En subjektiv skildring av musikhistorien

För en musikälskare som undertecknad är det givetvis självklart att även intresset för musik är stort. Musik är en kulturyttring som i mångt och mycket speglar samhällsutveckling och tidsanda. Den musik, och den den ungdomskultur som följer den, kan därför ses som en spegling av hur samhället ser ut. Eftersom jag ofta använder historia som förklaringsmodell till samhällsfenomen i vår samtid, ska jag i detta inlägg ge min subjektiva syn på hur musiken , historiskt, har utvecklats och hur den har påverkat mig själv, men också hur den följt samhällsutvecklingen. Jag kommer att underbygga mitt resonemang med exempel ur olika musikgenrer, men också med personliga favoritartister och grupper. Texten jag publicerar nedan ska främst ses som en generalisering. Att ge en helthetsbild av musikhistorien är tämligen omöjligt. Under den senaste veckan har ni läsare kunnat svara på vilket årtionde ni ansåg har levereat bäst musik. 24 personer bemödade sig med att svara. Ni får gärna motivera i kommentarfunktionen sedan.

50-tal
Alltid när man ska ge en historisk skildring är det viktigt att avgränsa sig i tid. Givetvis har det funnits mängder av musik innan 1950-talet. Exempelvis var jazzen och bluesen stora under 1900-talets första hälft. Jag har tidigare själv haft svårt för dessa genrer, men upptäckte gitarr- och blueshjälten BB-king för ett par år sedan. Entusiasmen var så stor att jag och en polare for till Scandinavium i Göteborg för två år sedan för att uppleva honom live. Det var mäktigt. 80 bast fortfarande med sin älskade gitarr Lucille.

Två av er läsare anser att 50-talet levererade bäst musik. Jag var själv inte en av dessa. Förvisso föddes modern rock n roll på 50-talet. Elvis och Johnny Cash släppte sina första album. Detta är artister jag givetvis uppskattar, men enligt mig gjorde dessa artister sina bästa produktioner och skivsläpp senare. Eftersom jag inte var född (långt ifrån påtänkt faktiskt) på 50-talet, är det svårt att dra personliga paralleller till epoken. Men man har ju hört hur Elvis och Tommy Steele slogs om fansen.

På 50-talet rådde det kallt krig. Efter det 2:a världskriget rådde framtidsoptimism bland segermakterna och västvärlden. I takt med att den "fria världen" skulle vara fri, skapade ungdomarna en slags eskapism, en längtan bort från vardagen. Att den tekniska utvecklingen möjliggjorde elgitarrer innebar också att både musiken och attityden tuffades till. Folket, och framför allt ungdomarna, längtade efter en tuff hjälte som stod för den nya tidens ungdomsideal. Vem var mer självskriven än kungen själv, Elvis? Jag antar att de som svarat 50-talet som ett fint musikaliskt årtionde har haft Elvis i sina tankar. Elvis var faktiskt kraftigt censurerad på grund av hans "vågade" dans med underkroppen ett tag. Undrar hur den dåvarande censuren exempelvis hade behandlat Lena Philipssons åmande med mickstativet 50-år senare? Gammelmormor vänder sig i sin grav.

60 -tal
Elvis nya tuffa stil banade vägen för andra musikanter som ville göra uppror mot sina föräldrar och den strikta uppväxten samtliga barn hade inlemmats i under föregående år . På 1900-talets tidigare hälft hade det knappt funnits någon ungdomskultur. Antingen var man barn, eller så var man vuxen. Nu upptäcktes att det inte var så svart eller vitt. Det fanns ett gränsland. Och i det gränslandet var uppror mot överheten (främst föräldrarna) en självklarhet.

Därför kunde nu band som The Who, Beatles och Rolling Stones skörda enorma framgångar. Den stora idoldyrkan var ett faktum. Bandmedlemmarna blev ikoner för ungdomarna. Killarna ville se ut som Beatles och skaffade sig (för den tiden) långt hår. De här banden får anses utgöra grunden till det som senare skulle utvecklas till den hårdare rocken. The Who var ju också väldigt tidiga med att slå sönder sina gitarrer och inta en tuff attityd. Samtliga dessa band är att rekommendera.

Under 60-talet startade också en stor proteströrelse. Det kalla kriget pågick fortfarande, USA involverades på allvar i Vietnamkriget. I och med Kubakrisen var vi (ähh, jag levde fortfarande inte) dessutom en hårsmån nära ett tredje världskrig. Samtidigt hade TV som medium fått sitt definitiva genomslag. Detta gjorde att man kunde se krigets fasor på TV, vilket gav en enorm närhetskänsla. Mängder av människor började därför engagera sig mot kriget. Nu satte man sig inte bara upp mot föräldrarna, utan mot hela etablissemanget. De så kallade protestsångarna fick sitt genomslag. En av dessa var Bob Dylan (som själv absolut inte ville kalla sig protestsångare och som under sin karriär haft en hel del inriktningar). Hans tidiga låtar A hard rain´s gonna fall och Blowing in the wind stinker dock av samhällskritik och protest enligt mig.

Samtidigt tog sig ungdomarnas eskapismen sig även uttryck i andra former än bara de musikaliska. Droganvändningen eskalerade och mot slutet av årtiondet startades bland annat hipperörelsen i USA. Man förenade musik, kärlek, fredstankar och knark. Även de mer etablerade banden började inspireras av droger. Det hörs bland annat på den psykaldeiska utveckling som Beatles tog sig an. Samtidigt som dessa flumidéer fick fast grepp om ungdomarna utevcklades en vänstervåg utan dess like i västvärlden. I Sverige yttrade den sig bland annat i Almstriden och Kårhusockupationen. Två bloggläsare hade 60-talet som sitt bästa årtionde musikaliskt.

70-tal
Vänstervridna idéer hade nu ett järngrepp om ungdomarna. Protestsångerna utvecklades och den politiska musiken var en stor del av 70-talet. Framför allt i Sverige där Proggen utvecklades. Själv är jag en stor fan av just progg. Även om jag inte stöder lyrikens budskap kan man åtminstone ge dem cred för att de hade en vision till förändring och gjorde något de trodde på. Mer än vad man kan säga om dagens ungdomar, vars största dröm är att bära skjutvapen, bli gangster och tala Rinkebysvenska.

Givetvis fanns en stor kommersiell musikbransch som motpol till det vänstervridna. Sveriges största export har de kallats, Abba, som slog igenom med dunder och med brak under 70-talet. Abba får här symbolisera discogenren. Glittrigt, glamoröst, kapitalistiskt.

Samtidigt började den stil som Beatles, The Who och Rolling stones representerat att utvecklas till det hårdare. Hårdrocken föddes på allvar. Lyriken fick också ockulta inslag. Black Sabbath, Led Zeppelin, Pink Floyd och Fleetwood Mac var riktigt stora hårdrocksband. Även i denna musik finns den psykadeliska touchen som var en produkt av drogliberalismen. Inte för att man kan tacka droger för så mycket, men det var fan tur att de fanns under 70-talet. Så mycket schysst musik som producerades då, det mesta psykadeliskt. Nämnda band i detta stycke ligger mig mycket varmt om hjärtat. När jag själv blev ungdom på 90-talet var det inom denna hårdare genre som jag fann min identitet. Utan dessa band (som jag ser som omedelbara rötter till hårdrock och metal) hade min ungdoms favoritband inte existerat. Det var lite så jag tänkte när jag röstade på 70-talet som favorit-årtionde. Sex andra gjorde som jag.

Mot slutet av 70-talet startade ytterligare en riktigt aggressiv och subkulturell musikgenre; punken. Om de tidigare protestsångerna kritiserade världspolitiken, egoism och krig var punken en protest mot allt, en fuck you-mentalitet. Man kan säga att Ramones var ett föregångsband i USA. I Europa fick punken sitt starka genomslag med Sex Pistols. Punkare har av mig oftast setts som subhumans och lowlifes. Idag lyssnar jag en hel del på punk. Inte minst på Ramones och Ebba Grön.

80-tal
Detta årtionde minns jag i alla fall en hel del av. Mainstreammusiken romantiserades en aning. De politiska texterna var som bortblåsta. Band som The Smiths fick stora framgångar. Den främsta kampen om ungdomarna kämpade dock hårdrocken och Synthen om. Hårdrocken blev mer brutal och utvecklades till metal i slutet av 80-talet. Det första bandet jag själv fastnade för var givetvis Twisted Sisters. De var grymmast. Cirka 15 år senare skulle jag få se mina barndomsidoler live på Sweden Rock Festival. Det var stort. Samtidigt utvecklades metalmusiken till subgrupper som kallade sin musik för Death och Blackmetal.

Att den politiska touchen i viss mån försvann kan möjligen förklaras med att 80-talet var väldigt bra årtionde ekonomiskt för västvärlden i allmänhet, och Sverige i synnerhet. Dessutom var datan på väg in i vårt samhälle på allvar. Likt hur elgitarren revolutionerade musiken på 50-talet gjorde nu datamusiken och synthmusiken det på 80-talet.

Under 80-talet slog också Hip Hopen igenom på allvar. En parentes och skymf i musikhistorien. Hip hop är nämligen skräp. Trots hip hopens genomslag tyckte åtta av bloggens läsare att 80-talet levererade bäst musik.

90-tal
Under hela 90-talet (nästan) vigde jag mitt liv åt metalmusiken. Death metal och senare black metal var en lika stor protest mot samhället som punken var i slutet av 70-talet. Men istället för att anse att samhället och man själv var "fucked" fanns inslag av elitism i blackmetal-kulturen. Än idag lyssnar jag väldigt mycket på den musiken. Ska namedroppa lite bra band bara för sakens skull: Algaion, Sorhin, Bathory, Kampfar, Arckanum, Absurd, Mörk Gryning, Rotting Christ etc.

Under tidiga 90-talet slog även den s.k grungen igenom. Den nordamerikanska staden Seattle pumpade ut storheter inom den genren. De allra största blev nog Nirvana. Jag lyckades faktiskt se bandet live i Stockholm innan sångaren Curt Cobain tog sitt liv. Även det känns stort. Ungefär i samma veva blev Metallica ett kommersiellt gångbart band. Alltså, de blev ett av världens största band. Jag minns än idag hur man gick omkring, på tidigt 90-tal, med den ena tröjan tuffare än den andra som klankade ner på deras största rivaler, Guns n Roses.

Inhemskt blev Ace of Base stora. Eurodiscon fick ett stort uppsving. Samtidigt sålde det nationalistiska bandet Ultima Thule mängder av album. Det var lite på modet att vara nationalistisk. Gängslagsmål var vanliga. Allt som oftast "invandrare" mot svenskar. De fyra stycken bloggläsare som tyckte att 90-talet levererade bäst musik har nog dock knappast haft Ultima Thule i åtanke. Även om en hel del låtar de har tryckt ur sig är helt ok.

2000-talet
Alla lyssnar på allt. Inga direkta nya stilar får kraftigt genomslag. CD-skivorna ersätts med mp3:an. Alla band har hemsidor och musiken sprids till folket. Tillgängligheten är enorm. Gamla band får en renässans och börjar göra come back. Den äldre generationen längtar efter svunna tider och efter idolskapet som i viss mån har försvunnit, eftersom ungdomen idag har 40 000 mer alternativ. Att några framtida artister kommer att få Rolling Stones, Beatles, eller Elvis dignitet är nog tveksamt. Förvisso har vi Britney Spears, Robbie Williams, Idol-Ola, Carola bla bla. Ja, de två sista var ironi.

En person tycker att 2000-talet har producerat bäst musik. Hoppas att det var "O" som refererade till "We are the winners of Eurovison". Annars får du gärna ge dig till känna.