De kränktas samhälle

I ett modernt samhälle ska många samsas. Människor med olika bakgrund, kultur, etnicitet, sexuell läggning och värderingar. Ständigt predikas det om tolerans överallt. Man ska tolerera varandra och varandras olikheter . Det är väl en fin tanke, men som på senare år har spårat ut fullständigt. Istället för ett tolerant, öppet samhälle har vi istället gått mot ett stängt och åsiktsförtyckande dito: de kränktas samhälle. Trenden är att man knappt kan öppna munnen och vädra en värdering innan någon ska känna sig kränkt. Och den kränkta ska gärna anmäla detta till någon myndighetsinstans. Känner vi igen detta fenomen från något annat land? Ett stort land i väst möjligtvis?

Tidigare i år kände sig exempelvis en muslimsk man sig kränkt för att denne inte erhållit ett arbete. Orsaken skulle enligt mannen vara att han vägrade att ta en kvinnlig chef i handen och hälsa. Arbetsgivaren ansåg förmodligen att deras anställda ska kunna uppträda på ett folkvettigt sätt och negligerade därmed mannen arbete. Arbetsförmedlingen upphörde att ge mannen aktivitetsstöd och tilldömdes för detta tilltag (av diskrimineringsombudsmannen) att betala 60 000 kronor till den muslimske hälsningsvägraren. Anledningen hette religiös diskriminering. Men borde inte då den kvinnliga chefen, utifrån sina värderingar, också känna sig kränkt och därmed stämma den muslimske mannen för kränkande handling? Så skulle denna kränkningscykel kunna pågå i evighet.

Ett annat exempel på denna kränkningsfars utspelade sig nyligen när den forne kommentatorn Glenn Hysén medverkade i ett radiprogram. Hysén som varit fotbollsproffs i Liverpool berättade en (rolig) anekdot från proffskarriären. Anders Limpar var över och provspelade för laget. Lagets dåtida stjärna hette John Barnes, och var svart. Det roliga i sammanhanget var att Barnes gick under smeknamnet "The Digger", vilket var tilltalsnamnet som lagkamraterna använde. Limpar, som var ny i laget, uppfattade inte det korrekta smeknamnet och sa något ungefärligt till Barnes när han vill ha bollen: "Hey Nigger, give me the ball". Limpar rodnade och skämdes ögonen ur sig när han förstått sitt fatala misstag. För denna berättelse blev Hysén anmäld till justitiekanslern. En radiolyssnare hade känt sig kränkt för att ordet nigger hade använts, trots att Hysén framhävde Barnes som en av Englands genom tiderna bästa fotbollsspelare.

Droppen som fick bägaren att rinna över skedde dock nu senast under OS. Den frispråkige (och lätt oaktsamme) expertkommentatorn Niklas Wikegård sågade de s.k. Damkronorna efter förlust med tvåsiffrigt mot Kanada, och nästan tvåsiffrigt mot USA. Wikegård var givetvis inte sen att kritisera det svenska damhockeylandslaget. Alla idrottsmän- och kvinnor får utstå kritik om de presterar uselt, särskilt i en olympiad. Det accepterar de flesta. Men icke en mamma (!) till en damhockeyspelare, som anmälde Wikegård till diskrimineringsombudsmannen (DO). Anledningen? Det har varit väldigt låg nivå på kritiken. Rent av kränkande omdömen. Ärligt talat vet man inte om man ska skratta eller gråta. Det är emellertid uppenbart att vår kära och högt uppskattade yttrandefrihet håller på att förvandlas till en åsiktskonformitet där varje någorlunda utstickande värdering ses som kränkande. En skrämmande och löjeväckande utveckling.