Blod, eld, död!

I somras sände SVT flera timmar thrash metal live från Göteborg. Det var de fyra största banden inom genren som bjöd på en helt ok show. I en av pauserna mellan akterna dök författaren Ika Johanesson upp och berättade om den bok hon sedan länge skrev på. Den skulle handla om subkulturen black metals framväxt i Sverige. Boken, som hade titeln Blod, eld, död, skulle finnas på marknaden under hösten. Redan där började en längtan efter boken att växa inom mig.

För några månader sedan förbeställde jag boken och fick den i min ägo i slutet av september. Titeln blod, eld, död härstammar från Sveriges och världens första, och kanske främsta, black metal-band Bathorys fjärde platta (Blood, fire, death, 1988).

Anledningen till att jag var så uppspelt över att läsa boken är att jag själv under flera år har tillhört black-metalscenen och är väl förtrogen med dess tankegångar, subkulturella attribut, förgrundsgestalter och historia. Hittills har inget seriöst svenskt försök gjorts att skildra black metal-kulturen. Det har funnits ett stort tomrum. Det tomrummet fyller nu Johannessons bok.

Ika Johanesson och hennes medförfattare Jon Jeffersson Klingberg gör inte anspråk på att ge en kronologisk skildring i boken, utan gör istället en tematisk ansats. Med utgångspunkt från personer och band som har betytt mycket för genren späckas boken med 364 sidor fascinerande läsning. Vi får bland annat följa Nifelheim-bödernas syn på att ha blivit förlöjligade som "bröderna hårdrock" med hela svenska folket, en exklusiv och intressant intervju med Dissections Jon Nötdveidt precis innan han tog sitt liv och en skildring av vår samtids ondaste band; Watain.

Som ni märker handlar boken om personer och företeelser som nog mest är kända för en redan initierad krets. Om boken har ett problem så skulle det vara just det. För gemene man ter sig nog boken tämligen obegriplig. Men för den invigde blir det oerhört intressant läsning, där det i princip är helt omöjligt att slita sig.

Personligen tycker jag att kapitlet om bandet Bathorys uppkomst och utveckling är det mest intressanta. Bathory är ett av mina absoluta favoritband, även om jag gillar Quorthons (bandets frontman) mer vikingaepiska era framför black metal-perioden. Vidare är berättelsen om den svenska och norska svarta cirkeln som utvecklades i de båda nordiska länderna i slutet av 80-talet väldigt fängslande. Även personporträttet av Mayhems sångare Pelle Ohlin (Dead) ger flera nya anekdoter som man inte hört talas om.

Efter att ha läst ut boken har jag "youtubat" en mängd relaterade dokumentärer och videoklipp. Bland annat Bathorys skivsignering i Stockholm 1987, tonårskonserter med Morbid och jamsessioner från 80-talets slut med Mayhem. Att ha fått följa Black metal-scenen och dess utveckling har varit oerhört fascinerande i det verkliga livet. Boken "Blod, eld , död" fyller i vissa tomluckor och späder på den fascinationen nu när man sedan länge lämnat det subkulturella bakom sig. Boken är det mest intressanta som utgivits på mycket länge, och en tia känns som ett mycket välförtjänt betyg.