En studie i makt

När man talar 1900-tal och diktatorer tänker de flesta osökt på Adolf Hitler. Givetvis överskuggar det andra världskriget, tredje riket och vår tids mest kända historiska person alla andra händelser, riken och personer under det seklet. Så bör det också rimligtvis vara. 1900-talet i allmänhet och första delen av seklet i synnerhet är dock en väldigt intressant tid i största allmänhet.

Det politiska läget var instabilt och demokrati som styrelseform var långt ifrån självklart. I Italien lyckades en journalist bli landets enväldiga ledare: Benito Mussolini har gått till historien med bitter eftersmak och ordet fascist är okritiserat ett negativt laddat epitet. Lorden har läst Göran Hägghs biografi om Benito Mussolini. En intressant bok som genererar en hel del tankar.

Det ska villigt erkännas att jag tidigare aldrig öppnat en bok författad av Göran Häggh. Men som hängiven fan av På spåret har intresset för att läsa en av hans böcker ökat markant. Häggh har nämligen (kunskapsmässigt) krossat det mesta i sin väg i tävlingen. Det inger respekt. När sedan min nyfikenhet på Hägghs författarskap korsade mitt historieintresse var saken klar: Hägghs oskuld skulle tas!

Göran Häggh ger en gedigen översikt över Mussolinis liv. Han ger dessutom en kritisk men också klarsynt bild av samtiden och till varför det blev som det blev. Häggh sticker också effektivt hål på myten om att Mussolini (eller Il Duce som han kallades) enbart var en skrupelfri tyrann utan hämningar och en man med enbart negativa sidor. Faktum är att Häggh gång på gång berömmer Il Duces sociala gärningar och ekonomiska politik. Exempelvis byggdes infrastrukturen ut och utvecklades enormt under Mussolinis diktatorskap. Vidare försvann maffian helt och hållet under eran. Möjligen med märkliga metoder, men faktum är att den korruption som mångt och mycket präglar Italiens nuvarande styrelseskikt inte heller existerade under Mussolinis ledarskap.

En falsk föreställning är att Mussolini och fascisterna anammade Tysklands raspolitik. Inslag av rasism skedde först under Mussolinis sista år vid makten, när 2:a världskriget var igång och Italien slogs på tyskarnas sida. Att anamma raspolitik var dock inget märkligt i sig under denna tidsperiod. Raslära var kutym och i Sverige fanns ett rasbiologiskt institut (sanktionerat av socialdemokraterna) långt innan världen ens kände till Adolf Hitler eller NSDAP.

Givetvis är Hägghs bok, "En studie i makt", ingen propagandabok för Mussolini. Han ger vissa negativa aspekter av honom och fascismen. Ideologin i sig bygger på en våldsromantisering och många framstående fascister hyllade våld. Specifikt en föregångare till fascismen: Gabriele D'Annunzio. Likaså var man ultranationalister. Återigen var detta inget märkvärdigt. Italien hade bildats under 1800-talet, var en ung nationalstat och anammade hela västeuropas idéströmningar under denna tid. Italiens nationalism innefattade dessutom (återigen) ingen biologisk rasism från början.

Häggh beskriver också Italiens anfallskrig mot Abessinien (nuvarande Etiopien). Hur dumt
kolonialisering än må vara med våra moderna ögon mätt, så var det inget konstigt utifrån samtidens perspektiv. Alla andra Europeiska stormakter hade kolonier, så att Italien med sin nationalism i ryggen också ville delta i Afrikas erövring är i sig inget konstigt. Mussolini var alltså inte mer elak än någon annan västerländsk ledare: i det avseendet! Att man sedan betvingade Abessinien med hjälp av stridsgas och andra inhumana medel är en annan femma. Häggh hävdar dock här att det knappast var Mussolinis fel utan befälgavaren Badoglio:s.

Mussolinis största misstag, enligt Häggh, var att Mussolini och Italien satsade på fel häst i kriget. Mussolini var från början inget fan av Adolf Hitler. Den senare såg dock upp oerhört till Il Duce. I och med inträdet i kriget anammade Italien vissa av de raslagar som redan fanns i Tyskland. Att man gick in på Tysklands sida kan säkerligen förklara att båda staterna var uttalat antidemokratiska.

Kriget blev dessutom oerhört impopulärt i Italien (som led enorma nederlag). Folkets missnöje gick inte att motstå och Mussolini avsattes (och abdikerade frivilligt). Detta accepterades dock inte av tyskarna som återinsatte Benito under kuppartade former. Under de sista krigsåren begick Mussolinis regim otaliga övergrepp. Häggh menar att det är under denna era som riktiga övergrepp sker. Han menar också att det rådde krigstillstånd. Vilka begår inte övergrepp i krigstillstånd? Mussolinis slutliga död symboliserar också den grymhet som präglade tidsandan. Han avrättades offentligt och hans lik skändades. Skändningen fotades och flera bilder florerar än idag i diverse böcker och på Internet.

Göran Häggh ger en mycket intressant studie i makt. I en intressant tid berättar han om en lika intressant ledares uppgång, regeringstid och fall. Ibland blir det svårt att hålla reda på alla personer i boken, eftersom Häggh "namedroppar" till höger och vänster kontinuerligt. Alla historieintresserade uppmanas dock att läsa boken och bilda sig en egen uppfattning. Häggh skriver dessutom på ett akademiskt, men inte allt för krystat språk. Boken får 8 knakande fötter av 10 möjliga.