The end of an era

Lorden har alltid varit nostalgisk och har genomgående under livet haft svårt för uppbrott. Exempelvis hade jag väldigt svårt att acceptera studenten. På det, som för många andra är den lyckligaste dagen i livet, kände jag mest sorg och vemod. Anledningen är förmodligen att man kastas från en tillvaro av trygghet till en tillvaro av ovisshet. En sådan förändring borde vara ångestframkallande för de flesta, och är det definitivt för mig.

Att mista något som länge har varit endel av vardagen kan ge samma känsla. Det kan exempelvis vara så att någon i familjen eller bekantskapskretsen oväntat går bort. Lorden har varit relativt skonad från sådana situationer genom åren. När de väl har uppstått kan man dock enkelt konstatera att ordspråket ensam är stark är en lögn.

När nu jag och min flickvän går skilda vägar efter 1.5 års gemensamt leverne rasar många tankar genom mitt huvud. Personen som har varit min yttersta trygghet i livet kommer inte längre att finnas vid min sida. Jag kastas in i ovisshet. Alla goda gemensamma minnen raderar de sämre. Alla goda egenskaper är överordnade de sämre. Och alla gemensamma skratt, alla upplevelser och alla andra vardagssituationer, som var unikt för vårt förhållande, kommer alltid att finnas med mig.

När vi nu går skilda vägar är det inte bara Lordens trygghet som förvinner, en del av själva Lorden försvinner också. Men bara en del. För trots att uppbrottet är nödvändigt, så kommer Du alltid att finnas kvar i Lordens hjärta. Därmed var detta kapitel av livet förbi och ett nytt, ovisst, kommer att skrivas. Jag tackar så ödmjukast för att du var med och gjorde en del av mitt liv mer meningsfullt. Min kärlek har du alltid!