De Omänskliga

En gång i tiden, för länge sedan, gick Lorden i skolan. Under ett av dessa skolår kom han i kontakt med en ganska udda figur. Figuren hade krulligt hår, kunde spela piano och hävdade att han var bekant med den kända författarinnan Gerda Antti. Lite skämtsamt skojade vi om vem av oss som skulle bli mest känd som vuxen.

Den krullhåriga grabben hette Torbjörn Nilsson och var redan då en hejare på att skriva. Åren gick och jag glömde bort Torbjörn. Jag noterade dock för några år sedan att hans karriär som journalist pekade spikrakt uppåt. När han i år debuterade med boken De omänskliga var jag (givetvis) tvungen att läsa den.

Som politisk reporter och journalist (bland annat på DN, SvD och Metro) har Nilsson kommit åtskilliga politiker nära. Detta utnyttjar han i sin bok, där han beskriver tre politiska "skandaler" under 2000-talet i svensk politik. Först ut är Folkpartiets dataintrång i valrörelsen 2006, sedan kommer omröstningen av FRA-lagen och sist ut granskas SSU (som i sig är en vidrig organisation).

Beskrivna "skandaler" låter säkerligen inte vidare skandalösa när man ytligt tänker tillbaka på dem. Nilsson lyckas dock, på ett intressant och djuplodande sätt, ingående beskriva dessa händelser och framför allt spelet bakom kulisserna.

Vi som är lite insatta i politik vet vilket oerhört fult spel det i realiteten är. Därför är De omänskliga aningen tragisk. Det är en smärtsam läsning för de som fortfarande har lite hopp om att politiken är ren, och att politikerna är reko personer som drivs av sina ideal och av en politisk övertygelse att förbättra vårt samhälle. Istället målas inblandade politiker ut som riktiga grisar, den ena karriäristen värre än den andra. Varvat med dessa skandaler beskriver Nilsson tidigare uppmärksammade händelser i svensk politisk historia som stöder tesen: politiker tappar (i sin maktiver) fotfästet, de handlar helt enkelt omänskligt.

Torbjörn Nilssons debut har visserligen fått ganska bra recensioner. Tyvärr har den nog inte nått ut till den breda massan. Om fler hade läst denna bok skulle många inse vad flera tunga politiker (som ofta syns i TV-rutan) egentligen är för människor. I fallet Folkpartiet så offrades några obetydliga personer i partiet i efterdyningarna av skandalen. Att partitoppen visste om intrånget (den kriminella handlingen) verkar folk inte bry sig om.

När det gäller FRA-lagen får vi veta vilken "demokrat" Fredrik Reinfeldt, Maud Olofsson och alla andra egentligen är. Går man emot partilinjen mobbas man ut och alla framtida karriärmöjligheter sopas bort.

Det mest motbjudande kapitlet är dock beskrivningen av SSU. Där får vi följa en viss Ibrahim Baylans karriär mot toppen. En intrigmakare av rang som dessutom mer eller mindre utmålas som en person som går över lik för att nå partitoppen och maktens arena. Man mår nästan lite illa när man ser Baylan uttala sig i TV efter att ha läst boken.

Att Mona Sahlin är en fifflare är inget nytt. Efter att själv ha kritiserat Sofia Arkelstens bjudresa till Frankrike lät hon sig bjudas på Stockholm Open. SSU rasar och verkar (äntligen?) ha fått nog av sin partiledare. Problemet är bara att de som gapar efter hennes avgång inte heller de har rent mjöl i påsen. En av socialdemokraternas valanalytiker och framtidsmän har nämligen också en framträdande roll i Nillsosn bok: Ardalan Shekarabi. En karriärist som, också han med olagliga metoder, klättrat mot partitoppen. Hur är det man brukar säga om kriminella organisationer? Vad ger det att plocka bort ledaren? Denne ersätts bara av en ny...

Alla turer kring framtidens svenska politiker går att läsa i Nilssons bok. jag tycker att ni ska göra det. Fler borde ha läst den inför årets val. Den får 8 Sofia Arkelstenar av 10 möjliga.

Och vem som blev mest känd av mig och Nilsson i vuxen ålder? Tja, slå på Torbjörn Nilsson och Lorden på wikipedia. Det säger endel. Men efter Nilssons debutroman så är han väl värd framgången...