Dialektalt roligt

I Sverige finns det otaliga språkliga dialekter. Dessa fungerar som regionala identitetsbärare, men har på senare år blivit synonymt med något fult och pinsamt. Många vill tala s.k. rikssvenska, ett begrepp som är något svårdefinierbart. Rikssvenskan kan möjligen betecknas som en dialekt, vars främsta egenskap är att man inte kan höra någon specifika regionala dialketsdrag i den. Således kan man säga att rikssvenskan är den rotlöses dialekt.

Det pågår en ständig debatt om vilken regional dialekt som skulle vara vackrast, charmigast, roligast, fulast osv. Traditionen att skämta om dialekter är lika urgammal som (oftast) urvattnad och urtrist. Dialekter är något som bör bevaras. Därför är det en fröjd att höra äldre människor prata och bokstavligen släppa fram sin dialekt, fullkomligt ohämmat och obekymrat. Då spelar det ingen roll om det är en värmlänning, gotlänning eller göteborgare som pratar.

När det kommer till "fula" dialekter ligger väl östgötskan rätt risigt till ur allmän synvinkel. Även gnällbältesmål, värmländska och förortssvenska torde ligga i farozonen. Annars är det nog rätt subjektivt vad man anser vara vackert eller fult. För mig har skämt om dialekter varit starkt förknippat med buskishumor a la Stefan & Krister, det vill säga ganska intelligensbefriat. Därför blev jag rätt förvånad när jag för någon vecka sedan låg och slötittade på (det rätt talanglösa) TV-programmet Talang. Där uppträdde en studentspexgrupp från Linköööööping som hette Men. Jag hatar studentspex, men dessa herrar hade faktiskt en ganska skön inställning till sin dialekt och en rätt underfundig text. Visst är det en blandning mellan buskis, Stefan och Krister och lokalrevy, men det finns ändå något smart över texten som jag blev glad av. Och för första gången på drygt ett decennium (när dokumentärfilmen Snickeriet var ett obligatoriskt inslag på varje förfest) drog jag på smilbanden åt dialektala skämt. Jag som trodde det var svårt att lära gamla lordar att sitta.