Lorden i trafiken

Det är nu över tolv år sedan som jag erhöll mitt körkort. Dagen för "uppkörningen" var en av de mest nervösa i mitt liv hittills. Jag minns tydligt hur min vänsterfot darrade på kopplingen och att jag kände paniken sprida sig när jag insåg att jag inte hade koll på vilken hastighetsgräns som gällde på vägen jag körde. I vilket fall gick det bra. Jag fick mitt körkort, på första försöket dessutom.

Det tog sedan åtskilliga år innan jag köpte min första bil. Givetvis var det en begagnad bil och när det kommer till begagnade bilar är det som att köpa grisen i säcken. Lyckligtvis konsulterade jag min far som tog sig tid att agera expert och med hans hjälp blev inköpet lyckat.

Trots det lyckade inköpet hade jag ingen aning om att det var så dyrt att vara bilägare. Förutom vägskatter, försäkringar och skyhögt bensinpris (skulle kunna generera ett eget blogginlägg) tillkommer en mängd andra utgifter; service av bilen, däckbyte (om man inte gör det själv), besiktning och när något behöver repareras. För en hårt slitande och skattebetalande låg/medelinkomsttagare är utgifterna enorma.

Dagens system ser dock ut som det gör, och att bli bilägare är ett aktivt val. Därmed får bilens utgifter ingå i den månatliga budgeten. Det som stör mig något oerhört är dock att dessa enorma utgifter inte räcker till. Det finns människor vars yrke tydligen går ut på att göra livet surt för den gemene medborgaren. Jag talar naturligtvis om parkeringsvakter och poliser...

I somras var jag och semestrade i Jönköping. I tre dagar bodde jag på hotell, åt på stadens restauranger och nyttjade kollektivtrafiken. Åtskilliga tusen gick således till Jönköpings näringsliv och kommun. Vad var kommunens tack?

Under en regnig dag bestämde jag och mitt resesällskap att vi skulle bowla. I spöregn lyckades vi till slut lokalisera den från stadskärnan avlägsna bowlinghallen. Efter att ha irrat omkring i bilen med vindrutetorkarna på maxnivå var vi lyckliga över att äntligen ha hittat vår slutdestination. Vi hade bokat tid och var några minuter försenade. Fort ut ur bilen, upp med jackan över huvudet och in i värmen. Bowlingen, som tog en timme och kostade 250 kronor gick bra. När vi kom till bilen så hade vi givetvis fått en parkeringsbot. Utanför en bowlinghall, i ett perifert och ösregnigt Emlia-område. Tack för det Jönköping!

Några veckor senare hände samma sak i min hemkommun. På en parkering där man får stå i två timmar, stod jag tydligen två timmar och fjorton minuter. Skitroliga pengar. Som grädde på moset blev jag för någon vecka sedan stoppad av polisen. På en sträcka där hastigheten är 30 km/h och som ligger 200 meter från mitt hem fick jag helt plötsligt häng av polisen. Istället för att lösa de otaliga mängder brott som de inte lyckats klara upp (varav flera mord enbart i den stad där jag bor) valde två poliser att lägga sina resurser på mig. Efter att ha blivit förhörd, uppkollad mot registret och ha fått blåsa i alkometern blev jag delgiven mitt fruktansvärda brott. Jag hade glömt att ha bilbälte på mig de 200 meter jag färdades. Jag fick välja på att låta det gå till rättegång eller att acceptera ett strafföreläggande. Eftersom jag hade räknat med en livstidsdom på grund av min förskräckliga förseelse blev jag glad och accepterade det senare alternativet. Då kom chocken. Det skulle kosta 1500:- FEMTONHUNDRA kronor. Polisens prioriteringar är ett skämt. Å andra sidan är det väl ett uppklarat brott. Det ser bra ut i statistiken och konstapel Kling och Klang är nöjda. Samtidigt minskar allmänhetens förtroende för polisen år för år. I wonder why...