Mitt i en klassiker!

Det har varit en händelserik sommar, som nu tyvärr är på väg mot sitt slut. I normala fall är Lorden en stor djurvän, men några djurarter är mer obehagliga än gulliga. Exempel som sällar sig till kategorin obehagliga är spindlar, kackelackor, silverfiskar och ormar. Under sommaren har jag emellertid stött på fårhållandevis få av dessa djurarter. Istället har jag kontinuerligt blivit trakasserad av en annan vidrig djurart, nämligen fåglar.

Jag har från och till haft problem med den ytterst intelligensbefriade fågelarten duvor. Problemen har mestadels bestått i att de har försökt att bygga bo på min balkong. På balkongen finns, förutom några utemöbler, en tom gammal tom skurhink. Duvorna har ständigt försökt att flytta kvistar och dylikt under stolarna. De får gärna bygga bo vart de vill, men inte på Lordens balkong. Vid vissa stunder har jag blivit livrädd när jag öppnat balkongdörren och flera duvor flaxat mot mig, eller upp ifrån golvet.

Efter en veckas frånvaro kom jag hem till mitt kära hem och fick under den första dagen hemma skrämma bort flertalet duvor. De kom ständigt tillbaka. På kvällskvisten gick jag ut för att sätta mig och lyssna på lite bra musik. Duvorna kom då obehagligt nära och trots ihärdiga "klapp klapp" med handflatorna och ordentligt rytande från min sida så gav de sig inte. Jag tittade genast efter kvistar på balkongen men kunde inte finna några. Till slut tog jag en titt i den vanligtvis tomma skurhinken. Döm av min förvåning; där låg hur mycket kvistar som helst och två ÄGG. Eftersom duvorna verkade helt galna fann jag bara alternativet att snabbt kasta in hinken i mitt boende, fly in i lägenheten och stänga balkongdörren. Jag smög sedan ut och slängde äggen i en närliggande buske. Väl tillbaka i hemmet var det ett jäkla liv på balkongen. Visst ville man gå ut och berätta vart deras ägg tagit vägen, men duvorna är inte de mest lättkommunicerade varelserna här på jorden. De gick omkring och fattade ingenting (givetvis). Till slut gav de sig (stackarna).

När jag sedan en vecka senare skulle ta mig ner till en bekant, blev jag abrupt stoppad när jag skulle ta en genväg över en gräsplätt. Det var ingen arg polis, suspekt missbrukare eller farligt ungdomsgäng som denna gång ville attackera Lorden. Istället kom två fiskmåsar i omgångar skrikande och attackerade mot mitt ansikte. Jag försökte flera gånger att ta mig över gräsplätten, men fick lika många gånger vända om. När jag sista gången fick kasta mig ner på marken såg jag ingen annan utväg än att försöka ta en annan väg. Även denna väg försökte måsarna stänga av genom att aggressivt sikta in sig mot mitt huvud. Det ska tilläggas att jag inte är en jätteliten pojke, och i vanliga fall även ganska stursk. Därför försökte jag fäkta med armarna och göra hotfulla läten mot fåglarna. Det struntade dem i helt och hållet. Därför fick jag lägga benen på ryggen och springa allt vad jag hade mot mitt hus igen. Det blev en lång omväg till mitt egentliga mål. Och under hela resan hörde jag måsarna skratta och tjuta. De hördes överallt och likt en skrämd katt smög jag längs husväggarna. Det kändes som om jag hade hamnat mitt i Alfred Hitchcoks klassiker Fåglarna.

Sommarens fågelupplevelser hör inte till de mest positiva. Det värsta är att duvorna inte heller ger sig. Senast idag fick jag slänga lite kvistar och skrämma iväg några fåglar. De är välkomna att göra sitt i näringskedjan, men de är, fanimej, inte välkomna på min balkong!