White line fever

Det är relativt sällan som jag köper böcker. Istället nyttjar jag allehanda bibliotek.

När jag för några veckor sedan fick syn på Lemmy Kilmisters självbiografi i pocketversion på det lokala snabbköpet kunde jag inte motstå att slänga ner den i kundvagnen.

För den som inte vet är Lemmy Kilmister rockbandet Motörheads grundare och frontfigur. Jag kan inte påstå att jag är världens största Motörhead-fan, men jag äger ett par plattor och har sett bandet live ett par gånger. På baksidan av boken kunde man läsa att Lemmy, på ett naket sätt, skulle skildra bandets historia.

Om det är någon som lever upp till Rock n roll-myten är det Lemmy. Så har det alltid varit. Trots att han sedan länge passerat 50-årsstrecket har han alltid burit sitt långa hår, sitt patronbälte och sin tuffa attityd. Att Lemmy dessutom konsumerar minst en pava Jack Daniels om dagen och att en doktor har sagt att hans blod inte går att byta ut (då skulle han dö) spär på rockstatusen.

I white Line fever får man mycket riktigt följa Lemmy Kilmisters öden från födseln och framåt. Det är mycket droger, sex och rock n roll. Tyvärr är boken något av en besvikelse. Stilistiskt är den ganska kass. Dåligt språk och lika dålig struktur och fart i berättelsen. Dessutom framstår huvudpersonen som rejält egotrippad och osympatisk. Att Motörhead genom åren har avverkat cirka 10 medlemmar förklarar Lemmy givetvis med att det är alla andra det är fel på. Orsaken till att han själv fick sparken, eller av egoistiska skäl drog, från flertalet band innan Motörhead lämnar han därhän.

Genomgående i boken skryter Lemmy om hur mycket han har drogat och i sexuellt syfte utnyttjat sin position som rockstjärna. Ju äldre Lemmy är, desto yngre tjejer verkar han skryta om att han har lägrat. Alla anekdoter som baksidan av boken beskriver som fantastiskt roliga, är inte ett dugg skojiga. Skrattet fastnar i halsen. Inte en endaste gång skrattade jag när jag läste boken.

Förutom bandets griserier består boken till stor del av Lemmys hat mot alla skivbolagsdirektörer, managers och andra runtomkring bandet. Det blir i längden ganska tradigt att läsa. Visst finns några ljusglimtar, men helhetsintrycket är ändå att boken är en besvikelse. Både som läsupplevelse men också en besvikelse över Lemmy som person. Visst är snubben rock n roll, men det hade varit fan så mycket mer rock n roll att bara vara det än att dessutom hela tiden hävda att han är det.

Motörheads mest kända och spelade låt är utan tvekan Ace of Spades. I boken hävdar Lemmy själv att han tröttnade på den för länge sen. Han blir rent utav förbannad när folk hänvisar till den och vill slå folk på käften när de börjar sjunga på den. Därför Lemmy, ska jag inte göra dig besviken och bjuda på just den låten. Istället väljer jag den låt jag själv tycker är bäst med bandet. Boken får förresten fyra benhinneinflammationer av tio möjliga.