Sporten enar inte alltid!

Många minns säkert bilderna från OS i Peking i somras, då guld- och silvermedaljören i en kvinnlig skyttegren omfamnade varandra. I sig inget konstigt. Det "konstiga" bestod i att kvinnorna kom från Georgien och Ryssland. Samtidigt som OS fortlöpte fördes nämligen en väpnad konflikt länderna emellan. Bilden på de två tävlingskyttarna fick därmed symbolisera hur idrotten fungerar som en enande kraft. Även i de värsta krigstiderna.

Man kan rada upp tusentals exempel till på hur idrotten förenar och hur världskonflikter åsidosätts när sportevenemang pågår. Tyvärr kan man också konstatera att sporten även splittrar nationer och ger upphov till, eller utnyttjas i, olika konflikthärdar. I lilla Sverige, där majoriteten av ursprungsbefolkningen invaggas i en många gånger falsk trygghet, vill vi upprätthålla vår neutrala och liberala utrikespolitiska hållning. På så vis är vi, som alltid de senaste århundradena, skyddade mot väpnade konflikter och den moderna tidens krigföring: terrorism. Och därför kan Sverige anordna idrottsevenemang i öppenhet utan hotbild, samtidigt som våra idrottsmän (och kvinnor) kan uttala sig hur som helst? Faktum är att några sportevenemang med svenskar inblandade den senaste tiden har visat att vår oskuldsfulla fasad i själva verket är rätt bräcklig.

I pågående skidskytte-VM har flera ryska åkare stängts av på grund av för höga blodvärden. De svenska löparna var snabba med sina fördömanden och krävde att hela det ryska laget skulle stängas av samt att nästa VM, som går av stapeln i Ryssland, borde förflyttas. De svenska aktiva skidskyttarna och den svenska ledarstaben uppmanade övriga länder till bojkott mot Ryssland. Genmälet från den ryska sidan lät dock inte vänta på sig. Aktiva ryssar anklagade svenskar för att vara dopade och de ryska ledarna och förbundspamparna hoppade på de svenska såväl verbalt som fysiskt. Samtidigt fick flera personer kopplade till det svenska skidskyttelandslaget dödshot på sin e-mail. Möjligen kommer det svenska landslaget inte att finnas i Ryssland, där årets sista världscuptävling går, eftersom ryska myndigheter inte är beredda att skydda svenskarna. Ordkrig och trivialiteter kan tyckas, men faktum är att svenskarna efter hoten och de fysiska attackerna valt att tiga. I Ryssland utses idrottsliga ledare av antingen politiker eller mångmiljardärer (som har tjänat sin förmögenhet på tvivelaktiga sätt) och frostiga relationer på idrottslig nivå med östländer i allmänhet och Ryssland i synnerhet kan med enkelhet förvandlas till frostiga relationer på politisk nivå. Inte minst med tanke på Rysslands intällning mot omvärlden och deras (obefintliga) hantering av kritik (minns bråket kring oljeledningarna).

I Sverige tror man sig alltså vara säker mot terrorattacker. Det är kanske därför vi tillåter asyl för gamla Guantanamo-fångar. Det är kanske också därför Sveriges Davis Cup- match i tennis mot Israel tvingas genomföras med tomma läktare. På grund av säkerhetsskäl. Jag har själv kritiserat Israel tidigare på bloggen, men man tycker att israeliska tennisspelare åtminstone skulle kunna få genomföra en tennismatch utan att behäva blanda in politik och utsättas för hot. I alla fall i lilla Sverige. Det tryggaste landet på jorden...