Tättduggande högtidsdagar

Igår firades många fäder i Sverige och delar av övriga norden. Jag har tidigare i bloggen påpekat att det inte borde behövas en specifik dag till att visa uppskattning till sin far. Den uppskattningen bör visas året om. Möjligen får jag omvärdera den inställningen. Fars dag kanske fyller en funktion ändå. Det blir ett tillfälle att samlas inom familjen, precis som julafton har blivit en familjär högtid. Familjen utgör en viktig kugge och ett bra stöd i de flestas liv, så även i mitt. Därför hälsade jag igår på min far och min mor. Kanske hade det inte skett just igår om det inte hade varit Fars dag.

Idag infaller ytterligare en högtidsdag, nämligen Mårtens-afton. Detta är dock ingen högtid som jag firar, högtiden är nämligen i stort sett förbehållen skåningar. Någon gås har jag aldrig ätit. Mårtensafton utgör en viktig del av den skånska identiteten.

Det är i år 350 år sedan Skåne blev svenskt permanent. Skåne utgör tillsammans med Jämtland de mest lokalpatriotiska distrikten i Sverige. Ofta ser man den skånska flaggan (med röd botten och ett gult kors) vaja när ett skånskt idrottslag tävlar. Med närheten till Danmark och den historiska förankringen till landet är det inte ovanligt att skåningar ibland snarare ser sig mer som danskar än som svenskar.

Exemplet Skåne är ett bevis på hur starkt kopplad den historiska traditionen och kulturen är med den identitet man bekänner sig till. Trots 350 år som svenskt utgör Skåne en liten kulturell enklav i Sverige. Man bör också ha i beaktning att gudstjänster och skolundervisning på danska förbjöds när Skåne skulle införlivas och assimileras till landet Sverige. De flesta bloggläsare känner väl också till snapphanarnas motstånd till den assimileringsprocessen.

Skåningarna får gärna fira sin högtidsdag genom att äta gås. Själv ska jag hugga in i en pastasallad och kolla på Vem vet mest. Notera att man kan det mesta och samtidigt störa sig lite på Rickard Olsson. Det blir ett lagom firande av Mårtensafton för en östgöte.