Förslag på en tvåårings intellektuella nivå

I veckan som gick lanserade återigen verklighetsfrånvarande "experter" ett förslag som helt saknar realpolitisk legitimitet. I en utredning föreslår man att svenska elever ska kunna överklaga sina betyg. Nästan samtliga riksdagspartier ställer sig bakom förslaget. I tidigare blogginlägg har jag ifrågasatt Maud Olofssons analytiska förmåga. Nu kan man ifrågasätta majoriteten av alla folkvaldas dito.

Jag har tidigare konstaterat att den svenska skolan har vissa problem. Betygsinflation är ett sådant. Det visar åtskilliga rapporter och även indikationer från universitetet. Betygen blir högre, men kunskaperna sämre. De folkvaldas lösning är att förvärra situationen ytterligare.

I ett överklagningssystem kan man tänka sig, det är till och med troligt, att samtliga elever som inte erhåller högsta betyg ser en chans till en överklagan. Om en neutral part ska granska överklagan krävs en enorm dokumentation. En lärare sätter inte godtyckliga betyg. Underlaget utgörs bland annat av examinationer, redovisningar, diskussioner och dagligt klassrumsarbete. För att en överklagan ska kunna behandlas korrekt krävs att läraren dokumenterar minsta lilla rörelse eleven gör och tar under ett års tid (ungefär så långt en gymnasiekurs varar). Det innebär att en gymnasielärare i runda slängar måste dokumentera minsta lilla rörelse av hundratals elever årligen. Det innebär också att de tusentals timmar som läraren lägger ned på att skapa examinationer utifrån kriterier och specifika undervisningskontexter , och att läsa samt bedöma samtliga examinationer måste göras av någon annan. Igen. Ett helt ohållbart scenario. När ska det finnas tid för undervisning och planering?

Enligt förslaget ska det tydligen vara rektor som behandlar överklagan. Många rektorer är säkert kompetenta men hur ska de rimligtvis kunna vara experter på 20-talet kursers betygskriterier och mål? Och när de inte ens har haft med eleven i skolan att göra? Det troliga realpolitiska scenariot är alltså att eleverna använder ett "hot" om överklagan som påtryckningsmedel för att erhålla ett högre betyg. Om en lärare ska tvingas sitta i möte (för att gå igenom alla examinationsformer, undervisningsupplägg, resultat i en kurs etc.) om varje enskild elev som överklagar, så finns ingen tid i världen. Samtidigt ser det konstigt ut för en enskild lärare om många elever överklagar just dennes betygssättning. Dessa förhållanden utgör kraftiga incitament för att läraren väljer att ge eleverna ett högre betyg än de förtjänar redan från början. Betygsinflationen ökar således ännu mer. Och vilket samhälle får vi då? Ett där alla elever har högsta betyg, men ingen har några reella kunskaper.

Politikernas argument är att förslaget stärker elevernas rättssäkerhet. Jag är inte emot rättssäkerhet, tvärtom, men det är riktigt okunnigt att tro att lärare sätter godtyckliga betyg för skojs skull. Det troligaste är att lärare och elev under hela gymnasiekursen har en kontinuerlig dialog, och om läraren verkar märklig så kontaktas nog rektor på ett tidigt stadium. Lärare har en gedigen universitetsutbildning och att ständigt, ofta helt ovetande, dumförklara en hel yrkeskår känns märkligt.

Man kan också fundera över vem det är som ska behandla en eventuell överklagan. Ska det vara rektor? En person som i många fall är kompetent på dennes arbetsuppgifter, men som saknar ämneskompetens i många ämnen. Det är som om jag skulle vara missnöjd med ett tandläkarbesök. Ska jag då överklaga till pizzabagaren på hörnet, som sedan ska avgöra om jag har blivit rättvist behandlad eller inte? Om det, å andra sidan, är en "oberoende" lärare som ska granska överklagan så kan man ifrågasätta huruvida denne besitter större kunskap än den lärare som har haft den aktuella eleven i undervisning. I slutändan handlar det ju ändå om en subjektiv bedömning. Man kan rimligtvis anta att det finns en kåranda även inom lärarkåren. Det innebär att få kollegor skulle välja att gå emot en lärares redan satta betyg. Vilken rättssäkerhet talar vi om då?

Slutligen hävdar ledande politiker att betygssättning är myndighetsutövning. Det är enligt mig ytterligare ett felslut. Vilka övriga privata myndigheter har vi? Privata domstolar? Privat polis? Så länge skolan har en stor privat (kommersiell) sektor så är det tveksamt om det går att hävda att betygssättning är myndighetsutövning. Därmed får det nya förslaget tummen ned på samtliga punkter.

Att komma tillrätta med "orättvisa betyg" finns det många förlag på. Den viktigaste är att lärarutbildningen satsar hårt på att låta studenter tolka, diskutera och applicera kriterierna i sina kurser. Vidare bör endast utbildade lärare ha rätten att få sätta betyg. Allra bäst vore det om en fristående myndighet granskade alla skolresultat och satte betyg efter kriterier och mål. På så vis skulle kunskaperna hamna i fokus, betygsinflationen minska och samhällets medborgare bli mer bildade.