Liksom många andra framstående militärer i Hitlertyskland hade Rommel ett förflutet som soldat i det första världskriget. Eftersom framgångarna var stora för Rommel, trots Tysklands förlust, valde han att stanna kvar inom det militära efter det första världskrigets slut. Han skrev böcker och föreläste om de slag han hade varit med om. Hitler fick nys om detta, förtjustes, och gav genast Rommel militära uppdrag när det andra världskriget väl var igång.
Rommel placerades i början av 1942 i Afrika, och ledde Afrikatrupperna. Denna del av världskriget är extra intressant, eftersom det ofta kommer i skymundan. Sett till hela världskriget var möjligen kriget i Afrika en parentes med Erwin Rommel rönte stora framgångar. Han vann stor respekt såväl i de egna leden som hos motståndarsidan.
Remy ställer gång på gång frågan huruvida Rommel egentligen var övertygad nationalsocialist. Det finns egentligen inget entydigt svar på den frågan, men det finns exempelvis inget dokument som tyder på att Rommel någonsin uttalat sig antisemitiskt. Däremot var Rommel till en början en stor Hitlerist. Hans beundran för "führern" går över huvud taget inte att ta miste på.
Rommel, som gammal militär, hade de gamla traditionella militära egenskaperna. Han hade mod, var plikttrogen och hade stor ansvarskänsla för sina soldater. Att sätta sig upp mot Hitler var till en början otänkbart. Som sagt ligger det i en militärs blod att vara trogen sin "ledare" och sitt fosterland. Speciellt i den tidsandan som rådde under tiden för kriget.
När kriget sakta men säkert vändes till tyskarnas nackdel var Rommel den som ständigt påpekade för Hitler att fler resurser och proviant behövdes för att åter vända skutan. Hitler som hela tiden använde paradorden segra eller dö fann Rommels pessimism aningen jobbig. Samtidigt hade Rommel skapat sig ett namn bland både det tyska folket och bland de allierade. Man beundrade Rommel som ansågs vara lite av en gentleman. Rommel förflyttades runt om i Europa mellan åren 1943 och 1944. Hans uppdrag var mer eller mindre viktiga. Remy hävdar att Rommel knappast hade kännedom om något systematiskt folkmord under hela denna period.
När kriget uppenbart var förlorat 1944 planerades en militärkupp och ett bombattentat mot Hitler (se filmen Valkyria). Rommel var inte direkt involverad men kände till att en dylik kupp var i görningen. Kuppmakarna ville ha Rommel som fredsmäklare efter Hitlers död och detta ska Rommel ha accepterat. Trots sin trohet gentemot Hitler ansåg han plikten mot soldaterna och det onödiga dödandet av fosterlandsmän som överordnat.
Attentatet mot Hitler misslyckades och snart nystades sanningen upp. Nästan samtliga inblandade avrättades och torterades innan i syfte att röja fler namn på motståndsmän. I detta sammanhang var det oundvikligt att Rommels namn dök upp. Rommel kunde, på grund av sin popularitet, varken arkebuseras eller ställas inför rätta. Det hade satt Hitler i dålig dager. Istället tvingades Rommel att ta livet av sig. I gengäld skulle hans son Manfred (som idag är en framstående kommunal kristdemokratisk politiker) och fru Lucie lämnas ifred.
I det bisarra efterspelet av Rommels påtvingade självmord hölls en statsbegraving där Hitlerregimen och det tyska folket hyllade Erwin "ökenräven" Rommel. Remys bok skildrar Erwin som en riktig militär. Lojal mot sina överordnade, utan att framställas som en ängel, snarare än ideologiskt övertygad. Fram till 1943 såg han dock (som stora dela av övriga tredje riket) Hitler som det tyska folkets stora frälsare. Boken Myten Rommel är minst sagt fängslande. Har man intresse för militärhistoria, tredje riket och intressanta personporträtt så är denna bok garanterat något dör Dig! Den får 9 schwabare av 10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar