Stockholm noir fortfarande gångbart

Efter att ha läst ut Jens Lapidus debutroman Snabba cash i slutet av förra året, ställde jag mig tveksam till hans uppföljare Aldrig fucka upp. Det kändes som att Lapidus hade berättat det han ville om vardagslivet för Stockholms undre värld i och med första boken. Att det liksom inte fanns mer intressant att krama ur Lapidus egna romangenre, Stockholm Noir.

Jag fick faktiskt Aldrig fucka upp i julklapp, varför det blev självklart att ta sig an boken, trots min skepticism. Ganska snart insåg jag att det skulle bli en angenäm läsning, då Lapidus framgångsrika koncept med att väva ihop olika (mer eller mindre intressanta) livsöden med varandra hade fortsatt. Dessutom figurerade flera kända karaktärer från den första boken i bakgrunden av handlingen, vilket gjorde att igenkänningsfaktorn bidrog till att intresset för intrigen upprätthölls.

Den här gången kretsar handlingen till främst tre personer som av olika anledningar lever och verkar i Stockholms undre värld. Mahmud symboliserar invandrarkillen som längtar efter respekt och status i kriminella kretsar. Thomas är den bittre ordningspolisen som byter sida och Niklas är den forne legosoldaten som fullständigt lackar ur på kvinnomisshandlare.

Boken börjar väldigt bra, och efter halva boken är betyget faktiskt högre än Snabba cash. Det enda problemet som finns, är att ingen av bokens huvudpersoner skapar någon sympati hos mig. Jag känner helt enkelt inte för någon av dessa. Mahmud blåser en barndomskompis (rejält illa) samtidigt som misshandel och förnedring är vardagsmat i hans liv. Där Mahmud oftast står för utförandet och förnedringen. Visst, Stockholm noir i all ära, men vart är karlns (tjuv)heder? Polisen Thomas är genomkorrumperad och struntar i den lilla människan i samhället. Det märks inte minst då han och kollegan i början av boken frenetiskt vägrar att ta sig an "ointressanta"anrop på polisradion. Niklas Brogren (den gamle legoknekten) har en djup allvarlig psykisk störning, vilket givetvis gör att han omedelbart blir en antihjälte i litteraturens värld. Ibland kan han ha rätt i sak, men oftast blir hans slutledningsförmåga och handlingar för bizarra och märkliga för att de ska kunna förankras i ett civiliserat samhälle.

Ovan nämnda skavanker hos huvudpersonernas karaktärsdrag hindrar alltså inte att Aldrig fucka upp i inledningen är en mycket intressant och underhållande roman. Sedan spårar tyvärr handlingen ur. Lapidus envisas med att avhandla cirka 500 sidor i boken. Givetvis blir det svårare att hålla ihop en historia ju längre den blir. Och Lapidus klarar inte av det. Det känns faktiskt helt onödigt att exempelvis blanda in Palmemordet i storyn. Speciellt när man som undertecknad är intresserad av just det mordet och författaren blandar fiktion och verklighet. Exempelvis nämner man Christer Pettersson, spelklubben Oxen, den "högeretxrema" Palmehatande gruppen som hyrde lokaler på Södermalm för att kasta skit på Palme, och som bestod av bland annat poliser. Alla dessa komponenter har figurerat i utredningen. Detta blandas med en snubbe som heter Claes Rantzell (och som får liknas vid verklighetens gamle vapenhandlare Sigge Cedergren). Som initierad i Palmemordet stör man sig helt enkelt på hur fakta blandas med fiktion.

Förutom Palmespåret blandar Lapidus in seriemord, massakrar i lyxvillor och gängkrig. Det blir helt enkelt för mycket, för spretigt och därmed brister det lite i det som borde vara Stockholm noir-genrens styrka: realismen. Fortfarande ger boken en relativt trovärdig skildring av vardagslivet i förorten och runt Stureplan, men för många saker i boken känns påklistrade och osannolika. Om Lapidus hade skurit ner sidantalet och försökt att hålla ihop handlingen hade den, enligt min mening, blivit bättre. En helt ok uppföljare, men med tanke på början en besvikelse i slutet. 6 knicksande fötter av 10 möjliga i betyg.