Blodsbröder

Det är snart tio år sedan svensk huliganism skördade sitt första dödsoffer. Det var IFK Göteborg-anhängaren Tony Deogan som blev ihjälslagen av AIK-supportrar i Högalidsparken i Stockholm en varm sommardag 2002. Mötet mellan supportrarna var uppgjort på förhand. Tony Deogan blev 26 år gammal. Hans bror Tommy har skrivit en bok om sin och Tonys uppväxt i Hallonbergen i Stockholm. Boken heter Blodsbröder och har givetvis lästs av eder Lord.

Tony och Tommy Deogan växte upp i stockholmsförorten Hallonbergen under 80-och 90-talet som andra generationens invandrare. Rötterna har bröderna i Indien. I boken skildras uppväxten som klassisk hård, där förortens gängkriminalitet tidigt tar ett stadigt grepp om bröderna. Tony, den äldre brodern, gör sig snabbt ett namn i den undre världen, medan lillebrorsan Tommy lever på storebrors namn men gör sakta men säkert sig ett eget namn i de kriminella kretsarna i Hallonbergen och intilliggande förorter.

Författaren hävdar ivrigt att storebror Tony hela tiden ville vara en god förebild för lillebror och hur han ständigt försöker rädda den yngre brodern undan från kriminalitet och droger. Boken är väl delvis skriven som en hyllning till Tony och vissa skildringar av hans mentorskap känns överdriven. Men möjligen är det så författaren har upplevt förhållandet.

Boken ger ingen tydlig skildring av hur Tony stegvis blir involverad i IFK Göteborgs fotbollsfirma Wisemen. Istället skildrar den förortslivet och dess baksidor. Bland annat beskrivs hur etniska gäng systematiskt misshandlar svenska ungdomar för att de anses vara "svennar", oförmögna att försvara sig, och inte är uppfostrade på samma råa sätt som invandrarungdomarna.

Bland annat beskrivs det hur ett afghanskt gäng gruppvåldtar en svensk tonårsflicka upprepade gånger såväl vaginalt som analt och hur Tommy griper in, "räddar tjejen" och själv åker på stryk. Ur trosorna ramlar en handfull fimpar ut som har använts för att brännmärka "svennehoran" under våldtäkten. Tjejen anmäler aldrig händelsen. Likaså beskrivs det hur gängen slåss, skjuter raketer och mobbas i skolan. Lärarna och rektorerna står handfallna, men i sin iver att upprätthålla ett gott rykte sopas allt under mattan. Dessa delar av boken berör mest, och stundtals blir man så äcklad och förbannad av beskrivningen att man får lägga boken åt sidan och tänka på något annat.

Det är emellertid svårt att veta hur mycket som är sanning i boken. Stundtals känns den ordentligt överdriven. Som när en 11-årig Tommy (han är vid tiden GAISARE till skillnad från brorsan) ska åka på skolresa med sin klass till Göteborg. Istället för att hänga med klassen tar han sig ensam till Ullevi för att bevittna derbyt mellan GAIS och IFK och delta i slagsmål. Därefter återvänder han till sina övriga klasskamrater som tydligen är på Liseberg. Jag kanske är naiv, men det hela känns aningen otroligt. Borde inte lärare ha koll på om en 11-årig helt plötsligt saknas i Göteborg?

När Tony Deogan börjar avtjäna ett längre fängelsestraff hamnar Tommy i tungt heroinmissbruk. Detta föraktas av Tony och relationen mellan bröderna blir frostig. Tommy lyckas dock avvänjas och vinner sakta men säkert tillbaka storebrors förtroende. Tommy byter sida och börjar arbeta mot droger och våld. Efter Tony Deogans frigivning är han med i några fotbollsrelaterade slagsmål. I ett av dessa slås han alltså ihjäl. Broderns sorg är givetvis oerhört stor. Han och familjen får dessutom kämpa mot åklagare, polis och rättsläkare som försöker mörka och hävda att Tony hade ett medfött hjärnfel. Efter en lång sittstrejk får dock familjen rätt: Tony Deogan dog till följd av grov misshandel.

Hans mördare går dock emellertid fria. Tommy antyder i boken att han mycket väl vet vilka som slog ihjäl honom. Det vet också polisen, men bevis saknas eftersom de drygt 60-talet AIK anhängarna som var på plats bokstavligen kniper käft. Tommy Deogan lyckas förlåta sin broders banemän och går idag vidare i sin kamp för ickevålds- och antidrog- samhälle.

Blodsbröder ger inte några konkreta svar på vilka som dras till firmakulturen i Sverige. Det är nog inte heller bokens ambition. Istället är den återigen ett debattinlägg om utanförskap och tuff uppväxt i "välfärslandet" Sverige. Personligen ser jag den som svidande kritik mot politiker och en vuxenvärld som fullständigt struntar i den realpolitiska situationen i Sveriges förorter. Kanske finns det en anledning till att ingen ur landets etablerade politiska etablissemang har valt att bosätta sig i en förort och låta sina barn växa upp i den miljö de så ivrigt försvarar såväl i media som i politiska debatter. Boken får 5 Sofia Arkelstenar av 10 möjliga.