Låt knugen vara kung!

I samband med lanseringen av boken Den ofrivillige monarken blossade diskussionen om Sveriges vara som monarki upp igen. Kung Carl XVI Gustaf har sällan, eller aldrig blivit journalistiskt granskad och ifrågasatt. Hans privatliv har lämnats ifred. Detta tyckte "författarna" Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer var förfärligt. Resultatet blev "Den ofrivillige monarken".

Ingen svensk medborgare är så blåögd att man inte förstår att "kung av guds nåde" är ett gammalt och historiskt uttryck. Alla är vi människor. Bagare, ingenjör, arbetare, Lord eller kung. Detta innebär att även kungen är som alla andra. Han står inte i direkt relation till gud. Därmed har han mänskliga egenskaper. Trots avsaknaden av journalistisk granskning har många redan förstått att kungen är en festprisse. Han har uppträtt ordentligt berusad flera gånger offentligt, nyttjat nikotin frekvent och omgett sig av unga snygga kvinnor. Otaliga är de rykten som florerat kring kungen och hans kvinnliga erövringar.

I boken "Den ofrivillige monarken" förstärks denna bild av Carl Gustaf. Författarna beskriver åtskilliga vilda fester som kungen och hans "grabbgäng" har anordnat under åren. Festerna har följt kungen under hela livet. Flera kvinnor som kungen har varit otrogen med outas i boken. Vidare redogörs det för att kungens sällskap vid några tillfällen har anordnat fester i tvivelaktiga lokaler. Några av lokalerna har tillhört ledargestalter i den jugoslaviska maffian i Stockholms undre värld. Det senare faktumet känns mer som olyckliga omständigheter än medvetna val av vår monark. Därför känns hela den delen enormt uppblåst av mediedrevet.

I ärlighetens namn bryr jag mig inte särskilt mycket om vad kungen gör, hur eller var han festar. Särskilt inte i sin privata sfär. Det borde ingen annan heller göra. Kollar vi historiskt så är kungen knappast den enda monarken som inte har gillat fester och kvinnor. Det i sig legitimerar inte kungens beteende, men poängen är att vi inte ska bry oss.

Det vi ska bry oss om är kungens reella arbete för Sverige. Kungens internationella rykte är gott och många av Sveriges diplomatiska och ekonomiska förbindelser med andra länder mår bra av att just kungen har den titel, position och arbete som han faktiskt innehar. Att skrika efter republik med anledning av kungens privata festande känns bara fånigt. Enligt min mening finns det knappast några demokratiska fördelar med att en folkvald regering väljer ut en president (likt Tyskland) eller att vi skrotar partisystemet och väljer president efter person (likt USA). Till syvende och sist är vi alla människor; president, kung, lord eller vilket epitet man än väljer.

Det är inte ofta jag läser något som kan betecknas som skvallerbok. Men eftersom den fått så stor massmedial uppmärksamhet kände jag mig manad. Lite underhållande är boken. Om man tar den för vad det är. Boken får fem skjutna älgar av tio möjliga.