Ordets makt och vanmakt

Jan Guillou är kanske för den (yngre) breda massan mest känd som romanförfattare. Böckerna om Carl Hamilton och Arn har sålt i mångmiljonupplagor. Gulliou är också en flitig samhällsdebattör som ofta tar plats i TV-paneler och offentliga debatter. Utöver detta skriver han även som kolumnist i Aftonbladet på söndagar.

Lorden är inte direkt imponerad av Guillou som person. Han ger ofta ett ganska uppblåst och arrogant intryck. Man kan dock inte bortse från att Jan Guillou är en av modern tids mest kända svenska journalister. För det är faktiskt som journalist han byggde sitt namn en gång i tiden. I boken Ordets makt och vanmakt får vi följa Jan Guillous väg som journalist, romanförfattare och programledare i TV. I boken berättar han nämligen om allt han skrivit om genom åren. Dessutom får man ta del av anektdoter som föranledde alla publiceringar.

Det är en lång och snårig väg som Guillou har haft som journalist. Hela tiden har han haft drivkraften efter de stora scoopen, att bli någon att räkna med. Karriären inleddes på FIB/aktuellt: en tidning som för den yngre generationen snarare kan ses som en porrblaska än en nyhetstidning. Tiden förändras som sagt. Han tog senare anställning på den extremt vänstervridna tidskriften Folket i Bild/Kulturfront. Att läsa Guillous beskrivning av tidningens ledning som sekteristisk vänster är mycket intressant. Speciellt med tanke på hur han rabblar upp hur ett dussin av dessa idag har höga, för att inte säga ledande, positioner inom mediebranschen. Det var även Folket i Bild/Kulturfront som avslöjade IB-affären (som jag tidigare nämnt i ett blogginlägg. Ni får använda sökmotorn om ni är intresserade).

IB-affären blev Guillous stora scoop. Att scoopet skulle handla om just spioneri är föga förvånande efter att ha läst boken. Guillou verkar ha varit besatt av spionaffärer under sin ungdom. Han har åkt kors och tvärs, land och rike runt för att nosa upp spionskandaler. Att han själv efter bokpubliceringen utmålades som KGB-spion kom väl föga förvånande, men ingenting om det står att läsa i boken.

Guillou beskriver också på ett intressant sätt hur det så kallade mediedrevet fungerar. Att de flesta redan vet vilka gamar journalister är när de väl vittrat blod är självklart, men det blir extra intressant att höra om det hela från en extra insatt person. Jan Guillou har trots allt fått stå emot en hel del drev genom åren. Utöver IB-affären och dess efterverkningar kan man räkna upp Geijer-affären, Spionskandalen, Björn Borg-intervjun etc.

Boken ger en mycket intressant samtidsskildring av mediesverige under 70-talet och framåt. Man får läsa endel snaskiga detaljer, men bokens behållning är Guillous entusiastiska berättande. Med elegant språk lyckas han hela tiden hålla intresset uppe hos mig. Genom hela boken dessutom. Givetvis ger Guillou en väldigt subjektiv bild av alla medverkande personer och händelser i boken. Men det är liksom det som är meningen. Hans stora EGO lyser dock igenom lite väl uppenbart ibland. Han är ofta störst, bäst och vackrast. Om inte Lorden hade varit ett källkritiskt geni (!) hade jag säkert låtit mig övertalas, men i vissa sakfrågor har Guillou och jag så fundamentalt olika uppfattningar att han inte riktigt lyckas. Trots det ska det erkännas att Jan Guillou är en mycket skicklig retoriker. Min uppmaning till alla, som ser allmänbildning som en dygd, är att läsa boken. Den får 8 IB-affärer av 10 möjliga.