Centerpartiet är tyvärr inget skämt

Så har då äntligen Maud Olofsson försvunnit från Sveriges politiska rampljus. Otaliga är de inlägg här på bloggen där jag kritiserat och ifrågasatt Maud Olofssons politiska gärning och även hennes kompetens, såväl som medmänniska och som politiker. Ni som vill friska upp ert minne kan använda bloggens sökfunktion.

Maud Olofsson, som utan egen arbetslivserfarenhet, tjänade runt 2 miljoner kronor om året ställde sig bakom märkligare och märkligare förslag ju längre hennes politiska karriär fortskred. Förutom att Maud Olofsson själv vill titulera sig som "Alliansens mamma" är hennes största politiska gärning sänkt moms i restaurangbranschen. Möjligen är det vackert att rika Maud nu efter hennes mandatperiod kan äta billigare ute och samtidigt få sitt hem städat för en billig slant (rutavdraget). Att man sliter isär samhället och skapar en tjänstesektor, där arbetsförhållandena kan kan liknas vid slavarbete, verkar hon bry sig mindre om. Att mer pengar går i fickan på restaurangägare verkar också märkligt. För vilken kategori människor är ett slitande servitrisjobb (för minimal lön) attraktiv? För vilken kategori människor är ett städjobb hemma hos Olofssons och hennes gelikar attraktivt? Varför satsar man inte på skolan, vården eller en annan välfärdssektor istället för en redan blomstrande reaturangbransch? (den sektor som för övrigt genererar mest inkomster till den undre världen och organiserade brottsligheten.) I Olofssons värld verkar en fungerande restaurangbransch vara viktigare än en fungerande skola.

Ser man på Olofssons bakgrund är det inte svårt att förstå hennes bristande analytiska förmåga. Utan akademisk utbildning och förankring i arbetslivet är det svårt att föra fram realpolitiska lösningar. Under en riksdagsdebatt i år var hennes argument i friskoledebatten följande: Om företag kan göra läromedel och tjäna pengar på detta är det obegripligt att inte företag ska få tjäna pengar på att driva skolor. I samma anda fortsatte hon debatten. Diskussionsnivån och den logiska slutledningsförmågan var så låg att man fick byta kanal för att inte slå sönder TV:n.

Jag vill härmed tacka Maud Olofsson för den politiska gärning hon gjort detta land. Det är tur för Maud att hon lever i en skyddad bubbla som politiker. I det verkliga livet hade nämligen den outbildade och, på den fria arbetsmarknaden oattraktiva, 56-åriga tanten inte haft en chans att få ett nytt jobb. Det har hennes egen politik sett till.

När så Olofssons efterträdare Annie Lööf gjorde sitt första (?) offentliga TV-framträdande i gårdagens Agenda trodde jag inte mina ögon. Hon var om möjligt ännu mera världsfrånvänd än företrädare Olofsson!

Det började med att Lööf hävdade att Margaret Thatcher var hennes politiska förebild. Inte enbart för Thatchers politik, utan för att hon var kvinna. Alltså, någon hejd på dumheterna får det väl ändå vara. Ska man hylla politiska förebilder för kön snarare än för deras politiska gärning? Det bör tilläggas att Järnladyn Thatcher dessutom är känd för sin hårda linje mot arbetstagares rättigheter med oerhört tragiska sociala konsekvenser. Hela resonemanget från Lööfs sida kändes inte genomtänkt.

Vidare visade det sig att Lööf var emot EMU när Sverige rustade för folkomröstning i frågan. Senare gjorde hon en pudel och ändrade sig. Helt plötsligt gillade hon det europeiska valutasamarbetet. Nu, i efterklokhetens tecken var hon återigen emot samarbetet. Istället för att ge tydliga ekonmisk-politiska argument hävdade hon istället att hon var pragmatisk. När Grekland går mot konkurs med enorma negativa konsekvenser och ansvarstagande från övriga EMU-länder är det enkelt att återigen vara emot samarbetet. Det känns tryggt att "en av Sveriges vassaste politiker", som hon introducerades som igår, går "på känn" i så viktiga och avgörande politiska frågor.

När Lööf sedan menade att hon gärna ser att Sverige blir ett land med 40 miljoner invånare inom en snar framtid stängde jag av. Hennes argument var att Sverige ska vara ett nybyggarland. Arbetskraftsinvandringen ska öka med oändligt många procent. Det känns som en seriös lösning när segregationen och utanförskapet i Sverige ökar. När svenska ungdomar får emigrera till Norge för att få jobb och när arbetslösheten stiger och stiger. Då ska Sverige bli ett land med 40 miljoner människor- där alla startar företag- subventionerade av staten? Man skulle kunna tro att detta är ett dåligt skämt. Tyvärr är det inte så. Jag har svårt att se att Centerpartiet, en gång ett genuint bondeparti, kan få en enda röst i nästa val med denna vansinnespolitik. Å andra sidan har jag missbedömt den svenska väljarkåren förut. Den som lever får se...