveriges första kvinnliga partiledare i det nationalsocialistiska Nordiska Rikspartiet. (http://sv.wikipedia.org/wiki/Vera_Oredsson). Jag har aldrig tidigare läst en intervju med henne, varför intervjun här blev extra intressant.

Boken är i övrigt väldigt lättläst och bygger dessutom mycket på citat från ett stort Internetfroum. Man kan även ifrågasätta stoffet, copy-paste-journalistiken och den källkritiska hållningen med att hela tiden använda sig av (ibland väldigt märkliga) citat från ett "anonymt" Internetforum. Boken är varken eller, en klart intressant idé som tyvärr mest var intressant som...idé. Goddag Kampsyster skrapar tyvärr mest bara på ytan.