Underbara dagar framför oss

Under min lilla semester från bloggandet har jag bland annat hunnit läsa en hel del. Några av dessa böcker kommer jag att bygga upp blogginlägg kring. En av dessa är Henrik Berggrens biografi över statsminister Olof Palme. I Underbara dagar framför oss skildras Palmes ursprung, uppväxt och karriär. Det är, utifrån flera perspektiv, en fascinerande läsning.

Olof Palme föddes 1927 och dog en allt för tidig död 1986. Denna tidsperiod utgör ett minst sagt dynamiskt kapitel i svensk historia, och Berggren har gjort en helt sanslös research där samtliga händelser värda en notis i historieböckerna berörs och i de flesta fall benas ut.

Under Palmes levnadstid blommade det svenska folkhemmet ut. Det är förmodligen inkorrekt att enbart tillskriva Olof Palme denna utveckling. Folkhemstanken hade funnits där sedan sent 20-tal och begreppet lanserades redan innan Palmes födelse, men det är samtidigt svårt att bortse från att Palme genomförde många reformer som vilade på social- och ekonomisk rättvisa. Kollektivet gick före individen och Sverige var ett internationellt föregångsland när det gäller välfärdsfrågor.

Olof Palme blev samtidigt en symbol för såväl kärlek som hat. Det fanns inget mellanting. Antingen hyllade man Palme, eller så avskydde man honom. Det finns flera orsaker därtill. Några anledningar var, enligt min mening, de kontroversiella uttalanden som Palme gjorde i internationella affärer. Som de flesta vet kritiserade han bland annat Francoregimen, som han kallade "Satans mördare" och Usa:s bombningar av Hanoi. I de senare fallet gjorde han kopplingar till nazismen. Han engagerade sig också mycket aktivt i Sydafrikafrågan där han fördömde apartheid. Dylika ageranden och uttalanden genererar starka fiender. Samtidigt sågs Olof Palme som Sovjetvänlig och många av hans antagonister gick så långt att det ansåg honom vara en rysk spion som enbart hade ett mål på sin politiska agenda: att sälja Sverige till Ryssland.

Man får också komma ihåg att tidsandan var en annan. Sverige hade en djup tradition av ett klassamhälle där varje medborgare visste sin plats. När Palmes (eller snarare de socialdemokratiska) reformer genomfördes sågs de som revolutionära av den konservativa och svårflirtade adeln och högeranhängarna i Sverige. Palme retade helt enkelt upp många. Det är därför orimligt att tro att det senare mordet på Olof Palme genomfördes av en ensam och uppjagad missbrukare.

I dagarna gick en dokumentär som heter De sista proletärerna. Den skildrade fotbollslaget IFK GÖTEBORG som med små medel och spelare med vanliga kneg lyckades vinna UEFA cupen- dåtidens champions league. I dokumentären görs flera associationer till Palme och hans tidsanda. En för alla, alla för en. Det kollektiva, laget, framför individen. Så skapas, enligt dokumentären, ett vinnande koncept och en framgångssaga. Den nya tiden kom efter mordet på Olof Palme. Personligen är jag inte övertygad om detta. Under större delen av Palmes politiska liv rådde en svensk framgångssaga. Den hade sin grund i en idétradition som utvecklats innan Palme kom till makten. Palme själv han mot slutet av sin karriär se början till ett tydliga strukturella förändringar. Dessa förändringar slog igenom på 90-talet och präglar dagens samhälle.

Olof Palme skildras mestadels med värme i Berggrens bok, men samtidigt lyfts hans envisa, karriärlystna och hårda nypor fram. Läs Berggrens bok, det är ett unikt stycke samtidshistoria och en av de bättre biografier jag har läst. Att enbart tro att allt var bättre på Palmes tid är naivt. Sverige var ett annat land på många olika sätt. Så Björn Afzelius tar tyvärr i från tårna när han berättar för sin dotter hur det var på "Mäster Olofs tid" i nedanstående låt...