Omaka par

Thorsten Flinck är en man som alltid skapar rubriker. Första gången jag kom i kontakt med Flinck var 1991 när han spelade huvudrollen i TV-serien Goltuppen, en intressant dramatisering av Stockholms undre värld. Sedan dess har jag följt Flincks produktioner och de många rubriker som hans privatliv har skapat. Thorsten Flinck har levt ett hårt liv och är en märklig, tillika fascinerande personlighet.

I början av 2000-talet såg jag Flinck framföra en låt i samband med någon TV4-produktion (det kan ha varit Nyhetsmorgon). Vid tidpunkten var jag mycket inne på Björn Afzelius och när Flinck framförde en låt, som jag tidigare aldrig hört och som var skriven av Björn, fick jag gåshud. Efter låten förklarade Flinck hur mycket Afzelius betytt för honom och hur genuina hans texter var. Exakt samma ståndpunkt och förhållande som jag själv alltid har haft till Björn Afzelius. Det var bara att springa och köpa skivan där den framförda låten Elsinore fanns. Den låg på Afzelius sista platta som hette just Elsinore. Den spelades in precis innan Björn Afzelius tragiskt gick bort i cancer. Han hade fått dödsbeskedet och det avspeglar sig givetvis i sinnesstämningen som förmedlas på skivan.

Något år senare kom så Thorsten Flincks debutplatta (2005). Vildvuxna Rosor, som den heter, fick snabbt kultstatus i delar av min umgängenskrets, och några av oss åkte till både Norrköping och Stockholm för att se Flinck framföra låtarna (som är covers på band och personer som inspirerat Flinck). Konserten i Stockholm på Gröna Lund är för övrigt en av de allra bästa jag någonsin varit på. Där fick man även tillfälle att prata lite personligt med Flinck och ta en bira med honom.

Flinck har alltid gått sina egna vägar och egentligen blev jag inte speciellt förvånad, men snarare fascinerad, när han i lördags dök upp i den norsk-svenska talkshowen Skavlan. På sedvanligt maniskt sätt fick han svårt att få ihop tanke och mening. Det märkliga i sammanhanget var dock hans nystartade samarbete med dansbandskungen Christer Sjögren: ett minst sagt omaka par och ett egentligen osannolikt projekt. Flinck manade på och försökte förklara för Skavlan, och hela svenska folket, hur stor och genuin Sjögren är. Han berättade vidare att han ofta ringer Sjögren nattetid och pratar konst och hur mycket mer givande dessa samtal är än om de exempelvis skulle ha varit med Dramatenchefen eller chefen för Nordiska muséet i Stockholm. Programmet avslutades med en duett mellan de båda. Och precis som alla andra projekt som Flinck involveras i blev resultatet helt genialiskt. Duetten känns så bisarr från början att man inte kan sluta att imponeras över hur bra de bådas röst korrelerar, hur kontrasten mellan de bådas personligheter fascinerar och att de båda synkar över huvud taget. Konst när den är som bäst. Bara att njuta av det omaka paret.