En hyllning

Per-Eric Nordquist, Thore Skogman och Quorthon. Alla bidrog de till en bättre värld. Dessa tre herrar har flera gemensamma nämnare. Tyvärr lyckades bara två av dem (Nordquist och Skogman) att bli ambassadörer för Filipstad. Samtliga bidrog dock till en enhetskänsla, någonting vi alla kunde samlas kring: det som vissa kan kalla för svensk kultur. Samtliga skulle också vända sig i graven och undra vart vi ror skutan idag. Thore Skogman beskrev det själv i dokumentärfilmen som gjordes precis innan hans tragiska bortgång "Jag känner inte längre igen Sverige när jag är ute och reser" . Vila i frid grabbar!

Kanske är ovannämnda pojkar enbart reliker från en svunnen tid, men jag väljer ändå att hylla dem. I en tid då rotlösheten breder ut sig är jag "The man of iron", eller vill vara i alla fall. Hell Quorton, alias Thomas Forsberg! I en tid då känslan fortfarande fanns...(är jag the man of iron!). Vackert på sitt underbara sätt!

I have paced these forests for so long I don't know if I am man or I am beast.I, though, hold deep within me a quest for revenge.Then I must be a man as much as I can be.I have learned to speak the tongue of the animalI have learned to read the signs in bark and snow.I have taken within myself the spirits of my fathers,long time gone.In this short time, far from home, a man of Iron I've grown.A man of Iron I have grown.