Hitlers sekreterare

Den moderna världshistoriens mest berömda man, Adolf Hitler, omgav sig genom åren med flera olika sekreterare. Den kanske mest kända är Traudl Junge, som vann Hitlers gunst de allra sista åren av det andra världskriget. Det är exempelvis Junges självbiografi som ligger till grund för den lysande filmen "Der Untergang" (2004). Ni som inte har sett den måste göra det omedelbart. Bruno Ganz är lysande i huvudrollen som Hitler.

En annan av Hitlers sekreterare var Christa Schroeder. Hennes bok, Hitler var min chef, har jag precis läst ut. I Schroeders bok får vi vet att hon på ett bananskal blev sekreterare i NSDAP och genom åren kom Hitler närmare och närmare. Schroeder, som enligt egen utsago, aldrig var politiskt aktiv eller motiverad, ger en mycket intressant skildring av elitskiktet i NSDAP. Dessutom ger hon (givetvis) ett målande personporträtt av Adolf Hitler.

Christa Schroeder verkar vara en oerhört bitter kvinna. Det märks inte minst genom att hon ägnar avsevärda fotnoter i slutet av boken till att rätta andra författare som skrivit om Adolf Hitler. Hon berättar minsann hur allt egentligen låg till. Dessutom satt Schroeder internerad i tre år efter Tysklands kapitulation: något hon verkar ha tagit väldigt illa vid sig av. Hennes avslutande i ord i boken lyder nämligen: Den 12:e maj 1948, efter tre år som fängslad, blev jag frisläppt från interneringslägret i Ludwigsburg. Om sedan min skuld var lika omfattande som mitt straff vet jag inte än i denna dag...

Den största anledningen till Schroeders bitterhet torde dock vara det liv hon de facto tvingades att leva som Hitlers sekreterare. Hennes jobb gav henne ingen frihet och föga möjlighet till privatliv eller till eget familjebildande. Hon förväntades att ställa upp tjugofyra timmar om dygnet. Det bör tilläggas att hon oftast gör det med stor entusiasm, men under krigsåren tar tristessen överhand. Precis som i många andra personporträtt om Adolf Hitler märker man vilken energi han suger ut av sin närmaste omgivning under krigsåren. Framför allt när kriget vände till tyskarnas nackdel. Han tvingar omgivningen att lyssna till oändliga monologer och tebjudningar som tar plats under allt senare nattimmar och han blir mot slutet allt fysiskt sjukare. Detta sker, enligt Schroeder, eftersom hans närmaste doktorer pumpar i honom allt starkare, och allt fler läkemdel.

Schroeder ger vidare en bild av Hitler som ett charmerande universalgeni. Han har fotografiskt minne och kan i princip allt om allt. Exempelvis kan han alla ritningar till alla större arkitektoniska byggnader i Europa utantill. Dessutom kan han rabbla exakt hur långa floder är, hur geografin ser ut, europeisk historia och arkitektur, och propsar ständigt på att ha uppslagsverket som domare om han hamnar i diskussion. Uppslagsverket ger alltid Hitler rätt.

Boken är, som vanligt när det gäller detta ämne, fascinerande. För lekmän i ämnet skulle jag kanske hellre rekommendera Bengt Liljegrens bok om det är ett porträtt av personen Hitler som man är ute efter. Den här boken ger dock en intressant komplementerande bild av Adolf Hitler och innehåller klart intressanta fakta och iakttagelser. Boken får 7 stycken Sony Ericsson Vivaz av 10 möjliga.